Integritet och rationalitet

Integriteten är utsatt för hot både utifrån och inifrån idag, dels av okunskap, dels av rädsla, vilket är djupt oroande eftersom det handlar om ett essentiellt värde eller en unik och ömtålig kvalitet. Värnandet av människors integritet är vad som gör samhället mänskligt, så det är ingen liten sak att den offras på ekonomins, säkerhetens och visshetens altare. Exemplen på hot som möts med integritetskränkande åtgärder är många. Coronapass och övervakningskameror är två exempel, som införs och placeras ut för att skydda oss, men som i själva verket riskerar leda till en obehaglig tillvänjning av kontroll och styrning av allt fler aspekter av livet och tillvaron. Ett samhälle utan integritet är ett totalitärt och iskallt, rationellt samhälle där det inte finns utrymme för empati och respekt för oliktänkande och där makten tar sig innanför huden och in i människors hjärnor. Människan är inte en rationell maskin utan en komplex och sammansatt, varelse som styrs av både känslor och intellekt, vars trygghet står i direkt relation till hennes förmåga att förstå andra människor och respektera deras frihet samtidigt som hen tänker och agerar i enlighet med sina egna unika önskningar och kunskaper. Integriteten är en förutsättning för detta och därför måste hoten mot den tas på största allvar.

Ändamålen helgar medlen brukar man säga, men det är en farlig tanke. Möjligen går det att förhindra en (liten) andel av kriminaliteten genom att offra integriteten och friheten, men den tanken bygger på ett rationellt resonemang som går ut på att bara den som är skyldig har något att dölja, vilket inte tar hänsyn till hur människor faktiskt fungerar. Ingen är entydigt skyldig eller oskyldig, liksom inget är antingen helt igenom bra eller dåligt, rätt eller fel; bara maskiner och algoritmer är styrda enbart av logik. Kulturen uppstår i mellanrummen som ingen har full tillgång till eller kontroll över, och alla människor har ett inre liv som de inte ens själva förstår alla gånger. Därför är integriteten så viktig att värna. Den som tvivlar på integritetens värde behöver bara ta en titt på aktieägarnas värdering av företag som Google, Facebook, Amazon, Microsoft och andra företag som tjänar pengar på att sälja integritetskränkande information om användarna till "tredje part" som är ett öppet begrepp som kan betyda i princip vad som helst. 

Enda sättet att värna integriteten är att utveckla och uppvärdera människors intellektuella förmågor. Problemet är att det finns ett utbrett begär efter visshet bland många människor och i samhället som helhet. Viljan att veta säkert och strävan efter kontroll och snabba svar tar sig olika uttryck. Önskan att effektivisera är ett och det är i ljuset av dessa insikter man bör se på digitaliseringen av samhället. Den rubbar inte bara balansen mellan rationell och intellektuell, den driver även på utvecklingen mot allt fler system och manualer för allt fler verksamheter, även komplexa och dynamiskt mångtydiga. När förståelsen för vad det innebär att närma sig världen och vetandet på ett intellektuellt sätt utarmas med hjälp av rationalitet blir det svårt att möta begäret efter juridifiering av allt fler aspekter av livet och tillvaron. Lagstiftning och framtagande av regler är en rationell lösning som bara fungerar om problemet är komplicerat, men människor och kultur och följaktligen även samhällen är komplexa och kan bara lösas med hjälp av intellektuell förmåga och bedömningskompetens, annars reduceras komplexiteten, alltså det unikt mänskliga, och förvandlas till något annat, något djupt obehagligt och potentiell riskfyllt.  Försöker man lösa komplexa problem genom att en gång för alla avgöra vad som rätt och fel på hjälp av juridiken kan problemet som skulle lösas mycket väl förvärras.  

Om balansen mellan rationalitet och intellektuell förmåga rubbas, och särskilt om rationaliteten överordnas eller uppfattas som det enda sättet att tänka, upphör människan att vara människa och det mänskliga förvandlas till ett problem eftersom det handlar om en dynamisk och svårkontrollerad egenskap. Länge talades det om singulariteten som den punkt i historien där maskinerna blivit så intelligenta att de tar över, men ett trovärdigare scenario är att människan ger upp sin autonomi och lämnar över makten över tänkandet och handlandet till maskiner och algoritmer samt gör dessa till norm även för det mänskliga, vilket förvandlar samhället till något annat än det vi vant oss vid att ta för givet. Den rationella förmågan kan sägas vara digital och den handlar om att avgöra vad som är rätt och fel, bra eller dåligt, medan den intellektuella förmågan är analog och handlar om att förstå nyanser och analysera vad som är lämpligt. 

Förespråkarna för övervakningskameror och vaccinpass utgår från ett naivt och därför djupt problematiskt, ensidigt fokus på sina egna rättigheter, och bortser därför från alla risker som historiskt visat sig vara förknippat med strävan efter att kontrollera det okontrollerbara. Dessutom får det konsekvenser för individens skyldigheter efter vi alla lever tillsammans i samma samhälle. Ett illustrativt exempel på detta sätt att tänka är marknaden för bostadsrätter där "alla" identifierar sig med säljaren och därför jublar när priserna går upp, trots att de därigenom får köpa dyrare och dessutom försvårar för sina egna barn att komma in på marknaden. De enda som tjänar på detta tänkande i längden är mäklarna som likt ägarna till kasinon tjänar pengar på människors jakt på framgång och rikedom.

När integriteten väl offrats, och så kommer det att bli om vi inte drar i nödbromsen, stannar upp och tänker efter går något essentiellt förlorat. Det oroar mig att millenniumgenerationen, som inte har någon erfarenhet av hur det var innan internet och smarta telefoner, nu ut i vuxenlivet (samtidigt som generationerna i andra änden går i pension). I hela sitt liv har de aningslöst och utan att läsa klickat godkänner på finstilta avtal där de förhandlar bort sin integritet. Det gör vi alla, men vi som är äldre minns hur det var en gång och vet värdet av integriteten. Vi har dessutom egna minnen av Andra världskrigets konsekvenser och har en medfödd misstänksamhet mot alla totalitära tendenser. Det är djupt oroande att se att allt fler, inte bara unga och naiva människor ser diktatur som lösning och tänker sig att undantagstillstånd är en bra och enkel lösning på dagens komplexa problem. Marknadsskolan är delvis ansvarig för denna utveckling eftersom den fokuserar på effektiv produktion av resultat, inte på kunskap, livslångt lärande och intellektuell utveckling. Den som är för diktatur tänker sig att diktatorn står på samma sida som en själv, och det gör hen kanske, i alla fall så länge hen inte tagit makten. Den här typen av lösningar och önskningar är alltså en lek med elden.

Ett allt mer polariserat och radikaliserat kunskapslandskap

Kunskap är inte en fråga om rätt eller fel; det är helt enkelt inte så som vetande fungerar. Vetenskapen är inte kategorisk av den enkla anledningen att forskning handlar om att söka pålitliga och användbara svar på olika typer av frågor. Det vi faktisk vet är dessutom alltid mindre än det vi inte vet, och eftersom kunskapen måste stå i relation till verkligheten som hela tiden förändras och dessutom aldrig är entydig kommer vetenskapligheten inte an på hur säkra forskarna är. Vetenskapens resultat kan helt enkelt inte vara tydligare och säkrare än det som undersökts. Trots det avkrävs forskare allt oftare entydiga svar och värderas vetenskapen utifrån graden av säkerhet, oavsett vilken fråga som undersöks. Kultur fungerar på det sättet, men eftersom kunskapen inte fungerar så blir förändringen i synen på vad som går att säga med stöd i vetenskap problematisk. 

Det är hoppöst svårt att uttala sig om vad förändringen beror på, men jämför man dagens akademiska kultur med den som präglade Högskolesverige under 1970-, 80- och 90-talen är det tydligt att den idag är allt mindre intellektuell och allt mer rationell. Vad som är hönan och ägget här går inte att uttala sig säkert om, men dagens fokus på mätbara resultat passar som hand i handske med en rationell syn på kunskap. Och begäret efter svar, som driver efterfrågan på effektivitet och entydiga svar får rationalitet att framstå som som bättre än analys och eftertänksamhet. Tecken på denna tendens finns överallt, inom vården av psykisk sjukdom till exempel, där psykoanalys fasas ut till förmån för mediciner och KBT. Det i sig är oproblematiskt, det är tanken på att det finns en best practice eller en enda väg som passar för alla människor och ändamål som är problemet.

Intellektuell bedömningförmåga handlar om att väga olika fakta, kunskaper och erfarenheter mot varandra. Den förmågan är särskilt viktig i alla sammanhang och när man står inför frågor där det saknas tydliga svar, men inte bara där. Utgår man från att det finns en bästa metod eller ett bästa sätt som alla ska använda sig av tas allt fler oreflekterade beslut i allt fler sammanhang där man först borde reflektera över vad det är för typ av problem man har att hantera. När detta tänkande sprider sig till skolans värld får det inte bara till konsekvens att lärare måste fokusera på produktionen av mätbara resultat och tvingas följa standardiserade manualer i sin undervisning, det innebär också och problematiskt nog att generation efter generation av unga människor utbildas till rationella och målorienterade samhällsmedborgare utan analytisk förmåga. Och i andra änden av det demografiska spektrat försvinner generation efter generation av äldre som fått sin utbildning i en skola där kunskapen och bildningen stod i centrum och där det fanns tid att lära på djupet. Den här utvecklingen drivs på av digitaliseringen som gör att allt fler beslut delegeras till algoritmer, vilket riskerar att leda till att den intellektuella bedömningsförmågan förflackas allt mer och kanske till och med uppfattas som ett problem, eller i alla fall som slöseri med tid. 

Resonemanget handlar inte om samhället egentligen, även om exemplen som diskuteras hämtas därifrån, utan om begreppen intellektuell och rationell, som utgör motsatta poler i tänkandet och lärandets kontinuum. Intellektuell förmåga behövs för att bedöma vad som klokt att göra medan rationell handlar om att komma fram till säkra och entydiga svar. För att kunna värna demokratin, som är ett komplext problem, och hantera samhället, som är en dynamisk helhet, behövs både intellektuella och rationella förmågor, men framförallt behöver det råda balans mellan. Annars finns en risk att det växer fram ett allt mer polariserat kunskapslandskap, vilket vi också ser allt fler tecken på idag. Inte minst inom politiken handlar det idag om rätt eller fel, vi eller dom samt höger eller vänster. Förståelsen för nyanser och komplexitet är idag skrämmande liten, liksom tålamodet med och respekten för trögheten i den demokratiska processen, vilket gör att undantagstillståndet, som är en totalitär tankefigur, framstår som allt mer lockande för allt fler samtidigt som det blir allt svårare att förstå riskerna med det sättet att styra ett land.

Inte minst här under pandemin och särskilt i synen på vaccin har det blivit skrämmande tydligt att väldigt många närmar sig dessa högst komplexa frågor på ett instrumentellt sätt -- antingen är man för eller mot, vän eller fiende och det finns inget som helst utrymme för tveksamhet eller nyansering. Alla som visar tvekan till en allmän vaccinering eller införande av drastiska åtgärder klumpas ihop med anitvaccare och konspirationsteoretiker. Och oppositionen tar sig rätten att inte visa någon som helst förståelse för komplexiteten i regeringsuppdraget. Om samhällsklimatet varit mer intellektuellt och om väljarna hade tagit sig tid och utvecklat förmågan att analysera hade vi kunnat hantera problemen och utmaningarna på bättre, det vill säga mer långsiktiga sätt. Nu blir samhället istället mer polariserat och radikaliserat, vilket underminerar demokratin och riskerar att slita isär samhället inifrån eftersom det är komplext, inte komplicerat. 

Allt fler vill inte eller anser sig inte ha tid att läsa böcker idag. Kanske uppfattas det som ett krasst och rationellt konstaterande, men det är i själva verket en ignorant och kunskapsfientlig syn eftersom lärande faktiskt bygger på eftertänksam, kritisk läsning och kvaliteten i verksamheten som utförs i skolan och på universitetet är helt avhängig tiden som ägnas åt studier. Vad det beror är naturligtvis svårt att uttala sig om, men allt mer fokus riktas idag mot det som går att mäta om kontrollera, men vad någon faktiskt vet och förstår är svårt att avgöra, så mätandet handlar om resultaten på prov och andra inlämningar. Och produktionen av resultat går att "effektivisera", särskilt av den som är övertygad om att akademisk kvalitet går att säkra. Fast vi får då en högre utbildning som bygger på en rationell kunskapssyn där det handlar om att avgöra frågor av karaktären antingen eller, inte om att lära sig förstå och hantera frågor som bara går att besvara med varianter av mer eller mindre av både-och. Tyvärr framstår denna kritiska reflektion, i dagens genomekonomiserade och produktionsfixerade, samhälle som ett angrepp på föreställningen om att NPM är liktydigt med en klok förvaltning av skattebetalarnas pengar. 

Ingen har den fulla bilden av något fenomen eller företeelse beroende på att kunskap om samhället och människors liv aldrig kan vara heltäckande eller definitiv. För att förstå det och inse vad man kan göra av insikten krävs intellektuell förmåga, som tyvärr håller på att rationaliseras bort eftersom den förmågan inte leder till tydligare och mer otvetydiga svar (även på frågor som inte går att besvara på det sättet), vilket visar hur mycket ett samhälles kunskapssyn påverkas av kultur.

Det singulära och specifika

Även om vi människor delar genetik är vi som individer unika. Ingen annan har varit med om exakt det var och en av oss erfarit, och alla tolkar vad de ser, hör, läser och upplever olika och våra drömmar och definitioner om ett gott liv skiljer sig åt. Vi är alla del av en och samma mänsklighet, men i vardagen möter vi varandra som individer. Det finns massor av viktig kunskap om människan i det generella och statistiskt säkerställda, men där finns ingen kunskap att hämta om dig eller mig som subjekt. Detta är ett faktum som många bortser eller inte förstår konsekvenserna av. Och om begäret efter säkra svar blir allt för starkt och om kravet på säkerhet och evidens drivs allt för långt kommer kunskapen om det unika, individuella och kontextrelaterade på sikt att nedprioriteras och kanske till och med uppfattas som problematisk, eller i alla fall inte tas på det allvar den här typen av kunskap förtjänar.

Vetenskap handlar om att undersöka olika aspekter av tillvaron och verkligheten, ju fler desto bättre, och forskarens uppgift är att göra allt som står i hens makt för att resultatet av arbetet, alltså kunskapen, ska bli så pålitligt och användbart som möjligt, oavsett vad forskningen handlar om. Långt ifrån allt som undersöks av forskare går att säga något säkert om, så om säkerhet uppfattas som eller görs till en kvalitetsmarkör inom vetenskapen, kommer mänsklighetens samlade kunskap att utarmas och innebörden i begreppet vetenskap att förändras. Kunskap är något annat än fakta (som antingen är korrekt eller ej), och det är just KUNSKAP som är VETENSKAPENS mål. Till skillnad från fakta är kunskap alltid relaterad till ett syfte. Forskning handlar om att söka kunskap om något, och det är detta något (syftet med studien) som avgör kunskapens värde. Det är alltså bara i relation till studieobjektet som resultatet av forskningen kan utvärderas, inte i relation till hur säker forskaren är i något slags objektiv mening. Det går nämligen aldrig att som forskare vara säkrare än undersökningsobjektet tillåter. Trots att alla vet att det är så håller vetenskapens uppdrag på att omvandlas, från att undersöka tillvaron och verkligheten med så pålitlig och användbar kunskap som möjligt som mål, till att producera så statiskt säkerställda och allmängiltiga svar som möjligt. 

Den syn på vad som är vetenskapens uppdrag, som håller på att växa fram och allt mer tar över, är problematisk på en rad olika sätt, men den är också inkonsekvent eftersom den bygger ett begär efter säkerhet, som är en känsla, vilket försvararna av nyordningen menar inte hör hemma i vetenskapen. Ger man efter för begäret efter säkra svar och om bara de forskare som är helt säkra på sin sak och som presenterar invändningsfria svar får uttala sig, förvandlas forskningen i grunden. Det är svårt att uttala sig om vad förändringen beror på, men den sammanfaller i tid med att forskarkollegiets på landets högskolor allt mer förlorar makten över forskningen och undervisningen. Komplexitet är svårt att förstå och forskar man om komplexa fenomen går det inte säga något säkert; däremot kan man sätta ord på vagheten, vilket tenderar att uppfattas som flum av de som bara godkänner säkra svar. Problemet är att det krävs både förståelse för detta sakernas tillstånd och ödmjukhet inför osäkerheten för att värna denna typ av forskning och kunskap. Linjens krav på mätbara resultat är oförenligt med vetenskapens uppdrag att utveckla ny kunskap även om det som inte går att säga något säkert om, men idag har linjen mer makt än kollegiet, vilket gör att allt som inte passar in i den rigida mallen för ledningens målstyrning och krav på kvalitetssäkring betraktas som problematiska och oönskade inslag i högskolans resultatorienterade verksamhet.

Ett sätt att se på och försöka förklara den förändrade synen på kunskap och forskningens uppdrag är att analysera skillnaden mellan rationell och intellektuell. Rationalitet bygger på logiskt tänkande och handlar ofta om att söka statistiska samband som kan användas för att göra prediktioner, medan den intellektuella förmågan är mer intuitiv och handlar om att förstå det unika och specifika. Påvisande av kausala samband som kan användas för att göra prediktioner, som är positivismens signum, tillfredställer begäret efter säkra svar, men det är inte det enda sättet att bedriva forskning. Hermeneutik bygger på tolkning, vilket är den metod man måste använda om man söker kunskap om och förståelse för det singulära och unika, alltså det som är utmärkande för oss människor som individer. Båda sätten att bedriva vetenskap är lika viktiga och kunskapen som behövs för att bygga och förvalta samhällen som är långsiktigt hållbara uppstår i samverkan mellan forskare som arbetar på olika sätt. Jag värnar inte den intellektuella förmågan av egoistiska skäl, utan för att jag oroas över att den håller på att trängas undan från den akademiska världen, vilket går ut över kunskapen och förståelsen.

Utifrån ett organisatoriskt och ekonomiskt perspektiv -- särskilt om kraven på effektivitet är högt ställda -- är enskilda individer möjligen utbytbara, men var och en av oss är unika och vi behöver alla bli sedda för dem vi faktiskt är för att trivas både med oss själva och tillvaron. När vi går till läkaren gör vi det för att vi vill veta hur vi mår och vad vi kan få eller göra för att bli friska, och läkaren måste givetvis utgå från det generella för att kunna bota oss, men möts vi inte som unika individer utan som utbytbara kuggar i ett samhällsmaskineri vars uppgift är att producera vinst till aktieägare får vi ett kallt och instrumentellt samhälle där allt som är singulärt, individuellt och unikt, i alla fall om det avviker från normen (det statistiskt säkerställda), betraktas som ett problem för den målstyrda och kvalitetssäkrade produktionen av mätbara resultat. 

Rationell förmåga behövs för att utveckla kunskap om det generella, medan intellektuell förmåga är nödvändig, dels för att förstå det unika, dels för att kunna jämka mellan dessa båda aspekter av verkligheten och tillvaron. Den som enbart fokuserar på rationalitet och som ser den förmågan som kungsvägen till kunskap behöver bara fokusera på arbetet med att skapa säkra och entydiga svar, medan den som värnar den intellektuella förmågan måste utveckla ett slags dubbel kompetens, vilket gör det svårt att hävda sig i det högt uppdrivna tempot som präglar samtidskulturen och den hårda konkurrens som råder idag. Den dubbla kompetensen handlar om att man måste lära sig leva i en värld som inte accepterar en och de förmågor man har, samtidigt som man utvecklar en förmåga som inte uppskattas eller är användbar i den värld och de organisationer man lever och verkar i. Antingen-eller är en tankefigur som gör det enkelt att ta beslut och leda organisationer, men kunskap växer ur reflektion och förståelse både för det generella och det unika samt förändring, komplexitet och allt det man inte vet något om, vilket kräver intellektuell förmåga.

Konsekvensen av att allt mer fokus och intresse riktas mot det generella och allmänna leder gradvis till att synen på vad det innebär att vara människa förändras och det finns en risk att detta sätt att tänka leder till att en allt mer tvingande norm om likriktning av människor, tankar och visioner. Begäret efter säkerhet och allt tydligare prediktioner leder till att det anses viktigare att följa kartan än terrängen, och individualitet kan med tiden komma att betraktas som ett problem. Vad händer då med integriteten, individualitet och det unika? Skyddet av individen, liksom öppenheten och demokratin, är svårt att hantera och värna redan som det är, och det blir inte lättare i en värld där medborgare ses som identiska och utbytbara kuggar i ett (ekonomiskt) maskineri vars syfte är att generera vinst till aktieägare. När det generella blir det nya individuella finns inte längre något behov av personlig integritet, som handlar om att skydda det unika och singulära, vilket mycket väl kan komma att uppfattas som ett problem eftersom det gör prediktionerna osäkra.

Tänka utanför boxen

Tänka utanför boxen är ett lika förnumstigt och uttjatat begrepp som Carpe diem. Sanningen är den att det  inte finns någon box, följaktligen går det inte att tänka utanför den. Däremot finns det (mer eller mindre) osynliga normer och strukturer och att tänkande utanför dessa görs inte ostraffat. Den som uppmanar andra eller själv säger sig tänka utanför boxen gör det i själva verket inom boxens givna ramar, eller möjligen tänjer hen något på dessa. Tänkande utanför boxen existerar inte, ordstävet ger snarare uttryck för en längtan bort från en allt mer kontrollerad tillvaro. Det finns nämligen normer för hur man ska tänka utanför boxen för att resultatet ska godkännas. Att det kommit att uppfattas som en synonym för kreativt tänkande är minst sagt olyckligt eftersom kreativitet är en konstnärlig och intellektuell förmåga, medan det tänkande som utspelar på insidan av den där boxen är rationellt. Det handlar alltså om två helt olika förmågor som är lika svårt att blanda ihop till en tilltalande mix som olja och vinäger, utan något slags emulgeringsmedel går det inte.

Samtalet vill jag se som ett slags emulgering, som en plats eller arena för möten mellan de båda kunskapskompetenserna. Genom att mötas i samtal behöver ingen försvara något och syftet är inte att nå konsensus. Debatten kan förstås som ett slags box där det bara finns utrymme för ett enda sätt att tänka, medan samtalet är en gränslös arena för utbyte av olika tankar, ju fler desto bättre eftersom det är ur överflödet som ny kunskap uppstår, och den kan bara utvecklas i frihet från krav och normer.

Talet om tänkande utanför boxen är ett försök till appropriering, eller ett uttryck för känslan av instängdhet som allt rationellt tänkande bygger på. Det går inte att bryta mot regler samtidigt som man följer dem, men det går att tämja den kreativa förmågan, fast då måste man acceptera att den där boxen är en social konstruktion och bara existerar människors huvuden. Den kvalitet som talet om tänkande utanför boxen försöker fånga är värdefull, men för att den ska kunna komma till sin rätt krävs intellektuell förmåga och förståelse för världen och vetande, liksom insikt om att det inte finns någon box. Det går bara att närma sig den där kvaliteten från utsidan, eller genom att bortse från boxen, som alltså är en uppsättning kontingenta regler.

Tänkande utan hänsyn tagen till någon box går bara att hantera med hjälp av principer, det går inte att styra mot mål och resultatet går inte att kvalitetssäkra. Kreativitet är en bångstyrig förmåga som följer sina egna dynamiska lagar vilka saknar logik och därför ger den upphov till överflöd. Utan marginaler och i avsaknad av förståelse för att detta sätt att tänka tar tid och bara i undantagsfall leder till konstruktiva resultat går det inte. Alla försök att effektivisera intellektuellt arbete leder oundvikligen in i den där boxen som man säger sig vilja göra upp med. För att förstå varför det blir så måste man inse skillnaden mellan rationell och intellektuell. Det handlar om två tendenser inom tänkandets kontinuum, rationell handlar om sökande efter lagbundenheter och tänkandet är strikt kontrollerat, medan intellektuell handlar om frihet och upplösning samt om att hela tiden söka nya och alternativa vägar fram. Inget av tankesätten finns renodlat i akademin, det handlar överallt om blandningar och tendenser av mer eller mindre av det ena eller andra.

Talet om tänkande utanför boxen är ett försök att säga att man är kreativ, men för alla som vet vad kreativitet är och hur den fungerar signalerar uttrycket bristande insikt om hur tänkande fungerar. Det finns paralleller till talet om en åsiktskorridor, som är ett sätt att försöka kontrollera tänkandet, fast på ett annat sätt än det rådande sättet som man upplever hindrar en att uttrycka problematiska politiska åsikter. Menar man allvar med tanken att det är positivt att tänka "utanför" den där boxen måste man släppa taget om den helt och hållet och kasta sig ut i det okända, vilket kan upplevas skrämmande, men det är bara så man kan få utlopp för en kreativitet värd namnet.