Dagens bild: Vem eller vad driver utvecklingen?

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, brukar man säga. Ingen kan förneka att det finns en lång rad fördelar med digital teknik, men att endast fokusera på fördelarna är förenat med stora risker. Bara för att något är bra betyder inte att fördelarna är dosoberoende, att mer är bättre. När Pandoras box en gång öppnats går den inte att stänga igen. Det går bara att tänka efter före, sen kan det vara försent. När jag läste David Sumpters bok Uträknad (som jag varmt kan rekommendera) övertygades jag om att vi är LÅNGT ifrån att kunna utveckla en generell, artificiell intelligens. Därför är jag inte orolig över teknikutvecklingen i sig. Det är de mänskliga konsekvenserna av digitaliseringen och strävan efter kontroll och styrning som oroar mig.

Fokus på maskiner och intresset för det som går att väga, mäta och räkna växer. Det är en stark tenden i samtiden att överlåta ansvaret för olika saker på maskiner, manualer och system av olika slag. Människors dyrkan av maskinen, och denna dyrkas konsekvenser, är ett inslag i kulturen som lätt glöms bort. Det som idealiseras kommer oundvikligen att få genomslag i kulturen, vilket påverkar tänkandet och uppfattningen om vad som är önskvärt, och om maskiner och system anses vara överlägsna kommer människorna och det mänskliga oundvikligen att nedvärderas eller till och med betraktas som ett problem.

Länge sågs maskinerna som verktyg för människorna. Maskinerna underlättade vardagen och tog över arbetsmoment som människor inte orkade eller som var slitsamt för kroppen. Självklart är det bra, men vad händer när maskinerna inte längre ses som verktyg utan blir norm även för mänskliga verksamheter? Vad gör det med människorna när maskinernas behov överordnas människornas? Det borde vara föremål för djupare reflektion, oftare och bland fler. Tyvärr är det inte så det ser ut.

Bild: Ajan

Ekonomin är också ett slags maskin, även om man sällan tänker på den på det sättet. Ekonomin har blivit normen som mänskligheten och livet på jorden allt mer och allt tydligare tvingas anpassa sig efter. Går inte den den ekonomiska kalkylen ihop lägger man ner istället för att jobba med kalkylen eller konstruera alternativa modeller. Maskiner som verktyg underordnade människan gör att människan kan ägna sig åt att utveckla och förfina sin mänsklighet. Mer tid för reflektion och mindre slit gör att utrymme frigörs för reflektion över livets stora och svåra frågor. Men det är inte så det ser ut. Överallt ser jag istället tecken på att maskiner och system på många sätt redan har tagit över, för att människan kapitulerat. Oron för maskinernas ständigt ökande kapacitet leder paradoxalt nog till att det eventuella övertaget påskyndas, just eftersom den oron riktar blicken bort från människorna och dess villkor. 

Vad jag vill visa på är hur människor allt mer och allt oftare, utan knot och ibland med glädje, anpassar sig efter och låter maskinerna (eller andra protokoll) ta över deras liv och vardag. Maskinernas och tekniskt/ekonomiska systems vilja accepteras och görs väldigt ofta till lag. Ni kanske tror att telefonförsäljarna som ringer er i tid och otid är skickliga på att övertyga, men det är de inte. De läser innantill och följer ett protokoll som visat sig vara framgångsrikt för uppnåendet av de mål som ekonomin dikterar. Ännu kan maskiner inte lura människor att rösten kommer från en medmänniska. Men den mänskliga rösten och dess välbekanta ton och frasering är faktiskt det enda som människor bidrar med i detta arrangemang. Allt annat styrs av teknik, manualer och ekonomiska modeller. Och detta är ett fenomen som sprider sig allt mer och allt snabbare.

Denna utveckling pekar tydligt i riktning mot singulariteten, vilken innebär exit för människan, så som vi känner henne. Det som började som en mänsklig önskan om att få tillgång till verktyg för att öka sin kapacitet håller på allvar på att ta över, och människorna driver själva på denna utveckling och släpper gladeligen på allt mer av ansvaret för processen och i förlängningen det egna livet. Om människans anpassning efter maskinernas krav tas med i beräkningarna är jag övertygad om att det kan gå mycket fortare att nå singulariteten än vad systemvetarna räknat med. Det är inte maskinerna vi skall vara rädda för, det är människorna som allt mer släpper ifrån sig ansvaret för sina liv som är det stora hotet och problemets kärna. Digitaliseringen ser kanske ut som en vinst för mänskligheten, men den innebär istället ett seger för maskinerna.

Att vara människa är att INTE vara en maskin; människor har intellekt men också känslor, och känslorna är lika viktiga för mänsklighetens långsiktiga hållbarhet som intellektet. Människan har förmågan att tänka kloka tankar och ta rationella beslut, men är inte bara rationell och tar inte endast kloka beslut. Det är inget problem, det är så människor fungerar, det är en del av människans essens. Både och, inte antingen eller. Människan och det mänskliga är unikt och måste värnas, menar jag och oroas därför över den ristande förståelse för bildningens värde som växa fram i samhället idag. Det talas om bildning, men hur mycket får den kosta och var/när praktiseras bildning i praktiken, i vardagen? På Bokmässan och vid högtider, absolut, men i vardagen utan i samhället? Det oroar mig att bildning betraktas som flum, eller som ett sätt att strula till sitt liv.

Sensmoral och sammanfattning: Människorna håller på att avveckla sig själva. Människorna ser sig redan idag underlägsna maskinerna. Människan håller därför på att förlora sig själv, förblindade som de är av kortsiktiga (ekonomiska) mål. Tragiskt nog offras den enda vetenskap som förfogar över verktyg som skulle kunna vända trenden, som skulle kunna hjälpa mänskligheten att se sig själv och vad man håller på att göra. Jag ser inte maskinerna som ett hot och tror aldrig att maskinerna kommer att ta över, jag tror ett mycket troligare scenario är att människorna abdikerar och lämnar över makten till och gör sig själva till slavar under maskinerna och en linjär, iskall och känslolös, objektiv rationalitet. Detta att människor ofta, enkelt och självklart accepterar den mänskliga faktorn som ett problem som måste åtgärdas, utan tanke på de långsiktiga konsekvenserna, oroar och skrämmer. 

Jag ser bildning som ett skydd mot hotet som teknikutvecklingen utgör. Genom att ägna sig åt och sträva efter bildning utvecklas man som MÄNNISKA. Bildning är ett elixir, eller ett slags dunderhonung som kan få människan att vakna och resa sig upp för att dra i trådarna som styr tekniken, istället för att låta tekniken driva utvecklingen. Därför är bildning så viktigt på högskolan, i utbildningssystemet och samhället som helhet. Bildning är både snille och smak, både känsla och intellekt. Bildning är ett dynamiskt föränderligt och öppet begrepp. Därför kan bildningsmättade utbildningar varken målstyras eller effektiviseras. Bildningsskolan handlar om att fylla tiden man har till sitt förfogande med så mycket kunskap och kritisk analys som det bara går. Bildning strävar man efter för att det känns bra, inte för att tjäna pengar eller göra karriär.

Vad är en rättvis fördelning av rikedom?

Att separera frågan om storleken på skatteuttaget från frågan om vad som är är en rimlig nivå på samhällsservicen och utan att ta hänsyn till landets storlek, befolkningssammansättning, topografi och så vidare i jämförelsen mellan länder, är ohållbart. Det låter sig göras, men det är som att försöka "öka" sin inkomst genom att sluta spara. Vet man hur den mänskliga hjärnan och kognitionen fungerar är det lätt att se varför det blir så här, men det gör inte resonemanget mindre hållbart. Människan är en överlevare och att sträva efter att förbättra sina egna möjligheter en egenskap som sitter djupt. Det märkliga är dock att de som talar om "behovet" av sänkt skatt ofta hänvisar till människans rationella förmågor.

Om man som anställd vill öka sin disponibla inkomst är det naturligt att man ser över sina möjligheter. Ett sätt kan vara att arbeta mer, och det är oproblematiskt. Sedan finns det två sätt till (om man bortser från spel och kriminalitet); det ena är att kämpa för sänkt skatt och det andra är att försöka förhandla upp sin lön. Och om det nu är jag som vill ha mer pengar att röra mig med är löneförhandlingsvägen den mest rationella, eftersom samhället står och faller med skatteuttaget som bekostar allt det som vi människor behöver, även om vi inte efterfrågar det. Att försämra för staten och det allmänna står förr eller senare tillbaka på en själv, och ju mindre pengar man har desto härdare blir slaget.

Ökande klyftor mellan länder och inom nationer är ett tecken på ohållbarhet. Därför är frågan om fördelningen av rikedom i världen och det egna landet en viktig fråga för alla. Och det har visat sig vara förhållandevis enkelt att komma överens om vad som är en rimlig skillnad mellan samhällets rikaste och de fattigaste. De flesta tänker ungefär på samma sätt. Ytterst få vill utplåna skillnaderna, och de flesta ser och oroas över problemen med ökande klyftor. Det borde därför inte vara särskilt svårt att hitta en väg fram för politikerna. Om det var här man började diskussionen kunde man, när man väl enats om vad som är en rättvis fördelning, sedan diskutera hur man uppnår målet. Om det var detta som den politiska debatten handlade om skulle samhällets hållbarhet inte äventyras på det sätt som den gör idag, när frågan är vad du tycker är rimligt att du ska betala i skatt.

Talar man om skatter först, eller frågar människor hur mycket pengar man själv vill ha, får diskussionen karaktär av "as long as I am dreaming ...". Det finns ingen gräns för hur mycket pengar och trygghet människor önskar sig. Alla vill som bekant bli rika och få vill bli fråntagen sina pengar. Och när politikerna tänker mer på sin egen makt och cyniskt utnyttjar demokratins bräcklighet för att söka mandat för en politik som bygger på att försvaga samhället genom att minska investeringarna i vård, skola och så vidare, förvärras problemen. Politik sägs vara det möjligas konst och det är svårt att evidenssäkra politiken eftersom det måste finnas utrymme för drömmar och visioner som ännu inte prövats. Samtidigt vet alla att ohållbara beslut är förenade med risker, och ingen förespråkar dumhet. Därför menar jag att man borde kunna förankra diskussionen om vad som är ett rimligt skatteuttag i en gedigen undersökning som visar vad majoriteten i samhället anser vara en rättvis fördelning av rikedom i samhället som helhet. Detta har gjorts, och resultatet finns redovisat i en informativ och tankeväckande film som går att se på YouTube. Undersökningen vars resultat redovisas i filmen är gjord i USA, men liknade undersökningar har utförts i andra länder också och som jag förstår saken är resultaten slående lika, även om det finns mindre kulturella variationer. Det verkar alltså finnas en stor samstämmighet inom mänskligheten om vad som är rättvist, vilket är något helt annat än vad jag önskar för egen del.

Filmen är intressant eftersom den visar att människor tycker att det är rimligt med spridning, det vill säga att det ska gå att bli rik, men också att det ska finnas en gräns för hur fattig någon ska kunna bli. En överväldigande stor majoritet är rörande överens om att det är både rättvist och klokt att samhället inte tillåter ett litet fåtal att bli allt för rika, liksom att det är dåligt för alla om fattigdomen ökar. Det finns som sagt också gediget forskningsstöd för att växande klyftor utgör ett problem för samhället som helhet, eftersom spänningarna ökar, vilket leder till osäkerhet bland både rika och fattiga och människorna i medelklassen. Vad som anses vara en rimlig skillnad mellan de fattigaste och de rikaste är mindre än många tror. Vi människor är mer lika i vårt sätt att tänka än vi anar. Undersökningen visar också att de flesta inser att samhället inte ser ut som man anser vara rimligt, och att klyftorna är större än de borde vara. Men när de faktiska siffrorna om hur det verkligen ser ut visas upp, trotsar dessa fantasin. De rikaste av de rikaste är ENORMT rika, och de fattiga är fattigare; men det som oroar mest är att medelklassen, det stora flertalet har förhållandevis mindre pengar att röra sig med idag än på 1900-talet.

Filmen är en illustration av ekonomins lag: Rikedom sipprar inte ner i samhället och kommer alla till del, den sugs med ett slags kapillärkraft uppåt i systemet. Så länge vi inte tänker om och skapar ett system som fördelar rikedom (enligt allmänhetens uppfattning om vad som är rättvist) kommer ett minskande fåtal att bli allt rikare och få allt mer makt på alla de övrigas och hela samhällets bekostnad. Chansen att just du ska bli en av de rikaste är mindre än att vinna högsta vinsten på lotteri, så varför håller vi fast vid nuvarande syn? Och hur är det möjligt att någon tänkande människa kan få för sig att problemen vi ser INTE har med försvagningen av samhället att göra? Att skylla problemen på invandrarna är skamligt, för det är att blunda för fakta och ge sig på de svagaste.

Om det går enkelt att nå enighet om vad som är rättvist, varför inte använda den kunskapen för att bygga ett samhälle som är långsiktigt hållbart och som alla kan känna sig nöjda med?

Nomadologiska variationer 1

Ett tecken på att mitt stora verk om kultur och kunskap närmar sig sin slutgiltiga form är att jag kan släppa taget om textpassager som jag tidigare höll fast vid eftersom jag inte riktigt råg vart jag var på väg. Här under hösten har bilden klarnat betydligt och jag stryker friskt, och det jag skriver till är bättre och mer effektivt uttryckt. Boken bestod länge bara av en massa tankar, men nu ser jag mycket mer en helhet formera sig. Jag läser texten mer fokuserat och med en extern läsares ögon. Om jag får manuset antaget på ett förlag står skrivet i stjärnorna, men jag ger inte upp hoppet. Till våren är planen att kontakta några noga utvalda förlag. Det finns inte så många som ger ut den typen av böcker som jag skrivit, och alla förlag går på knäna eftersom lönsamheten är dålig och man översållas med manus. Drömmen att vara författare liksom lusten att skriva och förmågan att producera text har ökat, samtidigt som tiden och möjligheten att läsa har minskat.

Det är inte för att bli publicerad jag skriver och jag drömmer inte om att bli författare; jag skriver för att det ger mitt liv mening, för att få utlopp för kreativiteten och för att möjligheten att få arbeta med skapande är enormt tillfredställande i sig. Och jag ser ju att jag blir läst. Jag skriver böcker för att bidra till kunskapsutvecklingen, för att hålla bildningens låga vid liv och bjuda motstånd mot populism och den växande fördumningen.

Akademin avakademiseras i snabb takt och högskolan blir allt mindre intellektuell och allt mer instrumentell och resultatorienterad; trots att kunskap inte är något man producerar. Kunskap utvecklas i dialog, mellan människor som bryr sig om kunskapen i sig. Artiklar, ansökningar, citat och ekonomiska resultat går att producera. Kunskap får man vackert vänta på och vara tacksam. Och väntat har jag och tacksam är jag, dels för att jag får arbeta med kunskap, dels för att jag här under hösten kommit till något slags genombrott i skrivandet. Plötsligt bär det frukt. Jag vet precis när det vände, var jag var och hur jag mådde. Jag satt på ett café i Malmö. Jag var förkyld och satt och läste i bokmanuset som nu äntligen börjar bli klart. Kände min vissen. Så läste jag mailen, och där fanns ett positivt besked från Studentlitteratur som ville ge ut min lärobok. Jag blev så himla glad. Sedan skrev jag som i trance under våren och i början av hösten. Arbetet med den boken, som riktar sig till en helt annan publik, hjälpte mig att se problemen med och vägen fram för kulturboken. Och parallellt med korrekturläsning och sammanställning av den slutliga versionen av läroboken skissade jag på en fortsättning. Jag har nu inte bara en idé utan även en skiss på närmare 150 sidor. Det är som en dammlucka öppnats. Jag har inget behov av att fokusera på ett projekt för att få något gjort, det är när jag arbetar med olika texter och läser flera olika böcker parallellt som jag får mest gjort. När jag får arbeta på mitt sätt och inte behöver följa regler och manualer utan kan söka kunskapen där det går, när det går och så länge det går. Jag är utbildad AKADEMIKER och min professionella förmåga är INTELLEKTUELL.

Jag låter tankarna följa sina egna spår. Likt en nomad följer jag med. Denna veckan har jag gått upp tidigt och arbetat till sent alla dagar, och det ska jag göra imorgon också. Sedan hoppas jag kunna ägna mina bokmanus och skrivprojekt mer uppmärksamhet igen. Jag trivs med växlingarna och undervisar gärna mer. Läsa, skriva, tänka, tala och främja lärande och kunskapsutveckling är delar av en dynamisk helhet. Och när jag befinner mig i stormens öga trivs jag och mår bäst. Snart ska jag iväg till hotell Riverton för att vara med på konferensen som anordnas av forskningsrådet för interkulturell dialog. Jag ska inte tala denna gång, bara presentera mig och sedan lyssna. Konferensen heter Jämlika barn leka bäst. Det blir vår sista konferens. VGR har kovänt här under hösten och mycket talar för att det är en eftergift för SD som inte anser att mångfald är en prioriterad fråga. Jag konstaterar detta. Orkar och vill inte utveckla. Mitt engagemang för kunskap, bildning, mångfald, det öppna samhället och alla människors lika värde upphör inte för att VGR drar in de 5 procenten av en heltid som jag fått och som tillsammans med de 5 procenten av min kompetensutvecklingstid gjort att jag kunnat ägna en halv dag i veckan åt detta. Två timmar i veckan måste nu fyllas av andra undervisning, och det välkomnar jag.

Nu måste jag å och avslutar därför denna variation med en struken passage från min bok: Omvägar till kunskap om kultur, där jag ritar upp konturerna till den mellanrummets filosofi som menar behövs för att förstå kultur, demokrati och lärande.

Tänkande är passion i lika hög grad som det är logik och kommunikation. Tänkande är förkroppsligat och vetande alltid förmedlad. Det är människor, med allt vad det innebär, som tänker, kommunicerar och bygger akademier. Det glöms allt för ofta och allt för enkelt bort, särskilt när man är stressad och ständigt jagad av allt hårdare krav på prestation. Om man på allvar vill förstå hur ett annat tänkande, en annan vetenskap ska kunna realiseras är det viktigt att påminna sig om detta. För att förstå kultur krävs en lite mer sökande akademisk kultur och öppen syn på kunskap. Svaret på frågor, framförallt frågor som rör kultur, finns oftast inte där man letar. Vanligare är att svaren finns där man minst anar. Inte bara i vetenskapens annaler och bland kollegors arbeten finns användbara referenser och uppslag till ny kunskap. Inspiration till ny-tänkande som kan användas för att slipa på gamla verktyg och för att utveckla nya, som behövs för att förstå kultur, finns överallt. För att komma framåt krävs bara lite mer av upptäckarlust och en annan syn på misslyckanden. Helt enkelt lite högre i tak. Nomadologi är en sökande vetenskap som bedrivs i frihet under ansvar, en vetenskap som ersatt (den fåfänga) strävan efter objektivitet med transparens, för att den som läser analysen och tar del av resultatet ska kunna bilda sig en egen uppfattning om slutsatsernas rimlighet.

Språkets inre logik kontrollerar vad som blir möjligt att säga med hjälp av ett givet språk. En kontroll som ingen står bakom, en kontroll som uppstår mellan och som är självgenererande inom kontexten där det tänks och talas med hjälp av just det språket. Språkets betydelse för kunskapsutvecklingen kan man välja att acceptera och försöka förstå, eller förneka och lämna utanför vetenskapen. Väljer man det senare kan man fundera över hur förutsättningslöst sökandet efter kunskap i så fall är. Har man då inte på förhand bestämt var kunskapen finns och vad man kan och ska komma fram till?

Mellanrummens underskattade betydelse

Idag ska jag skriva ut manuset till mitt livsverk, min bok om kultur och kunskap, där jag försöker utveckla en mellanrummets filosofi. Boken börjar närma sig sin slutgiltiga form, men även om jag tvingas inse att jag inte lyckas i mitt uppsåt behövs det en filosofi om livets och tillvarons alla mellanrum, som försummas, förringas eller förnekas. Idag handlar allt om mig och sökandet efter den eller det enda bästa. Mellanrum och relationer, tid för omställning och eftertanke, det som förbinder oss människor och håller samhällena vi skapar samman, samt är en förutsättning för hållbarhet, ägnas på tok för lite intresse och respekt.

Kultur är det som händer mellan, inte det som sker med eller inom mig och dig. Integration är en relation, inte en fråga om vi och dom. Hållbarhet är inte en fråga om antingen eller; allt som är viktigt i livet handlar om mer eller mindre av både och. Förståelsen för dessa aspekter är sorgligt underskattad och behöver utvecklas. Jag vet som sagt inte om det är jag som ska göra det, men jag har ägnat en stor del av min tid och mitt liv åt arbetet med boken och tankarna som den är fylld av. Och arbetet har känts mer och mer angeläget och allmängiltigt ju mer jag arbetet med frågan.

Vägen till lösning (men det är så klart inte en lösning i sig) på snart sagt alla problem som diskuteras idag skulle kunna vara en bättre förståelse för mellanrummen, dess dynamik och bräcklighet. Det är i alla fall mitt bidrag till lösningen. Integration till exempel är inte en fråga om vad individer gör med och mot varandra utan vad som händer mellan dem. Bristande integration är inget man kan anklaga någon för, det är en gemensam angelägenhet. Integration är liksom förmågan att härbärgera mångfald ett mått på hållbarhet. Idag betraktas det som ett problem som ska lösas, till exempel genom att bygga murar eller segregera samhället, inte som en förutsättning att förhålla sig till i arbetet med att förvalta det gemensamma.

Jakten på vinst och lönsamhet, som blir allt mer intensiv och aggressiv, tvingar fram ett produktions och prestationstänkande som får människor att uppfatta andra människor som konkurrenter eller motståndare. Med en annan syn på och förståelse för mellanrummen och dess betydelse för hållbarhet, hälsa och harmoni i tillvaron skulle en annan ekonomisk teori kunna utvecklas. Och det behövs, inte minst eftersom evig tillväxt är omöjligt på en ändlig planet. Vi människor är beroende av naturen och djuren och om vi inte värnar relationen mellan är vi med stormsteg på väg mot vår egen undergång.

Utbildningens mål är inte att producera betyg och examina, utan kunskap. Och kunskap uppstår mellan engagerade och intresserade människor. Kunskap är en relation och dess värde är avhängigt hur kunskapen används för att fördjupa förståelsen för livet och vad det innebär att vara människa. Forskare, lärare, skolor och elever/studenter ska inte konkurrera. Lärande står och faller med graden av samverkan.

Demokratin blir aldrig starkare än medborgarna som bor i landet gör den till. Den är lika ömtålig som kärleken (till vishet, nästan och livet) och bara om mellanrummen respekteras och det finns tid för eftertanke och gott om marginaler kan den nödvändiga förståelsen för komplexitet utvecklas.

Det finns hur många ingångar som helst till mellanrummen och förståelsen för dem och dess betydelse i vardagen och tillvaron. Jag avslutar denna reflektion med att peka på meditation som är en personlig praktik för att inse att och hur ens egen kropp är ett medium. När jag mediterar arbetar jag med min kropps medvetna närvaro, här och nu. Kroppen är ett slags mötesplats, ett gränssnitt mellan intryck från världen och tankarna som uppstår som ett svar på intrycken och som sedan förmedlas mellan människor.

Avskaffas marginalerna, om tiden för att eftertanke och omställning inte finns eller om mellanmänskliga möten där man lyssnar på varandra betraktas som slöseri med tiden. Om utbildning ses som en meningslös transportsträcka och kunskap förväxlas med googlingsbara fakta kommer inte bara akademin och samhället att utarmas, den intellektuella förmågan som krävs för att förstå hur man kan hantera komplexitet och vad som är viktigt i livet, vad som är meningen med allt, att lösas upp. Sedan finns bara tomhet kvar.

Jag har inte särskilt många svar att ge i boken, men det är heller inte meningen för jag ser samtalet som vägen fram. Det är arbetet med frågorna och i respektfulla möten mellan människor som mening uppstår och samhällets långsiktiga hållbarhet främjas.

Peka på problem vs försöka förstå problemen

Synen på kunskap, dess värde och i hur hög grad den kommer till faktisk användning i samhället och dess förvaltning skiljer sig åt, från samhälle till samhälle och över tid. Liksom ifråga om kultur är det ingen enskild som styr, och det finns heller inga enkla lösningar på problem kopplade till bristande kunskap och intresse. Kunskap tar tid att utveckla och det räcker inte att ett fåtal har och använder den. Först när den generella kunskapsnivån når en viss gräns och kunskapen faktiskt får genomslag i samhällsdebatten och politiken kan man tala om ett kunskapssamhällen.

Oppositionsindignationen och Mats Knutssons förnumstiga analyser av den, som tar allt större plats i nyhetssändningarna, tränger ut kunskapen från samhällsdebatten och banar inte bara väg för dumheten utan får den dessutom att framstå som legitim. Idag likställs också åsikter i praktiken med tillgängliga fakta, även om det bara är SD som öppet hävdar att känslan är viktigare än kunskapen. Därifrån stupar det brant utför, eftersom känslor går att styra och manipulera. Oppositionsindignation handlar enbart om känslor, den är reaktiv och hämtar kraft från allt som upprör och går att använda för att misstänkliggöra regeringen. Oppositionsindignationen utgår från enskildheter medan ansvariga ministrar har att se till och ansvara för den komplexa helheten. Det är bara ett exempel på dumheten som sprider sig i samhället.

"Jag har inte råd att betala skatt", hör man ibland; paradoxalt nog från människor som skulle vara de största vinnarna på en skattehöjning eftersom de måste lägga en större andel av sin tillgängliga inkomst/förmögenhet på kostnader för sådant som höjd skatt kan, och i en demokrati oftast används till. Att säga att man inte har råd att betala skatt är att tänka egoistiskt och kortsiktigt; eller dumsnålt som man sa förr i tiden. Och skyller man sedan problemen som oundvikligen uppstår när samhället inte kan bära sina egna kostnader på invandrarna är man mer än lovligt korkad. Att söka efter ett (eventuellt) problem som (kanske) fungerar som motiv, och nöja sig med det istället för att sätta sig in i den komplexa frågan ordentligt och skaffa sig kunskap om hur ett samhälle faktiskt fungerar på en övergripande nivå, fungerar bara i ett samhälle där det är viktigare hur det känns än vad vi faktiskt vet. I ett kunskapssamhälle fungerar det inte.

Ingen äger kunskapen. Därför är en politik som bygger på kunskap istället för känslor mer hållbar. Demokratin kan bara fungera i ett samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap. I ett kunskapssamhälle handlar samhällsdebatten inte om vilka problem som för dagen väcker mest känslor, där försöker man gå till botten med problemen och diskuterar vilka lösningar som är mest hållbara på lång sikt. Där tar alla folkvalda ansvar för helheten och där avfärdas följaktligen alla uttryck för oppositionsindignation som uttryck för populism.

Att peka på problem är hur enkelt som helst, det kan vilken tomte som helst göra. Men att verkligen gå till botten med problemen och faktiskt försöka förstå vad som orsakar dem samt undersöka och med stöd i forskning diskutera hur saker och ting hänger ihop, är bara möjligt i ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde.

Vi får det samhälle vi förtjänar. Demokratin är bräcklig. Och alla onyanserade anklagelser riktade mot diffusa grupper i samhället är tecken på dumhet. Problemen vi ser på allt fler håll i samhället idag är symptom på en underliggande sjukdom, och först när sjukdomen behandlats framgångsrikt kan vi hoppas på bättring. Det kräver respekt för kunskap och den komplexitet som alla samhällen präglas av. Om allt fler intresserar sig allt mindre för problemens natur och dess underliggande orsaker. Om kunskap om komplexa samband avfärdas till förmån för pseudolösningar växer dumheten och tillåter vi det är vårt samhälle bortom räddning. Det är ett högt spel vi spelar idag. Det går så länge det går, och sen står vi där i spillrorna och det enda vi har kvar är minnet av hur det en gång var, när kunskapen respekterades och samhällsförvaltningen byggde på ett genuint intresse för vad som fungerar istället för på hur det känns.

Tankar om pedagogik 6b

Förra veckan blev min lärobok helt klar och nu väntar jag bara på att få se den i tryck. Senaste budet är i slutet av januari. Tålamod är inte riktigt min grej, så jag ägnar all tid jag kan i väntan på att skriva på nästa bok som är ett slags uppföljare och som handlar om självständiga arbeten, i samma andra som den första boken, vars framsida ser ut på detta sätt.

Många av tankarna som boken bygger på har jag levt med länge, och jag utvecklar dem mer i den stora boken om kultur som jag ska fortsätta arbeta på efter jul. Nu behöver det manuset ligga och vial så jag kan titta på det med nya ögon. Förhoppningen är att den boken ska bli klar under våren. Vi får se hur det blir. 

Här publicerar jag den sista tankeboken jag skrev på den högskolepedagogiska kursen, och när jag läser texten inser jag hur länge jag levt med tankarna som nu antagit bokform. Även om nyanserna förändras snabbt förändras grunderna i tänkandet långsamt. Anledningen till det är att allt tänkande relaterar till allt annat tänkande och till språket och kulturen som tankarna ingår i och handlar om. Jag skulle inte uttrycka mig så här, men mitt tänkande har inte förändrats nämnvärt.

Okej, detta är sista tankeboken. Då måste man väl kunna få ta ut svängarna lite, och försöka utmana både sig själv och lärarna? Jag ser det åtminstone som det bästa sättet för mig att lösa denna uppgift. Dessutom har jag ju lärt mig mycket under kursen som fått mig att se annorlunda både på ämnet pedagogik och på kunskaperna och lärandet inom mitt ämne kulturvetenskap. Hög tid nu då att utsätta tankarnas pedagogiska bärighet/relevans innan den avslutande forskarkonferensen. Gud vad fort detta läsår har gått. Det känns som det var igår jag satt med armarna i kors och kände mig motvalls och skeptisk, och nu är kursen snart färdig. En fantastiskt utvecklande och rolig resa har det varit!

Världen är en och odelbar
Perneman skriver i sin artikel att ett viktigt kännetecken på arbetsintegrerat lärande är att det finns ett medvetet förhållningssätt till hur lärande går till och en medvetenhet om hur detta lärande ska realiseras. Min första tanke kring detta är att jag tveklöst har varit medveten om med vilka intentioner jag har ansvarat för och genomfört min AIL-kurs. Fast efter att ha gått pedagogikkursen inser jag ju att det inte riktigt är så enkelt. Inte så att något egentligen har förändrats i grunden, det handlar mer om att jag (här och nu, ännu mer) insett vikten av ett reflexivt förhållningssätt. Därför ska jag försöka sätta ord på de tankar jag från och med nu och med god hjälp av pedagogikkursen bär med mig in i undervisningen på (inte bara) min AIL-kurs.

Som jag sa på föreläsningen har jag på senare år allt mer kommit till insikt om att jag inte kan ställa upp på tanken att dela upp kunskap/lärande i teori och praktik. Därför håller jag delvis med Perneman i hans diskussion kring interaktivt lärande, att det är ett lärande som kännetecknas av att det sker på ett jämlikt plan, ett kollegialt processuellt lärande som sker mellan alla som är inblandade. Men jag vill gå längre. De teoretiker jag jobbar med i min forskning (om alkohol bland annat) utgår från att det är omöjligt att skilja teori från praktik, och det är att ta tanken ytterligare ett utmanande steg. Faktum är att detta holistiska perspektiv på världen går på tvärs mot hela det västerländska tänkandet, det är något radikalt annorlunda. Alla försök att separera teori från praktik blir med det sättet att tänka en form av maktutövande. Starkast förknippas detta sätt att tänka med det moderna projekt som växte fram i Europa från och med renässansen och som nådde sin höjdpunkt under industrialismen runt sekelskiftet 1800/1900, men som även har rötter tillbaka till Platon och Aristoteles. Jag har tagit starka intryck av den franske vetenskapsteoretikern Bruno Latour som i en bok med samma namn hävdar att We have never been modern. Vi lever i en värld och den går inte att dela upp genom att skilja mellan tänkande och handlande, mellan bilderna av världen och världen i sig.

Därför kan jag heller inte riktigt stämma in i allt som Freire säger i citatet. Jag håller absolut med om att ingen undervisning är neutral, men hävdar samtidigt att ordet frigörelse är oerhört vanskligt att använda. Frigörelse från vad, och vem/vad är det egentligen ska bli fri? Utifrån ett ”tredjevärldenperspektiv” kan jag förstå vikten av och poängen med en sådan syn på lärande. Med det perspektiv på språket som jag uppfattar att Feire har så väljer jag att förhålla mig skeptisk till slutsatsen att det skulle räcka med att behärska konsten att skriva för att få makt över sitt liv och sin situation. Att tänka så (om det nu stämmer?) är i så fall oerhört blint för väldigt många, och vill jag hävda viktigare, aspekter av makt. Jag ställer mig till exempel frågan om följande två individer kan sägas ha samma chanser att frigöras med språkets hjälp. Har verkligen en handikappad, svart, lesbisk invandrarkvinna med ursprung från arbetarklassen samma chanser som en vit, infödd svensk, heterosexuell, medelklassman? Jag kan i alla fall inte se några som helst indicier på detta, tvärt om. Den vite västerländske mannen verkar alldeles oavsett hur väl han behärskar språket, i de flesta sammanhang klara sig bättre än alla kvinnor. Visst är språket viktigt för oss människor, för att optimera våra chanser, men vilken position vi får i startfältet, vilket är oändligt mycket mer avgörande för hur det går i loppet (det vet alla som spelar på trav), det bestäms definitivt på annat sätt och efter andra kriterier (ofta omedvetna sådana). Och det är också en aspekt som är oerhört relevant för min AIL-kurs slår det mig, för majoriteten av mina studenter har invandrarbakgrund.

Makt och kunskap, två sidor av samma sak
För att lite mer ingående försöka förklara hur jag tänker vänder jag mig till två andra av mina inspirationskällor, Michel Foucault och Gilles Deleuze. Och jag vill börja med att fortsätta diskutera tanken om hur makt och kunskap hänger samman. Hur ser man på kunskap inom den etablerade vetenskapen? Det skulle jag vilja börja med att titta närmare på. I slutet av boken Filosofins historia diskuterar Svante Nordin vad som kan sägas vara filosofins mer eller mindre tydliga kännetecken genom historien, kort sagt vad som gett ämnet dess kontinuitet. Nordin menar att det som präglat filosofin som ämne är först och främst dess kärlek till visdom, till det sanna, det rätta och det sköna. Han poängterar att detta är något som filosofen aldrig äger men absolut något man strävar efter, kort sagt ämnets ideal. Filosofin präglas, menar han, av en vilja att veta, för vetandets egen skull. Vidare menar Nordin att filosofin utmärks av sitt engagemang för ”vissa abstrakta ideal, för förnuft, sanning och rätt” (Nordin 2003:591). Hur skulle man kunna ifrågasätta eller kritisera ett sådant vetenskapligt ideal, som inte bara finns inom filosofin utan hålls högt inom i princip alla vetenskapsgrenar? Det är naturligtvis omöjligt, åtminstone om man ställer frågan på det sättet. Men det är trots allt min ambition att försöka göra något sådant, för det behövs en riktigt kritisk diskussion av den högt aktade vetenskapens roll i samhället och dess oproblematiserade förhållningssätt till förnuft, sanning och vad som är rätt. Inte för att jag med mitt sätt att bedriva vetenskap på något sätt vill ta över, och inte heller för att jag anser att den reguljära vetenskapen har fel eller är problematisk, egentligen. Tvärt om. Men jag anser att det behövs alternativ. Och det finns det många, inte bara inom kulturvetenskapen kanske bör påpekas, även om de inte får den uppmärksamhet de förtjänar.

Den franske historikern, filosofen och samhällsdebattören Michel Foucault är för många välbekant. Och till er som inte är förtrogen med honom skulle jag vilja uttrycka min stora avundsjuka. Tänk om jag ändå hade kunnat backa tiden och därmed fått möjlighet att med nya ögon upptäcka denne fantastiskt läsvärde tänkare på nytt. Han är inte enkel att förstå, men vem är det som har bestämt att livet ska vara enkelt? Om enkelhet verkligen ansågs vara det högsta av dygder i vårt samhälle, då tror jag inte att vi skulle känna igen oss. För vem skulle då orka lära sig läsa, räkna, cykla, tala främmande språk, och så vidare. Vem skulle då vilja jobba med hjärnkirurgi, ingenjörskonst och rymdfärder? Nej, att Foucault är svårtillgänglig och skriver på det sätt han gör ser jag som det kanske viktigaste skälet att läsa honom. För han hjälper mig att utvecklas som människa. Hans texter är dessutom öppna för många olika tolkningar, vilket gör att det viktigaste i dem inte är vad han vill säga, utan vad vi som läsare kan få ut av och göra med hans tankar. Han poängterar själv tydligt vikten av att böckernas innehåll används som ett slags verktyg i (det mödosamma) arbetet med att förstå sig på den värld man lever i. I vårt samhälle talas det allt oftare om vikten av ett livslångt lärande och jag kan inte tänka mig en bättre inspirationskälla för att sätta igång en sådan process än just Michel Foucaults texter.

Foucault menar att det är nödvändigt att förstå vilken roll och vilka anspråk vetenskapen och filosofin har och tillskrivs, om man vill förstå det samhälle man lever i. Det är ett annat sätt att säga att vi inte okritiskt ska ta något för sanningen, bara för att någon i vit rock säger att det är si eller så. Men ifrågasättandet får naturligtvis inte drivas hur långt som helst. Ingen kan förneka att män och kvinnor i vita rockar har tillfört världen oerhört mycket gott. Men, och det är själva poängen, de har också många lik i sina garderober. Och därför, menar Foucault, får vi aldrig glömma att förhålla oss kritiskt till de rön som vetenskapen presenterar. Vi får aldrig göra oss själva till viljelösa offer. Min tolkning av Foucault går ut på att man måste inse vikten av att aldrig lyssna mer på vem som säger något, än vad han eller hon säger. Det handlar om att alltid fråga sig på vilka grunder det eller detta förs fram som fakta, det handlar vidare om att alltid fråga sig varför just dessa tankar för fram just nu. Vad är det som gör att just det ämnet anses vara viktigt att undersöka? Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att visa på vikten av att göra sig medveten om att det är den blinda tilliten till vetenskapen som är farlig och bör bekämpas, vilket naturligtvis gäller även denna text, och inte vetenskaperna i sig. Vetenskaperna i sig är varken onda eller goda, bara handlingarna som utförs i dess namn. Men sådana insikter och ett sådant kritiskt medvetande är absolut ingen garanti för frigörelse eftersom det, för att tala med Foucault, är den som har makten som bestämmer vad som är viktig och relevant kunskap, inte tvärt om (och samma gäller naturligtvis för språket).

Diskurs; mycket mer än bara ”talet om”
Foucault menar vidare att vårt samhälle präglas av en mycket speciell samtalsordning, eller som det brukar benämnas bland poststrukturalister, diskursordning, som tar sig uttryck dels i språket, dels i en hel massa (och skulle jag säga viktigare) reglerande tekniker och olika former av materialitet (papper, TV-mottagare/-sändare, videobandpelare o.s.v.). Att hävda att Foucault bara ägnar sig åt ”talet om”, det är därför en väldigt missvisande och otillbörlig förenkling. Faktum är att vi alla har att förhålla oss till sådana, mer eller mindre explicit uttryckta, lagar, förordningar, normer och konventioner (som alltså tar sig högst påtagliga fysiska uttryck, vilket allt för ofta glöms bort). Ensam är stark brukar det heta, men så är inte fallet om man vill bli accepterad i samhället. Då är det konformitet och social smidighet som gäller. Alternativet är att leva som eremit, vilket för de flesta ter sig föga lockande. För att klara sig måste man alltså anpassa sig och dessutom ingå i ett nätverk av allierade, men det räcker inte. Man måste även förlita sig på en lång rad saker, eller, för att föregripa diskussionen som strax följer, icke-mänskiga aktörer, vilket är ett annat ord för den materialitet som nämndes nyss.

Att ingen klarar sig speciellt länge i dagens samhälle som eremit, därom råder ingen tvekan, men man kanske inte nödvändigtvis måste anpassa sig genom att blint och okritiskt följa massan. Om inte annat kan det vara värt att stanna upp ibland för att försöka undvika att i efterhand ångra sig, vilket är något som stora delar av den tyska nationen (och många svenskar) fortfarande brottas med. Varför lyssnade jag på läkarnas försäkringar, finns det också de som frågar sig, om att Neurosedyn var ofarligt? Varför använde jag Hormoslyr, DDT eller Agent Orange? Allt för många människor brottas med den typen av frågor. Vems är ansvaret? Många menar att det är enskilda människor som kan och bör ställas till svars för liknande missräkningar. Men jag håller inte med om det. Jag anser att det är vetenskapen som måste ta sitt ansvar, inte enskilda individer. Och för att vetenskapen ska kunna förmås göra detta krävs det att majoriteten av samhällsmedborgarna ställer krav på vetenskapen och inte bara blint accepterar professorernas slutsatser. En bland allmänheten högt utvecklad förmåga till självständigt kritiskt tänkande är emellertid inte någon garanti för att sådant inte kommer att hända igen. Men med ett något mer allmänt utvecklat kritiskt medvetande kan åtminstone minska skadorna genom att vetenskapens rön inte följs blint av alla. För att få till stånd ett förhållande där fler människor är mer kritiska än idag kan pedagogiken spela en central roll. Men man behöver emellertid också förstå vilka mekanismer som ligger bakom det skeende som gör att det blir som det blir, de krafter som är verksamma när det normala blir normalt. Och det är just sådana frågor som Foucault diskuterar.

Sanning som problem
Foucault menar att ett av de största problemen som vi människor som lever här och nu har att brottas med är den djupa samhälleliga övertygelsen om att det existerar en ideal sanning, och att det i historien finns inlagd en inneboende rationalitet (Foucault 1993:32). Jag ska genast förklara närmare hur jag tänker. Foucault menar att den kollektiva förvissningen om att det finns en absolut sanning som med hjälp av vetenskapliga metoder är möjlig att nå, har en oerhört stark ställning i vårt samhälle. Det han genom sina studier vill göra oss uppmärksamma på är att den inställningen och övertygelsen lever kvar i våra medvetanden genom en rad begränsningar och utestängningar och att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier – och här är det viktigt att lägga märke till att det är just omedvetna strategier som omtalas – som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Förnekandet av detta, som han benämner, spel, har ända sedan sofisterna uteslöts ur samhällets gemenskap i Grekland på 400-talet för Kristus, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer aktivt av vissa inflytelserika grupper i samhället tystats eller kanske snarare förträngts (Foucault 1993:32f), det handlar i alla fall om ett aktivt handlande.

Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (ibid:36).

Kanske det är så enkelt som att vi människor helt enkelt inte gillar kaos och osäkerhet? Vi lyssnar därför hellre på den som säger sig veta hur det ligger till, än den som hävdar att det är svårt, komplicerat och kanske till och med omöjligt att plocka fram svaret på just de frågor vi har. Men det vore väl olyckligt i så fall, tycker jag. Det blir lite som att stoppa huvudet i sanden för att slippa ta tag i det vi oundvikligen måste ta tag i, om vi nu vill förstå den värld vi lever i. Här har humaniora emellertid ett stort pedagogiskt problem. Och då kan det vara på sin plats att å det bestämdaste påpeka att det sista jag vill uppnå är att skapa kaos och sprida osäkerhet. Däremot vill jag diskutera förutsättningarna för vårt samhälle och ifrågasätta rimligheten i vårt ständiga sökande efter visshet och säkerhet. Men för att göra detta måste man först kunna bemästra den fundamentala osäkerhet som oundvikligen finns ”vid roten” av världen, som är själva det socialas och kulturens ”ursoppa”. När man väl gjort sig vän med den tanken, när man väl har integrerat den i sin världsbild, då först kan arbetet med att förstå världen börja. Viktigt att göra sig uppmärksam på när man tänker kring dessa saker, det är att man måste vara öppen för att ändra sina tankar kring själva språket, som är så oerhört sammankopplat till sanningen och kunskapen. Ska man kunna förstå det radikala ifrågasättandet av det västerländska moderna tänkandet då måste man vara öppen för tanken på att problematisera även det. Finns det där ute i världen, för oss att upptäcka, eller har det skapats precis som vår kunskap om världen tillsammans med människligheten genom historien? Jag är benägen att svara ja på den frågan, för det är först då som jag kan bryta den (tanke)barriär som gör det så svårt för mig att sluta tänka dualistiskt: praktik/teori, abstrakt/konkret. För att försöka illustrera hur detta dualistiska tänkande finns överallt och påverkar oss ständigt vill jag även knyta an till dualismerna kropp/själ och manligt/kvinnligt. Ständigt bryter sig detta mönster in i vårt tänkande, och väl där delas världen upp i mindre delar för att sedan hierarkiseras.

När man tagit detta tänkande till sig förstår man (åtminstone gör jag det) lite bättre hur det går till när den vita, heterosexuella, medelklassmannen, gång på gång och överallt, som av en slump, alltid hamnar överst. Den maktposition han har i världen har han inte förtjänat själv, det är tvärt om bara ett resultat av alla människors ständiga strävan efter att förvekliga sin alldeles egna unika vardag, i en värld där dikotomier anses ofrånkomliga. Och det är det som är källan till makten, det faktum att dikotomierna aldrig ifrågasätts. Makten byggs sedan upp och växer sig stark med hjälp av och som ett resultat av den samlade insatsen av alla människors på jorden vardagliga handlingar. Och poängen med detta tänkande är att det sätter fingret på och pekar ut något oerhört viktigt; alla människor på jorden är lika nära makten som alla andra. Det finns inget centrum, makten skapas istället kontinuerligt, överallt av alla samtidigt, i en ständigt pågående process, utan början eller slut.

Vikten av att tänka fundamentalt annorlunda
Okej, då är vi igång. Jag vill nu utifrån (bland annat) Bruno Latours tankar om vetenskap försöka resonera kring möjliga vägar att hitta fram till ett eget vetenskapligt och pedagogiskt förhållningssätt. Det bör påpekas att mitt förslag absolut inte ska betraktas som ett tankesystem som man får ta till sig, alternativt förkasta, i sin helhet. Detta därför att min (och som jag tolkat det även Latours) utgångspunkt är att allas tankar och åsikter är viktiga och användbara i ett långsiktigt socialt hållbart samhällsbygge. Åsikter och tankar kan man inte ta patent på och det måste vara tillåtet att göra egna läsningar, utan att först inhämta godkännande från upphovsmannen eller upphovskvinnan. Under mina år i akademin har jag allt mer kommit att övertygas om att humanioras framtid ligger dels i en ökad betoning på kunskapens spridning och en allmän uppmuntran till eget kritiskt tänkande, dels i vetenskapens förmåga att ständigt såväl uppfinna som våga prova nya metoder, i dess förmåga att överskrida sina egna inneboende begränsningar (jfr Kristensson Uggla 2002), vilket samtidigt ganska väl stämmer överrens med hur jag har uppfattat pedagogiken. Viktigt är dock att allt detta sker i en kommunikativ process och inför öppen ridå. Således ser jag det som min kanske viktigaste uppgift som humanistisk forskare och som lärare på högskolan att locka läsaren och studenterna till kritik av mina tankar och till fördjupade självstudier.

Dessa utgångspunkter är en viktig konsekvens av min läsning av Gilles Deleuzes (1998:105ff), tankar om ett ”nomadiskt tänkande”, som till skillnad från ett absolut, universellt tänkande …

[F]ortskrider på ett annat sätt. Det lierar sig inte med ett universellt tänkande subjekt, utan snarare med en enskild ras; och det grundas inte i en allomfattande totalitet, utan utbreds snarare i en horisontlös miljö som är ett slätt rum, stäppen, öknen eller havet. Här etableras en helt annan typ av samstämmighet mellan rasen definierad som ”stam” och det släta rummet definierat som ”miljö”. En stam i öknen i stället för ett universellt subjekt inom horisonten för ett allomfattande vara.

Deleuze skriver vidare, att ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” Och det får mig också att tänka på Donna Haraways (1997) kritik av ”the modest wittnes”. Det vill säga den förment objektive vetenskapsmannen, som tror sig kunna, utan att påverka det som studeras, iaktta skeenden utan att själv iakttas. Det hoppas jag har framgått ovan är inte min ambition, tvärt om. Ett alternativt sätt att uttrycka samma sak, är att hävda att tänkandet inte är något som går att härleda till ett subjekts enda hjärna. Att tänka så leder helt fel och är inte korrekt – det är en förutsättning för att förstå vad jag vill säga att man hänger med här – det har jag övertygats av genom Johan Asplunds (2002:114) bok Genom huvudet:

Den som förstår en historia har naturligtvis en hjärna. Härav följer inte att det är hjärnan som förstår historien. Det är en med hjärna utrustad agent som förstår historien. Vi kan säga att hjärnan är ett för agenten nödvändigt instrument när han förstår en historia. Om vi härnäst säger att det är instrumentet som förstår historien begår vi ett grammatiskt misstag.

Alternativt kunde vi säga att hjärnan är den scen där en historia blir förstådd. Rättare sagt: hjärnan är den intrakraniala delen av den scen där en historia blir förstådd. Större delen av scenen befinner sig utanför kraniet. Om vi nu säger att det är hjärnan som förstår historien så säger vi att det är den intrakraniala delen av scenen som förstår historien. Också detta vore ett grammatiskt misstag. Att säga att det är den intrakraniala delen av en scen som förstår en historia är som att säga att det är en del av ett kök t.ex. spisen, som lagar mat.

Asplund driver genom hela sin bok, med hjälp av olika exempel och illustrationer, argumentet att kunskap (eller problemlösning) är en kollektiv process. Med skärpa vänder han sig mot alla förståelser av intelligens som ett solitärt ”fenomen”, eller som han säger i slutet av boken, ”Jag har argumenterat för att det vore bättre att föreställa sig en öppen mötesplats, ett forum för intelligenta aktiviteter. Tänkandet kan ibland se ut som en privat angelägenhet men i sin grundform är det en offentlig angelägenhet.”

Vetenskapen måste därför, menar jag, för sin egen fruktbara överlevnads skull och om den ska kunna gagna samhället, i högre grad än idag inse hur beroende all kunskapsproduktion är av öppenhet och kommunikation. Annars är risken stor att man skapar ett nytt medeltida ”prästerskap” som oantastligt och utan insyn tolkar verkligheten efter för vanligt folk outgrundliga principer och metoder, vilket jag menar vore att i onödan sätta gränser för mänsklighetens och samhällets utveckling. Den typen av kulturstudier som jag vill ägna mig åt vore dessutom totalt värdelös om den inte kunde spridas till och läsas av breda lager av befolkningen, eftersom det är först när saker och ting kommuniceras mellan människor och olika tolkningar diskuteras ute i samhället som den förändring jag menar att kulturvetenskapen ska diskutera förutsättningarna för och konsekvenserna av, kan komma till stånd. Alltså, kära läsare (och kanske framförallt mina studenter), känn dig/er välkommen/na att resa invändningar. Jag vill inte köra ner odiskutabla teser i halsen på någon, jag vill istället initiera en diskussion om hur man kan förstå och se på kunskap och (arbetsintegrerat)lärande. Detta är mitt förslag, vad säger du/ni?

Inte bara människor är aktörer i världen
Eftersom jag själv hade svårt att ta till mig ovanstående tankar tror jag att det finns en viktig poäng att fortsätta förklaringen av hur jag tänker. Det är, tycker jag, och säger jag även till mina studenter, lite som att lära sig cykla. När man väl har lärt sig är det nästan omöjligt att förstå vad man inte förstod innan. Det tycker jag är den kanske viktigaste insikten att bära med sig och aldrig glömma i sin lärargärning, att aldrig glömma vilka problem man själv hade i början när man skulle försöka förstå de tankar som idag är självklara. Det som är så svårt att förstå i ovanstående resonemang och som jag dessutom tror är upphovet till det dikotomiska tänkandet, det är människlighetens fixering vid den egna hjärnan som upphovet till alla tankar. Det själva uppdelningen mellan oss som subjekt och världen som objekt som vi måste försöka tänka oss förbi om vi vill förstå hur världen kan förändras från grunden. Hur gärna vi än vill tror det så är vi inte ”herrar i vårt eget hus.” Vi människor är bara en aktör bland många som verkar i världen på samma villkor som alla andra aktörer. Och det är inte speciellt lätt att förstå, ens för mig som är övertygad om att det är en riktig beskrivning av världen.

För att här då försöka närma mig samma sak som ovan, fast på ett lite annorlunda sätt vänder jag mig till den tyske professorn i estetik, Friedrich Kittler (2003), som jag funnit många bra argument hos. I essäsamlingen Maskinskrifterdiskuterar Kittler på olika sätt hur ”en rad historiskt begränsade praktiker för inskription, i vaxtavlor eller sinnen, i celluloidens silversalter eller mikroprocessorns kisel […] alla utgör den oundgängliga förutsättningen för ett samhälles informationsbehandling” (ibid:24). Kittler menar att människan måste förstås som den förmedlande länken mellan fysiologi och informationsteknik, och han ifrågasätter människans ”vanföreställning om att hon tack vare en ’egenskap’ som kallas ’medvetande’ skulle vara annorlunda och förmer än en ’räknemaskin’. Ty både människan och datorer är ’föremål för signifikanternas appeller’, det vill säga båda styrs av program.” (ibid:51).

Den vetenskapliga kunskapen, och även pedagogik, menar jag lite provocerande så här på slutet av kursen, kan betraktas som just ett sådant slags program, en sådan reglerande teknologi som kontrollerar och styr vilka förändringar som är möjliga och vilka som är omöjliga. Ett annat exempel är filmen (men givetvis även nästan allt annat som vi omger oss med) som faktiskt kan fungera som ett medium för kontroll av oss människor, som ett slags verktyg för maktutövning. Och här tänker jag på kontroll i den mening Deleuze lägger i begreppet i artikeln ”Post scriptum om kontrollsamhällena” (1998), där han diskuterar sätt att förstå makt genom att likna samhällena vid deras dominerande teknologier.

Det är lätt att låta varje samhälle motsvaras av en maskin, inte för att maskinerna skulle vara det avgörande, utan för att de uttrycker de samhälleliga former som är kapabla att ge upphov till dem och begagna sig av dem. De gamla suveränitetssamhällena nyttjade enkla maskiner, hävstänger, block, klockor; de mer närliggande disciplinära samhällena var utrustade med energibaserade maskiner, utsatta för entropins passiva och sabotagets aktiva fara; kontrollsamhällena opererar i den tredje maskinåldern, med informationsteknologier och datorer, vars passiva fara är störningar och vars aktiva fara är piratverksamhet och virus.

1800-talets kapitalism, menar Deleuze, handlade om koncentration, produktion och privategendom. Med Foucault kan man då betrakta fabriken som en inspärrningsmiljö. Det var kapitalisten som ägde produktionsmedlen, men även andra miljöer införlivades i och med denna ”kontrollogik” i samhällssystemet vilket kan illustreras med arbetarens bostäder, den fostrande skolan, sjukhuset och så vidare (Foucault 1993). I det kapitalistiska samhället kunde man vidare tala om en arbetsetik, till skillnad från dagens konsumtionsetik (jfr Bauman 1999). Den kapitalism vi lever med köper inte längre råvaror och säljer inte längre färdiga produkter, det den primärt sysslar med är istället att sälja tjänster, och att köpa handlingar.

Det är inte längre en produktionens utan en produktens kapitalism, det vill säga en försäljningens eller marknadens kapitalism. Därför är den väsentligen dispersiv, och fabriken har lämnat plats åt företaget. Familjen, skolan, armén och fabriken är inte längre analoga men distinkta miljöer som konvergerar in mot en ägare, en Stat eller privatintressen, utan bildar nu de kodade, deformabla och transformabla figurerna hos ett företag som bara har förvaltare. Till och med konsten har lämnat de slutna miljöerna för att träda in i bankens kretslopp. Erövringar av marknader sker genom kontroll och inte längre genom utbildandet av en disciplin, genom fixering av kurser snarare än genom prissänkningar, genom transformationer av produkter snarare än genom specialisering av produktionen (Deleuze 1998:200).

Den nya världsordning som denna logik givit upphov analyserar även Michael Hardt och Antonio Negri, i boken Imperiet. Författarna försöker där beskriva den nya världsordningen, i termer av maktens globalisering. Det nya globala styret som vi alla på ett eller annat sätt lever under kallar de Imperiet. Imperiet ska förstås i termer av en abstrakt maktordning, som en gemensam global logik för den ansiktslösa makt som vi alla är med om att upprätthålla och som vi alla har att förhålla oss till, som reglerar allas våra liv. Fast på olika sätt om man är man eller kvinna, vit eller svart, heterosexuell eller homosexuell, handikappad eller ej (och som ni märker faller jag direkt i dikotomiseringsfällan. Det som sagt svårt att tänka annorlunda, men det är nödvändigt).

Maktens nya kläderDen makt som diskuterats ovan verkar alltså genom kontroll snarare än genom disciplin och poängen med att ta upp dessa tankar här att det i princip är så som all makt fungerar och påverkar alla som lever i världen. Det är i linje med sådana tankar som jag håller med Freire om att ingen undervisning är neutral, och det är på samma sätt sådana tankar som gör att jag inte håller med om att pedagogiken antingen frigör eller anpassar. Som jag ser det är det samma dikotomiska tänkande som ger upphov till tron på att någon skulle kunna frigöras. Tvärt om hävdar jag att vi alla är dömda till olika grader av anpassning. Det som gör att jag orkar leva med en sådan insikt är att den även utgår från att makten aldrig kan ägas av någon, det är alltid bara ett passivt resultat av samtliga aktörers handlingar. Alla har med anda ord lika nära till makten. Georg Bush är bara världens mäktigaste man så länge han accepteras som sådan. Utan sitt sammanhang (av både mänskliga och ickemänskliga aktörer) är han blott en liten obetydlig och ganska fördomsfull farmare från Texas. Hardt och Negri menar att makten, eftersom den opererar med kontroll istället för disciplin har kommit närmare de enskilda medborgarna, att det är en makt som så att säga verkar med folkets goda minne. De menar vidare och med samma logik att alla har lika nära makten. De använder termen myllret för att beskriva den instans mot vilken makten verkar. Jag läser därmed boken Imperiet som ett slags ögonöppnare, som ett lysande exempel på den pedagogik jag vill arbeta med. Författarna visar på vägar ur den kontrollmakt som man annars lätt medverkar till att underkasta sig själv.

Pedagogikens abstrakta maskin
Jag väljer att betrakta pedagogiken som ett slags maskin, en abstrakt maskin för att tala med Deleuze. Ordet abstrakt är viktigt i sammanhanget, för när Deleuze talar om makt/kontroll och begär så handlar det hela tiden om sådant som sker mellan de inblandade entiteterna. Pedagogikens abstrakta maskin och dess förmåga till kontroll kan ingen enskild aktör, varken mänsklig eller icke-mänsklig styra över. Kontrollen är alltid ett resultat av relationerna mellan de berörda aktörerna. Meningen med begreppet abstrakt maskin är här att visa hur pedagogiken alltid gör något, att den inte bara är ett medium för förmedling av kunskap, vilket för övrigt gäller även språket och alla teknologier som vi lever med. Pedagogiken har en egen verkan på världen som inte har något som helst att göra med lärarens eller läromedelsförfattarens tankar och önskningar kring hur undervisningen ska uppfattas. På samma sätt handlar det heller egentligen inte om studenternas medvetna reception av undervisningens innehåll. Vad jag är intresserad av och det jag egentligen ville diskutera här är därför vad som kan sägas hända på den AIL-kurs jag leder under innevarande termin, vad som kan sägas uppstå som ett resultat av de relationer som skapas i den process som kursen utgör. Nyckelorden här är alltså relationer, processer, aktörer och det som sker i mellanrummet mellan aktörerna.

AIL/pedagogikens essens
Den Holländske 1600-talsfilosofen Barouch Spinoza har sagt att en kropp bara ”är” vad den kan göra, och att vi aldrig kommer att kunna veta var gränserna för detta görande går. När Deleuze tar upp denna tanke formulerar han det i termer av att varje kropp utgör en multiplicitet, vilket betyder att den bara kan definieras i förhållande till alla de sätt på vilka den kan relatera till samtliga krafter och materialiteter med vilka den kan ingå allianser. Och det kan sägas vara min främsta ambition med kursen, att kanalisera alla de multipla och komplexa behov som finns i gruppen av studenter och att sedan finnas med som ett slags moderator under kursens gång. När processen väl satts igång och alla aktörerna har börjat interagera då finns det bara en sak att göra, ställa sig vid sidan av och iaktta processen och att finnas tillhands för stöd, inspiration och lösare av praktiska problem. När jag tänker på Arbets, Integrerat, Lärande, då vill jag inte göra någon skillnad mellan AIL och pedagogik. Det är och måste betraktas som samma sak.

Summan av alla de möjliga (även hypotetiskt möjliga) allianser som en entitet kan ingå, talar Deleuze om i termer av entitetens/fenomenets essens, vilket är ett ganska kontroversiellt begrepp inom humaniora idag. Men den essens som här åsyftas är inget som har något med en inre kärna att göra, tvärt om, den essens jag talar om hänvisar till en utsida som går att undersöka och belägga med hjälp av vetenskapliga metoder. AIL/pedagogikens essens utgörs med detta sätt att tänka av samtliga kopplingar/allianser som potentiellt kan finnas mellan samtliga berörda parter. Det finns därför ingen insida i form av teori som lärs ut på högskolan och en praktik som utförs där ute. Det finns bara relationer mellan aktörer, och olika maktförhållanden.

Deleuze (1998:136) använder begreppet maskiniskt fylum för att förklara detta. Det maskiniska fylumet ska förstås som något som existerar före alla tankar på pedagogik och före praktiken. Fylumet föregår även studenten, läraren, högskolan och den potentiella arbetsgivaren och det som gör kursen till en AIL-kurs enligt detta tänkande blir då alla de ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att kursen ska kunna komma att betraktas som en AIL-kurs. Essensen här blir då allt det vi förväntar oss av en sådan kurs, varken mer eller mindre. Detta tänkande ligger nära Hans-Erik Hermanssons definition, känselsprötsbegrepp, men jag vill hävda att det är vidare och mer genomgripande än det. Med hjälp av Deleuze kulmpas allt vetande, all praktik och alla aktörer samman i en och samma dimension, en och samma verklighet. Talet om AIL, allt det som känns igen som AIL och all teknologi, all materialitet som kan kopplas samman med AIL; det benämns här AILs maskiniska fylum, och betraktas enbart som olika sidor av samma sak. Både Latour och Deleuze behandlar artefakter, materialitet och människor som analytiskt jämställda, som aktörer i en och samma verklighet med likvärdig förmåga till agens. Och det är också vad jag försöker göra i min AIL-kurs.

Mitt pedagogiska credo
Min analys av AIL tar alltså fasta på att AIL är det som händer, det är en konsekvens av det faktum att det finns något som över tid är beständigt genom många olika aktörens processuella kommunikation/samverkan (både medveten och omedveten), och detta något är det som går under benämningen Högskolan Väst. Eftersom vi alla är en del av denna abstrakta maskin så har vi alla ett ansvar för det som sker där. Och om jag ska försöka avsluta denna tankebok med en sammanfattning så vill jag göra det genom att formulera ett slags pedagogiskt credo, som också är den kanske viktigaste insikten jag fått genom att vara en del av den högskolepedagogiska introduktionskursens 2006/07 abstrakta maskin: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier.Tillsammans skapar vi världen, på gott och ont.

Tack alla för en givande kurs!
Eddy

Dagens bild: Om vikten av närvaro

Söndagar har här under hösten blivit liktydiga med reflektion och skrivande med utgångspunkt i en bild. Jag har ett bibliotek att välja från och när jag bläddrar bland utbudet är det ofta någon bild som talar till mig, av olika anledningar. Ibland är det något dagsaktuellt ämne som får en bild att sticka ut, ibland handlar det om min sinnesstämning. Dagens bild vet jag inte riktigt varför jag fastnade för. Jag hade egentligen tänkt skriva om en annan, men nu blev det denna.

Här i veckan har jag skrivit om meditation och frukterna av mitt arbete med att vara medvetet närvarande i nuet. Under året som gått inser jag hur mycket tid och energi jag lagt på fel saker, på att jaga efter tid som rinner som sand mellan fingrarna. Jag har stressat och jäktat för att hinna med så mycket som möjligt, men ju mer kämpade desto sämre mådde jag och desto mindre fick jag gjort. Meditationsövningarna hjälper mig att fokusera på rätt saker och tiden jag lägger på att bara sitta och fokusera på det som är här och nu, på andningen och på att styra bort alla tankar som pockar på uppmärksamhet, gör att jag hinner mer och mår bättre, vilket gör att jag får tid över som kan användas till att vila och förbereda mig på nya uppgifter. Ju mer tid jag läger på meditation desto mer tid och energi kan jag lägga på annat. Det låter kanske som en motsägelse, men min erfarenhet är att det är så det fungerar.

Söker man lycka är det ofta en dålig idé att leta någon annanstans än här och nu. Mannen på bilden kämpar ihärdigt för att öppna flaskan som han bestämt sig för innehåller det som krävs för att kvällen ska bli perfekt och ett minne för livet. Kroppshållningen på kvinnan vid bordet talar sitt tydliga språk. Oavsett om mannen kan öppna den där flaskan eller inte så är kvällen förstörd eftersom tillfället gått förlorat.

Bild: Ajan

Jag brukar säga att den enda vägen alltid leder fel, och argumentet jag lutar mig mot är att framtiden alltid är öppen och ingen kan veta vad som kommer att hända. Bestämmer man sig för att man vet eller att det finns ett enda rätt svar kommer man att fokusera på det målet och vägen dit istället för att vara närvarande i nuet och där använda sina kunskaper och erfarenheter för att göra det bästa av det som är, tillsammans med dem man är där med.

Vi ser det överallt. New Public Management fungerar på pappret, men i praktiken blir genomförandet som mannen på bilden; ett gigantiskt resursslöseri. Och kunskapen och vårdkvaliteten sjunker ihop som kvinnan vid bordet. Jag undervisar i Företagsekonomi, som handlar om hushållning med begränsade resurser och studenterna lär sig vikten av att inte bara göra rätt saker utan även saker rätt. Teorier är dock meningslösa om de inte omsätts i praktik.

Tänker på Nya Karolinska. I min tolkning av bilden är det flaskan som innehåller lycka. Och den växande högen med korkskruvar är konsultarvodena som ökar och ökar utan att patienten, kvinnan vid bordet får hjälp av läkarna, som representeras av mannen som förtvivlat kämpar med flaskan. Det är lätt att lova runt men lycka går lika lite som kunskap, kärlek och omsorg att köpa för pengar. 

Invandrare, flyktingar, etik och människosyn

För alla med intresse för politik och förutsättningarna för en verkligt hållbar samhällsutveckling kan jag varmt rekommendera Andrew Waldens ledare i DN, där han skriver att det inte är SD som växer. Han argumenterar övertygande för att partiets växande opinionssiffror är en effekt av en förändrad människosyn, som snabbt sprider sig i samhället. Jag vill stanna kvar i den tanken och utveckla den lite, vill förklara på mitt sätt för att försöka nå fler. Jag tror inte på smutskastning eller debatt, jag tror som bekant på samtalet. Samtala gör man för att lyssna och förstå, inte för att nå konsensus. Kravet på att komma överens är tvingande och många övertygelser går inte att kompromissa om, men alla kan alltid lyssna på varandra, både på dem man håller med och dem man inte håller med. Den enda vägen leder altid fel, det är min fasta övertygelse. Därför värderar jag samtalet så högt och tar avstånd från debatten. Jag försöker vara konsekvent med denna min grunduppfattning och människosyn som bygger på övertygelsen om att alla människor är lika mycket värda. Om jag vill försäkra mig om att kunna ha en egen åsikt måste jag kämpa även för andras rätt att uttrycka sin. Yttrandefriheten, öppenheten och demokratin är en förutsättning för det Sverige vi lever i och sedan barnsben vant oss vid att ta förgivet. Öppenheten är inget jag kompromissar med, den är en förutsättning för demokratin och meritokratin på samma sätt som principen om alla människors lika värde.

När jag föreläser om etik brukar jag trycka på att det inte handlar om en uppsättning regler som man kan plugga in och sedan följa. Etik är inget på förhand, den kan se olika ut beroende på vilket sammanhang man befinner sig i. Förutsättningen för att man ska kunna kalla någon etisk är att hen är konsekvent i sitt tänkande och handlande. Att hålla sig med olika uppsättningar av sätt att se på olika människor, till exempel, är oetiskt eftersom det är ett uttryck för dubbelmoral. Och det både kan och bör man kritisera, överallt man ser tecken på det. Att acceptera dubbelmoral för att driva igenom idéerna man söker mandat för är djupt oetiskt. Det är en hållning som det aldrig går att bygga något hållbart på.

Väljer man att tala om och göra skillnad på svenskar och invandrare eller flyktingar gör man skillnad på vi och dem. Vi är alla människor! Den enda etiskt hållbara principen är att tillhörigheten till landet och samhället regleras via lagar som stiftas i demokratiskt ordning; lagar som gäller lika för alla som lever i landet. Jag hör inga krav på apartheidlagar i Sverige, och SD säger sig ha nolltolerans mot rasism. Få säger sig göra skillnad på folk och folk, utom via anonyma konton i kommentatorsfälten på nätet då. Menar man allvar med kritiken mot rasism och om man verkligen på fullaste allvar, ärligt menar att man inte gör skillnad på vi och dem, borde det gå att tala om och ta emot kritik på alla tecken på inkonsekvens utan att känna sig orättfärdigt anklagad; annars är man oetisk och håller sig med dubbelmoral. Och, visst det kan man så klart få göra; men då måste man i ärlighetens namn också kunna vara öppen med och stå för det. Att ändra partiprogrammet för att göra partiet mer valbart, för att locka väljare, är populistiskt och oetiskt eftersom man därmed visar att man strävar efter makt, istället för att söka mandat för en politik man verkligen tror på och har för avsikt att driva.

Invandraren är en kategori som det går att knyta en massa negativa konnotationer till genom att göra enskilda individer och deras handlingar representativa för gruppen som helhet, och det är precis vad vi ser hända idag. Trots att statistiken över allvarligt brott över tid tydligt visar en minskande tendens använder man enstaka fall av grymhet, som blåses upp till orimliga proportioner i medierna och på sociala nätverk, för att sprida en irrationell rädsla i samhället för främlingen. Invandrarna beskylls för en rad olika saker och FLYKTINGAR betraktas liksom insekter som ett ett problem. Samtidigt som alla problem inom den egna gruppen osynliggörs. Är det våld man är rädd för att utsättas för är det i hemmet, tillsammans med nära släktingar man har anledning att vara rädd, inte ute i samhället. Och den vanligaste dödsorsaken bland unga är självmord. Att anklaga invandrarna är oetiskt eftersom kritiken bygger på att man gör skillnad på gruppen svenskar och gruppen invandrare.

Det är benämningen och ihopklumpandet som gör det möjligt att tala om volymer, trots att alla flyktingar som kommer hit är individer med en unik historia, precis som du och jag. Invandraren målas ut som en hotfull grupp och när den bilden väl etablerats kan man får det att framstå som rationellt att stå i TV och indignerat tala om invandringsvolymer och flyktingkvoter, det går till och med att få det att framstå som att man bryr sig, trots att det är en iskall och omänsklig hållning till människor. 

Genom att välja att tala om flyktingar och invandrare, istället för människor, kan man hänvisa till undersökningar och statistik som visar på problem och kostnader som går att knyta till just den grupp man avskyr utan att avslöja att man har problem med människorna som tillhör gruppen. På det sättet och med hjälp av sådan retorik kan man svära sig fri genom att hänvisa till evidens och fakta. Medvetet avstår man dock från att behandla svenskar på samma sätt. Vad kostar det för samhället och skattebetalarna att fostra ett barn från födelse till skattebetalande medborgare? Och är den summan högre än kostnaden för en flykting med utbildning som kommer hit och får jobb inom, säg tio år (vilket är halva tiden i jämförelse med svenska barn)? DET är den avgörande frågan; om man vill vara etisk, och det kan man bara vara om man håller sig med en och samma människosyn i alla frågor.

I veckan såg jag en lista som delades på nätet, där Sverige låg i topp ifråga om skatteuttag. Det finns andra listor också, där Sverige ligger högt (listor som handlar om avsaknad av korruption, hur det står till med jämlikhet och medborgarnas upplevelse av nöjdhet), men dessa data ignorerades av den som delade listan. Hen ville bara visa hur mycket pengar vi betalar i skatt i Sverige. Det faktum att Sverige är ett till ytan stort land med förhållandevis liten befolkning (det bor fler invånare i många stora städer i världen än vad det gör i hela vårt avlånga land), leder självklart till att kostnaderna för att ge alla i hela landet ungefär samma förutsättningar. Man jämför alltså päron och äpplen för att driva opinion för minskad skatt, samtidigt som man skyller alla problem på invandringen, när problemen i själva verket är en konsekvens av skattesänkningarna och avregleringarna. För att politikerna ska kunna genomföra en politik som faktiskt adresserar grundproblemen och som har en chans att bli lyckosam måste vi betala mer i skatt, oavsett hur det ser ut i andra länder. Och vill man jämföra olika länder på ett etiskt korrekt sätt måste man välja jämförbara länder, inte länder som passar ens egna syften och den dolda agenda man anammat för att försöka driva sin egoistiska vilja igenom, på det allmänas bekostnad.

Ingen förnekar att vi har stora problem i Sverige, men ska problemen kunna lösas går det inte att ge efter för populism eller acceptera dubbelmoral!

Tankar om pedagogik 6a

Att läsa sina gamla texter är oerhört lärorikt. Att skaffa sig perspektiv till sig själv och både kunskaperna man har tankar man tänkt, är nödvändigt för att utvecklas som människa, lärare och forskare. Mina två sista tankeböcker, som jag skrev på den högskolepedagogiska kursen, blev långa texter, där jag gjorde just det. Och idag när jag läser mina reflektioner över mina reflektioner finner jag det väldigt intressant att se hur mycket av det jag tänkte då som finns med och utvecklas vidare i min lärobok som kommer i januari. Eftersom jag påbörjar arbetet med nästa bok fann jag det lämpligt att dela med mig av tankarna. Texten är som sagt lång, men det viktigaste sägs i början, och den som tröttnar kan jag rekommendera att scrolla ner till sista stycket, där jag formulerar mitt pedagogiska credo, som jag fortfarande arbetar efter och som läroboken utgår från.


Kollegial handlingsplan
En kollegial handledningsplan för ämnet Kulturvetenskap, det fick jag i uppgift att utforma. Min första tanke är som jag sa på seminariet att jag är skeptisk, och det är jag nog fortfarande, fast kanske inte lika mycket och av delvis andra skäl. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Orsakerna till den skepsis jag gav uttryck för på seminariet lämnar jag dock utanför, det är lite för privat och hör inte hit. Men faktum kvarstår, kollegial handledning känns inte riktigt som något för ”oss”. Givetvis beror det på hur det utformas och hur man ser på innebörden i begreppet. Jag börjar därför med att redogöra för hindren för det och avslutar med att lämna ett förslag på handlingsplan, där hänsyn tagits till de problem jag kan identifiera.

För det första tror jag det spelar en viktig roll att alla lärare inom Kulturvetenskap på Högskolan Väst är lektorer. Vi har alla kommit hit i slutet av doktorandutbildningen eller som nyblivna doktorer och alla har med sig erfarenheter av att undervisa. Jag tror därför att vi/jag är skeptisk/a av samma skäl som det är svårt att lära gamla hundar sitta. Dessutom hör det till ovanligheterna att vi ställs inför problematiska situationer i mötet med studenterna. Det händer givetvis, men inte så pass regelbundet att det tarvar något kontinuerligt program för att hantera problemen.

För det andra tror jag skepticismen hänger samman med den akademiska tradition vi alla fostrats i, som i hög grad handlar om att man får klara sig själv. Många av våra lärare började läsa på universitetet på den tiden då man skrev in sig på ett ämne, fick en litteraturlista och sedan i princip fick klara sig på egen hand fram till tentan som var muntlig och behandlade alla kursens 20 poäng (se Daun 2003). Sedan fick man en ny litteraturlista och såg läraren först vid nästa tentamenstillfälle. Om man hade föreläsningar var det närmast en regel att dessa skulle handla om något annat än kurslitteraturen. Så var det tack och lov inte när jag började läsa – vi fick föreläsningar om böckerna som skulle läsas och träffade våra lärare kontinuerligt – men mycket av det gamla tänkandet levde kvar, det liksom satt i väggarna. När jag skulle skriva uppsats till exempel så bestod handledningen av att jag fick min text korrekturläst på slutet och inte så väldigt mycket mer innan dess. Möjligen kunde man få lite litteraturtips och ett eller annat uppmuntrande ord på vägen. Den synen på präglade i hög grad även mina doktorandstudier och avhandlingsförfattandet. Jag var i hög grad utlämnad till mig själv och min egen förmåga. ”Learning by doning”, för att tala med Dewey, i bokstavlig mening. Doktorandkollegorna och det högre seminariet var de ställen där jag fick hjälp av andra, eller snarare de platser där vi hjälpte varandra. Fast den hjälpen präglades tyvärr lite väl ofta av en ”akademisk” stil som premierar det som är färdigt. Om man la fram en text som inte riktigt var ”färdigtänkt”, ett utkast med uppslag på saker att jobba vidare med, då fanns det allt någon där som såg det som en chans att hacka på den som ”blottat” sig. Måste säga att jag är hjärtinnerligt trött på den attityden och den inställningen. Den är oerhört destruktiv och, skulle jag vilja hävda, fullkomligt förödande för hela den akademiska världen. Här kommer jag in på viktiga kunskapsteoretiska tankar som jag jobbar med i mitt forskningsprojekt (tankarna utvecklas även i min andra tankebok 6b). Snacka om att odla myten om det ensamma geniet som sitter uppe i sitt elfenbenstorn och skapar underverk som sedan sprids till massorna. Det är absolut inte min syn på hur kunskap utvecklas. Jag betonar tvärt om kunskapen som ett resultat av en kollektiv process där inte bara mänskliga aktörer är verksamma.

Samtidigt märker jag ju hur allt detta präglat mig, och jag kan faktiskt se många fördelar med det sättet att förhålla sig till lärande och undervisning på högskolan. Jag tycker till exempel inte att vi som arbetar som lärare ska behöva dra studenterna genom utbildningarna, vilket många gånger är fallet idag. Och jag är inte alldeles säker på att alla är lämpade för högre studier. Jag tror att om man ska bli en duktig forskare och även om man ska kunna tillgodogöra sig en högskoleutbildning, då måste man kunna arbeta självständigt och man måste ha en väl utvecklad förmåga att tänka kritiskt. Det tror jag bara att man kan läsa sig genom att vara utlämnad till sig själv. Så tänker jag, och detta är mina erfarenheter. Hur ska jag få ihop dessa motstridiga tankar och intryck i en plan för hur det hade kunnat bli ett bättre mer lärobefrämjande och kreativt klimat på vår avdelning, som både vi lärare och våra studenter kan dra nytta av?

Om jag fick önska skulle vi för det första se till att tid avsattes för högre vetenskapliga seminarier där både egna och andras texter lästes regelbundet, helst en gång i veckan. Det borde vara ett krav på en högskola att personalen fortbildar sig på hög nivå, kontinuerligt. Om vi hade en sådan verksamhet och om denna prioriterades av alla då hade det kunnat fungera som ett utmärkt tillfälle att lära känna varandra och våra respektive sätt att tänka, och det skulle kunna fungera som ett slags kollegial handledning. Givetvis måste ett sådant seminarium ha högt i tak, och klimatet måste vara sådant att alla känner att de kan diskutera även sådant de inte är jätteduktiga på och sådant som inte är helt färdigtänkt (om man bara får läsa texter som är klara då blir ju seminariet bara ett sätt att stärka respondentens ego, vilket är roten till mycket av det jag ogillar inom akademin). I mångt och mycket handlar det om synen på kunskap (vilket intimt hänger ihop med tankarna som diskuteras i tankebok 6b), och den måste förändras om klimatet inom kulturvetenskapen ska förändras.

Okej, om vi kommer så långt har vi kommit en bra bit på väg. Nästa steg är att vi dessutom några gånger per termin träffas inom ramen för seminarier kring hur vi ser på undervisningen/pedagogiken. Och det skulle naturligtvis kunna ske i nära samarbete med den högskolepedagogiska kursen (det är ju alltid någon som kommer att gå den framöver, åtminstone de närmaste åren). Jag har ju märkt på min kurs hur lärorikt det är att samtala om sådana frågor och är övertygad om att det skulle kunna öka kvaliteten på undervisningen i Kulturvetenskap. Men det räcker inte att samtala. Om jag fick välja skulle vi dessutom införa obligatoriska auskultationer på varandras föreläsningar. Kring detta finns det emellertid ett massivt motstånd idag, mycket beroende på den tradition vi fostrats i tror jag. Men jag är alltså övertygad om att auskulterande skulle göra vår avdelning till en mycket bättre arbetsplats. Om vi lärde oss att lyssna på varandra och om vi inte höll en stor del av vår arbetsvardag hemlig, då skulle vi få en ökad förståelse för studenternas synpunkter och vi skulle även lättare kunna modifiera utbildningen kontinuerligt. Här finns dock som sagt ett stort motstånd att övervinna och jag vet inte riktigt hur det skulle kunna låta sig göras idag, därtill krävs ett öppnare och mer förstående socialt klimat mellan kollegorna.

Eftersom alla lärare är disputerade och har en lång erfarenhet av akademiskt arbete så tror jag inte riktigt på idén om mentorer, oavsett vilken typ av mentor man tänker sig. Jag tror däremot väldigt mycket på ett system med ”critical friends.” Och det uppdraget tror jag med fördel kan cirkulera mellan kollegorna. Då skulle man kunna gå på varandras föreläsningar och titta på specifika aspekter och sedan diskutera erfarenheterna med varandra, inom ramen för ett ömsesidigt givande och tagande.

Men som sagt, till syvende og sidst, vad som krävs för att kunna genomföra denna handlingsplan är ett fungerande kollegium där alla känner att allas tankar är välkomna, och där alla känner sig lyssnade på (även om alla inte håller med alla), och det är det ju naturligtvis svårt att införa någon plan för. Så om jag ska sammanfatta mina tankar om vad som behövs för att vi ska kunna få tillstånd något som liknar kollegial handledning (på avdelningen kultur, på HV) i en mening så tror jag att jag väljer följande citat, hämtat från De tre musketörerna: ”En för alla, alla för en”. Och jag tror det är viktigt att man även inbegriper studenterna i detta arbete. Vi sitter alla i samma båt, vare sig vi vill eller ej, och vi har alla allt att vinna på att samarbeta. Därför gäller det att bryta med de gamla akademiska traditionerna, men det gäller att inte kasta ut barnet med barnvattnet.

Studenthandledning
Handledning av studenter då, hur kan den integreras i ovanstående tankemall? Här vill jag liksom i den andra tankeboken läsa mina gamla texter om vetenskap och kunskap i ljuset av de pedagogiska insikter som inhämtats under kursens gång och som integrerats i min världsbild och lärargärning.

En hermeneutisk ontologi
Med inspiration från filosofen/idéhistorikern Bengt Kristensson Uggla (som i sin tur hänvisar till den italienske filosofen GianniVattimo), väljer jag att närma mig det fenomen som brukar benämnas handledning, men som även har beröringspunkter med tolkningens teoretiska status, utifrån insikten om den egna historiciteten och ”varje sannings interpretatoriska väsen.” Det förhållningssätt till kunskap jag försöker använda i handledningssituationen handlar om att göra både mig och studenten aktivt medveten om att verklighetens problematik är upplöst i en mångfald av tolkningar. Jag har som utgångspunkt för allt vetenskapligt författande att det bara finns tolkningar av världen, inga absoluta eviga sanningar (åtminstone så länge vi rör oss inom humaniora och samhällsvetenskap). En central utgångspunkt blir då att det ytterst sett inte finns, eller kan finnas en korrekt tolkning och själva förutsättningen för den premissen är att tolkningen tar formen av ett svagt tänkande, som inte vilar på någon yttersta grund, vilket i sin tur kräver ett ansvarstagande från den tolkande forskarens sida.

Om man utgår från att erfarenheten eller upplevelsen av att man kommit en sanning på spåret alltid är en tolkningserfarenhet, så blir det också möjligt att ta hermeneutikens egen historicitet på allvar i all dess motsägelsefullhet: ”Hermeneutiken är inte bara en teori om sanningens (sanningshorisonternas) historicitet; den är själv en radikalt historisk sanning” (Kristensson Uggla 2002:343ff).

Det svaga tänkande som jag gjort till min vetenskapliga ledstjärna och som explicit utgör en central del av all handledning och undervisning jag genomför handlar om ett ödmjukt förhållningssätt till kunskap som erkänner sig själv som en rimlig tolkning av rådande förhållanden, bland andra. Det förhållningssätt till vetenskap som jag försöker hjälpa studenterna att självständigt formulera innebörden i genomsyras av en medvetenhet om att det är viktigt att ständigt, i all samhällsforskning, försöka konstruera svar på frågan om hur man kan leva ett gott liv och hur man kan skapa ett samhälle som fungerar för alla. Det handlar, när jag handleder, i mångt och mycket om att göra både mig och studenterna medveten/na om hur det går till när normer skapas inom ramen för vardaglig interaktion. Och det handlar även om vikten av en medvetenhet om att makt alltid är en konsekvens av handling snarare än något som någon har. Handledning för mig handlar vidare om att förmedla insikter om vikten av att fler inser att alla som bor på jorden är ömsesidigt beroende av varandra. Det jag strävar efter i min forskargärning är ett samhälle där solidaritet är ett uttalat verb, något man gör och inte något man känner.

Sådana tankar strider på många sätt mot rådande (positivistiska) vetenskapsideal och är därför kanske svåra att ta till sig för den som är ovan. Vad jag kan göra som lärare blir då att vädja till mina studenter att inte avfärda tankarna som värdelösa, bara för att de strider mot det ”sunda förnuftet”. Ska man till exempel förstå hur kön kan vara något socialt skapat då måste man våga utmana sin förförståelse.

Vikten av goda argument
Med hänvisning till diskussionen ovan kan det inte nog poängteras hur viktigt det är att alltid i alla lägen ha väl underbyggda argument för det man gör. Jag brukar säga till studenterna att de får göra som de vill, bara de kan visa hur de gjort och kan argumentera för sina val. Själva grunden för mitt vetenskapliga arbete och pedagogiska praktik handlar också om att hitta goda argument för de kunskaper jag vill förmedla. Jag vill att mina studenter ska tänka själva, att de själva ska komma fram till insikten om att jag som lärare har rätt eller fel och att vi sedan kan jämföra våra respektive argument. Om det visar sig att studenten, eller den som jag handleder har bättre argument, då har jag inga problem att böja mig.

Mitt viktigaste motiv för att arbeta på det sätt jag försökt beskriva handlar om att det sunda förnuftet, eller det man brukar tala om som ett sunt förnuft, är något vi människor tillägnar oss genom en socialisation som påbörjades långt innan vi föddes och som påverkar oss under flera år innan vi ens lärt oss tala, än mindre tillägnat oss förmågan att tänka kritiskt. För mig är det, med utgångspunkt i sådana tankar, självklart att vi människor är en produkt av den kultur vi lever i och de artefakter och den materialitet vi omger oss med. Därför handlar rollen som handledare mer om att visa på vikten av goda argument än om att tala om hur det ska vara eller se ut. Jag brukar säga att de får göra precis som de vill bara de kan förklara varför, och kan visa hur de gjort så att läsaren förstår. Tyvärr är det få studenter som vågar tänka själva, de vill veta just hur det är och hur det ska se ut, hur man ska skriva. Det tycker jag nog är det största problemet som lärare på högskolan. Vad händer om studenterna inte har lärt sig att tänka självständigt kritiskt när de går ut från högskolan? Det är ju den sista instansen i utbildningssystemet. Här måste jag tyvärr säga att jag tycker att ämnet pedagogik har en del att svara upp mot. När jag möter lärare i mina barns skola talas det väldigt mycket om trygghet och kontinuitet, har vi bara det så kommer allt det andra av sig själv. Men det ser jag ju på högskolan att det gör det inte. Allt för många studenter vill, så att säga ”få manualen så att de kan lösa uppgiften så snabbt som möjligt” för att ägna resten åt tiden till annat och som de tycker viktigare. Att det tar tid och är mödosamt att lära sig tänka självständigt verkar vara oerhört svårt att förstå (och det blir inte enklare av att vi lärare dignar under en hård arbetsbelastning och att vi pressas från ledningens håll genom kravet på genomströmning).

Verkligheten är inte, den görs
Sociologen Mats Beronius (1991) är en annan författare som jag hämtat inspiration från. Han tar sin utgångspunkt i Foucaults teorier och har bland annat skrivit om vilka konsekvenser tanken om att det inte finns någon absolut sanning, bara perspektiv, kan tänkas få för samhälls- och kulturvetenskapen. Det mest befriande med den vetenskapliga ansats som Beronius diskuterar är att den visar hur man kan skriva ner kunskapsanspråken, utan att för den skull förlora i relevans och vetenskaplighet. Poängen jag vill peka på här är att man inte behöver förstå världens beskaffenhet för att diskutera uttryck för makt i samhället, vilket jag ser som en av kulturvetenskapens främsta uppgifter. Den vetenskaplighet jag strävar efter handlar därför i hög grad om att anpassa sina kunskapsanspråk efter vad man vill uppnå. Och eftersom alla sanningar historiskt visat sig föränderliga menar jag att det är meningslöst att ens försöka förmedla nya sanningar. Istället bör man lyfta blicken och fokusera det som bäst passar syftet för forskningen. Det handlar i mitt fall om att fokus förflyttats, från uttrycken för hur verkligheten är, till hur den görs. Synen på världen har därför egentligen inte förändrats, bara de vetenskapliga anspråken och undersökningens fokus/perspektiv. Mycket av min energi i handlederiet går ut på att göra studenterna medvetna om detta och få dem att förstå vilka krav det ställer på dem som vetenskapsmän/-kvinnor. När de väl förstått detta, då kan de börja jobba självständigt och då behöver de egentligen inte mig som handledare (kanske en variant at den pedagogiska tanken om att inte stå i vägen för studenternas lärande?).

Att fokusera det som är vore för mig att bortse från det faktum att tillvaron bara uppfattas som ett relativt stabilt tillstånd, som något tryggt och okomplicerat som bara finns där evigt och oföränderligt. Att bejaka det stabila, det trygga och att göra det till undersökningens objekt vore alltså att medvetet ljuga (om man nu ska skärpa till argumentet något) efter som stabilitet enbart finns i en begränsad och för varje möjlig aspekt högst variabel bemärkelse. Stabiliteten är alltid relativ till vilket tidsperspektiv man talar om, alla vet till exempel att universum ständigt genomgår en processuell förändring, även om den naturligtvis går långsamt om man betraktas skeendet utifrån ett människoperspektiv. Det är viktigt att betrakta världen/samhället som något som ständigt blir till eftersom det för mig handlar om att öka förståelsen för världen. Sådana insikter är centrala om man ska kunna konstruera relevanta vetenskapliga metoder för att förstå världen.

Samtidigt som tillvaron ter sig stabil för oss alla består den de facto av ett ständigt görande, det är ett viktigt pedagogiskt grepp som jag använder för att visa på vilken potential till förändring som finns i samhället. Tänk bara på hur vi alla på morgonen sträcker oss efter väckarklockan och stänger av den, sedan går vi upp, klär på oss, och i mitt fall kokar kaffe och så vidare. Allas tillvaro består på detta sätt, mer eller mindre, av handling, görande och upprepning (och det gäller kön och alla andra aspekter av mångfald och makt i samhället också). Det vi uppfattar som vår vardagliga verklighet är som synes omöjlig utan människors aktiva handlingar och jag ställer mig frågan om det inte är så att förändring till syvende og sidst kräver lika hög grad av handling som bevarandet av det rådande. Med den viktiga skillnaden att förändring föregås av just sådana insikter som jag menar att det är vetenskapens uppgift att peka på. Att titta på den samtida verkligheten som en process av görande och att diskutera konsekvenserna av och utgångspunkterna för görandet och upprepandet handlar således inte om att hävda att världen har förändrats. Det handlar bara om att den granskande blicken riktats åt ett annat håll. Verkligheten finns fortfarande där ute i all sin komplexa mångtydighet, det är bara det att vi förstår den på ett annorlunda (och som jag tror mer adekvat) sätt. Eftersom jag utgår från att kulturen skapas inom ramen för en kontinuerlig kommunikativ process ser jag det helt enkelt som viktigare att diskutera konsekvenser av olika scenarion än att slå fast hur det är. Den sociala verkligheten är inte, den görs och blir ständigt till. Att använda vetenskapen för att slå fast saker kan dessutom få som konsekvens att människornas inneboende handlingsförmåga hämmas, åtminstone om rönen presenteras av en expert som gör det för att visa på behovet av vissa åtgärder, någon som hävdar att det är så för att forskning visat detta och därför inte anser sig behöva argumentera för varför just det eller detta är den bästa lösningen på problemet. Och det vore fullkomligt förödande för alla som har några som helst pedagogiska ambitioner. Vad ska vi ha pedagoger till om världen redan föreligger där ute, oförändrad och stilla, för oss att med specifika och evigt giltiga ”vetenskapliga” metoder, upptäcka?

Visioner istället för visshet
En helt central utgångspunkt för mitt arbete är alltså att inte finns en Teori eller Sanning om vare sig samhället, kulturen, historien, framtiden eller pedagogiken. Jag utgår även från att ingen människa slipper undan nödvändigheten att tolka och vill därför med mitt sätt att skriva vetenskap och att vara lärare/handledare uppmuntra studenterna och mina läsare att tänka själva och våga tolka annorlunda (jfr Kristensson Uggla, 2002:368ff). Detta är viktigt då det inte finns någon enkel verklighet som det går att få direkt tillgång till, eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga teorier eller sanningar. Ingen har i alla fall lyckats övertyga mig om att det funnits någon given stor Sanning som gått förlorad men som kan återupptäckas eller att det finns någon framtida stor Sanning som väntar på att upptäckas. Det lilla jag tycker mig ha förstått av fysikens senaste rön i allmänhet och strängteorierna i synnerhet, har snarare stärkt mig i tron på att vi människor är utlämnade till oss själva, vårt kollektiva handlande och våra visioner.

Det jag vill propagera för med utformningen av mitt vetenskapliga arbete är därför att vi alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten konstruktivt i byggandet av det framtida samhället. Jag menar med detta att vi hellre bör använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än att leta efter vad som kan erkännas som sanning.

Demokratiska kunskapsanspråk
De vetenskapliga kunskapsanspråk jag här presenterar och argumenterar för utgår från tanken om att skapandet av det goda samhället, såväl idag som i framtiden, kommer att handla om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten (Kristensson Uggla, 2002:368ff.). Jag menar att vetenskapen har en viktig uppgift att fylla i det arbetet. Men för att kunna vara samhället till gagn bör vetenskapen alltså överge alla sanningsanspråk och alla strävanden efter att skapa experter som är sig själva nog och som på allvar tror att deras tankar skapats uteslutande i deras hjärnor, utan påverkan från omgivningen och det sammanhang inom vilket de är verksamma.

Bengt Kristensson Uggla använder begreppet demokrati som metafor för hur man kan hantera såväl vetenskapliga som samhälliga problem. Demokratins viktigaste uppgift är, med detta perspektiv, att förhindra att kampen om verkligheten såväl bildligt som bokstavligt utvecklar sig till ett brutalt och blodigt krig. Fattandet av demokratiska beslut handlar nämligen om att kollektivt besluta saker som är förpliktigande, men i lika hög grad om att göra sig medveten om att dessa beslut är tillfälliga och ständigt öppna för förändring. En sådan definition av begreppet demokrati förutsätter emellertid, enligt Kristensson Uggla, ett hermeneutiskt perspektiv på verkligheten som tar sin utgångspunkt i och inte ser som ett problem, att vår tillvaro ständigt präglas av och skapas inom ramen för en tolkningarnas konflikt. Hermeneutiken liksom demokratin förutsätter en grundläggande öppenhet. Båda präglas dessutom av att vara oavslutbara processer (jfr Kristensson Uggla, 2002, Latour 1993).

Ett demokratiskt samhälle har, lika lite som verkligheten och vetenskapen, någon arkimedisk punkt utifrån vilken man kan förstå allt. Vi måste därför om vårt samhälle ska kunna överleva och erbjuda oss skydd i framtiden acceptera och i beslutsordningen integrera insikterna om världens oundvikliga komplexitet och motsägelsefullhet. Det är omöjligt, men också farligt menar jag, att försöka etablera eller ens sträva efter enkla principer eller slutgiltiga sanningar. Och genom att låta alla typer av vetenskapliga skrifter (alltså även studentuppsatser) ta sin utgångspunkt i ett öppet och för läsaren tydligt presenterat tillstånd av tolkningarnas konflikt, där vikten av goda men föränderliga argument är vad som eftersträvas, menar jag med inspiration från Kristensson Uggla (2002:347), öppnar sig oanade möjligheter att diskutera och kritiskt granska den verklighetsrikedom där vi genom att dela upp verkligheten i många ömsesidigt relevanta aspekter också kan dela denna verklighet med varandra.

Därmed återstår bara för mig att försöka avsluta denna tankebok (på samma sätt som tankebok 6b), genom att formulera ett slags pedagogiskt credo, som också är den kanske viktigaste insikten jag fått under min tid som student på den högskolepedagogiska introduktionskursen 2006/07: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier. Tillsammans skapar vi världen, på gott och ont.

Tack alla för en givande kurs!

Eddy