Nätcasinon hör inte hemma i ett kunskapssamhälle

Hur många nätcasinon behöver Sverige egentligen? Och vad gör reklamen för nätcasinon med synen på kunskap i vårt land? Orka bry sig om det, kanske någon tänker. Jag vet inte men tror paradoxalt nog att den som tänker så även tänker att det inte är någon idé att rösta. Antalet nätcasinon korresponderar i alla fall med den parlamentariska osäkerheten. Frågan är om det finns en korrelation här eller om det bara är ett sammanträffande. Jag tror, men vet inte, att det finns ett samband. Antagandet bygger på att allt och alla hänger ihop. Stadskärnorna och det kulturella utbytet utarmas när allt fler jagar låga priser och handlar på nätet eller söker sig till köptemplen utanför staden. Vi får alltid det vi förtjänar, och bara i undantagsfall det vi önskar oss.

Frågan man bör ställa sig är om känslorna ska styra eller kunskapen. Följer man känslorna väljer man den breda och väl krattade, bekväma vägen som lovar rikedom om lycka för alla. Kunskapens väg är smal, vindlande och fylld av hinder. Den som inte bryr sig eller som inte orkar vänta på en säker belöning längre fram låter känslorna styra. Och allt fler väljer idag bort kunskapen till förmån för snabb behovstillfredsställelse. Kanske som en reaktion på frustrationen som kommer sig av att man inte ser och förstår alla komplexa samband som livet och tillvaron är fylld av. Vetenskap och utbildning handlar idag bara på pappret om KUNSKAP, i praktiken handlar det om att så kostnadseffektivt som möjligt producera resultat och snabba, säkra, tydliga svar.

Nätcasinon är en fatal kombination av allt man kan önska sig. En sinnebild eller nyckelsybol för vår allt mer torftiga tid. Nätcasinon talar till känslorna och till människans omöjliga begär efter mycket av lite. Till casinon söker man för att offra en liten insats (ett lågt pris) för att vinna massor (med pengar). En modern, digitaliserad variant av den uråldriga myten om ymnighetshornet alltså, som ur ingenting skapar allt i överflöd. Eller Odens gris Särimner (som slaktas på kvällen, men återuppstår under natten och kan slakas igen). Evighetsmaskinen. Alla vet att det är en omöjlig dröm, men tänk om ... Någon vinner ju; varför inte jag? Av den enkla anledningen att hela upplägget bygger på att ju fler som ansluter sig till (tros)rörelsen, desto större vinster kan ägarna till casinona locka med. Ju mer man kan vinna desto mindre är alltså chansen att faktiskt göra det.

Samhällets långsiktiga hållbarhet står i direkt relation till vem (det vill säga vilket personlighetstyp) som blir framgångsrik: den som säljer på andra drömmar om lycka och välgång eller den som söker och använder kunskap för att bygga något varaktigt tillsammans med andra. Den som söker sig till nätcasinon gör det av samma skäl som den som rånar banker; för att jaga en omöjlig dröm om snabba cash hellre än att rusta sig med tålamod och skapa en trygg och stabil grund att stå på. Jakten på effektivitet i utnyttjandet av skattemedel och NPM bygger på samma omöjligt dröm om att få mer även om man satsar mindre. Det är varianter av okunskap och dumhet som vinner mark idag. Kanske för att frustrationen växer i takt med klyftorna och oron som den oundvikliga osäkerheten leder till. Det är lätt att förstå, men lika fullt är det förkastligt att agera på det sätt som vi gör idag.

Vår livsstil leder till att regnskogar skövlas och korallrev dör, och till att klimatet förändras i en accelererande takt. Sextio procent av jordens vilda däggdjursarter har, enligt en rapport från WWF, utrotats sedan 1970-talet. Över hälften, på 40 år!? Och här hemma finns det politiker som lovar SÄNKTA bensinpriser och som avfärdar höjda skatter på flyg. Politiker säljer också drömmar, och vi väljare får vad vi förtjänar: Dumtwittrande, uppmärksamhetssökande politiker som talar mer till känslan än till förnuftet. Politik är att vilja, sägs det; och idag vill folk uppenbarligen bli förförda. Trots att man vet att kejsaren är naken väljer man ändå att satsa på den som lovar mest, snabbast.

Det börjar inte med nätcasinon, men det kan mycket väl vara där det slutar!

Forskarkompetens är användbar även utanför forskningen

Idag fortsätter föreläsandet om vetenskapsteori. Använder min vana trogen bloggandet för att komma i stämning, för att samla ihop tankarna och rikta fokus dit det behöver riktas. Här reflekterar jag över varför man ska läsa vetenskapsteori. Vad är mitt uppdrag och vad är det jag vill förmedla till studenterna?

Det påminns ibland lite förnumstigt om att alla studenter inte vill och kan bli forskare, och att utbildningens kravnivå därför måste anpassas efter detta. Det är cyniskt! Anser i alla fall jag. Eller i alla fall förklenande, för vem vet vad någon annan kan och vill, om det görs obligatoriskt och på sikt, längre fram i livet? Samhällets och kulturens förändringstakt ökar hela tiden och trots att det blir mer och mer omöjligt för utbildningen att hänga med anses det vara den enda vägen. Jag tror dock att det är precis tvärtom, jag blir allt mer övertygad om att man i en snabbt föränderlig värld behöver GENERISKA kunskaper, och förståelse för forskning är en sådan kunskap. Skrivande och kritisk analys är andra. Att läsa böcker ser jag som ytterligare en.

Dagens högskola där New Public Management dikterar villkoren försummar konsekvent och systematiskt kunskapens och lärandets generiska kunskaper; inte för att det är planen, utan för att det är alt för vaga mål för att styras mot. Generiska kunskaper kan inte omvandlas till resultat och nyckeltal, därför faller dessa egenskaper mellan stolarna. Och mitt uppdrag som föreläsare riskerar att bli ett mission impossible. Antingen satsar jag på att bli populär bland studenterna och underlättar deras resa genom högskolan genom att vara underhållande och förenkla vetenskapsteorin, eller så tar jag uppdraget på största allvar och respekterar studenterna genom att faktiskt försöka få dem att fatta, dels hur svårt det är, dels hur belönande det är att försöka. Väljer jag det förra får jag många skratt, känner mig uppskattad och får bra betyg i utvärderingarna, och väljer jag det senare kommer studenterna som faktiskt lyssnar och litar på mig samt försöker att få med sig kunskaper de behöver i kommande uppsatser och på ansvarsfulla positioner i ett kvalificerat arbetsliv; medan övriga går i rasten. Damed if you do, and damed if you don't, liksom. Jag har valt det senare, eftersom jag är på högskolan för kunskapens och lärandets skull. Jag vill ge studenterna vad de behöver, oavsett om de vill ha det eller ej. Hur skulle jag annars kunna känna stolthet över vad jag åstadkommit och finna mening i mitt akademiska arbete?!

Föreställningen om att studenter inte kan eller vill läsa vetenskapsteori, att det är ett för högt krav att ställa, bygger på ett fatalt missförstånd. Så här tänker jag: Högskolans grundutbildningar ska FÖRBEREDA för forskning, inte utbilda studenter till forskare. Och anledningen till det är att grunden för kunskapssamhället utgörs av den breda allmänhetens förståelse för forskarens vardag och forskningens möjligheter samt begränsningar. Det är detta jag undervisar om, forskningens teori. Och det är inte ett orimligt högt krav att ställa på någon som vill ha en högskoleexamen. Vad skiljer annars högskolan från gymnasiet? När jag föreläser om och examinerar momentet vetenskapsteori på grundnivå gör jag det med ambitionen att förmedla kunskaper och kompetenser som är användbara i hela samhället. Jag föreläser om samma saker på forskarutbildningen, men det är en HELT annan serie föreläsningar som ställer mycket högre krav på både förkunskaper och prestation.

Jag värnar det som gör högskolans utbildning HÖGRE, och vetenskapsteori är som jag ett av de viktigaste delarna i den strävan. Yrkesförberedande gymnasier har jag svårt att se värdet med och jag betraktar dem närmast som ett hån mot människans intellektuella kapacitet. Det krävs inga exceptionella egenskaper för att läsa på högskolan och jag menar att alla gymnasieutbildningar ska förbereda eleverna för att KUNNA ta steget, om och när de vill. Klarar man inte att leva upp till de kraven är problemet något annat än bristande förmåga; det handlar om motivation och ihärdighet. Det kan och får aldrig vara skolans uppgift att serva arbetslivet med okvalificerad arbetskraft som konkurrerar om låga löner. Menar vi allvar med talet om ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle måste skolan kunna ställa krav på elever, krav som står i paritet med vad som krävs för att klara av att ta sig an utmaningen som högskolan borde utgöra. Utan förkunskaper och höga förväntningar, samt hårt och uthålligt arbete klarar man inte av att studera på universitetet. Som jag ser det är det DETTA studenterna behöver hjälp att förstå, och det kan inte vara lärarnas uppgift, det är en fråga om vilket kulturellt klimat man lever i.

Alla kan, om de bara vill; det är min utgångspunkt och fasta övertygelse. Fast det krävs olika mycket tid och engagemang för olika människor för att leva upp till kraven. Vill vi bygga en kunskapsskola måste följaktligen KUNSKAPEN placeras i fokus, och sedan får man anpassa tiden det tar att läsa in betygen efter förmåga och intresse. Sänker man kraven eller låtsas att kunskap kan upphandlas i konkurrens, till lägstbjudande, alternativt satsar på mer och bättre pedagogiska metoder, hamnar kunskapen i skymundan. Det finns dock inga genvägar till bättre vetande.

Företagsekonomins vetenskapliga teori och praktik

Idag och imorgon ska jag tala om vetenskapsteori för A-studenterna i företagsekonomi. Jag ser det som årets viktigaste föreläsningar, för här läggs grunden för det som gör utbildningen högre och akademisk. Utan förståelse för hur kunskap blir kunskap är man dömd att reproducera andras åsikter och resultat. Ska man kunna ta ett verkligt ansvar i ledande position ute i arbetslivet eller som samhällsmedborgare, ska man kunna verka för hållbarhet och kunna värna demokratin, krävs förståelse för vad som är bra och användbar kunskap. Vetenskapsteori är nyckeln till detta, är ett verktyg som behövs i det mödosamma arbetet att på egen hand utveckla förståelsen som krävs. Jag som lärare kan bara visa vägen och bedöma studenternas försök. Jag kan inte och ska inte tala om hur det är.

Utan kritiskt tänkande och analytiskt arbete går det inte att bli forskare. "Fast nu får du väl ändå tagga ner lite", finns det de som säger. "Alla som läser på högskolan ska ju inte bli forskare, det är ett alldeles för högt krav att ställa." Det stämmer att alla inte vill, kan eller ska bli forskare, svarar jag; men det är ett fatalt feltänk att hävda att det är ett för högt krav att ställa på dagens högskolestudenter att de ska avkrävas FÖRSTÅELSE för forskning och hur kunskap blir kunskap. Vad skiljer annars grundskolan och gymnasiet från högskolan? Respekt för forskningen växer ur förståelsen för hur svårt det är, och den kan man bara utveckla genom att gå i clinch med vetenskapsteorin, genom att ta sig fram till gränsen för samhällets kunskaper. För att bli forskare krävs fyra års heltidsstudier på doktorandnivå, så det är uppenbart att vetenskapsteori hör hemma i högskolans grundutbildning och att det inte handlar om att göra studenter till forskare. Mitt mål med dagens och morgondagens föreläsning samt den skriftliga uppgift som ska bedömas är att skapa en första och grundläggande förståelse för vetenskapens teori och praktik. Jag lägger grunden för det som kommer sedan och gläntar på dörren till kommande vetenskapliga övningar.

På FEKIS i Stockholm här för några veckor sedan handlade en av sessionerna om just företagsekonomi och vetenskapsteori, och det påtalades hur styvmoderligt den aspekten av högre utbildning behandlas inom ämnet. Trots att vi vet att det behövs är det tydligen ingen av utbildningarna i landet som har en hel delkurs i vetenskapsteori, och högskolan där jag arbetar ligger väl till även om vi i nuvarande upplägg bara hinner skrapa lite på ytan. Jag läser följande i sessionsbeskrivnigen och fortsätter sedan resonera med tankarna som kom upp i panelsamtalet. 

Det är svårt att tänka, tala och skriva företagsekonomi utan att beröra vetenskapsteoretiska frågor av olika slag. Denna session vill lyfta de generella frågorna om vetenskapsteorins nya villkor utifrån ett praktikperspektiv. I en tid av globalisering med en stark samhällelig kontextualisering och samtidigt en formalisering av högre utbildning, utvecklas förnyade enhetsvetenskapliga ideal som utmanar vårt sätt att se på och undervisa i vetenskapsteori och metod. Det har blivit viktigt – kanske viktigare än på länge – att ställa och diskutera frågor som: Vad är egentligen vetenskap? Vad innebär postsanningssamhället för utmaningar för en vetenskap som strävar efter att positionera sig bortom objektivism och relativism? Vilka är företagsekonomins viktigaste vetenskapsteoretiska utmaningar? Vad innebär mängden av metodologiska nyansatser för vår vetenskapsförståelse? Har vetenskapen över huvud någon framtid? I denna session samtalar en panel om dessa (och andra) frågor relaterade till vetenskapsteori och vetenskaplig metod inom företagsekonomi med utgångspunkt från Studentlitteraturs bokserie ”Greppbar metod”.

Många kloka tankar och reflektioner lyftes i samtalet mellan paneldeltagarna. Bland annat om faran med att boxa in sig som forskare, det vill säga att välja en metod och vara den trogen. Det blir vanligare och vanligare i dagens prestations och nyckeltalsfixerade akademi, men är ett olyckligt och okritiskt sätt att agera som forskare. Är man ens forskare om man bara följer manualer och granskar att andra också gör det? Jag menar att forskare är människor som har kunskap om och förståelse för samt förmåga att ta EGNA beslut, med stöd i goda argument och relevanta referenser och lämplig empiri. Och vad som är goda argument, relevanta referenser och lämplig empiri, är frågor utan GIVNA svar. Forskarens viktigaste kompetens handlar inte om svar, utan om förmågan att ställa frågor och kritiskt granska olika typer av svar.

Vetenskapsteori handlar om att förstå VARFÖR man gör som man gör och vilka för- och nackdelar det finns med olika sätt att arbeta för att skapa så bra och användbara svar som möjligt. Vetenskapsteori handlar om att bygga upp förståelse för frågan: Vad är kunskap? För att som medborgare och ansvarstagande människa och chef eller medarbetare kunna ta informerade beslut som går att motivera krävs fördjupad förståelse för dessa saker. Man läser alltså inte vetenskapsteori på grundnivå för att bli forskare, utan för att förstå kunskaperna man studerar mer på djupet. Andelen vetenskapsteoretiska inslag i högskolans utbildningsprogram avgör höjden i den högre utbildningen och att detta försummas idag är alarmerande för effekterna kommer smygande och när de visar sig ute i samhället är det som med klimatförändringarna kanske redan för sent att göra något åt saken. Forskning är en dynamisk utvecklingsprocess och därför handlar böcker om vetenskapens teori och föreläsningar om ämnet inte om att tala om hur det är, utan om att visa på komplexitet och främja utvecklingen av ett kritiskt tänkande, vilket är svårt att fånga i en uppsättning tydliga lärandemål att examinera studenter mot för att uppnå mätbara resultat.

Bengt Kristensson Uggla, som ledde diskussionen i panelen menar att vetenskapen har en historia som drivits framåt av ett undflyende sannings- och objektivitetsspöke, vilket genom historien gäckat alla. Vetenskap handlar om att SÖKA kunskap och förståelse, inte om att leta fram svar. Det som komplicerar saken och gör ämnet vetenskapsteori så spännande är att alla inte förstår eller accepterar detta, och problemet är att många har ett väldigt anakronistiskt förhållningssätt till vetenskapens historia. Man ser på det som hände i ljuset av det som är, vilket är olyckligt. För att förstå vetenskapens teori och praktik krävs att man inser att vetenskapliga resultat kommuniceras på ett språk som aldrig är neutralt, vilket inte ska ses som ett problem utan som en förutsättning för forskningen och kunskapsutvecklingen. Vetenskapen har alltid en framtid och kommer därför hela tiden att förändras. Vi som forskar idag gör det mellan de som gjorde det förut och de som kommer att göra det sedan. Vi förvaltar ett arv. Vetenskap lär man sig inte genom att läsa en bok eller lära sig en teori: Forskare blir man genom att forska. Och någonstans måste man börja. Därför är talet om att vetenskapsteori inte hör hemma på grundnivå cyniskt och kunskapsföraktande samt på sikt potentiellt förödande för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. 

Bokförlag ger ut massor med metodböcker (om intervjuer, observationer, fokusgrupper, statistik) och böcker om hur man skriver vetenskapliga texter, men det saknas bra böcker om vetenskapligt tänkande. Frågan som man inte lyckades komma fram till något bra svar på i panelen var: vad skulle en sådan bok kunna innehålla? Kanske är det inte en bok som behövs? Jag menar att mycket talar för att vetenskapsteori måste finnas med i allt som görs på högskolan, att det ska vara lite som ett öppet sår, som en ständig påminnelse om hur lite vi vet egentligen. Vetenskapsteori är dock idag väldigt styvmoderligt behandlat; varför? Det finns varken tid eller tålamod. Dåligt självförtroende bland många lärare är en annan orsak som lyftes i diskussionen; vem är jag att tala om filosofi och kunskapsteori? Fast det handlar inte om att leverera svar utan om att peka på frågor: Vad är ett kunskapsbidrag, till exempel; det är en fråga som studenterna behöver brottas med och det är i arbetet med frågan som kunskap och förståelse växer.

Hur undervisar man om vetenskapsteori? Det ska genomsyra alla kurser och moment genom hela utbildningen. Varje tema som tas upp bygger på kunskap; hur skapades den kunskapen och hur förhåller den sig till annan kunskap? Lärarna i kollegiet måste läsa böcker och diskutera teorier och vetenskaplighet, annars kommer det aldrig att kunna genomsyra utbildningen. Detta är vad jag menar med kompetensutveckling, men det är inte så man ser på det idag. Kompetensutveckling handlar i dagens NPM-styrda och prestationsfixerade system om att utveckla strategier för publicering och om att skriva ansökningar som står sig i konkurrensen. Det akademiska samtalet måste återupplivas för det är där i det sammanhanget som kunskapen utvecklas genom att vändas och vridas på. Utan litteratur och en läsande högskolekultur går det inte att skapa förståelse för forskning. Det är alltså inte mer eller bättre undervisningsmetoder eller någon pedagogisk lärobok som behövs, utan en helt annat och mer kritiskt värderande läsart. Det viktiga är inte vad man läser utan hur man läser.

Företagsekonomi är ett potentiellt farligt ämne och borde utbilda osäkra och ödmjuka ledare istället för tvärsäkra, lösningsorienterade beslutsfattare. Det är kritiskt tänkande, reflexiva, omtänksamma medmänniskor och demokratiskt sinnade medborgare som all högre utbildning ska fostra. Vetenskapsteori främjar utvecklingen av just detta, och det är viktigt att börja tidigt, redan inledningsvis på grundnivån. Företagsekonomi är en vetenskap och detta måste medvetandegöras i vardagen på avdelningarna och i undervisningen. Kanske ska man inte kalla det vetenskapsteori; om det skrämmer och uppfattas elitistiskt? Det viktiga är aldrig vilka ord man använder, utan hur man bygger upp sina resonemang och med vilka referenser och argument man försvarar sina ståndpunkter och resultat. I grund och botten handlar vetenskap om att sträva efter och om att uppnå transparens samt om att diskutera olika svar på olika frågor kritiskt, och om att ständigt omvärdera svaren man använder sig av i vardagen. Högre utbildning handlar om vetenskap, annars är den inte HÖGRE och det måste vi alla förhålla oss till och vårda.

Privata bibliotek är inga BIBLIOTEK

Läser vad Annika Persson skriver i DN om förslaget att privatisera biblioteken, och reflekterar med utgångspunkt i hennes kloka ord om en av demokratins och bildningens absolut viktigaste hörnstenar, som på senare tid och som en konsekvens av den allt mer desperata jakten på effektiviseringar utsatts för allt hårdare påfrestningar. Bland bibliotekspersonal och kulturfolk finns en förklarlig trötthet som oroar eftersom det samhälle som inte värnar kulturen, kunskapen och det öppna och demokratiska samhället rör sig ut längs ett sluttande plan.

Det var inte ett skrik av fasa som hördes i Bibliotekssverige i fredags. Mer en suck av utmattning. Stockholms nya kulturborgarråd Jonas Naddebo (C) hade just berättat i en intervju i DN (19/10) att han funderade på att privatisera stadsdelsbibliotek i Stockholm och tyckte att de kunde utnyttjas på ett mer kreativt sätt.

Han sa: ”Om något bibliotek skulle kunna upplåtas åt någon annan att bedriva verksamhet i tycker jag det skulle vara bra.”

Orden och tankegången är inte ny. För de som ser skatt som stöld och all offentligt finansierad verksamhet som onödiga kostnader eller överförmynderi är biblioteken, skolan och allt som ägs och värnas gemensamt förkastligt. Ytterst blir även demokratin förkastlig, om man drar den tanken till sin spets. Sälj ut allt och låt marknaden reglera sig själv är en variant av den förkastliga socialdawinismen som uppenbarligen inte lämnades kvar på 1900-talet. Individens frihet kan paradoxalt nog bara värnas kollektivt, men för att förstå det krävs kunskap och respekt för det allmänna. Bibliotekens roll i byggandet av demokratiska kunskapssamhällen får inte underskattas. Därför är uttalandet anmärkningsvärt naivt, eller kanske just så cyniskt individualistiskt som samhället i övrigt håller på att bli.

Själv är jag pragmatisk när det gäller driftsformer. Jag har privat vårdcentral och offentlig tandläkare. Handlar ömsom på Ica, ömsom på Coop. Men i Bibliotekssverige finns det ett enormt motstånd mot att privatisera just bibliotek och det finns faktiskt en rad goda skäl till det. Bland annat att verksamheten – öppna tillgängliga rum där vem som helst gratis kan få hjälp att ta reda på allt om världen – inte är vidare kommersiell.

Talet om privatiseringens undergörande verkan liknar allt mer en dogmatisk religion, vars bokstavstroende anhängare entusiastiskt och okritiskt hyllar varje utförsäljning av det offentliga, för att därefter försvara nyordningen med alla till buds stående medel, oavsett vilka indikationer på problem man än kan peka på och trots att det torde vara uppenbart för alla med bara basala kunskaper och ytlig insikt i verksamheten att allt inte står rätt till. Jaglojaliteten och vi-och-dom-tänkandet sluter in människor och grupper av likatänkande i hermetiskt slutna bubblor där alla tycker och tänker lika, vilket är motsatsen till ett öppet, demokratiskt kunskapssamhälle. Tanken på att privatisera biblioteken avslöjar dels hur ointresserade anhängarna är av kunskap om hur saker och ting faktiskt fungerar, dels hur långt egoismen drivits.

De prioriterade grupperna för bibliotekens verksamhet hör dessutom ofta till de ekonomiskt svagare: barn och unga, personer med funktionsnedsättning, de nationella minoriteterna och personer med annat modersmål än svenska.

Biblioteken är själva sinnebilden för det öppna, demokratiska kunskapssamhället och den politiker som är beredd att offra biblioteken på kommersialismens altare är alltså i praktiken en fiende till öppenhet, demokrati och kunskap. Den tanken öppnar dörren till andra tankar som leder till tankar som banar väg för ett totalitärt samhälle där var och en är utelämnad till sig själv och där svaghet föraktas och allt gemensamt uppfattas som förhatliga uttryck för kommunism, trots att biblioteken är politiskt obundna och banat väl för den liberalism som idag helt tappat kontakten med sina idémässiga rötter.

Det som bekymrar mest med Naddebos funderingar är dock de risker en privatisering skulle utgöra för det unika, organiska och vittförgrenade samarbetet i Bibliotekssverige där landets folkbibliotek, universitetsbibliotek, skolbibliotek och specialbibliotek hänger samman i ett ytterst komplicerat nät.

Jag har själv tillbringat hela mitt yrkesliv i det privata näringslivet. På tidningar och förlag har jag lärt mig att man inte ringer konkurrenten och berättar sina bästa strategier, idéer eller framtidsplaner. Det hände aldrig när jag jobbade på Dagens Nyheter att vi ringde Svenska dagbladet och berättade att vi hade kommit på en riktigt bra idé.

Men precis det gör biblioteken. På konferenser, i sociala medie-grupper och öga mot öga delar de med sig av kunskaper, visioner, metoder och resultat. Hela systemet bygger på det. Just nu pågår till exempel utvecklingen av ett samarbete om en landsomfattande bibliotekskatalog där innehållet skapas av de bibliotek som har musklerna men sedan kan användas fritt av dem alla. Många bibliotek går också över till öppen kod för digitala tjänster, för att den ska kunna användas av fler och gå att dela. Sedan länge har man delat på medier över landet. Saknas en bok som en låntagare velat ha, har ett annat bibliotek skickat.

Ett samhälle där man inte delar med sig av goda tankar, där man inte samarbetar och gemensamt värnar kunskapen, öppenheten och demokratin, ett samhälle där hemligheter, konkurrens och egoism betraktas som något positivt; är inget SAMHÄLLE. På samma sätt är är ett privatiserat bibliotek inte ett BIBLIOTEK. Förslaget visar att vi står vidöppna och hjälplösa inför den logik som Orwell beskriver i boken 1984, där de som innehar makten hävdar att krig är fred, att frihet är slaveri och att okunnighet är styrka. Biblioteken utgör första linjens försvar mot just en sådan förödande utveckling. Därför måste biblioteken värnas; för kunskapens, öppenhetens och demokratins skull, och den som inte värnas dessa värden är en fiende till det SAMHÄLLE som utgör garanten för alla individers frihet. 

Om skillnaden mellan att arbeta i flow och under press

Idag lever alla under tyngden av ett ständigt ökande krav på prestation. Samhället har gått i baklås eller har fastnat i en destruktiv cirkel av ständiga nedskärningar och en evig jakt på effektivisering. Ingen kan och får slå sig till ro, alla måste prestera mer hela tiden; inte för att få det bättre utan för att inte få det sämre. Det är ingen ond makt eller mäktig gruppering som tvingar oss till detta, vi gör det med eller mot varandra och tvingar oss själva upp på tå, ständigt på jakt efter tidstjuvar och möjlighet att effektivisera.

Pressen vi alla lever under, vare sig man har ett jobb, lever på bidrag eller tigger för att få mat för dagen, kommer inifrån, inte utifrån. Pressen leder till stress som leder till sjukskrivningar som leder till att de som klarar av pressen tvingas tänja å gränserna för att klara uppdraget som organisationen man arbetar för har lovat sina kunder eller uppdragsgivare.

Konkurrens, sägs det, driver kvalitet. Det mantrat är utvecklingens motor. Alla konkurrerar därför med varandra, både på individ-, organisations- och nationell nivå, vilket är förödande. Den "sanningen" måste vi göra upp med, för det stämmer inte. Konkurrens KAN leda till bättre kvalitet, men inte per se och aldrig självklart. Konkurrens är nämligen inte en sak eller aspekt av tillvaron och mellanmänskligt samspel, det handlar om flera. Det vi sysslar med idag, konkurrensen vi alla är inbegripna i, ökar pressen. Och det driver inte kvalitet. Pengar och vinst, möjligen, men bara på kort sikt. Konkurrensen har blivit vardag och är därför osynlig för många. "Hur skulle man annars göra?", är frågan man får om man kritiserar och ifrågasätter.

Konkurrens leder till press, och den som är pressad att prestera mer och bättre på kortare tid får inte förutsättningarna som krävs för att arbetet ska leda till KVALITET. Resultatet blir möjligen billigare och vinsten kanske blir högre, men eftersom det som utför arbetet inte får del av effektivitetsökningarna leder konkurrensen bara till ökad press, mer stress och sämre (folk)hälsa.

Jag tror olyckligtvis att man blandar samman press med flow, som är något HELT annat. Flow ger samma resultat och är nog vad man strävar efter egentligen, men det är ett mentalt tillstånd av total närvaro som aldrig går att TVINGA fram. På Wikipedia finner jag följande definition:

Flow är ett begrepp inom psykologin. Det är ett medvetandetillstånd som inträffar när en individ blir helt uppslukad av en aktivitet och går bortom sin reflekterande självmedvetenhet samtidigt som den får en djup känsla av kontroll. Flow blev till ett allmänt känt begrepp efter att Csikszentmihalyi beskrev det i sin bok ”Beyond Boredom and Anxiety” utgiven 1975. Konceptet har sen dess studerats och använts brett. I forskningen finns det en generell överenskommelse om dess betydelse men mätmetoder för flow diskuteras fortfarande.

Varför måste man mäta? Är inte det ett sätt att försöka kontrollera? Flow är liksom slumpen och kulturell förändring ett dynamiskt tillstånd som troligen bara kan uppstå i AVSAKNAD av kontroll och styrning. Något som kräver tid, marginaler och mental förberedelse samt harmoni och balans. Konkurrens kan man tvinga fram. Flow måste man arrangera för och vara ödmjuk inför.

Flow är en positiv erfarenhet och associeras med njutning. Det är också ett mycket funktionellt tillstånd som korrelerar med framgång i kreativa aktiviteter, studier och sport och på det sättet leder till kompetens- och personlighetsutveckling. Flow leder till engagemang i utmanande aktiviteter eftersom individen måste sätta allt högre standarder för sig själv för att behålla flow. Därför ses flow som en nyckel till ett rikt och produktivt liv samt till den kulturella evolutionen.

Alla försök att kontrollera och styra flow är dömda att misslyckas och får motsatt effekt. Flow kommer nämligen inifrån och uppstår mellan, där och när förhållandena är de rätta. Skillnaden mellan flow och konkurrens är liten på ytan men den är AVGÖRANDE. Tänk om man i arbetslivet och samhället förstod detta och strävade efter att skapa förutsättningar för flow; då skulle vi troligen få den kvalitet vi talar oss så varma för. Fast då krävs förståelse för och tålamod med följande nyckfulla komponenter:

Aktivitet och medvetandet smälts samman. Man ser inte på sig själv som separerad från det man gör. 

Uppmärksamheten ökar och centreras kring en begränsad mängd stimuli, det känns som att resten av världen försvinner. 

Självmedvetenheten upphör, tankar om sig själv blir irrelevanta för individen. Det kan beskrivas som att man tappar bort sitt ego, går bortom personligheten eller blir ett med världen. 

Man upplever en känsla av inre styrka och kontroll över det man gör och över kraven från miljön och omgivningen. 

Mål och strategier för att uppnå dem hänger logiskt samman, reaktion övergår till handling automatiskt, utan reflektion och tvekan. Feedback och krav man får är klara och icke tvetydliga. 

Externa mål och belöningar behövs inte, aktiviteten i sig är en anledning till att fortsätta med den (d.v.s. flow har en autotelisk natur). Csikszentmihalyi menade att flow-konceptet hjälper oss att förstå motivationen hos människan eftersom vi ofta gör saker utan att få någon belöning utifrån. 

Tidsupplevelsen blir förvrängt vilket ofta betyder att tiden går fortare än vanligtvis.

Vi har alla allt att vinna på att sträva efter flow, vilket är en positiv feed-back-loop som leder till både hälsa och välbefinnande samt kvalitet, men för att kunna nå dit krävs att den onda cirkel vi låst fast oss i idag måste brytas.

Utökad peer-review som en väg till bättre kunskap

Den enda vägen leder alltid fel, av den enkla anledningen att verkligheten är dynamiskt föränderlig och aldrig riktigt sig lik. Därför behövs det olika sätt att granska vetenskap, inte ett enda, det (förmodat) bästa. Så som systemet för granskning av vetenskapliga texter ser ut idag finns en uppenbar risk att det växer fram ett slags prästerskap som kontrollerar forskningen och predikar sanningen, vars makt utgår från antalet publikationer och mängden citeringar, snarare än söker ny kunskap på nya platser, med nya metoder och i enlighet med nya principer. Vi riskerar få en akademi som sluter sig om sig själv och där mer av samma premieras och där tvärvetenskap och bildning visserligen lyfts fram som viktigt i retoriken men i praktiken motarbetas allt som inte uppfyller den snäva normen.

En av vetenskapens grundstenar är den kritiska granskningen av resultaten och allt som hävdas i namn av vetenskap. Det är viktigt att granskningen fortsätter och att den fungerar, men för att olika typer av forskningsresultat ska bli relevant och resultera i ny och användbar kunskap krävs olika metoder för olika typer av studier. Talet om DEN vetenskapliga metoden handlar om att med hela handen peka på den enda vägen fram. Det finns inte en enda vetenskaplig metod, det finns olika metoder och det går aldrig att på förhand avgöra vilken som är den bästa eftersom det beror på en hel massa olika saker. Vetenskaplighet handlar inte om att följa med och anpassa sig, utan om att nyfiket ta sig dit kunskapen tar en och sedan rapportera om resultatet på bästa sätt. Och vad som är bäst i sammanhanget avgörs inte av auktoriteter på området, utan av syftet med undersökningen. Om inte granskningen av forskningen underordnas kunskapsmålet riskerar resultatet att bli (i bästa fall) meningslöst. Idag har det naturvetenskapliga sättet att publicera och granska resultat gjorts till norm i hela akademin, vilket tvingar in alla forskare och all forskning i en och samma mall. Det är alltså inte peer-review-förfarandet som är problemet, det är inte granskningen i sig som jag vänder mig mot, utan det faktum att all forskning och alla resultat idag mäts efter samma måttstock.

Forskning vars mål är att komma fram till säkra resultat kräver att man följer en godkänd metod och att resultatet granskas minutiöst, vilket låter sig göras om forskningen är naturvetenskaplig. Det som är bra och viktigt där är dock inte självklart bra och viktigt på alla områden. För min kulturvetenskapliga forskning är dagens alt mer enhetliga system förödande för kunskapen som min forskning resulterar i. Jag tvingas nämligen välja mellan pest och kolera, antingen väljer jag att anpassa mig efter normen, men så riskerar jag att producera meningslösheter som 42 (vilket är svaret på frågan om meningen med livet i boken Liftarens guide till galaxen). Eller så följer jag kunskapen och utsätter mig för risken att bli ifrågasatt eller betraktad som charlatan. Hur jag än gör blir jag en förlorare, och dessutom går samhället minste om potentiellt viktig och användbar kunskap.

Jag vill därför se ett system för granskning som är anpassat efter kunskapen, som inte ger vissa typer av forskare eller enskilda auktoriteter makt och inflytande över tolkningen av vad som ska anses kunna godkännas som vetenskap. Jag vill se ett slags utökad peer-review, i alla fall för den forskning jag bedriver. Kunskap om kultur kan ingen gå i god för, den får sitt värde genom att testas i vardagen av många kritiskt, självständiga och analytiskt drivna människor. Därför är skolans bildnings- och demokratiuppdrag så viktigt. Kunskap om kultur är till sin natur kollektiv; den är absolut inte en exklusiv angelägenhet enbart för forskare som bakom murar och i sitt elfenbenstorn bestämmer vad som är rätt och fel och viktigt.

Anledningen till att jag valt att publicera mina böcker på nätet, open access, är just detta att jag vill att mina resultat ska granskas av den breda allmänhet jag skriver för och kunskapen är tänkt att användas av. Jag leder inget i bevis, jag presenterar analytiska verktyg vilka inte behöver sanktioneras av någon. Fungerar de inte är ingen skada skedd. Dessutom kan ingen på förhand avgöra om och hur verktygen fungerar, inte jag, ingen annan kulturforskare och heller inte den allmänhet jag riktar mig till. Granskningen av resultatet måste vara kollektiv för att fungera och ju fler som bidrar desto bättre är det. Det som visar sig fungera kan vi använda tillsammans, och det andra är bara att lämna därhän. Jag är ingen auktoritet, ingen guru och jag försvarar inte mina resultat; det värde min forskning eventuellt han avgörs av allmänheten och är inte mer beständig än kulturen jag undersöker.

Jag behöver hjälp att bli granskad, därför påminner jag om att min senaste bok Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki nu finns tillgänglig på nätet. Där finns även de andra böckerna i serien med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Det vill säga boken Samtal om samtal om kultur och Studier av förändring, i rörelse. Kunskapen om KULTUR blir aldrig bättre och mer användbar än vi låter den bli, tillsammans. Den är INTE en exklusiv angelägenhet för forskarna!

Ansvar och lojalitet (inte bara) i forskningen

Forskare ansvarar i sitt arbete och vetenskapliga gärning inför allmänheten i det kortare perspektivet och inför mänskligheten och framtiden i det lite längre och det enda forskare ska vara lojala mot är kunskapen. Jag tror alla håller med om det, i teorin; fast i praktiken är det inte riktigt så det ser ut idag (och kanske har det aldrig varit så). Det oroar mig dock att forskare som arbetar inom den akademiska världen idag anses vara ansvariga inför allt fler olika intressenter; dessutom tenderar forskarna att hamna allt längre ner i hierarkin, kanske just efter som forskning handlar om kunskap (och inte om att tjäna pengar eller producera nyckeltal). Som forskare idag ansvarar man inför och har att följa anvisningar och strategiska beslut tagna av: 

Högskoleledningarna, som i sin tur svarar inför politikerna och deras krav på lönsamhet och effektivt utnyttjande av skattemedel. Forskarna måste även, trots att det står i högskolelagen (är det väl?) att forskaren är fri att välja forskningsämne, anpassa sig efter respektive högskolas profil. Idag strävar alla högskolor efter att bli världsledande på något; ofta på något diffust eller unikt. Det viktiga är inte VAD man ägnar sig åt utan att man hävdar sig i konkurrensen. Högskoleledningarna kräver därför mätbara resultat, och det anses vara forskarnas uppgift att producera dessa.     

Forskningsfinansiärer, som ska se till att medlen som finns för forskning fördelas klokt. Utan pengar är det svårt att bedriva forskning, därför har finansiärerna en ansenlig makt över kunskapen. Synen på vad som är en klok fördelning av samhällets medel har förändrats över tid, från att tidigare utlysa mer medel till grundforskning till att idag utlysa allt mer riktade satsningar mot tillämpad forskning, och medlen delas ut till allt större forskargrupper. Dessutom krävs idag allt oftare medfinansiering, vilket innebär att man måste ha pengar för att få pengar. I effektivitetens namn har forskarens frihet  kringskurits betydligt på väldigt kort tid. Även finansiärerna vill profilera sig och vara del av framgångarna och stjärnglansen som ledande forskare sprider kring sig.  

Politiker, är valda av folket, men som politiken utvecklats idag tvingas politikerna profilera sig genom att lova allt tydligare saker till väljarna. Löften som inte sällan handlar om utbildning och forskning (Björklund lovade till exempel fler Nobelpris) vilka kanaliseras ner i systemet, först till högskoleledningarna, sedan till prefekterna och därefter till avdelningscheferna som ansvarar för tjänstefördelningen som styr forskarnas vardag. Och det som inte går att mäta eller använda som medel i konkurrensen om väljare eller för att visa att det egna partiets politik är framgångsrik betraktas som slöseri med allmänna medel, vilket i praktiken gör att en allt större andel av skatteintäkterna går till styrning och kontroll av forskningen vars frihet därmed kringskärs ännu mer. 

Företag och intresseföreningar/lobbygrupper, slutligen, fast det tar i praktiken inte slut där, ansvarsutkrävandet är idag utspritt i hela samhället eftersom alla i den heliga effektivitetens namn förväntas konkurrera med alla och därför ständigt måste bevaka sina positioner. Företagen konkurrerar också med varandra, på uppdrag av marknaden och aktieägarna och eftersom forskningsfinansiärerna kräver medfinansiering kan företagsledningarna utöva makt över forskningen. Och den makten intensifieras via intresseföreningar och lobbyorganisationer, vilka växer fram och blir mäktigare och mäktigare på grund av att det krävs av dem i den mördande konkurrensen. Forskare är förknippade med prestige och pålitlighet, vilket är hårdvaluta på marknaden.

Problemet är att instanserna som forskarna ansvarar inför i sin tur ansvarar inför varandra och ytterst ansvarar alla inför folket som kräver att politikerna ska lyssna på just deras krav och som placerar sina pensionspengar på börsen där kravet på avkastning utövar inflytande på företagsledningarna i ett maktens eviga kretslopp. När alla är fixerade vid resultat är det till slut bara forskarna som är intresserade av kunskap, det vill säga hur det är egentligen. Och idag tvingas Forskarna försvara sina resultat och prestigefulla publikationer samt jaga citeringar för att överhuvudtaget kunna forska, vilket i praktiken gör att kunskapen förpassas ut i periferin och betraktas som en formalitet.

Jag skriver detta i ett affektivt rus och förstår att resonemanget inte är nyanserat. Jag förstår att det går att rikta kritik mot delar av det jag säger, och det är så man gör i dagens debattsamhälle, man konkurrerar om vem som ska få rätt och får makten att skriva historien. Fast jag är inte intresserad av att får rätt, jag är forskare och jag vill ägna mg åt forskning och kunskapsutveckling. Det kan jag inte göra idag, eller det blir allt svårare inom nuvarande system. Jag har här försökt visa på tendenser och måla upp en bild av helheten, jag hävdar inte att jag har rätt, jag pekar bara på behov av samtal om dessa saker. Det är ingens fel att vi idag rör oss ut längs ett sluttande plan, vi har alla ett ansvar för den situation vi försatt oss och samhället i.

Konkurrens driver inte kvalitet, det torde vara UPPENBART för alla med bara ytlig inblick i hur saker och ting fungerar idag. Ändå tvingas även ämnen/discipliner och till och med enskilda medlemmar inom den egna forskargruppen (som i konkurrens med andra grupper krigar om krympande medel) konkurrera med varandra för att kunna forska och utveckla kunskap. Tänker inte på detta i vardagen eftersom jag slår det ifrån mig för att inte förtrösta, men idag var det som något brast. Vad sysslar vi med?

En kunskapskultur behöver växa fram; bara inom ramen för en sådan kan verkligt viktig och högkvalitativ kunskap om angelägna ämnen växa fram mellan forskare som endast är lojala med kunskapen och som svarar inför evigheten och livet på jorden. Där är vi inte och ansvaret för att försöka skapa en sådan kultur är allas. Ingen kan göra allt, men med små medel och i vardagen går det att bjuda motstånd. Det som trots allt fyller mig med hopp är att jag vet att kultur inte förändras uppifrån, den skapas i vardagen och mellan människor; på gott och på ont.

Slutar där tror jag, och länkar till min senaste bok Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, där jag haft tid att tänka efter mer och där det finns plats att utveckla argumenten att tid att tänka tankar till slut.

Vägen till kunskap om kultur är outgrundlig

På hösten 2011 höll jag min docentföreläsning, och i princip sedan dess har jag arbetat på det projekt som nu fullbordats (även om det är ett ord jag egentligen inte vill använda). Resan fram till resultatet är allt annat än rak, vilket är symptomatiskt eftersom kunskapen jag som kulturvetare söker på många sätt är outgrundlig. Slumpen har spelat en betydande roll, inte bara för projektet utan genom hela min akademiska karriär. 2011 är ett slags vattendelare, ett skifte i mitt tänkande och sätt att agera som kunskapsutvecklare. Paradoxalt nog tog den rent akademiska karriären slut där, för efter att jag blev docent har i princip inget av det jag gjort räknats som vetenskap, trots att jag sedan dess haft ambitionen att, med stöd i kunskaperna jag skaffade mig som student, doktorand och forskare, lämna ett substantiellt kunskapsbidrag till mitt ämne kulturvetenskap och etnologi. Jag gick in i projektet med öppna ögon och både inser och accepterar att jag inte kommer att bli professor. Det vore en lögn att säga att jag inte bryr mig, men det är inget som håller mig vaken på nätterna och det var för KUNSKAPEN jag sökte mig till universitetet och blev forskare, för att få möjlighet att lära och utvecklas. Och det tänker jag fortsätta med så länge jag lever. Fram till jag blev docent lyssnade jag och gjorde som mina handledare sa och de vetenskapliga konventionerna och den akademiska kulturen bjuder, men efter att jag fått det vetenskapliga erkännande som docenttiteln innebär anser jag att jag visat mig värdig och att jag inte längre har ett ansvar att följa med. Som docent menar jag att ansvaret istället handlar om att gå före, visa vägen och utveckla vetenskapen.

Jag hävdar inte att det finns ett före och ett efter (mig) inom kulturforskningen, men jag menar att jag har något viktigt att säga både mina kulturvetenskapliga kollegor och vetenskapssamhället i stort. Kunskapen befinner sig i kris i dag och orsaken till det är att den akademiska kulturen förfärande snabbt håller på att avakademiseras och utvecklas till en ekonomisk produktionsapparat där framgång i jakten på nyckeltal anses mer meriterande än uppnådda kunskaper och insikter, vilket är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Jag inser att det är mer högtidlig och känns mer avgörande för mig än för akademin, men det är med bubblande glädje inombords jag skriver att min bok Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki nu äntligen är klar och jag därmed kan konstatera att det projekt som inledes 2011, efter att jag erhållit intyget på att akademin ansåg att mina meriter kvalificerade mig till docent, (vilket jag är tacksam för och oändligt stolt över) härmed rotts i land. Tillsammans med böckerna Studier av förändring, i rörelse och Samtal om samtal om kultur bildar den senaste boken en dynamisk helhet jag valt att kalla Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Det är inte bara mitt bidrag till kunskapsutvecklingen utan även mitt livsverk.

Vägen hit har varit allt annat än rak och den har kantats av såväl tvivel som vedermödor, men också av den euforiska glädje som kunskapsmässiga genombrott och vunna insikter ger upphov till. Vill bara helt kort försöka beskriva vägen fram, innan jag presenterar förordet till boken och lägger min text i allmänhetens och vetenskapssamhällets händer och öppnar upp mig för den kritik som alla vetenskapliga texter måste underkastas för att kunna kallas vetenskapliga. Det första jag gjorde i samband med att jag blev docent var att jag började blogga; eftersom jag menar att kunskapen om kultur måste spridas brett och presenteras på ett för allmänheten begripligt sätt, både för att få mening och för att kunna göra skillnad. Kultur är inte, den blir till i samspel och är dynamiskt föränderlig. Om inte kulturforskaren anpassar sig till sitt kunskapsobjekts utmärkande egenskaper kommer forskningen att handla om något annat än kultur, vilket är djupt olyckligt. Bloggandet har till dags dato resulterat i över 3700 poster som alla på olika sätt handlar om kultur och kunskap. Flyktlinjer är inte en megafon som sänder på en fast frekvens, utan snarare en resonanslåda eller ett kalejdoskop som ger perspektiv. Ambitionen är inte att undervisa utan att väcka tankar. Jag menar nämligen att kultur kan och bör liknas vid ett slags samtal. Som kulturforskare rör jag mig likt en nomad i tillvaron och jag lever i och interagerar med mitt studieobjekt, som i hög grad är självorganiserande. Böckerna, som var och en utgår från ett begrepp hämtat från den analytiska verktygslåda som de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari lämnade efter sig, har skrivits så att säga bakifrån. Eller jag har upptäckt dem i det myllrande flödet av texter som vuxit fram här på bloggen. Den första handlar om just samtal, som ställs mot debatten. Och den andra boken är en reflektion över nomaden, som jag vill se kulturforskaren som. Kulturforskning ser jag som en minor science, till skillnad från naturvetenskapen som jag uppfattar som en Royal Science. Båda behövs och måste fås att samtala för att kunskap som leder till hållbarhet ska kunna utvecklas, och därför behövs något slags organisering, vilket den sista boken passande nog handlar om. I boken Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, ställs begreppet rhizom mot begreppet träd. Den röda tråd som löper genom hela serien är det fokus på mellanrum som jag menar att vi tappat bort, eller som bortrationaliserats i det moderna, effektivitets- och prestationsfokuserade samhälle som vi lever i och som även akademin är en allt mer integrerad del av. Slumpen har tillåtits spela en stor roll i projektet och vart min intellektuella utveckling tar vägen nu vet jag inte och vill jag heller inte veta eftersom vägen är målet.

Med dessa ord släpper jag nu taget om boken och projektet och låter det leva sitt eget liv, bortom min kontroll, vilket känns både spännande och lite skrämmande.   

Det som följer är inledningen till Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, fast egentligen finns det varken en bok eller någon inledning. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle har varken början eller slut, och samma gäller för rhizom som står i fokus för denna bok. Det kanske kan tyckas vara ett märkligt sätt att inleda på, men jag vill vara tydlig med att detta inte är en informerande bok som med hjälp av en utvecklad pedagogik förklarar saker för läsaren. Detta är en samtalande text där jag som författare snarare är medskapare av kunskap än lärare och auktoritet på ämnet som avhandlas. Utgångspunkten för bokens huvuddel är här liksom i de två andra delarna en text av Deleuze (och Guattari); här i denna bok tänker jag med inledningskapitlet till Tusen platåer där begreppet rhizom står i centrum. Innan det samtalet inleds vill jag dock placera texten och tankarna i en kontext, vilket jag ser som ett bättre sätt att introducera läsaren i tankevärlden än att förklara i detalj vad det handlar om. Detta är en bok vars innehåll inte går att sammanfatta, det är viktigt att påpeka. Därför går det utmärkt att skumma förbi det som inte känns relevant, allt som står här finns en tanke med, men det är mina förslag på hur man kan tänka, som bygger på mina erfarenheter. Du som läser kanske har en annan uppfattning, och är det så tycker jag det är viktigt att uppmuntra dig att följa din inre röst, din vilja att veta, snarare än mina förslag. Jag skriver inte för att övertyga, jag skriver för att lära mig mer och för att bli bättre på att förstå kulturen som vi alla är del av och som vi tillsammans både påverkar och påverkas av, samt för att locka till reflektion och samtal.

Rhizom är både början och slut och allt däremellan samtidigt, en dynamiskt föränderlig och öppen struktur. Trädstrukturer, som här i denna bok ställs mot rhizomatiska strukturer, kan sägas vara komplicerade. Rhizom däremot är komplexa helheter. Skillnaden är avgörande och kommer att redas ut noga längre fram. Rhizom är själva sinnebilden för hållbarhet eftersom rhizom bara har ett enda mål, att överleva i det långa loppet. Rhizom befinner sig hela tiden i rörelse, sökandes efter möjligheter och framkomliga vägar. Rhizom strävar efter balans och jämvikt. När som helst och var som helst kan något hända som rubbar balansen, därför är uppmärksamhet på skiftningar i omgivningen så viktiga. Hållbarhet och balans är mål som aldrig nås, det är något man måste kämpa för, och när man uppnår jämvikt är det viktigt att inte ta den för given, den måste – liksom för övrigt jämställdhet, mångfald och trygghet – hela tiden bevakas och försvaras.

Både denna bok och de två andra i serien (här finns länk till boken om samtal och boken om nomadologi), handlar om att visa på alternativ och reflektera över olika förslag. Genom serien löper en röd tråd, nämligen samtalet, som ställs mot debatten (och olika varianter av detta begreppspar). Samtal och debatt ska inte ses som dikotomier och det handlar inte om antingen eller, utan om riktningar och tendenser i samtiden. Vart är vi på väg? Mot en mer samtalande och intellektuellt mogen kultur, eller mot en kultur präglad av oresonliga debatter? Det är en öppen fråga utan givet svar. Livet och tillvaron är fylld av sådana frågor och förändringen löper i olika riktningar vars ytterligheter kan beskrivas med hjälp av några begreppspar som återkommer i alla tre böckerna: Komplex och komplicerad, träd och rhizom eller samtal och debatt ses här som ytterlighetspositioner längs ett kontinuum. Det handlar inte om att välja antingen eller, utan om att förstå när det ena eller andra sättet att tänka och handla är tillämpligt. Jakten på best practice är ett slags debatt där olika förslag ställs mot varandra och där det bara finns plats för ett enda alternativ, det bästa. Fast det är inte så världen ser ut och fungerar. Kultur är en föränderlig, dynamisk helhet, omöjligt att kontrollera eller styra mot mål. Det finns inte ett sätt att förstå och lära sig hantera kultur, kunskap, hållbarhet, jämställdhet och andra liknande fenomen; därför behövs en stor och välfylld verktygslåda med begrepp samt utvecklad kompetens att i realtid hantera vardagen.

I den här boken pekas på och reflekteras över alternativa sätt att förstå kulturen som omger oss människor och som alla är med om att skapa, bevara och förändra. Jag debatterar inte utan samtalar. I ett samtal är det viktigare att lyssna än att tala själv. Samtala gör man för att utbyta erfarenheter och för att lära sig mer av varandra och tillsammans. Det är svårt att uppnå detta i en bok, men det är min ambition. Att skriva är för mig att tänka, för när jag läser får jag syn på mina tankar och kan bedöma dem bättre. Jag är medveten om att jag valt ett okonventionellt sätt att skriva på, och det är dessutom lite av en paradox att använda boken som medium för samtal, men det är för att inte röra till det mer än nödvändigt. Jag har valt boken av gammal vana, för att det är där jag känner mig hemma, men bara för att textens flöde är linjärt betyder inte att läsaren måste acceptera den ordning som bokens form påtvingar innehållet.

Debattens logik dominerar i akademin. Innan man ger sig in i en debatt, samt för att tas på allvar idag, krävs att man har koll på vad ”alla” andra har sagt om ämnet innan. Detta har i praktiken visat sig vara mer av ett hinder för kunskapsutveckling, än en garant för bättre vetande. För idag produceras enormt mycket vetenskaplig text. Antalet tidskrifter, vilket är den helt dominerande kanalen för spridning av vetenskapliga rön ökar stadigt och utvecklingen går snabbt. Kultur passar inte i en sådan rigid mall eftersom kunskapen om kultur både påverkar och påverkas av kulturen som undersöks och texten där resultatet presenteras. Jag reser inga anspråk på att ha avslöjat något, av det enkla skälet att inget finns att avslöja eftersom alla har lika nära till kulturen som jag som forskare. Därför är transparens i framställningen mycket viktigare än att strikt följa en på förhand utarbetad och kontrollerad metod. Förståelse för kultur och förutsättningar för förändring är mitt kunskapsmål och eftersom det inte går att ställa sig utanför kulturen, som är mitt studieobjekt, har jag valt att inte skriva om någon insamlad och bearbetad empiri. Jag pekar på vanliga företeelser och reflekterar över kända vardagsfenomen som alla kan relatera till. Vi lever alla, även kulturforskaren, sida vid sida i samhället och interagerar så att säga på insidan av kulturen som både påverkar och påverkas av allt och alla som lever och verkar i samt är med om att förändra den genom att leva i den. Valet att skriva på detta sätt är en anpassning till verkligheten. Kultur har ingen början och inget slut, den blir till genom upprepning och styrs i hög grad av vanans makt. Kultur är både organisering och det som organiseras. Det är också skälet till att jag valt rhizom som centralt begrepp i denna bok om organisering.

Jag vill med mina böcker visa dels på kulturell komplexitet, dels testa olika verktyg för att bygga upp en bättre förståelse för kultur. Detta är kunskaper och insikter som både behöver spridas och samtalas om för att kunskapen som finns där någonstans ska utkristalliseras och bli synlig, vilket är en förutsättning för att den ska gå att förstå. Det är inte kulturforskarens uppgift att avgöra vad som är vad, det är ett beslut som måste tas kollektivt. Därför publiceras texten open access på nätet; för att öka chansen att nå ut med tankarna och för att främja samtal om hållbarhet och förutsättningar för (kulturell) förändring. Jag har valt att inte gå igenom tidigare forskning eftersom det inte är mer kunskap som behövs, utan bättre förståelse dels för vad som krävs för att skapa ett mer långsiktigt hållbart samhälle, dels för tolkningens och den kritiska analysens avgörande betydelse för mänskligt samhällsbyggande. Här hänvisas inte till andra i tid och otid; inte för att jag tror att jag är den förste som tänkt tankarna, utan för att jag inte förstår meningen med att visa att jag har koll på vad andra har skrivit. Jag förhåller mig till det jag behöver förhålla mig till och refererar där det finns citat eller behövs hänvisning för att läsaren ska kunna kontrollera riktigheten i det jag skriver. Självklart hade jag inte kunnat skriva denna bok utan inspiration från andra texter och tänkare, men alla sådana referenser finns samlade i slutet, i en lista över böcker och artiklar som varit oundgängliga för min utveckling och innehållet i denna och övriga böcker. Ingen tanke är unik, ingen tänkare autonom; varken jag och min forskning eller innehållet i denna bok är isolerade företeelser. Kultur har ingen insida eller utsida, ingen början eller slut, bara en öppen tillblivelseriktning och varierande förändringhastighet. Samma gäller för rhizom och därför fungerar det så bra som verktyg för att bygga upp förståelse för kultur.

Den här boken handlar som sagt om organisering, fast ett annat slags organisering än den gängse; rhizomatisk ordning skiljer sig från traditionell, linjär ordning. Rhizomatiska ordningar har ingen hierarki, inget centrum: bara ordning. I dag ska allt kontrolleras, målsäkras och vägen dit styras och effektiviseras. Best practice är idealet, den enda vägen, vilket är en tankefigur som överförd till samhället leder till att det framstår som önskvärt att reducera mångfalden, smalna av normen och likrikta kulturen. Idag ser man följaktligen på kunskap inom vetenskapen på ett sätt. Det finns bara ett sätt att göra akademisk karriär (vilket är något annat än att utvecklas intellektuellt), nämligen att publicera sig i internationella, referee-granskade tidskrifter. Det är idag den enda kanalen för spridning av vetenskaplig text som räknas. Kartan för kunskapssökande har ritats om, skulle man kunna säga. Terrängen som undersöks är dock i grunden den samma. Kulturstudier handlar om att söka annorlunda kunskap än den forskning som söker signifikanta skillnader i ett statistiskt material, eller den som undersöker fysikens lagar eller olika grundämnens egenskaper. Kunskap om kultur passar synnerligen dåligt att pressa in i det rigida format som vuxit fram inom och som används i de hett eftertraktade internationella, referee-granskade tidskrifterna, enligt mönster från naturvetenskapen. Humanister har av hävd skrivit böcker, för att det är det bästa sättet att kommunicera kunskaper om kultur till samhället och internt mellan forskare. Humanvetenskaplig forskning kommer sällan fram till något enkelt resultat som kan sammanfattas i ett abstract och förklaras på 15 till 20 sidor. Därför skriver jag böcker. Boken och dess innehåll står och faller dock med läsarens kritiska reflektioner över innehållet. Jag vill locka till begrundan över kulturen som omger oss alla eftersom kunskapen om kultur uppstår och förändras mellan människor och därför är allas eller ingens. Kulturvetenskap handlar om vardagen och tillvarons kontingenser, om att kritiskt granska det som tas för givet, för att kunna förändra sådant som kan och bör förändras och förstå vad som måsta accepteras.

Peer-review förfarandet är som upplagt för kamp om makt och inflytande; men det är inte systemet som sådant som är problematiskt, det är den okritiska tilliten till systemet som oroar, samt att det är det enda accepterade sättet att publicera resultat av forskning. Eftersom det är antalet publikationer som räknas får den som skrivit och fått infört flest artiklar i de mest prestigefulla tidskrifterna mest makt och inflytande, oavsett vad man forskar om eftersom förvärvad auktoritet på ett område spiller över på andra områden också. I detta system är kulturforskaren dömd att förlora redan innan matchen börjat. Att röra sig över ämnesgränserna är i princip omöjligt, för ska man göra det krävs att man lämnar den arena man tränats för och har verktyg att arbeta på, för att börja om från början någon annanstans, längst ner i hierarkin. Dagens akademi är fylld av allt smalare och djupare stuprör, och man lyssnar mindre på varandra över ämnesgränserna. Eftersom kunskap, särskilt kunskap om kultur, svårligen kan passas in i en rigid form offras därför i praktiken vetandet om vardagen och förutsättningar för förändring på effektivitetens och lönsamhetens altare.

Vill vi verkligen ha det så? Är det bästa sättet att använda skattemedlen? Får vi mesta möjliga kunskap med nuvarande sätt att organisera forskning? Dagens system premierar mer av samma, det vill säga fler artiklar om det som det redan finns artiklar om. Och vem läser artiklarna? De som vill bli publicerade, för kravet på citering av områdets auktoriteter är i princip absolut. Härigenom riskerar akademin att drabbas av intellektuell inavel. Kunskapen degenereras när nya impulser och förslag hindras från att nå spridning för att främja ökad produktion av resultat. Kunskap uppstår och förändras liksom kultur genom samverkan och den hämmas av att standardiseras och systemanpassas.

ADHD-dagboken: om detta att börja om på nytt varje dag

Här tänkte jag reflektera över mina problem med allt som måste automatiseras. Sådan kunskap och sådana färdigheter har jag alltid haft svårt för. På ont och gott går jag i princip aldrig på autopilot, det är både en välsignelse och en förbannelse. I grundskolan och långt fram i livet, innan jag lärde mig förstå och hantera den jag är, var det ett helvete som jag ständigt brottades med. Vad var det för fel på mig; varför kan inte jag det andra kan? Jag fastnade där och såg bara allt jag hade problem med, allt jag inte kunde. När jag jämförde mig med andra, vilket jag ständigt gjorde, tvingades jag acceptera att jag var sämre, vilket ledde till ett internaliserat, livslångt, dåligt självförtroende. Välsignelsen, om man nu kan tala om detta i sådana termer, är att jag idag, när jag lärt mig förstå och har blivit bättre på att hantera den jag är, kan dra nytta av egenskapen. Och när jag med stöd i insikten idag jämför mig med andra är det inte alls självklart att jag är förloraren, vilket gett mig en självkänsla och ett inre lugn som hjälper mig att bli bättre på att hantera den jag är. Äntligen har den onda cirkeln brutits och ersatts med en god, vilket jag är oerhört tacksam för men aldrig kommer att ta för givet eftersom minnena av det som varit inte kommer att försvinna så länge jag lever.

Det har varit en jobbig resa, och först nu, efter att jag fyllt 50 kan jag börja ta mig an livet på någorlunda samma sätt som jag föreställer mig att den som inte är och fungerar som jag har kunnat sedan barnsben och därför vant sig vid att ta för givet. Sent kan man tycka och det skulle kunna leda till bitterhet. Fast jag har alltid tänkt att det nu jag lever, också det på gott och ont eftersom det i tider av vanmakt lett till uppmärksamhet på problem. Idag lever jag dock med känslan av att ha fått ett liv tillbaka som jag tidigare egentligen bara drömt om. Jag ser framtiden an med tillförsikt och kan skörda frukterna av alla tidigare vedermödor. Äntligen! Min smala lycka är kanske att jag inte har fallenhet för bitterhet, fast egentligen handlar det nog om insikten om att det inte hade kunnat vara på något annat sätt, varken nu eller då; så hur skulle jag kunna vara bitter? Jag har lärt mig den hårda vägen att acceptera det jag måste och försöka förändra det jag kan. Jag har inte alltid varit det, men idag är jag tacksam för den jag är och för att jag fungerar som jag gör. Därför skriver jag denna bloggpost, för att dela med och hjälpa andra att komma till liknande insikter om sig själva.

Vad är det jag har problem med? Det första som kommer upp är något jag brottats med hela livet: matematik och frågor där svaren är givna eller problem som bara kan lösas på ett enda sätt. När jag ställs inför något sådant är det som en mental rullgardin dras ner. Jag kan inte uppbåda energi för att försöka. Jag fixar det jag måste och har klarat mig hittills, men det är en kamp. Frågor utan givna svar däremot, problem med olika lösningar och orientering utan karta i okänd terräng däremot triggar mitt intresse, väcker lusten att lära och ger mig energi. Där kan jag dra nytta av mina egenskaper och hur jag fungerar; där kommer jag till min rätt och kan visa för andra att jag har ett värde. Jag är inte rationell, men tror inte jag ljuger om jag säger att jag är intellektuell.

Livet är ändå ingen dans på rosor. Det är inte så att jag knäckt något slags kod och nu kan leva som alla andra. Jag tillhör en minoritet och befinner mig på marginalen av den allt smalare normalkurvan. Samhället är inte anpassat efter mig, och ju hårdare kraven på prestation blir desto mer måste jag kämpa för att inte halka efter. Vardagen är en kamp mot paniken över alla koder och lösenord som man måste lära sig utantill och dessutom hantera på olika plattformar. Om de inte ständigt byttes hade problemet varit litet, men idag blir det bara fler och fler koder, plattformar och system som ska hanteras, och alla har sina olika säkerhetslösningar. För att vara säker sägs det att man måste ha lösenord som inte betyder något och att dessa ska ändras hela tiden. Jag förställer mig att ingen är bekväm med detta, i alla fall ingen människa som står i kontakt med sina känslor och som är levande. Därför kan man undra varför vi accepterar det och varför vi gjort maskinerna till norm. Det är inte bara jag som är ett offer här, förr eller senare drabbas alla. Se mig och andra i samma situation som ett slags kulturella seismografer som känner av strömningarna och anar vad som ligger i farans riktning. Jag säger inte att jag vet, jag är ingen siare; jag har bara ADHD och försöker visa att jag inte är sjuk eller handikappad; bara annorlunda och inte nödvändigtvis sämre.

Alla administrativa system som också ändras och som ser olika ut i olika sammanhang. Det är som att leva i ständig transit, som flykting i sin egen vardag. Min smala lycka är att jag tvingats utveckla kompetens att börja varje dag som den vore den första, vilket som sagt är både en välsignelse och ett helvete. Jag ser dock att andra också har problem. Även den som är bra på automatisering och som lätt anpassar sig till nya system tvingas lägga allt mer tid på detta, vilket gör att det finns mindre tid för annat. Jag ser med sorg och bedrövelse på hur akademin allt snabbare och allt tydligare avintellektualiseras och allt mer rationaliseras och automatiseras i jakten på prestation och effektivisering. Är det verkligen så vi vill ha det? Jag har funnit min plats och hanterar vardagen, det är inte för min egen skull jag engagerar mig i skolfrågor och värnar kunskapen, inte primärt och inte egentligen, men självklar handlar det om detta också. Jag värnar bildningen och humaniora, vishet och intellektuell utveckling samt tid att tänka och marginaler för att det gynnar alla, inte för att försöka anpassa samhället efter den jag är och hur jag fungerar.

En bredare, mer inkluderande och förstående samhällsnorm är till gagn för hela samhället och alla medborgare, inte bara för oss som är annorlunda och som lever i marginalen. Tänk efter. Var kritisk. Du är kanske bra på automatisering, men det är bara i jämförelse med andra människor. I relation till en maskin är du lika marginaliserad som jag är i relation till dig och den norm vi alla har att förhålla oss till. Om vi inte gör något, sätter foten och stannar upp för att reflektera över vart vi är på väg finns en uppenbar risk att inte bara den som har en neuropsykiatrisk diagnos tvingas inse att hen är marginaliserad. Om maskinerna görs till norm sitter vi snart alla i samma rangliga båt och kämpar för överlevnaden i ett stormigt hav; riskerar vi snart alla att bli flyktingar i vår egen tillvaro.

Forskningsetik i praktiken

Hur ska man förhålla sig moraliskt till sin forskning? Hur ska man göra för att leva upp till en högt ställd etisk standard? Den frågan dök upp på en av sessionerna på FEKIS och det slog mig där och då att: Om det verkligen är en fråga som forskare behöver befatta sig med eller reflektera över idag, säger det mer om vad som premieras inom forskningen än om forskarnas intresse för och förmåga att följa en etisk kompass. Om ansvaret för forskningsetiken läggs på den forskande individen eller om man tror att det räcker med tydligare lagar och hårdare straff har man inte förstått någonting.

Mediernas roll i avslöjandet av forskningsfusk och oredlighet är enormt viktig eftersom problemet finns inbyggt i det akademiska systemet och dess incitamentsstruktur. Det är inte KUNSKAPEN som premieras utan det som mäts och kontrolleras, vilket är som upplagt för problem. Den som bryr sig mer om sin egen karriär än om kunskapen kan självklart lockas av pengarna och utmärkelserna samt uppmärksamheten och den stjärnstatus som tilldelas (bibliometriskt) framgångsrika forskare. Grävande journalister har troligen gjort mer för forskningsetiken än ledningarna på landets högskolor och forskningsinstitut.

Presentatören på sessionen talade om att man som (medicinsk) forskare ofta befinner sig i ett etiskt vakuum eftersom man agerar i ett gränsland där det saknas kunskap och traditioner som behövs för att den etiska kompassen ska fungera. Dessutom är det så att där mycket står på spel; pengar, prestige, makt, är sannolikheten att man råkar på en psykopat som inte skyr några medel för att nå framgång och uppmärksamhet högre än i andra sammanhang. Det är ännu ett skäl att inte tillmäta bibliometriska data det oproportionerliga värde det har idag, på kunskapens bekostnad. Är det kunskap vi vill ha finns helt enkelt inga genvägar.

Macchiarini som kommit att bli själva sinnebilden för fuskaren är inte representativ för forskare som fuskar, sades det, vilket är intressant och viktigt att framhålla. Det är sällan som forskningsresultat produceras och fabuleras fram på det sätt som han praktiserade. Mycket vanligare är att man slarvar, plagierar eller på andra sätt avviker från vägen som leder till sanningen och bättre kunskap. Forskningsfusk är dessutom vanligare än man tror och vad avslöjanden av fusk indikerar. Det finns ett stort mörkertal, just eftersom "alla" (enskilda forskare och universitetsledningar) tjänar på att publikationerna och citeringarna strömmar in. Det finns inga riktiga incitament att granska den egna verksamheten kritiskt, annat än skam då, vilket alltid måste ställas mot vinsterna. Forskningsfusk är akademins motsvarighet till idrottens doping, skulle man kanske kunna säga.

Allt börjar med ett litet steg, och sedan fortsätter det över tid, utan att man blir avslöjad och samtidigt som man uppmärksammas och får uppskattning. Fuskaren bygger in sig i en bubbla som lätt tenderar att bli självbekräftande. Fusk är vanligare miljöer där det man inte har seminarier och där man bryr sig mer om resultat, publikationer och citeringar. Där man talar mer om strategier än om kunskapens egenvärde, där man drivs mer av pengar och prestige än av nyfikenhet. Det är främst inom tillämpad forskning det fuskas, inte inom grundforskning. Skälet är enkelt, för där framgång premieras saknas incitament att INTE fuska, vilket inte främjar framväxten av en kunskapsfokuserande akademisk kultur.

När man gjort undersökningar av hur forskare i allmänhet ser på sitt värv och vad man värderar högst hamnar ärlighet i topp. Många forskare anser det vara den viktigaste egenskapen hos en forskare, men utan en kultur där ärlighet, öppenhet och prestigelöshet värdesätts kommer man aldrig tillrätta med problemen. Där den som drivs av nyfikenhet betraktas som suspekt och där man måste ha ett imponerade track record och en publiceringsstrategi samt där bara den med en väl utvecklad förmåga att attrahera forskningsmedel kan göra karriär, är det som upplagt för fusk av olika slag.

Forskning om forskning behövs, slår det mig; för att öka förståelsen för vad som driver forskare att FORSKA och hur man ser på kunskap inom olika områden. Ibland kritiseras vetenskapsteoretiker för att vara relativister, men det är skillnad mellan kritik och att vara kritisk. Hittar en gammal artikel i DN (från 1997), av Sara Danius där hon intervjuar Bruno Latour. Kan varmt rekommendera den artikeln, inte bara för att den ger en viktiga nycklar till förståelse för forskningsetik utan även för att det på ett vackert språk beskriver relationen mellan kunskap och vetenskap. Danius skriver att:

Latour gör på vetenskapssociologins område vad Pierre Bourdieu gjort på kultursociologins, även om Latour är långt mer provokativ. Bourdieu relativiserar en idealiserad föreställning om intellektuell verksamhet, vilket noga taget bara upprör de intellektuella själva. Latour relativiserar en idealiserad föreställning om naturvetenskaplig verksamhet och hävdar att det inte finns någon distinktion mellan fakta och fiktion, sanning och kontext, vilket potentiellt sett borde uppröra de allra flesta av oss.

Att vetenskapliga sanningar inte är objektiva betyder dock inte att de är subjektiva. Det betyder heller inte att de kan reduceras till de sociala, ekonomiska och politiska omständigheter under vilka de produceras.

Forskning är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär. För att förstå hur forskningen ska kunna bli mer etisk krävs förståelse för detta. Dikotomin falsk/sann eller subjektiv/objektiv, bygger på ett fundamentalt feltänk. Latour forskar inte om forskning för att kritisera utan för att kritiskt granska vetenskapens praktik och vägen som leder till kunskap.

Han förklarar att han inte vill beteckna sig som en kritiker av naturvetenskapen. Tvärtom betonar han sin respekt för den hårda vetenskapen, ja, sin kärlek till den.

- Vi ägnar oss inte alls åt att delegitimera eller kritisera naturvetenskapen utan snarare åt att placera in den vetenskapliga praktiken i antropologins huvudfåra, fortsätter Latour. Han och hans kolleger försöker formulera beskrivningar som skildrar vad som faktiskt pågår när vetenskapsmän försöker utröna naturens lagar och utöka kunskapens domäner, det kan sedan gälla Louis Pasteur, dieselmotorns uppkomst eller ett misslyckat transportsystem i Paris.

- Mitt projekt har alltid handlat om att försöka hitta sätt att beskriva och definiera vad man kan kalla sanningsregimer.

Tänkare som Michel Serres, Foucault och Deleuze har haft betydelse för Latour. Han betonar dock sitt arbetes kollektiva karaktär och menar sig inte vara stort mer än ett pennskaft åt kollegerna Michel Callon och Isabelle Stengers.

På senare tid har sanningens försvarare avslöjat hur man lyckats få in fuskartiklar i humanvetenskapliga tidskrifter, vilket måste sägas vara talande. Kanske är det så att man vet hur enkelt det är att hacka systemet för att vinna fördelar, och att man ser humanisternas kritiska granskningar som ett hot mot den makt som naturvetenskapen förfogar över? Det är en ren spekulation från min sida, men ändå tänkvärd, inte minst i ljuset av det utbredda forskningsfusket och vetenskapsstudiernas uttalade ambition att faktiskt verka för bättre kunskap.

Cynismen i att efterfråga billig arbetskraft

Förra veckan såg jag en dokumentär på SVT om handel med barn. Dokumentären ingår i en serie där förekomsten av slaveri diskuteras. Det som grep tag mest var cynismen, egoismen och den totala bristen på humanism.

Indien är en av världens snabbast växande ekonomier. Men priset på barn är lågt. Över hela landet säljs de allra fattigaste som arbetskraft till fabriker och medelklasshem. Hur är det möjligt? Pankaj Johar gör en resa på den mörka sidan av sitt hemland. Varför slaveri? är en internationell kraftsamling med målet att få igång en global diskussion om vår tids slaveri.

Ja, det behövs verkligen en sådan diskussion. Ekonomi är en allt annat än neutral fråga som handlar om väldigt mycket mer än om vilket parti man röstar på. Att tänka på pengar och allt som rör ekonomi i termer av höger och vänster och att reducera frågan till att handla om skatt och reglering kontra frihet och mer pengar i plånboken är en variant av den högerpopulism som Björn Wiman benämner dödskult i DN.

”Hela mänsklighetens självmordssekt”. Det var skribenten Kjell Häglund som nyligen myntade detta välfunna uttryck för att beskriva den våg av aggressiv högerpopulism som sveper över jorden – just vid den tidpunkt i historien då mänskligheten skulle behöva raka motsatsen. När världen skulle behöva en omställning utan historiskt motstycke fylls dess president- och regeringspalats av klimatförnekare som i stället gör precis tvärtom – det senaste exemplet är miljöhuliganen Jair Bolsonaro i Brasilien, som vill ta världens femte största land ur Parisavtalet och köra en kniv rakt in i hela jordklotets lunga, regnskogen Amazonas.

Livet och samhället kan inte på ett hållbart sätt reduceras till (kvartals)ekonomi, inte utan priset av växande cynism. Vi får inte det samhälle vi vill ha, vi får det samhälle vi förtjänar. Det går att rösta fram ledare som lovar en precis det man önskar sig, men någon får förr eller senare betala priset för populismens cynism.

Hur ska man se på parallellerna mellan dagens högerextremism och den som växte fram i Europa på 20- och 30-talen? I New York Review of Books gör den amerikanska förintelsehistorikern Christopher Browning ett försök att besvara den frågan. Browning är författare till ”Ordinary men”, en av de viktigaste böcker som har skrivits om Förintelsen, så när han tar till orda finns det anledning att lyssna – särskilt för dem som avfärdar oron för högerpopulismens utbredning med hånfulla hänvisningar till hysteri och alarmism. 

I ett demokratiskt och humanistiskt samhälle, vilket inte har något med politisk färg att göra, hör inte barnarbetare, slavarbete, prostitution eller andra former av "affärsuppgörleser" som går ut på att någon köper en annans kropp, alternativt att en säljer sin frihet och blir en annans objekt. Lagen om tillgång och efterfrågan kan inte gälla allt, inte om man vill att samhället ska fortsätta vara demokratiskt, humanistiskt och hållbart. Olika partier har olika hjärtefrågor och ömma tår och alla ideologier har sina problem att hantera, men ingen politik kan slå sig för bröstet och hävda att just den är bättre än alla andra. Wimans artikel avslutas på följande tankeväckande sätt:

En särskild roll i den illiberala demokratin har förstås medierna. I dag behöver Donald Trump inte genomföra några hårda tillslag för att tysta de fria medierna. Vad de senaste två åren har visat är att Washington Post, New York Times, CNN och andra amerikanska kvalitetsmedier kan fortsätta att dagligen avslöja Trump som en (möjligen kriminell) serielögnare utan att det får några som helst politiska konsekvenser. Tvärtom blir dessa medier bara ytterligare en användbar ”fiende” som den auktoritäre ledaren kan hetsa sin väljarbas mot, i sina egna lojala kanaler. ”De fria medierna behöver inte kväsas när de kan göras irrelevanta eller till och med utnyttjas för politisk vinning”, skriver Christopher Browning. Ett talande exempel på detta var Trumps sinnessvaga svammel kring IPCC:s klimatrapport, där medierna och vetenskapen användes i just detta syfte, för att ytterligare demonisera hans politiska motståndare.

Demokratin måste värnas av ALLA för att även fortsättningsvis vara DEMOKRATISK. Här har inte bara du och jag och alla andra medborgare ett ansvar, även medierna, företagen och politikerna måste värna demokratin för att den ska fungera. Idag har egoismen utsträckts till att även gälla företag och andra organisationer, som i sin allt mer intensiva och desperata jakt på pengar och uppmärksamhet, agerar som psykopater. I det korta loppet kanske det går att säga hö-hö-hö, men på sikt kommer det som goes around att come around. Man kan och får, som jag brukar säga TYCKA vad man vill, men det finns alltid ett pris att betala för handlingarna som utförs.

Christopher Brownings analys är inget lyckopiller. Men avslutningen är riktigt besk medicin. Efterverkningarna av den nuvarande presidentens tid vid makten, menar han, kommer att sitta i långt efter att Trump själv har lämnat Vita huset – inte minst på grund av den ”ekologiska katastrof” som Trump med sin förvridna syn på den globala uppvärmningen bidrar till att skapa. Browning förutspår att klimatkollapsen kommer att orsaka extremväder och resursbrist som får dagens folkförflyttningar från Syrien och Centralafrika att blekna. ”Ingen mur kommer att vara hög nog för att skydda USA från dessa händelser”, skriver han.

Sedan man läst Browning ser man ännu tydligare än tidigare vad dagens idéstrid handlar om. På den ena sidan står vi som älskar livet. På den andra en irrationell, apokalyptisk högerradikalism som kan vara på väg att driva civilisationen mot dess undergång.

Fattigdom och analfabetism som är grogrunden för den slavhandel som togs upp i dokumentären är inte en ekonomisk resurs, men det är så förekomsten av mänsklig misär används idag. Där och när ekonomin är allt och girighet ses som något positivt kommer cynismen som ett brev på posten (vi måste verkligen finna ett bättre uttryck), det blir oundvikligen så eftersom dumhet och ignorans är enda sättet att förena det oförenliga.

Det DEMOKRATISKA samhällets uppgift är att skapa förutsättningar för alla att leva ett drägligt liv, och för det krävs utjämningssystem och omfördelning av välstånd. Skatt är inte stöld utan en hållbarhetsstrategi. När den som är rik utnyttjar den som är fattig för att det går påverkas båda negativt, men om den som lyckas hjälper den som av olika anledningar inte har det så gott ställt växer båda och på köpet blir samhället mer långsiktigt hållbart vilket gynnar både fattig och rik samt klimatet och livet på jorden.

Jag ser satsningar på utbildning och uppvärdering av kunskap som vägen fram. Det går inte att informera bort dumhet, men i ett samhälle där det kostar på att vara korkad och cynisk eller där man kan utnyttja andras olycka för egen ekonomisk vinnings skull eller med hjälp av pengar kan köpa någon annans kropp kommer den som vill göra det med rätta att få finna sig i att bli bemött med förakt. Inget gott kan komma ur cynism och arrogans!

Kritiskt företagsekonomiskt tänkande

Ännu en session. Fler tankar och mer eller mindre sammanhängande reflektioner och fria associationer. Kritiskt tänkande handlade det om; olika sätt att se på och hantera kritiskt tänkande på högskoleutbildningar och i forskningen.

Först den helt avgörande skillnaden mellan detta att vara kritisk och att framföra kritik. Vem som helst kan framföra kritik, men att tänka kritiskt är ett förhållningssätt eller en färdighet som kräver att man har en idé om hur det skulle kunna vara istället. Innan man kan komma vidare i en diskussion om detta angelägna ämne måste man även skilja ut Kritisk teori och vara på det klara med att det är just en teori, det vill säga en modell eller tanketradition. Problemet idag är att det sällan fins tid att reda ut och bygga upp förståelse för grundförutsättningarna för det ämne man diskuterar.

Ett citat kom upp, ett förslag på beskrivning av vad kritiskt tänkande skulle kunna handla om. Det tillskrevs konstnären Nils Dardell som lär ha sagt: Varför inte tvärtom? Fast det är också ett citat som i dokumentären om finansmannen Jan Stenbeck ansågs beskriva hans inställning till det mesta. Kanske passar citatet bättre för att beskriva vad kreativitet är, fast å andra sidan hänger dessa saker ihop. Det går inte att vara kreativ utan att äga förmågan till kritiskt tänkande, och utan kreativitet är det svårt att utveckla och förfina den kritiska förmågan.

Kan man utbilda någon i kritiskt tänkande? Det står i högskolelagen att vi ska utbilda studenterna i kritiskt tänkande, först inledningsvis på en grundläggande nivå och sedan genom att skapa progression. Hur mycket kritiskt tänkande ligger bakom den formuleringen, kan man undra? Det är lätt att säga och ge någon annan i uppdrag att utföra en skräddarsydd tjänst, men en helt annan sak att utföra ordern med önskat resultat. Visst kan man formulera mål och skapa dokument som visar att man tänkt rätt, men för att utfallet ska bli som man tänker sig krävs något helt annat och frågan är om det är möjligt att uppnå målet, annat än i något slags instrumentell eller formell mening, på pappret. Jag tror rent allmänt att det är svårt att styra någon annans kunskapsutveckling och handlar det om kritiskt tänkande tror jag det krävs att den som ska lära både vill, förstår och utför arbetet helt på egen hand. Som lärare kan man övervaka processen och bedöma resultatet, men inte mer än så.

Var ska det kritiska tänkandet praktiseras och hur skiljer det sig åt på olika nivåer i det akademiska systemet? Som lärare har man att förhålla sig, dels till: Högskolelagen och högskoleförordningen. Dels till: Utbildningsplaner och kursplaner. Dels till: Scheman, lektioner och seminarier: Dels till: Examinationer, som ska vara rättssäkrade. Kritiskt tänkande är lätt att säga och alla håller med om att högskolan inte ska vara okritisk, men vad betyder det och hur examinerar man kritiskt tänkande? Det är inga lätta frågor och ju svårare och mer abstrakt problemet är desto mer tid behövs för att bringa reda i saken. Vad innebär kritiskt tänkande i ovanstående nivåer/aspekter av undervisningens praktik, på formell nivå, i skrivningarna och informellt, i undervisningsvardagen? Under vilken kategori i utbildningsplanernas stipulerade rubriker hör det kritiska tänkandet hemma? Är det under: Kunskap och förståelse? Eller: Färdighet och förmåga? Jag vet inte, men lutar åt att det är en kvalitet som ska genomsyra alla nivåer och kategorier. Fast tvingas jag välja skulle det bli under: Värderingsförmåga och förhållningssätt, vilket är den mest abstrakta kategorin.

Högskolans uppdrag utgår från samhällets och demokratins långsiktiga behov av kritiskt, självständiga och ansvarstagande medborgare. Högskolans verksamhet handlar ytterst om att skapa ny kunskap och om att förvalta resultatet av det kritiska, självständiga och ansvarsfulla arbetet. Det är lite av en paradox att kvalitet i utbildning idag allt mer handlar om att målstyra och kontrollera, när vi vet att ny kunskap är just ny och därför inte går att styra mot eller kontrollera. När vi får det vi vill ha får vi inte det vi behöver, och vise versa.

Den avgörande frågan är om och hur det kritiska tänkandet praktiseras i vardagen och vad det betyder för lärare och studenter, eller om det är något som sker på formell nivå och lever ett eget liv i dokument och utvärderingar av handlingsplaner och styrdokument. Är tänkandet ens kritiskt om det inte handlar om vardagen och det som sker mellan människor som vill lära sig mer och bättre? Liksom med väldigt mycket annat som rör kultur och komplexitet är det lätt att vara överens och ännu lättare att skriva texter, men att verkligen praktisera kritiskt tänkande är svårt eftersom det är ett undflyende begrepp. Frågan blir därför om det handlar om att visa att man lever upp till systemkrav eller är det något som faktiskt betyder något i vardagen och i praktiken. Det är en samvetsfråga mer än något annat.

Under sessionen lyfts och diskuteras olika sätt att se på kritisk praktik:

Kritik = felfinnande (Här handlar det om att jämföra det som sker och ställa det i förhållande till dokument eller regler, vilket är allt för mekaniskt för att kunna kallas kritiskt tänkande, menar jag)
Kritik = söka logiska inkonsekvenser (Här närmar man sig något som kan sägas vara uttryck för kritiskt tänkande, för logiska inkonsekvenser är alltid kontextuella och därför relativa och föränderliga)
Kritik = modeföljande (Detta sätt att praktisera kritiskt tänkande handlar om att marschera i takt och om att leva upp till normer inom ett ämne, vilket inte är vad jag menar med kritiskt tänkande eftersom det måste vara en individuell handling)
Kritik = ifrågasätta normer och värna miljön (om det görs individuellt och med fokus på den logiska uppbyggnaden av helheten och med förståelse för förändring, är det kritiskt tänkande man sysslar med och det är inget man blir färdig med; det är viktigt)

Habermas kunskapsintressen nämns, vilket leder till fördjupad förståelse för komplexiteten och mångtydigheten. Han talar om tre sätt att närma sig kunskap. För att: 1. Lösa tekniska problem. 2. Förstå världen. 3. Klara av nya situationer samt överskrida dessa. Särskilt den sista punkten fångar det jag menar med kritiskt tänkande. Det handlar om att komma framåt samt om att överskrida och om att aldrig slå sig till ro. Kritiskt tänkande är en DYNAMISK PROCESS.

Man kan, och det görs väldigt ofta, tänka i termer av negationer. Dardel och Stenbeck ovan praktiserade det sättet att tänka. Men, som sagt, är det kritiskt tänkande eller är är det styrt tänkande som håller sig inom givna ramar och därför inte leder till ny kunskap, nya praktiker och normer. Jag är benägen att se det så, att göra tvärtom handlar inte om att söka ny kunskap och heller inte om att överskrida den. Ledarskap och följar- eller medarbetarskap är motsatsen till kritiskt tänkande. Vi ska inte utbilda ledare och följare, vi ska utbilda studenter som är kritiska till både sin utbildning, rådande normer och kunskaper samt sina egna förgivettaganden. Kunskapen är inte högre om den inte kombineras med kritiskt tänkande och förmågan att vända och vrida på den samt relatera den till kontexten där den ska användas. Kan man inte ändra åsikt är det heller inte kritiskt tänkande man praktiserar.

Vad innebär det att utvecklas, som människa och som akademiker. Det är en relaterad fråga. Vad ska stå i centrum för högre utbildning och forskning? Kunskapen, eller lärarna/forskarna, studenterna, akademisk kultur? Jag menar att akademisk utbildning endast kan vara AKADEMISK om kunskapen står i centrum, och den går inte att kontrollera och ingen äger den. Inför den måste man vara anpasslig och ödmjuk, vilket är viktiga delaspekter av kritiskt tänkande.

Sessionens avslutande frågan var: Vad är företagsekonomi, och är den kritisk? Följande förslag till svar lyftes. Företagsekonomi har ett specifikt studieobjekt (företagsekonomi handlar om organisationer och organisering). Den vetenskapliga disciplinen bygger på ett normativt förhållningssätt (organisationernas verksamhet ska förbättras, tyvärr ibland oavsett vad organisationerna sysslar med). Det finns inom ämnet en ambivalent inställning till teori (många vet inte vad teori betyder), samt en bristande tillit till den egna förmågan (ett underdog-ämne). Här finns som jag ser det massor av goda grunder för framväxten av ett kritiskt tänkande, samtidigt som det är uppenbart att det återstår en hel del arbete. Dock är det ovanligt att frågan ställs i dagens akademi och ännu ovanligare att man "vågar" blotta det egna ämnets brister, vilket lovar gott inför framtiden.

Vad ska företagsekonomer syssla med och hur kan man bli bättre på att utveckla olika aspekter av det kritiska tänkande som alla är överens om behövs? För att nå dit måste man klargöra premisserna för ämnet och det som studeras. Vända och vrida på OLIKA aspekter av det som studeras. Individerna måste beaktas i tänkandet: Vem ska lära, vad och varför? Och samhället måste också finnas med i reflektionen: Vad spelar roll egentligen: I alla fall inte endast organisationers väl och ve. Och utan hänsyn tagen till olika typer av forskningsresultat, inte bara från det egna ämnet, kan inget kritiskt tänkande utvecklas: Idag används läroböcker när man skulle kunna använda forskningsartiklar och andra böcker istället, vilket skulle tvinga studenter att utveckla ett eget, kritiskt förhållningssätt och öva dem i förmågan att ta ansvar. För att utbildningens ska kunna sägas vara kritisk och för att den verkligen ska främja kritiskt tänkande måste ovanstående aspekter beaktas. Frågan är om vi verkligen vill det och om det vore välkommet, från politikernas, näringslivens håll och samhället i övrigt?

Allt kokar mer till frågan om vad AKADEMISK kvalitet är? Vad ska vi ha högskolan till? Och den frågan är minst lika komplex ...

Lättar på förlåten till min nästa bok

Nu är det nära. Jag har manuset till min nästa bok framför mig och ska ägna helgen åt en sista kontroll av texten. Nästa vecka publiceras Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki. Kan inte riktigt fokusera på något annat då dagen dessutom ska fyllas med annat, ett besök på IKEA till exempel. Därför delar jag med mig av förordet till boken, som också handlar om de andra böckerna i serien: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. 

Bara en liten reflektion över akademisk meritering. Att skriva böcker premieras inte alls i dagens akademiska kultur, boken finns inte ens med som en egen kategori på listorna där forskarnas prestation mäts. Böckerna som jag skriver hamnar under den förminskande kategorin bokkapitel, övriga texter. Det är sant att min text inte peer-rewiewats. Böckerna jag publicerat open access på nätet har inte lästs av två anonyma granskare, fast jag presenterar å andra sidan inga resultat som behöver granskas. Jag påstår en hel del saker, men pekar inte på någon empiri för att övertyga. Jag skriver som jag gör för att hjälpa läsarna och mina medmänniskor, som tillsammans skapar den kultur jag som kulturforskare försöker förstå, att få syn på kulturen och för att främja ett analytiskt tänkande som behövs för att förstå den och förutsättningar för förändring av den. Jag bloggar och skriver böcker som publiceras på nätet, fritt nedladdningsbart, för att främja samtal och engagemang kring den kultur som angår oss alla och som vi både påverkar och påverkas av. Kultur är ett ämne, hävdar jag, som kan kokas ner till ett enda ord; förändring. Och då kan man inte hävda något bestämt om den, man kan bara engagera sig och försöka engagera andra i dess ömsesidiga tillblivelse. Den kunskapen har jag skaffat mig genom åren av studier av andra kulturforskares arbeten och egen forskning. Böckerna ser ut som de gör för att jag anser att det är bästa sättet att skriva om och bygga upp förståelse för kultur, och jag har valt att göra på detta sätt trots att det inte på något sätt gynnar min karriär, i alla fall inte i dagens akademiska kultur och utifrån den kunskapssyn som råder i samhället.

Sådär, nu drar jag till IKEA och lägger följande ord i läsarens händer, som ett smakprov på min nästa bok. Återkommer imorgon med fler reflektioner från FEKIS.

Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är undertiteln till tre böcker om kultur, kunskap och (förutsättningar för) hållbarhet och demokratiutveckling. Denna bok är en av de tre. När jag började skriva var ambitionen att det inte skulle finnas någon inbördes ordning mellan böckerna. Jag ser dem fortfarande som en tredelad helhet, eller som tre olika ingångar till samma problem. Ingen av böckerna är överordnad de andra och det bör gå att börja med vilken som, lite beroende på vad man är intresserad av. Fast nu när jag sitter här och ska inleda slutredigeringsarbetet av den sista boken inser jag att det är svårt att hålla fast vid den ambitionen. Det finns en progression; jag har utvecklats under arbetets gång, något annat vore så klart märkligt. Även om jag fortfarande tänker mig att man ska kunna läsa denna bok fristående från de övriga två och att man kan börja med vilken som är detta den sista boken i serien för mig och jag har svårt att dölja detta faktum. Det händer saker när man skriver och publicerar tankar. Jag tänker inte på exakt samma sätt om kultur nu som när jag inledde arbetet med böckerna, och jag är säker på att tankarna jag har nu kommer att förändras framöver som en konsekvens av kunskaperna och erfarenheterna jag hela tiden skaffar mig, inte minst genom utbyte av tankar, svar på frågor och bemötande av kritik.

Var och en av böckerna utgår från ett begrepp hämtat från den tänkandets verktygslåda som de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari lämnade efter sig: Samtal, Rhizom och Nomadologi. Tre begrepp som ytterst handlar om hållbarhet, eller som i alla fall kan användas för att förstå förutsättningarna för ett hållbart hållbarhetsarbete. Hållbarhet berör alla och det är avgörande att många engagerar sig i arbetet. Böckerna innehåller därför massor av olika uppslag och exempel att tänka med. Ambitionen har varit att resonera, snarare än argumentera. För att knyta samman böckerna skulle man kunna säga att mina ”samtal” med Deleuze och Guattari är tänkta att locka till andra samtal, samtal om kunskap och kultur, om ordning och struktur samt förändring och tillblivelse. Det som händer i mellanrummen är betydelsefullt, liksom vardagligt handlande och mellanmänsklig kommunikation. Processen och vägen fram är viktigare att fokusera på än det som är, och därför undersöks här förutsättningar för förändring och det som skulle kunna bli. Hållbarhet kräver förändring och är ett tillstånd som skulle kunna bli. Dagens problem med bristande hållbarhet kommer inte att lösas av experter, det är först när många människor tänker och agerar var och en för sig och på olika sätt som sammantaget är långsiktigt hållbart som samhället också blir hållbart, och det är inte ett mål eller ett statiskt tillstånd utan ett relativt jämviktsförhållande som hela tiden måste bevakas och värnas. Hållbarhetsfrågan ägs av oss alla tillsammans, och svaren som ligger till grund för handlingar som leder till förändring skapas gemensamt och är aldrig givna. Varken hållbarhet, kultur eller kunskap är någon annans problem. Ansvaret för hur det blir är vårt och vi har att hantera det tillsammans.

Med åren har det blivit allt tydligare vad som är den röda tråden i min forskning: dels har den handlat om olika sätt att se på och hantera komplexitet, dels om att undersöka förutsättningar för förändring. Båda temana har med hållbarhet att göra. Hållbarhet är ett komplext problem utan enkla och entydiga lösningar, och för att samhället ska bli hållbart krävs något slags förändring. Griper man sig an frågan på ett konventionellt sätt finns förväntningar om att man som forskare ska komma fram till ett svar på hur man ska göra för att ordna allt till det bästa, fast min utgångspunkt är att det inte finns några sådana svår på den typen av frågor eller problem som jag upparbetat kompetens för att hantera. Därför behövs det samtal; sökande, lyssnande och inkännande samtal vars mål är ömsesidigt utbyte av kunskap och fördjupad förståelse. Det är temat i en av böckerna i serien. Vidare behövs insikt om hur man kan studera förändring samtidigt som man befinner sig i rörelse, vilket är temat för en annan av böckerna. Och utan regler finns bara kaos, så det behövs även förståelse för hur man kan tänka ordning i avsaknad av hierarki och skapa strukturer utan centrum. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är undertiteln till alla tre böckerna som var och en griper sig an det komplexa problemet hållbarhet från olika håll, även om utgångspunkten för hela serien är den filosofi som skapats av Deleuze och Guattari. Mellan böckerna finns inga vattentäta skott, resonemangen går in i och ut ur varandra och trådar som lämnas i en bok tas upp i en annan. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är en helhet, även om böckerna kan läsas fristående och i vilken ordning man vill.

Den uppmärksamme läsaren märker att det saknas metodkapitel i böckerna. Det finns ett skäl till det och det är att jag allt mer och allt tydligare inser det omöjliga i att genom en på förhand definierad vetenskaplig metod nå fram till absolut visshet och säker kunskap om det som är mitt studieobjekt, nämligen kultur. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault (1993) betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, om vad, hur, när och var. Det håller på att bli så i både akademin och samhället att bara den som arbetat efter på förhand bestämda och godkända metoder blir lyssnad på, och eftersom metoden är godkänd anses det räcka att man bara kontrollerar att den följs för att resultatet ska bli relevant och användbart, vilket riskerar leda till att förmågan att tänka kritiskt utarmas i samhället. Om den aktuella metoden faktiskt fungerar är det inom nuvarande ordning bara ett fåtal erkända forskare som har mandat att avgöra och uttala sig om, inte sällan forskare som byggt sin karriär på just den metoden. Jag vänder mig mot det sättet att se på vetenskap eftersom det riskerar leda till att forskning reduceras till okritiskt utförande av standardiserade och kontrollerade metoder, vilket kan leda till att samhället går miste om många kloka lösningar, helt enkelt därför att kreativiteten hämmas och kompetensen att lyssna på och värdera innehållet i det som sägs urvattnas, vilket leder till att man riskerar att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs.

Här bjuds in till samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är en föränderlig, sammanhållen och dynamisk helhet, som får sin betydelse i relation till sammanhanget och som dessutom är fylld av för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur är mycket mer ett resultat av kollektiv delaktighet än av solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Länge sökte jag i mitt arbete som kulturforskare efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera, vilket inte betyder att det är lönlöst att försöka. Kultur går inte att styra i en bestämd riktning, mot ett tydligt mål; kulturella processer går inte att kontrollera, bara lära sig leva med och hantera.

Jag har tagit fasta på att det verkar råda konsensus i samhället om att hållbarhet är bra, jag har i alla fall inte stött på någon som sagt att hållbarhet är dåligt och bör motverkas. Och den tanken, den önskan, utgör det nav runt vilket resonemangen om kunskap och kultur som presenteras i böckerna kretsar. Hållbarhet är liksom kultur en fråga som saknar definitiva svar. Många försök att definiera begreppet har gjorts och många har stött på patrull i arbetet. Hållbarhet är svårt på samma sätt som kultur är svårt, eller etik. Det finns massor av exempel på den typen av gäckande frågor där ute. Kompetens att förstå vad som krävs för att försöka hantera sådana frågor är därför viktig, inte minst för att hållbarhetsarbetet ska kunna leda till att samhället blir mer hållbart. Försöka och hantera, är nyckelorden här. Lika viktig är förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans. Vi måste fortsätta vara ödmjuka inför världens och livets komplexitet, fortsätta ställa frågor av typen: Vad är kultur? Vad är hållbart? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Vi måste utveckla kompetensen att hantera frågor utan givna svar. Om den typen av frågor och om sätt att hantera komplexa problem handlar böckerna.

Ett samhälle som saknar förståelse för och kompetens att hantera komplexa problem är ett fattigt samhälle, dränerat på mening. Det är ett samhälle och en kultur som förlorat förmågan att skilja mellan rationell och intellektuell, som är två helt olika mänskliga egenskaper och delvis även personlighetstyper. Människans intellektuella förmåga är något annat än rationalitet, och vill man förstå både människor och kultur måste man beakta den skillnaden i analysen. Intellekt är inte som rationalitet linjär och logisk. Intellektet utgår inte från befintlig kunskap och räknar fram ett resultat, det enda och bästa. Intellektet handlar om ständig revidering och modifiering av det som hålls för sant och om att bedöma rimligheten i olika uttalanden. Intellektet svänger i takt med människan och överbryggar mellanrummet mellan jag och vi. Rationella beslut går att debattera och är möjliga att nå konsensus om, medan intellektuella beslut alltid är mer eller mindre öppna och därför lämpar sig bättre att samtala om.

Hur blir det som det blir? I den bästa av världar tänker man först och handlar sedan, men i sinnevärlden handlar många först och tänker sedan. Människans intellekt används olika i en kultur som dyrkar rationalitet och utgår från att människor är rationella, och i en kultur som präglas av intellektuell mognad, där man förstår att kunskap utvecklas av människor för människor; med allt vad det innebär (det vill säga att man beaktar det faktum att känslor och olika typer av bias alltid påverkar utfallet). Vårt moderna samhälle är på många sätt intellektuellt omoget och därför blir det svårt att diskutera problemen med att handla först och leta efter eller uppfinna rationella förklaringar i efterhand. Det är enkelt att identifiera olika typsituationer och exempel på liknade fenomen: Förklaras följandet eller följs förklaringarna? Lyssnar man på vem som talar eller vad som sägs? Människan är social och därför är kulturen en oskiljaktig del av kunskapen, på samma sätt som intellektet (till skillnad från rationaliteten) alltid är förkroppsligat. Ett hållbart samhälle är ett intellektuellt moget samhälle där medborgarna både förstår skillnaden mellan rationell och intellektuell samt inser att båda kompetenserna behövs; rationalitet för att lösa komplicerade problem och intellekt för att lösa komplexa.

Jag har valt att respektera mina läsare genom att lägga mig på en relativt hög abstraktionsnivå eftersom jag menar att det krävs för att förstå kultur på kulturens egna premisser. Tyvärr anses det av många elitistiskt, men jag ser snarare den typen av påpekanden och anklagelser som en indikation på det finns en allmän och utbredd, bristande förståelse i samhället för betydelsen av intellektuell förmåga bland befolkningens breda lager. För om man talar om verkligheten är det den som avgör, inte personliga åsikter eller kulturella smakpreferenser. Vid sidan av skrivandet följer jag flödet på olika sociala nätverk, av tankar och erfarenheter från lärare ute i landet som kämpar för att få gehör för sina önskemål om att få ägna sig åt lärande och undervisning, inte som nu åt administration, budgetdisciplin och kontroll av elevernas resultat. Jag skriver som jag gör i solidaritet med dem och alla andra som liksom jag vill placera kunskapen i centrum och värna bildningen i samhället. Jag balanserar medvetet på gränsen och ibland blir det allt för abstrakt. Därför vill jag vara tydlig med att det inte är ett uttryck för snobberi. Hög (och ibland allt för hög) abstraktionsnivå kan vara nödvändig i såväl vetenskap som konst. Här ett exempel som förhoppningsvis kan förklara hur jag menar: Under en poesiuppläsning kan författaren lägga sig på högsta möjliga abstraktionsnivå för att utmana intellektet hos åhörarna och det är inte tänkt att man ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. Konstutställningar och uppläsningar går man på för upplevelsens skull, för att utmanas intellektuell, inte för att få svar. Förutsatt naturligtvis att man lever i ett intellektuellt moget samhälle. Där lyssnar man på forskare som föreläser om sina resultat och kunskaper för att lära sig mer, för att utvecklas som människa, inte för att informeras om fakta. Det är bra och viktigt att förenkla så mycket det bara går, men förenklar man mer än så talar man plötsligt om något helt annat. Det kan man göra i ett intellektuellt omoget samhälle och i sammanhang där man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs. I ett intellektuellt moget samhälle däremot, lyssnar publiken uppmärksamt och tvekar inte att påpeka felaktigheter, för att tillsammans kunna räta ut frågetecknen. Där kunskapen verkligen betyder något får känslorna anpassa sig trots att det kanske upplevs obekvämt. I ett intellektuellt moget samhälle är det kunskapen som styr makten, inte tvärtom. Där avfärdas ingen som allt för intellektuell och kunskapen och lärandet står i centrum både i samhällsdebatten och i skolan och den högre utbildningen. Där delar man på ansvaret för att arrangemang inom konst och vetenskap blir lyckade och alla är med på tanken att ju högre abstraktionsnivå man kan lägga sig på desto bättre är det, för alla. Ingen ställer krav på den andre och man visar ömsesidig respekt för varandra och ämnet som avhandlas. Ingen äger kunskapen, inför den är alla lika. Bara i ett intellektuellt moget samhälle kan verklig frihet, kunnighet, varaktig fred och långsiktig hållbarhet växa fram; bara där kan medborgarna hantera abstraktioner och mångfald.