Skillnaden mellan att utföra och skapa

Att efter 12 år som högskolestudent (först sex år på grundutbildningen och sedan sex år som doktorand), på samhällets bekostnad, tvingas utföra arbetsuppgifterna man anställts för att utföra enligt strikt kontrollerade metoder, utan möjlighet att improvisera, är plågsamt av en hel massa skäl. För det första är det förödande för allt vad inspiration och arbetsglädje heter och för det andra utgör det en hälsorisk att dag efter dag, mot bättre vetande tvingas prestera under sin förmåga. Dessutom, vad är poängen med att samhället bekostar människors akademiska utbildning om den som klarar examen, och därmed visar att man vet och kan vad som krävs samt att man är någon att lita på, inte får använda kunskaperna och kompetenserna i sitt arbete?

Jag är utbildad för att vara kreativ och skapa något nytt, liksom för att granska utfallet av skapande arbete kritiskt. Jag är forskare och forskning handlar om det man INTE vet något om. Forskare samlar inte in information och sammanställer inte fakta. Forskning med ny kunskap som mål är skapande verksamhet och när man väl tagit sig igenom utbildningen och kan ägna sig åt arbetet fullt ut ger det mer än det tar. Jag sökte mig till forskarutbildningen och tycker att forskning är det absolut mest intressanta och belönande man kan ägna sig åt, men bara om det handlar om skapande, inte om jag förväntas utföra order eller om svaret är givet på förhand. Jag är utbildad för att skapa och kritiskt granska regler, inte för att följa dem.

Alla kan följa detaljerade regler, när det är vad som förväntas av en som lärare på högskolan upphör arbetet att vara akademiskt. Det målstyrda och kvalitetssäkrade universitetet är med andra ord inte ett UNIVERSITET och fortsätter utvecklingen riskerar vi att få en tom, dyr och meningslös sorteringsmekanism i samhället. Om kunskapen som utvecklas under utbildningen inte håller hög klass är studierna som bedrivs inte högre. Undervisning och lärande, liksom studier och forskning, är kreativa arbetsuppgifter. Högre utbildning kan bara bli högre om det finns inslag av nyskapande i verksamheten, både för lärarna och studenterna. En högskola som fokuserar på upprepning av det man redan vet och som inte rör sig utanför den utstakade vägen som leder mot mål som bestämts på förhand är ett förlängt gymnasium.

Jag ser en allt tydligare glidning ditåt i dagens samhälle och akademi. Allt mer fokus riktas mot formen, mot betyg, poäng, titlar, citeringar och andra insignier som antas vara garanter för att innehållet håller hög klass. Oroas över denna glidning, från innehåll till form. Vad händer med det kritiska tänkandet om vi delar upp mänskligheten i en elit vars ord aldrig ifrågasätts, och resten vars ord och tankar alltid ifrågasätts? En obehaglig värld där utbildning handlar om att skaffa sig så många TECKEN på kunskap som möjligt. Vetandet och det kritiska tänkandet riskerar då att hamna i skymundan, att utarmas eftersom det inte behövs. Det som krävs är titlar och bara dens ord som godkänts accepteras. Skolan och den högre utbildningen blir i en sådan värld en institution för godkännande, inte för kunskapsutveckling. En farlig utveckling.

För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och vetande är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att våga engagera sig. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Alla engageras då i sökandet efter den kunskap samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad. Och alla måste där och då skärpa sig och sina argument för att det som sägs ska accepteras. Det är en värld där det kritiska tänkandet ständigt utvecklas. Och det är den världen jag kämpar för. En värld där innehållet alltid är viktigare än formen. Där kunskapen står i centrum och högre utbildning handlar om att skapa kunskap, inte om att utföra på förhand definierade uppgifter i enlighet med strikta regler.

Idag mer än kanske någonsin är mänskligheten i behov av ny-tänkande och kreativitet. Vårt nuvarande system är inte hållbart, så mer av samma är en viktig del av problemen vi brottas med. Ju mer vi gör av det vi redan gjort desto större och allvarligare blir problemen. Idealiseringen av jaget, individen och den enskilde är en viktig del av förklaringen till problemen, i kombination med rädslan för det annorlunda. Detta sammantaget gör att kreatörerna tvingas till tystnad och det gör att förslag som hade kunnat fungera aldrig kan testas. Rädslan för det okända och begäret efter att veta på förhand liksom önskan att förutsäga och kontrollera framtiden har försatt samtiden och oss alla i ett slags låsning som är förödande på väldigt många olika sätt. Det är inte hållbart. Och ju mer kvalitetsarbete och målsäkringsåtgärder som införs i samhället desto större blir problemen, för allt sådant leder till mer av samma.

Det krävs nytänkande och kreativitet för att komma upp med idéer som ännu inte sett dagens ljus och för att förstå värdet av idéerna när de väl ligger där på bordet krävs förståelse och nyfikenhet, tillit och öppenhet. Det krävs värme och uppmuntran samt en kollektiv förståelse för mångfaldens och överflödets värde för att våga försöka och det krävs förståelse för och uppskattning av misslyckanden. Att misslyckas och att få misslyckas igen, utan att det ses som ett misslyckande, är en förutsättning för att skapa ny kunskap.

Regler förhindrar kreativitet som skulle kunna användas. Regler fördummar och lockar fram människans sämsta egenskaper, bara för att man är rädd för vad som skulle kunna hända om det inte fanns några regler, eller för att man är fixerad vid att ett visst, på förhand bestämt mål, ska nås till varje pris. Vill vi verkligen ha det vi får om vi fortsätter på den inslagna banan: Passiva människor som bara följer den uppgjorda planen? Och är det värt att betala vad det kostar att kontrollera att reglerna följs? Är det väl investerade pengar att bygga upp en (växande) administrativ apparat som leder till att allt mer arbete som inte har med uppdraget att göra måste utföras?

Jag tror att vi behöver stanna upp, tänka efter och samtala om detta. Fler regler och mer styrning leder bara till att fler får arbeta mer med saker de inte är utbildade för eller eller känner mening med. Lärare vill lära, sjuksköterskor och läkare vill vårda och tjänstemän vill arbeta med att bygga ett hållbart samhälle. Varifrån kommer misstron mot människorna? Varför väljer vi inte att lita på varandra? Vad hände med ansvaret, med individens ansvar? Så länge man håller sig till modellerna går allt bra, men eftersom modellerna bygger på glädjekalkyler och felaktiga föreställningar om hur människor fungerar, leder dagens sätt att organisera samhället till minskad effektivitet, lägre produktivitet, ökade kostnader och växande korruption. Forskare, lärare och läkare arbetar allt mindre med det man är utbildad till, och allt mer av kunskapen har överförts till ett kontrollsystem som visserligen kontrollerar, men inte det som behöver kontrolleras.

Kultur är inte en förklaring, det är kulturen som ska förklaras

Idag är sista dagen innan semestern som jag sitter fokuserat och skriver. Vill använda tiden så effektivt som möjligt och publicerar därför ännu en passage som rensats ut från boken, eftersom den innehåller upprepningar eller för att tankarna uttrycks bättre på andra ställen.

Ingen kan någonsin veta varifrån ens tankar ursprungligen kommer, eller varför man föredrar något framför något annat. Mening uppstår i mellanrum och är kontextberoende. Världen och vetandet präglas överallt av osäkerhet. Inom fysiken är det Heisenberg som förknippas med osäkerhet i kvantvärlden och jag vill hävda att en sådan som Nietzsche är en kulturvetenskaplig motsvarighet. Kultur är ett osäkert tillstånd av förändring. Det är utgångspunkten för mitt tänkande. Jag kommer inte fram till något. Denna bok handlar om verktyg att tänka med. Här finns följaktligen ingen evidens för eller mot något. Empirin och evidensen som ger innehållet i boken mening finns där ute, i samhället och den levda vardag där kulturen uppstår. Empirin som kulturforskaren hänvisar till finns överallt, den är allas och ingens. Förståelsen för kultur måste vara kollektiv för att kunskapen ska bli användbar och göra skillnad, och det är en process som kulturforskaren inte kan vara mer delaktig i än någon annan. Forskaren har inte tolkningsföreträde, det är viktigt. Kulturvetare är inga experter på kultur, men är förhoppningsvis bra på att studera förutsättningar för förändring och försöka förstå mellanrummens undflyende dynamik. Kulturvetenskap handlar mer än något annat om att sätta igång tankar om det som alla delar och är del av. Vad som händer sedan, efter att resultatet av forskningen presenterats för allmänheten rår inte kulturforskaren över. Samhället blir till och förändras genom vardaglig interaktion mellan människor.

Kulturen finns inte här eller där och den är inget i kraft av sig själv. Kultur är inte en förklaring, det är istället kulturen som ska förklaras. Mening och innebörd är ett resultat av handling, av meningsskapande, men mening är värdelöst att tala om ifall den inte omsätts i handling. Kunskap och vetande har på samma sätt inget värde utanför handlingarna som utförs med inspiration från insikterna. Tolkare och tolkad är två aspekter av samma sak, två sidor av samma process. Inget är fast och fixerat, allt rör sig och förändras. Kulturforskaren behöver röra sig och följa med i förändringen om syftet är att förstå världen, samhället eller som här kultur, på dess egna premisser. Därför kallas vetenskapen nomadologi, vilket är ett begrepp hämtat från Deleuze och Guattari, som jag trivs med eftersom de får mig att känna mig inbjuden och respekterad. Eftersom deras texter inte reser anspråk på sanningen blir jag en medskapare och har mandat att använda deras tankar i arbetet med att förstå samtiden och kulturen. 

Tankarna, orden och förslagen på analyser som min bok är fylld av lämnas i händerna på den som finner dem intressanta och användbara. Visst är säkert gammalt, annat nytt, något är möjligen obegripligt och delar av innehåller är nog allmängods. Kulturen är som livet i stort, varken mer eller mindre. Nya perspektiv och annorlunda kombinationer, associationer och alternativa förklaringar, allt som leder till ökad förståelse, är bra, och det som inte fungerar kan man med fördel hoppa över. Spill ingen tid eller möda på att kritisera, men kom gärna med kritiska synpunkter. Tillsammans kan vi lära mer om kulturen och dess karaktär, av varandra, utifrån våra respektive positioner, perceptioner och perspektiv samt intressen och förkunskaper. Ingen blir någonsin fullärd i ämnet kultur.

Tankefelet som rabiata positivister begår är att man bortser från allt som inte går att fånga med hjälp naturvetenskapliga metoder. Kulturen blir på det sättet en elefant i rummet som man inte kan eller får tala om, trots att både människor, djur, natur, klimat och samhällsbyggande i högsta grad påverkas av den. Paradoxalt nog är kulturförnekande kulturer också kulturer. Kulturförnekande kulturer är bildningsfientliga, inhumana och kunskapsförnekande kulturer där bara fakta och det som kan ledas i bevis erkänns.

Kultur kan betraktas som ett slags samtal. Och samtalet är den enda metod som behövs, inte bara för att analysera och förstå utan också som ett sätt att engagera. Kultur kan bara förstås genom eget engagemang, i vardagen så att säga inifrån. Ingen kan bli expert på kultur, bara mer eller mindre bra på att förstå hur man kan leva i och förändra den. Jag ber om överseende med bristerna som boken dras med. Om något verkar oklart, felaktigt eller på annat sätt skaver mot verkligheten som den uppfattas av läsaren. Hör gärna av dig. Kultur är det kitt som håller samman, och målet med boken, min vetenskapliga vision, är att innehållet ska kunna bidra till en fördjupad förståelse för det som alla samtidigt delar och är del av.

Nyckeln till framgång är något så enkelt och samtidigt svårt som en plats, ett rum för möten mellan forskarens resultat och dem de vetenskapliga rönen angår. För att det hela ska fungera och för att främja vidare samtal behöver det vara en plats med högt i tak där många kontinuerligt och prestigelöst kan utbyta tankar och föra samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över.

Kulturvetare undersöker inte bara kultur, tillsammans med alla andra i samhället är forskarna medskapare av kulturen som alla både påverkar och samtidigt påverkas av. Alla är medskapare av kulturen som nomadologen studerar och det vore förmätet av mig att hävda att resultatet är mitt och bara mitt.

Varande och blivande

Utgångspunkten för min syn på kultur, (men även samhällsutveckling, mig själv, livet och kunskapen) är att ingen eller något är, allting blir. Rörelse och förändring är kulturens motsvarighet till naturens lagar. Tillblivelsen pågår hela tiden och överallt. Förändringen är öppen och icke-linjär och därför är slumpen ett avgörande inslag. Utan ödmjukhet inför tillvarons oöverblickbarhet och allt som inte går att veta någonting om finns därför ingen möjlighet att förstå hur man skulle kunna bygga ett hållbart samhälle. Prediktioner är emellertid lika beroendeframkallande som heroin, och det finns lika mycket pengar att tjäna på att sälja säkra uttalanden om framtiden som i droghandeln; föreställer jag mig. Alla vill veta hur framtiden kommer att se ut, och blicken riktas mot forskarna som förväntas veta. Det enda man kan säga om framtiden med stöd i forskning är dock att man inte kan säga något säkert om framtiden, eftersom den skapas i en öppen process av tillblivelse.

Den här förståelsen för förändring har mejslats fram genom många år av studier av kultur i vid mening och under mödosamt arbete med olika filosofiska texter samt genom att teoretiska kunskaper brutits mot praktiska, vardagliga erfarenheter under närmare 50 år. Inte så att jag läste filosofi när jag var tonåring, men jag har alltid varit uppmärksam på detaljer och nyfiken samt när en vilja att förstå hur saker och ting fungerar. Det är sökandet efter kunskap som ger mig mest tillfredställelse, inte svaren. Det märkte jag när jag kom till universitetet. När jag väl började studera ville jag inte bli färdig. För mig är vägen målet och därför har jag kommit att intressera mig särskilt för (kompetensen som krävs för att hantera) frågor utan givna svar. Kunskapen finns inte nedlagd i världen, den upptäcks inte. Kunskap är vetande som skapas och som ständigt måste jämföras med den föränderliga verkligheten och hela tiden modifieras.

Filosofin som Deleuze och Guattari skapade utgör ett slags klangbotten till det mesta jag skriver. Det är med dem jag samtalar och det är deras texter och tankar som främst inspirerar mig att skriva. Fast detta får inte uppfattas som att just dessa två filosofer skulle vara mina enda husgudar. Jag använder texterna och tankarna som Deleuze och Guattari lämnade efter sig för att tänka själv, bortom deras texter som heller inte följs slavisk. Jag följer inte Deleuze och Guattari, jag ser dem som medskapare av den kunskap som mitt eget arbete resulterar i.

Boken jag håller på att skriva är därför inte en introduktion till Deleuze och Guattari, det är en bok om studier av förändring, i rörelse, en bok och kultur och kunskap. Boken innehåller min tolkning av nomadologin, eller min adaption till svenska, nutida förhållanden, av den nomadologi som Deleuze och Guattari formulerade och satte på pränt under 1970-talet i Frankrike.

Behövs det verkligen en bok till om kultur och ännu fler definitioner av begreppet än de över 200 som redan finns? Det gör det verkligen inte och därför är min bok inte en sådan bok om kultur. Inte en bok som slår fast och definierar. Boken är ett samtal om kultur, fyllt av förslag på hur man kan förstå kultur och framförallt förutsättningarna för förändring inifrån och på kulturens egna premisser. Det är inte en ny teori om kultur som lanseras, utan reflektioner över hur man kan hantera kulturen som befintliga teorier beskriver. 

Samtal är mitt förslag till sätt att se på och gripa sig an kultur i vardagen, ute i samhället där kulturen blir till. Samtal är en metod för att skapa balans i processen av kulturell tillblivelse. Idag är debatten dominerande i vår kultur och samtalet för en tynande tillvaro, vilket är en tendens som förstärks när humanioras ställning försvagas i takt med akademins ökade krav på (ekonomisk) effektivitet. Det är olyckligt att det kommit att bli så, för det är en ond cirkel som kan komma att leda till konsekvenser som på sikt hotar samhällets långsiktiga hållbarhet.

Sätt att se på bildning, agens och ansvar

På min bildningsresa har jag kommit i kontakt med många kloka forskare, filosofer och författare. Alla som påverkat mig och hjälpt mig fram till den kunskap jag har idag kan dock inte nämnas även om jag skulle vilja, av den enkla anledningen att jag glömt av att jag läst och tagit del av deras texter. Bildning fungerar på det sättet och det är också själva poängen med bildning. Det är en unikt mänsklig egenskap. Människan är inte en maskin som kan plocka fram fakta och information, människan är en tänkande, tolkande och ständigt värderande varelse som styrs lika mycket av känslor som av rationalitet. Påverkan går aldrig från en till en annan, den är alltid dynamisk.

Några tänkare sticker dock ut. En av dem är fysikern och kulturteoretikern Karen Barad vars bok Meeting the Universe Halfway har hjälpt mig mycket. Inte för att jag fick några direkta svar när jag läste hennes bok utan för att jag fick hjälp att se det invanda på nya sätt. Barad hämtar inspiration från och bygger vidare på den danske fysikerns Niels Bohr teorier. Han menade, att ska man kunna förstå världen måste man i förståelsen införliva såväl människan i världen som världen i människan. Och Barad skriver att agens (förmågan att få något att hända) uppstår i relationer mellan, inte inuti den eller det som agerar. Agens går inte att ha, den är resultaten av något som uppstår mellan. Kultur kan sägas bli till genom agens och forskningen handlar om att hitta sätt att studera vad som händer, där och när detta något händer. Agens definierad så är ett tankeverktyg avpassat efter (vår kunskap om) världens uppbyggnad. Förståelsen är relevant för alla iakttagbara fenomen, fysiska, biologiska och kulturella. Deleuze och Guattari har fått kritik från naturvetare som hävdar att det finns fel i deras sätt att räkna på vissa saker, men Barad som själv har disputerat i partikelfysik, (och som även är professor i genusvetenskap), rör sig bekvämt och uppskattande i den tankevärld som Deleuze och Guattari skapade, vilket stärker mig i övertygelsen om att deras flödesontologi är viktig och användbar. Alla forskare skriver om samma värld. Ändå är många oense om hur den ska förstås. Jag tror det är bra och något man kan använda för att utveckla kunskapen, men då måste man sluta debattera och börja samtala och samverka mer. Är man oense kan man välja att aningen strida för att få rätt, eller lära av och försöka förstå varandras respektive olikheter. Idag utkämpas alldeles för många strider om vem som har rätt, trots att det ofta finns en uppenbar risk att alla har fel. Barad visar på vägar ut ur den låsningen genom ödmjukhet i anslaget, nyfikenhet och det rörliga intellekt hon visar prov på.

Barad hävdar, i linje med Bohr, att alla resultat av vetenskapliga studier är avhängiga verktygen och den apparatur som används. Inte bara kulturvetenskapliga resultat, utan även fysikernas och biologernas. Dels handlar det om hur man ställer frågan, dels om vart intresset riktas, dels om att apparaten i sig påverkar resultatet. Detta får inte betraktas som ett problem eller som ett försök att ifrågasätta vetenskapen, det är istället förutsättningen för allt vetenskapligt arbete. Ett faktum som alla måste acceptera, även om det strider mot ens vardagliga uppfattning om världen. Politik och etik är centrala aspekter av vetenskapen vars gränser aldrig är absoluta. Ibland och allt oftare på senare tid fördöms den typen av uttalanden som ovetenskapliga, vilket bara är ännu ett exempel på att kunskap alltid uppstår i och får sin mening inom kulturella och föränderliga sammanhang. Till eventuella kritiker vill jag säga: falsifiera mina påståenden och utgångspunkter istället för att anklaga mig för att jag inte gör som man brukar. Jag vill samtala, inte bestämma eller kontrollera. Jag vill förstå och lära samtidigt som jag ställer mina kunskaper och kompetenser till samhällets förfogande. Har jag fel vill jag få en chans att modifiera tankarna eller ändra uppfattning, inte avfärdas eller tystas.

Det mest intressanta med Barad är att hon visar vad som är möjligt att uppnå genom samtal mellan olika kompetenser. I kraft av att vara företrädare för, och med stöd i djupa kunskaper om, både naturvetenskap och kulturvetenskap behöver hon inte hamna i fällan att försvara en särskild disciplins intressen. Barad visar vägen till en mer långsiktigt hållbar förståelse för världen genom sina kunskaper och sin tydliga vilja att förstå förutsättningarna för levande liv, kultur och kunskap. Att läsa henne är verkligen att ge sig ut på en resa i det okända. Jag förstår inte hälften, men lär mig massor av att jobba med tankarna. Hon skriver till exempel som den självklaraste sak i världen, att ”En performativ förståelse av vetenskaplig praktik, exempelvis, tar hänsyn till det faktum att kunskap inte kommer ur distanserade representationer utan snarare från en direkt materiell sammankoppling med världen. (Barad 2007:49. Min översättning).[1] Kunskap är med andra ord även för Barad något som växer fram mellan människorna och världen snarare än inuti huvudet på suveräna subjekt, eller något som finns där ute för vetenskapen att upptäcka.

Barad lanserar ett begrepp som benämns agensrealism, vilket utgår från och bygger vidare på Bohrs teorier. Agensrealism är i alla fall vad översättningen blir i mitt försök. Barad (2007:225) förklarar begreppet på följande sätt.

Agensrealism är ett epistemologiskt och ontologiskt ramverk som löper genom många av de utslitna invändningar som cirkulerar i traditionella debatter rörande realism kontra konstruktivism, agens kontra struktur, idealism kontra materialism, och poststrukturalism kontra Marxism. I sin omformulering av agens och genom sina analyser av den avgörande roll, för upprätthållandet av distinktionen mellan natur och kultur och i förlängningen även materialiseringen av alla kroppar, som sådana exkluderande vetenskapliga praktiker spelar, där det ensamma geniets exklusiva upphovsrätt till tankar erkänns och idealiseras, rör sig agensrealismen bortom performativitetsteorier vilka fokuserar uteslutande den socialt humanistiska domänen. Agensrealism beaktar det faktum att krafterna som är i arbete när kroppar materialiseras inte uteslutande är sociala och att kropparna som produceras inte uteslutande är humana. (Min översättning).[2]

Resonemanget bygger på tankar kring människoblivandet där tillblivelsen utgår från ett slags spänningsfält mellan kraftpoler (eller intensiteter om man använder Deleuze terminologi). Även här är det helheten och det som händer mellan snarare än enskilda delar som anförs som förklaringsgrund. Alla svar på alla frågor ingår i ett sammanhang och kontextens roll för synen på frågorna och uppfattningen om svaren är avgörande.

Adekvata och långsiktigt hållbara svar kräver väl underbyggda argument och god förståelse för topografin hos den terräng eller det rum man befinner sig i. Utgångspunkten är att det inte finns några fundament i världen att förankra något i. Allt är rörelse, förändring och tillblivelse. Det måste vara en central premiss även för den vetenskapliga texten och inte minst för synen på forskarsubjektet. Inget står någonsin stilla. En sten är ett exempel på mycket långsam rörelse. Stenen förändras över tid, även om det inte går att registrera med blotta ögat eller ens uppfatta under en människas livstid. Stenen har dock inte alltid existerat, den har liksom allt och alla andra en historia. Världen och tillvaron saknar fasta gränser och fundament. Allt som sker händer på insidan. Forskningen jag bedriver bygger på en ontologi som betonar det relationella och processuella. Förstår man bara det, och inser att kunskap inte är enkelt, har man kommit en lång bit på väg. Då öppnas en rad nya möjligheter att utarbeta långsiktigt hållbara strategier och vardagliga praktiker för att förstå. Det finns en överallt närvarande möjlighet till förändring inbyggd i det sammanhang som alla lever i och en hel massa olika saker kan vid varje givet tillfälle realiseras. Den röda tråden i alla mina texter är försöken att påbörja samtal om hur olika insikter, möjligheter och förutsättningar för samverkan kan användas för att förstå kultur på ett annorlunda sätt. Samma sak kan sägas på väldigt många olika sätt men det är vad man gör som spelar roll. Ett annat citat från Barad (2007:178), där hon talar om att världen byggs upp av linjer som segmenteras, kanske kan förtydliga tankegången.

Vi har ansvar för de segmenteringar som vi hjälper till att utföra, inte för att vi står bakom urvalet (och inte heller kan vi frånsäga oss ansvar för att ”vi” har blivit ”utvalda” av någon/något annan/t), utan därför att vi utgör en aktiv del av universums materiella tillblivelse. Segmenteringar [eller brott] utförs inte av uppsåtliga individer utan av större materiella arrangemang av vilka ”vi” utgör en ”del.” (Min, lätt tolkande, översättning av Barad 2007:178).[3]

Samtalet är mitt sätt att både ta hänsyn till ovanstående tankar och ansvar för kulturen som växer fram mellan. Alla kan göra skillnad men är samtidigt del av olika sammanhang som alltid är överordnade delarna. Vad som är möjligt att göra och vad som blir utfallet bestäms av sammanhanget. Agensen är med andra ord fördelad i nätverket och utspridd mellan aktörerna. Och det får som konsekvens att ansvar inte kan vara något kopplat till enskilda individer. Ansvar är inget man kan tilldelas eller ha, vilket är en vanlig missuppfattning. Likafullt kan det finnas en poäng att tala om ansvar istället för det mer anonyma ordet delaktighet eftersom ansvar är ett ord laddat med lite mer agens. Vilket ansvar har enskilda för segmenteringarna man är med om att skapa och upprätthålla? Det är inte upp till någon annan att bestämma, det måste var och en själv fundera över. Att ta ansvar är inte samma sak som att ha ansvar. En enskild individ kan inte ställas till svars för effekterna av det som sker som ett resultat av handlingar utförda i ett sammanhang. Det vanliga sättet att tänka kring ansvar är att något har det (och får betalt för att ta det). Sedan, om eller när något går snett, utkrävs ansvaret. Visst går det att organisera samhället på det sättet, men det löser inte problemet för det är ett syndabockstänkande, en meningslös symbolhandling. Att ta ansvar kan aldrig handla om att avgå eller lämna organisationen. Det är ett, i relation till skadan som skett, meningslöst straff, (eller straff? Höga ”ansvariga” får ofta rikligt betalt när de avgår och lämpar över ansvaret på andra). Ska samhället bli hållbart på riktigt måste man förstå och lära sig hantera det faktum att alla medborgare i ett givet samhälle har ett ansvar i kraft av sin delaktighet. Därav följer dock inte att enskilda individer är skyldiga till utfallet, till konsekvenserna av det som händer i samhället. Ansvaret för kulturen är kopplat dels till individens egenskap av språkbrukare, konsument och deltagare i den demokratiska processen, dels till individens del i universums tillblivelse enligt Barads tanke. Frågan man kan ställa sig är om inte förändring till syvende og sidst kräver lika mycket handling som bevarandet av det rådande.

Ansvar handlar om graden av delaktighet, inte om man är antingen skyldig eller oskyldig. Ansvarsfrågan kan lika lite som kunskap avgöras genom debatter. Vad som krävs är samtal. Och ett sätt att närma sig ansvarsfrågan kan vara att samtala om vilken makt över människors ”mentala kartor” som till exempel film har, vilket jag gjort i min studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Film är ett kulturellt uttryck och en konstform som kanske kan uppfattas som ren underhållning, som harmlös förströelse. Men det är att underskatta kulturens förmåga till agens. Alla intryck som möter en påverkar och förändrar. Film är allt annat än trivialt. Film är allvar och dess innehåll bör granskas närmare om man vill förstå förutsättningar för förändring. Uttalandet om att film påverkar och att alla har ansvar handlar inte om att jag tror att någon till exempel går ut och mördar för att han eller hon sett våldsfilmer på video. Påverkan är inte linjär, den är dubbelriktad och dynamisk. Kausaliteten går inte att bestämma eller räkna på, den kan man bara förhålla sig ödmjuk inför. Det går att lära sig se mer medvetet på film och medvetenheten om sådant som man annars inte tänker på kan och bör bli större. Det handlar om att reflektera mer över sådant man ser och läser om som inte går på tvärs mot allmänna värderingar och djupt rotade vanor, för mot detta är alla öppna för influenser. Okritisk konsumtion av film och litteratur bidrar till att göra medierna till ett slags reglerande teknologi med förmåga till agens. Bruk av alkohol är en sådan sak, något man kanske inte tänker så mycket över (om man inte konsumerar mer alkohol än konventionen bjuder). Någonstans ifrån kommer tanken om att man vill prova alkohol eller droger. Där spelar populärkulturen en stor, men aldrig avgörande, roll. Populärkulturen bär inte ansvar för problemen, men i kraft av delaktighet i sammanhanget spelar filmer och böcker en roll. Såväl publiken som kreatören och hela den kontext, eller för att tala med Deleuze, den abstrakta maskin som filmen, boken eller konstprojektet, utgör, kan sägas vara ansvarig (även om ingen kan ställas till svars). Det spelar roll vilka filmer man går på och vad man köper, vilka kulturella uttryck som efterfrågas.

Vad blir norm om vi gör och agerar så här? Det skulle kunna vara ett slags mantra som upprepades. Vad är norm och vad är avvikelse i detta sammanhang? Det handlar inte om kritik, utan om att närma sig kulturen på ett mer kritiskt analyserande och ansvarsfullt sätt. Konsumtion av ekologiska eller besprutade bananer, faire-trade kaffe, eller ”vanligt” kaffe, till exempel. Ett sätt att ta ansvar kan vara att göra som den uppmärksammade handlaren som skyltade med bananer och besprutade bananer, vilket fick som konsekvens att konsumtionsmönstret ändrades. Inget förändrades i sak. Utbudet var det samma, liksom priset. Det som ändrades var normen, utgångspunkten för vad som anses normalt. Ansvar måste inte regleras i lag och behöver inte handla om stora och allvarliga saker. Efterfrågan styr produktionen av varor och tjänster och flöden av pengar har agens och omvittnad förmåga att förändra det mesta, tankar, kroppar, landskap och klimat. Även om jag i förhållande till världsekonomin som helhet är obetydlig är jag del av systemet tillsammans med alla andra till synes obetydliga konsumenter. Vi spelar roll och gör redan idag skillnad varje dag även om det inte upplevs så, utifrån individens begränsade perspektiv. Var och en har ansvar även om ingen kan ta eller tilldelas ansvaret. Kanske blir det lättare att förstå kraften i rörelsen om man tar med mellanrummen i beräkningen, för det är där kraften uppstår och därifrån den sprids och ger upphov till effekter.

__________________________________________

[1]“A performative understanding of scientific practices, for example, takes account of the fact that knowing does not come from standing at a distance and representing but rather from a direct material engagement with the world.”

[2]“Agential realism is an epistemological and ontological framework that cuts across many of the well-worn oppositions that circulate in traditional realism versus constructivism, agency versus structure, idealism versus materialism, and poststructuralism versus Marxism debates. In its reformulation of agency and its analysis of the productive, constraining, and exclusionary nature of naturalcultural practices, including their crucial role in the materialization of all bodies, agential realism goes beyond performativity theories that focus exclusively on the human/social realm. Agential realism takes into account the fact that the forces at work in the materialization of bodies are not only social and the bodies produced are not all human.”

[3] “We are responsible for the cuts that we help enact not because we do the choosing (neither do we escape responsibility because “we” are “chosen” by them), but because we are an agential part of the material becoming of the universe. Cuts are agentally enacted not by wilful individuals but by the larger material arrangements of which “we” are a ‘part.’”

Sårbarheten som uppstår i glappet mellan arbete och semester

Internet strular hemma. Uppkopplingen ligger nere. Bredbandet, livlinan och förutsättningen för dagens moderna, flexibla arbetsliv fungerar inte. Dagen började inte som jag tänkte. Sitter på centralen och skriver på en helt annan text än den jag tänkte. Har ärenden i stan, så det i sig är inget problem. Oron över att nätet ska ligga nere när jag kommer hem påverkar dock tänkandet negativt. Så här i skarven mellan arbete och semester är jag och hela mitt system känsligt för störningar, särskilt störningar i det jag anser att man borde kunna ta för givet. Försöker skriva om det. Försöker sätta ord på känslan. Förhoppningsvis hjälper det mig att släppa taget om tankarna som far runt i huvudet.

Igår kom jag igång med redigeringsarbetet av mitt bokmanus. Efter midsommar, innan semestern finns en lucka, en fristad. Tiden jag har till mitt förfogande är värdefullt eftersom den krymper för varje år som går. Det i sig är frustrerande, och det blir inte bättre av att tekniken strular. Maktlösheten, hjälplösheten och sorgen över att se tiden rinna iväg utan att kunna göra något åt saken tär på mig. Att åka hemifrån och lämna datorn som jag inte riktigt kan lita på sparar ändringarna jag hann göra här på morgonen tar fokus från det jag skulle kunna göra istället. Även i vanliga fall och under normala och optimala omständigheter har jag svårt att läsa fokuserat, och med en malande oro i bakhuvudet blir det inte lättare.

Jag vaknade fylld av inspiration. Det gick trögt att komma igång med skrivandet igår, men jag fick gjort en hel del och hyste gott hopp om denna dag. Än är det inte kört och inget står och faller med den här dagen. Jag har blivit bättre på att släppa taget, byta fokus och börja om när det fungerar igen. Just nu känns det dock inte så. Här och nu är jag blockerad.

Anledningen till frustrationen är att jag påminns om sårbarheten i dagens digitala samhälle. Den här typen av stopp dyker allt för ofta upp för att det systemet ska kunna sägas vara säkert. Ändå rusar vi och samhället vidare. Digitaliseringen skyndas på. Omställningen hetsas fram och banden till de äldre, analoga systemen klipps snabbare och snabbare. Skillnaden mellan förväntningarna som knyts till den nya tekniken och löftena den säljs in med och verkligheten för användarna är stor. Om alla digitala lösningar verkligen fungerade alltid vore det oproblematiskt. Om det fanns back-up-system som smidigt tog över och garanterade stabilitet skulle stressen (som är ett växande problem även med ett väl fungerande system) minimeras. Nu växer den istället på kvadraten av löftena om en ny skön, uppkopplad tillvaro.

Sårbarheten i samhällets livsuppehållande system är större än man till vardags vågar tänka på och förhålla sig till. Och nu talar jag inte längre bara om nätet och den nya tekniken, jag talar om situationen i vården, problemen i trafiken och inte minst situationen i skolan. Ju värre situationen blir desto mer desperat bli försvaret av skattesänkningarna; elefanten i rummet. Snålheten bedrar visheten, är ett gammalt ordspråk. Marginaler kostar pengar. Underhåll kostar pengar. Back-up-system kostar pengar. Tid att tänka och möjlighet att arbeta långsammare, med mindre krav på prestation, kostar också pengar. Ändå sparar vi på det. Nedskärningarna blir mer och mer aggressiva. På akuten förbereder sig personalen på ännu en problematisk sommar. Avdelningar stängs och gränsen för att få hjälp höjs hela tiden när man måste prioritera. Allt detta gör vi med och mot varandra med öppna ögon och mot bättre vetande. Varför?

Mellan det givna och det önskade

En dag i ett liv. Vad är en dag? Ett antal timmar, närmare bestämt 24, som kan brytas ner i minuter, sekunder. På det objektiva sättet är alla dagar lika. Det handlar alltid om samma antal enheter. En dag är lika lång som alla andra dagar. Det är sanningen om dagarna, men om livet är DET ingen sanning. Att säga att en dag består av 24 timmar är ett meningslöst påstående. Svaret 24 timmar ger mig ingen som helst ledning och livet får varken mening eller riktning av den typen av påståenden. Ändå är det den typen av kunskap som efterfrågas och satsas allt mer resurser på. Fakta om det självklara. Det triviala. Bara för att det är exakt och otvetydigt. Fast alla vet att det inte går att bygga ett liv på sådana insikter.

En dag. Denna dag. Liksom alla andra dagar har den för mig börjat med att jag vaknat, stigit upp och druckit kaffe. Resten av dagen följer också mönster, mer eller mindre. Livet som helhet följer även det mönster, går sin gilla gång. En dag, liksom ett liv, är på väldigt många sätt förutsägbara enheter. Oftast är det mesta sig likt. Även det oväntade kan inom vissa gränser och oftast vara väntat, går för det mesta att grovt räkna på. För det mesta är nyckelordet här. Oftast. Men inte alltid, det är viktigt.

En dag är inget i sig själv. En dag kan sägas vara ett kärl, en form, som fylls och som går att fylla, med innehåll av skilda slag. En dag kan fyllas med förutsägbart innehåll, eller med överraskningar. Både det väntade och det oväntade kan vara kontrollerat, kan vara ett resultat av kontroll. Det går att planera för både kontinuitet och omväxling. På det sättet är en dag fylld av möjligheter. Dagarna som är livet är öppna enheter, bara till dels givna på förhand. Hur mycket man än planerar vet alla att fullständig kontroll aldrig går att uppnå. Kontinuiteten kan brytas och det oväntade kan utvecklas till något fullständig trivialt. 

En dag, varje dag, är en gåva. Om man väljer att se på dagarna på det sättet. Livet är en gåva, en möjlighet. Allt är aldrig möjligt, men oftast är mer än man i förstone tror möjligt. Om man väljer att se på dagarna och livet på det sättet. Kontinuitet och överraskning kan betyda väldigt många olika saker. Det går att få kontinuitet i överraskningarna och vardagen kan fyllas av överraskningar. Om man väljer att gripa sig an dagen och livet med den inställningen och på det sättet. 

Det är inte så att alla kan allt eller att allt är möjligt, det är inte det jag säger eller menar här. Inget är dock givet helt i detalj på förhand, utom då möjligen att dygnet består av 24 timmar, men det är som sagt ett trivialt påstående. Det jag reflekterar över och vill visa är vad som händer om vi väljer att fokusera på det triviala, det självklara och det som är exakt. Gör vi det förlorar både dagarna och livet en stor del av den mening och den betydelse som tillvaron skulle kunna få, om fler valde att se på tillvaron som en öppen process av tillblivelse. Livet och dagarna är inte, de blir och några mönster går bara att se i efterhand.

Alla dagar och livets öppenhet intresserar mig. Det är så lätt att glömma att även om livet och dagarna, betraktade i backspegeln, ser med bedövande tråkighet lika ut, är det aldrig givet på förhand att det är så det måste bli. Och bara för att det har sett likadant ut under lång tid är varje ny dag en ny möjlighet. Allt går alltid att göra annorlunda, mer eller mindre beroende på kontext och tillfälle. Jag och du har alltid ett val och att inte välja att ta vara på möjligheterna är också ett val. Vill dock inte reducera allt till människors val. Jag är överhuvudtaget inte ute efter livets grundbult, dess ultimata, fundamentala princip. För letar man efter något sådant hamnar man förr eller senare i det triviala och meningslösa. Och livet och alla dagarna är allt annat än meningslöst och triviala.

Livet och dagarna är allt vi har och vi kan alla mer eller mindre påverka vad som händer och vad vi väljer att göra. Livet är lika lite som just denna dag, som just börjat, givna enheter. Jag har en plan för dagen och även mål och ambitioner i livet. Och dessa planer, mål och ambitioner kan ändras. Kan alltid modifieras och är aldrig skrivna i sten. Ofta måste planerna ändras på grund av faktorer som står utanför min kontroll. Viljan, valen och fantasin som krävs för att formulera målen och som leder aningen bort från eller till önskat läge är centrala delar av livet, som tyvärr allt för ofta glöms bort eller förnekas. Och dessa tendenser förstärks av att vi allt oftare fokuserar på det exakta, givna och triviala. Livet utspelar sig i mellanrummet mellan det givna och det önskade.

Kunskapen och livet utarmas som ett resultat av vår önskan att veta och kontrollera, dagarna, livet och samhället. Framtiden är öppen och vi är medskapare till vårt eget öde, både som individ och samhällsmedborgare. Dagarna och livet är plastiskt formbara mellanrum mellan det givna, det som var och det som komma ska.

Värdet av böckerna jag glömt att jag läst

Bildning är en förutsättning för kunskap. Bildning är överflöd och består av både det man minns, det man glömt och det man vet att man (ännu eller aldrig) inte har koll på. Bildning är som att blåsa upp en ballong; lärande är att blåsa upp den där ballongen, kunskapen är gränssnittet mellan inne och ute, och bildningen är gummit som håller samman ballongen. Böckerna i bokhyllorna hemma fungerar lite på samma sätt. De utgör en gräns mot omvärlden och skyddar mot fördumning och ignorans, de står där som en påminnelse om att kunskap tar plats, kräver tid och präglas av mångfald. Både böckerna jag läst och som jag mins och böckerna jag glömt att jag läst, samt böckerna som köpts eller som jag fått men som ännu inte blivit lästa är del av den dynamiska helheten. Att böckerna tar plats är inget problem, tvärtom. Det är själva poängen.

Filerna på datorn och alla bloggposter som ryms på ett usb ger sken av att skrivande, läsande och tänkande är enkelt. Det är ingen fördel att man kan bära med sig alla böckerna i telefonen eller att all världens kunskap finns ett musklick bort. Det är en bedräglig och djupt olycklig uppfattning. Kunskap, bildning och intellektuell utveckling är resultatet av hårt arbete, under lång tid, med det som är svårt. Det finns inga genvägar, kunskap och lärande är en omväg. Det är en insikt, en vishet, som jag påminns om varje dag när jag låter blicken svepa över raderna med böcker där hemma.

På allt fler högskolor och arbetsplatser kommer signaler om att kontoret är på väg att försvinna och det finns regler om att man bara får ha max en halv meter böcker på arbetsplatsen. Kunskapen tvingas på detta sätt ut på nätet och människor blir därmed allt mer beroende av teknik för sitt lärande. Bildning är dock något annat, som sagt. Bildning är inte allt man kan googla eller på andra sätt plocka fram, det är något mycket mer genomgripande och integrerat med det unikt mänskliga. Bildning är analog och försöker man överföra den till nätet går något viktigt förlorat, vilket påverkar kunskapens kvalitet.

Kunskap är en dynamiskt föränderlig helhet som rymmer allt som har med den att göra; både det man har läst och som lämnat ett bestående intryck, det som lästs men fallit i glömska och det som inte läst samt det som inte skrivits. Kunskap är vägen mot vetande och den vägen är ett mål i sig, därför är kunskap en omväg. Talet om effektivitet i skolan och den högre utbildningen är ett uttryck för okunskap i bästa fall, och i värsta fall för ignorans eller cynism.

Böckerna i bokhyllan står där av en anledning. Att köpa eller på andra sätt införliva en bok i det ständigt växande men ändå begränsade biblioteket är en viljehandling, därför betyder även böckerna som inte blivit lästa och som kanske aldrig kommer läsas något; de är en integrerad del av helheten som bildning utgör. Biblioteket, både det man äger själv och det som förvaltas av staten, är en förutsättning och ett verktyg för vishet. Biblioteket med sitt överflöd av olika böcker och mångfalden av ämnen och genrer är utbildningens motsvarighet till läkarvetenskapens vaccinationer. Och det är dumhet som böckerna skyddar mot. Med hjälp av google och ett twitterkonto går det att fejka kunskap, men bara den som är beläst kan röra sig med självklarhet i ett välfyllt bibliotek.

Visa mig din bokhylla och jag kan tala om vem du är och vad du kan och behärskar. Med ledning av din dator eller telefon går det bara att avgöra vem du vill vara och hur du vill att andra ska betrakta och värdera dig. Inte för inte kallas internetkändisar för influencers och anses den med flest följare vara bäst. Den som har flest böcker är inte bäst, för det kan alla skaffa sig om de bara vill. Kunskap, bildning och vishet är inte linjära processer. Den som kan röra sig otvunget i olika bibliotek visar prov på en kompetens som bara går att skaffa sig genom intresse, ihärdighet och kritisk analytisk kompetens.

Analoga bibliotek och böckerna av papper är den grund som alla kunskapssamhällen vilar på. Tekniken kan vara ett bra komplement, men aldrig en ersättning.

Människoblivandets (olika) mål

Människa är det samlade utfallet av en rad parallella, öppna och dynamiska processer av tillblivelse, inte ett stabilt jags resa genom livet, som påbörjas vid en bestämd punkt och som sedan styrs med hjälp av viljan mot ett på förhand utformat, tydligt mål. Inte så att människor är rön för vinden som styrs av slumpen eller något slags öde. Tillblivelsen går dock inte att kontrollera, bara de val som görs och önskningarna man bär på. Utan tvekan behövs det mål, för att ge processen riktning, men målen kan inte vara tvingande och ska heller inte nås. Det jag skissar på här är förutsättningar för att kunna utveckla ett hållbart förhållningssätt till livet och sig själv som individ, som fungerar tillsammans med andra individer.

Det spelar roll vilka mål man utvecklar, omhuldar och strävar efter, både för egen del och för samhället som helhet. Människan är en spegling av målen som formuleras och strävas efter. Ens mål gör något med en oavsett om de förverkligas eller inte. Var noga med vad du önskar dig, brukar man säga, för dina önskningar kan gå i uppfyllelse. Jämställdhet, jämlikhet och solidaritet är en typ av mål man kan ha. Det är en typ av mål. Dessa mål är svåra att uppnå, men det är inte den viktigaste poängen med hålla dem levande. Värdet med och betydelsen av dessa mål är att vägen dit tvingar en att utföra handlingar som skänker livet mening och som främjar hälsan här och nu. Kanske är det omöjliga mål, men det fungerar av just angivna skäl inte som invändning mot dem. Tvärtom visar den som för fram sådan kritik mot målet om jämlikhet och jämställdhet hur hen ser på sig själv och hur lite hen bryr sig om andra människor och samhället som utgör själva förutsättningen för människoblivandet som sådant.

En annan typ av mål handlar om att bygga murar för att stänga ute människor i nöd. Det är ett egoistiskt och cyniskt mål oavsett vilka skäl som anges som motiv. Alla tankar på att upprätthålla och försvara kulturellt skapade gränser mellan människor bygger på en rasistisk tankefigur. Främlingsfientlighet förklädd till mål som utgår från att det är skillnad på oss och dem påverkar individerna som odlar dessa visioner och väljer att vandra den vägen negativt, det är tankar som kanske känns bra och tillfredställande, särskilt om man är många som delar uppfattning, men sättet att se på andra tär på en och äter upp en inifrån. Läser om en undersökning som visar att den som utsätts för rasism åldras snabbare (och vi vet att det skiljer uppemot tio år i medellivslängd beroende på hur långt från storstädernas centrala delar man bor), men den som odlar rasistiska tankar påverkas också. Att göra skillnad mellan sig själv och andra och att se sig själv och den grupp man tillhör som bättre och mer värd, påverkar en negativt. Människan är social och blir människa tillsammans med andra människor. Ens självbild kommer utifrån eftersom man ser sig själv genom andras ögon.

Det finns goda cirklar och onda. Människan är ett kollektiv och både påverkar och påverkas av varandra och den kultur som växer fram mellan, vilken också påverkas och förändras som ett resultat av att olika viljor, önskningar, mål och visioner stöts och blöts mot varandra. Därför spelar det roll vilka mål som dominerar samhället. Mångfald är aldrig enkelt, men det är en förutsättning för långsiktig hållbarhet på alla områden. Att sticka huvudet i sanden och förneka fakta är en strategi som öppnar upp för andra mål och visioner än strategier som bygger på kunskap och kritisk analys, inte bara av andra och deras förslag utan lika mycket av sig själv och ens egna mål.

Titta på hur Joakim Lamotte förändrats sedan han började ta emot pengar via Swish. Han är inte ensam, det finns gott om andra aktörer som radikaliserats mitt framför ögonen på oss. Det är tragiskt och djupt obehagligt att se hur dessa människor förändras tillsammans deras världsbild och självbild och hur målet de strävar efter och legitimerar bygger på förakt för människor som tänker olika och som ser olika ut. Lamotte och andra lever på och odlar sin ilska och för att överleva ekonomiskt måste publiken som försörjer dem via Swish få vad publiken önskar: mer ilska. Ilska är en drog som kräver högre dos för att göra samma verkan. Lamotte blir därför argare och argare, vilket gör att han ser fler och fler problem och allvarligare hot som gör att ilskan växer. Mönstret måste brytas för utfallet av den typen av tillblivelse, som bygger på att det är de andras fel, kan bara sluta i katastrof.

Ansvar man har och ansvar man tar

Idag råder koncensus om att ansvar måste komma uppifrån och att chefen eller ledningen är ytterst ansvarig. Delat ansvar, brukar man säga, är ingens ansvar. I teorin och på pappret stämmer det, men i praktiken ser det lite annorlunda ut, eftersom människor är och fungerar som människor gör. Ingen människa är en ö och det som händer mellan människor som påverkar varandra är lika viktigt som det som händer inom människor. Dagens syn på ansvar och sätt att organisera samhället fungerar perfekt i teorin och så långe man håller sig till modellen, men så fort verkligheten ska hanteras uppstår problem och då agerar människor som människor gör. Chefen som dyrt och heligt lovat att ta ansvar och som kvitterar ut en hög lön och inte sällan bonus dessutom för att axla ansvaret avgår och saken anses löst. Sedan tillsätter man en ny chef, som lovar samma sak och livet går vidare. Det är så klart ett sätt att lösa saken på, men det är både dyrt och ineffektivt.

Med ansvar är det nämligen på samma sätt som med mål man sätter upp för sig själv, vilka är mer inspirerande och har en större chans att faktiskt nås eller överträffas med bättre kvalitet och utan att arbetet påverkar hälsan. Ansvar som tas av människor som faktiskt bryr sig, det vill säga som inte kräver ekonomiska ersättningar som trotsar fantasin, har en långt bättre chans att leda till önskat resultat än ansvar som ges eller som någon får betalt för att ta. Verkligheten är ingen modell, den är och fungerar i enlighet med sin egen gäckande, icke-linjära logik.

Ytterst handlar denna reflektion om hur följande ödesfrågor hanteras på bästa sätt: Klimatet på jorden och den långsiktiga förvaltningen av ett demokratiskt och hållbart samhälle där klyftorna minskar, skolan och vården fungerar (inte bara för de som har råd att betala) och kraven på effektivitet och måluppfyllelse inte stressar sönder medborgarna mentalt och fysiskt. Frågan om ansvar är en av nycklarna för en lyckad förvaltning av det allmänna.

Det sägs av vissa att samhället utgår från individen, men alla människor är beroende av andra för att leva. Människan är en kulturvarelse och alla är ömsesidigt beroende av varandra, på en lång rad olika sätt. Med andra ord växer samhället fram underifrån och är resultatet av gemensamma ansträngningar. Paradoxalt nog utnyttjas Rut-avdraget i högre grad av människor som hävdar att skatt är stöld, men det är människor som utför arbetet med en lön som även med bidrag är långt lägre än de som beställer tjänsten. Utan respekt och ödmjukhet samt förståelse för komplexiteten och svårigheten som ett väl fungerande samhälle ställer oss alla inför kan ingen politiker i världen rädda upp situationen, av den enkla anledningen att ansvaret för ett samhälle eller en organisation är något man kan lova och ta betalt för, men aldrig någonsin hålla. Att skylla på invandrarna eller något annat är i bästa fall korkat och i värsta fall cyniskt. 

Vad är då lösningen? Jag tänker så här: ansvaret för samhället måste föras ner på lägsta möjliga nivå. Och uppstår problem bör ingen ställas till svars eller straffas, men den som felat måste delta i arbetet med att rätta till problemen man varit med och vållat. Det är ingen ny och revolutionerande lösning som bygger på banbrytande forskning. Lösningen går heller inte att förpacka snyggt och sälja med mördande reklam. Lösningen är inte ens en lösning, det handlar istället om att göra bruk av kunskap som redan finns, om hur människor faktiskt fungerar på egen hand och tillsammans med andra.

Man kan tycka, tänka och önska sig vad man vill, men verkligheten och mänskligheten kommer förr eller senare i kapp en. Utbildning ses idag som en rättighet, när det i själva verket är en skyldighet. Valfriheten ses som viktig när det i själva verket krävs gedigen kunskap och genuint intresse för att kunna göra informerade och långsiktigt hållbara val. Skolan är en nyckelaktör och den måste för det första vara likvärdig, för det andra måste kunskapen vara i centrum och för det tredje måste ansvaret för lärandet förläggas hos eleverna, inte på lärarna och absolut inte på rektorn eller ledningen. Utbildning är inget man får, det är något man gör. Under tiden man är i skolan är det kanske bekvämt att slippa plugga, men utifrån ett livs- eller samhällsperspektiv är det förödande att låta någon annan ta åt sig äran av ens eget arbete. Bara genom att ta dels låta individen ta eget ansvar för sina egna handlingar, sin egen utbildning och för alla beslut man tar rörande sitt eget liv och samhällets förvaltning.

Låter det hårt? Det är det kanske, men sanningen är ALLID bättre än drömmar och visioner. Och dagens samhälle är i praktiken brutalt hårt för alla som inte lyckas, vilket bara blir fler och fler för varje år som går. Med ett väl utbyggt, generellt och skattefinansierat trygghetssystem som fångar upp individerna innan de rasar igenom, blir samhället inte alls lika hårt som dagens av den enkla anledningen att klyftorna minskar när de som lyckas inom systemet får bidra med mer pengar än de som har det svårt. Genom att hjälpa varandra växer både de starka och svaga och alla andra kan vila i tryggheten som avsaknaden av oro skänker.

Egna mål, och andras

Så här strax innan semestern gör sig tröttheten påmind. I år är den inte riktigt lika illa som det brukar, men den är ändå kännbar. Inte så mycket kroppen som knoppen skriker efter vila, det vill säga avsaknad av krav på måluppfyllelse. På samma sätt som jag vill ta mig trappa ner inför helgen och starta upp veckan på måndag vill jag avsluta arbetsåret ordentligt för att sedan vara helt ledig under semestern. I augusti är jag pigg och redo att ta tag i höstens planer och utmaningar. Nu måste jag få smälta vårens alla intryck. Ledigheten är viktig för alla, men för akademiker är det avgörande att kunna vila hjärnan under ledigheterna, och det går inte om man just innan helgen eller semestern förväntas börja planera nästa vecka eller arbetet till hösten. Alla vet att det inte är bra, men kraven på prestation gör att gränserna hela tiden tänjs på. Det är en farlig väg att gå eftersom människokroppen är den svaga länken i snart sagt alla kedjor vi interagerar i.

Kraven på prestation och lönsamhet ökar hela tiden, i hela samhället och för alla. Och det verkar vara oundvikligt. Just det är en fight som i dagsläget verkar svår att ta, men synen på och hur man arbetar med effektivitet borde gå att ändra på. Uppfattningen om vilka krav och mål man ska sträva efter, till exempel, är en aspekt av arbetsplaneringen som verkligen kan göra stor skillnad för hälsan och välbefinnandet. Det är nämligen en avgörande skillnad på att sträva efter andras mål och målen man sätter upp för sig själv. Särskilt om ens arbete är intellektuellt. Jobbar man med kroppen är det en helt annan sak. Vetskapen om att man ska göra 5000 semlor framöver eller 2000 fyrflätade vetekransar, gör att man kan förbereda sig mentalt och ta hand om kroppen innan. Det är inte mentalt stressande, snarare tvärtom, särskilt om man trivs med arbetet som bagare. När man kommer till jobbet är det bara att bita ihop och arbeta så smidigt och effektivt som möjligt, vilket till och med kan vara stimulerande. Jag minns förberedelserna inför 6e november (Gustav Adolf bakelser), vörtbrödskampanjerna och lussekatterna inför lucia med glädje, för det var en hanterbar utmaning och tröttheten i kroppen på eftermiddagen var en skön trötthet och fick jag bara vila var det inga problem, i alla fall inte så länge tyngre perioder avlöstes av lugnare. Vetskapen om att man ska hålla en serie nya föreläsningar eller att man förväntas skriva någon rapport eller kursplan är fysiskt sett inte alls krävande, däremot är det mentalt stressande och det går även ut över kroppen och den allmänna hälsan. Och att tvinga någon att skriva en bok eller artikel som håller hög vetenskaplig klass, det vill säga ställa krav på intellektuella prestationer, är omöjligt.

När jag för några år sedan anslöt mig till projektet #blogg100 tänkte jag att det skulle vara en lätt utmaning, eller ingen utmaning alls, eftersom jag brukar skriva minst en post varje dag helt frivilligt. Det visade sig dock att jag under den där våren, dels skrev färre poster än vanligt, dels upplevde bloggandet som en tvång. Jag höll ut, men bestämde mig för att aldrig lova något gällande bloggandet, att alltid och endast skriva för min egen skull. Och får jag bara kan jag vara ohyggligt effektiv och få gjort massor utan att känna av någon som helst stress. Samma med undervisning och andra intellektuella uppdrag. Får jag själv planera och sätta upp mål för vad som ska göras och när det ska göras får jag väldigt mycket mer gjort än om jag förväntas följa order eller måste arbeta enligt en på förhand uppgjord plan. Det är både stressande och går ut över kvaliteten i arbetet.

Om jag arbetade med något annat än det jag gör som lektor idag skulle jag inte tänka som jag gör eller skriva denna bloggpost, men eftersom jag dels är anställd av staten och min lön bekostas av skattemedel, dels har genomgått en av de dyraste utbildningarna i landet, också på skattebetalarnas bekostnad, tycker jag att jag har ett ansvar att lyfta frågan om akademins syn på mål och måluppfyllelse, frihet och ansvar samt hur man når kvalitet och effektivitet i arbetet. Jag har skrivit detta förut, men upprepar det igen: Vad är poängen med att detaljreglera och toppstyra akademikers arbeten? Varför avkräva någon en lång akademisk utbildning om den anställde sedan ändå bara förväntas följa order och utföra detaljreglerade uppgifter? Tala om för mig VAD jag ska göra och när det ska vara klart, och låt mig sedan lägga upp arbetet efter eget huvud. Utvärdera gärna resultatet regelbundet, men lämna mig ifred att utföra arbetet på det sätt jag med stöd i egen erfarenhet och andras forskning finner bäst; eller sluta låtsas att det är en docents arbete jag  förväntas utföra. Det går inte att få både och!

Målen jag sätter upp för mig själv och arbetet jag utför i frihet, där jag vill, när jag vill och så länge det fungerar, blir bättre, utförs mer effektivt och ger mig dessutom mer energi och inspiration än det kräver av mig. Jag måste säga att det känns pinsamt att behöva påpeka dessa saker i ett kunskapssamhälle och på en akademisk arbetsplats. För att överleva började jag för ett drygt halvår sedan meditera, och det fungerar över förväntan. Dock var det endast av självbevarelsedrift jag gjorde det, för att skaffa mig verktyg att hantera den allt mer hopplösa situationen som arbetslivets krav försatt mig i. Om fler gör som jag och om det blir allmänt känt samt visar sig fungera kommer det troligen att leda till att kraven på måluppfyllelse och effektivitet blir ännu hådare, men det orkar jag inte tänka på. Fördumningen av samhället som visar sig på så många olika sätt idag är stressande i sig för alla som ser och förstår hur ohållbar samhällets och arbetslivets organisering är. Och när kunskaperna som produceras av forskarna bara verkar rinna av politikerna är det svårt att repa mod och finna inspiration att orka kämpa vidare. Jag vägrar dock ge upp, och att skriva om känslorna hjälper. Därför denna litania.

Idag är sista dagen som jag åker till min arbetsplats och vi har insitutionsmöte, alla betyg är inrapporterade och jag har bara en handledning kvar innan jag kan släppa arbetsgivarens krav och ägna mig åt egna uppgifter. Semestern börjar inte förrän om två veckor, men det jag ska göra på min kompetensutvecklingstid räknar jag inte som arbete, det är ledighet. Efter midsommar ska jag ta upp arbetet med mitt stora kulturteoretiska bokprojekt igen, och hinner jag få synpunkter från förlaget på min lärobok ska jag arbeta med den texten också. Jag är (forskar)utbildad och har meriterat mig till docent för att tänka och skriva, lära och utveckla kunskap. Att bara kunna ägna mig åt det under korta stunder in emellan och när det inte finns några andra krav, och att dessutom år för år tvingas inse att den tiden stadigt krymper är enormt stressande eftersom det försätter mig i en hopplös situation präglad av  ambivalens och lojalitetskonflikter. Jag är utbildad på samhällets bekostnad för att arbeta med lärande och kunskapsutveckling, men tvingas av min arbetsgivare (fast ytterst av politikerna) att följa order och producera resultat som har ytterst lite med kunskap att göra. DETTA tär på mig!

Vem tjänar på att jag som mer än gärna arbetar mer, till och med mycket mer, inte får arbeta med det jag är utbildad för, engagerad i och finner meningsfullt?

Bilder av män och mänsklig förmåga

Apolloprojektet var imponerande på många sätt. Det var till exempel ett samverkansprojekt mellan privata företag och skattefinansierade NASA, med det primära målet att placera en människa på månen (inte att tjäna så mycket pengar som möjligt på skattebetalarnas bekostnad, som i fallet med Nya Karolinska). Olika intressen gick alltså samman för att lösa en gigantisk och enormt komplicerad uppgift, just för att visa att man kunde eftersom det var svårt. Även om många kvinnor också arbetade med olika uppgifter i projektet var det ett manligt ingenjörsprojekt och det utfördes under ingenjörens guldålder. Månlandningen är en milstolpe i mänsklighetens historia. Fast det jag är intresserad av och vill skriva om här handlar om den manlighet som projektet förkroppsligade och som stod på toppen där för 50 år sedan, en alldeles speciell typ av manlighet som jag tycker bilden illustrerar.

Bilden är hämtad från boken Moonfire, som presenteras på följande sätt på Adlibris hemsida:

It has been called the single most historic event of the 20th century: On July 20, 1969, Neil Armstrong, Buzz Aldrin, and Michael Collins met John F. Kennedy's call for a manned Moon landing by the end of the 1960s. A decade of tests and training, a staff of 400,000 engineers and scientists, a budget of billions, and the most powerful rocket ever launched all combined in an unprecedented event watched by millions the world over.

Männen byggde maskinerna och maskinerna byggde männen. Det ena var en förutsättning för det andra och ingen del klarade sig på egen hand. Männen höll fortfarande på att förstå och tämja tekniken. Framtidsoptimismen var stor och samhället helt annorlunda organiserat. Boken är enormt fascinerande och den är fylld av bilder från både jorden och månen, men jag fastnade för den här bilden, för det är något med just den som tilltalar mig. Dels fångar den samtidens manliga ideal, dels illustrerar den skillnaden mellan då och nu. Dagens kritiker till feminismen, som menar att manlighet är biologisk, identifierar sig alldeles uppenbart med männen på bilden, trots att de inte har NÅGOT med dem att göra eftersom vi idag lever i ett HELT annat samhälle med helt andra värderingar och förutsättningar. Boken fångar en tidsanda och eftersom manlighet liksom kvinnlighet är kulturellt skapade och föränderliga uttryck av människans biologi, som inte förändrats på 10000 år, är det intressant att studera bilderna, läsa texten och jämföra med dagens situation.

And no one captured the men, the mood, and the machinery like Norman Mailer. One of the greatest writers of the 20th century, Norman Mailer was hired by LIFE magazine in 1969 to cover the Moon shot. He enhanced his reportage in the brilliantly crafted book, Of a Fire on the Moon, which is excerpted here. Equally adept at examining the science of space travel and the psychology of the people involved -- from Saturn V rocket engineer Wernher von Braun to the crucial NASA support staff to the three astronauts -- Mailer provides provocative and trenchant insights into this epoch-making event. Illustrating this volume are hundreds of photographs and maps from the NASA vaults, magazine archives, and private collections. These images document the development of the agency and the mission, life inside the command module and on the Moon's surface, and the world's jubilant reaction to the landing.

Idag kämpar många män för att återupprätta den där bilden av manlighet genom att försöka leda i bevis att kön handlar om biologi, vilket skulle innebära att människor med manligt kön av naturen är just så kompetent överlägsna och fyllda med självförtroende som männen på bilden. Som om det räckte att vara född i en manlig kropp för att framgångsrikt kunna axla ansvaret som Apolloprojektets ingenjörer bevisligen lyckades göra. Dagens försvarare av den manliga dominansen utgår från att allt det som männen på bilden förkroppsligar är genetiskt och att män inte behöver förtjäna den beundran som astronauterna och ingenjörerna med rätta överöstes med.

Det har aldrig någonsin räckt att vara man för att lyckas med det som män historiskt har lyckats med, genom hårt och dedikerat arbete, inte för att de var män utan för att de trodde på sig själva och sin förmåga och för att de växte upp och levde i ett samhälle som gav dem möjligheten att förverkliga sig själva och driva igenom sina drömmar. Även om dagens försvarare av mäns (biologiskt givna) makt över kvinnor hävdar motsatsen har feminismen aldrig någonsin handlat om att hindra män från att bygga rymdraketer. Feminismens mål är att ge kvinnor samma möjligheter som män, inte att stoppa män från att göra det män drömmer om att göra. Apolloprojektet var mansdominerat, men det var ett projekt som manifesterade MÄNSKLIGHETENS förmåga. Genom att öppna upp för kvinnor och undanröja hindren som gjorde att kvinnor på den tiden inte fick chansen att försöka ökar möjligheterna att vi som lever och verkar här idag ska kunna skapa ett lika storslaget och för mänskligheten avgörande projekt. Alltså inte ett projekt som siktar längre ut i rymden utan ett projekt som fokuserar på vår egen planet, inriktat på att rädda livet på jorden som är den enda platsen i hela universum där människor kan leva som människor.

Försöken att återupprätta den manlighet som bilden illustrerar är patetisk eftersom män idag inte anstränger sig tillnärmelsevis så mycket som kvinnor för att lära och utveckla kunskaper och förmågor. Skolan och den högre utbildningen är kvinnodominerad. Idag är det kvinnor som studerar och dedikerat kämpar för att förverkliga kollektiva drömmar. Greta Thunberg är bara ett exempel. Jämför männen som hånar henne på nätet med männen på bilden och det blir uppenbart att den manlighet som Apolloprojektets ingenjörer och astronauter förkroppsligade var förvärvade egenskaper, inget som män utvecklar av naturen.

Många av dagens manliga hjältar är bortskämda solitära narcissister som ser sig som naturliga arvtagare till den manlighet som männen bilden förkroppsligar. Trump, Zuckerberg och många andra framgångsrika män som halkat in i makten på ett bananskal vill ge sken av att de nått sina positioner för att de är män och som sådana överlägsna, men i själva verket handlar deras framgångar i väldigt hög grad om tur. Kvinnorna har arbetat hårt och målmedvetet i det tysta för att skaffa sig kunskaper och kompetens, vilket länge viftades undan och förklarades bort. Fast verklig kompetens och riktig kunskap betalar sig alltid, förr eller senare, och nu börjar kvinnornas möda betala sig. Maktordningar kan förändras snabbt eftersom behovet av kunskap och kompetens är långt större än behovet av män. Tomma tunnor skramlar mest brukar man säga, och försvararna av en biologiskt given manlighet gör verkligen mycket väsen av sig, men de åstadkommer inga storverk. För det krävs nämligen hårt arbete, samverkan och högre mål än personlig framgång och ekonomisk vinst, liksom i fallet med Apollo och månlandningen.

Kontinuitet, trygghet, frihet och ansvar är förutsättningar för kunskap

Ny kunskap handlar per definition om något nytt och tidigare okänt. För att utveckla kunskap krävs därför att forskare får möjlighet att ägna sin fulla uppmärksamhet på arbetet med att nå den. Allt som tar tid och fokus från arbetet med utveckling av kunskap är slöseri med pengar och resurser. Det går inte att tvinga fram forskningsresultat. Samma sak med lärande. Ändå är det just detta vi gör, mer och mer och tydligare och tydligare för varje år som går.

Så här mot slutet av arbetsåret, med semestern i sikte, när det finns tid och kraven släpper bubblar tankarna upp. Jag känner mig i år mer landad och i fas med livet, mer rofylld i kropp och själ, än på många, många år. Inte för att arbetslivets krav har minskat, utan för att jag bestämde mig redan förra året för att ta hand om mig. Även om jag inte kan tänka mig ett bättre arbete är det inte värt att förlora hälsa på grund av det, och vad är det arbetet som lektor handlar om, egentligen? Ju kunskapsutveckling och lärande, på skattebetalarnas bekostnad.

Mot bättre vetande organiseras forskning och utbildning på samma sätt som tillverkningen av varor, enligt principer från näringslivet. Det mäts, jämförs, konkurreras och produceras resultat och nyckeltal. Personalen på högskolan, lärarna och forskarna, styrs och kontrolleras, arbetet utvärderas och kravet på effektiviseringar gör att ingen kan slå sig till ro med det som är, alla måste hela tiden jaga tid och pengar. Mantrat i verksamheten är att den bekostas av skattemedel, som måste utnyttjas så effektivt som möjligt. Det håller jag självklart med om, men det betyder INTE att New Public Management är rätt väg att gå. Faktum är att kunskapen vi har om vad som främjar både hälsa, lärande och kunskapsutveckling, pekar på att vi gör helt fel, vilket leder till slöseri med skattemedel.

För att skapa de bästa förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling måste ansvariga politiker först bestämma sig för hur mycket pengar samhället ska satsa på skola, utbildning och forskning. Sedan måste politikerna lämna verksamheten ifred. Alla externa krav på (mätbara) resultat, all konkurrens och kontrollerna av måluppfyllelse, är kontraproduktiva inslag i utbildningssystemet. Frihet och ansvar samt trygghet och kontinuitet är förutsättningar för kunskap och lärande. Lämna lärarna ifred att efter eget huvud utforma undervisningen, låt forskare arbeta utan prestationskrav och placera KUNSKAPEN i centrum för verksamheten. Följ gärna upp och utvärdera, men inse att om det är kunskap man vill ha går det inte att sätta upp mål för verksamheten, som ska nås så fort som möjligt.

Hela tanken på effektivitet i skola, utbildning och forskning, är huvudlös eftersom den leder till stress, som leder till sjukdom som leder till både ökade kostnader och minskad kunskapskvalitet; det vill säga till ett huvudlöst slöseri med skattemedel. Enda sättet att både hålla koll på ekonomin och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling är att bestämma hur mycket skolan, utbildningen och forskningen får kosta, och sedan lämna verksamheten ifred. Då kan lärarna lära och forskarna forska, linjeorganisationen kan bantas och administrationen kan hållas på ett absolut minimum, samtidigt som kunskapskvaliteten blir den bästa möjliga eftersom både lärare och elever/studenter kan ägna all sin tid åt kärnverksamheten; kunskapen och lärandet.

Jag ska arbeta tre veckor till innan jag går på semester. Denna vecka fokuserar jag på att ge systemet vad systemet vill ha, det vill säga rapportera in allt som ska rapporteras in och planera för hösten. Följande två veckor ska jag läsa, skriva och tänka utan några som helst krav på prestation. Jag ser fram emot det. När jag var doktorand såg mitt arbetsliv ut så och jag stress var ett okänt inslag i mitt liv. Under doktorandåren vid slutet av 1990-talet och början av 2000-talet arbetade jag med lärande och kunskapsutveckling i frihet under ansvar. Det fanns kontinuitet och trygghet, och resultatet blev bästa möjliga kunskap. När jag tänker tillbaka på de där lyckliga åren är det inte avsaknad av krav och arbetsuppgifter som kommer för mig, tvärtom arbetade jag minst lika mycket som jag gör idag. Då förväntades inget annat av mig än att jag fokuserade på lärandet och kunskapen, vilket gjorde att jag fokuserade till 100 procent på det. Idag förväntas jag fokusera på produktion av på förhand bestämda resultat och arbetet kontrolleras i detalj, vilket gör att tiden jag kan ägna åt det jag är utbildad för och det som arbetet sägs handla om krymper. Om jag inte använde delar av min fritid för att läsa, skriva, tänka och utveckla kunskap skulle mitt arbete handla mer om annat än om utveckling av kunskap och lärande.

Men för all del, låt oss fortsätta på den inslagna vägen. Jag gör vad jag blir tillsagd och vill inte bråka. Jag är lojal med systemet, men just därför tar jag alla chanser jag får att påpeka dessa saker; av omsorg om både skattemedlen och kunskapen.

Leder ledare verkligen?

Ledaren ses som en frälsare. Och det är många gånger så som det ser ut. In kommer Gösta, eller vad han (för det är ofta en man) nu heter, och plötsligt pekar allt i rätt riktning, målen uppnås och alla är nöjda och glada. Tankemodellen utgår från att det stora flertalet är som får vilka behöver en herde för att komma någon vart. Även akademin leds på detta sätt. Docenter och professorer, om än på ytan motvilligt, låter sig likt en flock får ledas av direktiv från olika ledare. Inte sällan utförs uppgifter och arbetas efter planer och modeller som strider mot professorns egen forskning och vetenskapssamhällets beprövade erfarenhet. För att ledarens ord är lag och för att alla i någon mån är följare. Fåren går dit herden pekar; ibland till och med ut över branta stup. Ansvar är en svår fråga. Alla håller med om att det är viktigt, men i praktiken visar det sig vara svårt att leva upp till idealet. Om alla VERKLIGEN hade och tog personligt ansvar, det vill säga om det inte var möjligt att skylla på någon annan, skulle mycket se annorlunda ut. 

Man säger att kunskap och forskningsresultat skall ligga till grund för alla beslut. Och så är det också, men det pågår mycket forskning, olika typer av forskning. Därför går det, om man bara är lite uppfinningsrik, oftast att hitta forskning som ger stöd åt ledarens (och här åsyftas ingen individ, utan snarare en roll eller funktion) beslut, oavsett hur det ser ut. Ledaren och besluten som tagits legitimeras på detta sätt, konsekvent, i efterhand. Först händer något, sedan, om det gick bra, hyllas och belönas ledaren, alternativt uppfinns en förmildrande förklaring, eller så straffas ledaren. Men bedömningen sker alltid i efterhand, med facit i hand och det är vinnaren som skriver historien.

Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. Framtiden finns per definition inte. Nuet däremot, skapas i och genom det samlade resultatet av kollektiv handling. Nuet är en konsekvens av handling. Samtliga aktörers handlingar skapar vardagen, kultur, samhället, allt. Ledarens roll för blivandets riktning är i praktiken liten. Herdens makt är aldrig större än fårens samlade vilja att låta sig ledas. Visst ser det ut som ledare leder, men det är bara en efterhandskonstruktion. Människan vill förtvivlat väl att det ska se ut som det var hon som hade kontroll. Att ta ansvar på riktigt kostar på och det är lättare att ha någon att skylla på om det går åt skogen. Medborgare önskar att de folkvalda politikerna och statsministern skall fixa problemen i samhället och röstar på någon annan om det inte blir som man vill.

Vad vill jag säga med resonemanget? Jag vill visa att relationen mellan ledare och ledd är komplex. Det går inte att med säkerhet säga vad som är orsak och verkan i händelsekedjan som leder fram till utfallet som måste hanteras. Det är inga nyheter. Människor är kulturvarelser som både påverkar och påverkas av av varandra. Jesus är på många sätt sinnebilden för ledaren. Hans ord styr fortfarande vardagen för väldigt många människor, direkt och indirekt. Han, om han ens existerat i sinnevärlden, utövar fortfarande ledarskap, 2000 år efter döden. Samhället har förändrats till oigenkännlighet, men tron på ledaren består. Ett resultat av människans biologiska arv snarare än ett tecken på storheten och genialiteten i idéerna.

Ledare tar beslut, pekar ut riktningen, får ibland groteska löner och ses upp till. Ledare sitter i toppen, syns utåt och tar ansvar, fast bara på pappret. Men LEDER gör de inte. Ledare kan möjligen skapa gynnsamma klimat och sociala miljöer som lättare än andra kontexter har förutsättning att lyckas. Ledare tar åt sig äran om det går bra och skyller på sina underlydande om det går dåligt eller får bära hundhuvudet. I efterhand, när facit finns. Först då vet man och kan bedöma situationen.

Självklart är det svårt att ändra på detta, hur orimlig tanken än är. Kulturens makt över oss människor är stark. Det är viktigt att inse och något man måste förhålla sig till. Bara för att det skulle kunna vara annorlunda betyder inte att det blir så i en handvändning. Däremot går det att öka medvetenheten om förhållandet, själva förutsättningen för allt. Och ur denna kollektiva insikt kan en ny syn på hur man kan organisera företag, samhällen, seminarier eller vad det nu är som måste organiseras, växa fram, underifrån och i enlighet med forskning och beprövad erfarenhet. Om den syn på ledarskap som här skissas på sprids och kan påverka kollektivets syn på sina egna möjligheter, öppnar sig verkligen möjligheter. Stora möjligheter.

Med en annan syn på ledarens roll och förmåga kan en hel del av ledarskapets kultur och där till kopplade avarter göras upp med. Sanslösa löner, orimliga bonusprogram och osund glorifiering av Ledaren; allt som är dåligt med nuvarande syn på ledarskap går att göra sig av med. Utan att egentligen förändra något av betydelse. Och när det är gjort kan arbetet med att skapa ett samhälle med minskande klyftor och där fler kompetenser kan komma till nytta. Det finns potential att bygga en mer hållbar värld på insikten om människans ömsesidiga beroende, men då måste den tanken hållas levande och närvarande dagligen och stundligen. 

Drömmen om LEDAREN är farlig, men en värld med ödmjuka ledare, som inser sin begränsade roll för processens framgång är möjlig och önskvärd. En värld där alla inser att alla behövs, på olika sätt.

Ett ögonblick i sänder

Livet är fyllt av ögonblick och ibland dras ögonblicken ut och blir till mellanrum att vila i, med tid att tänka och möjlighet att få perspektiv på saker och ting. Ögonblick när bitar faller på plats och man ser mönster i det som tidigare upplevdes som kaos. Förändring är kulturens och livets enda konstant, det är vad som upprepas, ögonblick för ögonblick.

Hade en tanke om vad jag ville skriva om, men känner mig lite håglös. Arbetsårets krav har släppt och nu kommer tröttheten och känslan av tomhet. Än är det inte semester, men de yttre kraven på mig släpper ett efter ett här i veckan som kommer. Kontoret ska städas, vi har ett möte och de sista tentaresultaten ska rapporteras in. Sedan i höstas har ögonblicken avlöst varandra snabbt, men nu går livet in i en lugnare fas. Lika många ögonblick, men inte lika stor förändring mellan varje. Det akademiska livets rytm ser ut så.

Scrollar bland äldre poster, för att få perspektiv och inspiration. Läser om en intressant fotoutställning, på Fotografiska i Stockholm, som jag skrev om för länge sedan. Man ställer ut 250 bilder av Henri Cartier-Bresson och temat är ögonblick.

Kan allting i vårt liv hänga på ett enda ögonblick? Kärlek, hälsa, karriär? Den franske kardinalen de Retz menade på 1600-talet att allt, politiken inräknat, har sin avgörande stund. En bråkdels sekunds oaktsamhet och det rätta tillfället har gått oss förbi.

Ett ögonblick, och allt är förändrat. Det känns ofta så i efterhand, men det är sällan så. Förändringen sker altid i små steg över tid, men uppfattningen om den kommer i språng. Två skott på Sveavägen och efter det var inget sig likt. I många fall är det som att klippa av en gummisnodd, eller sticka hål på en ballong. Ögonblicket är varken större eller mindre än andra ögonblick, men konsekvenserna kan bli det när spänningar byggs upp över tid och när skillnaden mellan det som är på ena och andra sidan av barriären är stor. Det är därför klyftor är ohållbara. För det räcker med en enda liten gnista så kan allt sättas i brand. Förändringen sker dock över tid, spänningar byggs upp och det finns ingen yttersta orsak som kan elimineras i jakten på kontroll.

Uttrycket ”det avgörande ögonblicket” har i moderna tider förknippats med mästerfotografen Henri Cartier-Bresson (1908-2004). Fotografi är att trycka ner fingret på utlösaren i rätt ögonblick, var hans definition. Enkelt och oändligt svårt på samma gång. Det rätta ögonblicket (grekernas kairós) kan nämligen varken räknas ut eller förutspås. Oftast vet vi däremot när det har gått förlorat. Att fotografera är ett tillstånd, en fråga om öppenhet och en förmåga att glömma sig själv, förklarade Cartier-Bresson i en intervju för John Berger. Han beskar aldrig sina bilder utan komponerade dem i sökaren. Det som räknas i ett foto är dess helhet och enkelhet, menade han och citerade Cézanne: ”När jag börjar tänka är allting förlorat.”

Jag ser här en definition av kultur, för att förstår den måste man försätta sig i ett tillstånd av öppenhet och odla förmågan att glömma eller i alla fall bortse från sig själv. Kultur är förändring och varje ögonblick räknas. På ett ögonblick kan lycka vändas till vemod. Även om lycka är det vi strävar efter finns det alltid ett vemod där i botten. Och utan kontrasterna finns ingen kunskap, ingen kultur. Det vi vet handlar alltid om något, i relation till något annat. 

Vemod listades för några år sedan som ett av vårt språks vackraste ord, och det tycker jag är vackert och tänkvärt. När känslan av vemod kommer över en och tvingas man tänka efter och reflektera. Livet levs ett ögonblick i sänder här och nu; inte i historisk tid, och inte i framtiden, utan mitt emellan. Vemodet lurar alltid bakom hörnet, så hellre än att rädas det eller försöka förtränga är det bra att göra sig medveten om det och begrunda det. Liksom lyckan. 

Ska snart sätta mig och meditera och det slår mig att det är precis detta som meditation handlar om, att öka medvetenheten om det som är hör och nu i varje ögonblick. Allt förändras är ett känt buddistiskt mantra som minner en om att både det som är bra och det som är dåligt går över. Livet är helheten och det sker i det möjligheternas mellanrum som ständigt öppnar sig mellan det var då och det som kommer sedan. 

Andas in, andras ut. Nuet går alltid att hantera, ögonblick för ögonblick.

Försök till kunskapsvariationer

Kunskapen är en av människans unika egenskaper, den utgör gränssnittet mellan människan, världen och verkligheten. Kunskapen är den lins som tillvaron betraktas genom. Vidare är kunskapen förbindelselänken mellan människan och sanningen som ingen har direkt tillgång till. Det handlar om ett mångtydigt ord eller begrepp, fast det är inte bara ett ord vi har att göra med. Jag vill se kunskap som en kvalitet eller en egenskap, inte något man har utan snarare något man gör eller använder. Antingen fungerar kunskapen eller också gör den det inte. Kunskap är undflyende och perspektivberoende, den kräver tolkning för att bli meningsfull och användbar.

Det går inte att slå sig till ro med det man vet eller att man vet, för verkligheten förändras hela tiden, liksom människorna och kulturen som kunskapen uppstår i. Utan kritisk, analytisk förmåga och ödmjukhet inför allt man inte vet och förståelse för det som inte går att nå kunskap om blir kunskapen platt och intetsägande. Fakta är något annat, den kan man vara säker på. Antingen är den korrekt eller också inte. Fakta är dessutom sig själv nog och kan behandlas fristående från sammanhanget den beskriver. Kunskap är mycket mer ett verktyg, och dess värde står i direkt relation till användbarheten, vilken förändras från individ till individ och från en tid och plats till en annan. Fakta är linjär och komplicerat medan kunskap är icke-linjär och komplext. Kunskapen är med andra ord inte kumulativ utan en dynamiskt föränderlig kropp som hela tiden rör sig tillsammans med människorna och verkligheten. Kunskapen både påverkar och påverkas.

Ovanstående ord och tankar om kunskapens gäckande väsen är frukten av alla år i akademin, det är min definition av kunskap och den bygger på allt jag lärt mig genom att läsa böcker, samtala med kollegor, undervisa för studenter och föreläsa offentligt samt egen forskning. Kunskap har hela tiden varit målet för mig, men eftersom kunskapen är som den är och fungerar som den gör har jag närmat mig den indirekt. Bara så kan man nå förståelse för det som är komplext. Orden och meningarna som här satts på pränt är inte särskilt många och definitionen är bedrägligt enkel. Någon kanske tänker; om det var detta du sökte, känner du dig inte lurad? Vad dessa ord och tankar verkligen värt alla år av studieslit och forskarvedermödor? Det kan man sannerligen undra, men den som ställer frågan eller tänker så har inte förstått någonting. Hen sitter fjättrad vid Platons berömda grottvägg och betraktar skenet av verkligheten utan insikt om att så är fallet. Hen vet ingenting annat och är fullkomligt nöjd med definitionen, trots att den i sig är värdelös eftersom den inte betyder någonting. Kunskapen är något annat än orden och definitionen. Den som nöjer sig med sammanfattningar och tydliga resultat, som vill veta hur det och var forskaren kommer fram till behandlar kunskap som information och väntar hela tiden otåligt på nästa förströelse.

Det kan tyckas torftigt eller uppfattas som slöseri med tid att söka kunskap, i alla fall om man tänker som frågeställaren ovan. Faktum är att jag är i princip lika förvirrad idag som jag var när jag inledde mina studier på 1990-talet, men, och detta är det viktiga, det helt avgörande, jag är det på ett mycket högre plan. Jag inser till exempel att Platon hade fel, inte i sak, men hans grottliknelse fungerar bara delvis. Det finns nämligen inget äkta ljus, ingen idévärld att ta sig upp till och ut i. Kunskapen har inget yttersta mål eftersom sanningen ligger bortom, inte bara det fattbara utan även bortom allt det som är mänskligt. Människan är dömd till en tillvaro i grottan och gränsen går inte mellan de som sitter fjättrade vid väggen och de som nått upplysning utan mellan de som inser att de sitter fjättrade vid väggen och betraktar skuggor av verkligheten och de som tror att skuggorna är verkligheten. Sedan finns det de som tror sig sett ljuset eller som hävdar att det sett det, och så finns det de som tror på och beundrar den som säger sig veta säkert. Fast, återigen, det är inte så kunskap fungerar. Är jag besviken? Nej, jag har hela tiden sökt KUNSKAP och har alltid vetat att den är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Jag är tacksam för allt jag vet och förstår, för det innebär att jag förfogar över ovärderliga verktyg som hjälper mig hantera verkligheten så som den faktiskt är och fungerar. Den insikten skänker enorm trygghet. Jag kan vila i den förståelsen och le överseende åt alla som strider om vem som har mest rätt egentligen eller som debatterar frågor i jakten på det enda svaret, trots att båda har rätt, alternativt fel. Söker man kunskap kan man aldrig hävda att man har rätt och någon annan fel; det beror alltid på.

Samhällsdebatten är fylld av okunniga frågor: Vad kommer du fram till? Hur ser dina resultat ut? Det är avslöjande frågor som bygger på den verklighetsfrämmande premissen att kunskap är något man producerar, en bestämd och avgränsad, mätbar mängd information som kan paketeras och överlämnas till någon annan i ren och oförändrad form. Bara den som är okunnig eller som tror sig veta håller sig med en sådan inställning till kunskap. Tyvärr blir uppfattningen vanligare och vanligare, fler och fler ansluter sig till den. Det är så människor fungerar. Människan är en flockvarelse. Evolutionen har gjort oss sådana. Kulturen definierar oss och våra tankar mer än vi själva, även i en individualistisk kultur. Vi tror att vi är autonoma och att kunskapen är ren och står över människornas kamp med varandra om makt och inflytande.

Snart är det semester här. Några veckors arbete till bara, framförallt med skrivande. Idag är sista dagen med möten. Nästa vecka är det personaldag. För övrigt är jag fri att arbeta med kompetensutveckling, vilket innebär inläsning och författande. Under sommaren ska jag bara läsa skönlitteratur och titta på TV-serier, inte som förströelse utan för att få distans till och perspektiv på kunskapen, vilket är en förutsättning för att den ska utvecklas. Till hösten ska jag först skriva klart och publicera min bok om högre studier, sedan ska jag på allvar ta tag i min bok om kunskap och kultur; mitt Magnum Opus, mitt livsverk.

Studenternas möjlighet att påverka kurser

Mitt uppdrag som lärare på högskolan är det min uppgift att främja kunskapsutveckling och hjälpa och stötta studenternas lärande, därför är jag hela tiden uppmärksam på vad som händer i klassrummet, i mailväxlingar, på seminarier, under tentor och när jag bedömer uppgifter. Det jag fokuserar på och genom åren har upparbetat lyhördhet inför är lärandets progression och kunskapsutvecklingens framsteg. Jag försöker dessutom hela tiden och på olika sätt främja och vill även se framsteg i förmågan att förstå vad studier på högskolan handlar om. Det är för mig själva innebörden i att vara lektor, att aldrig någonsin slå mig till ro med något utan att ständigt förändra, moderera och utveckla kurserna och förutsättningarna för studenternas lärande. Jag har aldrig någonsin hindrat studenterna att påverka kurserna jag ansvarat för. Deras röst är också viktig, förutsatt att det handlar om kunskapen och lärandet.

Det ingår i mitt arbete att hålla mig ajour med litteratur och jag söker hela tiden efter nya böcker som skulle kunna fungera på de moment jag ansvarar för. Kursutveckling är en integrerad process, inte något som utförs separat eller efter någon extern utvärdering. En kurs på högskolan som inte ständigt utvecklas är inte en högskolekurs, som jag ser det. Och bara tillsammans med studenterna går det att utveckla kursen och skapa bättre förutsättningar för lärande. Jag har dock aldrig förstått varför jag inte bara ska ska bjuda in studenterna utan dessutom uppmuntra och ibland till och med ansvara för att studenterna engagerar sig. Det är ett mått på kvalitet att studenterna engagerar sig, men engagemanget måste komma från studenterna själva. Varför då? Jo, för annars agerar studenterna själva och högskolan behandlar dem som, ELEVER. På högskolan är alla, dels vuxna, dels där för kunskapens och lärandets skull.

Hela tanken om att engagemang är något som går att styra/främja uppifrån går på tvärs mot ALLT jag lärt mig under alla mina år i akademin. Och eftersom det i andra sammanhang betraktas som en viktig kvalitetsmarkör och i vissa fall en krav och en garanti för kursens vetenskaplighet att jag är docent kan och kommer jag aldrig att förstå varför jag inte är betrodd att ansvara för kvalitetsutvecklingen av kurserna jag andrar för och undervisar på. Varför ska jag kontrolleras enligt på förhand uppgjorda kriterier? Varför litar systemet jag verkar i inte på mig som lärare? På vilket sätt tjänar skattebetalarna på att jag som genomgått landets dyraste utbildning och dessutom har över 20 års erfarenhet INTE får använda kunskaperna och kompetensen jag skaffat mig genom åren? Om alla, assistenter utan akademisk utbildning, adjunkter och lektorer tvingas följa exakt samma manualer, om man nu tror så starkt på SYSTEMET för kvalitetssäkring, varför sparar man då inte pengar genom att anställa outbildad personal?

Att så många av dagens studenter inte engagerar sig i kvalitetsutvecklingen av kurserna de går i är samma andas barn som det sjunkande engagemanget i samhället för demokratin. What's in it for me? Vad fan får jag för tiden jag lägger ner alternativt pengarna? Det är ett allvarligt problem och en oroande tendens i samhället, och lär man sig inte förstå VARFÖR det är viktigt i unga år kommer man inte att utveckla den kunskapen senare. Givet att lärarna på högskolan är engagerade i kvalitetsutvecklingen, vilket är lätt att kontrollera (och varför skulle man som lektor INTE engagera sig, man har ju först ägnat uppemot fem år av studier, sedan har man ägnat minst fyra år som doktorand. Allt det där vore ju slöseri med tid, om man inte engagerade sig), kan och borde högskolan nöja sig med det. Kunskapen kan man se som ett avtal och genom att anställa kunniga och kompetenta lärare som brinner för sin uppgift har man uppfyllt sin del av avtalet. Resten är upp till studenterna och om de inte vill, orkar eller bryr sig om att engagera sig är det helt och hållet upp till dem.

Det är viktigt att bjuda in och skapa möjlighet för engagemang, att vara lyhörd för synpunkter, men få saker är mer själsdödande än att tvingas lyssna på oengagerade representanter som för fram synpunkter som handlar om annat än förutsättningarna för att skapa de bästa förutsättningarna att lära och utveckla kunskap, vilket det ofta handlar om när engagemanget inte kommer underifrån och bärs fram av en ärlig önskan om att faktiskt bidra till byggandet av en högskola som sätter kunskapen i centrum. I dagens system behandlas studenterna som barn, inte som vuxna, kompetenta och ansvarstagande individer som kommer till högskolan för att STUDERA.

Vad kännetecknar ett högre akademiskt seminarium?

Förra bloggposten handlade om avsaknaden och behovet av högre seminarier i den akademiska världen. Jag ser seminariet som själva kärnan i en akademi som värnar kunskapen och är intellektuellt stimulerande att vara och verka i, och därför blir jag ledsen när jag ser hur intresset för och seminariets angelägenhetsgrad dalar i akademin. På många institutioner i landet finns det livaktiga seminarier, men det är inte längre navet i verksamheten, den samlande punkten, platsen där tankar slipas till argument och läsvärda texter växer fram mellan kloka, kritiska, analytiskt drivna människor som sätter kunskapen i centrum och vill varandra väl. Eftersom det inte finns särskild tid för seminariet avsatt i tjänsten bortprioriteras det lätt när arbetets alla krav och måsten tvingar en att bortprioritera seminariet, trots att de allra flesta ser värdet av och vill delta i samtalet.

Fast vad kännetecknar ett högre, akademiskt seminarium? Jag vill peka på följande kvaliteter och egenskaper, men det finns säkert fler. Ett akademiskt seminarium är samtalsinriktat och bevakar så inte verksamheten glider över i en debatt där man försvarar sig eller försöker förgöra varandra. Det är inte resultatorienterat utan kunskapsfokuserat. Om arbetet handlar om något annat än att kritiskt granska argument och utveckla kunskap är det inte ett högre seminarium. Om det handlar om att hjälpa författaren att få sin artikel publicerad eller nå framgång med ansökan är det ett strategiskt seminarium som handlar om att forma följsamma forskare som lydigt bidrar till att fylla kvoten av mätbara resultat, vilket är motsatsen till det HÖGRE seminarium som jag tänker på.

På ett högre seminarium står argumenten i centrum, inte personerna eller deras titlar. Allas ord och tankar är principiellt lika mycket värda, annars blir seminariet en arena för maktutövning och handlar inte längre om kunskap och är inte en intellektuell övningsarena. Under seminarierna är man kritiska, men inte kritiserande, man jobbar tillsammans med det som inte fungerar för att texten, argumenten och tankarna som lyfts ska slipas mot varandra och bidra till förbättring så att kunskapen ska bli så bra som möjligt och chansen att den når spridning ökar. Bjuds det på tårta under det högre seminariet är det när någon är FÄRDIG med sitt projekt, inte när man får pengar för att inleda arbetet. I samma stuns som det högre seminariet införlivas den akademiska (ekonomiska) produktionsapparaten upphör det att vara högre, det ena utesluter det andra.

Seminariet måste vara ofta återkommande, varje eller varannan vecka, och även utgöra en integrerad del av vardagen på arbetsplatsen, annars blir det svårt att utföra AKADEMISKT arbete på universitetet. Ett fungerande seminarium ersätter kick-off, teambuilding-övningar och andra fenomen som smugit sig in i akademin från det övriga arbetslivet, i takt med avakademiseringen och verksamhetens allt tydligare ekonomi- och prestationsfokus. I den bästa av världar ersätter seminariet alla personalmöten, utvecklingssamtal och annat som stjäl tid från forskningen och undervisningen utan att handla om lärande och kunskapsutveckling.

Vad kan vara underlag för ett högre seminarium? Nästan vad som helst, så länge det inte finns något krav på prestation. Ett begrepp, en bok, ett utkast till en text, en enkät vars frågor behöver granskas. Det kan vara en kurs som ska ges. Så länge underlaget håller igång det akademiska utbytet av tankar, är intellektuellt stimulerande och lockar till nytänkande samt leder till kunskapsutveckling hör det hemma på det högre, akademiska seminariet.

Det var inte bättre förr, och det finns gott om exempel på dysfunktionella, destruktiva seminarier där man praktiserar management by fear och sätter skräck i, framförallt doktorander. Sådana seminarier är varken akademiska eller högre, de är bara pennalistiska. Motivet för dem, som jag förstår det, är att man ska vara hänsynslöst hård inom den egna gruppen för att stärka medlemmarna så de klarar sig i den mördande konkurrensen om forskningsmedel, publiceringar och i karriärjakten på titlar. Kunskap växer dock mellan människor som samverkar, inte mellan människor som konkurrerar med eller motarbetar varandra. Det som är bra för stora egon och maktfullkomliga strebrar är sällan bra för kunskapsutvecklingen. Inom skolan, den högre utbildningen och forskningen bör man samarbeta så mycket det bara går, för kunskapens och det gemensamma bästas skull.

Seminariet som jag tänker och tror på samt ständigt söker efter eller försöker få till stånd är ett intellektuellt stimulerande, utmanande sammanhang där akademiska värden stärks, lärande uppstår och kunskap utvecklas. Visst händer det ibland att jag får vara med om något som i alla fall liknar det jag beskriver och efterlyser, men det blir allt mer sällsynt. I början av min karriär hände det nästan varje vecka ...