Referera, reflektera, argumentera

Hemtentamen och andra självständiga arbeten som lämnas in till mig som lärare för bedömning och betygsättning är i teorin det bästa sättet att lära och utveckla kunskap, men det kräver att man vet vad man förväntas göra och förstår vad det är för typ av text man ska skriva. Tänker jag skulle försöka förklara, med utgångspunkt i min erfarenhet och de texter jag möter i min yrkesvardag som lärare på högskolan. Både att läsa och skriva dåliga texter är slöseri med värdefull tid, för både studenter och lärare. Ingen tjänar någonting på det, därför har alla något att vinna på att bygga upp förståelse för vad som är bra, vad som är mindre bra och vad som inte fungerar. Håll tillgodo, och kom gärna med synpunkter.

Förr i tiden skrevs kursplaner i syfte att informera om vad som erbjöds på kurserna men idag, efter Bolognaprocessen, handlar det om att formulera mål för lärandet, mål är skriva så att det framgår vad man som student ska kunna VISA att man faktiskt kan. Det där ordet visa är viktigt. Studier handlar om att lära sig saker, om att bygga upp och fördjupa förståelse och kurserna innehåller både kunskapsmål och färdighetsmål. Hemtentan är den plats där man visar vad man kan, hur man förstår och att man behärskar akademiska färdigheter. Detta vet läraren att studenterna vet, eller det förutsätter man i alla fall, eftersom kursplanen är ett juridiskt bindande dokument och bedömningen och betygsättningen är myndighetsutövning. Har man problem att förstå vad och hur man ska göra är det viktigt att ta detta i beaktande, snarare än att lyssna på andra studenter eller bara köra på känsla. Jag ser, hör och förstår att det finns massor av rykten som cirkulerar där ute som handlar om att; man får inte, eller man måste. Det är olyckligt att det blivit så, men som tur är går problemet att lösa enkelt. Alla sitter inne med lösningen, det handlar bara om att läsa innantill i rätt dokument och om att fokusera på rätt saker.

Det är svårt säger många studenter. Ja, jo, visst är det svårt; det ska det vara. Det finns inga högre studier än studierna på universitetet. Dessutom är svårt ett diffust och därför meningslöst begrepp. Vad är det som är svårt? Handlar det om att språket är krångligt, förklaringarna som ges i böckerna är snåriga eller om att texten är skriven på norska eller engelska? Om man som student av någon anledning saknar förkunskaperna som krävs för att läsa på högskolan och som utformats för att man ska kunna tillgodogöra sig kunskapen och kunna leva upp till lärandemålen är upplevelsen av att det är svårt personlig och inget som lärarna kan eller ska ta hänsyn till. Många gånger är det idag tyvärr där det brister. Därför är det så viktigt att man gör sig medveten om vad som är vad och att man är självkritik och tydlig med vad man menar. Kvaliteten i utbildningen ansvarar lärarna och studenterna för tillsammans. Ingen vill att kraven ska sänkas och det ska gå inflation i högre utbildning, men det krävs av en att man tar eget ansvar.

Om kursen, uppgiften eller det som sägs på föreläsningar upplevs vara svårt är det viktigt att man inte slår sig till ro med att konstatera detta. Förstår man inte måste man fråga läraren, det är därför det finns lärare. Tänk på formuleringen i lärandemålen; studenten ska efter genomgången kurs kunna visa ... Det är alltså inte läraren som ska visa vad läraren kan, det är studenten som läser på högskolan för att lära sig som ska visa mad man kan, och det är omöjligt om man inte tar eget ansvar för sitt eget lärande. Det finns inga dumma frågor säger man som lärare, men det gör det så klart. Frågor som tydligt visar att man är mer intresserad av att klara tentan än att faktiskt förstå är dumma frågor. Frågor som ställs för att man verkligen vill veta och förstå, för att man behöver hjälp att lära, är dock aldrig dumma. Vi är alla olika, har olika förkunskaper, intressen och förutsättningar. Utan att fråga finns ingen chans att lära, just eftersom studier på högskolan inte handlar om att överföra information.

Många studenter uttrycker oro för att göra fel och vill därför veta vad man som lärare vill ha, det vill säga vad man ska skriva för att få godkänt. För att främja lärande och förmågan att ta eget ansvar brukar jag svara: Jag vill inget ha; förutom att studenterna visar mig vad de kan om ämnena som behandlas på kursen. En gång fick jag ett irriterat mail från en student som misstänkte att jag inte läst tentan som skulle bedömas eftersom jag svarade redan nästa dag, trots att vi lärare har 15 dagar på oss. Jag hade annat jag skulle göra och ville bli klar och trodde studenterna skulle uppskatta en skyndsam bedömning. Studenten svarade: Varför ska jag lägga ner en massa jobb på att skriva när du sedan bara verkar skumma igenom texten? På detta svarade jag att dels har jag över 20 års erfarenhet av att läsa och bedöma inlämningsuppgifter, dels är det inte för min skull studenterna skriver hemtentamen utan för sin egen skull. Det är inte jag som ska lära. Det är viktigt att ansvaret för lärandet förläggs där det hör hemma, och det är något som bara studenten själv kan avgöra. Läser man bara uppgiften noga och utgår man från skrivningen i kursplanen är det i princip omöjligt att göra fel, så det finns ingen som helst anledning att vara orolig. Det finns ingen rättningsmall, texter som lämnas in bedöms med hänsyn tagen till texten som lämnas in, den uppgift som lämnats ut och de lärandemål som finns kopplade till kursen.

Visar man endas vad man läst, det vill säga om texten man lämnar in endast innehåller referat av innehållet i kurslitteraturen blir det svårt att få godkänt. Läskunnighet och förmåga att skriva utgör förutsättningen för att överhuvudtaget komma in på högskolan; det är inträdesbiljetten till högre utbildning. Det står tydligt i kursmålen att studenten ska kunna visa vad de kan. Och det som bedöms av läraren är STUDENTENS kunskaper, inte förmågan att återberätta eller referera vad som lästs. Det krävs mer av en som student för att godkänd. Det räcker inte att leva upp till formkraven som handlar om hur många sidor man ska skriva och vilket typsnitt, radavstånd och referenssystem man ska använda. Vad kan jag? Vad har jag lärt mig? Ett tips är att förklara vad man LÄRT sig på kursen, att sätta ord på sina KUNSKAPER, för någon som också studerar på högskolan men som läser en annan kurs. Tänk inte att texten riktar sig till läraren. Eget ansvar och kritiskt tänkande är viktiga egenskaper som man övar sig i genom att förklara vad man vet och förstår, istället för att redogöra för vad man har läst.

Om referat är den allra mest basala nivån så är reflektion första steget till den nivå man ska sikta mot: argumentera. För att få godkänt på hemuppgifter och självständiga texter krävs att man kan reflektera, det vill säga se, förstå och kunna visa på olikheter mellan texter man läst. Även om böckerna på kursen handlar om samma sak finns det alltid, åtminstone nyansskillnader mellan sätten att skriva om och förhålla sig till ämnet. Skriver man hemtentamen arbetar man med en typ av problem där det saknas givet svar, och det gäller även författarna till kurslitteraturen. Att reflektera är en grundläggande förmåga som handlar om att kunna ställa olika texter och argument samt slutsatser och resultat av undersökningar mot varandra. Vad betyder det som sägs i böckerna, och hur man kan förstå likheter och skillnader mellan? Jag uppmuntrar alla att försöka sätta ord på det som INTE står i böckerna, men som ändå behandlas på kursen. Det bidraget är det som bedöms och betygsätts. Den kunskapen är unik och personlig, vilket referaten eller citaten inte är. Genom att reflektera visar man vem som säger vad och på vilka grunder, och det gäller även författaren till texten som lämnas in för bedömning. Innehåller den inga egna kunskaper finns inget underlag för läraren att bedöma. Tänk på det och sätt ord på din egen upplevelse av att läsa och arbeta med förståelsen av innehållet i kurslitteraturen. Var inte rädd att sätta ord på din okunskap. Att reflektera över det man INTE förstår är ofta det bästa sättet att lära och utvecklas; det är jätteviktigt att förstå. Det är som sagt studenternas kunskaper som bedöms, inte deras förmåga att återge vad andra kan.

Argumentera är målet man ska sträva mot, det är vad som krävs för att få det högre betyget. Egna åsikter hör inte hemma i texter som lämnas in för bedömning på högskolan, men det är omöjligt att skriva utan att ha en åsikt eller en egen uppfattning. Och det är denna som bedöms, det är genom att argumentera som man visar vad man kan. Det är är genom att flytta insikterna som förmedlas genom kurslitteraturen till andra sammanhan som man visar vad man förstått, hur man förstått och att man faktiskt kan använda kunskapen man tillägnat sig. Hur vet man det man vet? Ta inget för givet; förklara med egna ord, för någon annan än läraren på kursen. Det är detta som läraren vill läsa och det är detta som bedöms. Studentens egna kunskaper och förmågor att visa vad man kan. För att argumentationen ska kunna bedömas krävs att språket fungerar och att det finns en väl genomtänkt struktur med en tydlig början, en gedigen, utredande textkropp och en avslutning där trådarna dras ihop och lärdomarna sammanfattas och förtydligas. På högskolan är hela poängen att man ska utvecklas som skribent, för kunskap och språk är två sidor av samma sak. Därför är det ett av förkunskapskraven, och hänvisningar till bristande förmåga fungerar inte som ursäkt. Det är först när man kan visa vad man kan som läraren kan bedöma vad man vet, och språket och texten man lämnar in är mediet som används.

Svagheten med peer-review, kvalitetssäkring av lärande och andra imponerande system

Det är ett trivialt påstående att säga att inget system eller kedja är starkare än sin svagaste länk, men det är ofta den typen av påståenden och liknade insikter som glöms bort eller trivialiseras, just för att det handlar om självklarheter. Man tror kanske att bara för att alla vet eller för att insikterna är gamla och uppenbara behöver man inte ta dem i beaktande. Ofta är det precis tvärtom. Man behöver inte och ska i många fall inte söka sig över ån för att hämta vatten. Det är lätt att bli förförd av utifrån kommande experter, men bara för att någon kommer utifrån och endast för att det okända utifrån är väldigt mycket större än det kända inifrån betyder inte att den eller det som kommer därifrån är annorlunda eller bättre. Det är heller inte detaljerna det kommer an på utan helheten och hur väl delarna som bygger upp den samverkar.

Det är lätt att imponeras och förföras av stora och allomfattande system där alla delar hakar i varandra och det finns standardiserade lösningar och rutiner för alla ingrepp. Inom skolan och den högre utbildningen växer det fram ett sådant system för kvalitetssäkring, målstyrning och kontroll. Ett gigantiskt maskineri är det som producerar mät- och jämförbara resultat och där man strävar efter att så lite som möjligt ska vara personbundet, unikt och tillfälligt. Det som är bra fångas upp, utvecklas och integreras i systemet och det som är dåligt identifieras och elimineras. Systemet växer och blir mer och mer imponerande för varje dag som går. Andelen administratörer ökar på bekostnad av lärare, eftersom det är systemets uppgift att arkivera och överföra kunskap från systemet till eleverna. Just eftersom SYSTEMET är så stort, perfekt och integrerat, så effektivt och allomfattande, glömmer man att eleverna fortfarande är människor och att det mänskliga genomet inte förändrats nämnvärt under de senaste 30000 åren. Eleverna i skolan och studenterna på universitetet är fortfarande människor, med allt vad det innebär. Människor kan möjligen och efter många år lära sig läsa lite snabbare och det går att skriva fortare när man är van, men den mänskliga processorkraften som behövs för att bearbeta insikterna som systemet förmedlar och för att LÄRA för livet är den samma hos dagens elever och studenter som den var på medeltiden. Det kan inga datorer eller utbildningssystem i världen ändra på. Det spelar ingen roll hur stort och imponerande utbildningssystem ett land har; först när förhållandena är de rätta och förutsättningarna för LÄRANDE är gynnsamma kan kunskap växa fram och utvecklas, vilket dels sker mellan människor, dels är en icke-linjär process.

Samma gäller inom forskningen där målet är ny och användbar kunskap. Alla vill ha kvalitet och pålitliga resultat, men det betyder inte att ett stort, kvalitetssäkrat SYSTEM ger oss vad vi önskar oss. Hur som helt blir inget system i världen, någonsin starkare än dess svagaste länk. Därför vill jag påminna om att det hyllade och högt aktade peer-review-systemet för granskning av vetenskapliga resultat bygger på anonym granskning av två eller tre anonyma granskare. Det är systemets svagaste länk och det spelar ingen roll hur stort och imponerande systemet är i övrigt, det står och faller med granskarnas noggrannhet och ansvarskänsla. Med tanke på dels hur stor tilliten är till systemet som sådant, dels på hur mycket pengar systemet för vetenskaplig publicering omsätter, för att inte tala om vetenskapens förtroendekapital som står och faller med granskarnas arbete, finner jag det anmärkningsvärt hur lite uppmärksamhet som riktas mot granskarnas arbete. Mig veterligen finns inget standardiserat system för granskning av granskarnas arbete. När utlåtandena lämnats in till redaktören och författaren redigerat artikeln publiceras den och resultaten upphöjs till vetenskaplig sanning. Ansvaret som vilar på granskarnas axlar är med andra ord ENORMT. Ändå är det en uppgift som utförs gratis och på tid som inte ingår i tjänstefördelningen, och arbetet anses heller inte vara särskilt meriterande. Granskarna ställs heller inte till svars om det visar sig att en artikel släpps igenom systemet som inte håller måttet, eller, vilket gud förbjude, resultaten är felaktiga och (som i fallet med Macchiarini) leder till risker för liv och hälsa. Eftersom hela systemet står och faller med GRANSKARNA borde deras insatser och ägnas mer uppmärksamhet kan man tycka. Ett minimikrav vore att det fanns tid avsatt för uppgiften i tjänsten och att granskning av vetenskapliga artiklar räknas som minst lika meriterande som att få en artikel publicerad.

Tänk på droppen som får bägaren att rinna över, eller halmstrået som knäcker packåsnans rygg. Inget system i världen är eller kan vara starkare än dess svagaste länk och det spelar ingen som helst roll om den länken i det stora hela utgör en detalj i sammanhanget. Det är närmast tvärtom så att ju större och mer imponerande ett system är, desto viktigaste är detaljerna; det är dit uppmärksamheten måste riktas. Systemen för kvalitetssäkring i forskning och utbildning fokuserar som jag ser det på helt fel saker: detaljer förringas och systemets styrkor och imponerande storlek och omfattning lyfts fram och stoltseras med, trots att alla vet att kunskap är en ömtålig kvalitet som inte går att standardisera och som därför svårligen låter sig mätas och kontrolleras.

Skillnaden mellan elev och student

Det har varierat över åren, men många går idag direkt från gymnasiet till högskolan utan att göra uppehåll mellan, vilket innebär att en ansenlig del av dagens studenter efter examen kan blicka tillbaka på en obruten skolgång som sträcker sig från förskolan, över nio år i grundskolan, tre år på gymnasiet och sedan tre, fyra eller fem år på högskolan. Det ena stadiet har avlöst det andra så länge studenterna kan minnas. Ansvariga politiker anser att detta upplägg är bra, men det är oklart vad man faktiskt anser vara bra. Är det bra för ekonomin eller är det bra för kunskapsutvecklingen? Politikerna vacklar och talar om både och, även om ekonomin ofta prioriteras framför kunskapen (delvis beroende på att kunskap är svårare att mäta än kronor och ören). Svenskt Näringsliv däremot är tydliga, där är det ekonomin som står i fokus. Avslutningsraderna i en krönika på deras hemsida får visa vad jag menar.

Det finns verktyg för att sänka etableringsåldern och stärka såväl samhällets som den enskilde individens ekonomi. Genom att ställa högre prestationskrav, införa inträdesprov inom fler utbildningar samt generellt öka effektiviteten i hela utbildningssystemet. 

Värdet av att fler etablerar sig två år tidigare än idag är 52 miljarder i ökad BNP och en förstärkning av de offentliga finanserna med 21 miljarder. Samtidigt ökar den enskildes livsinkomst med en halv miljon kronor och pensionen med 1200 kronor per månad. Att fler snabbar på studierna är därför ett såväl egenintresse för studenterna som allmänintresse för omgivande samhälle. Detta perspektiv borde finnas med i fler diskussioner om framtidens utbildningsystem, arbetsmarknad och pensionssystem.

Jag reagerar på kunskapssynen som lyser igenom mellan raderna. Den syn på högre utbildning som Svenskt Näringsliv företräder och som många politiker tagit till sig, ja hela samhällets allt tydligare fokus på ekonomi, går på tvärs mot allt jag lärt mig under mina år i akademin. Det finns inget stöd för tanken att utbildning skulle kunna effektiviseras, att lärande skulle kunna skyndas på. Hela idén bygger på att man kan korta tiden i utbildning utan att kunskapskvaliteten påverkas. Det går dock inte. Utbildning är inte en kostnad utan en investering som direkt påverkar utfallet. Pengar är en universell valuta som kan bytas mot alla möjliga typer av varor och tjänster, men kunskap är varken en vara eller en tjänst. Utbildning handlar inte om produktion. Det är en förkastlig syn på skolan och den högre utbildningen. Ju fler som anammar den synen och ju fler som köper idén om att kunskapsutveckling och utbildning kan effektiviseras, desto fler kommer att få svårt att se hur problematisk uppfattningen är. Det går så länge det går och så länge ekonomins hjul snurrar på och vinstmarginalerna hålls uppe kommer alla vi som talar för och värnar om kunskapen att betraktas som företrädare för ett särintresse, vilket säger allt om synen på kunskap idag.

Köper vi tanken på att kunskap är ett särintresse får vi en hel ideologi på köpet, en ideologi som sätter pengarna i centrum och ser allt annat i ljuset av ekonomi. Den synen på kunskap och utbildning gör det svårt att förstå skillnaden mellan elever och studenter. Och när allt fler får allt svårare att se skillnaden blir det allt svårare för lärarna på högskolan att förklara för studenterna vad studier på högskolan innebär. Tänker man sig att skillnaden mellan grundskolan samt gymnasiet (som för länge sedan införlivades som en närmast obligatorisk del av utbildningssystemet) och högskolan är marginell påverkar det förväntningarna och hur man griper sig an utbildningen och när det kombineras med synen på utbildning som en produktionsapparat som kan och bör effektiviseras, blir det ännu svårare för studenterna att förstå att studier på högskolan är självständiga och det blir hopplöst svårt för lärarna på högskolan att bedriva utbildning på högskolenivå. Eftersom genomströmning är något som dels mäts och räknas som ett mått på kvalitet, dels är kopplat till högskolornas produktionsbaserade ekonomi blir effekten av allt detta att risken ökar att vi för varje år som går och för varje kull studenter som går ut med examensbevisen i sin hand utarmas kunskapen och värdet av högre utbildning.

Som lärare kan man varken att hota eller locka studenter att internalisera verklig kunskap, vilket är syftet med högre utbildning; att främja utvecklandet av ny kunskap. Viljan att lära (och här talar jag om kunskaper, inte om högskolepoäng och examina som är det man mäter idag) är gåtfull, och den kommer inifrån individen. Som lärare kan man skapa en god miljö för att hjälpa studenter att växa, men det går inte att uträtta underverk. Detta är vedertagen kunskap, och något som alla lärare vet och känner igen. Ändå tvingas man lägga tid och energi på att fokusera på mål som man vet är orimliga, för att det är vad som utvärderas. Klart det uppstår problem i den högre utbildningen då. De enda högskolorna som garanterat klarar sig är de skolor som lyckas rekrytera studenter som redan på förhand har kunskaper, motivation och ekonomiska förutsättningar att axla ansvaret som det innebär att gå från elev till student. Men det leder inte till att Sveriges generella utbildningsnivå ökar, tvärt om. Det leder bara till att de som ändå hade klarat sig i samhället, klarar sig bättre.

För att få en högre utbildning som verkligen leder till att befolkningens generella kunskapsnivå höjs krävs helt andra metoder och en helt annan syn på uppdraget. Det krävs mer akademisk frihet. Det krävs tillit till den som ägnat 20 år av sitt liv åt att studera, att hen inte med flit saboterar eller av lättja inte bryr sig om studenterna, utbildningen och kunskapen. Framförallt måste det finnas marginaler, och långsiktighet. Tålamod, tillit och uppskattning, utan det kan ingen kunskap utvecklas. Och kunskapen som emmanerar från högskolan växer fram mellan lärare och studenter som arbetar tillsammans.

Gör man som idag, det vill säga flyttar kunskap från högutbildade lärare till kvalitetssäkrade, målstyrda system och standardiserar kurserna, går något avgörande förlorat. Kännetecknande för högre utbildning och akademiska miljöer är den unika kvalitet som respektive lärosäte odlar. Akademisk kunskap är likt stjärnkockens kompetens intimt knuten till och förkroppsligad av undervisande lärare och engagerade, intresserade och ansvarstagande studenter. Högskolelärare kan och får aldrig vila på lagarna eller upprepa sig, kurserna måste ständigt utvecklas. Vill vi ha en högre utbildning som inte bara till namnet är högre måste alla tänka om. Försöken att standardisera högskolekurserna som ges på landets högskolor leder till utarmning av den högre utbildningens intellektuella kvalitet och till en avakademisering av universitetet som samhällsinstitution. Man får vad man betalar för och den som kommer till en snabbmatskedja och kräver en lyxkrogsupplevelse, vilket både politiker och många studenter gör idag ställer helt orimliga krav. Och placerar man en stjärnkock i köket på MacDonalds kanske burgaren blir något mer elaborerad, men för att kockens kunskaper och kompetenser verkligen ska kunna komma till sin rätt måste hen få friheten att agera efter eget huvud, i ett välutrustat kök och med råvaror av högsta kvalitet; det krävs att gästerna betalar för kvaliteten och låter tillagningen ta den tid den tar. Liknelsen haltar, för studenterna på en högskola värd namnet kommer inte till dukat bord och blir inte serverade. För att metaforen ska fungera måste berättelsen förändras något, enligt följande. Jag tänker mig högskolan som en välutrustad stjärnkrog med den bästa utrustningen och verktygen, skafferiet fylld av högkvalitativa råvaror och en stjärnkock med visioner och ambitioner som leder och fördelar arbetet men som arbetar tillsammans med kockarna (jag menar, studenterna som kommer till högskolan har ju gått först nio år i grundskolan och sedan tre år på gymnasiet, så man måste kunna ställa krav på dem, och klarar man inte av nivån på den högre utbildningen får man gå tillbaka och göra om) för att skapa en unik meny som sedan avsmakas gemensamt och utvärderas av stjärnkocken, med stöd i hens djupa kunskaper och långa erfarenhet.

Alla högskolor har inte samma förutsättningar, men det behöver inte vara ett problem eftersom allt ändå står och faller med studenterna och deras förkunskaper, förväntningar och motivation. Du blir vad du äter, brukar man säga. Och man får vad man betalar för. Livet och kulturen är fyllda av insikter som traderats i generationer. Alla vet att det inte går att få den bästa kvaliteten till det lägsta priset, så varför ens försöka? Vem försöker vi lura? Standardiserade läroböcker må vara exakt de samma och genom att tryckas i gigantiska upplagor blir produktionen kostnadseffektiv, men vad händer med mångfalden och hållbarheten i samhället när alla läser exakt samma saker? Upplevelsen av att läsa en lärobok anpassad till alla är kanske den samma över hela linjen, men det är ingen LÄSUPPLEVELSE och den utmanar inte intellektet, det kan bara en personligt hållen bok, utan formkrav och skriven av en bildad och erfaren akademiker som delar med sig av sina unika tankar och kunskaper, göra. Standardiserad högre, akademisk utbildning är en självmotsägelse. Högre utbildning kan per definition bara vara personbunden, och alla försök att flytta kunskap från lektorer och professorer till systemen är falsk marknadsföring, vilket är förödande för alla länder med ambitioner att bli kunskapsnationer.

Högre utbildning är en högst komplex verksamhet, som idag liksom i resten av samhället utgår från den felaktiga grundpremissen att människan är helt igenom rationell, och att om vi bara får bättre metoder och system för kontroll, så kommer målen att nås. Och MÅLEN är i fokus. Målen ska nås, målen om bättre kvalitet. Alla vet, men få tänker på och bryr sig idag om det, att kvalitet som mål betraktat är värdelöst, omöjligt och helt förkastligt. Kvalitet är ett mångtydligt begrepp, omöjligt att styra en så pass komplex organisation som högre utbildning eller forskning, mot. Kunskap kan bara växa underifrån, i dynamiska, ömsesidiga processer. Inget av det syns i någon av reformerna som föreslås för skolan och den högre utbildningen. Tvärt om vänds alla problem och invändningar mot kritikerna till politiken, för så fungerar den där anden i maskinen. Den där ondskefulla kraften som Bruno Latour kallar Double-Click Information, vilket är en bildningsfientlig syn på kunskap.

Vi talar om och tänker på KVALITETSDRIVANDE åtgärder. Kunskap ska bjudas ut på en marknad, vi ska konkurrera mer med varandra som individer, organisationer och länder. Och när det visar sig inte fungera tvingas lärarna och lärosätena att acceptera att de har ansvaret för utfallet, för kunskapen, för kvalitetens upprätthållande. För det är så systemet är riggat, dock inte medvetet (hopas jag, innerligt), utan snarare som ett slags inbyggd effekt. Och den som har ansvar kan ställas till svars. Anmälningarna mot lärare och lärosäten som inte levt upp till studenternas förväntningar har ökat lavinartat. Alla lärare känner igen sig i situationen där vissa studenter väljer att förhandla om betyget, istället för att ägna sig åt studier, åt att ta ansvaret för sitt eget lärande. Jag förstå studenterna, det är inte deras fel, men jag kommer aldrig att acceptera det beteendet, det sättet att agera och tänka. Felet ligger i systemet. Och problemet är kollektivt, det berör oss alla, för det är vi som samhälle som i slutändan tvingas leva med och hantera effekterna av utbildningsreformernas förändrade fokus, från kunskap till kvalitet.

Det kan och får aldrig vara så att lärare eller lärosäten avkrävs ansvar för underpresterande studenters misslyckande! Då har vi ingen HÖGRE utbildning längre, då har vi något annat. Och är det detta vi vill, då är det okej, det måste vi som arbetar som lärare acceptera. Men det är inte de signalerna jag får. Det är inte detta som sägs vara uppdraget. Alla talar om kunskapen, kompetensen och betonar hur viktigt det är. Därför skriver jag om detta. Därför kämpar jag, för kunskapen, mot allt och alla som utgör ett hot mot den. Kunskapen i centrum! Det finns inga genvägar!

Får man använda jag och ha med egna åsikter i vetenskapliga texter?

Jag får ofta frågan från studenter som ska lämna in uppgifter eller håller på med uppsatser, om de får skriva jag och om de får ha med egna åsikter i texten. Det är en intressant fråga på många sätt. Funderar man över den typen av saker är mitt råd att man ska fungera över varför man undrar över detta; vad står frågan för. På högskolan är man student och man är där för att lära sig tänka själv och utveckla sin kritiska förmåga. Både som student och som forskare har man ett ansvar att tänka själv och även att ansvar att vara så tydlig som möjligt med vad man menar och varför, det vill säga vilka källor eller argument man lutar sig mot när man påstår något. Om jag som svar på frågan svarar: ja det får man, eller nej det får man inte, och om studenten gör som jag säger, kan man då säga att man agerar som student eller som elev? Som lärare på högskolan rättar jag inte uppgifterna jag får in, det är nämligen så att det nästan alltid, åtminstone inom humaniora och samhällsvetenskap, finns olika sätt att komma fram till svar som fungerar; jag bedömer texterna och svaren. Och kriterierna jag utgår från i bedömningen handlar om graden av självständighet, transparens och styrkan i argumenten och källorna man lutar sig mot. Svaren på den här frågan är det samma som på väldigt många frågor man ställs inför som student: Det beror på.

Ta ett eget beslut som du kan stå för, och förklara tydligt hur du tänker och visa varför du anser det vara ett lämpligt beslut. Det är ett svar och ett förhållningssätt som fungerar i alla lägen. Och stöter man på en lärare som kategoriskt säger ja eller nej bör man som student inte nöja sig med det svaret utan be om en förklaring och motivering. Jag har nämligen väldigt svårt att se hur man skulle kunna motivera en kategorisk hållning rörande denna typ av frågor. För att växa in i rollen och utvecklas som student är det viktigt att att aldrig blint och reflexmässigt följa regler, särskilt om man inte förstår varför reglerna ser ut som de gör. Lärarna man möter på högskolan har många års erfarenhet av studier och forskning, men det betyder inte att de bestämmer över allt. De har makten över och ansvarar för bedömningen och betygssättningen av inlämningar, vilket är reglerat i lag, men ingen student är ensam och utlämnad till någon lärares godtycke. Forskning fungerar heller inte på det sättet. Det finns överhuvudtaget väldig få måsten och förbud på högskolan och för att studierna som bedrivs där ska leda till såväl kunskaps- som personlig utveckling måste man kommunicera med varandra; det gäller både studenter och lärare.

Frågan är felställd och indikerar osjälvständighet, alltså just det som hindrar en från att växa in i rollen som student. Omformulera den därför. Varför skulle man inte få skriva jag, och vad är egentligen en egen åsikt? På högskolan och inom forskningen skriver man inte skönlitteratur och studierna varken handlar om eller bygger på åsikter. Målet med all utbildning är att utveckla kunskap och fördjupad förståelse för världen och verkligheten. För att kunna bedöma texter är det viktigt att man som läsare vet vem som säger vad och vilka argument, referenser och källor man lutar sig mot när man resonerar sig fram till sitt svar. Ibland måste man alltså skriva jag, för tydlighetens skull. Men man kan och ska aldrig nöja sig med det och att skriva enligt mig är det si eller så är inget argument; det sättet att uttrycka sig på hör inte hemma på högskolan. Stanna upp och tänk efter. Vad är en egen åsikt egentligen? Hur vet man det man vet? Studierna på högskolan handlar delvis om att lära sig lära och om att lära sig värdera argument, källor och referenser. Det är alltså du som förväntas presentera dina kunskaper, och du förväntas göra det på ett sätt som gör det möjligt för den som tar del av texten att bedöma kvaliteten i påståendena.

Försöker man skriva en text som helt saknar ordet jag och där det inte finns några egna åsikter blir det ingen självständig, kritiskt analyserande text, utan ett referat. Att endast passivt återge vad någon annan säger eller vad man läst i en bok eller artikel är osjälvständigt. Dessutom är det inte förmågan att läsa innantill som lärarna på högskolan bedömer. Det är studenternas egna kunskaper och förmågan att presentera dessa för andra som bedöms. På högskolan förväntas man förhålla sig till texterna man läser och man förväntas även kunna relatera olika texter till varandra, och det är alltid man själv som gör det. Man tycker dock inget om texterna, det är inte vad studier handla om. Jag brukar säga att det blir inte sant för att det står i en bok, och därför är det viktigt att visa vem som säger vad och med stöd i vilka källor, referenser och argument. Lever man upp till detta undviker man två problem som många texter skrivna av nyblivna studenter lider av: man flyttar inte passivt information från en text till en annan, och man visar både för sig själv och för läsaren vad man vet och hur man vet det samt hur säker kunskapen är. Med andra ord lär man sig hur man lär och hur man förmedlar kunskap, vilket är vad studier på högskolan handlar om.

Jag har medvetet valt att förhala svaret, dels eftersom det inte finns något kategoriskt svar, dels för att det är viktigt att tänka själv och förhålla sig kritiskt både till det andra säger och det man säger själv. Frågan är bra och relevant även för lärare och forskare. Jag brukar säga att på högskolan är alla lärare, det vill säga alla lär. Det är inte så att lärarna har all kunskap och studenterna är okunniga. På högskolan utvecklas kunskap. Högre studier handlar inte om att överföra information. Även lärare och forskare måste tänka över sina ståndpunkter och vara tydliga med vilka argument de lutar sig mot. Hur man svarar på frågan beror i hög grad på vilket ämne man är verksam i och vilken akademisk kultur man lever i. Det ser olika ut i olika miljöer och traditioner samt beroende på vad man forskar om vilket typ av kunskaper och insikter man vill förmedla. Kunskap kan vara mer eller mindre objektiv; där och när det går att nå säker kunskap med låg grad av bias är det naturligt att vara misstänksam mot användandet av ordet jag, just för att man strävar efter objektivitet. I andra ämnen lutar man sig mer mot argument och bygger sina analyser på kvalitativa data, och där finns det en poäng att vara tydlig med att det är Jag som kommer fram till det och detta. Transparens är som sagt nyckelordet, tydlighet om vad som hävdas, vem som hävdar det och på vilka grunder.

Mitt svar på frågan är samma svar som jag själv utgår från i mitt eget skrivande. Undvik ordet jag och uttryck inga åsikter som inte förklaras och underbyggs i texten. Jag ser det som en språkfråga. Det handlar om stil, om hur man förpackar sina tankar. Att göra som många studenter som fått för sig att det är förbjudet att använda jag i texter på högskolan och ersätta alla jag med ord som författaren (anser) är helt förkastligt och till och med värre än att skriva enligt mig, för då ger man sken av vetenskaplighet utan att leva upp till kraven på tydlighet och transparens. Det spelar roll vilka ord man använder men lika viktigt är att texten fungerar och att den språkliga stil man valt anpassats till sammanhanget. Här kommer några allmänna råd som är tillämpliga i alla texter som skrivs på högskolan, formulerade som frågor man kan och bör ställa till sig själv när man skriver och läser igenom sin text innan den lämnas in.

Vad är syftet med texten? Vilken fråga handlar den om och vad är det för kunskap som ska presenteras? Framgår detta av texten som ska lämnas in och förstår en läsare sm inte läser kursen vad som avses?

Om texten bygger på egna sökningar av artiklar: Vilka sökmotorer användes för att finna relevanta artiklar, och varför just den eller dessa? Hur avgjordes vad som är bra och viktigt och vad som är irrelevant? Alla val som lett fram till det slutgiltiga resultatet ska motiveras med goda (det vill säga kontrollerbara) argument och med stöd i referenser till relevant metodlitteratur. Vilka sökord användes, och varför valdes just dessa ord? Vad var motivet bakom att just dessa valdes: argumentera och resonera. Presentera inte bara orden; tankarna bakom valet är viktigare. Utan argumentation blir det svårt att förstå och avgöra rimligheten i valen. Valdes några sökord bort? Varför? För att utvecklas som student kan det finnas en poäng att inte bara välja det som krävs och är uppenbart. Bredda sökningen och leta efter oväntade kombinationer för att på det sättet öka chansen att skriva en text som ger en fördjupad bild av frågeställningen. Vilka kriterier var vägledande och fällde avgörandet i urvalsprocessen, och varför just dessa kriterier? Motivera även valet av kriterier med goda argument.

Skapa en struktur som hjälper läsaren förstå resultaten som presenteras. Vilket kunskapsbidrag bidrar just den här texten med? Tydliga rubriker och en identifierbar och väl genomtänkt logik i upplägget är viktigt, det gäller alla texter. Som student förväntas man bidra med ny kunskap, inte bara referera vad andra har gjort. Den nya kunskapen skapas genom kritisk analys och reflektion. Tänk på att det är viktigt att presentera vem som har forskat; hur man har forskat. Vilka teorier och metoder har forskarna som ni läser texter av använt? Referera inte passivt, analysera och diskutera. Och, som sagt undvik jag men var tydlig med vem som hävdar vad och på vilka grunder. Lever man upp till kravet på självständighet, tydlighet och transparens blir frågan i rubriken överflödig och svaret skapas i texten som skrivs.

Rizom: alternativ ordning föränderliga mellanrum

Fortsätter tänka kring och reflektera över dagens fokus på bibliometriska data och försöken att mäta kunskap och kvalitet, här med utgångspunkt i en passage från inledningen till min senaste bok: Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, som publicerats open access, fritt nedladdningsbar, på nätet. Där reflekterar jag över vad som händer med kunskapen och den intellektuella utvecklingen där och när målen och styrningen överordnas innehållet och vägen fram. Menar vi allvar med ambitionen om att bygga en kunskapsnation måste vi fundera över om dagens sätt att organisera akademin är lämpligt. Det finns alternativ. Rizom är ett begrepp, ett tankeverktyg som sätter tillblivelsen i centrum; ett föränderligt, relationellt mellanrum som kan fyllas med kunskap som står i direkt relation till det omgivande samhället (istället för att låsas in i ett oåtkomligt elfenbenstorn). Vill vi bygga ett kunskapssamhälle behövs en mer integrerad akademin som kommunicerar med det omgivande samhället genom direktverkan i gränssnittet mellan, där kommunikation av värdefulla insikter sker åt båda håll och man lär genom att lyssna på varandra. För att möta utmaningarna som uppstår i ett snabbt föränderligt samhälle och inte minst för att kunna hantera klimatförändringarnas effekter behövs nya sätt att se på kunskap och organisering av utbildning och forskning. Min bok innehåller förslag och utkast till tankar att bygga vidare på, jag har inte lösningen, men pekar på alternativa vägar fram.

Boken handlar om organisering, fast ett annat slags organisering än den gängse; rizomatisk ordning skiljer sig från traditionell, linjär ordning. Rizomatiska ordningar har ingen hierarki, inget centrum: bara ordning. I dag ska allt kontrolleras, målsäkras och vägen dit styras och effektiviseras. Best practice är idealet, den enda vägen, vilket är en tankefigur som överförd till samhället leder till att det framstår som önskvärt att reducera mångfalden, smalna av normen och likrikta kulturen. Idag ser man följaktligen på kunskap inom vetenskapen på ett sätt. Det finns bara ett sätt att göra akademisk karriär (vilket är något annat än att utvecklas intellektuellt), nämligen att publicera sig i internationella, referee-granskade tidskrifter. Det är idag den enda kanalen för spridning av vetenskaplig text som räknas. Kartan för kunskapssökande har ritats om, skulle man kunna säga. Terrängen som undersöks är dock i grunden den samma. Kulturstudier handlar om att söka annorlunda kunskap än den forskning som söker signifikanta skillnader i ett statistiskt material, eller den som undersöker fysikens lagar eller olika grundämnens egenskaper. Kunskap om kultur passar synnerligen dåligt att pressa in i det rigida format som vuxit fram inom och som används i de hett eftertraktade internationella, referee-granskade tidskrifterna, enligt mönster från naturvetenskapen. Humanister har av hävd skrivit böcker, för att det är det bästa sättet att kommunicera kunskaper om kultur till samhället och internt mellan forskare. Humanvetenskaplig forskning kommer sällan fram till något enkelt resultat som kan sammanfattas i ett abstract och förklaras på 15 till 20 sidor. Därför skriver jag böcker. Boken och dess innehåll står och faller dock med läsarens kritiska reflektioner över innehållet. Jag vill locka till begrundan över kulturen som omger oss alla eftersom kunskapen om kultur uppstår och förändras mellan människor och därför är allas eller ingens. Kulturvetenskap handlar om vardagen och tillvarons kontingenser, om att kritiskt granska det som tas för givet, för att kunna förändra sådant som kan och bör förändras och förstå vad som måste accepteras.

Peer-review förfarandet är som upplagt för kamp om makt och inflytande; men det är inte systemet som sådant som är problematiskt, det är den okritiska tilliten till systemet som oroar, samt att det är det enda accepterade sättet att publicera resultat av forskning. Eftersom det är antalet publikationer som räknas får den som skrivit och fått infört flest artiklar i de mest prestigefulla tidskrifterna mest makt och inflytande, oavsett vad man forskar om eftersom förvärvad auktoritet på ett område spiller över på andra områden också. I detta system är kulturforskaren dömd att förlora redan innan matchen börjat. Att röra sig över ämnesgränserna är i princip omöjligt, för ska man göra det krävs att man lämnar den arena man tränats för och har verktyg att arbeta på, för att börja om från början någon annanstans, längst ner i hierarkin. Dagens akademi är fylld av allt smalare och djupare stuprör, och man lyssnar mindre på varandra över ämnesgränserna. Eftersom kunskap, särskilt kunskap om kultur, svårligen kan passas in i en rigid form offras därför i praktiken vetandet om vardagen och förutsättningar för förändring på effektivitetens och lönsamhetens altare.

Vill vi verkligen ha det så? Är det bästa sättet att använda skattemedlen? Får vi mesta möjliga kunskap med nuvarande sätt att organisera forskning? Dagens system premierar mer av samma, det vill säga fler artiklar om det som det redan finns artiklar om. Och vem läser artiklarna? De som vill bli publicerade, för kravet på citering av områdets auktoriteter är i princip absolut. Härigenom riskerar akademin att drabbas av intellektuell inavel. Kunskapen degenereras när nya impulser och förslag hindras från att nå spridning för att främja ökad produktion av resultat. Kunskap uppstår och förändras liksom kultur genom samverkan och den hämmas av att standardiseras och systemanpassas. Detta visste redan en sådan som filosofen Friedrich Nietzsche, som tvingades ut ur sin samtida akademiska system, men som historien gett rätt. Hans ord talar till oss, för vi brottas med samma problem som han identifierade. Han skriver följande, i en av de första aforismerna från boken, Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna.

Överallt där det finns en sammanslutning av människor och följaktligen en sedernas moral, härskar också tanken att straffet för brott mot seden huvudsakligen faller på hela församlingen: detta övernaturliga straff vars uttryck och gränser är så svåra att begripa och som skärskådas med sådan vidskeplig rädsla. Församlingen kan tvinga den enskilde att gottgöra en enskild eller hela församlingen för de omedelbara skador som hans handlande har gett upphov till; den kan också så att säga hämnas på den enskilde för att den gudomliga vredens åsk- och ovädersmoln tornat upp sig över församlingen som en direkt följd av hans handling, – men framför allt uppfattar församlingen den enskildes skuld som sin skuld och bär straffet som sitt straff –: ”sederna har förslappats”, klagar man i djupet av sin själ, ”när handlingar som dessa är möjliga”. (Nietzsche 2001: 18)

När rädslan sprider sig, när förändringens vindar blåser hårt och när kravet på effektivitet överskuggar allt tar gruppen över och individen, det individuella och unika, uppfattas som ett hot mot rådande ordning. Då blir det viktigare att följa regler än att tänka själv. I ett sådant kunskapsklimat spelar det större roll hur många artiklar man skrivit, än vad texterna handlar om eller hur nytt och banbrytande innehållet är. Kollektivets makt över kunskapen är stor och den som lyckas i ett sammanhang har ingen anledning att granska systemet kritiskt, (enligt logiken: man biter inte den hand som föder en). Inom vetenskapen motiveras denna ordning med att man arbetar med sanningen. Men hur vet man vad som är sant om den frågan inte kan eller får diskuteras, om all kritik mot definitionen och användningen av begreppet sanning uppfattas som uttryck för relativism och ett hot mot forskningen? Kunskapen sitter fast i ett slags moment 22. Då blir det så här. Om det bara var särlingarna och excentrikerna som sorterades bort hade problemet inte varit så himla allvarligt. Men det handlar om kunskapen, om själva fundamentet för det moderna samhället och vår gemensamma långsiktiga överlevnad. Kunskap om kultur behövs också, men den går inte att nå med positivistiska metoder eftersom kultur är vag och föränderlig till sin natur. Nietzsche skrev sin text för länge sedan, ändå känns klimatet och tänkandet igen.

Varje individuell handling, varje individuellt tänkesätt väcker fasa; det är omöjligt att säga i vilken grad de mer sällsynta, utvalda, oförfalskade andarna måste ha lidit under historiens lopp av att de alltid blev uppfattade som onda och farliga, ja att de själva uppfattade sig på det viset. Sedens moral och dess herravälde har gjort att all slags originalitet har fått dåligt samvete; himlen ovanför de bästa människorna har av den anledningen fram till detta ögonblick varit dystrare än den skulle behöva vara. (Nietzsche 2001: 18)

Vill man söka kunskap är akademin en dålig plats att vara på idag. Utrymmet för nytänkande och odlande av kritisk medvetenhet har minskat betänkligt i takt med att kraven på kontroll och målstyrning ökat. Nyfikenhet och upptäckarglädje ses som hinder för effektiviteten i produktionen av resultat. Därför vill jag visa på alternativ och öppna upp nya vägar fram för kunskapsutveckling. Jag vill inte bara förmedla kunskaper jag har, utan också lära mig saker. Och är det något livet lärt mig är det att lärande uppstår bäst i dialog och kritisk analys av sådant som hålls för sant, och det som hålls för sant upptäcks bäst genom reaktioner, det vill säga när mina tankar möter dina invändningar. Tillsammans kan vi genom samtal utvecklas och lära oss mer om kulturens komplexitet och förändringens logik.

Självkritik är en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskap

Tvärsäkerhet som mål för vetenskapligt arbete är förkastligt. Hur kan du säga så, kanske någon tänker? Det jag menar är att eftersom vi människor har lättare att lyssna på och ta till oss det som sägs med säkerhet, av den som utstrålar självsäkerhet, kommer vi att ha svårt att hantera lika säkra och väl underbyggda forskningsrön som handlar om det som är vagt till sin natur. Viktigt vetande om det som är komplext såsom kultur, hållbarhet, kunskap eller lärande kommer i ett kunskapsklimat där säkerhet idealiseras att tas emot och uppfattas som problematiskt, och när säker kunskap om det som är vagt ställs mot tvärsäkra uttalanden som yttras av tvärsäkra och ansedda individer kommer kunskapen om det vaga att förlora i förklaringskraft och dess förmåga att nå ut försvagas. Och råder det konkurrens om pengar eller om tiden är knapp går säkerhet alltid före osäkerhet. Hur behagligt det än är att lyssna på en tvärsäker och retoriskt skicklig presentatör är det lika fullt förrädiskt och potentiellt riskabelt. Åhörare invaggas lätt i en falsk säkerhet, och den som är kritisk eller tveksam till innehållet som presenteras måste upparbeta kraft och mod för att resa invändningar. Detta är en konsekvens av människans biologi, det är så vi är och fungerar. Det är en förutsättning för människans sökande efter bra och användbar kunskap om livet här på jorden som borde uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag.

Säkerhet tenderar att förstärka argumenten som förs fram. Och det motsatta gäller för den som väljer en annan metod för att presentera sina tankar. Både i samhället och inom akademin förväntas man vara tvärsäker. Det finns en dyrkan och en idealisering av den som är trygg, den som pekar med hela handen, den som vet vad han eller hon vill, och som har förmågan att få sin vilja igenom. Hen kan man lita på, hen förlöser oss från oron och lättar vår ångest över tillvarons osäkerhet och framtidens öppenhet. Den som säger sig veta blir lyssnad på, för att det är inprogrammerat i oss. Den som söker pengar för sin forskning måste vara säker på sin sak, och det är den som lovar mest, med störst säkerhet, som kommer att erhålla anslag i den mördande konkurrensen om forskningsmedel. Och den som lyckats i konkurrens hyllas som en hjälte och betraktas som en vinnare och får tolkningsföreträde över historieskrivningen. Så länge dessa saker inte uppmärksammas är risken stor att en hel del kunskap som vi verkligen behöver går förlorad.

Människan är och kommer alltid att vara MÄNNISKA. Varför är det så svårt att förstå och acceptera den insikten, som dessutom är objektivt sann? Hur länge ska vi medvetet sätta hämsko på vår intellektuella förmåga genom att värdera säkerhet högre än kunskap? Paradoxalt nog väljer vi att lita mer på den subjektiva och grundlösa övertygelsen om att det går att nå objektiv kunskap om allt, än på vetenskapligt testbara resultat som visar på motsatsen. Och när det visar sig att övertygelsen inte stämmer med verkligheten skyller vi på den mänskliga faktorn, hänvisar till brist på bevis och fortsätter leva med villfarelsen som om ingen ting har hänt. Vi agerar som om vi inte visste, trots att vi vet. Titta på debatten om klimatet där tvärsäkra skeptiker tas på minst lika stort allvar som självkritiska klimatforskare. Finns det minsta lilla tvivel riktar skeptikerna in sig på det och framstår i kraft av sin säkerhet som mer pålitliga, med konsekvensen att nödvändiga åtgärder förhalas.

Den som är van att föra sig i maktens korridorer och som vet hur man använder språket, den som väljer ord efter sammanhang och som aldrig tvekar om något; den som har attityd och signalerar SÄKERHET, uppfattas som trovärdig och litas på i mycket högre grad än den som pekar på och talar om komplexitet och är mer intresserad av hur LITE vi människor vet egentligen. En som inte pekar med hela handen och säger hur det är uppfattas som opålitlig, oavsett vad hen talar om och helt utan hänsyn tagen till det faktum att människors kunskaper och kompetenser aldrig går att avgöra genom att titta på ytan eller ett CV. Med risk för att uppfattas som tjatig säger jag det jag sagt så många gånger ännu en gång: Vi människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som sägs, vilket riskerar att leda till vår kollektiva undergång.

Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker, inte bara i den akademiska världen. Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att skriva, tala och försöka. Jag höll tillbaka mig själv och betraktade mig som misslyckad, ända tills jag efter år av studier och egen forskning insåg att osäkerheten och det vacklande självförtroendet var något positivt; det gynnar kunskapsutvecklingen och ökar kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna jag tar till mig och använder. Bristande självförtroende gör det dessutom lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap, för vem är jag att tala om hur det är. Dessutom leder avsaknaden av anseende och bristen på auktoritet till att jag kan agera under radarn eftersom få förväntar sig något av mig. Jag får på det här sättet distans till och kan studera kulturen som är mitt forskningsobjekt. Avsaknaden av självsäkerhet gör att jag hela tiden håller uppmärksamheten uppe och förmågan till kritiskt tänkande i trim. Det dåliga självförtroendet och självkritiken hjälper mig att vara tacksam och ödmjukhet och ger mig hela tiden nya perspektiv på det jag vet. Utan självkritik går det inte att öppna upp tänkandet för icke-kunskapen och allt som inte går att veta något om.

Säkerhet stänger in, låser fast och triggar försvarsmekanismer medan självkritik främjar nyfikenhet och lyssnande, vilket krävs för att utveckla ny kunskap. Säkerhet boostar egot medan självkritik utvecklar den intellektuella förmågan. Tvärsäkra människor kan bara umgås med likasinnade och samlar gärna ett hov av beundrare kring sig, medan självkritiska osäkra människor söker sig till andra som de kan lyssna på och lära av eller tillsammans med. Självkritiken håller både kroppen och tanken i rörelse och leder till att man aldrig slår sig till ro. Därför är självkritik en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskap.

Predator journals och den förödande jakten på mertier

Olika människor drivs av olika saker. Pengar, makt eller anseende, till exempel. Andra drivkrafter är kunskap, möjligheten att få vara delaktig i inspirerande gemenskaper och önskan att göra gott och bidra till arbetet med långsiktig hållbarhet. Det finns egoistiska drivkrafter och altruistiska. Jag tror det är olyckligt att idealisera, för de allra flesta handlar det troligen om blandformer och det är heller inte upp till individen att avgöra vad som driver hen. För att diskussionen om dessa saker ska kunna leda till ökad förståelse för vad som FAKTISKT driver kvalitet måste man hitta andra sätt att tala om drivkrafter och incitament än att jämföra vem som är mest ädel i sitt uppsåt. Det jag är intresserad av handlar om vilka olika kulturer som utvecklas beroende på åt vilket håll utvecklingen drar, åt egoism eller altruism.

Vad vinner samhället, akademin och kunskapen på att acceptera och underblåsa enskilda individers strävan efter anseende, pengar och makt? Om kunskap är uppdraget, är det måste man ställa sig frågan om det är lämpligt att bygga karriärvägar på bibliometriska data eller använda pengar som drivkraft för utvecklingen? Jag har inga givna svar och inser att frågan är komplex, men just därför menar jag att det är viktigt att ta frågorna på största allvar och diskutera dem så förutsättningslöst och frikopplat från dagens akademi som möjligt. Jag saknar ett seriöst samtal där tankar kan tänkas till slut om den viktiga frågan: Hur skapas de bästa förutsättningarna för utvecklande av så bra, ny och användbar kunskap som möjligt? Det är naturligtvis omöjligt att skapa ett perfekt system, men jag menar ändå att det finns en viktig poäng, dels att försöka, dels att aldrig slå sig till ro med vad man har; särskilt viktigt är det att ägna sig åt frågan om vi menar allvar med ambitionen att bygga ett kunskapssamhälle.

Jag slås av hur mycket av diskussionen om meritering och användningen av bibliometiska idag handlar om att finna argument för status quo,som om dagens system hade anor långt tillbaka i tiden när det i själva verket hänt massor på mycket kort tid. Bara sedan jag disputerade 2003 har synen på vad som är meriterande i akademin förändrats radikalt, vilket gör att jag idag forskar på helt annorlunda premisser än när jag var nydisputerad. Jag blev till exempel docent enligt regler och på meriter som 2009 ansågs giltiga men som idag inte alls räknas. Premisserna för kunskapssökande har dock inte förändras, bara synen på vad som ska räknas som en merit. Konsekvensen av detta är att jag, efter att jag på skattebetalarnas bekostnad genomgått landets dyraste utbildning och skaffat mig kunskaper och erfarenheter av forskning, förhindras att forska. Sluta forska och söka kunskap kommer jag aldrig att göra, men jag vill vara till nytta för samhället. Jag vill betala tillbaka till samhället, jag vill att investeringen som gjorts i mig, ska betala sig. Ytterst lite av det jag gör med stöd i min utbildning och erfarenhet anses dock meriterande, trots att arbetet leder till bättre kunskaper idag än för 10 år sedan när jag fortfarande var ny och osäker.

Forskare ska jaga kunskap, inte meriter; det är i korthet vad jag vill säga. Samhället tjänar ingenting på att forskare fokuserar på att jaga pengar, makt och anseende. Baksidan av dagens system för vetenskaplig meritering, vilket bygger mer på bibliometri än på kvalificerad BEDÖMNING av forskningens kunskapsbidrag, har skapat en situation där man varnar för så kallade predator journal som parasiterar på människans och vetenskapssamhällets fåfänga och girighet. I en värld och en akademi där KUNSKAPEN verkligen står i centrum spelar det ingen roll VAR man publicerar sina resultat, det enda som betyder något är VAD man publicerar och vilken kvalitet som kunskapen har. Idag litar man blint på att systemet för peer-review fungerar på samma sätt överallt, trots att det hela tiden rapporteras om oredlighet i forskningen, vilket inte borde förvåna någon givet hur mycket pengar som är i omlopp i den vetenskapliga tidskriftsvärlden.

Ingen som vet något om hur människor fungerar borde bli förvånad över att skrupelfria lycksökare söker sig till en ekonomisk marknad där och när man kan nå vinstmarginaler på upp till 40%, vilket ytterst få företag på andra marknader lyckas med. Tidskriftssystemet är akademins motsvarighet till friskolorna. Inget av företagen tar någon som helst risk. Förlagshusen som ger ut journalerna tjänar pengar på att sälja artiklar som skrivits av forskare som dels arbetar för allmänna medel, dels ofta får betala för att bli publicerade (jag är osäker på om det är sant, det låter i mina öron som ren galenskap, men jag talade med en klimatforskare som sa att man inom hens område fick betala 30000:- för att få artiklar publicerade). Och man säljer artiklarna till bibliotek som bekostas av allmänna medel. Granskningen av artiklarna görs gratis av andra forskare. Och eftersom det anses meriterande att vara redaktör får de flesta inget betalt för det arbetet heller. Det enda förlagen gör är att tjäna pengar åt ägarna. Givet vad vi vet om hur människor fungerar vore det närmast ett mirakel om ett sådant system INTE utnyttjades. Tragiskt nog är det utbildningssystemet och forskningen som drabbats, och anledningen till det är att KUNSKAPEN inte placerats i centrum utan ekonomin och jakten på meriter och anseende.

Vad tjänar samhället på och hur gynnas kunskapsutvecklingen av att det inte är meriterande att publicera och tillgängliggöra kunskap på andra sätt än de idag normerade. Hur kan man kategoriskt hävda att peer-review-systemet alltid är bättre, till allt. Och varför räknas inte längre boken? När jag var doktorand fanns det inget finare än att få en bok antagen på ett förlag som gav ut högkvalitativa böcker. Få saker har gjort mig så stolt som när jag fick min alkoholbok antagen på Daidalos. Den bokens kunskapsbidrag håller jag högt, men ur meriteringshänseende betyder den INGENTING; trots att boken utgör det viktigaste underlaget för min docenttitel.

Vad får samhället för pengarna? På vilket sätt bidrar dagens sätt att tillgängliggöra forskning och sprida kunskaper till allmänheten? Och hur stödjer systemet kunskapsutvecklingen? Betänk att siffrorna ovan handlar om ansedda tidskrifter. Det finns som sagt även predatory journals som inte bryr sig det minsta om vad man publicerar.

Jag förstår att forskare som byggt hela sin akademiska karriär och auktoritet på nuvarande system försvarar det, men varför ska samhället understödja systemet? Forskare är som alla andra människor, de är inte mer ädla och drivs inte självklart av andra drivkrafter än andra. Ingen torde därför förvånas över att dagens system, som bygger på konkurrens och på jakt efter meriter, har skapat en guldsits för förlagen som ger ut tidskrifterna. Vill vi på allvar bygga ett system som genererar kunskap måste vi kunna prata om drivkrafterna bakom många forskares försvar av nuvarande system. Så länge forskarna inte reagerar blir det svårt för politikerna att verka för förändring; politiker som i sin tur dessutom är beroende av forskarna för att få legitimitet för sin politik. Det som hände på Karolinska Institutet borde få varningsklockorna att ringa.

För vem forskar man? Varför forskar man? Hur granskas vetenskapliga resultat? Det är allt annat än triviala frågor. Jag har inga svar och jag förstår också att mina tankar och kritiken jag för fram kan uppfattas lite som räven i den berömda fabeln, men jag tycker inte det känns surt. Jag står vid sidan av förundras över naiviteten och oförmågan, dels att förstå att kunskapen är satt på undantag, dels att skapa ett så bra system som möjligt för bedömning av kunskap. Liksom ifråga om demokratin finns det inget bästa system, men utan insikt om, förståelse för och inte minst respekt för människan kan och kommer inget kunskapsdrivande system att kunna skapas.

Bibliometri och vetenskaplig kvalitet

Vänersborg. Vid Göta älv. På internat med jobbet. Igår lyssnade vi på Gustav Nelhans som talade utifrån följande rubrik: Vetenskaplig kvalitet och bibliometri -- en paradox? Väldigt intressant och mycket lärorikt. Det är detta som akademin kommit att handla om, MÄTANDE av kunskap, kvalitet och så vidare. Nelhans är bibliometriker, och det viktigaste jag tar med mig från dagens föreläsningar och diskussionsövningar är hans ord att även om mycket går att mäta kommer man ändå inte undan den kvalitativa bedömningen, det vill säga den mänskliga förmågan att avgöra vad som är bra. Det finns inga helt igenom objektiva mått, och framförallt, alla bibliometriska data kan manipuleras.

Impact factor och H-värde talades det om. Är det lämpligt att sätta ut det i sitt CV? Värdet får man fram om man dividerar antalet citeringar under två år med antalet artiklar man skrivit under samma tid. Fast olika databaser räknar med olika typer av artiklar så vilket värde man får beror på vart man vänder sig. Även om vetenskapssamhället under rådande mätregim försöker finna en standard som ska gälla alla så är det inte så det ser ut. Nelhans pekade på en rad kritiska frågor man kan och bör ställa sig för att få fram ett rättvisande värde: Ska man ta bort citeringar som är kritiska, egna citeringar och referenser som finns där för att redaktörer och vetenskapliga förlag som är måna om tidskriftens impact factor kräver det av den som vill få sin artikel publicerad? Det finns fler frågor: Vad mäter man? En tankes spridning i kunskapssamhället, eller en människas förmåga att skapa uppmärksamhet för sin egen person? Det är den avgörande frågan, menar jag är följande: Utvecklas kunskapen genom mätning? Och är det kunskap man efterfrågar i mätningarna? Efter att lyssnat på Nelhans stärks jag i min uppfattning att mätandet handlar om något annat, om människans eviga strävan efter framgång i det sociala spelet; det handlar om makt, inte om kunskap.

I kölvattnet av att bibliometri och mätande blir viktigare och viktigare har det på senare tid dykt upp så kallade Predator journals, som kan ses som ett slags rovdjur som riktar lystna blickar mot den kunskapskropp som äldre tiders forskare mödosamt byggt upp, och som idag, när pengar allt mer blir en faktor och ekonomi blir viktigare än kunskapskvalitet och innehåll, håller på att offras. Där och när mätandet blir viktigare än kunskapen som mäts och det dessutom finns pengar dyker det självklart upp lycksökare, på den akademiska marknaden liksom alla andra marknader. Forskare är lika lite idealister som andra och är det publicerade artiklar och citeringar som räknas är det vad som kommer att produceras.

Vetenskapens normsystem, talade Nelhans om, uppstår i kontinumet mellan: Robert Mertons tankar om: Communalism, Universalism, Disinterested, Organized Scepticism som är ledord i den vetenskapliga etiken. Och följande ord, som är resultatet av studier av hur det faktiskt ser ut på många håll: Proprietary, Local, Authoritarian, Commissioned, Expert. Teori och praktik skiljer sig åt inom vetenskapen likväl som på andra områden. Det är därför jag är kritisk till MÄTANDET, för det riktar fokus mot annat än kunskapen. Det finns inga genvägar till verkligt, viktigt vetande, bidning och vishet! Kunskapen måste vara i centrum för att systemen för mätning ska vara ändamålsenliga, det vill säga driva kunskapsutvecklingen framåt och inte leda till att skapa karriärvägar för förslagna individer som knäcker koden och spelar spelet. Olika kunskapsmål kräver olika typer av kanaler att sprida resultaten i och tidskrifter används på olika sätt inom olika områden. One size fits all kan aldrig vara vägen fram, inte om det är kunskap vi söker.

Varför citerar man? Alla som skrivit en vetenskaplig text vet att det görs på en lång rad olika sätt och av olika skäl. Ett system som inte tar hänsyn till olika sätt att citera och olika avsikter med citeringen kan aldrig bli kunskaps- och kvalitetsdrivande. Bilbliometri ska vara ett verktyg för forskare och kunskapsintresserade, inte för administration och ledning av universitetens verksamhet. Att sätta upp mål för citering och efterfråga strategier för publicering fokuserar på fel saker och skapar förutsättningar för den som vill hacka systemet. Nelhans var tydlig genom hela sin föreläsnig. Han påpekade till exempel att redan Eugene Garfield som skapade det metriska system som används idag varnade för att systemet kunde leda till risker och problem. Han lär ha sagt att: Impact is not the same as importance and sigificance!

Fast nu har vi trots allt det system vi har, och det finns även fördelar med mätande. Det är heller inte bibliometrin och mätandet i sig jag är kritisk till. Jag pekar på och värjer mig mot farorna jag ser och aningslösheten som driver förändringen av akademin. Systemet för mätning kan aldrig bli mer kvalitetsdrivande och kunskapsutvecklande än vi människor tillåter det vara. Och utan hänsyn till och förståelse för svårigheten med och komplexiteten i kvalitativa analyser som bygger på människans förmåga att bedöma, riskerar systemet att leda till utarmning av kunskapen. Det finns INGA genvägar till verkligt, användbart och viktigt vetande samt kunskapskvalitet.

Nelhans presenterar resultatet av en undersökning han gjort, där han analyserade sätten att citera i tidskrifter inom naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Naturvetenskapens kunskapsbyggande är kumulativ och man bygger vidare på andras forskning. Därför följs i princip alla meningar av citeringar som visar vem man hämtar stöd från. Samhällsvetenskapens kunskapsmål är ett annat. Här handlar det ofta om analyser av kunskapens mångfald. Här citerar man delvis för att visa att man lutar sig mot andra forskares resultat, delvis citerar man för att kritisera andras forskning, delvis för att visa att det finns olika sätt att tänka kring och forska om ämnet man undersöker. Humaniora slutligen. Här citerar man inte als lika mycket. Och ofta citerar man för att diskutera andras tankar och resultat. Här bygger resultaten mycket mer på argument. Vetenskap är med andra ord ett allt annat än entydigt begrepp.

En annan sak Nelhans tar upp är referensspannet: Hur länge är en artikel aktuell och anses vara relevant att citera till; det avgör så klart hur många citeringar artikeln får. Här skiljer det sig också stort mellan områdena. Samhällsvetenskap har kortats spann, medan humaniora och naturvetenskap har längre, beroende på olika kunskapssyn. Naturen förändras långsamt och det påverkar kunskapen, och kulturella mönster går djupare än samhällsförändring. Den bilbliometriska analysen handlar alltså inte bara om mätningsmetoder, den handlar också om akademisk kultur.

Människor har i alla tider varit upptagna med att skapa idealiserade bilder av det perfekta (Gud, Sanningen och så vidare); det vill säga det som människan aldrig kan eller kommer att kunna mäta sig mot. Det fiktiva behovet av metrik accentuerar denna utveckling och eftersom datorer är överlägsna människorna på att ta fram relevanta data, snabbt och kostnadseffektivt, finns en uppenbar risk att digitaliseringen leder till datorerna upphör att vara ett hjälpmedel och förvandlas till normen som människor och kunskap mäts mot. När det sägs att vi måste mäta mer är därför den naturliga följdfrågan: Vad händer med människorna, med våra mänskliga värden och den MÄNSKLIGA kompetensen att göra bedömningar? Vad händer med kunskapens kvalitet?

Utan inlevelse, ingen kunskap

Fångade upp en artikel i flödet. Den handlar om olika sätt att läsa, om en avhandling som undersökt just läsande: Den kroppsliga läsningen. Bildningsperspektiv på litteraturundervisning. Det är Djamila Fatheddine som skrivit avhandlingen. Den presenteras på följande sätt på forskning.se, och jag låter mig inspireras av orden och tankarna.

Vad avgör om barn och unga blir litteraturläsare? Hur gör man som lärare för att undervisa i litteratur när läroplanen är fylld av motstridiga krav? I avhandlingen Den kroppsliga läsningen – bildningsperspektiv på litteraturundervisning undersöker Djamila Fatheddine grundskolans litteraturundervisning med fokus på läsning, kropp och bildning.

Tänker att det blir svårt att främja läsning och undervisa om vad det betyder att läsa med inlevelse i en skola som bara får fler och fler uppgifter att leva upp till, samtidigt som förståelsen och stödet från föräldrarna blir sämre och verksamheten hela tiden drabbas av nedskärningar. Tänker vidare att få saker är viktigare än förmågan, dels att kunna, dels att förstå betydelsen av inlevelsefull läsning i grundskolan. Hur ska man annars senare i livet, på högskolan till exempel, där vi talar om abstraktioner och komplexitet som kräver att man förställa sig det som inte kan iakttas direkt, kunna klara sig. Och vad händer när visioner för en bättre framtid ska formuleras, om fantasiförmågan saknas? Dagens ekonomiska logik är platt, linjär och saknar förmågan att räkna med virtuella alternativkostnader, det vill säga kostnader som kräver fantasi och föreställningsförmåga.

Avhandlingen behandlar grundskolans litteraturundervisning med fokus på kroppslighet och bildningsaspekter. Den bygger vidare på idén om litteraturläsning som något som kan utveckla människor och fördjupa insikter om vad det innebär att vara människa.

Till människans storhet hör förmågan att föreställa sig saker och att vara kreativ, att tänka förbi det givna och bokstavliga. Läsningen av skönlitteratur främjar en sådan utveckling och öppnar dörrar. Det finns en kroppslig aspekt av detta och en intellektuell och båda binds samman av boken där orden triggar fantasin. Det är så bildning utvecklas, det är så människan, mänskligheten och både kunskap och vishet utvecklas. Det är ingen liten sak alltså, ingen detalj i sammanhanget. Förmågan att läsa är så mycket mer än att bara kunna sätta samman ord till meningar som förmedla ett innehåll. Förmågan att läsa med inlevelse är en ovärderlig, hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande nyckelegenskap.

Motsägelsefull läroplan

Djamila Fatheddine har följt några lärares undervisning i klassrummet och dokumenterat elevers egna erfarenheter av litteraturläsning. Hon har även gjort en genomgång av den nuvarande läroplanen för grundskolan (Lgr 11) och konstaterar att den står i skarp kontrast till såväl lärarnas undervisningspraktik som till elevernas egna berättelser.

– Läroplanens skrivningar om litteraturläsning ger en splittrad syn, där beskrivning av syftet och det centrala innehållet helt motsägs av kunskapskraven. Detta kan innebära att de möjligheter till bildning som litteraturen ger, inte når alla elever, menar Djamila Fatheddine.

Förmågan att föreställa sig saker, som utvecklas av inlevelsefull läsning av skönlitteratur (och även filosofi) hjälper en också att se mönster och skapa mening i det som är motstridigt. Verkligheten är inte logiskt stringent, den är som den är. Kunskapen om livet, samhället och verkligheten kan inte vara bokstavlig för då handlar kunskapen om något annat än det man vill veta något om. Att läroplanen inte visar medvetenhet om detta är ett allvarligt tecken på vilka problem vi har att brottas med idag. Betygshets och prestationskrav, kontroll, styrning och ständiga utvärderingar av måluppfyllelsen i lärarnas och elevernas arbete stressar och pressar fram en helt annan läsart.

Jag är oändligt tacksam för att jag gick i den skola jag gick i, framförallt för att det där fanns tid att tänka tankar till slut. Även om jag kände leda, var skoltrött redan i mellanstadiet och aldrig riktigt förstod vad jag jag gjorde där fick jag med mig insikter och förmågor som jag fortfarande har nytta av idag som lektor på högskolan. Jag brottades och har fortfarande problem med dyslexi. Min son läser till exempel fortare än jag. Den hårda vägen har jag fått lära mig att det kommer inte an på hastigheten eller bokstavligheten. Kunskap är inte en linjär process, den kräver föreställningsförmåga, kreativitet och inlevelse. Bildning är vad som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Allt det där underkommuniceras och bortrationaliseras i skolan idag.

Tänker tillbaka på hur det var när jag höll på att lära mig läsa på egen hand. Det var en kamp. Tacksam för att mina föräldrar inte tjatade på mig utan uppmuntrade mig. Mamma som arbetade på bibliotek tog med sig nya böcker varje dag för att fånga mina föränderliga intressen. Och de läste båda högt för mig. Jag lyssnade även på radio. Högläsningen framkallade bilder och tog mig till levande, fantasifulla platser. Jag hade aldrig vågat söka mig till högskolan om de där dörrarna inte öppnats för mig tidigt i livet. Problemet för mig var att min egen läsning, där i början, inte öppnade dörrarna, inte tog mig till de där världarna. Jag minns det som det var igår hur mamma läste halva Skattkammarön och sedan lät mig läsa resten själv. Skillnaden i bildkvalitet inne i huvudet när hon läste och när jag läste på egen hand var som att gå från en 3D-film på Biopalatsets största duk med surround-sound till en suddig, rullande, svart-vit TV bild på en stökig pub. Jag tror alla kan förstå besvikelsen. Jag sattes i klinik (som det hette då) för mina läs- och skrivproblem, men där fick jag ingen hjälp. Fast jag tror i och för sig inte att det finns någon hjälp att få. Nyckeln till min akademiska karriär var att jag aldrig gav upp drömmen om att på egen hand kunna frammana och ta mig in i de där underbara världarna. Hade jag fått ljudböcker hade jag troligen gett upp. Dyslexi handlar om problem med LÄSNINGEN och skrivandet, det är inte ett intellektuellt handikapp! Jag kämpade med läsningen i min egen takt och på mina egna sätt. Betygen blev därefter och lärarna betraktade mig som ett hopplöst fall, men jag visste vad jag visste och har idag bevisat det för alla. Med åren och eftersom jag inte gav upp lyckades jag sakta bygga upp förmågan att läsa med inlevelse. Det var på KomVux jag upptäckte att jag läser med öronen, och det blev uppenbart när jag läste högt för mina barn när de var små. När jag HÖRDE mina ord dök det upp bilder och förflyttades jag till fantasivärldarna som beskrevs i böckerna.

Inser plötsligt att bloggandet och bokskrivandet skänker samma lustkänslor som läsandet av riktigt bra skönlitteratur. Fritt skapande är inte arbete för mig, och det är därför jag har så fruktansvärt svårt för rigida regler, kontroll och styrning; allt det där som hindrade mig att nå min fulla potential som människa under skolåren och som ung vuxen. Det är också därför jag blir så frustrerad när jag tvingas hantera studenternas efterfrågan på manualer, instuderingsfrågor och tydliga anvisningar. Jag vill ge dem frihet, men tyvärr har de lärt sig följa regler och har svårt att ta eget ansvar.

Läslust och lustfylld läsning

I begreppet bildning utgår hon från inlevelseläsning, en läslust som får läsaren att stiga in i fiktionens värld och med alla sinnen förnimma spänning, sorg, glädje och alla de känslor som kan rymmas i litteraturen. Som läsare går man in i berättelsen – och kliver ur denna litterära värld med ett annat perspektiv på sig själv och sin omgivning.

– När jag intervjuade elever som gillar att läsa, beskrev de tydligt läsningens kroppsliga och rumsliga dimensioner. Eleverna väljer med omsorg ut läsvänliga miljöer och skapar goda förutsättningar för att stiga in i olika skönlitterära världar. Var de läser någonstans påverkar alltså hur de upplever läsningen. De lever sig in i fiktionens värld och beskriver kroppsliga förnimmelser som om de själva vore med i berättelsen. Denna lustfyllda upplevelseläsning har tidigare i undervisningssammanhang haft en negativ klang, men är i hög grad en del i bildningsaspekten. Detta är viktigt att lyfta fram när det gäller barn och läsning, där fokus i litteraturundervisningen idag i så hög grad handlar om att mäta läsförmåga och läsförståelse, menar Djamila Fatheddine.

Jag kan bara instämma! Det har tagit mig ett liv att inse detta, men jag vet med hela kroppen att det är sant och riktigt det Fatheddine skriver. Därför bloggar jag om det, för att försöka bidra till spridningen av hennes viktiga och värdefulla forskning. Det går inte att bygga ett hållbart, humant, kunskapssamhälle utan en väl utvecklad förmåga i HELA befolkningen att läsa med inlevelse. Och en skol- och utbildningspolitik som inte förstår detta, som premierar mätbara resultat framför strävan efter bildning och vishet är slöseri med skattemedel, oavsett hur stora nedskärningar man tvingar fram.

Går via lust

Slutsatsen i avhandlingen är att grunden för att bli en litteraturläsare går via lust. För att sedan kunna utveckla en läsaridentitet – se sig själv som läsare – behöver barn och unga aktiva insatser och goda förutsättningar. Att stiga in i läsningens rum går via kroppen, något som är viktigt att komma ihåg i diskussioner om litteraturläsning och undervisning. 

Det är gott och väl detta, men min poäng är att förmågan att läsa med lust och inlevelse handlar om så oändligt mycket mer. Tyvärr krävs det fantasi, kompetens att läsa med inlevelse samt förmåga till abstrakt, kritiskt tänkande för att inse detta. Ett slags kunskapens Moment 22 alltså, om nu någon idag kan relatera till det begreppet, hämtat från skönlitteraturens underbara värld.

Vill stanna kvar i denna tanke, men hinner tyvärr inte skriva mer. Det akademiska arbetslivets krav på prestation stressar mig och jag måste sluta. Kampen för bildning, läsning och intellektuell utveckling kan och kommer ingen att kunna hindra mig från att ägna mig åt med liv och lust. För mig handlar det om ren överlevnad.

Makt och kunskap, kunskap och makt

Viljan att veta är svår att skilja från viljan till makt. Kunskap innebär kontroll och innebär makt i många sammanhang, men det omvända gäller också; den som har makten kontrollerar även till dels kunskapen. Vad som ska räknas som kunskap är nämligen aldrig givet, dels finns det olika uppfattningar, till exempel om vad sanning är och hur den ska definieras, dels talar inga vetenskapliga resultat för sig själva, det krävs alltid tolkning för att rena data ska blir till kunskap. Problemet är att insikten om dessa sakernas tillstånd uppfattas som kritik mot vetenskapen, vilket det av uppenbara skäl inte handlar om, tvärtom är insikten ett resultat av forskning och den uttrycks av omsorg om kunskapen. Där och när viljan att veta inte hålls åtskild från viljan till makt, i avsaknad av förståelse för skillnaden, kommer makten att övertrumfa kunskapen och vetandet förlora sitt värde. Meningen med forskningen har då gått förlorad, för vägen till kunskap är alltid en snårig omväg medan vägen till makten, i alla fall för den som bara söker makt och inflytande, är rak och bred.

Forskning som bara handlar om att följa metoden till punkt och pricka oavsett vart den tar en och vilka resultat forskningen än leder fram till, banar väg för en akademi där det är viktigare att tänka rätt än att tänka fritt. Där finns en uppenbar risk att man förr eller senare lyssnar mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs. Regelföljande och disciplin kan och får aldrig bli viktigare än nyfikenhet och kritisk analys, i alla fall inte om det är kunskap man söker.

Utbildning brukar lanseras med slagordet att kunskap är makt, men i dagens hårt reglerade, strikt kontrollerade och nyckeltalsfixerade utbildningssystem där elever och studenter representerar en summa pengar som utbildningsföretag konkurrerar om att locka till sig är risken uppenbar att det bara blir en reklamslogan, helt utan mening. Bara i ett samhälle där kunskap har ett egenvärde blir vetande makt. I ett samhälle och ett utbildningssystem där GENOMSTRÖMNING mäts och avgör hur mycket pengar man drar in, där skolor konkurrerar med varandra och där man aldrig slutar effektivisera, kommer den som bryr sig mer om makt än om kunskap att bli vinnare.

Inom forskningen har kvalitet kommit att bli synonymt med kvantitet. Därmed handlar forskning idag mer om att jaga citeringar och samla publiceringar, samt om att jämföra storleken på forskningsanslagen man lyckas landa i konkurrens med andra. Den synen på kunskap banar väg för egoism eftersom framgång i det systemet handlar om att bevaka MINA resultat, MIN kunskap. Det är inte den enskildes fel att viljan till makt blandas samman med viljan att veta, det är en konsekvens av sammanhanget man verkar inom. Fast är det ett kunskapssamhälle man vill bygga är detta saker man måste beakta, för om tanken på att den som PRODUCERAR mest anses vara klokast blir kunskap en fråga om att hävda sig i konkurrensen om mätbara resultat. Mål och medel blandas samman på ett sätt som INTE gynnar kunskapsutvecklingen.

Vetenskapen bevisar ingenting. Forskning handlar om att lägga fram väl underbyggda resultat för granskning, och så länge rönen håller för granskning kan man hålla förslagen till svar på frågorna för sanna. Utan beredskap och villighet att släppa taget om gamla sanningar som visat sig problematiska kan kunskapen inte utvecklas, bara makten och kontrollen. Därför är dessa tankar så viktiga att förstå och vara medveten om. Förmågan till kritisk granskning och värdering är dels avgörande för kunskapens vitalitet och användbarhet, dels är den samhällsbyggande och befrämjar långsiktig hållbarhet.

Forskningen behöver inte bara vara korrekt och pålitlig, den måste även betyda något. Meningslösa svar på meningslösa frågor må vara hur korrekta som helst, men om resultatet inte betyder något, om det bara publiceras för att få en publikation antagen i en tidskrift som tjänar pengar på att publicera vetenskapliga resultat, om forskning endast handlar om meritering och jakt på konkurrensfördelar, om det handlar om att bli bäst (istället för att bli bra och sträva efter att bli bättre) har kunskapen lämnat walk over till makten. Viljan att veta är en samvetsfråga, just eftersom det är så svårt att skilja strävan efter kunskap från strävan efter makt. Det krävs väl en utvecklad analytisk förmåga och djup insikt om hur människor samt saker och ting fungerar för att kunna avgöra vad som är vad och hur dessa saker hänger ihop.

Kunskap handlar inte om rätt eller fel, sökandet efter vetande är en långt mer komplex och grannlaga uppgift än så, än vad många tror och idag uppfattar som skolans och forskningens utgångspunkt. Vill man veta något bör man börja i vetenskapen, för att se om det går att nå ett svar. Och om det går ska man självklart söka och kritiskt granska det. Går det inte att finna ett entydigt svar på frågan man har måste man söka sig mot en mer hermeneutiskt tolkande ansats. Trots att svaret inte kan bli lika säkert är det den i många fall så säker kunskap som går att få, och det måste man acceptera. Det är så verkligheten och följaktligen även kunskapen är beskaffad. Finner man inte det man söker där kan man hitta vägar fram för tänkandet i trons värld. Jag ser det som ringar eller som ett slags kunskapspyramid, där vetenskapen utgör basen och tolkning befinner sig mellan. Trons sfär ligger bortom det vetbara och kräver att man närmar sig frågan på andra sätt än inom vetenskapen. Poängen är att ingen eller inget ersätter det andra, alla tre vägarna mot insikt behövs för att fånga och förstå livets komplexitet och för att leva livet fullt ut. Är det mening man söker har vetenskapen mycket lite att bidra med, mening handlar om att skapa kollektivt bestämda, föränderliga svar på frågor om vad som faktiskt betyder något. Att tro är en kompetens, och andlig utveckling är en förvärvad förmåga.

Det avgörande är att veta vad som är vad, när vilken kompetens är användbar och till vad. Det finns fundamentalism i alla tre ”lägren” och inget område är fritt från inslag av vilja till makt. Nyckeln till hållbarhet och utveckling är att kunna röra sig mellan och att motverka alla former av okritisk, dogmatisk fundamentalism.

Kreativitet är en ovärderlig kraft som aldrig kan säkras

För att klara av att hantera nya problem och utmaningar krävs en väl utvecklad förmåga att tänka nytt, och nyckeln till nytänkande är kreativitet. Detta tror jag alla förstår och kan enas kring, men vad är kreativitet egentligen? Kreativitet är per definition något som inte går att beordra fram eller måttbeställa, för vet man vad man letar efter handlar det inte om nytänkande. Kreativitet är en egenskap som antingen finns där, eller också inte. Till saken hör även att allt resultat av kreativt arbete inte är användbart. På pappret och utifrån ser det kanske ut som om kreativitet är en mänsklig egenskap som skänker den kreative evig lycka, rikedom och ära. I praktiken kan det lika gärna vara en förbannelse, för den som verkligen är kreativ är det hela tiden, inte bara när där och när förmågan efterfrågas.

Kreativitet är en egenskap som uppskattas och idealiseras. Alla resultat av kreativitet faller emellertid inte i god jord, vilket många har svårt att förstå. Kreativitet handlar i hög grad om överflöd, om att ösa ur sig idéer och förslag genom att inte låta sig hindras av några kulturella ramar. I en miljö där man inte förstår detta kan kreativiteten lika gärna kan vändas mot den som för fram kreativa förslag (som går för mycket på tvärs mot normen). Kreativitet och galenskap ligger mycket nära varandra. Skillnaden mellan den kreative och galningen är dock tydlig; galningen tror att allt hen säger är klokt medan den som är kreativ förstår att de flesta idéerna som dyker upp är oanvändbara. Det krävs därför en god portion tur och timing samt en tillmötesgående, öppen, nyfiken och förändringsbenägen miljö för att människans kreativa förmåga ska kunna komma samhället eller verksamheten till godo.

Både enskilda individer och samhällen kan vara mer eller mindre kreativa. Kreativitet är dels en mänsklig egenskap, dels ett sätt att se på kunskap. Hur många goda och användbara uppslag och idéer har kvävts i sin linda på grund av majoritetens rädsla för det annorlunda, av motvilja mot den som är kreativ på fel sätt eller i fel miljö? Det får vi aldrig veta, för det krävs som sagt en tillåtande och förstående miljö för att ta tillvara på kreativitet. Den som är kreativ måste få både tid och möjlighet att släppa lös sin förmåga och det krävs även att miljön där kreativiteten förväntas frodas präglas av hög grad av tillit.

Kreativitet är som frön, som fiskyngel. Och alla vet att det krävs massor av yngel, det vill säga potentiella fiskar, för att arten ska reproducera sig. Miljön slipar arvsmassan och bara de mest livskraftiga exemplaren överlever till vuxen ålder. Att behandla människor så är cyniskt. Socialdarwinismen var en återvändsgränd, en missuppfattning. Ändå är det precis så som många kreativa människor behandlas idag, eftersom man har svårt att skilja på don och person. Idéerna bör ses som fiskyngel eller frön, inte den som frambringar dem. Och det är i samspelet mellan förslagen som lämnar kreatören och den omgivande miljön som kreativiteten får sitt värde. Ingen idé eller människa är ond eller god i kraft av sig själv, det är i samspelet mellan som värdet eller problemen uppstår.

Idag mer än kanske någonsin förr är mänskligheten i behov av nytänkande och kreativitet. Våra nuvarande system är inte hållbara, och mer av samma leder inte till några lösningar. Ju mer vi gör av det vi redan gjort desto större och allvarligare blir problemen. Idealiseringen av jaget, individen och den enskilde är en viktig del av förklaringen till problemen, i kombination med rädslan för det annorlunda och strävan efter kontroll, kvalitetssäkring och målstyrning. Sammantaget gör allt detta att kreatörerna tvingas till tystnad och till att förslag som hade kunnat fungera aldrig testas. Rädslan för det okända och begäret efter att veta på förhand liksom önskan att förutsäga och kontrollera framtiden har försatt samtiden och oss alla i ett slag låsning som är förödande på väldigt många olika sätt. Och ju mer kvalitetsarbete och målsäkringsåtgärder som införs i samhället desto större blir problemen, för allt sådant leder till mer av samma.

Det krävs nytänkande och (förståelse för) kreativitet för att komma upp med idéer som ännu inte sett dagens ljus. Det krävs värme och uppmuntran samt en kollektiv förståelse för mångfaldens värde och lite mindre ljus på individen. Det vi tillsammans som bygger världen och kreativitet kräver samverkan och gemensamma ansträngningar. Det krävs en förståelse för och uppskattning av misslyckanden. Att misslyckas och att få misslyckas, utan att det ses som ett misslyckande, är en förutsättning för att kloka kreatörer ska våga öppna sig och börja släppa ut sina tankar. Ingen äger sina idéer, det gör gruppen där arbetet utförs. Kunskap är en kollektiv verksamhet. Därför är integration och samverkan så oerhört viktigt. Utan tillit sprider sig rädsla och rädslan är också en miljö, men det är en miljö där mörkrets krafter gror. För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och kvaliteten på det vetande som faktiskt används i vardagen är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att våga engagera sig och söka kontakt med sina inre kreativa egenskaper. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Och genom att tygla girigheten och otåligheten samt öka gemenskapen engageras fler människor med olika egenskaper och kompetenser i sökandet på den kunskap som samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad.

Kunskap kräver samverkan och förståelse för det faktum att människan är en kollektiv varelse; människa blir man tillsammans. Människor kompletterar varandra. Därför borde vi bejaka olikhet, för allas skull, för däri finns potential till ett mer hållbart samhälle. Tänker på begreppet gemensam sårbarhet, som är vad som förenar oss människor. Vi är sårbara och behöver varandra för att överleva. Med ett sådant sätt att se på samhället och kunskapen är inte kulturella skillnader och neuropsykiatriska diagnoser problemet, problemet är att samhället, det gemensamma inte förmår uppskatta och dra nytta av egenskaperna. Vi inser inte hur viktiga de är för vår gemensamma överlevnad. Mångfald har relativt lite med hudfärg att göra, och mer med tankar, egenskaper och samverkan. Strävandet efter likhet, upprätthållandet av normen, önskan om att alla ska uppfylla snittypens egenskaper riskerar i förlängningen att leda till framväxten av en obehaglig monokultur av likar, modellerade efter samma form. Det vore inte bara tråkigt, det vore förödande för kreativiteten och nytänkandet; framförallt är det riskfyllt och obehagligt.

Kreativitet är omöjligt utan möjlighet att visa sårbarhet, utan förståelse för vikten av öppenhet och en väl utvecklad, kollektiv insikt om tillvarons oförutsägbarhet. Utan ödmjukhet, frihet, tillit, tålamod och väl tilltagna marginaler kvävs kreativiteten i sin linda och hämmas allt vad nytänkande heter. Strävan efter effektivitet och försöken att kvalitetssäkra högre utbildning och forskning går på tvärs mot allt som främjar utvecklingen av kreativitet och tar dessutom död på lusten att lära. Givet vad vi vet, hur kunde vi får för oss att en så pass befängd idé som New Public Management skulle kunna vara lösningen på någonting?