Dagens bild: Om kunskap och lärande

Fortsätter tänka med och skapa text med utgångspunkt i bilder. Har fått en hel massa bilder, en verklig guldgruva att ösa ur när inspirationen tryter. Så länge det inte blir ett tvång trivs jag i skapandet, även om jag som i fallet med just denna bild först inte hade en blekaste aning om vad jag skulle skriva. Det var helt tomt i huvudet, men jag lät inte det hindra mig att klä mina tankar i ord. Vad var det jag inte förstod eller såg? Det finns alltid något man kan reflektera över och skriva om när man ställs inför en bild. Jag skriver inte för att tala om hur det är. Jag skriver för att lära och utvecklas som tänkare och författare. Då spelar det ingen roll att jag ställs inför ett till synes omöjligt uppdrag. Det finns nämligen inget facit. Resultatet av tolkande verksamhet kan bara bedömas, aldrig sägas vara rätt eller fel. Ajan som skapat bilden hade en tanke med den och han använder den i sin undervisning, men jag vet inte hur. Jag fokuserar på bilden, på det jag ser och tillåter mig att tänka själv. Tänk om det var så vi lärare tänkte och agerade i skolan och den högre utbildningen? Tänk vi övergav alla tankar på målstyrning och genomströmning. Tänk om målet med lärande var vägen fram istället för målet, då skulle alla tankar om effektivisering framstå som just så absurda som de är utifrån ett kunskapsperspektiv. När jag suttit en stund och tittat på bilden dök dessa tankar upp i huvudet, och jag arbetade mig vidare därifrån.

Dagens skola är organiserad för att producera resultat, och för att elever och studenter ska kunna visa vad de kan. Det är en rigid syn på kunskap, som något man kan väga, mäta och jämföra objektivt. Kunskap är inte en produkt! Ändå är det så som utbildning organiseras. Kraven på effektivisering bygger på detta fundamentala feltänk. Utbildning idag handlar följaktligen inte om att utmana elever och studenter och låta dem konfronteras med sina svagheter. Därför står eleverna och studenterna också olyckligt nog handfallna när de möter sin egen okunskap. Ingen vill utmanas idag, alla vill ha säkra svar och kräver att veta hur det är. Kommen så här långt i mitt skrivande om dagens bild, som i förstone såg helt omöjlig ut, öppnade sig ett tema. Och förutsättningen för det var att jag stannade kvar i problemet och inte gav upp. Tänk, slog det mig plötsligt, om det var med den inställningen till kunskap som egyptologerna grep sig an uppgiften att försöka avkoda de gåtfulla hieroglyferna. Då hade vi fortfarande svävat i ovisshet om tecknens budskap.

Bild: Ajan

Faktum är att det är en bra liknelse och en bild av lärande. Jag kommer aldrig att ge upp min strävan efter att ställa studenterna jag möter i min yrkesvardag inför till synes omöjliga uppgifter som tvingar dem att använda sin kreativitet och prestera på toppen av sin förmåga i den okända terräng som okunskapen utgör. De allra viktigaste och mest lärorika uppgifterna är de där det saknas givna svar, där man tvingas skapa egna svar som fungerar och sedan stå för resultatet. Dagens resultatfixerade, effektivitetsjagande och målsäkrade skola utbildar elever och studenter till osjälvständighet, vilket på sikt utgör ett hot mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Lärande ger inte upphov till stress, det är kraven på PRESTATION som stressar och leder till utbrändhet.

Genom att sätta ord på sin okunskap kan man skaffa sig perspektiv och när man tvingar sig själv att säga något dyker det alltid upp associationer som kan testas mot det man vet, och chansen är stor att man finner något att nysta vidare i. Fast bara om man känner sig litad på, kan hantera osäkerhet och vågar erkänna för sig själv att man inte kan. Så länge man håller nyfikenheten vid liv och vill lära och utvecklas kan man vara säker på att kunskap utvecklas. Kanske inte den kunskap man sökte ursprungligen, men det är inte säkert att just den kunskapen är värd något när allt kommer omkring. Kulturen och samhället förändras hela tiden och ingen vet något om framtiden eller vilka kunskaper som kan komma att behövas där och då. Visste vi hade skolan och den högre utbildningen kunnat ersättas med Google, men på nätet finns ingen kunskap, bara information och fakta som måste tolkas och granskas kritisk för att kunna bli användbar.

Min lärobok som jag just fått besked om kommer att ges ut på Studentlitteratur i januari handlar delvis om dessa saker. Jag fokuserar på generiska kunskaper som kritiskt tänkande, tålamod och förmågan att stanna kvar även i tillsynes omöjliga problem. Jag skriver även om vikten av att inte se missförstånd och misslyckanden som just misslyckanden, utan som försök som man lär sig saker av. Utan enträgna försök och kritisk analys av det som sker och det man gör i skolan och den högre utbildningen kan ingen kunskap utvecklas.

Den här serien bloggposter handlar inte om att jag ska skriva om bilderna, jag ser det snarare som ett sätt för mig att utmana mig själv och det är vad som händer mellan bilderna och mig samt i själva skrivandet jag är intresserad av. Jag är fortfarande en nybörjare, men jag är motiverad och vill alltid lära och utvecklas. Välkommen med på resan mot fördjupad kunskap och utveckling.

Realister och drömmare

Människor som kallar sig för realister tror att sanning är statisk, entydig och den kan kontrolleras, att det en gång för alla går att avgöra vad som är möjligt och vad som är omöjligt. Det är i alla fall min erfarenhet. Jag stöter oftast på realisterna i sociala nätverk, där de antingen förnöjt rastar sina käpphästar, eller kritiserar politiska förslag som de inte gillar. Realisterna "vet" hur det är. Och när jag kritiserar deras åsikter eller plockar isär deras påstående för att visa hur orimliga de är "försvarar" de nästan utan undantag både sig och sina uttalanden med att att kalla mig för drömmare. Det är tragikomiskt och jag borde förlåta dem, för de har verkligen ingen aning om vad de talar om. Realisterna är dock många och de seglar i medvind nu, dessutom uttrycker de sig påfallande ofta negativt om flyktingar och muslimer. Om deras uttalanden får passera oemotsagda finns en risk att deras sätt att se på andra människor, samhället och kunskap normaliseras.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det är en utmaning att försöka bemöta dumhet, för alla argument rinner av dem som vatten på en gås. De vet hur det är och både vad man kan och bör göra. Deras uppfattningar är ristade i sten och kritiken som riktas mot deras orimliga antaganden och påståenden uppfattas som ett angrepp på deras person och sanningen, som de anser sig ha direkt tillgång till. INGEN har det. Sanningen är nämligen ingenting i sig själv. Verkligheten är som den är och tillgången till den är alltid förmedlad. All kunskap bygger på tolkningar av mer eller mindre säkra data. Det ENDA realistiska är med andra ord att vara relativist, givet att man inte tolkar det begreppet på samma sätt som realisterna också ofta gör; som att sanning är något man kan välja lite som man vill.

Realisterna är många och ofta påfallande överens, men sanning och vetenskapligt underbyggd kunskap är inte en demokratisk fråga där majoriteten avgör. Realisterna kan vara hur många som helst och rörande överens, men sanningen är den att det är realisterna och deras orimliga syn på kunskap som utgör hotet mot samhället, inte drömmarna.

Drömmare ser jag som något positivt; det är så jag ser på mig själv. INGEN vet var gränsen för människan och mänsklighetens kapacitet går. Kennedy var en drömmare när han sa att Amerika skulle placera en människa på månen innan 1960-talet var slut. Den drömmen förverkligades med gemensamma ansträngningar och dedikerat arbete från många människor som bidrog med sina kunskaper och kompetenser. Dr Martin Luther Kings dröm förenade också många människor, men den var tragiskt nog svårare att förverkliga, vilket visar att drömmar inte handlar om vad som går och vad som inte går, utan vad människor vill göra. Realiserna hänvisar till sanningen och verkligheten för att motivera sin egen OVILJA mot beslut och visioner som går på tvärs mot deras politiska åsikter. Det hävdar att drömmarna har fel och säger att det inte går, men det vet ingen! Och alldeles oavsett hur det nu är står jag alltid hellre på Kings sida än på rasisternas. Om hans dröm nu faktiskt var orealistisk, varför mördades han i så fall? Realiserna ser sig som förnuftiga, men är de mest hårdföra aktivisterna på nätet idag. Realisterna dödar drömmar och ger sig på drömmare för att försvara sin sanning. Därför är de så farliga!

John Lennon var också en drömmare (som mördades), och jag återvänder till en gammal text jag skrev om honom och hans låt Imagine, som visar hur jag ser på sanning, kunskap, människor och verkligheten. Framtiden är en öppen fråga och den blir i hög grad som vi önskar, om vi bara tillåter oss drömma och engagerar oss i dess tillblivelse.

Imagine there's no heaven
It's easy if you try
No hell below us
Above us only sky

Visioner är enkla att skapa och uttrycka. Det handlar bara om att använda fantasin. Vad vill vi leva i för värld? Vad är uttryck för godhet och vilket önskat läge vill vi se, om vi tillåter oss att drömma. Vad är viktigt? Alla har en åsikt. Låt oss lyssna på varandras tankar. Tillsammans förfogar kollektivet över en enorm kraft. Den enda som krävs är att våra drömmar harmonierar. Där och när många drömmer om och arbetar för att förverkliga drömmarna går det påfallande ofta i uppfyllelse. Därför är det så viktigt att man tänker på vad man drömmer om, risken är nämligen överhängande att drömmen går i uppfyllelse.

Imagine all the people living for today

Här och nu lever vi våra liv. I vardagen, på gott och ont. Låt oss inte glömma det. Här och nu, från djupet av befolkningen, i och genom vanliga människors vardag, skapas världen och det samhälle som erbjuder oss trygghet och förutsättningar för att bygga en gemensam framtid. Föreställningarnas kraft är stor, därför är det så viktigt att drömma.

Imagine there's no countries
It isn't hard to do

Länder är imaginära skapelser; drömmar. Gränser är skapade och upprätthållna, i vardagen och av människor. De kan ändras, och det är vad som sker överallt, hela tiden. En värld utan länder är möjlig, om tillräckligt många av jordens inbyggare vill och är beredda att göra vad som krävs för att förverkliga drömmen. Svårt, ja visst, men inte omöjligt. Bara tankar på att det INTE går utgör hinder. EU-projektet är lätt att kritisera, och det har visat sig svårt att genomföra. Men det för trots allt människor samman och tvingar fram solidaritet. Varför begränsa sig till EU när det går att göra samma sak för alla på jorden. Att föreställa sig något sådant är inte svårt. Varför drömmer vi om motsatsen, eller låt mig förtydliga: Varför röstar så många på politiker som vill något annat än det många drömmer om, när man tillåter sig att drömma? Fundera, reflektera, samtala, om det som är det viktiga. Debatter om begränsningar av asylrätten, priset på bensin eller storleken på skatten som bekostar samhällsbygget, är inte vad som bygger en värld att drömma om. Höjden på våra drömmar säger något om framtiden. Realister är tråkiga bakåtsträvare som saknar humor. Om deras drömmar förverkligas, vad har vi då att LEVA för?

Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people living life in peace

När inget annat än solidaritet finns att dö för främjas fred och samverkan, och det utgör basen för ett socialt hållbart samhälle. Fundamentet som krävs för att bygga högt och stort, för en framtid som är bättre än samtiden. Drömmen om att avskaffa allt som plockar fram det sämsta hos oss människor och gynna det som är hållbart på sikt är vacker och eftersträvansvärd, alldeles oavsett om den är realistisk eller inte. Vad har vi att förlora på att drömma? Ingenting!

You, you may say
I'm a dreamer, but I'm not the only one
I hope some day you'll join us
And the world will be as one

En värld som är en, där man lever och dör tillsammans och där man solidariskt delar på det som jorden har att erbjuda. Idag är det dags att skrida till handling, i vardagen. Där skapas framtiden, i och genom alla tankar, ord och handlingar som utförs. Världen är resultatet av handling, och förutsättningen för handling är drömmar och visioner. Realisterna är nöjda med hur det är. Varför i herrans namn ska vi då lyssna på dem?!

Imagine no possessions

Alla vill äga, men om fler istället gav skulle behovet av ägande minska. Det låter paradoxalt, men det är så det fungerar. Därför är det svårt, men aldrig omöjligt. Låt oss försöka, vad har vi att förlora? Låt oss tillsammans göra det vi kan för att åtminstone ta ett steg i riktning mot det vi drömmer om, när vi tillåter oss att drömma.

I wonder if you can

Att vi kan, om det råder det ingen tvekan. Men är vi beredda att göra det lilla som krävs? Obama tog sig an presidentuppdragen med orden Yes we can, men har påpekade också tydligt att det krävdes hårt arbete och att det inte finns några garantier för att lyckas. Han var en drömmare, liksom alla stora ledare som blir ihågkomna. Ingen vet vilka drömmar som är realistiska eller omöjliga! Framtiden bär på svaret och den skapas i och genom våra handlingar. Lennons vision är vacker, och den bär på hopp. Insatsen kan se hög ut, och det som krävs är möjligen mödosamt, men tänk på vad man får:

No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people sharing all the world

Vem är du? Vad vill du? Jag säger om Lennon, och tillåter mig att drömma. Och jag försöker att leva i enlighet med visionen om en annan, en bättre värld. En värld byggd på solidaritet, gemenskap och överseende med olikhet och bristande förmåga. En värld som byggs gemensamt av och med det som finns, här och nu. En värld som värnar om framtiden, idag. En hållbar värld. En värld med framtidstro, som inte tronar på drömmar om fornstora dagar eller den vita rasens överlägsenhet.

You, you may say
I'm a dreamer, but I'm not the only one
I hope some day you'll join us
And the world will live as one

Kalla mig gärna drömmare, det gör jag själv. Hellre det än att vara realist, vilket är det mest OREALISTISKA man kan vara, givet allt vi människor vet om oss själva och om verkligheten. 

Förutsättningar för kunskapsutveckling om kulturella problem

Med åren har det blivit allt tydligare vad som är den röda tråden i min forskning: dels har det handlat om olika sätt att se på och hantera komplexitet, dels om att undersöka förutsättningar för förändring. Kultur är ett komplext problem. Och liksom liksom alla andra komplexa problem saknas enkla och entydiga lösningar. Vill man lösa problem som rör kultur är det absolut viktigast att man tar denna insikt i beaktande. Kultur är dessutom en dynamisk (förändrings)process. För att samhället ska kunna utvecklas och bli bättre krävs därför inga särskilda åtgärder vars syfte är att uppnå specifika mål. Kulturell förändring går inte att styra, processen av tillblivelse kan man bara leva med och TILLSAMMANS med alla andra som också lever i och med den dynamiska förändringsrörelsen försöka påverka den, på marginalen. ALLA som idag plockar enkla poänger genom att peka på till synens självklara samband har därför PER DEFINITION fel. Känns det som om det vore invandrarnas fel är det endast en KÄNSLA! Och är det något man kan lära sig av historien är det att där och när känslorna styr, där leker man med elden.

Det finns idag högt ställda förväntningar om att man som forskare ska komma fram till ett svar (det bästa) på hur man ska göra för att ordna allt till det bästa. Det finns också förväntningar om att man som forskare ska gripa sig an frågorna på ett konventionellt sätt (ett naturvetenskapligt sätt). Det är så kultur fungerar och den påverkar följaktligen även kunskapen och bilden av forskare, men även synen på vad som är ett vetenskapligt resultat. Och för att krångla till det ytterligare är människan av naturen dels lat, dels meningssökande (även där det inte finns några samband "ser" vår hjärna sådana), dels utgår många från sig själva när de ser problem och söker svar. Därför söker man efter enkla svar och har man så enormt svårt att förstå att några sådana svar bara existerar i fantasin. Det är alltså upplagt för problem. Vi lever i den verklighet vi lever i och den anpassar sig inte efter människor känslor, oavsett hur många som väljer att sluta tänka kritiskt analytiskt och följer strömmen.

Utgångspunkten för min kulturforskning är att det inte finns några enkla svår på frågor eller problem som har med kultur att göra, och jag har under snart 20 år upparbetat kompetens för att hantera den här typen av frågor. Förenklat handlar det om frågor utan givna svar. Frågor som inte går att debattera eftersom svaren man då får alltid och per definition blir fel. Med hänsyn tagen till allt jag lärt mig genom egen forskning, andras texter samt av erfarenheten av att leva mitt i mitt studieobjekt, har jag kommit fram till att samtal är det enda sättet att närma sig först problemen och sedan lösningarna. Samtalet jag här har i åtanke är ett sökande, lyssnande och inkännande samtal vars mål är ömsesidigt utbyte av kunskap och fördjupad förståelse.

Innehållet i den bok (om just kulturforskning) som jag här under året ska försöka avsluta är resultatet av snart 20 års forskning om kultur. Tankarna som bearbetas och presenteras mellan pärmarna i boken har jag levt med ännu längre, sedan mitten av 1990-talet. Länge sökte jag, liksom alla andra, i mitt arbete som kulturforskare, efter svaret, men allteftersom gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns några entydiga svar. Kultur är förändring, kultur blir till i dynamiken mellan människorna och sammanhangen där de verkar. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men den typen av svar är inte till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning.

Kulturforskning handlar om framtiden, men inte om framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera, vilket inte betyder att det är lönlöst att försöka. Det finns massor av exempel på den typen av gäckande frågor där ute. Kompetens att förstå vad som krävs för att försöka hantera sådana frågor är idag viktigare än kanske någonsin förr. Försöka och hantera, är nyckelorden här. Ödmjukhet är därför viktigare än kanske något annat, vid sidan av förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans med andra människor. Utan förståelse och respekt för världens och livets fundamentala öppenhet kommer samhällsutvecklingen att leda fel. Fler behöver därför oftare i sin vardag ställa sig frågor av typen: Vad är kultur? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Genom samtal om dessa frågor skapas ett annat samhälle än om man väljer att debattera vems fel det är att samhället inte ser ut som jag/vi önskar. Det känns kanske bra att peka ut syndabockar och utse vinnare och förlorare i debatter, men verkligheten bryr sig som sagt inte om hur människor känner.

Ett samhälle som saknar förståelse för och kompetens att hantera problem utan givna svar är ett fattigt samhälle, dränerat på mening. Det är ett samhälle och en kultur som förlorat förmågan att skilja mellan rationell och intellektuell, som är två helt olika mänskliga egenskaper och delvis även personlighetstyper. Människans intellektuella förmåga är något annat än rationalitet, och vill man förstå både människor och kultur behöver man beakta den skillnaden i analysen. Intellekt är inte som rationalitet linjär och logisk. Intellektet utgår inte från befintlig kunskap och räknar fram ett resultat, det enda och bästa. Intellektet handlar om ständig revidering och modifiering av det som hålls för sant och om att bedöma rimligheten i olika uttalanden. Intellektet svänger i takt med och överbryggar mellanrummen mellan oss människor och världen vi lever i genom att vara öppet för och visa nyfikenhet på allt det vi inte vet samt vara vaksamt mot det som inte går att veta något om. Rationaliteten fungerar mer som en målsökande robot och bryr sig endast om frågor som kan besvaras med ja eller nej.

Objektiviteten som kastades ut i kylan

Ordboksbetydelsen av objektivitet är: sakligt och opartiskt förhållningssätt, fritt från åsikter, föreställningar och värderingar. Alla är med på att objektivitet är viktigt, men i praktiken håller betydelsen av ordet på att förändras på ett högst olyckligt sätt. Idag, i alla fall i våra statliga nyhetsmedier, betyder objektivitet att man antingen låter Mats Knutsson dela med sig av sina åsikter, eller så bjuder man in två representater; en som är för alternativt positivt inställd, och en som är mot alternativt negativ, och så får de debatera en stund innan programledaren bryter för att byta ämne. Det är så långt från saklighet och opartiskhet man kan komma. Bara för att man ger röst åt olika åsikter betyder inte att frågan belysts på ett sakligt sätt, vilket är en förutsättning för att tittaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning. Som det är och ser ut idag tvingas man välja vems ÅSIKTER man ska ansluta sig till, eller om man hålla med Knutsson eller anmäla avvikande åsikt.

Vi håller med andra ord på att kapa banden med kunskapssamhället, och Public Service underblåser framväxten av ett populistiskt, åsiktssamhälle där ordboksbetydelsen av ordet objektivitet snabbt förändras. Hela tankefiguren kommer som jag förstår saken från Fox News (är det väl) och deras slogan: rättvis och balanserad rapportering av nyheter. Och Fox News skapades för att man ansåg att nyhetsrapporteringen var vänstervriden. Istället för att granska granskarnas saklighet och rapporteringens opartiskhet skapade man en nyhetskanal som presenterade högervinklade nyheter för att ge en balanserad och i deras ögon rättvis belysning av samhället. Den kunskapsresistens som blommade ut i samband med Trumps kampanj och valvinst hade en lång förhistoria, och nu är vi på väg i samma riktning här i Sverige.

Objektivitet är och kan aldrig vara varken rättvis eller balanserad eftersom det är åsikter om hur det borde vara, inte empiriska iakttagelser om hur det faktiskt ser ut och fungerar. När Rapport- och Aktuelltredaktionerna i sin rädsla för att anklagas för att vara vänstervridna och partiska ger röst åt snart sagt vilken åsikt som helst, bara för att kunna bjuda in tvådebattörer med olika åsikter om händelserna som rapporterats om, är man i praktiken partiskt eftersom man ger sken av att alla åsikter är likvärdiga utifrån objektiva parametrar som etisk, mänskliga rättigheter, våra grundlagar och öppenhet, vilket på sikt hotar demokratin som inte tål att utmanas på det här hänsynslösa sättet. Risken är dessutom uppenbar, och det finns gott om tecken redan på att, forskare och deras resultat uppfattas som särintressen eller åsikter som kan och bör relativiseras genom att ställas mot vilka åsikter och vantolkningar som helst, i den skruvade objektivitetens namn. Forskningen beskriver efter bästa förmåga verkligheten så som den ser ut och fungerar; den är och kan aldrig vara rättvis och balanserad. Och bara för att man kan hitta en forskare som anmäler avvikande åsikt betyder det inte att resultaten falsifierats eller att man kan tycka vad man vill om dem.

All forskning står och faller med att samhället dels förstår hur svårt det är att vara objektiv, dels hur viktigt det är att alla försöker. Det ligger inte i ett OBJEKTIVT Public Service uppdrag att tillfredsställa alla politiska partiers åsikter om hur det borde vara. Public Service arbetar på folkets, demokratins och den långsiktiga hållbarhetens uppdrag. Därför oroas jag över glidningen i synen på hur man rapporterar om samhället på ett objektivt sätt. Om företrädarna för ett politiskt parti är överrepresenterade i brottsstatistiken riskerar man, med nuvarande syn på objektivitet (som att det skulle handla om rättvisa och balansering), att tvingas avstå från att rapportera om detta ifall man inte hittar motsvarande siffror hos något av partierna på den andra sidan.

Det är naturligtvis svårt att uttala sig om vad som är hönan och ägget här, men samhället har polariserats på ett djupt obehagligt sätt under senare år, antingen som ett resultat av eller för att Public Service övergav uppdraget att vara objektiva. Ett exempel på förändringen är synen på vad som är ett extremistiskt parti. Idag är det partierna som ligger längst ut till vänster OCH höger, oavsett vilken politik respektive parti driver. Det är kanske en balanserad men knappast rättvis definition av extremism (om man inte med rättvisa menar att alla ska känna sig nöjda). En OBJEKTIV definition av extremism handlar om att först sätta upp ett antal kriterier för extremism, och sedan jämföra partierna med den definitionen. Bara så kan resultatet av granskningen bli objektivt, det vill säga saklig och fri från åsikter. Och är det sedan så att vi här i Sverige står upp för demokratin, öppenheten, mänskliga rättigheter, klimatet och andra aspekter av hållbarhet är det varken censur eller orättvist att inte upplåta Public Service till alla partiers ÅSIKTER i alla frågor, det är i själva verket enda sättet att vara objektiv i ordboksdefinitionen av ordet. Och det i sin tur är enda sättet att värna demokratin, som inte är skapar för att tåla den typen av utmaningar som den utsätts för idag, av politiker som är mer intresserade av makt och inflytande än av att värna samhället och hela befolkningen på ett långsiktigt hållbart sätt.

Det sorgligt försummade samtalet

Kick-off. Dag två. Några ord efter frukost och en långpromenad vid havet. Arbetsåret är igång, men än har terminen inte börjat. Jag har koll på allt jag ansvarar för och har nu tre dagar som gapar tomma i kalendern. Tre skrivdagar alltså, som jag har för avsikt att förvalta på bästa sätt. Efter ett halvårs vila återvänder jag till mitt livsverk, min stora bok om kulturen och dess undflyende väsen. I väntan på kommentarer på läroboken ägnar jag tiden åt att tänka strukturerat om samtalet, som framstår som allt viktigare.

Den bortglömda kraften i samtalen som det finns allt mindre tid för i dagens samhälle behöver uppmärksammas, menar jag. Samtal är ett sätt att se på och arbeta med samverkan. Och jag vill se kultur som ett slags samtal. Det som händer mellan människor är alltid viktigare än var och en och det som händer inom hon, han och hen. Den samlade kompetensen bland befolkningen är utan tvekan stor, men om medborgarna inte kan samverka och samtala med varandra, om erfarenheter och tankar inte kan utbytas mellan människor, är kunskapen liten, jämfört med om man lyssnar på varandra och tänker tillsammans. I boken undersöker jag samtalets möjligheter och reflekterar över olika sätt att se på samverkan. 

Kunskap skapas i möten mellan människor. Det är en utmaning eftersom vi lever i ett samhälle där evidens är den allenarådande (kunskaps)valutan. Fakta, fakta, fakta är det enda som betyder något i dagens effektivitetshungrande samhälle och när problem identifieras efterlyses ofta mer information. Jag hävdar dock att vi redan vet tillräckligt. Det som behövs för att lösa klimatfrågan och hållbarhetsproblemen på andra områden och samtidigt öka förståelsen för kulturell komplexitet är samverkan och ömsesidiga utbyten av tankar och erfarenheter. Vi behöver ta oss tid att lyssna mer på varandra.

När det inte finns tid, när allt och alla kontrolleras, när kraven på prestation och effektivitet läggs på allt fler aspekter av levt liv och nästlar sig in i och påverkar allt fler verksamheter minskar möjligheten till möten och utbyte av kunskap och erfarenhet. Detta gör att man oftare och lättare går in i roller. Det personliga ansvaret håller på att delegeras bort när medarbetare, ledare, politiker och väljare klumpas ihop och individer förvandlas till statistiska representanter för en roll. Jakten på kontroll och riskminimering gör att kunskap flyttas från individer till system och när det inte finns utrymme för misstag, när allt fler kontrolleras allt mer, kommer samverkan mellan människor allt mindre att handla om mänskliga möten. Det är särskilt olyckligt om man arbetar med vetenskap och lärande. I akademin idag samtalas det allt mindre och debatteras allt mer, vilket leder till att akademin avintellektualiseras. När kvaliteten ska höjas i den högre utbildningen efterlyser man fler disputerade lärare, men utan tillit till lärarnas goda omdöme och tid att tänka tankar till slut samt möjlighet att i tjänsten söka ny kunskap och utvecklas, kan ingen lärare göra ett bra jobb. Formella meriter, mätbara resultat och styrning samt kontroll ges konsekvent företräde framför mellanmänsklig tillit och värdesättning av mänskliga, förkroppsligade kompetenser. Det som går att mäta och utvärdera anses viktigare än det som faktiskt händer i mötet mellan människor, i klassrum, seminarier och i vardagen.

Det debatteras allt mer, för det är ett enkelt och tydligt sätt att avgöra snart sagt alla typer av frågor. Och visst kan det finnas en poäng att låta partiledare mötas i en polariserad debatt, för att snabbt kunna avgöra vad som skiljer dem åt. Men när det handlar om komplexa frågor som kultur är debatten kontraproduktiv. Debatten må vara ekonomiskt effektiv, men intellektuellt är den förkastlig. Min bok om samtal (Nehls 2016) är skriven för att förlösa kraften i samtalet och uppmärksamma vad som händer i möten mellan människor. Samtalet jag har i åtanke är ett verktyg, ett sätt att samverka. Inte ett småtrevligt sätt att bara fördriva tid tillsammans. Samtalet är heller inte ett sätt att uppnå på förhand definierade mål eller en metod att nå konsensus. Samtalet är en gemensam resurs, och bara om alla som deltar i samtalet inser detta och ömsesidigt värnar framväxten och bevarandet av ett öppet, lyssnande och inkännande samtalsklimat kan dess fulla potential förlösas och kunskapsutveckling främjas. Vilka är farorna man bör se upp med? Att man slutar lyssna och blir ivrig och fyller tystnaden med ord, mina ord. Att man går in i och förvarar sin roll. För att samtalet ska bli en resurs måste alla vara vaksamma på dessa faror och inse dels att det är kompetenser som ska mötas, dels att man bara kan lära genom att lyssna och reflektera. Att samtala är att röra sig gemensamt mot ökad insikt och fördjupad kunskap. Då kommer den samlade kompetensen att växa. Börjar man debattera, försvarar man sig och sin roll, vill man uppnå ett mål som inte tydligt kommunicerats med övriga i samtalsgruppen, kommer man att misslyckas.

Samhället är fyllt av människor med goda intentioner, av människor som brinner för olika saker. Eldsjälar brukar de kallas. Högt värderade och djupt engagerade människor. Eldsjälar är en underskattad samhällsresurs. Det är dock lätt att bli ivrig och allt för mycket önska att just jag ska bli lyssnad på, att just mina tankar ska slå an en ton i gruppen, organisationen man arbetar i eller samhället. Är man inte vaksam på vad som händer inom en och i sammanhanget man finns och verkar, om man fokuserar mer på sig själv och sina visioner, missionerar man mer än samtalar och då är man inte längre en eldsjäl, i alla fall inte i den mening som brukar läggas i det ordet; då är man en entreprenör. Det är lätt hänt att skillnaden mellan dessa båda begrepp tappas bort när problemen är många, det saknas tid och när resurserna krymper. Men alla kan alltid bli bättre och lära sig förstå mer om den här typen av till synes triviala skillnader. Och lära gör man genom att lyssna och låta sig och sina tankar utmanas. Fokus måste flyttas, från jag och den roll jag har, till vi och problemen vi gemensamt har att hantera. Ingen människa är en ö. Jag är ingen utan ett vi och ju större detta vi är desto bättre för alla. Därför måste samtalet och kompetensen att lyssna uppvärderas, fler behöver oftare lära mer av varandra.

Vilka kompetenser behövs för att samtalen ska bli konstruktiva och för att utfallet ska bli bra och komma alla till gagn? Det är kompetenser som tyvärr håller på att falla i glömska: Ödmjukhet, prestigelöshet och förmågan att lyssna. På detta måste man fokusera först, sist, alltid. Alla som deltar i samtalet har ett gemensamt ansvar för att bevaka att det är dessa egenskaper som står i fokus och att det är i en sådan anda man möts. Gör man det kommer man att märka att det händer något med kunskaperna och kompetenserna man har. Är mötet prestigelöst och om man lyssnar mer än man talar kommer både individens och gruppens kunskaper och kompetenser att växa. Betänk att det inte är på möten eller i styrelserum som ett hållbart samhälle växer fram, utan i vardagen. Det är det som händer efter mötet, efter samtalet som är det avgörande.

Handlingarna är alltid viktigare än handlingsplanerna. Det är vad som faktiskt görs som räknas, inte vad man kan visa papper på att man kan eller reglerna säger att man ska göra. Det är du och jag och det vi gör tillsammans som skapar samhället som alla är lika beroende av och behöver för att utvecklas. Därför måste vi samtala mer, debattera mindre och lyssna på varandra och världen där ute. Utan samverkan är det omöjligt att skapa ett inkluderande samhälle präglat av mångfald. Utan samverkan riskerar alla att bli förlorare helt i onödan.

Samtal är ingen enkel lösning, det är svårt att samtala och det finns inga garantier för att man lyckas lösa problemen man samtalar om. Men till skillnad från alla enkla lösningar som cirkulerar där ute och som olika typer av konsulter tjänar miljoner på att sälja på oss, är samtal en metod som inte kostar ett öre och som ger avkastning på insatt kapital oavsett om problemet löses eller ej eftersom kunskapen om varandra och människors olikheter ökar. Samtal främjar integration och utbyte även om man tvingas inse att man är överens om att man är oense.

Tänka först och handla sen, eller tvärtom?

Hur blir det som det blir? Den frågan har inget givet svar. I den bästa av världar tänks det först och handlas sedan, men i den värld vi människor faktiskt lever i handlar många först och tänker sedan och det går inte att uttala sig om hur det är, för det ser olika ut och förändras hela tiden. När kulturvetare säger att kultur är ett komplext kunskapsområde är det ett påstående som bottnar i empiriska studier av människors kollektiva agerande. Bara för att man har förmågan att tänka och agera rationellt betyder inte att det är vad man gör, överallt och hela tiden. På sig själv känner man INTE andra, även om det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt.

Människans intellekt används olika i en kultur som dyrkar rationalitet och utgår från att människor är rationella, och i en kultur som präglas av intellektuell mognad, där man förstår att kunskap utvecklas av människor och för människor; med ALLT vad det innebär (det vill säga att man beaktar det faktum att känslor och olika typer av bias alltid påverkar utfallet). Bara för att verkligheten ser ut på ett speciellt sätt betyder inte att den uppfattas så. Människor är tänkande OCH kännande människor som söker mening, även där det inte finns någon och som tolkar sin omgivning. Sympatier och antipatier spelar roll för hur tillvaron och det man undersöker och vill försöka förstå upplevs. Två människor som befinner sig i samma rum och som ser samma sak kan känna helt olika och sedan dra olika slutsatser. I sökandet efter sanningen är detta något som konsekvent bortses från. 

Vårt moderna samhälle är på många sätt intellektuellt omoget samtidigt som rationaliteten är utvecklad. Problemet är att vi lever i en kultur som DYRKAR rationaliteten mer än kunskapen och som prioriterar viljan att veta framför förutsättningarna att utveckla kunskap om tillvaron som faktiskt fungerar. Olika vetenskapliga discipliner konkurrerar med varandra om pengar och prestige och i kampen om makt och inflytande pekar man på problemen hos andra och lyfter fram fördelarna med det egna. Skillnaderna accentueras och akademin polariseras. Möjligheterna att samarbeta i det övergripande projektet att skapa användbar kunskap för mänskligheten och livet på jorden försvåras av den destruktiva konkurrensen och den omöjliga jakten på den ENDA sanningen om tillvarons mångtydighet.

Alla människor handlar mer eller mindre ofta först och letar sedan efter (eller uppfinner) rationella förklaringar till handlandet. Vi har till exempel inte kärnkraft för att det är det bästa sättet att skapa energi, vi har det för att USA uppfann atombomben i sin jakt på konkurrensfördelar under Andra världskriget. Och bara för att kolkraften släpper ut med Co2 så är det inte ett giltigt argument FÖR att utveckla ny kärnkraft. Problemet är dels att mänskligheten gjort sig beroende av billig energi, dels att detta faktum förnekas och att politikerna väljer att jaga väljare istället för att ta ansvar för miljön och förvalta arvet från tidigare generationer så att förutsättningarna för framtida generationer att leva ett gott liv inte äventyras. Kortsiktiga ekonomiska vinster prioriteras före långsiktig hållbarhet, och agerandet motiveras med argument som skapats för att rättfärdiga det orättfärdiga och för att vinna debatter och locka väljare. Hanif Bali, till exempel, är ett marknadsföringsgeni; men det är inte vad samhället och livet på jorden behöver. Dagens sätt att se på politik är inte lösningen, utan själva problemets kärna.

För att nå fördjupad kunskap om tillvaron behövs samtal om följande frågor: Förklaras följandet eller följs förklaringarna? Lyssnar man på vem som talar eller vad som sägs? Människan är social och kulturen är således en oskiljaktig del av kunskapen, på samma sätt som intellektet (till skillnad från rationaliteten) alltid är förkroppsligat. Ett hållbart samhälle är ett intellektuellt moget samhälle där medborgarna både förstår skillnaden mellan rationell och intellektuell samt inser att båda kompetenserna behövs; rationalitet för att lösa komplicerade problem och intellekt för att förstå och hantera komplexa utmaningar.

Rörelse och förnekelse

Mänskligheten förenas i rörelse. Att bygga murar och förhindra rörelse är ett slags förnekelse av förändringen som all rörelse oundvikligen ger upphov till. Och förnekelse är ett val, ett mänskligt val. Ingen annan djurart eller livsform på jorden förfogar över så mycket information, fakta, kunskap, bildning och vishet som människan; ändå väljer många, och idag dessutom alt fler förnekelsens väg för att slippa ta tag i konsekvenserna av den oundvikliga rörelsen och förändringen. Den absoluta nollpunkten, där det är så kallt att ingenting rör sig, är det samma som död.

Pengar är rörelse, eller flöden av materia och tankar som hålls igång av önskningar och förväntningar. Utan rörelse, inga vinster och ingen rikedom. Paradoxalt nog är det de rikaste och mest gynnade, (de som både tjänar mest på rörelserna av varor och tjänster och som själv rör sig mest) som driver opinon för byggandet av murar, stängda gränser och kontroll av flyktingars möjlighet att röra sig över världen för att söka sig en bättre tillvaro.

Bild: Ajan

Det finns inget vi och inga dem. Vi är alla flyktingar i rörelse. Mänsklighetens ursprung är Afrika och genetiskt är alla människor i princip identiska och förenade i rörelsen. Ändå görs det skillnad på och jämförs det bästa hos den egna gruppen med det sämsta hos den eller de andra. Ändå väljer många att se människor som flyr från död och förödelse, ibland orsakat av vapen tillverkade i Sverige, som ett hot mot det som är vårt. De hör inte hemma här hos oss, sägs det. Men så kan man bara tänka om man begränsar perspektivet och väljer den vinkel som passar en själv och ens intresse. Också ett slags förnekelse, för zoomar man ut och om tidsperspektivet sträcks ut finns ingenting som är fast och beständigt i människornas värld.

Som en konsekvens av mänsklighetens egoistiska kortsynthet smälter isarna och brinner det i Amazonas och Sibirien. Jordens medeltemperatur ökar och det slås rekord, månad för månad och år för år. Hellre än att ta signalerna på allvar och tänka samt agera förebyggande skyller förnekarna på en 16-årig flicka vars enda budskap är: Lyssna på forskarna. Bara för att det går och för att man är många och tjänar pengar på förnekelsen betyder inte att det är hållbart att blunda för riskerna. Zooma ut och se de stora linjerna. Utan rörelse, inget liv. "Det drabbar inte mig", säger du kanske. "Var och en sin egen lyckas smed", kanske du tänker. Fast så kan bara den som är trygg och säker tänka, och bara den som har en plats att bo på kan bygga murar och stänga andra ute. Förnekelse är den privilegierades enda möjlighet att leva vidare i tron om att den egna lyckan beror på egna val och eget arbete, och att alla föds med samma förutsättningar. Förnekelse är att välja ignoransens och dumhetens väg, som alltid, överallt och i alla tider lett och leder fel.

Klimatet har förändrats i alla tider, på samma sätt som jordens tektoniska plattor flyttar på sig. Både värme samt torka och kyla samt skyfall leder till missväxt. Drägliga förhållanden är ett tillstånd som balanserar på en tunn och ömtålig tråd. Hybris brukar straffa sig. Förändring är mänsklighetens enda konstant och därför är det bara en tidsfråga innan murarna blir ett fängelse att längta ut ifrån. Det som hindrar andra att komma in hindrar också den som vill ut. Insida och utsida är en fråga om perspektiv och liksom kunskapen och verkligheten går det aldrig att äga eller kontrollera dessa saker.

Utifrån ett kosmiskt perspektiv bor vi människor här på jorden under en försvinnande liten tid. Mänsklighetens historia är ett ögonblick av ett ögonblick av jordens historia och du och jag lever under ett ögonblick av ett ögonblick av den korta tid som det funnits liv på jorden. Tanken svindlar och att leva i förnekelse gör kanske att man kan lägga lite mer tid och fokus på att få livspusslet att gå ihop, men tänk då på att bitarna som pusslet består av på kort tid kan tas ifrån dig. Det må vara jobbigt att stressa mellan dagis och arbete, men i jämförelse med att fly från en skogsbrand, en orkan eller ett krig är vardagens bekymmer en promenad i parken. Och du kan ingenting ta med dig när du går, varken in i döden eller på flykt. Tänk på det så blir det kanske lättare att se och förstå vad som är hållbart och vilka risker beslut som tas idag kan leda till i framtiden.

Tankarna som satts på pränt här är inspirerade av bilden som jag fått från Midhat Ajanovic, eller Ajan som han kallas. Det är han som skapat bilden och jag har fått den för att omge den med ord och tankar. Och jag satte mig bara ner och skrev. Jag har fått fler bilder. När jag känner mig inspirerad skriver och publicerar jag fler tankar, med utgångspunkt i en annan bild.

Reflektioner över mitt skrivande liv

Jag har kommit till en punkt i mitt skrivande liv där jag blickar mer framåt än bakåt. Det blev uppenbart igår när läroboksmanuset skickats in till förlaget. Nu är ju boken inte klar och än återstår det en del arbete, med korrektur och jag får säkert kommentarer från redaktören. Men för mig är manuset ingen manus längre, det tillhör historien. Nu blickar jag framåt, mot nya böcker och andra texter. Jag har bestämt mig för att åren framöver ska gå i skrivandets tecken. Halva jobbet är liksom redan gjort, i och med bloggandet. Jag tror man har ett begränsat antal tankar i huvudet, och nu börjar jag se mönstren och kan skörda frukterna av tänkandet och skrivandet. Åtminstone tre böcker har jag plockat ihop utkast till. Och det finns mer att hämta.

Det svåra är dels att komma på vad man ska skriva om, dels att finna metaforer och liknelser som fungerar. Det gör jag bäst i full frihet och på uppstuds, utan någon tanke på vem som kommer att läsa eller hur texten kommer att tas emot. För det ändamålet är bloggen ett fantastiskt verktyg som ger mig indikationer på vad som fungerar och vad som inte gör det. De över 4000 posterna som finns här på Flyktlinjer är ett osorterat kaos av tankar, men det finns sökfunktioner, taggar och serier av texter på samma tema. Känns som jag har nog med underlag för resten av livet, eller i alla fall tills jag upparbetat en vana att tänka mer strukturerat. Jag har blivit bättre på det och har planer på att bestämma temat för nästa bok och sedan låta den växa fram i form av bloggposter, där och när jag känner mig inspirerad. Jag vet aldrig på förhand om och när jag får flyt. Plötsligt kommer tankarna bara. Vissa dagar är det som att öppna en kran. Och i vissa perioder är sådana dagar vanligare; i andra perioder är de ovanliga.

Vill man bli författare måste man tycka om att skriva. Det finns inga genvägar. Timmarna vid datorn måste vara belöningen; det går inte att sitta och längta efter släppfesten. Även dagarna när det går trögt och man har noll inspiration måste man uppskatta eller i alla fall acceptera utan klagan. Mitt skrivande liv är som livet i övrigt, det går upp och ner. Arbetet med läroboken har dock varit roligast och har känts mest givande av alla projekt jag jobbat med; därför känslan av att jag kommit till en avgörande punkt.

Jag har ägnat mer än 10000 timmar åt skrivandet och jag har hela tiden sett det som en övning i att bli bättre på hantverket. Jag vill utvecklas och hitta mitt eget språk, men det kräver möda och tar tid. Nu känner jag att det håller på att lossna, men jag känner inte ÄNTLIGEN. Det är rörelsen framåt och uppåt som ger mig tillfredställelse; det har hela tiden varit vägen som är målet. Och än är det lång väg kvar, vilket jag är tacksam för. Jag vill inte bli färdig, jag vill fortsätta.

Att bli läst och att få ett bokförlag att nappa på idén är en ren bonus. En ynnest och något jag är oändligt tacksam för. Det är aldrig något man kan ta för givet. Och för mig som dyslektiker är det extra värdefullt. Jag tyckte om att skriva i skolan, men lärarna som läste påpekade bara stavfelen och skickade mig på klinik (som det hette) där jag fick traggla vokaler och konsonanter. Den där "stödundervisningen" var verkligen TOTALT meningslös, och det är mer tur än skicklighet som gjorde att jag inte gav upp. Grammatiken är fortfarande inget jag behärskar, i alla fall inte på pappret. Jag skriver på gehör och mer med öronen än med ögonen. Jag går min egen väg. Regler har jag alltid haft svårt för, men inte för att jag vill göra något otillåtet eller bryta mot dem, utan för att jag känner mig instängd. Jag följer alla regler som jag förstår meningen med och som fungerar utan att man måste kunna reglerna utantill. Tror det är en viktig och hållbarhetsfrämjande egenskap att inte följa auktoriteter blint och bara för att någon bestämt att nu ska vi göra så här.

I skrivandet känner jag mig fri och bokmediet fungerar för mig, i kombination med bloggandet. Friheten är det viktiga, att jag får lita på känslan och inte på regler jag inte ser någon mening med eller regler som jag till och med på goda grunder avser vara huvudlösa. Jag kan absolut skriva artiklar, men jag vägrar göra det för att producera nyckeltal. Jag väljer medium efter innehåll, inte efter vad som gynnar en karriär som jag givit upp tankarna på för länge sedan. Om det jag gör inte anses vara meriterande är det reglerna det ör fel på, inte mig. När jag kom till den insikten var det befriande. Det frigjorde tid och kraft som jag kunnat använda för att skriva saker som jag brinner för och verkligen tror på själv.

Läroboken som blev klar igår räknas inte som en merit; den väger i alla fall lätt som en fjäder i relation till engelska artiklar publicerade i internationella journals, oavsett vad artiklarna handlar om och helt utan hänsyn till hur många som läser dem. Det är en regel jag inte förstår meningen med och det är dessutom en nyordning som infördes just när jag kommit igång med mitt skrivande på allvar. Jag är utbildad i ett bokskrivande akademiskt sammanhang, men förväntas vända kappan efter vinden och göra som alla andra för att det är tesagt, som vi säger på högskolan där jag arbetar (som inte vill ha något med mitt bloggande att göra). Jag är skolad att tänka kritiskt, och det tänker jag fortsätta göra. Akademiker som tvingas FÖLJA regler är inga akademiker och forskarutbildningen är bortkastade pengar. Syftet med akademisk utbildning menar jag är att lära sig skapa regler, analysera och kritiskt granska regler. Idag förväntas akademiker tyvärr allt mer agera som arbetare längs ett löpande band, som producerar nyckeltal så snabbt och effektivt som möjligt. Det är så tragiskt att jag släpper den tråden.

Nu ska jag läsa skönlitteratur på balkongen och njuta av känslan av att boken är klar. Nästa vecka börjar arbetet, det jag uppfattar som jobb, igen. Och då inleds skrivandet på nästa bok. Vad den ska innehålla vet jag inte, men det ger sig. Att skriva är för mig synonymt med att tänka och det är när jag läser som jag inser vad jag menar. Jag utvecklas som författare och tänkare i samspelet mellan.

Blickar framåt, och bakåt

Arbetsårets två första veckor har varit minst sagt intensiva, men här, någon gång under dagen, ställer jag om och börjar arbeta mer metodiskt. Jag hade aldrig kunnat arbeta så hårt som jag gjort om terminen hade varit i full gång. Förutsättningen för att det har fungerat är att jag inte fått särskilt många mail, har bara varit på två möten och kraven på administrativa uppgifter har varit få. Nästa vecka är det kick-off och sedan kommer studenterna. Då splittras arbetstiden upp och kraven på prestation ökar. Under dessa två veckor har jag arbetat utan någon som helst extern press; jag har satt upp mina egna mål. De två senaste dagarna har jag arbetat fokuserat från tidig morgon till sen kväll, men med ett och samma projekt, min lärobok och på mina egna premisser. Och jag känner inte av någon som helst stress. Jag har njutit av tiden och får en flygande start på terminen eftersom jag är i full gång, men jag kommer inte alls att få lika mycket gjort och kvaliteten i arbetet blir lidande. Det är så extern press och krav på prestation fungerar, i alla fall om man har ett intellektuellt arbete och sysslar med lärande och kunskapsutveckling som är komplexa uppgifter som inte går att tvinga fram eller skynda på.

Det gör mig ledsen att konstatera detta, men jag tror på att en förändring är möjlig och att den kan komma snabbare än man hinner säga new public management. Situationen i Utbildningssverige är totalt ohållbar och kunskapen som samhället är i desperat behov av uteblir med nuvarande produktionstänk och fixeringen vid att SÄNKA kostnader. Kraven på effektivisering av skolan är huvudlös och visar hur illa ställt det är med kunskapen i vårt land. Jag tror inte min bok innehåller lösningen, men kanske kan den få någon eller några att inse vad som är problemet. Framförallt hoppas jag kunna nå fram till nyblivna och blivande studenter och även lärare som undervisar på gymnasiet och kanske även tidigare. Förändringen kommer underifrån och inifrån, så har det alltid varit. Och kunskap är en kraft som kan förändra, om och när tillräckligt många människor har den och kan använda den. Kunskap löser inget på egen hand, det krävs människor som engagerar sig och som bryr sig för att den ska få genomslag. Det som fyller mig med hopp är att det kan gå fort. Det ser mörkt ut nu, men det är då det brukar vända. Många har som jag fått nog av alla orimliga krav och hopplösa förutsättningar.

Synen på kunskap och värdet av vetande och bildning är aldrig statiskt, den har förändrats. Ganska många år nu har humaniora och dess bildningsarv hånats, men jag ser allt fler tecken på att det växer fram ett behov av sådan kunskap. Ett verkligt behov, inte ett marknadsföringstrick. Jag ser att idéhistorikern Sverker Sörlin har skrivit en bok där han talar om detta. På Adlibris hemsida presenteras boken, som ännu inte givits ut, så här:

Bildning gör att vi kan överskrida de instängningar som kan rymmas i klass, kön, religion, etniskt ursprung, nation eller andra kategorier. Bildning är nödvändigt i en tid som plågas av sanningens privatisering. Vi lider av insiktsförlust och riskerar instängningar i åsiktsburar. Paradoxalt nog vet dagens människor mer än någonsin men vet allt mindre tillsammans. Därför behövs en uppdaterad förståelse av bildning en kunskap som gör att vi kan tala om allt vi har gemensamt. En bildning som gör människor fria.

Min bok ser jag som ett försök att skapa förutsättningar för att utveckla ett förhållningssätt till kunskap och högre utbildning som banar väg för strävan efter bildning, som jag liksom Sörlin menar är vad vi behöver för att klara dagens och framtidens komplexa utmaningar. Det är ingen enkel lösning, för det finns inga sådana och heller inga garantier för att lyckas. Det är detta vi måste förstå, att det är försöken att kontrollera samt metoderna för mål- och kvalitetssäkring som leder till att kunskapens egenvärde urholkas. Jag måste skriva på boken nu. Vill använda den tid jag har så väl som som det bara går. Därför avslutar jag dagens post med en äldre post, som jag tänker mig i bearbetad form ska inleda nästa lärobok som tar tankarna i den första till nästa nivå. Nedan blickar jag bakåt och jämför hur det var en gång, hur man såg på och värderade KUNSKAP när jag växte upp.

Skolan är en integrerad del av samhället. Det som händer där händer samtidigt över hela linjen, det tar sig bara olika uttryck. Skolan är hanterbar, och alla har en åsikt om den. Alla har gått i skolan och vet hur den ser ut och fungerar, eller är i alla fall tillräckligt insatta för att ha en åsikt. Därför är det inte förvånande att debatten om skolan är så hetsig, för så har det varit väldigt länge. Jag minns hur det lät på bageriet där jag arbetade på 1990-talet, hur många av mina kollegor hade åsikter om lärarnas semester, som debatterades då. "Varför ska lärarna få vara lediga hela sommaren och på alla lov", muttrades det medan vi bakade. Var kommer intresset och missunnsamheten från, tänkte jag. Varför detta engagemang för att försämra för någon annan, som dessutom arbetar i med ett av de mest ansvarsfull arbetena som finns i ett samhälle? Idag är skolan mer i fokus än någonsin, och det handlar fortfarande om lärarna. Statusen måste höjas på läraryrket, sägs det. Även om jag har lättare att hålla med om det, är jag ändå inte säker på om det är rätt väg att gå. För hur höjer man statusen på ett yrke? Problemet är, som jag ser på det, att man sänkte statusen på läraryrket i och med kommunaliseringen och debatten om lärarnas "ledighet". Status är inget som någon kan höja eller sänka, den växer ur djupet av samhället och är en en aspekt av helheten, är en integrerad del av kulturen. Status kan öka och sjunka, men inte höjas eller sänkas. Det är andra faktorer som spelar roll, menar jag.

Igår roade jag mig med att titta på finalen i Vi i femman, från 1972. Det var samma år som jag började skolan. Jag valde det programmet för att jag inte står ut med Smartare än en femteklassare, som är ett vidrigt program. För mig är dessa båda program själva sinnebilden av skolan, ett slags samhällelig kunskapsbarometer, och där finns också förklaringen till krisen i skolan. Låt mig förklara vad jag menar.

Båda programmen handlar om just femteklassare, men där slutar också likheterna. För Vi i femman är ett allvarligt program med viss humor, medan Smartare än en femteklassare är ett flamsigt underhållningsprogram med visst allvar. I båda programmen ställs frågor, och i båda svarar elever. Skillnaden är att vuxenvärlden på 1970-talet engagerade sig i barnens kunskaper, hejade fram sitt lag och följde kampen i TV ända fram till finalen som lockade massor av tittare. Barnen då bemöttes med respekt och det var kunskapen som stod i centrum. Barnen idag agerar mest som statister, som den fond mot vilken de vuxna deltagarna förnedras och tvingas säga in i kameran: Jag är inte smartare än en femteklassare. Och det där ordet är det jag stör mig mest på. Kunskap har inget med intelligens att göra, man blir inte smart av att gå i skolan, intelligens har ingenting med utbildning att göra.

Vi i femman engagerade hela Sverige, för alla skolor deltog i uttagningarna, och de klasser som visade bäst resultat gick vidare till lokala uttagningar, regionala och slutligen till den nationella uttagningen som visades på bästa sändningstid, på helgen. Jag minns hur vi satt där hemma och tittade och hur det för varje år som gick blev mer spännande, för snart skulle ju jag gå i femman. Jag minns också när vår klass skrev provet. Vi gick inte vidare, men TV-programmet engagerade fortfarande. Och det är poängen här, att Vi i femman var en nationell angelägenhet, som engagerade vuxenvärlden. Samma vuxenvärld som idag flamsar och gör bort sig genom att visa hur lite de kan i TV, på samma sändningstid och tillsammans med samma årskull elever. Kunskap är en kulturell angelägenhet och skolan kan aldrig bli bättre än vi som medborgare tillåter den att bli genom vilka förväntningar vi har, hur vi ser på kunskap och genom hur vi faktiskt agerar med eller mot barnen.

Smartare än en femteklassare går ut på att den vuxne tävlanden ska säga att hen inte är smartare än en femteklassare, för det är detta som är programmets idé. För att uppnå den effekten lockas med storvinster som gör att deltagarna tar risker. Barnen som deltar får säkert betalt för sin insats, men pengarna handlar här annars bara om att skapa den eftertraktade effekten som programmet bygger på. 1972 fick laget som vann, det vill säga hela klassen, dela på 10000:- och laget som kom tvåa fick dela på 7500:-. Vinnarlaget säger att de ska åka till England, för "hela klassen har ju nytta av det." Den som delade ut priset var radiochefen Otto Nordenskiöld. Andra priser delades också ut, bland annat böcker. Som sagt, Vi i femman var en NATIONELL angelägenhet och ett program som togs på allvar. Domaren Lennart Edberg, som medverkade i programmet fram till 1997, arbetade först på Skolöverstyrelsen och vid sidan av programledarskapet översatte han över 100 böcker. Vi i femman var med andra ord ett program med mycket hög bildningsfaktor och även om det inte var poängen engagerade det hela befolkningen. Smartare än en femteklassare är på punkt efter punkt Vi i femmans motsats. Båda programmen är ett slags spegelbild av sin tid.

Det går så klart inte att upprepa historien. Vi i femman finns dessutom kvar, i barnradion. Det sändes som sagt med Edberg som domare fram till 1997, men redan då hade programmet tappat sin magiska status, liksom skolan slutat vara en angelägenhet för hela landet. Vi i femman kan med andra ord sägas vara ett slags barometer på kunskapens och bildningens status i samhället. Det är detta jag vill säga med resonemanget och kopplingarna mellan då och nu. Problemen i skolan är inga skolproblem, det är vi som har problem, vi som samhälle betraktat. Och att lägga ansvaret för problemen på lärarna riskerar att än mer förvärra problemen, för det leder till att ingen vill bli lärare. Idag vill unga bli kändisar, eller mäklarekonomer som är det program på min högskola som har ett av de högsta söktrycken. Idag vill unga kränga lägenheter och hålla i budgivningar liksom Sigge Eklund i New York. Att vara bildad är närmast en belastning idag ... Hejdar mig där, innan jag tappar kontrollen över min ilska och besvikelse.

Det är sorgligt att titta på finalen i Vi i femman från 1972, för det blir smärtsamt tydligt med vilket allvar och vilken respekt man ägnar sig åt kunskap. Och ställer man det i kontrast till Smartare än en femteklassare råder det ingen tvekan om vad som är problemet, eller att krisen i skolan inte kan lösas med några enkla åtgärder som högre lön, mer pedagogik, mindre klasser eller ökad lärarauktoritet. Kunskap är ett alldeles för komplext ämne för att det ska gå att fixa till problemen genom externa åtgärder. Så länge synen på kunskap inte ändras i samhället kommer skolans problem att leva kvar och troligen förändras, medan vuxenvärlden skrattar åt och tjänar pengar på sin egen okunskap.

Vad drömmer du om att bli när du blir stor? I den frågan finns svaret på frågorna som rör skolan, dess status och kunskapsutvecklingen i landet. Man ska vara noga med vad man önskar sig, för det kan mycket väl bli så att önskan slår in. Samhällets syn på lärare och på kunskapens värde säger också en massa och detta är saker som inte kan tvingas eller lockas fram, det är saker som växer upp mellan människor, i samhället. Eller för att sammanfatta vad jag vill säga här: Vi får den skola vi förtjänar!

En bild och några tankar från en svunnen tid

Igår redigerade jag halva boken. Idag är planen att se över resten. Imorgon är tanken att jag ska fokusera på helheten. Får se hur det går. Att redigera är inte lika lustfyllt som att skapa och skriva nytt, men ska texterna bli läsbara finns det inga genvägar. Innan jag kan börja jobba måste jag dock utföra mina ritualer, för att komma i rätt stämning. Blogga är en del, och eftersom det dök upp en bild bland minnena på FB tänkte jag den kunde bilda utgångspunkt för dagens text. Att skriva med utgångspunkt i en bild är något jag har för avsikt att öva mig i framöver. Jag har fått ett antal bilder av en kollega som är konstnär, som han målat. Det innebär ett annat sätt att tänka, så därför har jag skjutit på det. Jag har haft för mycket annat som snurrat i huvudet. Snart återgår allt dock till det normala. Tempot jag haft under arbetsårets två första veckor är inte hållbart i längden, trots att jag inte känner någon stress eller press. Nåväl, nästa vecka får vi se om det kan bli av. Nu riktar jag blicken mot killen i mitten av bilden, han som tittar in i kameran. Vem var han? Vart var han på väg?

Bilden är tagen i Sollefteå, på regementet I21. Det är Stab- och Trossplutonen vid 8de kompaniet som står uppställd. Vi befinner oss lite mer än en månad in i vår utbildning. Vi står just utanför logementet där vi sover, 16 killar i våningssängar, precis bakom fönstren. Det är på hösten 1985 och jag är 20 år. Till skillnad från många av de andra såg jag lumpen som en befrielse. Jag hade redan då, efter bara drygt ett år i arbetslivet, börjar tröttna på mitt yrkesval. Sista tiden innan jag ryckte in jobbade jag ständig natt, mellan 10 på kvällen och sex på morgonen, fem nätter ena veckan, sex den andra. Det var slitigt, oinspirerande och för mig som astmatiker var det inte särskilt nyttigt att befinna sig i mjöldammet natt efter natt. På I21 fick jag sova åtta timmar, äta tre mål mat om dagen; något jag slarvat med. Jag var en av få som gick upp i vikt under tiden som soldat, men konditionen blev betydligt bättre, liksom astman. Det märktes en tydlig skillnad i gruppen, mellan de som bodde hemma och vi som flyttat till eget boende.

De där 7,5 månaderna, mellan augusti och april, 1985/-86 var en lycklig och omtumlande tid, på många olika sätt. Olof Palme mördades i mars och det hölls en stämningsfull minnesgudstjänst för honom ute i skogen under en av alla övningarna vi var ute på. Vi sov bara typ hälften av nätterna på regementet, resten av nätterna sov vi i tält ute i skogen. Bara några veckor efter mordet sprängdes rymdfärjan Challenger i luften, och strax innan vi muckade inträffade Chernobylkatastrofen.

Jag har väldigt många fina minnen därifrån, kanske just därför att det var ett slags parentes i mitt liv. Kan inte säga att jag tog det militäriska på särskilt stort allvar, men jag triggades av utmaningarna som det innebar att laga mat till närmare 100 man ute i skogen i en vedeldad kokvagn när det var närmare 40 grader kallt, som det var några gånger. Eftersom jag flyttat hemifrån och hade jobbat heltid ett par år kände jag mig relativt vuxen och liksom färdig, och jag axlade ansvaret för matlagningen, som på många sätt liknade mitt yrke, utan problem. Och träningen som marscherandet och skidåkningen innebar trivdes jag mycket väl med. Jag skötte mig, helt enkelt, och det rendera mig högsta betyg: 10, 9, 9. Det stärkte min självkänsla och sådde ett av många frön som slutligen fick mig att lämna bageriet.

Några minne från den där tiden sticker ut mer än andra. Det var ganska speciellt att stiga upp först av alla i gryningen ute i skogen och höra knarret av snön under fötterna. När månen var uppe var det inte alls mörkt, bara kallt, klart och magiskt. Kompaniet skulle ha kaffe och fruktsoppa till frukost och det var min uppgift att värma detta med ångkokaren. Först skulle det tändas i pannan. Det fixades enkelt med fotogen, och sedan var det bara att vänta. En sådan morgon minns jag särskilt. Jag höll på att lasta av något från taket på bandvagnen som stod parkerad i skogsgläntan, i mitten av en ring med tält täckta av vita kamouflagenät. Röken från pannan och från tälten spred en angenäm doft. Plötsligt hör jag hur det knakar bland grenarna. Någon kommer pulsande genom snön. Först trodde jag det var vakten som skulle lösas av, men det visade sig vara ett befäl som jag aldrig, varken förr eller senare såg till, vilket gör händelsen än mer speciell. Han steg fram och lyste på mig med en ficklampa och började tala om vår litenhet i kosmos. Om hur man borde minnas mornar som denna, som tilldelats oss av högre makter. Hur kort livet är och hur värdefullt varje minut av det är. Jag sa inte mycket. Stod bara där på taket och förundrades, över att det fanns en sådan inom den militära organisationen. Plötsligt började han sjunga, ”Good morning star shine”, från musikalen Hair. Sedan försvann han lika snabbt som han kom, men minnet av mötet bär jag med mig. Jag minns hur vi står i skogen och skrattar åt vår bandvagnsförare som just har lyckats välta kokvagnen och hur vi sedan tvingas såga ner en hel massa träd för att få den på rätt köl, och hur vi därmed försenade hela kompaniet och tydligen sabbade strategin som lagts upp av våra överordnade befäl.

Ingen eller bara några få tog lumpen på allvar. Vi var där för att vi måste. Alla gjorde lumpen då. Jag minns hur vi kockar satt i värmen av bandvagnen och tryckte i oss portionsförpackningar med räkost medan förbandet genomförde omgrupperingar. Även om jag trivdes i lumpen bestämde jag mig efter hemkomsten att jag skulle totalvägra om jag inkallades till repmöte. Men det fick jag aldrig chansen att göra, för innan dess förflyttades jag till personalreserven, av besparingsskäl.

Skulle kunna skriva så mycket mer om tiden i lumpen och om den där killen som blickar mot mig och som jag bara vagt känner igen. Jag är fortfarande den samme och han finns med mig, men efter över 30 år har minnena av hur han tänkte och vad han drömde om bleknat. Tycker jag ser en sorg i ögonen på honom, men det är kanske en efterhandskonstruktion. Jag vet ju hur det gick och vad han tvingades gå igenom innan han fann ro och började tro på livet på allvar. Jag ångrar inget och fick jag chansen att börja om skulle jag välkomna lumpen, men jag skulle inte hålla ut och kämpa på lika länge i det yrke jag aldrig borde börjat jobba i. Samtidigt inser jag att mina valmöjligheter var begränsade.

Tror det är bra att återknyta bekantskapen med sig själv ibland, med den man en gång var och se på sig själv i ljuset av det som hände sedan. Jag är tacksam för tiden i lumpen, för allt jag lärde mig; både om mig själv och om livet och samhället. Resten av dagen ska jag ägna åt att skriva på min lärobok, där jag delar med mig av mina tankar om högre utbildning, till blivande studenter. Boken jag skriver, slår det mig, riktar sig till unga i samma ålder som jag var när bilden togs. Högskolan fanns dock inte i mitt universum där och då, ens som en tanke och än mindre som en fantasi.

Står vid en avgörande punkt i mitt skrivande liv

Resten av veckan är helt tom i kalendern. Inga möten, inga påtvingade måsten. Tre dagar utan andra krav än dem jag sätter upp för mig själv. Nu ska här skrivas. Känns andäktigt och ansvarsfullt. Måste ta vara på tiden. På måndag är det kick-off och sedan börjar terminen. Det är nu eller aldrig. Jag är fokuserad, tror tiden räcker och är inte stressad. Förutsättningarna är goda och det finns inget att skylla på. Bokmanuset är korrekturläst och problem har identifierats, frågetecken antecknats och preliminära förslag på omskrivningar och förtydliganden har noterats i marginalen av manuset. Jag är så redo jag kan bli. Och det känns väldigt bra.

Man kan inte värdera sina böcker; det är som ens barn. Man älskar dem lika mycket men på olika sätt. Det är inte första boken jag skriver. Räknar man böckerna jag är ensamförfattare till så är denna bok den sjunde, men det blir min tredje förlagsutgivna bok. Två böcker har jag varit redaktör till, tillsammans med kollegor. Det blir min första lärobok, och jag ser den som ett slags generalrepetition eller förövning till den stora boken som jag arbetat med i många år nu, där jag riktar mig till mina akademiska kollegor i allmänhet och till humanioraforskare i synnerhet. Den där boken är mitt bidrag till forskningen och mitt livsverk. Läroboken som ska skickas till förlaget på fredag riktar sig till blivande och nyantagna studenter, liksom till lärare som vill förbereda elever som ska ta steget från elev till student. Boken ser jag också som ett inlägg i Sveriges utbildningsdebatt, ett försök att skapa förutsättningar för den annorlunda och mer bildningsorienterade högskola som jag menar att samhället behöver för att värna demokratin, öppenheten, mångfalden, vilket är förutsättningen för att klara av att hantera klimatutmaningarna.

Jag har aldrig varit rädd för att sikta mot stjärnorna. Samtidigt vet jag hur svårt det är att lyckas. Jag värnar mitt dåliga självförtroende eftersom det hjälper mig att vara ödmjuk. Jag hoppas kunna nå ut och att mina tankar om vad som gör högre utbildning högre får genomslag och att boken blir läst och diskuterad av många, men av erfarenhet vet jag också att det sällan blir så. Mitt skrivandet står och faller dock inte med en eventuell framgång; det är inte därför jag ägnar så mycket av min vakna tid som möjligt åt skrivande, läsande och tankar om kunskap. Jag har redan allt jag någonsin drömt om och är tacksam bara för att jag får fortsätta.

Bokmanuset kom till av en slump, även om boken är resultatet av många års erfarenhet, reflektion och skrivande. Jag kontaktade redaktören i ett annat ärende. Sedan många år är jag på jakt efter en bok i vetenskapsteori som fungerar för nybörjare. Det finns en som jag vet är på gång och jag hörde mig för om det fanns en prognos för den, som verkar lovande. Av en ingivelse tog jag chansen att droppa tanken på min bok, och jag fick svar på vändande att man ville läsa mer. En vecka senare, någon gång i mars skickade jag in typ 20 sidor och lite mer utvecklade tankar om vilket typ av bok jag ville skriva. Kort därefter fick jag svaret att förlaget ville skriva kontrakt och vi satte deadline för boken till den förste september. Detta peppade mig. Jag kommer aldrig någonsin i livet att få en bättre chans att verkligen visa vad jag går för, tänkte jag. Det blev en hektisk vår. Innan midsommar, efter tre intensiva dagar på olika caféer i Malmö och Köpenhamn (sedan studenttiden är det där jag tänker bäst, i lagom stimmiga offentliga miljöer) med manusläsning och sedan skrivande hemma skickade jag iväg manuset till redaktören för genomläsning och kommentarer. Jag var nöjd, men gick på semester med en gnagande känsla av att det kanske inte håller. Strax innan jag började jobba igen fick jag ett uppmuntrande svar med viktig och konstruktiv kritik som peppade mig något enormt. Två veckor senare sitter jag nu här, med bara tre dagar kvar. Det är nu det gäller.

Ska snart börja arbeta, men jag har aldrig kunnat bara sätta mig och skriva. Inte när det gäller texter som ska skickas till någon annan. Blogga kan jag göra på uppstuds och delar av boken utgörs också av (bearbetade) bloggposter. Manus och andra liknande texter kräver mer av förberedelser och genom åren har jag utvecklat ritualer för att komma igång. Jag ska gå ut och gå en sväng, sedan äta frukost och meditera en stund. När det är klart brygger jag kaffe och häller upp det i koppen jag köpte 1999 i Höganäs, som följt mig genom hela mitt skrivande liv, och flyttar mig till skrivbordet i sovrummet som är fyllt från golv till tak längs alla väggar med böcker. Sedan är det bara att köra.

Vetenskap som lösning, eller som problem?

Vårt moderna samhälle vilar på en stabil grund av vetenskap och nya innovationer och kreativa lösningar skapas hela tiden, men genom historien har vetenskapen nästan lika ofta visat sig ge upphov till problem. Framtiden är öppen och det går aldrig att räkna på alla potentiella utfall, ett visst mått av osäkerhet och utrymme för slumpen finns alltid. Annars skulle världen och verkligheten se annorlunda ut. Vi vill gärna tänka på historiens rörelse som en konsekvens av medveten utveckling, men det handlar snarare om icke-linjär förändring. Historien fungerar som evolutionen och den blir till i mellanrummen, delvis som ett resultat av slumpen. Vi är därför alla inbegripna i ett realtidsexperiment där vi hela tiden måste, dels hantera konsekvenserna av våra tankar och handlingar, dels lära oss inse att förändringen inte går att detaljstyra och utfallet inte går att kontrollera. Målstyrning och kontroll är en dröm. I praktiken handlar det om att finna lösningar på problem idag utan att veta vilka konsekvenser lösningarna kan tänkas ge upphov till. Atombomben skapades för få slut på alla krig, vilket gick sådär. Och det är bara ett av en lång, lång rad liknande exempel som manar till ödmjukhet.

Påpekandet ovan ska inte ses som kritik mot samhället eller vetenskapen, det är bara ett konstaterande. Så här fungerar verkligheten och vetandet. Det är inga problem som beskrivs och reflekteras över, det är förutsättningarna för samhällets och tillvarons kontinuerliga tillblivelse som diskuteras. Både människor och samhällen lär och blir med tiden bättre på att hantera kända problem och komplexa utmaningar, men det betyder inte att allt bli bättre. Samhället är dynamiskt och hela tiden uppstår nya problem, ofta som en effekt av lösningarna som fördes fram för att hantera gamla, som i den nya kontexten kanske inte ens är ett problem längre.Särskilt viktigt är det att förstå detta i relation till klimatförändringarna. Lyssnar man bara på teknikoptimisterna och slår sig till ro med att forskningen nog kommer att lösa problemen, i framtiden, finns en uppenbar risk att det är för sent att göra något när den kunskapen och tekniken väl existerar i sinnevärlden. Och ingen vet vilka nya problem som eventuella lösningar kan komma att ge upphov till.

Humanvetenskapen som jag håller på att utveckla handlar om människan, intellektet och kulturens roll i verklighetens och samhällets tillblivelse. Jag utvecklar kunskap om och verktyg som kan användas för att förstå betydelsen av rörelse och förändring, konsekvenser av perspektiv och val av utgångspunkt, relationer och mellanrum. Inser man att inga lösningar någonsin är enkla eller självklara och oproblematiska och att tillvaron aldrig är en och odelbar samt att verkligheten är komplex och delad, har man kommit en lång väg mot fördjupad förståelse, vilket är en förutsättning för att hantera, inte bara klimatutmaningen. Tyvärr kämpar kulturvetare och humanvetenskap lite i motvind i dessa dagar då snabba och säkra resultat efterfrågas och effektivitet ses som universallösningen.

Förändring är centralt för allt som har med kultur att göra. Kultur kan sägas vara förändring. Kulturvetares kompetens uppskattas tyvärr inte efter förtjänst. Kulturvetare skulle kunna bidra med kunskap om hur man kan se på och arbeta med icke-linjära processer av förändring, enligt resonemanget ovan. Fast det är inte sådan kunskap som efterfrågas, utan kompetens att hantera förändring i en bestämd riktning och mot på förhand definierade mål.Sådan kunskap finns det ett närmast omättligt behov av. Och där det finns behov, där finns det konsulter. Ju större behov, desto mer pengar finns att tjäna. Kulturvetaren riskerar därför tyvärr att försvinna i mängden. Förändring är dock alldeles för viktigt för att överlåtas till konsulter med enkla lösningar och kortsiktiga intressen. Därför kämpar jag på och försöker på olika sätt visa på betydelsen av kompetenserna som finns inom humaniora.

Redan tidigt i min vetenskapliga karriär insåg jag vidden av problemet med att nå ut med kunskaperna som finns inom humaniora, när jag talade på en konferens som nybliven doktor. Jag låg sist i programmet. Efter en konsult med jämställdhet som sitt specialområde. Han förförde publiken med enkla lösningar, befäste stereotyper och spred uppfattningen att könsroller är något fast och evigt, något vi gör bäst i att anpassa oss till. Jag valde strategin att få åhörarna att tänka själva, och visade att förändring är möjligt, att könsskillnaderna är kulturellt skapade och upprätthållna och att de därför kan förändras, om tillräckligt många vill. Ju mer jag talade desto sämre blev stämningen bland publiken som ville bli förförd och underhållen, inte konfronteras med komplexitet och svårigheter. Besviken och ledsen gick jag därifrån, men det fick mig snarare att ladda om och tänka nytt än att ge upp. Det är som sagt svårt, men samtidigt är det ju viktigt. Därför får man inte ge upp, man får testa olika metoder istället. Att våga misslyckas är nyckeln till framgång. Uthållighet, engagemang över tid, är vad som krävs, liksom kunskap om fällorna och hindren man har att hantera under processens gång.

Effektivisering, en invasiv och destruktiv tanke

Önskan att betala mindre i skatt är bedräglig eftersom den lätt tar överhanden och styr tänkandet i riktningar som utmanar kunskapen om hur samhället hänger ihop. Ingen vill betala mer än man behöver för något, alla vill betala mindre; det är mänskligt och fullkomligt normalt. Men man får ALLTID vad man betalar för. Det finns inga fria luncher och det går inte att förena det oförenliga. Vill man ha en fungerande infrastruktur, en fungerande vårdapparat, ett utbildningssystem och allt annat som hör ett modernt samhälle till måste kostnaderna för detta täckas på något sätt. Det är förutsättningen för all politik, från höger till vänster.

I dagens polariserade samhällsklimat har frågan om skatt delats upp på ett olyckligt sätt. Högern fokuserar och bygger sin poltik på sänkt skatt, och vänstern driver på för att höja skatten. Det är inte hållbart att tänka så, för politikens roll i ett demokratiskt samhälle är inte att ge människor vad de vill ha, utan att förvalta samhället på ett hållbart sätt, både för människorna som lever här och nu och för framtida generationer.

Polariseringen gör att det blir svårt att föra samtal, vilket är enda sättet att lära sig förstå och hantera komplexiteten i dagens samhälle. Politiker och andra debatterar och det enda som betyder något är att vinna. Och när det handlar om skatt debatterar man dess storlek frikopplat från användningen av pengarna. Det är att be om problem, och problem har vi, ingen tvekan om det. Att söka efter eller utse syndabockar är dock ingen lösning, det leder istället till ökad polarisering och växande problem. Jag ser synen på skatt och oförmågan att se och hantera samhället som en helhet som samhällsproblemens moder. Tanken på sänkt skatt har en tendens att leva sitt eget liv och det är som den kämpar till varje pris för att överleva, den tar sig in i medvetandet och gör kroppen och tanken till sitt verktyg. Och det leder i många fall till förnekelse; när verkligheten inte stämmer överens med kartan menar många att det är verkligheten som ska anpassa sig. Kartan, drömmarna och föreställningen om hur det borde vara överges inte förrän det är uppenbart att önskningarna är ohållbara.

En politisk innovation som skapats för att hålla drömmen om att det går att få mer genom att betala mindre vid liv är EFFEKTIVISERING. Jag är inte ensam om att oroas över tankens spridning och effekterna av det sättet att tänka kring förvaltning av det allmänna. Bygger man bilar kan man effektivisera tillverkningsprocessen, men arbetar man med lärande eller vård leder effektiviseringsförsöken till att människorna i skolan och vården offras. Och för att hålla drömmen vid liv och slippa tänka om låter man lärare och vårdpersonal bränna ut sig och betraktar det som ett individproblem. Om det gick att vara sjuk hade problemen inte varit så allvarliga, men även Försäkringskassan har krav på sig att effektivisera verksamheten, det vill säga sänka sina kostnader. Det gör man cyniskt nog genom att anställa läkare som hävdar att människor är friska trots att alla tänkande och kännande människor ser och förstår att så inte är fallet. Det är dock enda sättet för Försäkringskassan att sänka sina kostnader. Det är en jakt mot nollpunkten. Effektivisering är ingen lösning, det är en invasiv tanke som uppstått och omhuldas för att den som vill sänka skatten ska slippa acceptera att samhället är en komplex helhet.

Jag ser paralleller här till tanken på hårdare straff. Det är en annan invasiv tanke som fungerar i debatter i riksdagen, men som i praktiken leder till att påföljden för alla brott, förr eller senare, blir dödsstraff. Kraven på höjda straff är befängd. Efter ett tag med nya straffsatser kryper sig känslan på om ännu högre straff. Var går gränsen, och vem ska betala för fångvårdens växande kostnader? Hur effektiviserar man den verksamheten? Genom att tränga in fler fångar i mindre celler? Tanken och önskan att hålla den vid liv påverkar inte bara brottslingarna utan även politikerna och medborgarna. Hela samhället påverkas och gör det kallare och cyniskt. 

Tanken på effektivisering leder först till ignorans, avsaknad av empati och förståelse för komplexitet och sedan förr eller senare till förnekelse. Det finns inget annat sätt att hålla drömmen om att få mer för mindre vid liv. Och när förnekelsen väl accepterats kan man fortsätta driva den ohållbara poltiken ett tag till, särskilt om man kan övertyga allmänheten om att problemen går att koppla till en icke-existerande massinvandring. Man skjuter dock bara problemen på framtiden och rätt som det är kan the point of no return ha passerats. Då är det för sent att göra något åt saken.

Vad hände med ödmjukheten, kunskapen och medmänskligheten? Varifrån kommer den hybris som idag sprider sig som en löpeld? Vad gör det med oss och samhället att frågan om skatt inte debatteras TILLSAMMANS med frågan om samhällets långsiktiga förvaltning? Hur gick det till när vi övergav kunskapen som mål och upphöjde förnekelse och ignorans till efterfrågade och upphöjda egenskaper i  politiken och samhällsdebatten? Den väg vi slagit in på är ohållbar och det måste troligen men tragiskt nog bli värre innan det kan bli bättre.

Utbildning är ingenting man får, det är något man gör

Jag har en vision, om en annan akademi och en annan högskola; en annan syn på kunskap och högre studier. Innan vi åker på kick-off med jobbet veckan efter nästa, det vill säga innan undervisningen konsumerar all min tid ska jag ha färdigställt ett bokmanus som handlar om hur högskolan och den högre utbildningen blir högre. Det krävs gemensamma ansträngningar för det. Lärarna eller ledningen kan inte ensam göra den högre utbildningen högre. Utan intresserade och engagerade studenter som verkligen vill lära och förstår vad som krävs av dem, går det inte. Utbildning är ingenting man får, det är något man gör. Det är utgångspunkten för tankarna som utvecklas i boken.

Jag utgår i hög grad från mig själv och visar med olika exempel att jag inte glömt hur det var när jag var ny, osäker och förvirrad student. Jag diskuterar även mina egna tillkortakommanden och misslyckanden, för att visa att vägen till kunskap är en omväg. Boken är personligt hållen och handlar mer om hur man kan tänka än vad man ska göra för att lyckas på universitetet. Boken vänder sig i första hand till nyblivna studenter som står i begrepp att ta steget från elev till student, men även till elever på gymnasiet som funderar på att läsa på högskolan, samt lärare som introducerar studenter på universitetet eller förbereder elever för högskolan. Boken är mitt bidrag till debatten om skolan och den högre utbildningen, och den inleds på följande sätt:

Många söker idag efter genvägar till kunskap och landets lärare dignar under krav på sig att snabbare och mer effektivt producera resultat. Den som letar efter något sådant i denna bok kommer att bli besviken, för utgångspunkten för tankarna som presenteras här går helt på tvärs mot den synen på kunskap och utbildning. Ska den högre utbildningen verkligen kunna bli högre går det inte att leta efter enkla lösningar och snabba svar. Högskolan har liksom Winston Churchill inget annat att erbjuda än blod, svett och tårar. Kunskap är resultatet av envishet, uthållighet och kamp. Ingen kan ge fördjupade insikter åt en och sina egna intellektuella förmågor måste man utveckla på egen hand. Jag tror inte på mer eller bättre pedagogik, jag tror på samtal och utbyte av tankar och erfarenheter. Kunskap uppstår och utvecklas mellan människor och på högskolan är alla vuxna och måste kunna förväntas ta ett vuxet ansvar, det gäller både lärare och studenter. Högre utbildning är inget man får utan något man gör, och belöningen i form av bredare och djupare kunskap och förståelse står i direkt relation den tid och det engagemang som läggs ner på studierna. Ansvaret för kvalitén i all utbildning är delat och därför är det lika olyckligt om lärarna klagar på studenterna som om studenterna klagar på lärarna. Det är inte (enbart) för sin egen skull man studerar på universitetet, det är lika mycket för demokratins skull och samhällets och dess långsiktiga hållbarhet. Utbildning är en investering för framtiden, både för individen och samhället. 

Kunskap är inget i sig själv och kan inte på egen hand göra skillnad, det krävs människor som kan, vet och vill agera med utgångspunkt i resultatet av studier och forskning för att samhällets investering i utbildning ska bära frukt. Att läsa på högskolan i Sverige är gratis. Många glömmer att studier är både ett privilegium och ett stort ansvar. Högskoleväsendet har byggts upp för att säkra samhällets framtida kunskapsförsörjning. Skattebetalarna investerar i dig som student och förväntar sig att du med hjälp av kunskaperna och kompetenserna som utvecklas genom studierna på högskolan ska förvalta och utveckla tidigare generationers förvärvade insikter och uppnådda resultat. Jag skriver inte detta för att skrämma någon, utan för att påminna om varför vi har en skola och en högre utbildning. 

När USAs förre president Barak Obama fick frågan hur han såg på presidentämbetet svarade han att han såg på det som ett stafettlopp. Hans uppgift var att göra sitt bästa för landet under den tid han innehade ämbetet för att sedan lämna över stafettpinnen till nästa president som efter bästa förmåga har att förvalta arvet efter tidigare presidenters arbete. Så ser jag på min roll som lärare också. Jag finns och verkar mellan äldre generationers akademiker och dagens studenter och mitt uppdrag är att förvalta kunskapen och skapa förutsättningar för lärande samt bidra till den gemensamma kunskapsutveckling som utgör basen i ett vitalt kunskapssamhälle och en fungerande demokrati. Att vara lärare är lika lite som att vara student en soloprestation. Lärande och kunskapsutveckling är resultatet av gemensamma ansträngningar, något man gör tillsammans med andra. Kunskapen uppstår mellan intresserade medskapare som arbetar tillsammans, där, när och om förutsättningarna är gynnsamma. Utbildning på akademisk nivå blir aldrig högre eller mer kvalitativ än vad människorna som engagerar sig i den tillåter den bli.

När boken publicerats fortsätter arbetet på den bok jag ser som mitt livsverk, som handlar om akademin och som riktar sig mer till forskarsamhället. Jag är en skrivande, läsande, tänkande och kritiskt analyserande människa som vill veta och bygga upp förståelse för världen vi lever i. Och jag kommer under året och framöver att intensifiera mina försök att nå ut med mina tankar. Bokkontraktet som jag skrev på i våras har inspirerat mig och fått mig att samla mod och kraft att försöka. Det känns andäktigt, ansvarsfullt och jag är ödmjuk inför förtroendet som det innebär att bli läst.

Några ord om kunskap om rörelse och livet som levs

Just nu är jag inne i en intensiv period av skrivande och tänkande, samtidigt som terminen och alla krav som finns kopplade till undervisningen pockar på uppmärksamhet. All min kreativitet konsumeras av texterna som jag står i begrepp att färdigställa, vilket gör att bloggandet riskerar att bli förknippat med tvång. Det får inte hända, men jag vill samtidigt hålla igång projektet och roade mig med att blicka bakåt; jag läste några äldre texter och fann en som handlar om det jag är upptagen med för tillfället. Den får bli dagens bloggpost eftersom den är lika aktuell idag som när jag skrev den 2014.

Kunskap om livet, så som det levs, här och nu av oss, är vad humaniora handlar om. I alla fall den humaniora och kulturvetenskap som jag kämpar för att sprida insikt om och förståelse för. Och denna kunskap, om kulturen, livet, allt det som är mellan människor, finns överallt. Kulturen är inte, den blir. Därför finns ingen på förhand definierad, strikt metod att använda för att nå säker kunskap om kultur. Låt mig illustrera med en bild; ett barn som vandrar i skogen, som hittar några kottar och börjar leka med dem. Där och då förvandlas natur till kultur, omedelbart. Från en stund till en annan har det ena blivit det andra. Lek vidare med tanken. Barnet lär sig kanske något av leken, tar med sig kunskapen hem till gården, till kompisarna som tar till sig kunskapen och genom lek och över tid utvecklas, ställer krav på sina föräldrar. Kultur är allt detta och oändligt mycket mer. Därför är det bättre att tala om kultur som kollektivt blivande, hellre än något som är.

Kultur är rörelse och allt kan fångas av och bli en del av rörelsen, förändringen. Därför finns ingen metod med vars hjälp det går att samla evidens som kan ge stöd för än den ena än den andra ståndpunkten rörande kulturen. För att fortsätta på bilden kan man säga att det finns nya kottar överallt och människan styrs lika mycket av intellekt som av affekt. Människan blir mellan dessa båda egenskaper, i rörelse.

Rörelse, blivande, förändring är kulturens modus. Vi blir tillsammans, mellan. Och rörelsen som påverkar allt och alla formar de sammanhang som utgör kontexten där vi lever våra liv. Framtiden är inte en flod med ett bestämt lopp, den är ett hav och kulturen är en båt och vi människor är matroser som, om vi hittar former för samverkan, kan segla ganska mycket vart vi vill. Det räcker dock inte att vilja och att vara överens. Det är inte människan som bestämmer kulturens riktning, men människan är medskapare av och en del av helheten som befinner sig i rörelse. Metoder för att undersöka kultur måste ta hänsyn till denna rörelse, det faktum att kulturen inte är utan blir. Det är därför svårt att forska om kultur, inom nuvarande akademiska system. Därför bloggar jag, bland annat därför i alla fall. För mig är det viktigare att nå kunskap än att göra karriär, vilket man förväntas göra som forskare. Varför då undrar jag? Vem tjänar på att forskare gör karriär och varifrån kommer den tanken? Från kulturen och från den norm som utkristalliserat sig i kulturen. Från oss alla, för att vi accepterat tanken på att det är så det ska vara.

Detta är tankar som väcks av dagens Under Strecket, som handlar om just rörelse, kultur och makten över riktningen. Texten är skriven av Barbro Gustavsson Rosenqvist och den handlar om Karin Boye och Artur Lundkvist, som båda fast på olika sätt diktade om rörelse. Poesi är ett sätt att inte bara undersöka kultur, utan även påverka blivandets riktning. Ett slags kotte i skogen, för att fortsätta använda berättelsen ovan som verktyg för att förstå. Poesi är inte vetenskap, men genom att läsa och använda poesi kan man få uppslag till kulturvetenskapliga analyser av kultur. Överfölls av längtan att skriva om det idag när jag läste Understreckaren om diktarna. Texten kan sägas fungera som ett slags sammanfattning av allt som hänt mig under den senaste tiden. Bildningsseminariet i Umeå, slutförandet av bokprojekt och filosofiska brottningar med begrepp. I rörelse är dessutom en dikt jag ofta återkommer till och använder mig av på olika sätt. Och dikten är fortfarande i högsta grad aktuell.

Vem sade att svensken läser allt mindre lyrik? Vem sade att reklamspråket är ointellektuellt? Den borde träffa herrarna och damerna på den reklambyrå som Mercedes-Benz anlitar. När de ser den lyxiga vagnen snabbt glida fram på vägen som är mödan värd, då associerar de genast till den sköna dikt som bär just namnet ”I rörelse”, om vår växlingsrika och fascinerande livsresa. Samma dikt som för några år sedan smyckade reklam för Renault. Halsbrytande (bildligt!), javisst. Men knappast gravskändning. Må Svenska Akademien glädjas åt att den största lyriken lever, och får hjälp att nå allt fler.

Rörelse, utveckling, förnyelse utgör ett huvudtema i Karin Boyes diktning. Dynamik, i motsats till stagnation, tillhör modernismens mest hyllade begrepp. Som en central symbol, för vitalitet och liv, framträder rörelsen i den strömning som i svensk litteraturvetenskap har fått just beteckningen vitalismen.

Texten visar att rörelse är ett ord med många olika betydelser. Den rörelse Boye skriver om är inte samma rörelse som Artur Lundqvist skriver om. Också en illustration över kulturell komplexitet och mångtydighet. Understreckaren visar också på hur poesin inte bara är konst och skapande utan även står i dialog med vetenskapen och filosofin. Boye var till exempel inspirerad av Nietzsche. Och ...

Särskilt utpräglat finner man motivet även hos en samtida diktare, Artur Lundkvist. I ”Atlantvind” (1932) talar denne på prosa, tydligt inspirerad av filosofen Henri Bergson och hans huvudbegrepp ”élan vital”, om ”det vitala livsflödet”. Samme författare fastställer i en titellös, mindre ofta citerad dikt med inledningsorden ”Detta lugn, denna säkerhet”, publicerad i samlingen ”Svart stad” (1930): ”Livets väsen är rörlighet”. Lugn och säkerhet är för Lundkvist inte något eftersträvansvärt. Tillfredsställelsen är otillfredsställande – mättnadens välbefinnande väger lätt mot längtans hunger och törst.

Lundqvist var man och Boye kvinna. Det skulle kunna vara ett obetydligt konstaterande, men är det inte. Kulturen genomströmmas av maktordningar och kön är en sådan organiserande princip som inte bara reglerar tänkandet om och förväntningarna på män och kvinnor, utan som även påverkar mäns och kvinnors tänkande. Detta syns tydligt i de båda diktarnas respektive verk och liv, som ofta flyter ihop vilket lätt gör vetenskapen normativ som en av förra veckans bloggposter handlade om. Boye och Lundqvist var båda vandrare, men han rörde sig och såg inte på rörelsen på samma sätt som hon.

Från rörelsen är steget inte långt till vandringen, också ett motiv som man finner hos både Boye och Lundkvist. Vandringen har delvis tidstypisk karaktär. ”Wandervögel” fanns det gott om, såväl i verkligheten som i litteraturen. Att vandra var en favoritsysselsättning för Karin Boye, och motivet återkommer ofta i hennes lyrik, inte minst från studentåren med Uppsala och dess omgivningar som bakgrund – över vintriga slätter, längs vårligt Kungsängen med ”lätta liljeklockor”.

Artur Lundkvist å sin sida manar sina läsare att komma med och ”vandra på landet om sommaren” eller ”in under en regnbåge i september”. Men det konkreta vandrandet, om än skildrat med inlevelsens glädje, är övervägande en symbol för modernismens obändiga och eviga dynamik.

Lundqvist vill vara med och påverka rörelsens riktning, söker kontroll och manar till handling. Han pekar med hela handen. Han ser sig som en modernismens förridare, en som visar vägen och som pekar med hela handen. Lundqvists diktning är tydligt politisk. Han vill något och ser sig som en ledare. För det är vad som förväntas av en man. Även män som inte vill och som inte ser på sig själva på det sättet påverkas av kulturella normer för hur man ska vara och vad man ska göra. Lundqvist vill och kämpar. Därför tycker jag det är intressant att lägga märke till att Karin Boye fortfarande läses och hålls levande, med man hör allt mindre om Lundqvist. Hennes syn på sig själv och sin egen roll i kulturens tillblivelse är mycket mer nedtonad och ödmjuk. Hon är mer förundrad och sökande. Hon har inga aspirationer på ledarskap. Ändå är det hon som får följare och hennes dikter som används, än idag.

För den första Clarté-generationen kom ”I rörelse” att betraktas som förbundets kampsång. Kanske berodde detta på orden ”Den nya dagen gryr”, som man betraktade som en spegling av namnet ”Clarté”, ett uttryck för det nya, ljusa samhälle som man strävade mot. Dikten publicerades först i förbundets tidskrift. Författaren hade blivit medlem i Uppsalasektionen i januari 1925, månaden efter det att den bildats, och fick snart en central position.

Det verkar knappast som att Karin Boye hade för avsikt att med ”I rörelse” förmedla ett socialistiskt budskap – hon var troligen medveten om att dikten kan uppfattas annorlunda, utifrån läsarens personliga situation, och även angelägen att ge vidare syftning än maning till politisk kamp och strävan. Det handlar inte om någon marsch mot ett på förhand utstakat politiskt mål, som ett kommunistiskt idealsamhälle. Tvärtom betonas rörelsen, utvecklingen i sig själv, mer än ”mål och mening”. Vägen sträcker sig mot fjärran, utan att någon ände kan skönjas. Grundtonen i dikten är lyckan över levandet, över möjligheten och förmågan att vidga gränser, över att få anamma livet i dess överväldigande storhet.

Detta säger mig något, eller jag inser när jag läser texten av Gustavsson Rosenqvist att det går att använda tanken för att förstå kulturens inneboende dynamik. Boyes ord och livshållning har visat sig vara mer hållbar än Lundqvists. Mannen eller snarare det manliga har makten i sin samtid, men den makten går under med honom. Femininum är mer i samklang med helheten, mindre fixerat vid jaget och är inte lika makthungrande. Att vilja vara med och påverka är dock djupt mänskligt. Och påverka kan man göra på olika sätt, vilket dessa båda livsöden och gärningar visar. Lundqvist representerar sökandet efter kontroll av rörelsen medan Boye följer. Vi som betraktar dem båda utifrån vår position idag kan dra lärdom av deras sätt att vara, tänka och agera. Är det klokt att söka kontroll, att peka med hela handen och att söka ta ledningen? Eller är det mer hållbart och bättre för alla att "anamma livet i dess överväldigande storhet" och följa med i rörelsen samt försöka påverka dess riktning mer från marginalen? Vilken väg leder oss till en blomstrande framtid och vilken leder till undergång? Mannens väg praktiseras just nu av Putin och jag har svårt att se det som något annat än fullkomligt förödande. Vi har tur om den utvecklingen inte slutar med förskräckelse. Ändå är dagens tidning fylld av exempel som visserligen inte är lika hotfulla som Putins agerande, men som ändå är samma andas barn och som går ut på att söka kontroll och bestämma riktningen på kulturens tillblivelse.

Historien är fylld av berömda män som stupat på sin post och som dragit med sig horder av människor i sitt fall, av civilisationer som gått under för att man fått hybris. Ändå försöker och försöker man igen. För tron på att det måste gå är stark, oerhört stark. Ändå finns det gott om exempel på att det är den andra vägen som leder framåt och som överlever, som är mest hållbar. Fast detta blundar vi för. Kulturvetenskap handlar om att försöka förstå varför det är på det sättet. Kulturvetenskap handlar om att sprida insikt om hur människan mot bättre vetande gång på gång väljer det man tror framför det man vet och sedan hittar på en logisk förklaring i efterhand. Det är inte hållbart och insikt om detta finns överallt. Till exempel i två diktares verk.

Rörelsen i dikten är inte som hos Boye det entusiastiska vandrandet mot ljus och äventyr. Lundkvist talar om strömmarna i djupen, om styrka som uppfyller och slungar ut, om kraftbrottning. Vår strävan gäller här inte samhörighet och gemensamma, mänskliga mål. Att vara mänsklig är att vara animalisk, att ”icke förneka vår djuriskhet” – i denna dikt tänds inga eldar under nattligt uppehåll, en urgammal metod att hålla vilddjur på avstånd. Här finns vilddjuren inom oss, och bör släppas fria.

Om Boye kan sägas sätta i centrum den förmåga till upplevelser och insikt som skiljer människan från lägre stående varelser, en intellektuell, humanistisk vitalism, står Lundkvist för en primitivistisk, icke-intellektuell vitalism, som tvärtom framhäver och idealiserar inte bara det djuriska utan också det vegetativa i oss, ”vår släktskap med mullen, sädeskornet”. Rörelsen är gemensam för de båda diktarna, men de resultat som rörelsen syftar till är högst olikartade.

Jag tror på och låter mig inspireras av Boye. Hur gör du? Vad väljer du och vad tror du är den mest långsiktigt hållbara vägen? Detta är frågor utan svar, för framtiden är öppen, den finns inte förrän vi har satt oss i rörelse och utfört handlingar. Kultur är inte, kultur blir i dynamiken som uppstår mellan. Svaret på framtidens riktning finns inom oss och det är vad som finns där vi måste tala om, mycket mer än vad vi gör. Om det är hållbarhet vi vill ha. Det förstod Boye och det visar Gustavsson Rosenqvist med följande ord och poetiskt vackra rader.

I den djupt idealistiska Karin Boyes ”Så drivs vi...” står svaret på livets hemligheter att finna i vårt inre, när vi lyssnar till sorlet av ”en underjordisk bäck”, till ”en snäckas svaga sus, / där ändå hela havet hörs”. Det individuella upphöjs till gemensamt, den röst som talar till oss är det möjligt för alla att lyssna till. Diktarens djuppsykologiska beläsenhet omfattar inte bara Freud – även Jung har givit inspiration.

Av de båda modernistiska författarna är Artur Lundkvist här den mest renlärige freudianen. Under civilisationens artificiella yta döljer sig djurisk egoism, lust till förgörande – ”homo homini lupus”, människan är människans varg. De krafterna måste släppas fram.

Däremot visar sig Boye som sannare socialist än Lundkvist, ansedd som ytterligt vänsterorienterad. För henne bär människan inom sig goda krafter, ett huvudtema i synnerhet i hennes sena verk. Därför är det möjligt att bygga ett nytt, fritt och lyckligt samhälle, på solidaritetens grund. Detta är budskapet som förmedlas i hennes framtidsroman ”Kallocain” (1940), skriven under den mörkaste av tider.

Artur Lundkvist deklarerar i sin dikt ”en enda tro” som återstår, ”tron på livets djup i det röda blodet”, och ett enda mål för människan, att bli som djuret. Karin Boye ger uttryck åt en tro på en oförstörbar skapandemakt i människans inre, en makt som ger det outgrundliga livet mening.

Människan är skapande, har fantasi och den är en långt större och mer omvälvande kraft än handen någonsin kan uppbåda. Handgriplig förändring och tvång har en uppenbar risk att leda till krig, blodspillan och död. Vi borde därför lyssna mer på Karin Boye. Vi borde överhuvudtaget lyssna mer, på varandra och på det som händer och sker i den kultur vi skapar genom att leva våra liv i vardagen. I rörelse. Lyssna på Lundqvist och jämför hans visioner och hans syn på rörelsen med Boyes.

Den primitivistiska vitalism som vi finner hos Lundkvist innebär självförverkligande, våldsam driftsutlevelse. Där hyllas själva levandet, drifterna, de obändiga krafter som för honom utgör livet, medan hans kvinnliga diktarkollegas tro på livet i stället yttrar sig i vördnad för det levande, för krafter som verkar inom oss och får oss att höja oss över det egna jaget.

Karin Boyes lågmälda lyssnande till en röst i vårt inre, till ett budskap – en vitalism som kan kallas humanistisk – innebär aktning för allt som lever, tro på livets makter. Fascinationen inför levandet blir till vördnad för det levande. I stället för om utlevelse kan man här tala om inlevelse. Dikten lämnar det individcentrerade för att bli allmängiltig, en manifestation av det djupast mänskliga.

Lyssna, jämför. Två ord som kan sägas fånga en hel vetenskap, kulturvetenskapen. Lyssna på ditt hjärta, på varandra och på världen. Försök inte styra och ställa, följ med i rörelsen istället. Var lite ödmjuk, vilket underlättas om man jämför. Till exempel hur det är med hur det skulle kunna vara. Vad vill du, hur ser din vision om ett framtida hållbart samhälle ut? Vilken väg tror du leder oss dit? Jag vet vad jag tror och jag väljer att lyssna på Boye. det är jag inte ensam om att göra. Och det visar att det inte räcker att lyssna, för att något ska hända krävs handling. Men handlingen ligger utanför diktens domän och hur människor ska handla är inget som vetenskapen bör uttala sig om. Vetenskapen sätter kunskapen i centrum, resten är upp till oss.