Vill man veta kan man använda sig av olika strategier. Antingen undersöker man saken från grunden på egen hand eller tillsammans med andra, eller också frågar man någon som man litar på eller vet har förstahandskunskap om ämnet. Eller också googlar man, och det kan man också göra på lite olika sätt. Man kan läsa och acceptera första bästa svar man får eller också läser man olika texter och bildar sig en uppfattning som bygger på en analys som även tar källans trovärdighet i beaktande. Vissa söker sig till andra som tänker som dem själva och vill egentligen bara få sina fördomar bekräftade; det var väl det jag visste. Varianter på dessa strategier finns överallt och kombineras på olika sätt. Spektrat löper från forskaren som utgår från egna studier till kunskapsförnekaren som bara lita på människor som tänker som hen själv.
Kunskapen når en aldrig i ren form eftersom den alltid är förmedlad. Kunskap är ett begrepp som människor skapat och använder för att lära sig förstå världen; det handlar om en uppsättning sanningar, handlag och strategier för att avgöra vad man ska anse om saker och ting och hur man ska göra i olika situationer. Detta framstår som allt viktigare att förstå. Förutsättningarna för kunskapen är nästan viktigare att förstå än kunskapen i sig. För vet man vad kunskap är förstår man lättare vad som går att veta och vem man kan och bör lita på.
I dagens prestations- och resultatorienterade värld där strävan efter effektivitet drivits till sin spets söker man efter genvägar och förenklingar, vilket är olyckligt eftersom det riskerar att gå ut över förståelsen för kunskapens natur. Det tar sig olika uttryck. Ett är framväxten av alla standards som bygger på evidens, framtagna för att ge snabba svar på komplexa frågor. Allt fler tvinga allt mer följa regler och rutiner som sanktionerats från någon och med stöd i något. Tyvärr är det ofta oklart vilken kunskap och kunskapssyn som sanktionerna bygger på. Behovet av experter ökar hela tiden, samtidigt som förståelsen för vad kunskap är och hur man avgör vem som utses till expert minskar. Jag ser en risk att man i praktiken kommer att handla som så att man först utser vem som är expert och sedan lyssnar på den personen, istället för att göra tvärtom; det vill säga först lyssna och analysera vad som sägs och sedan avgöra vem som är expert.
Vi är alla människor på gott och ont, och kunskap är skapat vetande. Begäret efter kunskap och viljan att förstå är ofta starkare än den kritiska rösten som säger vänta lite, låt oss dubbelkolla detta. Om önskan att får svar är stark, otåligheten stor, frågan komplex och det finns någon där som säger sig veta och som tar på sig ansvaret, är det svårt att stå emot. Vet man inget om kunskapens natur, förstår man inte vetenskapens karaktär och tror man att kunskap är synonym för sanning, är det lätt att hamna i klorna på charlataner som söker makt och inflytande eller sugas upp i sällskap där man anslutit sig till en lära som bekräftar ens fördomar. Nätet svämmar över av allt detta, vilket gör det viktigare än någonsin i mänsklighetens historia att sprida kunskap om kunskapens väsen och vetenskapens begränsningar och förtjänster.
Idag lyssnas det på och är samhället närmast fixerad vid kunskapsagenter, det vill säga experter som får ansvar för att tala om hur det är och hur saker och ting ska förstås samt hur det som sker ska tolkas. I skolan förväntas lärarna följa regler och manualer i lika hög grad som eleverna, och verksamheten granskas enligt på förhand uppgjorda strategier som utvärderar graden av regelföljande. Den kritiskt analytiska förmågan minskar därför drastiskt i samhället, och experter får allt mer makt samtidigt som kunskapen kontrolleras allt mer av människor med makt. Glappet mellan världen och vetandet ökar för varje år och kunskapen blir allt mer bokstavlig och tvingande. Jag ser med oro hur olika typer av fundamentalism växer fram och krockar med varandra.
Menar vi allvar med talet om kunskapssmhället måste den onda cirkeln brytas. Vi måste överge dyrkan av kunskapsagenter och börja fokusera på kunskapsargument. Argument är fristående från och ANVÄNDS av människor. Inför experter är man i underläge oavsett hur mycket man faktiskt kan och vet, eftersom det är en maktposition. Argument kan dock alla använda och lära sig förstå och analysera. Ingen äger kunskapen och både den och världen samt verkligheten förändras hela tiden. Argument är aldrig ristade i sten, de förändras liksom allt annat och måste utvärderas i varje sammanhang och för respektive ändamål.
Ett verkligt kunskapssamhälle kan aldrig byggas av experter, bara på argument som hela tiden granskas kritiskt i relation till världen och verkligheten. Expertsamhället är inte ett kunskapssamhälle, det är bara en annan form av fundamentalism som är lika förkastlig som alla andra fundamentalismer.
fredag 31 maj 2019
torsdag 30 maj 2019
En lärares tankar om en bra hemtenta
Igår examinerades årets sista uppsatser och idag ska den näst sista hemtentainlämningen kommenteras. Det akademiska året 2018/2019 sjunger på sista versen, även om det fortfarande finns massor kvar att göra innan det är dags för semester. Det har varit ett bra år på många olika sätt och även om jag verkligen behöver semester och ledighet känner jag inte som jag allt oftare gjort vid den här tiden på året; som om jag inte orkar ett år till. Detta år kan jag redan nu, innan ledigheten, känna att jag längtar tillbaka in i matchen. Även om jag är oerhört trött just nu kan jag vila i den känslan, och den hjälper mig att hitta inspiration i arbetet med att kommentera hemtentan som är den första examinerande inlämningsuppgiften som studenterna skriver på utbildningen. För många är det första gången man blir bedömd med utgångspunkt i akademiska krav på kritisk förmåga och självständighet. Det som ska kommenteras är med andra ord en typ av text som jag som lärare, forskare och författare inte alltid finner inspirerande att läsa. Detta är jag helt med på och jag förstår så klart att det inte går att ställa allt för höga krav på studenterna. Jag kan dock aldrig läsa någon text utan att läsa den som en helt färdig och publicerbar text. När jag kommenterar texterna vill jag dock visa studenterna hur deras text blir läst av en akademisk skolad lärare. Jag talar aldrig om hur man ska göra eller vad man måste eller inte får göra. Mina kommentarer handlar alltid om hur man kan och bör tänka för att texten ska bli så bra som möjligt, eftersom det är enda sättet att utvecklas som student och skribent. Det är omöjligt att utveckla kritiskt självständiga förmågor genom att följa instruktioner.
Min vana trogen delar jag med mig av kommentarerna vilka som vanligt är allmänt hållna och därför fungerar som inspiration in för hemtentainlämningar på olika kurser i olika ämnen. Liksom läroboken jag håller på att skriva handlar det om generiska kunskaper och allmänna råd om vad man bör tänka på när man skriver och läser igenom sin text innan den laddas upp eller lämnas in.
Det första jag vill säga (igen, för jag skrev det i uppgiften) är följande: Skriv namn överst på pappret! Inte i första hand för att visa vem som skrivit texten, utan för att tillägna sig vanan att alltid skriva texter som ger läsaren all information som läsaren behöver för att förstå vem som skrivit den, vad den handlar och vart den hör hemma. Det gäller all skriftlig kommunikation överallt, därför är det viktigt även om ingen blir underkänd om man missar det. Lämnar man in en CV eller ansökan om ett jobb man vill ha och glömmer skriva namn får man dock inte jobbet. Tänk på det. Jag brukar säga att en bra text ska man kunna hitta ute på gatan och ändå förstå vad det är för typ av text, vem som skrivit, den, var den hör hemma och vad författaren vill förmedla för kunskaper.
Tänk på att alla bra texter ska alla kunna läsa med behållning. Tänk därför inte att det är din lärare du riktar dig till för att få godkänt på kursen. Börja inte mitt i en tanke. Lägg dig vinn om att inleda på ett sätt som fångar läsarens intresse för ämnet och kunskaperna som du vill förmedla. Underskatta inte vikten av en väl genomtänkt struktur i upplägget. Även det inte är ett krav är det alltid bra att börja med en introducerande inledning som leder läsaren in i tankarna och redovisningen av kunskapen. Och avsluta med en kort reflektion.
Även om språket inte bedöms är det avgörande att det fungerar. Alldeles för många slarvar med korrekturläsningen av texten och jag misstänker att vissa inte ens har läst igenom texten själv innan den lämnats in. Det är omöjligt att skriva en bra text utan att också läsa den noga, både med fokus på innehållet och språket. En av mina lärare sa en gång till mig att ingen vet hur mycket arbete som ligger bakom en välskriven text. Det krävs övning för att utvecklas och hemtentorna är ett led i utbildningen som avslutas med ett examensarbete. Ta därför vara på alla chanser att skriva, läsa och utvecklas. Om inte du orkar, vill eller förstår varför du ska läsa texten kommer ingen som inte är tvingad till det att läsa den. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att man förstår detta.
När det gäller texten och dess innehåll är det viktigt att man i arbetet med hemtentor förstår att läraren vet att ni har tillgång till boken och att ni kan läsa. Referera därför så lite som möjligt. Återberätta inte bara det du har läst. Det kan vem som helst göra. Det som bedöms är dina kunskaper och din förmåga att förklara vad du har lärt dig med egna ord. En bra hemtenta är resonerande och det framgår tydligt vem som säger vad och med stöd i vilka argument eller källor. Ta inte för givet att den som läser förstå eller vet. Ta ansvar för texten och dess innehåll och ta även din roll som förmedlare av kunskap på allvar. Skriver du bara för att få godkänt blir det aldrig bra. Du måste vilja något med texten och låta viljan att veta lysa igenom och driva texten framåt. Bara så kan det blir riktigt bra.
I en hemtenta förväntas man förhålla sig aktiv till innehållet i texten man läser. Man ska visa på prov på kritisk förmåga och självständighet. Vad innebär det som står i boken? Hur kan kunskapen användas, ute i samhället utanför kursen? Har du egna erfarenheter av liknade saker är det bra att resonera kring dessa; dock inte anekdotiskt och fristående från kurslitteraturen. Återigen är det din förmåga som kunskapsförmedlare och författare som bedöms. Visa hur du tänker och motivera varför. Skriv inte enligt mig eller jag anser, i alla fall inte utan att noga gå igenom skälen för din åsikt. Vem anser något? Varför, och på vilka grunder? Hur förhåller sig olika författare, texter och påståenden till varandra? Leta efter och diskutera korrelationer och inkonsekvenser. Diskutera innehållet och förhåll dig inte passiv till texterna du läser (eller skriver).
När det gäller referenser i löpande text är det en svårt konst som få behärskar. Det ställs därför inga jättehöga krav på detta i början av utbildningen, men det är viktigt att man förstår att refererande är en nyckelkompetens i den akademiska världen. Tänk på att aldrig referera slentrianmässigt eller passivt, med ett efternamn och ett årtal inom parentes i slutet av varje stycke eller liknande. Ingenting blir sant för att det står i en bok. Och allmänna påståenden kan och får aldrig refereras till bara med hänvisning till en text. Vem säger det som hävdas, och på vilka grunder? Det måste tydligt framgå av din text. Ingen författare kan friskriva sig genom att det är någon annan som hävdar det som påstås. Återigen, det är dina kunskaper som bedöms och du ska bara skriva sådant som du själv förstår och kan försvara med egna ord. Transparens är avgörande! Läsaren ska inte behöva läsa texterna du har läst för att förstå sin text. All information som krävs måste du förmedla till läsaren med dina egna ord.
Det som bedöms när jag som lärare läser texter som studenter skriver är textens unika kunskapsbidrag och studentens personliga förmåga att förmedla vad man lärt sig på ett begripligt sätt. Därför är alla inslag i texten som liknar referat år rena återgivningar, redogörelser för vad som ska komma eller utvikningar som inte har med ämnet att göra, överflödiga. Ett gott råd är att tänka att man skriver för någon som går en annan kurs på högskolan och att man ska förklara för den studenten vad man har lärt sig. Se dig som lärare och skriv en undervisande text. Redovisa inte vad du har läst, förklara vad du kan med egna ord och argumentera för kunskapen du tillägnat dig så blir det bra och när du fortsätter skriva på det sättet utvecklas du både som författare och tänkare, vilket är nödvändigt för att kunna skriva ett bra examensarbete i slutet av utbildningen.
Det jag försökt visa är att hemtentan inte är enbart en isolerad uppgift och unikt examinerande tillfälle som man sedan lämnar och riktar fokus mot nästa uppgift. Progression i utbildningen handlar om att lyssna på kritik, dra lärdom av sina misstag och hela tiden utvecklas genom att se alla inlämningar och examinerande moment som ett led i arbetet med att tillägna sig förmågan att tänka och skriva kritisk, självständigt och transparent resonerande. Den förmågan har man nytta av överallt och under resten av livet, oavsett vad man gör efter utbildningen.
Tänk inte att det finns en manual eller någon rättningsmall. Lärarna på högskolan bedömer inlämningarna och lämnar ett utlåtande, vi rättar inte texten eller talar om hur man ska göra. Orsaken till det är att det inte finns ett enda sätt att lösa den här typen av uppgifter.
Min vana trogen delar jag med mig av kommentarerna vilka som vanligt är allmänt hållna och därför fungerar som inspiration in för hemtentainlämningar på olika kurser i olika ämnen. Liksom läroboken jag håller på att skriva handlar det om generiska kunskaper och allmänna råd om vad man bör tänka på när man skriver och läser igenom sin text innan den laddas upp eller lämnas in.
Det första jag vill säga (igen, för jag skrev det i uppgiften) är följande: Skriv namn överst på pappret! Inte i första hand för att visa vem som skrivit texten, utan för att tillägna sig vanan att alltid skriva texter som ger läsaren all information som läsaren behöver för att förstå vem som skrivit den, vad den handlar och vart den hör hemma. Det gäller all skriftlig kommunikation överallt, därför är det viktigt även om ingen blir underkänd om man missar det. Lämnar man in en CV eller ansökan om ett jobb man vill ha och glömmer skriva namn får man dock inte jobbet. Tänk på det. Jag brukar säga att en bra text ska man kunna hitta ute på gatan och ändå förstå vad det är för typ av text, vem som skrivit, den, var den hör hemma och vad författaren vill förmedla för kunskaper.
Tänk på att alla bra texter ska alla kunna läsa med behållning. Tänk därför inte att det är din lärare du riktar dig till för att få godkänt på kursen. Börja inte mitt i en tanke. Lägg dig vinn om att inleda på ett sätt som fångar läsarens intresse för ämnet och kunskaperna som du vill förmedla. Underskatta inte vikten av en väl genomtänkt struktur i upplägget. Även det inte är ett krav är det alltid bra att börja med en introducerande inledning som leder läsaren in i tankarna och redovisningen av kunskapen. Och avsluta med en kort reflektion.
Även om språket inte bedöms är det avgörande att det fungerar. Alldeles för många slarvar med korrekturläsningen av texten och jag misstänker att vissa inte ens har läst igenom texten själv innan den lämnats in. Det är omöjligt att skriva en bra text utan att också läsa den noga, både med fokus på innehållet och språket. En av mina lärare sa en gång till mig att ingen vet hur mycket arbete som ligger bakom en välskriven text. Det krävs övning för att utvecklas och hemtentorna är ett led i utbildningen som avslutas med ett examensarbete. Ta därför vara på alla chanser att skriva, läsa och utvecklas. Om inte du orkar, vill eller förstår varför du ska läsa texten kommer ingen som inte är tvingad till det att läsa den. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att man förstår detta.
När det gäller texten och dess innehåll är det viktigt att man i arbetet med hemtentor förstår att läraren vet att ni har tillgång till boken och att ni kan läsa. Referera därför så lite som möjligt. Återberätta inte bara det du har läst. Det kan vem som helst göra. Det som bedöms är dina kunskaper och din förmåga att förklara vad du har lärt dig med egna ord. En bra hemtenta är resonerande och det framgår tydligt vem som säger vad och med stöd i vilka argument eller källor. Ta inte för givet att den som läser förstå eller vet. Ta ansvar för texten och dess innehåll och ta även din roll som förmedlare av kunskap på allvar. Skriver du bara för att få godkänt blir det aldrig bra. Du måste vilja något med texten och låta viljan att veta lysa igenom och driva texten framåt. Bara så kan det blir riktigt bra.
I en hemtenta förväntas man förhålla sig aktiv till innehållet i texten man läser. Man ska visa på prov på kritisk förmåga och självständighet. Vad innebär det som står i boken? Hur kan kunskapen användas, ute i samhället utanför kursen? Har du egna erfarenheter av liknade saker är det bra att resonera kring dessa; dock inte anekdotiskt och fristående från kurslitteraturen. Återigen är det din förmåga som kunskapsförmedlare och författare som bedöms. Visa hur du tänker och motivera varför. Skriv inte enligt mig eller jag anser, i alla fall inte utan att noga gå igenom skälen för din åsikt. Vem anser något? Varför, och på vilka grunder? Hur förhåller sig olika författare, texter och påståenden till varandra? Leta efter och diskutera korrelationer och inkonsekvenser. Diskutera innehållet och förhåll dig inte passiv till texterna du läser (eller skriver).
När det gäller referenser i löpande text är det en svårt konst som få behärskar. Det ställs därför inga jättehöga krav på detta i början av utbildningen, men det är viktigt att man förstår att refererande är en nyckelkompetens i den akademiska världen. Tänk på att aldrig referera slentrianmässigt eller passivt, med ett efternamn och ett årtal inom parentes i slutet av varje stycke eller liknande. Ingenting blir sant för att det står i en bok. Och allmänna påståenden kan och får aldrig refereras till bara med hänvisning till en text. Vem säger det som hävdas, och på vilka grunder? Det måste tydligt framgå av din text. Ingen författare kan friskriva sig genom att det är någon annan som hävdar det som påstås. Återigen, det är dina kunskaper som bedöms och du ska bara skriva sådant som du själv förstår och kan försvara med egna ord. Transparens är avgörande! Läsaren ska inte behöva läsa texterna du har läst för att förstå sin text. All information som krävs måste du förmedla till läsaren med dina egna ord.
Det som bedöms när jag som lärare läser texter som studenter skriver är textens unika kunskapsbidrag och studentens personliga förmåga att förmedla vad man lärt sig på ett begripligt sätt. Därför är alla inslag i texten som liknar referat år rena återgivningar, redogörelser för vad som ska komma eller utvikningar som inte har med ämnet att göra, överflödiga. Ett gott råd är att tänka att man skriver för någon som går en annan kurs på högskolan och att man ska förklara för den studenten vad man har lärt sig. Se dig som lärare och skriv en undervisande text. Redovisa inte vad du har läst, förklara vad du kan med egna ord och argumentera för kunskapen du tillägnat dig så blir det bra och när du fortsätter skriva på det sättet utvecklas du både som författare och tänkare, vilket är nödvändigt för att kunna skriva ett bra examensarbete i slutet av utbildningen.
Det jag försökt visa är att hemtentan inte är enbart en isolerad uppgift och unikt examinerande tillfälle som man sedan lämnar och riktar fokus mot nästa uppgift. Progression i utbildningen handlar om att lyssna på kritik, dra lärdom av sina misstag och hela tiden utvecklas genom att se alla inlämningar och examinerande moment som ett led i arbetet med att tillägna sig förmågan att tänka och skriva kritisk, självständigt och transparent resonerande. Den förmågan har man nytta av överallt och under resten av livet, oavsett vad man gör efter utbildningen.
Tänk inte att det finns en manual eller någon rättningsmall. Lärarna på högskolan bedömer inlämningarna och lämnar ett utlåtande, vi rättar inte texten eller talar om hur man ska göra. Orsaken till det är att det inte finns ett enda sätt att lösa den här typen av uppgifter.
onsdag 29 maj 2019
Den tekniska faktorn
Den verkligt stora elefanten i rummet är tekniken. Samhället blir bara mer och mer beroende av den. Trots det förs ingen riktigt kritisk diskussion om den. Visst kommer det larmrapporter, men dess verkan klingar snabbt av. Kritiken rinner av tekniken eftersom den lovar oss allt vi kan komma på att önska oss? Inte här och nu, men snart. I framtiden kommer ... Teknikens lockelse ligger i alla löften den bär på. Det är en enorm och samhällsförändrande kraft. Kraften växer dock inte ur tekniken utan inom och mellan människor. Det är människors drömmar och förhoppningar som driver utvecklingen, igår, idag och imorgon. Tekniken är och kommer alltid att vara mer beroende av människorna än människorna är av tekniken. Ändå dyrkas tekniken, eller kanske just därför? Maskinerna håller på att bli normen och utvecklingen drivs på ytterligare när den mänskliga faktorn allt mer ses som ett problem, ett olyckligt undantag.
Det är inte tekniken i sig som dyrkas, det är människornas drömmar och förhoppningar om allt som tekniken kan eller kommer att kunna göra som dyrkas, vilket är paradoxalt. Kanske ligger det i människans natur att underordna sig högre makter. Gud skapade inte människan, det var och är människan som hela tiden skapar nya gudar som förkroppsligar människans drömmar och förhoppningar. Tekniken fungerar på samma sätt. Oavsett hur många problem den skapar och hur ofta den gör oss besvikna väljer vi att bortse från det och fokuserar på drömmarna och förhoppningarna. Om bara, inom kort, när detta är löst, då ... Självbedrägeriet hålls vid liv och vårdas ömt, istället för att lära sig acceptera och lära sig hantera tillvaron som den är och faktiskt fungerar. Minsta misstag begått av en människa utreds grundligt och kraven på högre straff klingar aldrig av. Ansvariga avgår i parti och minut och ledare som avskedar anställda i horder hyllas för sitt mod och sin handlingskraft, trots att ingen vet vart människorna ska ta vägen eller hur de ska klara sitt uppehälle. Tekniken löser allt till det bästa, säger man. Det har den alltid gjort. Är det verkligen så, och har den faktiskt det?
Tekniken får hela tiden nytt förtroende och det finns alltid en plausibel förklaring till eventuella tekniska problem. Människor som begår fel förlåts aldrig, men tekniken som anses ofelbar får hela tiden nytt och växande förtroende. Därför, menar jag, borde vi tala mycket mer om och även oroa oss för den tekniska faktorn. Fel som människor begår kan människor också rätta till. Det är faktiskt därför och just på det sättet som samhällen växer fram och utvecklas. Där och när människor hjälper varandra att hantera vardagens alla problem frodas kulturen och är människor lyckliga. När starka hjälper svaga och människor arbetar tillsammans för att göra livet bättre för alla ökar den generella lyckan, liksom folkhälsan och tillfredsställelsen. Livet är aldrig perfekt och det kan per definition inte leva upp till människors förväntningar, och just därför leder problem som människor skapar till sammanhållning, trygghet och gemenskap. Samhället är på det sättet både lösningen på och orsaken till problemen som livet ger upphov till. Fast bara så länge som människor förstår varandra och arbetar tillsammans för det gemensammas bästa. När alla fokuserar på sig och sin egen lycka och fokuserar på tekniska lösningar som ger just mig fördelar och säkrar min trygghet löses samhället upp. Den mänskliga faktorn är en vital del av samhället och alla försök att eliminera den faktorn är inte bara dömt att misslyckas, utan även potentiellt förödande.
Den TEKNISKA faktorn är inte bara elefanten i rummet utan också det verkliga problemet. Tekniken lever på löften om lycka, framgång, trygghet, effektivitet och perfektion. Är det så det ser ut och fungerar i vardagen? Är nätet ALLTID tillgängligt? Går tågen ALLTID i tid? Krånglar aldrig datorn, bilen eller induktionsspisen? Låt oss stanna upp och jämföra drömmarna och förhoppningarna med verkligheten. En hammare fungerar alltid, den kan man slarva bort, men den fungerar alltid som den är tänkt. Hammaren får här representera teknik som mognat. Hjulet är ett annat exempel och det finns gott om sådan teknik som inte gör något väsen av sig utom i de ytterst få undantagsfall då något fallerar. Digital teknik är allt annat än mogen, tvärtom bygger hela dess framgång på att den är omogen. Digital teknik består av 80 procent drömmar och förhoppningar och 20 procent funktion (som dessutom sällan fungerar optimalt). När tekniken fallerar eller misslyckas med att leva upp till människor förväntningar satsas på mer forskning, vilken dock inte leder till att problemen löses och tekniken mognar. Teknikforskningen flyttar bara fram positionerna och höjer förväntningarna om vad som är möjligt. Och människorna tvingas vänja sig vid signalfel och högteknologiska dörrar och toaletter som inte fungerar. Spårvagnarna från 1950-talet rullar fortfarande i Göteborg, medan senare generationers spårvagnar ständigt krånglar. Ändå är det mot framtiden och teknikens fåfänga LÖFTEN som blicken riktas och resurserna styrs.
Det är inte tekniken i sig som dyrkas, det är människornas drömmar och förhoppningar om allt som tekniken kan eller kommer att kunna göra som dyrkas, vilket är paradoxalt. Kanske ligger det i människans natur att underordna sig högre makter. Gud skapade inte människan, det var och är människan som hela tiden skapar nya gudar som förkroppsligar människans drömmar och förhoppningar. Tekniken fungerar på samma sätt. Oavsett hur många problem den skapar och hur ofta den gör oss besvikna väljer vi att bortse från det och fokuserar på drömmarna och förhoppningarna. Om bara, inom kort, när detta är löst, då ... Självbedrägeriet hålls vid liv och vårdas ömt, istället för att lära sig acceptera och lära sig hantera tillvaron som den är och faktiskt fungerar. Minsta misstag begått av en människa utreds grundligt och kraven på högre straff klingar aldrig av. Ansvariga avgår i parti och minut och ledare som avskedar anställda i horder hyllas för sitt mod och sin handlingskraft, trots att ingen vet vart människorna ska ta vägen eller hur de ska klara sitt uppehälle. Tekniken löser allt till det bästa, säger man. Det har den alltid gjort. Är det verkligen så, och har den faktiskt det?
Tekniken får hela tiden nytt förtroende och det finns alltid en plausibel förklaring till eventuella tekniska problem. Människor som begår fel förlåts aldrig, men tekniken som anses ofelbar får hela tiden nytt och växande förtroende. Därför, menar jag, borde vi tala mycket mer om och även oroa oss för den tekniska faktorn. Fel som människor begår kan människor också rätta till. Det är faktiskt därför och just på det sättet som samhällen växer fram och utvecklas. Där och när människor hjälper varandra att hantera vardagens alla problem frodas kulturen och är människor lyckliga. När starka hjälper svaga och människor arbetar tillsammans för att göra livet bättre för alla ökar den generella lyckan, liksom folkhälsan och tillfredsställelsen. Livet är aldrig perfekt och det kan per definition inte leva upp till människors förväntningar, och just därför leder problem som människor skapar till sammanhållning, trygghet och gemenskap. Samhället är på det sättet både lösningen på och orsaken till problemen som livet ger upphov till. Fast bara så länge som människor förstår varandra och arbetar tillsammans för det gemensammas bästa. När alla fokuserar på sig och sin egen lycka och fokuserar på tekniska lösningar som ger just mig fördelar och säkrar min trygghet löses samhället upp. Den mänskliga faktorn är en vital del av samhället och alla försök att eliminera den faktorn är inte bara dömt att misslyckas, utan även potentiellt förödande.
Den TEKNISKA faktorn är inte bara elefanten i rummet utan också det verkliga problemet. Tekniken lever på löften om lycka, framgång, trygghet, effektivitet och perfektion. Är det så det ser ut och fungerar i vardagen? Är nätet ALLTID tillgängligt? Går tågen ALLTID i tid? Krånglar aldrig datorn, bilen eller induktionsspisen? Låt oss stanna upp och jämföra drömmarna och förhoppningarna med verkligheten. En hammare fungerar alltid, den kan man slarva bort, men den fungerar alltid som den är tänkt. Hammaren får här representera teknik som mognat. Hjulet är ett annat exempel och det finns gott om sådan teknik som inte gör något väsen av sig utom i de ytterst få undantagsfall då något fallerar. Digital teknik är allt annat än mogen, tvärtom bygger hela dess framgång på att den är omogen. Digital teknik består av 80 procent drömmar och förhoppningar och 20 procent funktion (som dessutom sällan fungerar optimalt). När tekniken fallerar eller misslyckas med att leva upp till människor förväntningar satsas på mer forskning, vilken dock inte leder till att problemen löses och tekniken mognar. Teknikforskningen flyttar bara fram positionerna och höjer förväntningarna om vad som är möjligt. Och människorna tvingas vänja sig vid signalfel och högteknologiska dörrar och toaletter som inte fungerar. Spårvagnarna från 1950-talet rullar fortfarande i Göteborg, medan senare generationers spårvagnar ständigt krånglar. Ändå är det mot framtiden och teknikens fåfänga LÖFTEN som blicken riktas och resurserna styrs.
Humaniora, forskningen om människan och det unikt mänskliga, befinner sig i ständig kris. Resurserna minskar stadigt och studentunderlaget sviktar. Allt fler är allt mer ointresserade av vem de är, varifrån de kommer och vad som kännetecknar ett mänskligt, gott och värdigt liv. Pengar till forskning om digitalisering saknas inte och intresset för ny teknik ökar hela tiden. Som sagt, ju mer man forskar om teknik desto fler drömmar och visioner kan och kommer att man att kunna förverkliga, men bara nästan. Det är min poäng. Och gränsen för det möjliga, det som människor kan drömma om och hoppas på förskjuts hela tiden. Kunskapen om detta är mainstream inom humaniora, men "ingen" lyssnar på mossiga humanister. Tvärtom skyller man på budbäraren och hånar och förlöjligar filosofer, genusvetare och forskare som verkligen vill förstå förutsättningar för mänskligt liv; allt för att kunna hålla drömmen om teknikens förträfflighet vid liv.
Skolan digitaliseras, vilket gör att elever lär sig anpassa sig till och interagera med teknik. Och digitaliseringen drivs på för att eleverna ska kunna skaffa sig kunskap om tekniken och alla dess underbara möjligheter. Snabbare, bättre och mer korrekt är mantrat som upprepas. Trots att vi vet att människans storhet och framgång ligger i förmågan att hantera osäkerhet och förändring. Det är inte människan som ska anpassa sig efter tekniken, det är tekniken som ska anpassa sig efter människan. Fast så kan det bara bli om människan förstår sig själv och inser att det tekniken som utgör den verkliga faran, just eftersom människor är dåliga på att analysera sig själv och sina tillkortakommanden kritiskt. Sätt den insikten i kombination med det faktum att allt idag är uppkopplat och sammanvävt. Tanken svindlar. Den där elefanten kommer inte att försvinna bara för att vi människor förnekar dess existens och vägrar se problemen den orsakar.
Jag är inte uppgiven, men jag är genuint oroad. Kanske måste det bli värre innan det kan bli bättre? Fast tänk om det redan är för sent att vända utvecklingen? När teknikspåret är kört i botten tvingas kanske mänskligheten lära om från grunden och göra om samma misstag som det tagit generationer att lära sig hantera. Jag ser inte att det nödvändigtvis blir eller är så, men bara det faktum att risken finns menar jag borde tas på allvar. Vi har inget att förlora på att stanna upp och tänka efter, tvärtom är det i sig hälsofrämjande.
Jag är inte uppgiven, men jag är genuint oroad. Kanske måste det bli värre innan det kan bli bättre? Fast tänk om det redan är för sent att vända utvecklingen? När teknikspåret är kört i botten tvingas kanske mänskligheten lära om från grunden och göra om samma misstag som det tagit generationer att lära sig hantera. Jag ser inte att det nödvändigtvis blir eller är så, men bara det faktum att risken finns menar jag borde tas på allvar. Vi har inget att förlora på att stanna upp och tänka efter, tvärtom är det i sig hälsofrämjande.
tisdag 28 maj 2019
Att skriva självständigt och argumenterade
Uppsatstider på högskolan är årets mest hektiska period. Både studenter och lärare går på knäna. Förutsättningarna för att skapa högkvalitativ kunskap är med andra ord inte de bästa. Mitt läroboksprojekt är pausat. Fast jag slutar naturligtvis inte samla på mig uppslag och exempel att tänka med och skriva om. En fråga som studenter i alla tider brottats med och som behöver adresseras i en grundläggande lärobok som vänder sig till studenter på högskolan är följande: Hur driver man en självständig och kritisk argumentation som landar i en unik ståndpunkt som är möjlig att värdera och diskutera vetenskapligt? Kort sagt, hur skriver man akademiskt? Den frågan menar jag fångar essensen av studier på högskolan. När man väl behärskar den konsten har man skaffat sig en första uppsättning verktyg som man sedan kan arbeta vidare med hjälp av och som man aldrig blir färdig med. Jag ser det som ett steg man måste ta, ett första hinder att övervinna. Sedan blir allting mycket enklare. Det är viktigt att man förstår detta och gör vad som krävs för att utveckla förmågan tidigt i sin utbildning. Inser man under slutspurten av examensarbetet att man inte förstår vad argumentera betyder är det för sent att göra något åt saken.
Kunskapskvalitet växer fram underifrån och mellan lärare och student, som ett resultat av eget arbete; den går inte att formulera som ett mål på förhand och styra verksamheten mot. Som jag ser det är kvalitet inte målet med studierna på högskolan, utan medlet och vägen fram. Utan kvalitet i varje led och moment är den högre utbildningen inte högre. Detta behöver både politiker, högskoleledningar och studenter samt lärare inse, annars finns en risk att högskolan avakademiseras. Jakten på mätbara resultat driver upp tempot i verksamheten och riskerar att leda till att organisationen utvecklar ett tunnelseende som föröder förutsättningarna för intellektuell mognad hos både lärarna och studenterna. Det räcker att en lärare i laget saknar förståelse för värdet av kritiskt, självständig argumentation eller inte bryr sig, och satsar på kundnöjdhet och popularitet för att föröda en hel grupps möjlighet att utvecklas till akademiker. Den lärare som värnar det som gör högre utbildning högre uppfattas ofta och lätt som en slavdrivare vilken ställer alldeles för höga krav. I själva verket handlar det om höga förväntningar och verklig omsorg om studenternas kunskapsutveckling och kompetens.
Självständigt, kritiskt, argumenterande skrivande är en akademisk nyckelkompetens som inte går att formalisera eftersom den är både unik och generell. Det handlar om en förmåga som inte går att redogöra för på något enkelt och tydligt sätt i en anvisning. När man möter den känner man igen den. Det är viktigt att man förstår att argumentation är en akademisk grundkompetens som bara kan utvecklas av den som verkligen vill lära sig. Jag vet inte om liknelsen fungerar, men jag tänker mig det lite som ett skateboardtrick; det klarar ingen utan att försöka och försöka igen på egen hand och under ledning av någon som kan. Samma är det med kompetensen att driva ett självständigt, kritiskt, argumenterande, vetenskapligt resonemang. Förmågan att skriva och tänka akademiskt måste man först lära sig känna igen och bekanta sig med, sedan visualisera. Därefter kan man försöka skriva på egen hand, men utan egen, noggrann läsning och reflektion över textens innehåll går det inte att få till en text som går att lämna ifrån sig. Och utan förståelse för lärarens och andra läsares kritiska synpunkter och ödmjukhet inför det faktum att alla texter som verkligen betyder något kräver omskrivning i flera led, går det inte att utveckla förmågan. Ställer man läraren till svars och kräver tydliga instruktioner för exakt hur man ska göra har man inte förstått vad man förväntas göra, för självständig argumentation kan ingen annan lära åt en, det är liksom skateboardåkande en kompetens man måste utveckla på egen hand.
Hur gör man då? För det första måste man vilja något själv. Läser man en bok som ska tentas av måste man vilja förstå den, annars är det omöjligt att skiva en självständig, kritisk och argumenterande text om sin egen läsning. Refererar man bara, det vill säger återger vad som står i boken, skriver man bara om det man läst, flyttas bara information från en plats till en annan. På högskolan räcker det inte att man visar att man har läst, man måste även visa hur man har läst och förklara varför. Att skriva "enligt mig ..." eller "min tolkning är ...", följt av ett påstående räcker heller inte, eftersom ingen tror något annat än att det är författaren till texten som tolkar eller anser. Läsaren måste förstå varför författaren väljer just den tolkningen eller anser just detta om innehållet i boken. Men det räcker heller inte att bara förklara, man måste även argumentera. Vad lutar man sig mot när man påstår något? Argumenten måste vara kontrollerbara; antingen hämtar man dem från någon annan eller också pekar man på något uppgift som kan användas som motiv. Poängen är att argumenten måste gå att diskutera. Läsaren av texten måste kunna förstå hur författaren kommer fram till det författaren påstår, även om man inte håller med. Argument kan inte bygga på åsikter. Goda argument är antingen logiska eller bygger på empiri; de fungerar och läsaren kan följa alla led i kedjan från källan till resultatet.
Transparens är nyckeln. Läsaren får aldrig sväva i ovisshet om vem som hävdar vad och med vilket stöd. En argumenterande text bjuder in läsaren till diskussion. Det går därför inte att skriva en argumenterande text om man inte också kan läsa kritiskt, argumenterande. Skrivande och läsande är integrerade aspekter av tänkande. Textanalys handlar om analys av tankegångar och målet är förståelse för hur den som skrivit texten resonerar.
Rådande debattkultur lider brist på just detta och analyserna som görs av politiska expertkommentarer är ytterst sällan akademiska. Frågan är om det blivit så för att förmågan att argumentera utarmats eller om förmågan utarmats för att ingen idag har tid att göra analyser som går på djupet. Oavsett vad som är hönan och ägget är det djupt olyckligt att det blivit så, och det går ut över skolans möjligheter att lägga grunden för högre utbildning. Intellektuella samtal med målet att förstå och lära på djupet tar tid och det är en bristvara idag. Jakten på effektivitet, mäta resultat och mål som går att utvärdera objektivt driver fram en syn på studier där fokus är betyg och examina, vilket hindrar utvecklingen av självständighet och analytisk förmåga.
Ytterst handlar det om vad vi ska ha högskolan och den akademiska världen till. Det är med andra ord en samvetsfråga. Vart är vi på väg? Förr eller senare tvingas vi ta ett beslut om vad som är högskolans mål. Det går inte att få både och; antingen låter vi högskolorna konkurrera om vem som kan producera mest tomhet i form av mätbara resultat, eller också stannar vi upp och lyssnar på vad makthavare faktiskt säger samt reflekterar över konsekvenserna. Att tänka och utvecklas som intellektuell tar tid. Välargumenterade, självständiga, kritiskt analytiska texter med hög grad av transparens rafsar man inte ihop strax innan deadline, de kräver dels att man vill något, dels att man kan artikulera detta både för för sig själv och för andra, dels att man både skriver väl och läser sin egen text noga (och gör ändringar så fort man identifierat oklarheter) och disponerar texten på ett smakfullt sätt som hjälper läsaren förstå.
Jag vet inte om denna text lever upp till kraven som gåtts igenom, men jag hoppas det. Och är det inte så tar jag tacksamt emot kritik. För det är enda sättet att lära och utvecklas som akademiker.
Transparens är nyckeln. Läsaren får aldrig sväva i ovisshet om vem som hävdar vad och med vilket stöd. En argumenterande text bjuder in läsaren till diskussion. Det går därför inte att skriva en argumenterande text om man inte också kan läsa kritiskt, argumenterande. Skrivande och läsande är integrerade aspekter av tänkande. Textanalys handlar om analys av tankegångar och målet är förståelse för hur den som skrivit texten resonerar.
Rådande debattkultur lider brist på just detta och analyserna som görs av politiska expertkommentarer är ytterst sällan akademiska. Frågan är om det blivit så för att förmågan att argumentera utarmats eller om förmågan utarmats för att ingen idag har tid att göra analyser som går på djupet. Oavsett vad som är hönan och ägget är det djupt olyckligt att det blivit så, och det går ut över skolans möjligheter att lägga grunden för högre utbildning. Intellektuella samtal med målet att förstå och lära på djupet tar tid och det är en bristvara idag. Jakten på effektivitet, mäta resultat och mål som går att utvärdera objektivt driver fram en syn på studier där fokus är betyg och examina, vilket hindrar utvecklingen av självständighet och analytisk förmåga.
Ytterst handlar det om vad vi ska ha högskolan och den akademiska världen till. Det är med andra ord en samvetsfråga. Vart är vi på väg? Förr eller senare tvingas vi ta ett beslut om vad som är högskolans mål. Det går inte att få både och; antingen låter vi högskolorna konkurrera om vem som kan producera mest tomhet i form av mätbara resultat, eller också stannar vi upp och lyssnar på vad makthavare faktiskt säger samt reflekterar över konsekvenserna. Att tänka och utvecklas som intellektuell tar tid. Välargumenterade, självständiga, kritiskt analytiska texter med hög grad av transparens rafsar man inte ihop strax innan deadline, de kräver dels att man vill något, dels att man kan artikulera detta både för för sig själv och för andra, dels att man både skriver väl och läser sin egen text noga (och gör ändringar så fort man identifierat oklarheter) och disponerar texten på ett smakfullt sätt som hjälper läsaren förstå.
Jag vet inte om denna text lever upp till kraven som gåtts igenom, men jag hoppas det. Och är det inte så tar jag tacksamt emot kritik. För det är enda sättet att lära och utvecklas som akademiker.
måndag 27 maj 2019
Spelsamhället och utslagningslogiken
Överallt tävlas det idag. Konkurrens sägs driva kvalitet. Och när jakten på vinst ökar intensifieras kraven på effektivitet. I toppen är det trångt och därför bränner allt fler ut i sig i kampen som försiggår överallt. Stressen ökar i skolan, vården och ute i arbetslivet samtidigt som de rika blir rikare och alla andra får kämpa med för att behålla nuvarande standard. Klyftorna ökar och det gör det allt svårare för människor som halkat efter att förändra sin livssituation.
Är utslagningsprogrammen på TV en spegling av kulturen eller driver programmen och deras upplägg utvecklingen? Det kanske inte spelar så stor roll egentligen. Konkurrens och ständigt ökande krav på prestation har blivit vardag och alla måste anpassa sig. Eller måste man det? Är ANPASSNING rätt väg att gå? Eftersom sjuktalen ökar är det kanske så att människan nått sin gräns? Oavsett om det är så eller ej så är det ett faktum att maskiner ersätter allt fler människor i arbetslivet. Då kanske anpassning inte är rätt väg att gå, för människan kan aldrig konkurrera med en maskin ifråga om uthållighet, perfektion och snabbhet.
I pauserna till utslagningsprogrammen på TV visas casinoreklam. Drömmen om att alla ens problem plötsligt ska lösa sig i ett slag gör att många håller ut ett tag till och i väntan på att drömmen ska slå in spelar man mobilspel för att få tiden att gå lite snabbare.
Det är beklämmande att se hur egoismen växer och hur tiden för samtal och reflektion krymper samtidigt som intresset för att gå samman i gemensamma insatser för att förändra samhället i grunden för att öka chansen för fler att få det bättre minskar. Sökandet efter enkla lösningar i form av en frälsare eller syndabock förändrar inte det faktum att samhället som vi skapat och lever i är ohållbart. Vi kanske kan fortsätta några år till på den inslagna vägen, men den leder inte mot framtiden. Kanske blir just jag eller du vinnare, och möjligen kan de främlingsfientliga krafterna driva igenom sina krav på stängda gränser, men det förändrar inte situationen i stort. Vårt sätt att leva och tänka idag är dödsdömt.
Greta Thunberg är ingen Messias. Hon sitter inte inne med lösningen. Men hon säger det som måste sägas och påminner oss om att det krävs mer än förändringar på marginalen och en läpparnas bekännelse. Vi har försatt oss i problemen tillsammans och kan ta oss ur dem gemensamt. Ensam är inte stark, tvärtom. I toppen blåser hårda vindar och förr eller senare utmanas även vinnaren. Det är bara en tidsfråga innan ALLA blir förlorare, oavsett hur rika och friska och lyckliga de är just idag. Vi har alla något att vinna på att ta till oss dessa insikter. Ju förr desto bättre, för vi kan mycket väl vara nära eller kanske redan har passerat the point of no return.
Vad har vi att förlora på att försöka? Tänk om vi skapar en bättre värld för fler, helt i onödan. Tänk om vi får mer tid över att mötas för att lyssna på varandra, för att läsa böcker, titta på film eller bara reflektera över naturens vidunderliga skönhet och djurvärldens mångfald. Det är ingen omöjlig dröm detta, till skillnad från drömmen om den där miljonvinsten.
Nu när valrörelsen ÄNTLIGEN är över kanske vi kan stanna upp lite och tänka på allt som verkligen betyder något? Förr eller senare måste vi och det är alltid bättre att förekomma än att förekommas.
Det är beklämmande att se hur egoismen växer och hur tiden för samtal och reflektion krymper samtidigt som intresset för att gå samman i gemensamma insatser för att förändra samhället i grunden för att öka chansen för fler att få det bättre minskar. Sökandet efter enkla lösningar i form av en frälsare eller syndabock förändrar inte det faktum att samhället som vi skapat och lever i är ohållbart. Vi kanske kan fortsätta några år till på den inslagna vägen, men den leder inte mot framtiden. Kanske blir just jag eller du vinnare, och möjligen kan de främlingsfientliga krafterna driva igenom sina krav på stängda gränser, men det förändrar inte situationen i stort. Vårt sätt att leva och tänka idag är dödsdömt.
Greta Thunberg är ingen Messias. Hon sitter inte inne med lösningen. Men hon säger det som måste sägas och påminner oss om att det krävs mer än förändringar på marginalen och en läpparnas bekännelse. Vi har försatt oss i problemen tillsammans och kan ta oss ur dem gemensamt. Ensam är inte stark, tvärtom. I toppen blåser hårda vindar och förr eller senare utmanas även vinnaren. Det är bara en tidsfråga innan ALLA blir förlorare, oavsett hur rika och friska och lyckliga de är just idag. Vi har alla något att vinna på att ta till oss dessa insikter. Ju förr desto bättre, för vi kan mycket väl vara nära eller kanske redan har passerat the point of no return.
Vad har vi att förlora på att försöka? Tänk om vi skapar en bättre värld för fler, helt i onödan. Tänk om vi får mer tid över att mötas för att lyssna på varandra, för att läsa böcker, titta på film eller bara reflektera över naturens vidunderliga skönhet och djurvärldens mångfald. Det är ingen omöjlig dröm detta, till skillnad från drömmen om den där miljonvinsten.
Nu när valrörelsen ÄNTLIGEN är över kanske vi kan stanna upp lite och tänka på allt som verkligen betyder något? Förr eller senare måste vi och det är alltid bättre att förekomma än att förekommas.
söndag 26 maj 2019
Fler än en kan ha rätt, och alla kan ha fel
Problemet med dagens samhällsdebatt, eller kanske alla debatter om alla frågor i alla tider, är att de bygger på den felaktiga utgångspunkten att det finns ett entydigt svar som är rätt och att alla andra förslag är fel. Ytterst få frågor är av den karaktären och det spelar ingen roll hur mycket man vill att det ska vara så, både frågorna och svaren man kretsar kring måste anpassas efter verkligheten för att kunna leda till förslag som fungerar. Om det är så, vilket ofta är fallet, att fler än en kan ha rätt eller att alla kan ha fel, är det meningslöst att kämpa för att vinna över motståndarna. Ändå är det precis vad väldigt många politiker, forskare, lobbyister, influensers och samhällsdebattörer ägnar en stor del av sin vakna tid åt att göra. Oförmågan att förstå tillvarons komplexitet och mångtydighet är det största samhällsproblemet, och det förvärras av att förståelsen för vad kunskap är och hur forskning fungerar haltar betänkligt. Inget av detta blir bättre av att samtiden präglas av en långt driven jakt på effektivisering som gör att tiden som krävs för att tänka efter ständigt minskar.
Med en dåres envishet återkommer jag till betydelsen av en skola som fungerar och en högre utbildning värd namnet. När skolan debatteras blir det plågsamt tydligt vilket gigantiskt problem vi står inför, eftersom det är just en sådan fråga som inte lämpar sig att debattera. Skolan lägger den grund som allt annat vilar på, det är där som förståelsen och förmågorna som behövs för att inse vad som är bästa sättet att närma sig de viktiga frågor som för eller senare måste adresseras. Dagens skola är dock tyvärr målstyrd och kvalitetssäkrad, den som tänker självständigt och utanför givna ramar blir underkänd och rättas in i den konforma ledet.
Jag vill inte leva i ett kunskaps- och bildningsignorant samhälle där makt är synonymt med rätt. Jag vill verka för och tror på tanken att vägen som leder till hållbarhet stavas: kunskap. Och med kunskap menas här inte det som står i böcker eller publicerats i referee-granskade tidskrifter, utan vetande och vishet som fungerar. Min syn på kunskap utgår inte från vad människan vet, det vill säga det man inom forskningen är överens om, utan från världen och verkligheten så som den kommer oss alla till mötes i all sin oöverblickbara mångfald. Utgångspunkten för min syn på kunskap är vidare att alla har potential till vetande. Alla kan inse, förstå och tänka klokt. Formell utbildning är bara en väg till kunskap. Har sagt det många gånger tidigare men det förtjänar att sägas igen, att lyssna mer på den som talar än vad som faktiskt sägs är förödande för utvecklingen av den typ av insikt som krävs för att bygga ett hållbart samhälle. Den enda vägen leder alltid fel. Detta visste Nietzsche, som jag ständigt återvänder till. Hans kloka insikter har förts fram på olika sätt och många gånger. Ändå fäster tankarna inte riktigt i det allmänna medvetandet. Kanske för att det är enkelt, samtidigt som insikten går på tvärs mot intuitionen och allt man får lära sig i skolan. Lyssna och lär. Följande aforism från Morgonrodnad, rymmer oändlig vishet.
När jag säger att den enda vägen leder fel menar jag verkligen det. Men att säga det handlar inte om att peka på en enda väg. Det är mitt sätt att försöka väcka allmänheten till insikt om hur det verkligen är och fungerar. Jag kan ha fel, liksom alla andra. Den väg jag slagit in på är inte den enda vägen, men det är en väg som just nu framstår som klok. Det är en väg som just nu pekar i rätt riktning. Men det är farligt att tro att det skulle vara den enda vägen. Därför måste man ständigt vara på sin vakt och kritiskt utvärdera vägen och dess konsekvenser. Alla vägar kan leda fel, även denna. Det är detta jag säger. Och det ger mig paradoxalt nog en rad nackdelar i dagens akademiska debattklimat, där alla tävlar om att vinna priset som den bästa, den klokaste, den rätta och sanna. Tyvärr säger vi att kunskap ska vara ledstjärnan, men vi glömmer konsekvent att reflektera över vad kunskap är, egentligen. Vi slår oss till ro med vad auktoriteterna säger, men granskar inte grunden för vetandet.
När det gäller fysik och naturvetenskap finns det kanske en sanning, eller den verksamheten kräver det av sina utövare för att kunskapen ska bli meningsfull. Men det som är en sanning inom fysiken är det inte självklart i samhället och kulturen. Kulturen följer sina egna lagar, liksom kunskapen. Detta måste vi människor vara ödmjuka inför, om vi ska kunna bygga ett samhälle och en mänsklighet som är hållbart över tid och som inte raserar själva det fundament som allt annat vilar på. Den enda vägen spelar mörkrets krafter i händerna och banar väg för diktatorer och andra maktfullkomliga individer. Makt och vetande har alltid gått hand i hand. Därför är det så viktigt att aldrig lita blint, på något. Det betyder inte att alla sanningar är lika bra, bara att det är viktigt att lyssna på vad som faktiskt sägs och inte på vem som talar.
Jag vill leva i ett samhälle där vishet och kunskap är ledord. En värld där vetande står i centrum, där kunskap har ett värde i sig. Vill verka för en skola och en högre utbildning som sätter kunskapen i första rummet och som använder ekonomi som ett av många verktyg att sträva i riktning fördjupat vetande och förbättrad kunskap. Räds alla maktens män som säger sig veta. Och som därför blir lyssnade på. Inser faran och förstår att det jag säger har svårt att nå spridning. Känner viss frustration. Försöker kanalisera den till text. Bloggar och Twittrar och tar varje chans jag får att peka på det orimliga i tanken på en enda väg, en enda sanning. Står upp för det kritiska tänkandet. Kämpar för en skola värd namnet.
Vägrar tro att jag är ensam! Tillsammans kan vi bygga en bättre och mer hållbar värld. Det är inte enkelt, men det betyder inte att det är svårt. Det kräver bara att vi lyssnar mer på vad som sägs, än vem som talar.
Med en dåres envishet återkommer jag till betydelsen av en skola som fungerar och en högre utbildning värd namnet. När skolan debatteras blir det plågsamt tydligt vilket gigantiskt problem vi står inför, eftersom det är just en sådan fråga som inte lämpar sig att debattera. Skolan lägger den grund som allt annat vilar på, det är där som förståelsen och förmågorna som behövs för att inse vad som är bästa sättet att närma sig de viktiga frågor som för eller senare måste adresseras. Dagens skola är dock tyvärr målstyrd och kvalitetssäkrad, den som tänker självständigt och utanför givna ramar blir underkänd och rättas in i den konforma ledet.
Jag vill inte leva i ett kunskaps- och bildningsignorant samhälle där makt är synonymt med rätt. Jag vill verka för och tror på tanken att vägen som leder till hållbarhet stavas: kunskap. Och med kunskap menas här inte det som står i böcker eller publicerats i referee-granskade tidskrifter, utan vetande och vishet som fungerar. Min syn på kunskap utgår inte från vad människan vet, det vill säga det man inom forskningen är överens om, utan från världen och verkligheten så som den kommer oss alla till mötes i all sin oöverblickbara mångfald. Utgångspunkten för min syn på kunskap är vidare att alla har potential till vetande. Alla kan inse, förstå och tänka klokt. Formell utbildning är bara en väg till kunskap. Har sagt det många gånger tidigare men det förtjänar att sägas igen, att lyssna mer på den som talar än vad som faktiskt sägs är förödande för utvecklingen av den typ av insikt som krävs för att bygga ett hållbart samhälle. Den enda vägen leder alltid fel. Detta visste Nietzsche, som jag ständigt återvänder till. Hans kloka insikter har förts fram på olika sätt och många gånger. Ändå fäster tankarna inte riktigt i det allmänna medvetandet. Kanske för att det är enkelt, samtidigt som insikten går på tvärs mot intuitionen och allt man får lära sig i skolan. Lyssna och lär. Följande aforism från Morgonrodnad, rymmer oändlig vishet.
Den enda vägen leder fel. För det finns aldrig bara en enda väg, alltid flera. Därför har den som hävdar motsatsen eller säger sig sitta inne med svaret alltid fel. Den som säger så är mer intresserad av att få rätt, än att ha rätt. Och är det sanning och verklig kunskap vi är ute efter måste vi inse faran i att lyssna på den som säger sig veta säker att det är precis det eller detta vi ska göra. Nu kanske det låter som om jag säger precis det. Förstår om det jag säger kan uppfattas som ett uttryck för den enda vägen eller en enda sanning. Insikten om att den enda vägen leder fel är ju också ett slags definitivt uttalande. Tänk då igen. Lyssna på vad jag säger, för det gäller även detta uttalande. Nietzsches ord handlar inte om att peka ut en väg. Han fiskar inte efter följare. Han ger oss verktyg att arbeta med, inte sanningar att slaviskt följa.474De enda vägarna.- "Dialektiken är den enda vägen att nå fram till det gudomliga väsendet och bakom skenets slöja" - detta hävdar Platon likaså högtidligt och passionerat som Schopenhauer hävdar det motsatta om dialektiken, - och bägge har fel. Ty det som de vill visa oss vägen till finns inte. - Och har inte alla mänsklighetens stora lidelser hittills varit sådana lidelser för ingenting? Och all denna högtidlighet - högtidligheter för ingenting?
När jag säger att den enda vägen leder fel menar jag verkligen det. Men att säga det handlar inte om att peka på en enda väg. Det är mitt sätt att försöka väcka allmänheten till insikt om hur det verkligen är och fungerar. Jag kan ha fel, liksom alla andra. Den väg jag slagit in på är inte den enda vägen, men det är en väg som just nu framstår som klok. Det är en väg som just nu pekar i rätt riktning. Men det är farligt att tro att det skulle vara den enda vägen. Därför måste man ständigt vara på sin vakt och kritiskt utvärdera vägen och dess konsekvenser. Alla vägar kan leda fel, även denna. Det är detta jag säger. Och det ger mig paradoxalt nog en rad nackdelar i dagens akademiska debattklimat, där alla tävlar om att vinna priset som den bästa, den klokaste, den rätta och sanna. Tyvärr säger vi att kunskap ska vara ledstjärnan, men vi glömmer konsekvent att reflektera över vad kunskap är, egentligen. Vi slår oss till ro med vad auktoriteterna säger, men granskar inte grunden för vetandet.
När det gäller fysik och naturvetenskap finns det kanske en sanning, eller den verksamheten kräver det av sina utövare för att kunskapen ska bli meningsfull. Men det som är en sanning inom fysiken är det inte självklart i samhället och kulturen. Kulturen följer sina egna lagar, liksom kunskapen. Detta måste vi människor vara ödmjuka inför, om vi ska kunna bygga ett samhälle och en mänsklighet som är hållbart över tid och som inte raserar själva det fundament som allt annat vilar på. Den enda vägen spelar mörkrets krafter i händerna och banar väg för diktatorer och andra maktfullkomliga individer. Makt och vetande har alltid gått hand i hand. Därför är det så viktigt att aldrig lita blint, på något. Det betyder inte att alla sanningar är lika bra, bara att det är viktigt att lyssna på vad som faktiskt sägs och inte på vem som talar.
Jag vill leva i ett samhälle där vishet och kunskap är ledord. En värld där vetande står i centrum, där kunskap har ett värde i sig. Vill verka för en skola och en högre utbildning som sätter kunskapen i första rummet och som använder ekonomi som ett av många verktyg att sträva i riktning fördjupat vetande och förbättrad kunskap. Räds alla maktens män som säger sig veta. Och som därför blir lyssnade på. Inser faran och förstår att det jag säger har svårt att nå spridning. Känner viss frustration. Försöker kanalisera den till text. Bloggar och Twittrar och tar varje chans jag får att peka på det orimliga i tanken på en enda väg, en enda sanning. Står upp för det kritiska tänkandet. Kämpar för en skola värd namnet.
Vägrar tro att jag är ensam! Tillsammans kan vi bygga en bättre och mer hållbar värld. Det är inte enkelt, men det betyder inte att det är svårt. Det kräver bara att vi lyssnar mer på vad som sägs, än vem som talar.
lördag 25 maj 2019
Vetenskapliga metoder och empiri som används ovetenskapligt
Forskning handlar om att söka ny kunskap. Vet man redan behöver man inte forska. Genom åren har forskare skapat en rad metoder och utvecklat olika sätt att söka svar på alla möjliga och omöjliga frågor. Det är viktigt att det arbetet fortsätter och att det bygger på vetenskaplig grund. Just nu läser jag en otroligt fascinerande bok om framväxten av det vetenskapliga fältet kvantbiologi, och jag lär mig massor, inte bara om kvantmekanik och biologi utan framförallt om (natur)vetenskaplig metod, vilket i sin tur gör mig till bättre humanvetenskaplig forskare. Forskarna som nämns i boken rörde och rör sig i ett gränsland, blickandes ut i det mer eller mindre okända. Och det gäller all forskning och alla forskare inom alla områden. Eller borde i alla fall göra de. Ingenting är givet på förhand och vid kunskapsfronten är man inte överens, just för att man rör sig i okänd terräng vars landskap till dels är höljt i dunkel. Förståelsen för detta förändras idag snabbt, vilket oroar.
Idag när media snabbt och okritiskt, så fort en artikel publicerats, rapporterar förenklade åsikter om nya rön, ger man en djupt felaktig bild av vad vetenskap och forskning är och hur sökandet efter ny kunskap fungerar. Om det vara vore medier och allmänhet som tänkte så vore problemet inte lika allvarligt, men jag ser en oroande tendens inom akademin till att allt fler forskare också anammat denna högst förenklade bild av forskning och vetenskapligt grundad kunskap. Idag produceras det enorma mängder resultat, med om vad, hur och varför? Det borde vi diskutera mycket mer ingående och kritiskt än vad som är fallet idag.
Idag när media snabbt och okritiskt, så fort en artikel publicerats, rapporterar förenklade åsikter om nya rön, ger man en djupt felaktig bild av vad vetenskap och forskning är och hur sökandet efter ny kunskap fungerar. Om det vara vore medier och allmänhet som tänkte så vore problemet inte lika allvarligt, men jag ser en oroande tendens inom akademin till att allt fler forskare också anammat denna högst förenklade bild av forskning och vetenskapligt grundad kunskap. Idag produceras det enorma mängder resultat, med om vad, hur och varför? Det borde vi diskutera mycket mer ingående och kritiskt än vad som är fallet idag.
Boken jag läser handlar om naturvetenskap och där är det lättare att dra gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap, men om forskningen handlar om människor är det svårt att avgöra vad som är vad. Inom humaniora och samhällsvetenskap är det därför oerhört viktigt att alltid vara kritisk och analytisk. Det är DJUPT olyckligt att det akademiska seminariet bortrationaliserats, eftersom det är där man testar idéers bärighet och resultatens giltighet samt hjälper varandra att tolka resultaten. Idag har den verksamheten delegerats till anonyma granskare som fungerar som ett slags grindvakter och bevakare av kvalitet, vilket gör att både behovet av akademiska seminarier och kompetensen att föra akademiska samtal minskar. Det är illa nog, men det värsta är att när dessa kompetenser utarmas kommer allt som passerar grindvakternas vakande öga att betraktas som VETENSKAP. Jag ska inte gå in på alla problem som finns i djungeln av tidskrifter, men i en värld där man räknar nyckeltal borde det vara uppenbart för alla att kvaliteten på kunskapen som ligger till grund för samhälleliga beslut är allvarligt hotad.
I många av samtalen i akademin idag är det inte argument som möts. Orden och tankarna som yttras av den forskare som har flest publikationer väger tyngre än forskare med färre publikationer. Kvaliteten på forskningen som lett fram till publikationerna och forskningsfrågornas relevans anses irrelevant, ju fler publikationer man samlat på sig desto större inflytande över det akademiska samtalet får man. Jag upplever denna utveckling inifrån och det skrämmer mig. För varje år som går och ju mer jag lär mig, ju bättre forskare jag blir och ju bredare akademisk kompetens jag skaffar mig, desto svårare får jag att få gehör för mina genomtänkta ord och välunderbyggda argument. Varför? Jo, eftersom jag valt att publicera resultatet av min forskning på andra sätt än de som är meriterande, inte för att jag är lat eller ointresserad, utan för att jag anser att formen och medlen alltid måste anpassas efter målet, vilket är kunskap. Jag har skrivit få artiklar eftersom min forskning handlar om ämnen som kräver andra publiceringsformer. Därför betraktas jag, det jag gör, kan och säger med allt större misstänksamhet i takt med att allt fler forskare publicerar allt fler artiklar.
Vad är problemet? Hur ser forskningen, eller delar av den i alla fall, ut? Vad är det jag reagerar på och är kritisk mot? Jo, den slarviga och arroganta inställningen till vetenskaplig metod som blivit mainstream och som nu snabbt sprider sig bland studenter. Fortsätter utvecklingen kommer jag snart inte att kunna undervisa om vetenskaplig metod på det sätt som jag anser att sådan undervisning måste ske på; genom att fokusera mer på hur man tänker och argumenterar kring vad man gör och varför man väljer att göra just så, än på hur man gör det. Det är idag inte bara studenter som tror att valet inom vetenskapen står mellan "den kvalitativa och den kvantitativa" metoden, det gör allt fler forskare också. För det första finns det inte en enda metod och för det andra är det aldrig så enkelt eftersom all forskning dels utgår från syftet, dels har som mål att skapa ny och relevant kunskap om något man inte visste innan.
Som samhällsvetenskaplig forskare "kör" man inte en enkät och det är inte information man samlar in. Och det är inte svaren på frågorna man fick under de (närmast obligatoriska) semistrukturerade intervjuerna som redovisas. Fast i en värld där antalet artiklar är snart sagt det enda som räknas är det svårt att värja sig mot en sådan utveckling. Samhällets begär efter vetenskapliga resultat leder till att den som kan producera sådana inte bara blir rikligen belönad, hen får även makt och inflytande över det offentliga samtalet. Jag fasar för den dagen, som känns som den kommer allt närmare, när jag inte längre kan säga till studenterna jag undervisar i vetenskaplig metod om, att det inte är svaren på frågorna man fick eller informanternas åsikter man är ute efter när man samlar in empiri, utan kunskap om något ämne (som relaterar till en teori). Resultatet finns inta bara där, det arbetas fram genom analys och blir relevant när det ställs i relation till och diskuteras i ljuset av tidigare forskning. Arbetar man kvalitativt kan en lögn som förmedlas under en intervju vara lika kunskapsbärande som sanningen, därför handlar källkritik inte om att avgöra ifall dem man intervjuat talade sanning.
Allt jag lärde mig om vetenskaplig metod som student och doktorand och som jag sedan praktiserat och fördjupat kunskapen om i min vetenskapliga gärning betyder idag allt mindre, när allt fler är allt mer ointresserade av och okunniga om vad kunskap är, hur kunskap blir till samt hur vetenskapliga resultat skiljs från ovetenskapliga. Har resultaten passerat genom peer-rewiew-granskningens nålsöga och artikeln blivit publicerad anses det som påstås vara vetenskap, och när den tanken slår igenom på allvar kan undervisningen om metod ersättas med filmer på YouTube som handlar om hur man blir publicerad i vetenskapliga journaler. Det är en skrämmande utveckling som talas på tok för lite om.
I många av samtalen i akademin idag är det inte argument som möts. Orden och tankarna som yttras av den forskare som har flest publikationer väger tyngre än forskare med färre publikationer. Kvaliteten på forskningen som lett fram till publikationerna och forskningsfrågornas relevans anses irrelevant, ju fler publikationer man samlat på sig desto större inflytande över det akademiska samtalet får man. Jag upplever denna utveckling inifrån och det skrämmer mig. För varje år som går och ju mer jag lär mig, ju bättre forskare jag blir och ju bredare akademisk kompetens jag skaffar mig, desto svårare får jag att få gehör för mina genomtänkta ord och välunderbyggda argument. Varför? Jo, eftersom jag valt att publicera resultatet av min forskning på andra sätt än de som är meriterande, inte för att jag är lat eller ointresserad, utan för att jag anser att formen och medlen alltid måste anpassas efter målet, vilket är kunskap. Jag har skrivit få artiklar eftersom min forskning handlar om ämnen som kräver andra publiceringsformer. Därför betraktas jag, det jag gör, kan och säger med allt större misstänksamhet i takt med att allt fler forskare publicerar allt fler artiklar.
Vad är problemet? Hur ser forskningen, eller delar av den i alla fall, ut? Vad är det jag reagerar på och är kritisk mot? Jo, den slarviga och arroganta inställningen till vetenskaplig metod som blivit mainstream och som nu snabbt sprider sig bland studenter. Fortsätter utvecklingen kommer jag snart inte att kunna undervisa om vetenskaplig metod på det sätt som jag anser att sådan undervisning måste ske på; genom att fokusera mer på hur man tänker och argumenterar kring vad man gör och varför man väljer att göra just så, än på hur man gör det. Det är idag inte bara studenter som tror att valet inom vetenskapen står mellan "den kvalitativa och den kvantitativa" metoden, det gör allt fler forskare också. För det första finns det inte en enda metod och för det andra är det aldrig så enkelt eftersom all forskning dels utgår från syftet, dels har som mål att skapa ny och relevant kunskap om något man inte visste innan.
Som samhällsvetenskaplig forskare "kör" man inte en enkät och det är inte information man samlar in. Och det är inte svaren på frågorna man fick under de (närmast obligatoriska) semistrukturerade intervjuerna som redovisas. Fast i en värld där antalet artiklar är snart sagt det enda som räknas är det svårt att värja sig mot en sådan utveckling. Samhällets begär efter vetenskapliga resultat leder till att den som kan producera sådana inte bara blir rikligen belönad, hen får även makt och inflytande över det offentliga samtalet. Jag fasar för den dagen, som känns som den kommer allt närmare, när jag inte längre kan säga till studenterna jag undervisar i vetenskaplig metod om, att det inte är svaren på frågorna man fick eller informanternas åsikter man är ute efter när man samlar in empiri, utan kunskap om något ämne (som relaterar till en teori). Resultatet finns inta bara där, det arbetas fram genom analys och blir relevant när det ställs i relation till och diskuteras i ljuset av tidigare forskning. Arbetar man kvalitativt kan en lögn som förmedlas under en intervju vara lika kunskapsbärande som sanningen, därför handlar källkritik inte om att avgöra ifall dem man intervjuat talade sanning.
Allt jag lärde mig om vetenskaplig metod som student och doktorand och som jag sedan praktiserat och fördjupat kunskapen om i min vetenskapliga gärning betyder idag allt mindre, när allt fler är allt mer ointresserade av och okunniga om vad kunskap är, hur kunskap blir till samt hur vetenskapliga resultat skiljs från ovetenskapliga. Har resultaten passerat genom peer-rewiew-granskningens nålsöga och artikeln blivit publicerad anses det som påstås vara vetenskap, och när den tanken slår igenom på allvar kan undervisningen om metod ersättas med filmer på YouTube som handlar om hur man blir publicerad i vetenskapliga journaler. Det är en skrämmande utveckling som talas på tok för lite om.
Forskning handlar inte om att välja från en lista med färdiga patenterande metoder som sedan bara följs. Alla sant vetenskapliga metoder utformas i enlighet med vad man vill veta. Metoden är med andra ord alltid unik för respektive undersökning och det handlar inte om hur väl man följt något slags manual, utan om hur man tänkt i varje led. Vetenskapliga resultat utgår dessutom alltid från tolkning, de talar aldrig helt och hållet för sig själva. TRANSPARENS är nyckeln till kunskap, i kombination med kritiska analyser och akademiska reflektioner. Kunskap uppstår aldrig i ett vakuum, den är alltid relaterad till ett sammanhang och en tidsanda. Utan ödmjukhet och förståelse för komplexitet och förändring kan ingen vetenskaplig kunskap uppstå och än mindre användas på ett vetenskapligt sätt.
Vad man än tänker och hur man än gör som forskare och vetenskapligt intresserad kommer man alltid tillbaka till den där känslan av osäkerhet som jag började reflektionen med. Forskare sprider inte sanningar, de förmedlar mer eller mindre pålitilig och användbar kunskap om angelägna frågor som behöver besvaras för att värna samhällets långsiktiga hållbarhet och mänsklighetens och livets på jorden överlevnad. Därför är det ingen liten sak att akademin håller på att avakademiseras och att förståelsen för dels vad vetenskapliga metoder är, dels hur och till vad de kan användas, håller på att utarmas.
fredag 24 maj 2019
Det är inga nya stora reformer skolan behöver
Hur hamnade vi där vi är? Hur kunde vi och politikerna få för oss att det går att styra en så pass komplex helhet som ett samhälle mot på förhand definierade detaljmål, och hur gick det till när folket och deras demokratiskt valda företrädare bestämde sig för att politiker är ledare och medborgarna kunder som kan kräva största möjliga tillfredsställelse? Aldrig tidigare har mänskligheten förfogat över så mycket kunskap samtidigt som oförmågan att förstå och använda den varit så utbredd. Och tiden som finns att reflektera på djupet över vart vi är på väg och varför det ser ut som det gör krymper hela tiden när alla jagar effektivitetsvinster överallt (utan plan för vad man ska göra med överskottet). Först när både folket och ledarna inser att allt som sker är resultat av samverkan mellan en lång rad olika aktörer, i en öppen process av tillblivelse finns det förutsättning att göra något åt situationen vi försatt oss i.
När jag lyssnar på företrädarna för partierna som debatterar i TV undrar jag vem som är mest lurad, medborgarna/tittarna eller politikerna som twittrar hysteriskt och bevakar sina positioner i opinionslandskapet? Debatten är bara ett spel för gallerierna; det är (högst tveksam) underhållning. Och att klaga på eller beskylla politiker för bristande förmåga, eller ännu värre, att rösta på populistiskt, rasistiska partier som lanserar sig själva som den stolta nationens verkliga företrädare, leder bara till att problemen som gör att det växer fram ett behov av att "röra om i grytan" förvärras. Politiker kan inte lösa någonting och ska heller inte försöka eller lova att de kan göra det; det är inte deras uppdrag. Tron på ledarskap och dyrkan av ledare är del av problemet, inte lösningen. All makt utgår alltid från folket, men det betyder inte att folket styr eller ska ledas. Makt kommer underifrån oavsett om folket som helhet är medveten om det eller inte.
Nya och storslagna reformer är bara spel för gallerierna vars enda syfte är att locka väljare. Politiker skapar förutsättningar för förändring och tendenser i samtiden, de leder inte utvecklingen och kan följaktligen aldrig ta åt sig äran för det som sker ute i samhället. Därför kan oppositionen inte beskylla regeringen för något, särskilt inte om problemen som visar sig svåra att lösa är en konsekvens av den politik som oppositionen förde när den hade makten. All verklig förändring är alltid resultatet av många människors gemensamma ansträngningar, inom ramen för det samhälle som skapas i vardagen medan alla är upptagna med annat. Det är varken upp till individen eller politikerna, näringslivet eller någon annan att få något särskilt gjort. Samhället är alla vi tillsammans och vi får leva med konsekvenserna av våra gemensamma kunskaper, drömmar och handlingar.
Medborgarna behöver trygghet mer än något annat. Det kan politiker skapa förutsättningar för genom att stifta lagar som reglerar bostadsbyggande och uthyrning av lägenheter, till exempel; eller lagar som värnar anställdas rättigheter. Politiker bestämmer även över skatteuttag och fördelningen av välstånd. Idag "sparar" politikerna pengar för att kunna sänka skatten, eller också subventioneras välbeställdas hushållsnära tjänster vilket pressar ner lönerna på hela arbetsmarknaden. När klyftorna växer är det en konsekvens av politiken, men det är ingen enskilds fel. Makten utgår från folket och vi får de politiker och den politik vi förtjänar. Allt och alla hänger ihop. Och bara tillsammans kan vi skapa den grundtrygghet som alla behöver. Idag lovar politikerna att göra det som bara individer kan, och individer utlämnas därigenom till en destruktiv kamp mot varandra som endast politikerna kan förhindra. Fel människor gör fel saker i fel sammanhang och sedan skyller man på någon annan när det inte blir som man hoppas. Trots att det stod klart redan på förhand att det aldrig skulle fungera.
En förutsättning för att lösa problemen som samhället och mänskligheten måste hantera för att inte äventyra livet på jorden är en skola och ett utbildningssystem som fungerar, det vill säga en skola och ett universitetsväsende som skapar, förvaltar och förmedlar KUNSKAP (inte mätbara resultat och nyckeltal, och absolut inte vinster till privata ägare som ofta skattar i ett annat land). Och för att nå dit behöver lärarna och alla som ska lära (eller forska) lämnas ifred! Det ENDA politikerna kan och bör göra med och för skolan är att lita på lärarna och avstå från att utfästa löften till väljarna om vad skolan ska uppnå. Bara där och när kunskapen är i centrum kan en kunskapsnation växa fram och det önskade läget är Sverige mycket långt ifrån.
Lärare måste vara fria och förfoga över resurser som gör att de kan ta ansvar för det som händer i klassrummet. Utbildning är en långsiktig investering och allas vår framtid vilar på elevernas axlar. Idag konkurrerar skolorna med varandra och kundernas nöjdhet är vapnet man använder. Det är sämsta tänkbara förutsättningen för att skapa verkligt viktig och användbar kunskap för framtiden. Fålyssnar på vad Greta Thunberg faktiskt säger, allt intresse handlar om hypen och fenomenet och kritiken eller hyllningarna riktar sig mot henne som person. Hon är dock ingen ledare och heller inte någon frälsare eller ett offer, hon är bara en ung människa som gör vad hon kan för att förändra världen. Hon visar i handling hur enkelt det är påverka opinionen. Nu är det upp till oss som vill samma sak att ta ansvar för våra egna liv och handlingar. Det finns inga genvägar, men politikerna kan skapa förutsättningar för vanliga människor att utforma sina liv i enlighet med aktuell kunskap om vad som är hälsosamt och långsiktigt hållbart. Först och främst behövs det TID att tänka, sedan behövs det marginaler i arbetslivet och tillvaron; för alla, utan undantag. Stressen som jakten på effektivitet och lönsamhet leder till kostar mer pengar och leder till mer lidande än vad samhället tjänar på att agera i enlighet med marknadens krav, vilket är paradoxalt för marknaden är alla vi tillsammans.
När jag lyssnar på företrädarna för partierna som debatterar i TV undrar jag vem som är mest lurad, medborgarna/tittarna eller politikerna som twittrar hysteriskt och bevakar sina positioner i opinionslandskapet? Debatten är bara ett spel för gallerierna; det är (högst tveksam) underhållning. Och att klaga på eller beskylla politiker för bristande förmåga, eller ännu värre, att rösta på populistiskt, rasistiska partier som lanserar sig själva som den stolta nationens verkliga företrädare, leder bara till att problemen som gör att det växer fram ett behov av att "röra om i grytan" förvärras. Politiker kan inte lösa någonting och ska heller inte försöka eller lova att de kan göra det; det är inte deras uppdrag. Tron på ledarskap och dyrkan av ledare är del av problemet, inte lösningen. All makt utgår alltid från folket, men det betyder inte att folket styr eller ska ledas. Makt kommer underifrån oavsett om folket som helhet är medveten om det eller inte.
Nya och storslagna reformer är bara spel för gallerierna vars enda syfte är att locka väljare. Politiker skapar förutsättningar för förändring och tendenser i samtiden, de leder inte utvecklingen och kan följaktligen aldrig ta åt sig äran för det som sker ute i samhället. Därför kan oppositionen inte beskylla regeringen för något, särskilt inte om problemen som visar sig svåra att lösa är en konsekvens av den politik som oppositionen förde när den hade makten. All verklig förändring är alltid resultatet av många människors gemensamma ansträngningar, inom ramen för det samhälle som skapas i vardagen medan alla är upptagna med annat. Det är varken upp till individen eller politikerna, näringslivet eller någon annan att få något särskilt gjort. Samhället är alla vi tillsammans och vi får leva med konsekvenserna av våra gemensamma kunskaper, drömmar och handlingar.
Medborgarna behöver trygghet mer än något annat. Det kan politiker skapa förutsättningar för genom att stifta lagar som reglerar bostadsbyggande och uthyrning av lägenheter, till exempel; eller lagar som värnar anställdas rättigheter. Politiker bestämmer även över skatteuttag och fördelningen av välstånd. Idag "sparar" politikerna pengar för att kunna sänka skatten, eller också subventioneras välbeställdas hushållsnära tjänster vilket pressar ner lönerna på hela arbetsmarknaden. När klyftorna växer är det en konsekvens av politiken, men det är ingen enskilds fel. Makten utgår från folket och vi får de politiker och den politik vi förtjänar. Allt och alla hänger ihop. Och bara tillsammans kan vi skapa den grundtrygghet som alla behöver. Idag lovar politikerna att göra det som bara individer kan, och individer utlämnas därigenom till en destruktiv kamp mot varandra som endast politikerna kan förhindra. Fel människor gör fel saker i fel sammanhang och sedan skyller man på någon annan när det inte blir som man hoppas. Trots att det stod klart redan på förhand att det aldrig skulle fungera.
En förutsättning för att lösa problemen som samhället och mänskligheten måste hantera för att inte äventyra livet på jorden är en skola och ett utbildningssystem som fungerar, det vill säga en skola och ett universitetsväsende som skapar, förvaltar och förmedlar KUNSKAP (inte mätbara resultat och nyckeltal, och absolut inte vinster till privata ägare som ofta skattar i ett annat land). Och för att nå dit behöver lärarna och alla som ska lära (eller forska) lämnas ifred! Det ENDA politikerna kan och bör göra med och för skolan är att lita på lärarna och avstå från att utfästa löften till väljarna om vad skolan ska uppnå. Bara där och när kunskapen är i centrum kan en kunskapsnation växa fram och det önskade läget är Sverige mycket långt ifrån.
Lärare måste vara fria och förfoga över resurser som gör att de kan ta ansvar för det som händer i klassrummet. Utbildning är en långsiktig investering och allas vår framtid vilar på elevernas axlar. Idag konkurrerar skolorna med varandra och kundernas nöjdhet är vapnet man använder. Det är sämsta tänkbara förutsättningen för att skapa verkligt viktig och användbar kunskap för framtiden. Fålyssnar på vad Greta Thunberg faktiskt säger, allt intresse handlar om hypen och fenomenet och kritiken eller hyllningarna riktar sig mot henne som person. Hon är dock ingen ledare och heller inte någon frälsare eller ett offer, hon är bara en ung människa som gör vad hon kan för att förändra världen. Hon visar i handling hur enkelt det är påverka opinionen. Nu är det upp till oss som vill samma sak att ta ansvar för våra egna liv och handlingar. Det finns inga genvägar, men politikerna kan skapa förutsättningar för vanliga människor att utforma sina liv i enlighet med aktuell kunskap om vad som är hälsosamt och långsiktigt hållbart. Först och främst behövs det TID att tänka, sedan behövs det marginaler i arbetslivet och tillvaron; för alla, utan undantag. Stressen som jakten på effektivitet och lönsamhet leder till kostar mer pengar och leder till mer lidande än vad samhället tjänar på att agera i enlighet med marknadens krav, vilket är paradoxalt för marknaden är alla vi tillsammans.
torsdag 23 maj 2019
All forskning leder inte till resultat
All forskning har ett och samma mål, kunskap och förståelse. Samtidigt en det en otroligt mångfacetterad verksamhet. Alla forskningsprojekt leder inte till tydliga resultat som enkelt kan sammanfattas och sprida till allmänheten. Hur mycket man än önskar att det vore så måste alla som verkligen vill veta och som sätter kunskapen först anpassa målen efter medlen och möjligheterna. Viljan att veta och får svar är närmast en urkraft och den måste tämjas för att vetenskapen inte ska gå vilse och leda till förödande konsekvenser. Den vetenskapliga metoden, talar man om. Jag vill hellre tala om ett vetenskapligt förhållningssätt till kunskap. Utan nyfikenhet, ödmjukhet, prestigelöshet och öppenhet för att man kan ha fel kan inget verkligt och användbart vetande utvecklas.
Forskare som undersöker verkligheten måste anpassa sina metoder efter förutsättningarna och svaren som vetenskapen ger kan aldrig vara bättre eller tydligare än det som undersöks. Politiker och allmänhet kräver svar, och forskare är beroende av pengar för att bedriva forskningsverksamhet. När jag betraktar det hela lite från sidan slås jag av hur vi byggt upp ett allt annan optimalt system för sökande efter kunskap. Idag när behovet av kunskap på alla områden är större än någonsin fokuserar vi på pengar, effektivitet, kontroll och målstyrning. Konkurrens anses driva kvalitet i alla lägen och den som först kommer fram till ett svar som accepteras och går att sprida till allmänheten pekas ut som vinnare och får själv förklara varför hen är bäst och kan stoppa alla som anmäler avvikande åsikt. Jag bearbetar fortfarande händelserna på Karolinska sjukhuset där vetenskapens alla grundregler sattes på undantag i jakten på pengar och prestige. Tron på att rationaliteten skulle vara den enda mänskliga egenskapen som leder forskare från okunskap till insikt är minst sagt naiv och potentiellt livsfarlig.
Forskare som undersöker verkligheten måste anpassa sina metoder efter förutsättningarna och svaren som vetenskapen ger kan aldrig vara bättre eller tydligare än det som undersöks. Politiker och allmänhet kräver svar, och forskare är beroende av pengar för att bedriva forskningsverksamhet. När jag betraktar det hela lite från sidan slås jag av hur vi byggt upp ett allt annan optimalt system för sökande efter kunskap. Idag när behovet av kunskap på alla områden är större än någonsin fokuserar vi på pengar, effektivitet, kontroll och målstyrning. Konkurrens anses driva kvalitet i alla lägen och den som först kommer fram till ett svar som accepteras och går att sprida till allmänheten pekas ut som vinnare och får själv förklara varför hen är bäst och kan stoppa alla som anmäler avvikande åsikt. Jag bearbetar fortfarande händelserna på Karolinska sjukhuset där vetenskapens alla grundregler sattes på undantag i jakten på pengar och prestige. Tron på att rationaliteten skulle vara den enda mänskliga egenskapen som leder forskare från okunskap till insikt är minst sagt naiv och potentiellt livsfarlig.
Söker man förståelse för komplexitet och dynamisk förändring, vilket är vad jag som kulturforskare ägnar mig åt, blir man aldrig färdig och kan inte säga något bestämt. Att detta kallas flum eller politik är inget annat än förtal, eller i bästa fall en ogrundad och naiv inställning. Jag har dock inget annat mål med min forskning än KUNSKAP. Sedan jag blev docent har jag skrivit tre böcker där jag skissar på metoder att både sprida och nå fördjupad förståelse för kultur. Böckerna (som jag länkar till här, här och här) är inte fyllda med resultat som utgår från analys av någon insamlad empiri. Med stöd i alla år av forskning och allt arbete med att studera vetenskapliga metoder har jag kommit fram till att det inte är bästa sättet att undersöka kultur på. Därför valde jag att följa kunskapen, trots att det troligen går ut över min akademiska karriär. Så här ser jag på metod och kunskap om kultur:
Med åren har det blivit allt tydligare vad som är den röda tråden i min forskning: dels har den handlat om olika sätt att se på och hantera komplexitet, dels om att undersöka förutsättningar för förändring. Båda temana har med hållbarhet att göra. Hållbarhet är ett komplext problem utan enkla och entydiga lösningar, och för att samhället ska bli hållbart krävs något slags förändring. Griper man sig an frågan på ett konventionellt sätt finns förväntningar om att man som forskare ska komma fram till ett svar på hur man ska göra för att ordna allt till det bästa, fast min utgångspunkt är att det inte finns några sådana svår på den typen av frågor eller problem som jag upparbetat kompetens för att hantera. Därför behövs det samtal; sökande, lyssnande och inkännande samtal vars mål är ömsesidigt utbyte av kunskap och fördjupad förståelse. Det är temat i en av böckerna i serien. Vidare behövs insikt om hur man kan studera förändring samtidigt som man befinner sig i rörelse, vilket är temat för en annan av böckerna. Och utan regler finns bara kaos, så det behövs även förståelse för hur man kan tänka ordning i avsaknad av hierarki och skapa strukturer utan centrum. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är undertiteln till alla tre böckerna som var och en griper sig an det komplexa problemet hållbarhet från olika håll, även om utgångspunkten för hela serien är den filosofi som skapats av Deleuze och Guattari. Mellan böckerna finns inga vattentäta skott, resonemangen går in i och ut ur varandra och trådar som lämnas i en bok tas upp i en annan. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är en helhet, även om böckerna kan läsas fristående och i vilken ordning man vill.
Den uppmärksamme läsaren märker att det saknas metodkapitel i böckerna. Det finns ett skäl till det och det är att jag allt mer och allt tydligare inser det omöjliga i att genom en på förhand definierad vetenskaplig metod nå fram till absolut visshet och säker kunskap om det som är mitt studieobjekt, nämligen kultur. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault (1993) betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, om vad, hur, när och var. Det håller på att bli så i både akademin och samhället att bara den som arbetat efter på förhand bestämda och godkända metoder blir lyssnad på, och eftersom metoden är godkänd anses det räcka att man bara kontrollerar att den följs för att resultatet ska bli relevant och användbart, vilket riskerar leda till att förmågan att tänka kritiskt utarmas i samhället. Om den aktuella metoden faktiskt fungerar är det inom nuvarande ordning bara ett fåtal erkända forskare som har mandat att avgöra och uttala sig om, inte sällan forskare som byggt sin karriär på just den metoden. Jag vänder mig mot det sättet att se på vetenskap eftersom det riskerar leda till att forskning reduceras till okritiskt utförande av på standardiserade och kontrollerade metoder, vilket kan leda till att samhället går miste om många kloka lösningar, helt enkelt därför att kreativiteten hämmas och kompetensen att lyssna på och värdera innehållet i det som sägs utarmas eftersom man lyssnar mer på vem som talar än vad som sägs, vilket är en annan tanke hämtad från Foucault.
Här bjuds in till samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är en föränderlig, sammanhållen och dynamisk helhet, som får sin betydelse i relation till sammanhanget och som dessutom är fylld av för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur är mycket mer ett resultat av kollektiv delaktighet än av solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Orden som sidorna är fyllda av är resultatet av mitt arbete med att försöka förstå kultur. Länge sökte jag efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera, vilket inte betyder att det är lönlöst att försöka. Kultur går inte att styra i en bestämd riktning, mot ett tydligt mål; kulturella processer går inte att kontrollera, bara lära sig leva med och hantera.
onsdag 22 maj 2019
Prestationssamhället, demokratin och kunskapen
Hybris straffar sig. Det finns gränser som inte bör utmanas, både för individer, samhällen, naturen och kulturellt. Konkurrens sägs driva kvalitet, men det är liksom så mycket annat som rör människor i samverkan inte en absolut sanning, i skolan och forskningen, till exempel, är det förödande. Prestationssamhället som växer fram påverkar oss alla, oavsett vad vi tycker om det som sker.
Det går bra för Sverige sägs det, och enligt en lång rad indikatorer är det bevisligen så. Befolkningen som helhet är friskare, arbetslösheten är låg, de grova brottstalen minskar och just nu går ekonomin på högvarv. Fast problemen hopar sig ändå och det håller på att växa fram ett missnöje bland befolkningen som gör att politiker och partier som ingen vettig människa rimligen kan se som ett långsiktigt hållbart alternativ får stöd från allt fler väljare, trots att partiernas företrädare beter mig minst sagt tvivelaktigt. Kulturen vi lever i, det nya normala, skaver på en hel massa olika sätt. Sociala medier är ventilen där all frustration får utlopp, samtidigt som gränserna för vad man kan säga och göra där snabbt förskjuts. Den affektionsdrivna klickonomins inneboende logik leder till ökande stress och växande oro för vad som skulle kunna hända. Under sådana premisser spelar det ingen roll att det går bra, för det krävs tid för eftertanke för att förstå komplexa samband.
Vore det så att konkurrens faktiskt driver kvalitet skulle allt se helt annorlunda ut, för idag kommer ingen undan konkurrensen på något område i livet och tillvaron. Allt och alla måste idag, hela tiden prestera mer för att inte halka efter. Prestationskulturen gör att det inte går att nöja sig med vad man har, alla måste prestera mer för att inte halka efter i konkurrensen. Och det finns alltid någon som är lite bättre eller som är beredd att göra samma sak för lite mindre pengar eller lite snabbare. Därför går ekonomin så bra. Fördelningen av pengar i samhället skevar dock betänkligt och klyftorna växer samtidigt som både demokratin, klimatet och människors psykiska välmående utsätts för en enorm press. Alla tvingas vara på tårna och bevaka sina intressen och ju fler intressen det finns att bevaka desto fler områden och aspekter av tillvaron utsätts för konkurrens.
Siffrorna indikerar som sagt att det går bra, men liksom på börsen är det när nya rekord slås som systemet är som närmast att krascha. Just innan det brister presterar både individerna och systemet som bäst. När alla presterar på toppen av sina förmågor på så många områden av livet som möjligt ser det bra ut på pappret, men det finns just därför all anledning att stanna upp och tänka efter. Den som går in i väggen förstår det ofta inte förrän gränsen passerats och när utbrändheten väl är ett faktum tar det lång tid att komma tillbaka och möts man under konvalescensen av misstänksamhet från läkarna som gör bedömningar av arbetsförmågan för Försäkringskassans räkning (som också ålagts krav att prestera bättre resultat; det vill säga sänka sina kostnader) tar det längre tid. Och när insikten om detta sprids i samhället tvingar sig allt fler ännu lite längre.
Sociala medier är en ventil, som sagt. En annan ventil är att skylla allt på någon annan, ofta någon svagare som kommer utifrån. Problemen som skapas i och av prestationssamhället är dock inte invandrarna eller invandringen, det är bara ett förslag till enkel lösning på ett enormt komplext problem. Tänk om bara invandringen stoppades, då skulle allt återgå till hur det var en gång. Så tänker många och det är lätt att förstå för det känns ju så. Väljer man att bara söka information från källor som bekräftar ens förutfattade meningar kan snart sagt vad som helst framstå som en sanning. Eller titta på Storbritannien. Där tänker många att om vi bara går ur EU kommer alla problem att lösa sig, vilket framstår som galenskap för alla oss som betraktar debaclet utifrån. Vad som behövs mer än något annat idag är lugn och ro, tid att tänka tankar till slut och intellektuella samtal där man lyssnar på varandra. Fast i prestationssamhället är tid pengar och pengar är makt, därför blir debatten det förhärskande sättet att mötas för att avgöra frågor.
Även i skolan växer det fram krav på PRESTATION och i forskningen. Samtidigt utsätts ansvariga inom utbildningssystemet för krav på effektivitet vilket leder till nedskärningar som tvingar lärare och rektorer att prestera mer för mindre och på kortare tid. Och när eleverna och studenterna konkurrerar med varandra om betyg och examina för att inte halka efter på arbetsmarknaden och i jakten på en tillräckligt hög lön, vilket krävs för att kunna få det lån på banken som behövs för att kunna köpa sig en bostad i konkurrens med alla andra som bevakar sina intressen på bostadsmarknaden, växer stressen och pressen som tvingar fram ökande krav på mer och bättre prestationer. Mot bättre vetande låter vi detta ske. Alla som vet något om lärande och utveckling av kunskap förstår att det är galenskap.
Hela processen accelererar när skolornas privata ägare plockar ut vinst ur verksamheten samtidigt som politikerna lovar väljarna lägre skatt för att inte tappa väljarstöd. Och när kommunernas ekonomer inser att gränsen för vad systemet klarar av är nådd och aviserar framtida skattehöjningar för att klara skolan, vården och omsorgen skylls det på invandrarna för att man ska slippa bita i det sura äpplet och acceptera den ohållbara situation vi själva försatt oss i.
Under tiden smälter jordens glaciärer och isarna på Grönland samt vid Nordpolen. Permafrosten tinar, öknarna breder ut sig och havsvattennivån ökar. Försvararna av status quo skyller på budbärarna och hånar Greta Thunberg och andra som säger det som behöver sägas.
Det går bra nu. Allt mätetal indikerar det. Alltså, på pappret och i teorin går det bra. I verkligheten agerar vi som den där kollegan på jobbet som vi alla känner, just innan hen gick in i väggen och sedan aldrig riktigt kom tillbaka. Prestationerna må vara på topp och ekonomins hjul snurrar snabbare än någonsin, men vad är det värt om allt fler mår allt sämre; om jordens klimat förändras och allt fler områden blir obeboeliga; om insekterna försvinner och matförsörjningen till jordens växande befolkning hotas? Vad är verkligt viktigt, egentligen?
Det går bra för Sverige sägs det, och enligt en lång rad indikatorer är det bevisligen så. Befolkningen som helhet är friskare, arbetslösheten är låg, de grova brottstalen minskar och just nu går ekonomin på högvarv. Fast problemen hopar sig ändå och det håller på att växa fram ett missnöje bland befolkningen som gör att politiker och partier som ingen vettig människa rimligen kan se som ett långsiktigt hållbart alternativ får stöd från allt fler väljare, trots att partiernas företrädare beter mig minst sagt tvivelaktigt. Kulturen vi lever i, det nya normala, skaver på en hel massa olika sätt. Sociala medier är ventilen där all frustration får utlopp, samtidigt som gränserna för vad man kan säga och göra där snabbt förskjuts. Den affektionsdrivna klickonomins inneboende logik leder till ökande stress och växande oro för vad som skulle kunna hända. Under sådana premisser spelar det ingen roll att det går bra, för det krävs tid för eftertanke för att förstå komplexa samband.
Vore det så att konkurrens faktiskt driver kvalitet skulle allt se helt annorlunda ut, för idag kommer ingen undan konkurrensen på något område i livet och tillvaron. Allt och alla måste idag, hela tiden prestera mer för att inte halka efter. Prestationskulturen gör att det inte går att nöja sig med vad man har, alla måste prestera mer för att inte halka efter i konkurrensen. Och det finns alltid någon som är lite bättre eller som är beredd att göra samma sak för lite mindre pengar eller lite snabbare. Därför går ekonomin så bra. Fördelningen av pengar i samhället skevar dock betänkligt och klyftorna växer samtidigt som både demokratin, klimatet och människors psykiska välmående utsätts för en enorm press. Alla tvingas vara på tårna och bevaka sina intressen och ju fler intressen det finns att bevaka desto fler områden och aspekter av tillvaron utsätts för konkurrens.
Siffrorna indikerar som sagt att det går bra, men liksom på börsen är det när nya rekord slås som systemet är som närmast att krascha. Just innan det brister presterar både individerna och systemet som bäst. När alla presterar på toppen av sina förmågor på så många områden av livet som möjligt ser det bra ut på pappret, men det finns just därför all anledning att stanna upp och tänka efter. Den som går in i väggen förstår det ofta inte förrän gränsen passerats och när utbrändheten väl är ett faktum tar det lång tid att komma tillbaka och möts man under konvalescensen av misstänksamhet från läkarna som gör bedömningar av arbetsförmågan för Försäkringskassans räkning (som också ålagts krav att prestera bättre resultat; det vill säga sänka sina kostnader) tar det längre tid. Och när insikten om detta sprids i samhället tvingar sig allt fler ännu lite längre.
Sociala medier är en ventil, som sagt. En annan ventil är att skylla allt på någon annan, ofta någon svagare som kommer utifrån. Problemen som skapas i och av prestationssamhället är dock inte invandrarna eller invandringen, det är bara ett förslag till enkel lösning på ett enormt komplext problem. Tänk om bara invandringen stoppades, då skulle allt återgå till hur det var en gång. Så tänker många och det är lätt att förstå för det känns ju så. Väljer man att bara söka information från källor som bekräftar ens förutfattade meningar kan snart sagt vad som helst framstå som en sanning. Eller titta på Storbritannien. Där tänker många att om vi bara går ur EU kommer alla problem att lösa sig, vilket framstår som galenskap för alla oss som betraktar debaclet utifrån. Vad som behövs mer än något annat idag är lugn och ro, tid att tänka tankar till slut och intellektuella samtal där man lyssnar på varandra. Fast i prestationssamhället är tid pengar och pengar är makt, därför blir debatten det förhärskande sättet att mötas för att avgöra frågor.
Även i skolan växer det fram krav på PRESTATION och i forskningen. Samtidigt utsätts ansvariga inom utbildningssystemet för krav på effektivitet vilket leder till nedskärningar som tvingar lärare och rektorer att prestera mer för mindre och på kortare tid. Och när eleverna och studenterna konkurrerar med varandra om betyg och examina för att inte halka efter på arbetsmarknaden och i jakten på en tillräckligt hög lön, vilket krävs för att kunna få det lån på banken som behövs för att kunna köpa sig en bostad i konkurrens med alla andra som bevakar sina intressen på bostadsmarknaden, växer stressen och pressen som tvingar fram ökande krav på mer och bättre prestationer. Mot bättre vetande låter vi detta ske. Alla som vet något om lärande och utveckling av kunskap förstår att det är galenskap.
Hela processen accelererar när skolornas privata ägare plockar ut vinst ur verksamheten samtidigt som politikerna lovar väljarna lägre skatt för att inte tappa väljarstöd. Och när kommunernas ekonomer inser att gränsen för vad systemet klarar av är nådd och aviserar framtida skattehöjningar för att klara skolan, vården och omsorgen skylls det på invandrarna för att man ska slippa bita i det sura äpplet och acceptera den ohållbara situation vi själva försatt oss i.
Under tiden smälter jordens glaciärer och isarna på Grönland samt vid Nordpolen. Permafrosten tinar, öknarna breder ut sig och havsvattennivån ökar. Försvararna av status quo skyller på budbärarna och hånar Greta Thunberg och andra som säger det som behöver sägas.
Det går bra nu. Allt mätetal indikerar det. Alltså, på pappret och i teorin går det bra. I verkligheten agerar vi som den där kollegan på jobbet som vi alla känner, just innan hen gick in i väggen och sedan aldrig riktigt kom tillbaka. Prestationerna må vara på topp och ekonomins hjul snurrar snabbare än någonsin, men vad är det värt om allt fler mår allt sämre; om jordens klimat förändras och allt fler områden blir obeboeliga; om insekterna försvinner och matförsörjningen till jordens växande befolkning hotas? Vad är verkligt viktigt, egentligen?
tisdag 21 maj 2019
Vem kan man lita på?
Tillit bygger samhällen, men att lita blint på någon speciell är förenat med stora risker. Tillit är det kitt som håller samman människor och som gör samhället robust, men det är en egenskap som måste spridas för att fungera. Om en eller några få anses mer värda att lita på än andra är det förenat med stora risker. Människan är oförmögen att hantera allt för mycket tillit. Att vara respekterad innebär makt och makt korrumperar.
Det som får mig att tänka i dessa banor är en intervju jag läste i DN, av Nassim Nicholas Taleb. Han avslöjar där fem sätt att avslöja människor som sägs vara särskilt tillitsfulla. Jag läser just nu journalisten Bosse Lindquists bok Macchiariniaffären: sanningar och lögner på Karolinska, vilket bidrar till den drabbande känslan. Det finns naturligtvis ingen vattentät metod att avslöja någon som medvetet ljuger eller försöker lura en, men de fem frågor som Taleb pekar på räcker en lång väg i både vardagen och arbetslivet. Presenterat på detta sätt, i form av en enkel lista låter det självklart och enkelt, men just därför kanske så viktigt att påminna sig om hur lätt det är att förbise insikterna.
Sensmoralen är att det inte finns någon kungsväg till sanning och heller inget enkelt kvalitetstest för att avslöja någon som vill lura en. Jag ser frågorna som en påminnelse om hur viktigt det är att skynda långsamt och att lyssna på många olika människors argument ifall man vill utveckla kunskap och bli bättre på att förstå. Misstänksamhet är inte vägen fram eftersom tilliten därmed ifrågasätts. Vi måste helt enkelt lita på varandra, men aldrig blint.
Det som får mig att tänka i dessa banor är en intervju jag läste i DN, av Nassim Nicholas Taleb. Han avslöjar där fem sätt att avslöja människor som sägs vara särskilt tillitsfulla. Jag läser just nu journalisten Bosse Lindquists bok Macchiariniaffären: sanningar och lögner på Karolinska, vilket bidrar till den drabbande känslan. Det finns naturligtvis ingen vattentät metod att avslöja någon som medvetet ljuger eller försöker lura en, men de fem frågor som Taleb pekar på räcker en lång väg i både vardagen och arbetslivet. Presenterat på detta sätt, i form av en enkel lista låter det självklart och enkelt, men just därför kanske så viktigt att påminna sig om hur lätt det är att förbise insikterna.
Är det någons kompetens man ska bedöma är det viktiga inte vilka visioner de målar upp, utan vad som faktiskt blivit gjort. Visst måste man vilja någonstans för att komma någonvart, men det är lättare att förföra någon med förhoppningar än med hänvisning till faktiska resultat. Alla kan lova runt och skapa förväntningar. Framtiden finns inte ännu så allt som sägs om den MÅSTE tas med en nypa salt. är det för bra för att vara sant ... Om det var så här som Macchiarini bemötts och om ledningen för Karolinska inte varit så fokuserade på framtiden utan granskat historien och följt upp resultatet av hans operationer hade han avslöjats mycket snabbare.1. Ta inte folk på orden, fråga i stället vad de har åstadkommit
När Macchiarini väl tagit första steget på den bana som kulminerade i och med att han rekryterades till Karolinska hade han ALLT att förlora på att han hade fel, vilket för övrigt även gällde ledningen och läkarna som rekryterade honom. Han fick helt enkelt inte ha fel. Därför kunde han fortsätta utsätta oskyldiga människor i nöd, som satte sin tillit till honom och hans världsrykte, för lidande och livsfara. Sett så här i backspegeln är Macchiariniaffären en provkarta på hur man INTE ska göra.2. Kolla om personen har något att förlora på att ha fel
Paulo Macchiarini är världens bästa kirurg, sa man. Och det ligger kanske något i det. Han kan mycket väl vara en skicklig kirurg, men det betyder inte att hans rykte eller titel kan få människokroppar att acceptera och växa ihop med plast. Bara för att någon är professor betyder inte att allt hen säger är sant. Den som använder sin titel för att övertyga bör man vara vaksam på. Ingen äger sanningen och kunskap vilar alltid på argument. Lyssna mer på VAD som sägs än på VEM som säger det är en tanke jag ofta återkommer till.3. Lita inte på de som hänvisar till sin IQ eller sina akademiska meriter
Ha inte för bråttom. Vänta och se vad som händer. Beslut som skyndas fram blir sällan bra. Även detta hade räddat liv i relation till Macchiarini som var otålig och ville vidare trots att det fanns indikationer om att allt inte stod rätt till. Han ville tala om sitt rykte och om framtiden. Hela hypen kring honom byggde på att ansvariga med makt inte följde dessa enkla regler.4. Tiden avslöjar alla
Den avslutande punkten är också viktig, men på ett lite annat sätt. Det är lätt att framstå som smart om man påpekar fel hos andra, men det säger ingenting om personens egna förmågor. Den sista punkten påminner om betydelsen av de övriga. Ingen har helt igenom rätt eftersom verkligheten är komplex och därför är det lätt att finna fel på detaljnivå i andras påståenden, men det betyder inte nödvändigtvis att tankebygget i sin helhet omkullkastats.5. Att man är felfinnare betyder inte att man har rätt
Sensmoralen är att det inte finns någon kungsväg till sanning och heller inget enkelt kvalitetstest för att avslöja någon som vill lura en. Jag ser frågorna som en påminnelse om hur viktigt det är att skynda långsamt och att lyssna på många olika människors argument ifall man vill utveckla kunskap och bli bättre på att förstå. Misstänksamhet är inte vägen fram eftersom tilliten därmed ifrågasätts. Vi måste helt enkelt lita på varandra, men aldrig blint.
måndag 20 maj 2019
Olika typer av drömmar
Martin Luther King hade en dröm om ett mer jämlikt samhälle där mänskliga rättigheter respekterades. Det var nu inte bara hans dröm men han offrade sitt liv för den liksom många andra som kämpat för frihet och mänskliga rättigheter både före och efter honom. Drömmen handlade om ett annat samhälle och en förändring byggd på människors tankar och handlingar. Kings dröm var och är inte omöjlig. Om människor bara vill och gör vad som krävs är visionen möjlig.
Appolloprojektet var en annan typ av dröm. Hade det inte varit tekniskt möjligt hade vi inte firat att det var femtio år sedan mänskligheten lyckades åka till och landa på månen. Vore det tekniskt omöjligt hade det inte gått, oavsett hur stark drömmen, hur mycket resurser man hade tillgång till och hur mycket man än försökte.
Utan drömmar hade människan aldrig lämnat Afrikas savanner. Förmågan (ibland förbannelsen) att drömma skiljer människan från djuren. Det är detta jag vill reflektera över. Den mänskliga egenskapen att formulera och (försöka) realisera drömmar. Liksom det faktum att det finns olika och mer eller mindre realiserbara drömmar. Det räcker inte bara kunna, man måste även vilja. Ibland saknas viljan och i vissa fall går det inte. Ibland vill man det omöjliga. Jag ser ett växande behov av reflektion över detta.
EU har vuxit fram ur en dröm om fred. Efter andra världskrigets fasor insåg både ledare och medborgare i dåtidens Europa att man var tvungen att mötas i samtal för att jämka samman respektive lands drömmar, för allas skull. Risken med överstatliga projekt, liksom för övrigt med nationella, regionala, kommunala och ända ner på familjenivå är att summan av allas drömmar blir en vision som ingen känner sig bekväm med eller hemma i. Känner man så inför EU kan det finnas en poäng med att reflektera över detta med drömmar och deras olika karaktär. EU är en koloss som förfogar över stor makt och både riskerna och möjligheterna med detta är viktigt att ta med i beräkningen. Vi behöver påminna oss om varför EU, eller kol- och stålunionen och senare EG, en gång bildades: för fredens skull. Drömmen som EU bygger på är en värld i fred, inte stängda gränser, ett starkt försvar, handelstullar och jordbrukssubventioner. Absolut inte sekretess och höga ersättningar till ledamöterna.
Drömmen om EU har förändrats och kan förändras framöver. Om människorna som bor i Europa bara vill och kan enas så går det. Fast man måste vara medveten om att ett så pass stort projekt som EU aldrig helt igenom kan bli MIN eller VÅR dröm. Därför borde inte så många olika drömmar knytas till projektet. Drömmen om fred och mänskliga rättigheter är nog så svår att enas om. Valrörelsen visar hur hopplöst det är att ens försöka komma överens och Brexit är ett varnande exempel för vad som händer när drömmen bygger på orimliga förväntningar om att man både kan ha kakan och äta den med. En omöjlig dröm är just omöjlig.
Fredsrörelsen, kampen för mänskliga rättigheter och idag kampen för klimatet bygger på drömmar som faktiskt går att realisera, om tillräckligt många människor bara vill och gör vad som krävs. Glädjande nog behövs det varken teknisk expertis eller massor med pengar som i fallet med Apolloprojektet för att realisera den typen av drömmar. Därmed inte sagt att det är enkelt. Vad som däremot INTE går och det som vi alla måste vara vaksamma på är förekomsten och spridandet av OMÖJLIGA drömmar. Fred, hållbarhet, demokrati och mänskliga rättigheter är öppna drömmar som utgör ett slags förutsättning för allt annat. Totalitära drömmar om realiseringen av MIN eller VÅR vision är däremot av en helt annan karaktär. Drömmar som kräver enighet och rättning i leden är potentiellt förödande. Det var just den typen av drömmar som ledde fram till att EU skapades, så när dessa drömmar nu smyger sig in i politiken är det ingen liten sak.
Extremhögern som på allt fler håll i Europa och andra ställen i världen anar morgonluft bygger på samma förnekelse av verkligheten som kommunismen och kommer därför förr eller senare att leda till liknande förödande konsekvenser. All kultur överallt och alltid är komplex och föränderlig, det är därför ordning inte går att tvinga fram. Alla former av fundamentalism och krav på lydnad bär på fröet till sin egen undergång. Med makt följer ansvar om ödmjukhet inför allt det vi vet och under mänsklighetens hela historia har lärt oss. Sovjetstaten försökte sätta sig över naturlagarna vilket fick förödande konsekvenser och Maos dröm om Kinas stora språng och en kulturrevolution dödade (minst) lika många människor som nazisternas dröm om tredje riket. Det kommer inte an på vilken politisk färg som drömmen målas i, är den omöjlig är den potentiellt livsfarlig.
Vi kan inte säga att vi inte visste. Väljer vi att lyssna på marknadsfundamentalisterna, klimatförnekarna eller de som vill bygga en etniskt homogen, fästning Europa med en en stor och stark armé, är det mot bättre vetande. Det är OMÖJLIGA drömmar. Efter andra världskriget var det kommunismen som seglade i medvind och som fick växa sig så pass stark att dess konsekvenser blev förödande. Idag är det kapitalismen och högern som rör sig i samma riktning. Därför behöver vi reflektera över vilka drömmar vi bär på och vill se realiserade.
Drömmar om hållbarhet, fred och mänskliga rättigheter är öppna till sin natur. Det är antifundamentalistiska drömmar som utgör förutsättningen för alla andra drömmar. Demokrati handlar om att skapa möjligheter för fler att drömma olika drömmar. Det är en drömmarnas dröm som går att enas kring, om man bara förstår och respekterar verkligheten. Den typen av drömmar behöver vi idag mer än kanske någonsin.
Appolloprojektet var en annan typ av dröm. Hade det inte varit tekniskt möjligt hade vi inte firat att det var femtio år sedan mänskligheten lyckades åka till och landa på månen. Vore det tekniskt omöjligt hade det inte gått, oavsett hur stark drömmen, hur mycket resurser man hade tillgång till och hur mycket man än försökte.
Utan drömmar hade människan aldrig lämnat Afrikas savanner. Förmågan (ibland förbannelsen) att drömma skiljer människan från djuren. Det är detta jag vill reflektera över. Den mänskliga egenskapen att formulera och (försöka) realisera drömmar. Liksom det faktum att det finns olika och mer eller mindre realiserbara drömmar. Det räcker inte bara kunna, man måste även vilja. Ibland saknas viljan och i vissa fall går det inte. Ibland vill man det omöjliga. Jag ser ett växande behov av reflektion över detta.
EU har vuxit fram ur en dröm om fred. Efter andra världskrigets fasor insåg både ledare och medborgare i dåtidens Europa att man var tvungen att mötas i samtal för att jämka samman respektive lands drömmar, för allas skull. Risken med överstatliga projekt, liksom för övrigt med nationella, regionala, kommunala och ända ner på familjenivå är att summan av allas drömmar blir en vision som ingen känner sig bekväm med eller hemma i. Känner man så inför EU kan det finnas en poäng med att reflektera över detta med drömmar och deras olika karaktär. EU är en koloss som förfogar över stor makt och både riskerna och möjligheterna med detta är viktigt att ta med i beräkningen. Vi behöver påminna oss om varför EU, eller kol- och stålunionen och senare EG, en gång bildades: för fredens skull. Drömmen som EU bygger på är en värld i fred, inte stängda gränser, ett starkt försvar, handelstullar och jordbrukssubventioner. Absolut inte sekretess och höga ersättningar till ledamöterna.
Drömmen om EU har förändrats och kan förändras framöver. Om människorna som bor i Europa bara vill och kan enas så går det. Fast man måste vara medveten om att ett så pass stort projekt som EU aldrig helt igenom kan bli MIN eller VÅR dröm. Därför borde inte så många olika drömmar knytas till projektet. Drömmen om fred och mänskliga rättigheter är nog så svår att enas om. Valrörelsen visar hur hopplöst det är att ens försöka komma överens och Brexit är ett varnande exempel för vad som händer när drömmen bygger på orimliga förväntningar om att man både kan ha kakan och äta den med. En omöjlig dröm är just omöjlig.
Fredsrörelsen, kampen för mänskliga rättigheter och idag kampen för klimatet bygger på drömmar som faktiskt går att realisera, om tillräckligt många människor bara vill och gör vad som krävs. Glädjande nog behövs det varken teknisk expertis eller massor med pengar som i fallet med Apolloprojektet för att realisera den typen av drömmar. Därmed inte sagt att det är enkelt. Vad som däremot INTE går och det som vi alla måste vara vaksamma på är förekomsten och spridandet av OMÖJLIGA drömmar. Fred, hållbarhet, demokrati och mänskliga rättigheter är öppna drömmar som utgör ett slags förutsättning för allt annat. Totalitära drömmar om realiseringen av MIN eller VÅR vision är däremot av en helt annan karaktär. Drömmar som kräver enighet och rättning i leden är potentiellt förödande. Det var just den typen av drömmar som ledde fram till att EU skapades, så när dessa drömmar nu smyger sig in i politiken är det ingen liten sak.
Extremhögern som på allt fler håll i Europa och andra ställen i världen anar morgonluft bygger på samma förnekelse av verkligheten som kommunismen och kommer därför förr eller senare att leda till liknande förödande konsekvenser. All kultur överallt och alltid är komplex och föränderlig, det är därför ordning inte går att tvinga fram. Alla former av fundamentalism och krav på lydnad bär på fröet till sin egen undergång. Med makt följer ansvar om ödmjukhet inför allt det vi vet och under mänsklighetens hela historia har lärt oss. Sovjetstaten försökte sätta sig över naturlagarna vilket fick förödande konsekvenser och Maos dröm om Kinas stora språng och en kulturrevolution dödade (minst) lika många människor som nazisternas dröm om tredje riket. Det kommer inte an på vilken politisk färg som drömmen målas i, är den omöjlig är den potentiellt livsfarlig.
Vi kan inte säga att vi inte visste. Väljer vi att lyssna på marknadsfundamentalisterna, klimatförnekarna eller de som vill bygga en etniskt homogen, fästning Europa med en en stor och stark armé, är det mot bättre vetande. Det är OMÖJLIGA drömmar. Efter andra världskriget var det kommunismen som seglade i medvind och som fick växa sig så pass stark att dess konsekvenser blev förödande. Idag är det kapitalismen och högern som rör sig i samma riktning. Därför behöver vi reflektera över vilka drömmar vi bär på och vill se realiserade.
Drömmar om hållbarhet, fred och mänskliga rättigheter är öppna till sin natur. Det är antifundamentalistiska drömmar som utgör förutsättningen för alla andra drömmar. Demokrati handlar om att skapa möjligheter för fler att drömma olika drömmar. Det är en drömmarnas dröm som går att enas kring, om man bara förstår och respekterar verkligheten. Den typen av drömmar behöver vi idag mer än kanske någonsin.
söndag 19 maj 2019
Vem tar/har ansvar för samhället?
Vad är samhällsansvar och hur tar man det? Är det samma för enskilda
medborgare, för politiker och andra makthavare, för artister,
författare, forskare och företag? Vad är skolans och den högre
utbildningens roll? En fråga som ständigt borde vara aktuell. Vi får se vart jag landar i mina tankar.
Medierna har en roll. Och den rollen har de försummat. Mediernas samhällsansvar har offrats för profiten. När medierna förvandlas till vinstmaskiner, med ett enda krav på sig, att generera pengar till ägarna, då händer något med ansvaret. Med möjligheten att ta ansvar. Och när allmänheten faktiskt inte är intresserad av demokrati och sånt, politik och förvaltningen av det gemensamma, blir det svårt för medier som faktiskt vill ta ansvar. För att medierna ska kunna ta ansvar krävs att det finns läsare som efterfrågar sådana texter, inslag och program.
Ingen kan ensam ta ansvar. Samhällsansvar är ett kollektivt begrepp. Ett komplext begrepp. Där finns problemet. Det är ett pedagogiskt problem, huvudsakligen. Hur får man människor att förstå att allt och alla hänger ihop, när det finns politiker som lovar att det går att skapa ett samhälle som både ger medborgarna allt det de vill ha; valfrihet, en fungerande infrastruktur, god vård och en skola i världsklass, samtidigt som skatterna sänks? Ekvationen som samhället utgör går helt enkelt inte ihop. Visst, det går att få människor att tro att den gör det. Men det går bara under en begränsad tid, på samma sätt som det går att svälta sig utan allvarliga komplikationer, om man bara gör det en kort tid. Nivån på den samhällsservice som krävs för ett bra samhälle, som fortsätter vara bra över tid, kräver olika mycket av medborgarna under olika tider. Har man slarvat med underhållet ökar kostnaderna, och har man sparat kan man investera eller fördela vinsten. Det är detta som är grunden i demokratin och det är detta som samhällsansvar handlar om. Förvaltningen av det alla äger gemensamt.
Samhället är kollektivt, till sin natur. En individ gör inget samhälle, det krävs en kritisk massa för att man ska kunna tala om ett samhälle. Det är inte självklart att ju mer desto bättre heller. Balans är viktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet. Ansvaret för helheten är allas och enskilda kan välja att ta eller avsäga sig ansvar. Ingen kommer dock undan det grundläggande faktumet att jag är en del av en helhet som jag är beroende av för att kunna leva mitt liv. Väljer jag att avsäga mig ansvaret så är det valet mitt, på samma sätt som jag kan välja att ta ansvar för helheten. Konsekvenserna av valet kommer jag dock inte undan. Samhället blir till i och genom allas handlingar. Samhället är inte, det blir, i en ömsesidig process av kollektiv tillblivelse. Den rike blir rik genom kontrollen över pengar, men pengarna kommer någonstans ifrån. Och att sitta på ett berg av pengar eller guld, ensam på en öde ö utan kontakt med resten av världen är meningslöst. Rika och fattiga är delar av samma helhet och alla har ansvar för samhället.
Jag kan lika lite som någon annan enskild, ta ansvar för helheten. Ansvaret är som sagt kollektivt. Men jag kan ta ansvar för det jag väljer att göra. Jag kan handla ekologiskt, till exempel. Jag kan välja vilken tidning jag läser, vilket part jag röstar på och hur jag tar mig till jobbet. Det kan jag ta ansvar för. Det är summan av alla sådana individuella ansvarshandlingar som leder till det samhälle som är allas gemensamma grund för framtiden. Om allt fler väljer att inte intressera sig för politik, demokrati och sånt, då får det konsekvenser. Om en människa, av olika anledningar, inte vill eller kan ta ansvar händer inget, men när många gör det får det stora konsekvenser. Att skaffa sig insikt om denna typ av samband och att integrera den kunskapen i vardagen, att helt enkelt göra sig aktivt medveten om att det alla vi enskilda gör får konsekvenser för samhället, det skulle kunna vara en definition av individuellt samhällsansvar. Vad gör du? Hur tänker du? Samvetsfrågor utan givna svar, men med tvingande konsekvenser, för alla.
Politiker och människor med formell makt har givetvis ett ansvar, både för sina egna handlingar och för de beslut de tar. Det är detta som de kommande valen handlar om, förvaltningen av samhället. Politiker som lovar sådant som inte går att genomföra är oansvariga. Och finns det inga medier som kan granska politiken och löftena blir det svårare för enskilda att göra kloka val. Fast medierna är aldrig starkare än summan av läsarna som tillför dem kapital, så finns det inget intresse hos allmänheten av sådan kunskap blir det svårt för medierna att ge folket vad folket behöver. Det är enkelt att klandra politiker och medier för bristande engagemang och insikt, men den som har makt kommer att påverkas av makten. Betänk då att makten alltid kommer underifrån. Det är medborgarna som ger politikerna makt och som tillför kapital till medieföretagen. Visst kan man kräva politiker och makthavare ärlighet och ansvar, men alla vet samtidigt att om kontrollen inte utförs och om det går att dribbla bort korten, då urvattnas ansvaret. Utan intresse och engagemang från många, är det meningslöst att tala om politikers och makthavares ansvar. Alla är till syvende og sidst människor, som du och jag. Om vi bara bryr oss om oss själva, varför ska politikerna och makthavarna vara annorlunda? Det är bara det att den som har makt, hens handlingar kommer att få mer långtgående konsekvenser. Vad jag menar är att vi får de politiker och makthavare vi förtjänar.
Artister, författare och forskare har i enlighet med denna logik liksom alla andra ett ansvar. Deras makt är inte formell, men den kan vara minst lika stor och är ofta större än politikers och makthavares makt och inflytande. Det spelar roll vad människor som befinner sig i offentligheten säger och gör. Om det råder ingen som helst tvekan. Ingen kan friskriva sig från det. Har man fått allmänhetens erkännande och hamnat i blickfånget kommer ens ord att påverka allmänheten och väga tyngre än en enskilds uttalanden. Har man nått framgång har man ett ansvar. Ett moraliskt ansvar. Det är viktigt, ansvaret är moraliskt. Och moralen är till sin natur kollektiv, den växer fram i handling, underifrån. Ingen enskild har makt över moralen, den är en konsekvens av summan av allas tankar-och-handlingar. Moralen är liksom samhället kollektiv. Det spelar roll vilka artister vi tycker om och ger uppmärksamhet och pengar. Och det spelat roll vilka åsikter artister luftar offentligt och vilka handlingar de utför, samt vilka sammanhang de väljer att framträda i. Det spelar roll och den enskilde kan välja att reflektera över detta, eller ej. Det ansvaret har alla, oavsett. Det ansvaret kommer ingen undan.
Företag då, slutligen. Eller det blev fel, inget tar någonsin slut. Allt och alla är processer. Samhället liksom företagen, jag och du, blir till i en ömsesidig process av tillblivelse. Företag består av delar och det är helheten som vi känner igen som ett företag. Ofta förväxlas företaget med dess företrädare, men företag är liksom samhället summan av delarna. Företag kan ställa krav för de har makt, men den makten kommer ytterst från konsumenterna, från oss. Från dig och mig. Och jag hävdar, men vet att det finns de som inte håller med, att företag har ansvar. Det går att ställa krav på företag på ett helt annat sätt än på politiker, artister och medborgare. Företag tar det ansvar som dess ägare och kunder tvingar det till, varken mer eller mindre. Företag är summan av enskildas beslut och handlingar. Det viktiga är att reglerna gäller för alla. Det går att besluta om företags ansvar. Lagen är lika för alla och den utgår från folket. Det går dock inte att införa lagar som tar död på företagen, på den process som företagen skapas genom. Om flödet av pengar sinar dör företaget. Och det är ju bra att det fungerar så, för alla företag är inte bra, för miljön, klimatet eller hälsan. Företag får det ansvar vi ger dem. Det skiljer företagen från alla andra aktörer i denna bloggpost.
Medierna har en roll. Och den rollen har de försummat. Mediernas samhällsansvar har offrats för profiten. När medierna förvandlas till vinstmaskiner, med ett enda krav på sig, att generera pengar till ägarna, då händer något med ansvaret. Med möjligheten att ta ansvar. Och när allmänheten faktiskt inte är intresserad av demokrati och sånt, politik och förvaltningen av det gemensamma, blir det svårt för medier som faktiskt vill ta ansvar. För att medierna ska kunna ta ansvar krävs att det finns läsare som efterfrågar sådana texter, inslag och program.
Ingen kan ensam ta ansvar. Samhällsansvar är ett kollektivt begrepp. Ett komplext begrepp. Där finns problemet. Det är ett pedagogiskt problem, huvudsakligen. Hur får man människor att förstå att allt och alla hänger ihop, när det finns politiker som lovar att det går att skapa ett samhälle som både ger medborgarna allt det de vill ha; valfrihet, en fungerande infrastruktur, god vård och en skola i världsklass, samtidigt som skatterna sänks? Ekvationen som samhället utgör går helt enkelt inte ihop. Visst, det går att få människor att tro att den gör det. Men det går bara under en begränsad tid, på samma sätt som det går att svälta sig utan allvarliga komplikationer, om man bara gör det en kort tid. Nivån på den samhällsservice som krävs för ett bra samhälle, som fortsätter vara bra över tid, kräver olika mycket av medborgarna under olika tider. Har man slarvat med underhållet ökar kostnaderna, och har man sparat kan man investera eller fördela vinsten. Det är detta som är grunden i demokratin och det är detta som samhällsansvar handlar om. Förvaltningen av det alla äger gemensamt.
Samhället är kollektivt, till sin natur. En individ gör inget samhälle, det krävs en kritisk massa för att man ska kunna tala om ett samhälle. Det är inte självklart att ju mer desto bättre heller. Balans är viktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet. Ansvaret för helheten är allas och enskilda kan välja att ta eller avsäga sig ansvar. Ingen kommer dock undan det grundläggande faktumet att jag är en del av en helhet som jag är beroende av för att kunna leva mitt liv. Väljer jag att avsäga mig ansvaret så är det valet mitt, på samma sätt som jag kan välja att ta ansvar för helheten. Konsekvenserna av valet kommer jag dock inte undan. Samhället blir till i och genom allas handlingar. Samhället är inte, det blir, i en ömsesidig process av kollektiv tillblivelse. Den rike blir rik genom kontrollen över pengar, men pengarna kommer någonstans ifrån. Och att sitta på ett berg av pengar eller guld, ensam på en öde ö utan kontakt med resten av världen är meningslöst. Rika och fattiga är delar av samma helhet och alla har ansvar för samhället.
Jag kan lika lite som någon annan enskild, ta ansvar för helheten. Ansvaret är som sagt kollektivt. Men jag kan ta ansvar för det jag väljer att göra. Jag kan handla ekologiskt, till exempel. Jag kan välja vilken tidning jag läser, vilket part jag röstar på och hur jag tar mig till jobbet. Det kan jag ta ansvar för. Det är summan av alla sådana individuella ansvarshandlingar som leder till det samhälle som är allas gemensamma grund för framtiden. Om allt fler väljer att inte intressera sig för politik, demokrati och sånt, då får det konsekvenser. Om en människa, av olika anledningar, inte vill eller kan ta ansvar händer inget, men när många gör det får det stora konsekvenser. Att skaffa sig insikt om denna typ av samband och att integrera den kunskapen i vardagen, att helt enkelt göra sig aktivt medveten om att det alla vi enskilda gör får konsekvenser för samhället, det skulle kunna vara en definition av individuellt samhällsansvar. Vad gör du? Hur tänker du? Samvetsfrågor utan givna svar, men med tvingande konsekvenser, för alla.
Politiker och människor med formell makt har givetvis ett ansvar, både för sina egna handlingar och för de beslut de tar. Det är detta som de kommande valen handlar om, förvaltningen av samhället. Politiker som lovar sådant som inte går att genomföra är oansvariga. Och finns det inga medier som kan granska politiken och löftena blir det svårare för enskilda att göra kloka val. Fast medierna är aldrig starkare än summan av läsarna som tillför dem kapital, så finns det inget intresse hos allmänheten av sådan kunskap blir det svårt för medierna att ge folket vad folket behöver. Det är enkelt att klandra politiker och medier för bristande engagemang och insikt, men den som har makt kommer att påverkas av makten. Betänk då att makten alltid kommer underifrån. Det är medborgarna som ger politikerna makt och som tillför kapital till medieföretagen. Visst kan man kräva politiker och makthavare ärlighet och ansvar, men alla vet samtidigt att om kontrollen inte utförs och om det går att dribbla bort korten, då urvattnas ansvaret. Utan intresse och engagemang från många, är det meningslöst att tala om politikers och makthavares ansvar. Alla är till syvende og sidst människor, som du och jag. Om vi bara bryr oss om oss själva, varför ska politikerna och makthavarna vara annorlunda? Det är bara det att den som har makt, hens handlingar kommer att få mer långtgående konsekvenser. Vad jag menar är att vi får de politiker och makthavare vi förtjänar.
Artister, författare och forskare har i enlighet med denna logik liksom alla andra ett ansvar. Deras makt är inte formell, men den kan vara minst lika stor och är ofta större än politikers och makthavares makt och inflytande. Det spelar roll vad människor som befinner sig i offentligheten säger och gör. Om det råder ingen som helst tvekan. Ingen kan friskriva sig från det. Har man fått allmänhetens erkännande och hamnat i blickfånget kommer ens ord att påverka allmänheten och väga tyngre än en enskilds uttalanden. Har man nått framgång har man ett ansvar. Ett moraliskt ansvar. Det är viktigt, ansvaret är moraliskt. Och moralen är till sin natur kollektiv, den växer fram i handling, underifrån. Ingen enskild har makt över moralen, den är en konsekvens av summan av allas tankar-och-handlingar. Moralen är liksom samhället kollektiv. Det spelar roll vilka artister vi tycker om och ger uppmärksamhet och pengar. Och det spelat roll vilka åsikter artister luftar offentligt och vilka handlingar de utför, samt vilka sammanhang de väljer att framträda i. Det spelar roll och den enskilde kan välja att reflektera över detta, eller ej. Det ansvaret har alla, oavsett. Det ansvaret kommer ingen undan.
Företag då, slutligen. Eller det blev fel, inget tar någonsin slut. Allt och alla är processer. Samhället liksom företagen, jag och du, blir till i en ömsesidig process av tillblivelse. Företag består av delar och det är helheten som vi känner igen som ett företag. Ofta förväxlas företaget med dess företrädare, men företag är liksom samhället summan av delarna. Företag kan ställa krav för de har makt, men den makten kommer ytterst från konsumenterna, från oss. Från dig och mig. Och jag hävdar, men vet att det finns de som inte håller med, att företag har ansvar. Det går att ställa krav på företag på ett helt annat sätt än på politiker, artister och medborgare. Företag tar det ansvar som dess ägare och kunder tvingar det till, varken mer eller mindre. Företag är summan av enskildas beslut och handlingar. Det viktiga är att reglerna gäller för alla. Det går att besluta om företags ansvar. Lagen är lika för alla och den utgår från folket. Det går dock inte att införa lagar som tar död på företagen, på den process som företagen skapas genom. Om flödet av pengar sinar dör företaget. Och det är ju bra att det fungerar så, för alla företag är inte bra, för miljön, klimatet eller hälsan. Företag får det ansvar vi ger dem. Det skiljer företagen från alla andra aktörer i denna bloggpost.
lördag 18 maj 2019
Arbetsgivares ansvar
Det råder ingen som helst tvekan om att samhället behöver företag och att företagare utgör en viktig kugge i samhällsmaskineriet. Låt mig vara väldigt tydlig med var jag står i den frågan. Det handlar inte om antingen kommunism och planekonomi eller brutal kapitalism. Demokrati handlar om att finna en väg mellan ytterligheterna där man tillsammans tar hänsyn till och skapar mekanismer och system för att hantera den komplexitet och mångfald som uppstår när olika viljor och behov kontinuerligt jämkas mot varandra. Varför är det tabu att tala om arbetsgivarnas ansvar? Varför är det nästan alltid så att arbetstagarna utlämnas när det uppstår konflikt? Vad tjänar samhället och demokratin på att tassa på tå och bocka och buga för allt och alla som kan passera som entreprenörer?
Jag ser en fara i att arbetsgivare alltid och överallt, oavsett hur de driver sitt företag, betraktas som hjältar. En sådan som Petter Stordalen förtjänar att kallas hjälte eftersom han, som jag förstår det, har en syn på företagande och arbetsgivaransvar som är samhällstillvänt och hållbart. Ska vi kunna lösa klimatkrisen och värna demokratin kan och får inte arbetsgivare värderas högre än arbetstagarna som säljer sin tid, sin möda och sitt engagemang. På vilket sätt gynnas samhället av att företagare ersätter anställda med maskiner, eller av att man väljer att skatta i ett annat land? Samhället utarmas och demokratin utsätts för en ökande stress när relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare inte är jämställd. Klimatet utsätts för en ännu större press när företagen växer och blir till multinationella kolosser som omsätter mer pengar och förfogar över mer makt än många länder.
Detta är saker vi åtminstone måste kunna tala om utan att fastna i den destruktiv debatt som ställer den ena gruppen mot den andra. Det moderna samhälle som vuxit fram och som vi alla lever i är resultatet av att man på demokratisk väg lyckats balansera makten mellan arbetstagare och arbetsgivare. Men på senare tid har maktförhållandet rubbats och arbetsgivarnas makt har ökat. Orsaken är att arbetsgivarna inte längre är lika beroende av arbetskraft, medan samhället fortfarande är beroende av pengarna som företagen genererar. Det vore oerhört olyckligt om samhället okritiskt anpassades efter företagarnas behov, för dessa är aldrig givna. Företagare som endast är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt och som inte respekterar demokratins bräcklighet och som inte vill vara med i det långsiktiga arbetet för hållbarhet borde åtminstone få kritik och ställas till svars. Idag lovar politikerna arbete åt alla, men ställer i princip inga krav på företagen. Politikerna utelämnar arbetstagarna till arbetsgivarna och förlägger ansvaret för att få en anställning på den enskilde som får skylla sig själv när hen avskedas. Fanns det ett överflöd av arbetstillfällen, vilket det fanns tills för inte alls särskilt länge sedan, vore det inte lika problematiskt, men idag är det arbetsgivarna som kan diktera villkoren.
Jag ser en fara i att arbetsgivare alltid och överallt, oavsett hur de driver sitt företag, betraktas som hjältar. En sådan som Petter Stordalen förtjänar att kallas hjälte eftersom han, som jag förstår det, har en syn på företagande och arbetsgivaransvar som är samhällstillvänt och hållbart. Ska vi kunna lösa klimatkrisen och värna demokratin kan och får inte arbetsgivare värderas högre än arbetstagarna som säljer sin tid, sin möda och sitt engagemang. På vilket sätt gynnas samhället av att företagare ersätter anställda med maskiner, eller av att man väljer att skatta i ett annat land? Samhället utarmas och demokratin utsätts för en ökande stress när relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare inte är jämställd. Klimatet utsätts för en ännu större press när företagen växer och blir till multinationella kolosser som omsätter mer pengar och förfogar över mer makt än många länder.
Detta är saker vi åtminstone måste kunna tala om utan att fastna i den destruktiv debatt som ställer den ena gruppen mot den andra. Det moderna samhälle som vuxit fram och som vi alla lever i är resultatet av att man på demokratisk väg lyckats balansera makten mellan arbetstagare och arbetsgivare. Men på senare tid har maktförhållandet rubbats och arbetsgivarnas makt har ökat. Orsaken är att arbetsgivarna inte längre är lika beroende av arbetskraft, medan samhället fortfarande är beroende av pengarna som företagen genererar. Det vore oerhört olyckligt om samhället okritiskt anpassades efter företagarnas behov, för dessa är aldrig givna. Företagare som endast är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt och som inte respekterar demokratins bräcklighet och som inte vill vara med i det långsiktiga arbetet för hållbarhet borde åtminstone få kritik och ställas till svars. Idag lovar politikerna arbete åt alla, men ställer i princip inga krav på företagen. Politikerna utelämnar arbetstagarna till arbetsgivarna och förlägger ansvaret för att få en anställning på den enskilde som får skylla sig själv när hen avskedas. Fanns det ett överflöd av arbetstillfällen, vilket det fanns tills för inte alls särskilt länge sedan, vore det inte lika problematiskt, men idag är det arbetsgivarna som kan diktera villkoren.
Hur kan det komma sig att den som inte anser sig ha råd att ge sina anställda en anständig lön och trygga anställningsförhållanden får fortsätta driva verksamheten vidare? Har man inte vad som krävs för att axla det ansvar som det innebär att vara arbetsgivare borde det inte vara tillåtet i en modern demokrati att driva företag. Varför ska samhället hålla ryggradslösa, giriga och egofixerade företagare bakom ryggen? Deras sätt att agera utsätter inte bara sina anställds för otillbörlig press, de utsätter även anständiga och medkännande arbetsgivare för press. Priserna drivs neråt när människors löner hela tiden sjunker eftersom företagarna konkurrerar med varandra om vem som kan sälja varan eller produkten billigast. Alla har ett ansvar, även kunderna delar i spelet och den oundvikliga jakten mot botten.
Det är dags att vi gör upp med myten om entreprenören. Det är ingen egenskap som bara några få har och därför är samhället inte beroende av någon speciell entreprenör. Jag efterlyser något slags kvalitetsstämpel eller kravspecifikation som hugade entreprenörer måste leva upp till för att förtjäna sin rätt att utöva inflytande över politiken. Den som vill ställa krav på våra folkvalda, som vill får respekt för sina ord och tankar om vad som är lämpligt måste förtjäna den rätten, annars finns en risk att de svaga i samhället utelämnas till de starka och rika, alltså till de som redan har så de klarar sig och som därför inte behöver den trygghet som samhället och demokratin ger.
Petter Stordalen verkar gör man än man kan kräva och han förtjänar att respekt. Det finns andra, troligen vill de flesta företagare både samhället och sina anställda väl. Men det finns också hänsynslösa arbetsgivare som inte drar sig för att pressa sina anställda till det yttersta i sin jakt på vinst, som de på inga villkor vill dela med sig av. Både samhällen och företag kan sägas definieras av hur de ser på och tar hand om de svagaste.
Hur ser det ut på din arbetsplats? Hur tänker och agerar din arbetsgivare? Får du en lön du kan leva på eller utsätts du för press att hela tiden göra lite mer för att få stanna kvar och behålla det du har? Jag ser det som en demokratifråga, inte som en höger-vänsterfråga, liksom klimatet. Duckar vi för dessa frågor finns en risk att vi snart inte har något samhälle längre. Rovgiriga kapitalister som endast bryr sin om företagets vinst kommer inte att lägga två fingrar i kors för att rädda miljön eller de anställdas hälsa, så först när vi står på ruinens brant och det mycket väl kan vara för sent kommer de att agera, men fortfarande bara med deras egen ekonomi för ögonen. Vi måste alla inse att de behöver oss mer än vi behöver dem. Låt oss därför tala om dessa frågor och låt oss skapa regler som gynnar företagare som tar ansvar och som gör det svårare att agera som forna tiders företagare som profiterade på barnarbete och som såg alla arbetsmiljö- och hälsoinsatser som ett hot och som motarbetade arbetstagarnas krav på åtta timmars arbetstid. Vi kan snart vara där igen om vi inte ser upp.
Petter Stordalen verkar gör man än man kan kräva och han förtjänar att respekt. Det finns andra, troligen vill de flesta företagare både samhället och sina anställda väl. Men det finns också hänsynslösa arbetsgivare som inte drar sig för att pressa sina anställda till det yttersta i sin jakt på vinst, som de på inga villkor vill dela med sig av. Både samhällen och företag kan sägas definieras av hur de ser på och tar hand om de svagaste.
Hur ser det ut på din arbetsplats? Hur tänker och agerar din arbetsgivare? Får du en lön du kan leva på eller utsätts du för press att hela tiden göra lite mer för att få stanna kvar och behålla det du har? Jag ser det som en demokratifråga, inte som en höger-vänsterfråga, liksom klimatet. Duckar vi för dessa frågor finns en risk att vi snart inte har något samhälle längre. Rovgiriga kapitalister som endast bryr sin om företagets vinst kommer inte att lägga två fingrar i kors för att rädda miljön eller de anställdas hälsa, så först när vi står på ruinens brant och det mycket väl kan vara för sent kommer de att agera, men fortfarande bara med deras egen ekonomi för ögonen. Vi måste alla inse att de behöver oss mer än vi behöver dem. Låt oss därför tala om dessa frågor och låt oss skapa regler som gynnar företagare som tar ansvar och som gör det svårare att agera som forna tiders företagare som profiterade på barnarbete och som såg alla arbetsmiljö- och hälsoinsatser som ett hot och som motarbetade arbetstagarnas krav på åtta timmars arbetstid. Vi kan snart vara där igen om vi inte ser upp.
fredag 17 maj 2019
Vuxen är inte bara ett ord
Är det nu det skiftar, nu som politiken och samhällsutvecklingen tar en annan väg, eller måste det bli ännu lite värre innan det stora flertalet inser att vi närmar oss änden av en lång återvändsgränd? Det sätt att leva som vi vant oss vid och tar för givet är inte hållbart. Svårare än så är det inte. Problemen vi brottas med handlar inte om invandring, inte om Islam eller om högerextremism eller någon annan ism. Problemet är att vi (eller vi, och vi; det är våra folkvalda ledare som agerar i vårt ställe) likt trotsiga småbarn försöker pressa en fyrkantig kloss genom ett runt hål i en leksak som barnet inte bryr sig särskilt mycket om. Vi må vara medelålders, men vi beter oss som bortskämda barn. Vi talar om evidens och kunskap i världsklass, men skolans enda uppgift idag är att så billigt, snabbt och effektivt som möjligt producera resultat, tillfredsställa väljarnas "behov" (dröm) om valfrihet samt dra in pengar till aktieägare som i många fall bor någon helt annanstans.
För att hålla illusionen vid liv tvingas man idag ta till allt mer desperata åtgärder, så som förnekelse och fundamentalism. Och för att dölja det faktum att ens åsikter och önskningar är orimliga och att man agerar som en självcentrerad treåring skyller man på någon annan, gärna någon som kommer utifrån. För liksom treåringen tror man att alla är och tänker som en själv och det man tror är det enda rätta, rimliga och möjliga. Cynismen sprider sig liksom hatet och hoten. Allt fler underblåser känslan av otrygghet och "journalister" och självpåtagna granskare av samtiden som lever på intäkter från Swish spelar med och sprider en svart bild av att vi är hotade och att vårt land är slaget i spillor. Och lösningen som efterfrågas är mer av samma: Sänkt skatt och mer vård, skola och omsorg; fler poliser och ett utökat försvar; billigare flygresor och slopad skatt på bensin.
Faktum är att vi som bor här i Sverige har det bättre än någonsin, på nästan alla sätt som går att mäta. Det är på inget sätt bra, men det var inte bättre förr. På det stora hela taget alltså. Men för att se detta måste man lyfta blicken från sandlådan och sluta bevaka sina egna, högst personliga intressen. Man måste växa upp och acceptera det faktum att man lever bland barn som tar hand om andra barn i avsaknad av vuxna. Innan det stora flertalet faktiskt tar ansvar för det man gör, tänker och för åsikterna man sprider i sociala nätverk kan inget verkligt hållbart samhälle växa fram. Det gör kanske ont att tvingas inse att man är vuxen och måste ta ansvar, men det finns ingen annan väg att gå om man vill överleva på sikt.
På omslaget till senaste numret av Time Magazine finns en bild på framtidens ledare. Jag blir allt mer övertygad om att det är så. Jag menar inte att Greta Thunberg kan eller ska ikläda sig rollen och ansvaret som som det innebär att vara folkvald ledare i en demokrati, men hon visar vägen fram genom att agera vuxet och ansvarstagande. Idag leder hon den fortsatta strejken för klimatet och mot allt som leder oss och vårt samhälle bort från den återvändsgränd vi hamnat i. "Hon är bara ett barn och borde vara skolan istället", säger vissa, och avslöjar därmed sin egen pinsamma naivitet. Hon är den ENDE vuxne i rummet! RESPEKT!
Greta Thunberg lever som hon lär, till skillnad från många av de som kritiserar och hånar henne. Hon visar vägen mot framtiden och när allt vänder och mänskligheten blickar tillbaka på den tid som är vår är jag övertygad om att Greta Thunberg kommer att hyllas som den hjälte och förebild hon är.
Själv tillhör jag generation X, den ironiska generationen. Vi levde i skuggan av 68-generationen, den första ungdomsgenerationen som beskyddade oss och garanterade vår trygghet, men som också skaffade sig flera bilar, större hus, ökade sin konsumtion och reste mer än någon annan generation i världshistorien före dem. Jag växte upp i ett av världens mest demokratiska länder och gick i världens bästa skola. Vi gjorde alla det, som växte upp där efter andra världskriget och innan millenniet. Min generation är barn av den första ungdomsgenerationen och vi behövde inte växa upp. Nu får vi betala priser för detta.
Som tur är finns det hopp. Inom några år har de som föddes runt millenniet blivit äldre och kommer då att ta över makten och diktera villkoren. Jag tror det blir bra och längtar dit. Greta Thunberg ger oss en försmak av hur det kan komma att låta och vilka beslut som kommer att tas, av nödvändighet. Hon är redan idag vuxen på ett sätt som få medelålders ens kommer i närheten av. Varför, hur? Hon AGERAR vuxet och tar faktiskt snavar. Hon skryter inte om sin "vuxenhet" och hon talar om det vi behöver höra, inte det vi vill höra.
Låt oss lyssna och lära. Låt oss växa upp och ta det ansvar som måste tas och låt oss göra det som behövs. Det är inga nya uppror som behövs och inga Facebook-grupper där man säger så upp för någon eller något. Det är inte heller svårt. Ge bara upp alla omöjliga drömmar på temat mer för mindre och gör som Greta! Framtiden är här idag, om vi bara vill och förändrar vårt sätt att agera i vardagen.
För att hålla illusionen vid liv tvingas man idag ta till allt mer desperata åtgärder, så som förnekelse och fundamentalism. Och för att dölja det faktum att ens åsikter och önskningar är orimliga och att man agerar som en självcentrerad treåring skyller man på någon annan, gärna någon som kommer utifrån. För liksom treåringen tror man att alla är och tänker som en själv och det man tror är det enda rätta, rimliga och möjliga. Cynismen sprider sig liksom hatet och hoten. Allt fler underblåser känslan av otrygghet och "journalister" och självpåtagna granskare av samtiden som lever på intäkter från Swish spelar med och sprider en svart bild av att vi är hotade och att vårt land är slaget i spillor. Och lösningen som efterfrågas är mer av samma: Sänkt skatt och mer vård, skola och omsorg; fler poliser och ett utökat försvar; billigare flygresor och slopad skatt på bensin.
Faktum är att vi som bor här i Sverige har det bättre än någonsin, på nästan alla sätt som går att mäta. Det är på inget sätt bra, men det var inte bättre förr. På det stora hela taget alltså. Men för att se detta måste man lyfta blicken från sandlådan och sluta bevaka sina egna, högst personliga intressen. Man måste växa upp och acceptera det faktum att man lever bland barn som tar hand om andra barn i avsaknad av vuxna. Innan det stora flertalet faktiskt tar ansvar för det man gör, tänker och för åsikterna man sprider i sociala nätverk kan inget verkligt hållbart samhälle växa fram. Det gör kanske ont att tvingas inse att man är vuxen och måste ta ansvar, men det finns ingen annan väg att gå om man vill överleva på sikt.
På omslaget till senaste numret av Time Magazine finns en bild på framtidens ledare. Jag blir allt mer övertygad om att det är så. Jag menar inte att Greta Thunberg kan eller ska ikläda sig rollen och ansvaret som som det innebär att vara folkvald ledare i en demokrati, men hon visar vägen fram genom att agera vuxet och ansvarstagande. Idag leder hon den fortsatta strejken för klimatet och mot allt som leder oss och vårt samhälle bort från den återvändsgränd vi hamnat i. "Hon är bara ett barn och borde vara skolan istället", säger vissa, och avslöjar därmed sin egen pinsamma naivitet. Hon är den ENDE vuxne i rummet! RESPEKT!
Greta Thunberg lever som hon lär, till skillnad från många av de som kritiserar och hånar henne. Hon visar vägen mot framtiden och när allt vänder och mänskligheten blickar tillbaka på den tid som är vår är jag övertygad om att Greta Thunberg kommer att hyllas som den hjälte och förebild hon är.
Själv tillhör jag generation X, den ironiska generationen. Vi levde i skuggan av 68-generationen, den första ungdomsgenerationen som beskyddade oss och garanterade vår trygghet, men som också skaffade sig flera bilar, större hus, ökade sin konsumtion och reste mer än någon annan generation i världshistorien före dem. Jag växte upp i ett av världens mest demokratiska länder och gick i världens bästa skola. Vi gjorde alla det, som växte upp där efter andra världskriget och innan millenniet. Min generation är barn av den första ungdomsgenerationen och vi behövde inte växa upp. Nu får vi betala priser för detta.
Som tur är finns det hopp. Inom några år har de som föddes runt millenniet blivit äldre och kommer då att ta över makten och diktera villkoren. Jag tror det blir bra och längtar dit. Greta Thunberg ger oss en försmak av hur det kan komma att låta och vilka beslut som kommer att tas, av nödvändighet. Hon är redan idag vuxen på ett sätt som få medelålders ens kommer i närheten av. Varför, hur? Hon AGERAR vuxet och tar faktiskt snavar. Hon skryter inte om sin "vuxenhet" och hon talar om det vi behöver höra, inte det vi vill höra.
Låt oss lyssna och lära. Låt oss växa upp och ta det ansvar som måste tas och låt oss göra det som behövs. Det är inga nya uppror som behövs och inga Facebook-grupper där man säger så upp för någon eller något. Det är inte heller svårt. Ge bara upp alla omöjliga drömmar på temat mer för mindre och gör som Greta! Framtiden är här idag, om vi bara vill och förändrar vårt sätt att agera i vardagen.