Konkurrensens kunskapskonsekvenser

Konkurrens är i grund och botten en del av livet och tillvaron och den ger upphov till olika typer av beteenden. Ofta uppstår konkurrens mellan människor spontant, men det är en helt annan form av konkurrens än den som organiseras fram, som ett medel för att uppnå olika typer av mål. Alla typer av idrott bygger på konkurrens, och där fungerar det, där anstränger sig alla för att uppnå det tydliga målet att komma först, springa snabbast, hoppa längst eller lägga flest mål. Problematiskt nog har det som visat sig fungera perfekt i sportens värld idag överförts till andra områden. Konkurrens har kommit att uppfattas som ett slags universallösning för effektivisering, och som ett sätt att främja kvalitet, vilket är en befängd idé.

Begreppet konkurrens betyder tävlande på en marknad, alltså kamp om begränsade resurser. Därför fungerar bara konkurrens som det är tänkt om marknadens gränser är tydliga och det man konkurrerar om är begränsat. Så ser det ut i sportens värld, men skolan och den högre utbildningen fungerar inte alls på det sättet. Därför kommer konkurrensen som skapats inom utbildningssystemet att leda till så pass allvarliga problem att kunskapen riskerar att försämras i hela samhället.

Kunskap är nämligen ingen knapp resurs, tvärtom är det en oändlig resurs som dessutom växer och blir bättre och mer användbar ju fler som delar och engagerar sig i utvecklingen av den, vilket gör att konkurrensen får motsatt verkan, jämfört med hur den fungerar i idrottens värld. Problemet är att man bortser från att det man konkurrerar om är pengar, prestigefulla publiceringar och citeringar, som är ändliga resurser på en marknad. Konkurrensen inom forskning och utbildning leder till avakademisering/avintellektualisering av universitetsvärlden, av den enkla anledningen att kunskapen inte anses viktig, eller betraktas som en formalitet, något man kan ta för givet eftersom man antas får det på köpet när forskarna kämpar för att vinna framgång på marknaden där man tävlar om vem som kan dra in mest pengar, publicera flest artiklar och bli citerad flest gånger. Fokus flyttas från det som är viktigt, det vill säga kunskap, som är ett komplext problem, till det som går att mäta och tävla om, vilket är komplicerat, och därför är möjligt att kontrollera.

Konkurrensen är idag så pass naturaliserad att den tas för given, och därför kommer den som pekar på problem som beror på konkurrensen att uppfattas som suspekt, vilket gör att fördumningen i samhället skyndas på. Samverkan, som är en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling, uppfattas idag som ett slöseri med tid och resurser. Trots att vi vet att lärande är en dynamisk och kollektiv process där man lär sig lika mycket när man lär in som när man lär ut och de viktigaste lärdomarna dras av misslyckanden. Genom att lyssna på varandra och dela tankar får man perspektiv och uppslag att tänka på nya sätt, vilket förhindras i ett konkurrensutsatt sammanhang där alla andra uppfattas som motståndare och inkräktare. 

Friskolereformen har lett till att elever, föräldrar och samhällsmedborgare idag uppfattar konkurrens i skolans värld som ett självklart och oproblematiskt inslag i all utbildning, vilket är en inställning och kunskapssyn som man tar med sig när man kommer till högskolan och när organisering av utbildning debatteras. Därför blir det svårt att kritisera konsekvenserna av New Public Management, och lärare som reser invändningar mot minskad tid för förberedelser, undervisning och efterarbete eller som är kritiska mot den växande administrativa bördan som tar tid och fokus från arbetet med att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, kan mycket väl komma att betraktas som illojala. 

Kunskapssamhället befinner sig idag i en djupare och mer akut kris än klimatet, vilket givetvis får återverkningar även där eftersom det krävs kunskap för att rädda livet på planeten. Paradoxalt och tragiskt nog har konkurrensen införts i strid mot kunskap och beprövad erfarenhet. Forskningen inom ämnet företagsekonomi visar nämligen att företag överlever genom att samarbeta, även om de konkurrerar, vilket många inte tror och det sällan talas om. En massa föreställningar om nyttan med konkurrens bygger alltså på dålig forskning, myter, missuppfattningar och konfirmationsbias, vilket är företeelser som bara kan motarbetas genom kunskap. När akademiker, alltså forskare, okritiskt godtar konkurrens inom akademin, är det alltså ett djupt och allvarligt problem med fatala konsekvenser.

En motstrategi är att ställa besvärliga frågor till konkurrensförespråkarna: Vad är det man konkurrerar om egentligen? Vad driver de som konkurrerar egentligen? Vad är syftet med konkurrensen, och leder den till det man önskar sig? Tyvärr kommer den som ställer dessa frågor att tappa sin konkurrenskraft eftersom kritiskt tänkande tar tid och flyttar fokus från nyckeltalen som konkurrensen handlar om.

Ska högre utbildning utvärderas?

Följande tankar kom upp och formulerades under en av sessionerna på Fekis, den årliga företagsekonomiska konferensen, som denna gång hölls i Västerås och Eskilstuna: ”Meningsfulla utvärderingar för kvalitet och utveckling i framtidens ekonomutbildningar”.

Att vara lärare på högskolan, med intresse för kunskap, handlar om att ständigt utvärdera arbetets alla aspekter och delar, inte bara det som händer i samband med undervisningen. Utvärdering är en förutsättning för lärande och utveckling, så det handlar inte om ifall man utvärderar utan hur och för vem utvärderingen görs. Med hänvisning till min syn på kunskap och akademisk kvalitet menar jag att det är för kunskapens, demokratins och samhällets långsiktiga hållbarhet som undervisningen på högskolan utvärderas, och därför blir frågan om hur och vad man utvärderar viktig. För att resultatet av utvärderingen ska kunna leda till att kunskapens kvalitet ökar måste både synen på utvärdering och metoderna som används förändras radikalt. Framförallt måste tilliten till professionen öka, betydligt. Utvärderingar enligt regler standardiserade mallar kan aldrig bli akademiska, och eftersom det är den enda typen av utvärdering som leder att kunskapskvaliteten ökar krävs en förändring av nuvarande syn och arbetssätt.

För att kunna bygga ett kunskapsfokuserat och kvalitetsfrämjande utvärderingssystem måste systemet som helhet dels vara integrerat i undervisningen och kursutvecklingen, dels kännas meningsfullt för alla inblandade. Om systemet införs och kontrolleras av andra än ansvariga lärare eller om det handlar om att stärka kursens, utbildningens och högskolans varumärke, kommer det inte att kunna leda till bättre kunskapskvalitet. För att nå dit behöver synen på värdet med en examen förändras, både samhällets, arbetsmarknadens aktörers och högskolans samt studenternas syn på vad högre utbildning och varför man studerar måste förändras. Idag betraktas hög genomströmning som något positivt, eftersom högskolans ekonomi är direkt relaterad till hur många poäng studenterna tar och hur många examina som högskolan utfärdar. Och många arbetsgivare ser högskolan som ett slags grovsortering i rekryteringen och politikerna betraktar utbildning som en kostnad, inte som en investering. Självklart påverkas studenternas syn på vad högre utbildning är och varför man studerar av detta. I ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde och det faktiskt spelar roll vad man kan och vet kommer en examen från en högskola som är känd för att ställa höga krav på studenterna att leda till ökad attraktivitet, men en sådan utveckling kan inget system för utvärdering i världen främja. Kvaliteten kommer nämligen inte an på hur eller vad man mäter. Kunskap är en personlig, förkroppsligad egenskap som visar sig i ord och handling, och alla bedömningar bygger dessutom på tolkning som i sin tur utgår från individers bedömningsförmåga så strävan efter objektivitet är en fåfäng jakt på en guldkruka vid änden av regnbågen.

Ett kunskaps- och kvalitetsfrämjande sätt att se på utvärdering är att utgå från studenternas kunskaper/lärande. Det är inte svårare än så att en kurs med hög akademisk kvalitet leder till att fler lär sig mer, och lärande samt kunskapsutveckling är också vad akademisk kvalitet handlar om. Nuvarande sätt att se på utvärdering bygger problematiskt nog på principer som enklast kan sammanfattas i termer av NPM, som handlar om att flytta ansvaret för kursens innehåll och utformning från den akademiskt utbildade läraren till högskolans ledning och linjeorganisation, ytterst för att öka studenternas (kundernas) tillfredställelse med kurserna och utbildningarna.

Hur ska vi använda resultatet (av utvärderingarna), är en vanlig fråga som bygger på en antaganden som är viktiga att analysera. Premissen för frågan är att det är ett resultat vi vill ha, och att detta kan och ska användas, vilket på inget sätt är självklart. Min utgångspunkt är att kunskap och förståelse (i detta fall för hur kursen som utvärderas fungerar) inte är ett resultat, så redan själva utgångspunkten för arbetet med utvärdering är problematisk utifrån ett kunskaps- och kvalitetsperspektiv. Eftersom det idag finns allt mindre tid att stanna upp och tänka efter blir det lätt så att allt för många bara rusar på och glömmer varför vi ens har en högskola och vad som är uppdraget. Kunskap och lärande är komplexa problem som inte handlar om vad någon tror eller tycker och som kräver ett helt annat angreppssätt än undersökningar av kundnöjdhet, men detta är en tanke som det är svårt att få gehör för i nuvarande produktionsfixerade högskoleorganisation. All kritik mot utvärderingshetsen och systemen för kontroll och styrning handlar inte om att propagera laissez-faire. 

Om vi utvärderade arbetet för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull, vilket vi måste göra om den högre högre utbildningen ska kunna bli högre, skulle utvärderingen handla om och innebära att allt som händer i och på kursen och under föreläsningar och annan interaktion mellan lärare och studenter utgör underlag för utvärderingen; inte bara svaren på frågorna som ställs i dagens obligatoriska enkäter. Nuvarande system och syn på utvärdering tar inte hänsyn till det faktum att man som lärare med intresse för kunskap och lärande bara behöver höja blicken från undervisningsmanuset för att få feedback på innehållet och presentationen. Vilka frågor som ställs i undervisningssalen, på rasterna och via mail säger en hel massa om studenternas förväntningar, vilket gör att alla lärare som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten kontinuerligt samlar på sig ett dynamiskt underlag som efter en kvalitativ och erfarenhetsbaserad analys kan användas i arbetet med att utveckla kursen, om och när det behövs. Tentan är den viktigaste utvärderingen för det är där det visar sig hur kursen fungerar, men detta faktum bortses tyvärr från i dagens tal om utvärdering av högre utbildning.

Även om det inte går att ta förgivet att studenterna faktiskt kommer till högskolan för kunskapens skull och vill engagera sig för att värna den akademiska kvaliteten i högskolans verksamhet, bygger dagens system för utvärdering på just den premissen. Så som utvärderingarna idag oftast är utformade handlar de om att samla in studenternas åsikter trots att det inte går att värna kunskap och akademisk kvalitet med i rena åsikter, i alla fall inte om åsikterna inte motiveras eller relateras till en väl genomtänkt definition av kvalitet. Om allas åsikter om kursen behandlas som likvärdiga, och dessutom måste beaktas av ansvariga lärare, kan systemet för utvärdering mycket väl leda till att kunskapen och kvaliteten försämras. Frågor som handlar om vad studenterna tycker, handlar inte om kursens akademiska kvaliteter, ändå är det så som många frågor formuleras. Dessutom behöver förändringspremissen som är inbyggd i dagens system diskuteras. Det finns nämligen inget som säger att man måste förändra något, om kursen ger studenterna förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling finns ingen anledning att förändra den ifall resultatet sjunker.

En annan sak som sällan talas om när utvärdering av högre utbildning diskuteras är att tiden och resurserna som krävs för detta inslag i arbetsvardagen oundvikligen tas från de högst begränsade och dessutom stadigt krympande anslagen för utbildning, vilket gör att ju mer man utvärderar desto mindre tid kan lärarna lägga på undervisning. Vi behöver tala om detta annars är risken att tecken på sjunkande kunskaper och bristande kvalitet leder till efterfrågan på fler utvärderingar och ännu mindre pengar till kärnverksamheten, vilket leder till att kunskapen och kvaliteten försämras ännu mer. Utan tid för eftertanke och förståelse för värdet av kritiskt tänkande hamnar vi lätt i den här typen av onda cirklar.

Det är inte fler eller annorlunda utvärderingar av högre utbildning som leder till kunskap och kvalitet, utan en akademisk och kunskapsorienterad kultur. Och enda sättet att få till stånd en sådan utveckling är att alla göra vad de kan för att värna kunskapen och underkasta sig kraven som den akademiska kvaliteten ställer på alla som villa vara en del av den. Det finns helt enkelt inga genvägar till det som alla utvärderingar av högskolans verksamhet antas handla om. Kulturens roll är med andra ord helt avgörande, och det är som bekant mitt forskningsområde. Och kultur är ett komplext problem, en dynamisk kvalitet, alltså en öppen fråga utan givet svar, vilket är orsaken till att jag har svårt att engagera mig i arbetet med utvärdering, trots att jag lever och andas kunskap och att akademisk kvalitet är något jag ägnar en stor del av min vakna tid åt.

När jakten på effektivitet och måluppfyllelse intensifieras blir förändring ett permanent tillstånd och i en sådan miljö blir det svårt att se och förstå att allt som akademiker gör inte är akademiskt. Ska vi kunna skapa ett system för utvärdering av högskolan som driver kvalitet snarare än bidra till att förändra innebörden i begreppen kunskap och akademisk finns en lång rad pregnanta frågor som behöver ställas. Till exempel: Är det klokt att låta akademiskt utbildade människor göra administrativ karriär? På vilket sätt gynnar det framväxten av en akademisk miljö att den administrativa apparaten inte bara växer utan att dess makt ökar på kollegiets bekostnad?

Hela högskolan och verksamheten som bedrivs där behöver inte mål att sträva efter, vad som behövs är visioner: vishet, bildning och kunskap är egenskaper och kvaliteter som inte går att styra mot. Försöken att kontrollera högre utbildning leder till att man pressar den akademiska världen neråt i vetandets hierarki. Fakta och överföring av information är det enda som går att kontrollera, så är det kunskap man vill ha är det mindre kontroll som behövs, inte mer. Bara genom en kollektiv strävan efter bildning kan en intellektuell och akademisk kultur växa fram, och det är förutsättningen för kunskapskvalitet. När kunskap och akademisk kvalitet omvandlas till nyckeltal går något essentiellt förlorat. Kunskap ser ut och fungerar som människokroppen. Båda är levande helheter bestående såväl av ett skelett som ger stadga och kött samt blod och ett nervsystem som står i ständig kontakt med omvärlden. Kunskap är en dynamisk process, inte en produkt.

Vem har tid att läsa idag?

Det faktum att tanken på att en lektor skulle be om mer tid att tänka inom ramen för sin tjänst anses provocerande är ett tecken på en oroväckande samtidstendens. Hur hamnade vi här, i den kollektiva övertygelsen om att den som anser sig behöva tid att tänka efter ordentligt inte är tillräckligt effektiv, alternativt allt för osäker på sin sak för att kunna litas på? Vad bygger övertygelsen om att intellektuella arbeten, lärande och kunskapsutveckling går att effektivisera på samma sätt som tillverkning vid löpande band? Förändringen gick först långsamt, sedan allt snabbare och idag måste den som vill bli tagen på allvar snabbt och självsäkert leverera sina svar, helst i form av slagkraftiga one-liners. Svar som är osäkra och tar tid att tänka ut betraktas med skepsis även om problemen som behöver lösas är komplexa och trots att vi vet att det är så som kunskap ser ut och fungerar. Tragiskt nog är allt fler allt mer ointresserade av att faktiskt veta och förstå, man vill ha svar, inte utläggningar om sakernas faktiska tillstånd och tal om komplexitet, trots att det är just det som leder till eller i alla fall skapar förutsättningar för framväxten av kunskap.

Tid att tänka hänger intimt samman med tid att läsa, det är två sidor av samma sak. Det ena förutsätter det andra. Följaktligen anses det inte heller finnas tid att läsa. Pappersboken finner fortfarande läsare, men det är tydligt att bokförlagen prioriterar digitala utgåvor, eller allra helst vill att vi ska lägga våra pengar på ljudboksabonnemang. Det är åtminstone dessa produkter som framförallt marknadsförs, och det är lätt att förstå eftersom de är mer lönsamma än pappersboken. Problemet är att pappersboken inte kan ersättas med digitala lösningar. Jag finner det cyniskt att profitera på pappersbokens tusenåriga renommé för att tillfredsställa aktieägarnas högt ställda krav på, snabb ekonomisk vinst. Ingen författare skriver en ljudbok, den är ett sätt att "effektivisera" läsandet. Problemet är att när det sättet att "läsa" blivit vanligast kommer pappersboken att ses som en historisk relikt, trots att läsande av bokstäver är en ovärderlig och djupt mänsklig förmåga som sedan antiken byggt samhällen och blomstrande kulturer. Lyssnar man på ljudböcker för att man inte anser sig ha tid att läsa gör man något helt annat, och det är inte nödvändigtvis dåligt, men om pappersboken bortrationaliseras vore den en katastrof för kunskapen och lärandet eftersom det är intellektuella verksamheter som tar tid.   

Om och när allt fler anser sig sakna tid att läsa böcker och därför väljer mer "effektiva" metoder att tillgodogöra sig innehållet i dem kommer kunskapen med tiden oundvikligen att förflackas. Och då ökar och förvärras problemen som kräver kunskap och förståelse för att kunna lösas. Det är alltså en ond cirkel. Ju mer abstrakta tankar som behöver tänkas för att utveckla kunskap, desto längre tid tar tänkandet, delvis beroende på att förståelsen för abstrakta tankar kräver år av studier av många olika tänkares texter. Tid att tänka är en helt angörande förutsättning för demokrati och samhällens långsiktiga överlevnad. Efterfrågan på populistiska lösningar är ett symptom på den underliggande sjukdom som tanken på tidsbrist är. Som tur är finns det ett vaccin helt utan negativa biverkningar: TID. För att kunna värna kunskapen och läsförmågan måste alla försök att "effektivisera" utbildning upphöra och lärare och alla som ska lära måste få mer tid att tänka och läsa.

Tid är det enda vi människor har, och kunskap är inte en fast uppställning komponenter som kan sättas samman och kvalitetssäkras enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin. Kunskap är en dynamisk, mellanmänsklig kvalitet som står i direkt relation till vad man gör under tiden man går i skolan eller ägnar sig åt studier. Lärande är helt enkelt en individuell verksamhet och kompetens, inte en produkt. Stannar vi inte upp och tar oss tid att tänka efter har vi snart inga böcker, ingen skola, ingen kunskap, och i förlängningen heller inget (demokratiskt) samhälle. Tid att tänka är det enda vapen som går att använda mot populism och totalitära tendenser, vilket är en insikt som är enkel att formulera och kommunicera men frustrerande svårt att förankra i det allmänna medvetandet.

Ska forskningen anpassas efter Högskolelagen, eller tvärtom?

Vad handlar det akademiska arbetet om egentligen? Handlar det om att på skattebetalarnas uppdrag skapa förutsättningar för lärande och utveckla kunskap, eller att göra karriär? Det är naturligtvis en samvetsfråga och alla människor tänker och fungerar olika. Vad som är den personliga drivkraften dock en sak, och hur högskolans verksamhet organiseras en annan. Själv har jag aldrig varit intresserad av karriär eller titlar, min drivkraft har alltid varit möjligheten att lära och få vara i kunskapen, vilket påverkar hur jag ser på högskolan och det akademiska arbetet. När jag kritiserar förändringar i den akademiska världen handlar det alltid om att värna kunskapen. Jag är ingen motståndare till förändring, men om nyordningarna leder till att forskare och lärare får mindre tid att ägna sig åt kärnuppdraget eller om förutsättningarna att bedriva högkvalitativ akademisk forskning och utbildning känner jag att jag har ett ansvar att reagera. Och jag hänvisar naturligtvis inte till känslor, kritiken bygger på det jag lärt mig om vetenskap och det som står i Högskolelagen. Och där står följande, i den paragraf som jag menar är den mest centrala.

6 § För forskningen skall som allmänna principer gälla att 

1. forskningsproblem får fritt väljas, 
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 
3. forskningsresultat får fritt publiceras. 

Man brukar säga att kultur äter strategier till frukost, men den akademiska kultur som utvecklats på högskolan idag fungerar det faktiskt ofta tvärtom. Kunskapen kan bara försvaras med kunskap, men eftersom förpappringen av verksamheten ökat och ledningens fokus på nyckeltal blivit allt tydligare finns inget utrymme för kunskap som bara kan utvecklas i frihet. Och när aldelen administratörer ökar och andelen forskare och lärare minskar ökar linjens makt över kollegiet hela tiden. Styrningen och kontrollen av högskolans verksamhet bygger på regler som går på tvärs mot den frihet som lagen så tydligt pekar på. Lagen kan naturligtvis komma att ändras, men principen om frihet är helt central för att högskolan även i fortsättningen ska kunna vara en akademisk miljö, vilket den måste vara om ny kunskap ska kunna utvecklas. 

Friheten som nämns i lagen handlar inte om att forskare ska få göra precis vad de vill, det handlar om en frihet som bygger på ansvar. Och kunskap om och erfarenhet av att hantera ansvar får man under forskarutbildningen, som alla lektorer gått igenom (den tar fyra år och är en av de dyraste utbildningarna, vilket ofta glöms bort i forsknings- och utbildningsdebatten). Förmågan att axla ansvaret är en lika viktig del av forskarutbildningen som inslagen om kunskapsteori och vetenskaplig metod. Friheten och ansvaret förutsätter varandra, och därför strider alla New-Public-Management-inslag på högskolan mot uppdraget, att skapa förutsättningar för lärande och utveckla ny kunskap. Det är med andra ord ingen liten sak att organiseringen av högskolan går på tvärs mot lagens andemening. Problemet är att liljeorganisationen har makten, inte kollegiet. Och linjeorganisationens ledning konkurrerar med andra lärosäten om pengar och prestige, vilket visar hur mycket kunskapen värderas. Kunskap kan nämligen bara utvecklas i frihet (under ansvar) och i samverkan.

Om forskningens frihet inte värnas, det vill säga om högskoleledningarnas strategiska beslut och målformuleringar anses viktigare än kunskapen kommer undervisningen på högskolan inte att kunna vila på vetenskaplig grund. Om lagen inte betyder något i praktiken blir det om man spetsar till det, känslan som räknas, men den tanken är inte förenlig med universitetets idé eller syftet med samhällets investeringar i forskning och högre utbildning. Tyvärr uppfattas detta påpekande inte sällan som kritik mot ledningen, vilket sätter löner och har makten över arbetes organisering. Symptomatiskt nog var det visselblåsarna som ifrågasättes under Paulo-Macciarini-skandalen på Karolinska institutet. Det kan tyckas vara ett undantagsfall, men New Public Management bygger på att ledningen styr och kollegiet följer och den all kritik som hotar företrädarnas för linjen makt kommer att motarbetas, eftersom det är så vi människor fungerar.

Vad händer med förståelsen av världen och verkligheten när man bara antas kunna säga något om verkligheten och tillvaron om man kan hänvisa till någon aktuell referens? Den synen på "kunskap" sprider sig och idag här man allt oftare och i alt fler sammanhang orden: ”Källa på det”, när någon säger något som går på tvärs mot antingen den allmänna uppfattningen eller det som debattmotståndaren hävdar. Idag är det bara resultat som publicerats i högt rankade vetenskapliga journaler som räknas som kunskap, och artiklarna som publiceras där måste handla om det som redaktörerna för tidskrifterna bestämt och innehållet måste presenteras i enlighet med de regler som tidskriften tillämpar, vilket går på tvärs mot högskolelagen som tydligt försvarar friheten eftersom det är enda sättet att utveckla ny kunskap. Idag är det alltså tidskrifternas ägare som tillsammans med högskolornas ledningar som kontrollerar kunskapen. 

För att förstå hur svårt det är att diskutera frågan förutsättningslöst, behöver man dels vara medveten om att förlagen som ger ut vetenskapliga tidskrifter är några av världens mest lönsamma företag, dels att majoriteten av högskolans ledning består av ledamöter hämtade från näringslivet. Forskare som oroar sig för kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer oundvikligen att uppfattas som ett hot mot makten och lönsamheten, och eftersom enda sättet att tvinga fram följsamhet gentemot lagen är att ta ärendet till domstol, kommer ledningarnas strategier att äta upp den akademiska kulturen. Och det är kunskapssamhället och framtida generationer av medborgare (och skattebetalare) som behöver kunskapen, som är förlorarna. Eftersom det inte finns några tydliga incitament, ens för forskare att försvara lagen och kunskapen, tvärtom belönas den som okritiskt publicerar artiklar med fina titlar och hög lön, blir det ett närmast omöjligt uppdrag.

Fokuset på produktion av artiklar gör att dagens forskare allt mer lever i ett evigt och ständigt uppdaterat nu, utan kontakt med historien. All uppmärksamhet riktas nämligen mot den senaste forskningen, alltså de senast publicerade artiklarna inom ett allt smalare område. Det har därför utvecklats ett slags kollektivt tunnelseende som gör att faror som är diffusa eller utgör ett konkret hot först i framtiden inte upptäcks och därför avfärdas kritiken mot detta sätt att organisera vetenskap som ovetenskapligt, vilket gör att man kan fortsätta på den inslagna vägen ända tills vi når det punkt där det inte går längre. Med ökad förståelse för och fokus på bildning, som handlar om att förstå förändring (av kunskap och förställningar) och sammanhangets betydelse, i den högre utbildningen och även forskningen får kunskapen längre hållbarhet. Eftersom bildning inte bara handlar om vad man vet, utan lika mycket om hur insikterna förhåller sig till andra insikter, i samtiden och historien, kommer bildningsinriktade studier att främja utvecklingen av kritiskt och analytiskt tänkande, något som idag försummas eftersom fokus ligger på aktuella fakta och sanningen som antingen är rätt eller fel och som enkelt kan avgöras, vilket inte kräver frihet utan regelföljande och auktoritetsbundenhet.

Bara kunskap kan leda samhället rätt

En framgångsfaktor i politiken har visat sig vara att tala mer till känslorna än till förnuftet. Kloka förslag som bygger på det vi faktiskt vet om människor, världen och verkligheten ratas av väljarna om förslagen upplevs drabba den egna ekonomin eller om de känns fel. Många ser valrörelser som ett slags smörgåsbord där ens val bara handlar om att bli mätt, utan att det spelar särskilt stor roll vad man stillar hungern med. I själva verket fungerar demokratiska val på samma sätt som hälsan, vad man väljer spelar en avgörande roll, kanske inte på kort sikt, men definitivt på lite längre. Tar väljarna inte valet av politiker på allvar kommer politiken att bli ansvarslös av den enkla anledningen att makten utgår från folket. Inte direkt från var och en av oss, men från oss alla tillsammans. Våra gemensamma val får konsekvenser, så om allt fler bryr sig allt mindre om demokratin och förutsättningarna att leda landet de lever i urholkas grunden för det moderna, demokratiska välfärdssamhället.

Problemet är att kunskapen bara är ett vapen och endast kan övertrumfa dumheten i samhällen där vetenskapens resultat tas på allvar, alltså där kunskapen respekteras. Om många väljer att gå på känsla och ignorerar det vi vet finns inget sätt för kunskapen att hävda sig. Redan de gamla grekerna visste att hybris straffar sig. Dumhet fungerar precis som tolerans, om den accepteras kommer den att ta över av den enkla anledningen att den som valt att bortse från kunskapen inte behöver ta hänsyn till något annat än den egna önskan att få det man vill ha. Om tillräckligt många "hatar" sossarna och önskar förändring kommer räcker det för att byta regering, men det går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på en sådan grund. Förutsättningen för demokrat och hållbarhet är kunskap, på samma sätt som demokrati och hållbarhet är förutsättningen för kunskap.

Demokratin har varit utsatt för stora påfrestningar sedan åtminstone valet 2018 då väljarna skapade helt hopplösa parlamentariska förutsättningar för att leda vårt land, vilket oppositionen utnyttjade till max. Tack vare att regeringen respekterat kunskapen har vi klarat oss genom pandemin på ett bättre sätt än de flesta länder. Utmaningarna som vi står inför nu är på inget sätt mindre, och därför oroar det mig, dels att det parlamentariska läget under kommande mandatperioden är nästan lika hopplöst, dels att den regering som gör sig redo att ta över litar mer på känslorna än på vetenskapen i en lång rad frågor, inte minst i synen på kriminalitet.

Det är inte bara här hemma som respekten för kunskapen och demokratins bräcklighet håller på att urholkas, det är oroväckande nog en global trend. Populismens lockelse är stor och den banar väg för totalitära ledare som talar till känslorna och som motarbetar vetenskapen, om den inte ger stöd för den egna politiken, vill säga. Mänskligheten står inför enorma utmaningar och är mer beroende av kunskap än någonsin, och kanske är det just därför som populistiska lösningar lockar? Samtidigt är många av problemen orsakade av tekniska lösningar och vetenskapliga framsteg, så kunskap är på ingen sätt en enkel lösning. Vetenskapen har inte alla svar, men den är själva förutsättningen för att kunna söka svaren som behövs för att kunna möta hoten och bygga långsiktigt hållbara samhällen.

Aldrig har mitt arbete som forskare och lärare på högskolan känts viktigare, men tyvärr (eller kanske just därför) har det heller aldrig känts lika otacksamt. Fast jag ger inte upp. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och kunna säga till mina barnbarn att jag gjorde var jag kunde med de förutsättningar jag hade.