Politikens kultur och mediernas logik

Årets valrörelse och hela mandatperioden kännetecknas av mer kaos, rävspel och ränksmideri än under någon period i mitt vuxna liv. Politikernas fokus och arbetsinsatser utförs allt mindre i riksdagens kammare och utskott och allt mer i medierna, som politikerna tränats för hantera. Politik idag handlar inte så mycket om att ta ansvar för landet och förvalta väljarnas förtroende som det handlar om varumärkesbyggande och maktkamp. Den sittande regeringen har aldrig riktigt fått chansen att styra landet eftersom oppositionen ända sedan valet agerat som försmådda älskare som inte kan acceptera förlusten av, i detta fall, makten. Jag får känslan att Alliansen agerat på samma sätt under denna mandatperiod som S agerade efter att man förlorade makten; det är som man inte fattar att i en demokrati utgår makten från folket. Idag använder politikerna snarare folket och de opinionsvindar man med hjälp av medierna kan piska upp i en evig kamp om makten. Snart sagt varje dag sedan förra valet har medierna rapporterat om något som politikerna sagt eller gjort och debatterna har avlöst varandra utan att något vettigt blivit sagt. Demokratin är allt för bräcklig för att klara av det tryck som politikerna idag utsätter den för i sin jakt på publicitet och det oroar mig, särskilt som SD i det läge vi nu befinner oss i av just den anledningen framstår som ett alternativ. Mediernas har en enormt viktig roll att kritiskt GRANSKA, men den rollen har man i princip övergivit. Idag talas det istället om opartisk bevakning av det som anses ligga i allmänhetens intressen, vilket leder till att medierna underblåser det politiska spelet.

Som det ser ut idag kan politikerna själva designa den bild de vill ge av sig själva och sitt parti, utan att riskera att den bilden granskas (om det inte händer något exceptionellt som gör att medierna kan dra igång ett drev), vilket gör att SD som uppenbarligen inte är vänner av demokrati, öppenhet, humanism och medmänsklighet ostört och utan motfrågor tillåts sprida den falska föreställningen om att Sverige håller på att kollapsa och att vi lever i en exceptionell tid som kräver exceptionella åtgärder. Alla undersökningar som görs visar att Sverige är ett förhållandevis bra land, men den forskningsunderbyggda bilden anses vara partisk och därför måste den i den skruvade medielogikens namn balanseras mot en annan bild, egalt vilken och om den finner stöd i forskning eller ej. Liksom i USA kan det minst regeringsdugliga alternativet därför segla på de opinionsvindar som övriga politiker piskar upp, och alla fakta i målet som inte passar kan ifrågasättas. Om det finns någon kris i Sverige är den politisk. Samhället står starkare än kanske någonsin, men det politiska systemet håller på att haverera.

Mitt i det kaos som råder i politiken finns det trots allt politiker som försöker ta ansvar, inte bara för hur man agerar i riksdagen och dess utskott utan även för hur man agerar på sociala- och andra medier. Fast detta genererar inga rubriker. Idag är finns inget att vinna på att ta verkligt ansvar för vårt land, eftersom medierna konsekvent lyssnar på den som gapar mest. Medierna förstärker därmed oppositionens budskap, och oppositionen överdriver konsekvent problemen och gör allt som står i dess makt att signalera ansvar och pålitlighet. Eftersom medierna slutat granska politiken som faktiskt förs ger den idag istället luft åt oppositionens missnöje och blir en megafon för deras bild av politiken. Väljarna som faktiskt lade sin röst på den konstellation som vann får alltså ta del av politiken som förs via den sida som förlorade. Det är att lätt att ge sken av att man tar ansvar när man är i opposition och därför förvrängs bilden av regeringen, vilken förstärks eftersom väljarna idag generellt sett är dåligt insatta och ointresserade av politik, kanske just eftersom Sverige är ett stabilt land utan problem. Som samhällsintresserad medborgare har jag inget intresse alls av utspel eller löften, och att oppositionen är missnöjd med politiken som förs är ingen nyhet, däremot är jag intresserad av att veta vilket samhälle politikerna vill förverkliga om de får väljarnas stöd. Den politiska kultur som idag vuxit fram handlar dock inte om detta, därtill är den alldeles för kortsiktig. Det är omöjligt att agera ansvarsfullt när man fokuserar på dagsaktuella opinionssiffror och vilka budskap som får genomslag i mediebruset. Samhällsbyggande tar tid och visioner tar årtionden att förverkliga. Det är demokratins styrka och svaghet samt en förutsättning för ansvarsfull förvaltning av ett land.

Det sägs att SD har störst FÖRTROENDE i migrationsfrågan; vad menas med det? Och andra partier kämpar om vem som uppfattas ha störst förtroende i skolfrågan, eller någon annan fråga. Fast vem tänker och agerar så? Vari ligger intresset att rapportera om detta? Återigen är det mediernas logik som styr, inte väljarnas behov av korrekt och användbar information om vilket parti som har den sammantaget bästa politiken för att långsiktigt och ansvarsfullt styra Sverige. Poltik och demokrati är komplexa frågor och dynamiska helheter som inte går att bryta isär. Partierna måste ta ansvar för HELHETEN för att demokratin ska fungerar. Valet är inte ett smörgåsbord där man kan komponera ihop sin egen mix av frågor och ansvarsfördelning. Om nu migrationsfrågan är så viktig som medierna hävdar att folket menar är det oerhört viktigt att man också förmedlar insikt om och förståelse för det faktum att det parti som får makten får HELA makten över poltiken som helhet och därmed kommer att ansvara för alla beslut som tas under kommande mandatperiod. Frågan är alltså inte vilket parti som är bäst på en enda profilfråga, utan vilket parti som är bäst på att balansera ansvaret för vården, skolan, forskningen, försvaret, infrastrukturen med frågan om skatten. Detta borde medierna ägna sig åt att kritiskt granska istället för att göra sig till en lydig megafon för politikernas putsade och vinklade budskap. Om SD blir största parti får vi inte bara deras (inhumana) migrationspolitik som bygger på en djupt problematisk människosyn, vi får även deras utbildnings-, kultur- och samhällspolitik. På fyra år kan mycket förändras. Demokratin är bräcklig.

Elefanten i rummet är medierna som sägs vara neutrala, (och de tar kanske i och för sig inte ställning för eller emot, utom på ledarplats), men som i själva verket, i sin jakt på pengagenererande klick och uppmärksamhet, lockar politikerna att rikta sin uppmärksamhet mer mot medierna än mot politiken och förvaltningen av det samhälle som ytterst och så länge vi nu har en demokrati är medborgarnas. När medierna väljer att avstå från att granska politiken får det som konsekvens att man istället ägnar sig åt att indirekt och (förhoppningsvis, men lika tragiskt, omedvetet) driva politiken i den riktning som medievindarna blåser. Hälsan tider still brukar man säga, men det genererar inga rubriker. Därför lyssnar man mer på oppositionen och hetsar politikerna mot varandra. Allt handlar idag om vad som ger uppmärksamhet, vilket är motsatsen till långsiktighet och en politik som är ansvarsfull.

När allt fler väljare vill röra om i grytan är det ett tecken som alla verkligt ansvarsfulla politiker måste ta på största allvar, men idag söker man istället dra nytta av missnöjet för egen del genom att anpassa sina budskap efter oppininsvindarna som medierna skapar. En blick i farans riktning skrämmer mig, för inget gott kan komma ur den utveckling som vi just nu är inne i. Politikens kultur och mediernas logik är en krutdurk och allmänhetens bristande intresse för att skapa förutsättningar för en långsiktig och ansvarsfull förvaltning av vårt land kan mycket väl bli den gnista som sätter igång en förödande brand som riskerar att lämna vårt land i aska.

Bloggpost 3600

Detta är bloggpost nummer 3600 sedan starten. Stannar därför upp och reflekterar över detta skrivprojekt, över vart det är på väg, hur jag ser på det jag gör och vad det gör med mig. Flyktlinjer, inser jag allt mer, är en integrerad del av mitt akademiska liv. Bloggen fyller en lång rad olika funktioner för mig och formatet passar både min personlighet och mina vetenskapliga ambitioner. Dels skriver jag av min tankar som uppstår i huvudet på mig, sätter ord på det som händer i huvudet för att få syn på och möjlighet att förstå det jag ser och det jag tänker. Dels producerar jag tankar, reflektioner och presenterar analyser av den mångfacetterade, dynamiskt föränderliga och många gånger paradoxala kultur som växer fram mellan människor i vardagen. Flyktlinjer är inte en blogg som leder något i bevis, det är en virtuell plats för kunskapsproduktion som drivs framåt av bildningshunger och strävan efter vishet. Jag skriver för att tänka och tänker för att skriva.

Snart är det semester och jag tar tillfället i akt att sammanfatta året som gått genom att presentera en lista på Flyktlinjers 10 bärande tanketrådar och mest återkommande frågeställningar. Det var aldrig min plan att det skulle handla om detta och det är heller inte en målformulering; jag vet inte hur det kommer att se ut fram över eller om jag ens kommer att fortsätta blogga på sikt. För att det ska fungera kan och måste jag bara få tänka och agera, en bloggpost i taget, i frihet, utan krav. Jag har alltid vetat att det är så jag kommer till min rätt och får jag bara göra det jag gör på mitt sätt vet jag att jag är kapabel att uppbåda både inspiration och uthållighet.

Följande frågeställningar eller problemkomplex kretsar mina tankar och texter kring:

1. Del kontra helhet
Hur hänger allt samman? Vad händer mellan delarna som olika helheter utgör och helheten som sådan? Ordet sammanhang är vanligen återkommande i alla mina texter och föreläsningar. Och det är så jag ser på kunskap, den är aldrig entydig utan alltid kontextrelaterad. Ingen är något i kraft av sig själv, ingen människa är en ö. Allt både påverkar och påverkas av vartannat och det sammanhang den eller det ingår i. Kuriosa: Alla, tror jag, har ord som de ofta stavar fel. För mig är ordet sammanhang märkligt nog just ett sådant ord. Det är som det gått troll i det. Oerhört irriterande.

2. Komplicerad kontra komplex
När jag väl upptäckte skillnaden är det omöjligt att inte se den. Även ansedda forskare begår misstaget att ignorera skillnaden och behandla orden som synonymer. Fast det är två helt olika saker. Många av problemen i samhället bottnar i oförmåga att se och förstå skillnaden och väldigt många lösningar som implementeras leder till nya problem just för att man behandlar komplexa problem som de vore komplicerade.

3. Kulturvetenskap kontra naturvetenskap
Jag kritiserar inte naturvetenskapen, det är dess normerande ställning i akademin och samhället jag vänder mig mot och kritiskt analyserar i många poster. Maktbalansen mellan humaniora och naturvetenskap behöver ses över eftersom båda typerna av forskning är lika viktiga för att bygga ett långsiktig hållbart samhälle, vilket är nästa problemkomplex på listan.

4. Hållbarhet
Nyckeln till framgång i hållbarhetsarbetet menar jag är förståelse för, dels att det är ett komplext problem, dels att lösningarna bygger på den förståelsen. Hållbarhet kräver förståelse för dynamiken mellan del och helhet. Det är ett komplext problem som kräver lika mycket förståelse för naturvetenskap som för humaniora.

7. Bildning
Kunskap är en annan fråga jag hela tiden återkommer till och jag värnar bildning, som är en annan syn på kunskap än den rådande, vilket hänger samman med och leder över till nästa punkt på listan.

8. Utbildning
Just för att jag ser problemen och för att jag blir alt mer övertygad om att lösningarna inte leder till att det blir bättre, och för att att jag värnar kunskapen (eftersom det är en förutsättning för långsiktig hållbarhet) återkommer jag ofta till skolan och utbildningssystemet som helhet. Dagens resultatfixerande skola där effektivitet är viktigare än kunskapskvalitet dras med många problem som bottnar i okunskap eller ignorans för uppdragets och kunskapens. Lärande går inte att styra eller kontrollera. Skolpolitiken är ett typexempel på vad som händer när man inte förstår skillnaden mellan komplex och komplicerad, och varje ny lösning som skapas och implementeras leder oss bort från målet om att bygga ett kunskapssamhälle.

9. Demokrati
Ytterst handlar allt om demokrati som måste värnas för att fungera, vilket underlättas om befolkningen som helhet har breda och djupa kunskaper och förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat och relationen mellan delarna och helheten.

10. New Public Management
NPM älskar jag att hata, just för att det sättet att tänka och agera går på tvärs mot allt jag lärt mig genom livet och allt jag tror på och värnar. Tron på att det går att kontrollera kvalitet och styra komplexa processer mot på förhand definierade mål kan vara mänsklighetens största misstag.

Samtal, slutligen, är den väg jag valt. Jag ser kultur som samtal och menar att forskning och utbildning måste bli mer samtalande, liksom för övrigt samhällsförvaltningen. Att blogga är för mig ett sätt att samtala. Jag ser samtalet som ett slags öppen form som rymmer alla ovanstående punkter och ett sammamhnag (sic) jag känner mig hemma i.

En annan (kultur)vetenskap är möjlig

Under våren har jag haft ett skrivprojekt rullande och som ett led i omställningen mellan arbete och semester har jag nu korrekturläst och slutredigerat den texten, eller det förslag till vetenskapligt manifest som jag skissat på och har för avsikt att jobba vidare med i en kommande bok där jag sammanfattar min syn på vad kulturvetenskap skulle kunna vara. Texten som är på 34 sidor (här finns en länk till en pdf) avslutas på följande sätt:

Jag är forskare och bedriver vetenskap, men den kulturvetenskap jag ägnar mig åt samtidigt som jag försöker utveckla den är en annan typ av vetenskap än den konventionella och etablerade. Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur kultur fungerar och vad som händer på insidan av den helhet som allt och alla är delar av och tillsammans förändrar. Jag bryter mot premisserna för att lära mig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Vetenskapen jag skissar på och undersöker möjligheterna med handlar om att lära sig se samband och utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad. 

Dagens ekonomisk/vetenskapliga logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av vetenskapen och samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte, vilket understöds av vetenskapen som både integrerats i och ger stöd åt det rådande systemet. Nyckeln till hållbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det enda svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något konstruktivt. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta? Den typen av frågor driver mig och min forskning om kultur som handlar om att utveckla metoder för att undersöka frågor utan givna svar, eller, vilket är titeln på min senaste bok, om att bedriva Studier av förändring, i rörelse. 

Deleuze (1998) skriver i slutet av sin text om kontrollsamhällena att en: ”orms ringar är än mer komplicerade än en mullvads hålor” och det samma gäller för katakomberna som genom sitt myllrande gytter av gångar under staden räddade representanterna för den spirande kristna kyrkan i Rom under antiken. Ironiskt nog övertog den katolska kyrkan samma maktstruktur som bekämpat dem. Motstånd mot makt har genom historien ofta visat sig vara en spegelbild av det som bekämpas vilket inte kan sägas vara tecken på ny-tänkande. Enda sättet att bygga något verkligt nytt är att göra det helt utan hänsyn tagen till det man bryter med. Det är svårt, men är man bara medveten om riskerna somt förstår hur kunskap formas ökar chansen att man lyckas. Vetenskapen övertog under upplysningen kyrkans makt och byggde egna akademiska katedraler och skapade vetenskapliga ritualer, istället för att bryta upp strukturen och skapa något nytt och konstruktivt. Därför är jag noga med att inte föra fram kulturvetenskapen som ett alternativ; jag vill inte bygga eller verka i en katedral eller dyrka den högste, det enda; sanningen.[1]Tron på kyrkans skapelseberättelse och en dömande Gud kritiseras ivrigt idag av företrädare för vetenskapen; påfallande ofta på ett lika dogmatiskt och dömande sätt som de religiösa fundamentalister som kritiseras. Jag är kritisk mot och tar avstånd från allaformer av och utryck för fundamentalism. All blind och ogrundad övertygelse är problematisk, oavsett om det är en vetenskaplig sanning eller Gud som försvaras. Fundamentalism finns på båda sidor av demarkationslinjen, både bland religiösa och sekulära. Det finns bokstavstroende religiösa både inom Islam, Kristendom, Judendom och andra religioner, liksom det finns blind tro på sanningar som inte bevisats vara sanna inom vetenskapen, och även i politiken finns gott om exempel på fundamentalism. Debatten bygger på fundamentalistisk grund och underblåser tvärsäkerheten och är olika utryck för territorialisering. 

Jag efterlyser samtal. Ömsesidigt lyssnade samtal, där det går att ändra åsikt utan att tappa ansiktet och där engagemanget i utbytet bygger på välvilja och önskan att förstå den man samtalar med. Vad handlar religion om egentligen? Varför tror man och vad tror man på? Det går inte att förutsätta att tro handlar om att läsa Bibeln eller Koranen bokstavligt. Det är inte självklart att det finns en tydlig motsättning mellan religion och vetenskap, det finns gott om exempel på människor som bygger sin tro på vetenskaplig grund och det finns många teologer som liksom Nietzsche utgår från att Gud är död. Den som utan att veta tar för givet att alla religiösa tar avstånd från vetenskapens resultat och att det finns en motsättning mellan tro och veta bygger inte sina resonemang på kunskap. Det är debattens logik som spökar och det är lika illa vilken sanning som försvaras i katedralerna. Ingen äger kunskapen, alla måste förhålla sig ödmjuka, både till det man vet och det man inte vet. Och det är lättare att vara ödmjuk och svårare att kämpa om makt och inflytande i katakombernas vindlande gångar; därför är det där jag trivs, i dunklet och mellan det ena och andra. Att mötas i katakomberna under katedralerna och de akademiska skrytbyggena, för att samtala om allt som är viktigt i livet och tillvaron och med en ärlig önskan om att lyssna på andra för att tillsammans lära av varandra, är ett sätt att göra uppror mot alla auktoriteter, ett sätt att bryta med maktens tvingande vilja att ta kontroll över kunskapen. Det är inte det enda sättet, men jag trivs där, överallt där jag kan och får tänka fritt och där det inte finns någon mall som kunskapen måste passas in i eller några färdiga svar, bara tillblivelse, reflektion och fokus på kunskapens funktion. Därför har jag skrivit denna text, inte som en stridsskrift att försvara, utan som en inbjudan till samtal och förutsättningarna för forskning och kunskapsutveckling och ett rop på hjälp.

---

[1]Här vill jag rikta ett stort tack till teologen Josef Gustavsson som inspirerat mig att tänka i dessa banor.

Haraway, Antropocen och tankefigurens begränsningar

En av alla tänkare jag stiftat bekantskap med genom åren är Donna Haraway. Hon och hennes tankar har genom åren  växt på mig och för varje gång jag återvänder till det teoretiska universum hon skapat upptäcker jag dels nya aspekter, dels inser jag allt mer vilken stor och viktig forskare och filosof hon är. Jag förknippar henne med prestigelöshet, nyfikenhet, upptäckarglädje och briljans. Hon platsar lätt på listan över de fem mest inflytelserika tänkarna för mig och det arbete jag utför. Haraway är en av alla jättar på vars axlar jag står.

Jag kan rekommendera allt hon skrivit, men denna bloggpost handlar om hennes senaste bok: Staying with the Trouble. Making Kin in the Chthulucene, som jag läst här under våren, parallellt med uppsatser och tentor, men som jag först nu finner ro att skriva om. Semestern närmar sig ned stormsteg och detta är en av alla saker som jag vill avsluta innan jag tar ledigt. Senare idag har jag för avsikt att publicera ett slags vetenskapligt manifest där jag beskriver min syn på (kultur)vetenskap. Här handlar det dock om (alternativ till) begreppet antropocen. Donna Haraway vänder sig mot det faktum att det sätter människan i centrum och boken handlar dels om problemen med det sättet att tänka, dels om att reflektera över alternativ till en sådan begränsad och villkorad modell för tänkande.

På Adlibris hemsida presenteras boken så här:

In the midst of spiraling ecological devastation, multispecies feminist theorist Donna J. Haraway offers provocative new ways to reconfigure our relations to the earth and all its inhabitants.

Haraway fokuserar på mellanrum och relationer, hon ser till helheter och analyserar komplexa tillblivelseprocesser. Människan är del av livet på jorden, inte dess centrum eller mest värdefulla del. Haraway skriver om LIVET och det som är LEVANDE och hon fokuserar på framtiden, på det som skulle kunna bli, om förutsättningar för förändring. Eller det är i alla fall så jag läser henne. Hon söker kunskap och inspiration även utanför akademin och har alltid varit kritisk mot vetenskapens manliga och förment objektiva blick.

She eschews referring to our current epoch as the Anthropocene, preferring to conceptualize it as what she calls the Chthulucene, as it more aptly and fully describes our epoch as one in which the human and nonhuman are inextricably linked in tentacular practices. The Chthulucene, Haraway explains, requires sym-poiesis, or making-with, rather than auto-poiesis, or self-making.

Liv blir till i samverkan, mellan långt fler aktörer än någon kan förstå och än mindre kontrollera och styra. Mångfald är inte en politisk ståndpunkt och heller inget idealtillstånd, inget någon inför. Mångfald är förutsättningen för livets på jordens överlevnad och således något människor måste inse och lära sig hantera. Det är inte ett problem som kan eller ska läsas. Haraway menar att det är en antropocentrisk och övermodig tanke att problemen som livet på jorden brottas med skulle kunna lösas. Istället, menar hon, måste vi lära oss att sluta se problemen som problem, eftersom det handlar om förutsättningar för liv. Istället för att försöka eliminera problemen måste lära oss att se vår egen del i dem och utveckla strategier för att vara i problemen.

Learning to stay with the trouble of living and dying together on a damaged earth will prove more conducive to the kind of thinking that would provide the means to building more livable futures. Theoretically and methodologically driven by the signifier SF-string figures, science fact, science fiction, speculative feminism, speculative fabulation, so far-Staying with the Trouble further cements Haraway's reputation as one of the most daring and original thinkers of our time.

Jag kan bara hålla med. Haraway både kritiserar Deleuze och visar på möjligheterna med hans och Guattaris tänkande. Jag har tänkt på henne som posthumanist, men det vänder hon sig i boken mot och talar istället om kompost för att betona, dels att människan inte är i centrum eller målet, dels att människan liksom allt annat levande är resultatet av samverkan mellan många olika organismer. Hon bygger här vidare på tanken om companion-species, och förklarar att problemen som man måste lära sig vara i, förstå och hantera handlar om detta att leva och dö tillsammans. Döden är del av livet och utgör därför inte ett problem, det är hur man ser på och hanterar död och dödande som avgör om samhällen och kulturer är hållbara eller ej.

Antropocen som är ett begrepp som idag är på modet är antropocentriskt och även om det är en kritik mot det moderna sättet att tänka, leva och organisera samhällen menar Haraway att det är ett begrepp som behöver modifieras. Hon skriver följande i en nyckelpassage på sidan 49 i boken:

As a provocation, let me summarize my objections to the Anthropocene as a tool, story, or epoch to think with: (1) The myth system associated with the Anthropos is a setup, and the stories end badly. More to the point, they end in double death; they are not about ongoingness. It is hard to tell a good story with such a bad actor. Bad actors need a story, but not the whole story. (2) Species Man does not make history. (3) Man plus Tool does not make history. That is the story of History human exceptionalists tell. (4) That History must give way to geostories, to Gaia stories, to symchthonic stories; terrans do webbed, braided, and tentacular living and dying in sympoietic multispecies string figures; they do not do History. (5) The human social apparatus of the Anthropocene tends to be top-heavy and bureaucracy prone. Revolt needs other forms of action and other stories for solace, inspiration, and effectiveness. (6) Despite its reliance on agile computer modeling and autopoietic systems theories, the Antrophocene relies too much on what should be an "unthinkable" theory of relations, namely the old one of bounded utilitarian individualism -- preexisting units in competition relations that take up all the air in the atmosphere (except, apparently, carbon dioxide). (7) The sciences of the Anthropocene are too much contained within restrictive systems theories and within evolutionary theories called the Modern Synthesis, which for all their extraordinary importance have proven unable to think well about sympoiesis, symbiosis, symbiogenesis, development, webbed ecologies, and microbes. That's a lot of trouble for adequate evolutionary theory. (8) Anthropocene is a term most easily meaningful and usable by intellectuals in wealthy classes and regions; it is not an idiomatic term for climate, weather, land, care of country, or much else in great swathes of the world, especially but not only among indigenous people.

Ongoingness är ett nyckelbegrepp; det är Haraways beskrivning av den relationella processontologi som hon anslutit sig till och övertygande argumenterar för. Klimatförändringarna är inget problem som ska lösas, det sättet att tänka på och gripa sig an utmaningen bygger på samma linjära tankefigur som försatt livet på jorden i den prekära situation vi nu alla en gång hamnat i. Livet är inte fyllt av problem eller uppgifter som ska lösas. Livet är en process och nyckeln till hållbarhet och överlevnad på sikt, inte bara för människan utan för livet på jorden som helhet, är att förstå att det handlar om processer som måste vara i rörelse för att vara levande. Det behövs andra berättelse, andra handlingsstrategier och alternativa sätt att se på kunskap, människan, livet, verkligheten och vad som är viktigt för livet på lång sikt. Viljan till makt och önskan att kontrollera, tron på objektivitet, autonomi och Sanning, måste överges till förmån för andra sätt att se på samma sak. Det är inte ett nytt sätt att tänka som lanseras; Haraway skriver om betydelsen av mångfald på alla områden. Det är OLIKA sätt att tänka och förmåga att hantera komplexitet som livets på jordens överlevnad behöver. Det är samtal om alternativa sätt att leva tillsammans, inte debatter om vilken lösning som är bäst (för människan, för oss eller för mig). We are all in this together, och bara om vi kan lära oss leva med och vara kvar i problemen, kan vi hoppas på att hoten mot allt vi lärt oss ta för givet undanröjs. Det vi jag här talar om är ett helt annat och mycket större vi än vad dagens populister och rasister hänvisar till och det är mer omfattande och inkluderande än vad main-stream-forskningen utgår från.

Jag kan inte göra boken rättvisa här och jag har annat jag måste göra idag, men ett citat till vill jag reflektera över, från sidan 133, eftersom det kan sägas sammanfatta bokens bärande tanke:

Neither the critters nor the people could have existed or could endure without each other in ongoing, curious practices. Attached to ongoing pasts, they bring each other forward in thick presents and still possible futures; they stay with the trouble in speculative fabulation.

Det handlar om livets på jorden överlevnad på sikt, inte om hur VI ska LÖSA problemen som nu visar sig i en ofattbar omfattning. Det är på allvar och läget är allvarligt, men lösningen är inte radikalt nya lösningar; av det enkla skälet att det är just lösningarna som förts fram tidigare som gett upphov till problemen som nu antas kunna lösas med nya lösningar. Nyckeln till kunskap om liv och hållbarhet är att förstå hur viktigt det är att tänka på världen, på kunskapen och alla arter som finns på jorden som samverkansprocesser. Livet är rörelse och komplexitet, förändring och relationer. Processen måste hållas igång och den kan inte kontrolleras. Nu är det enda som räknas och både historien och framtiden förändras genom tankarna och handlingarna som utförs idag. Vi har bara varandra, sjöng DiLeva och det är sant. Utan nyfikenhet och samverkan, utan en vilja att skapa en bättre framtid och mer gynnsamma förutsättningar för livet på jorden som helhet kan människan aldrig överleva.

Hur och vad man kan och bör göra är en öppen fråga, svårigheten att förstå just det är problemet vi måste lära oss förstå, leva med och vara i. Det är fler samtal och mer förståelse som behövs, inte debatter och lösningar. Livet är komplext och oöverblickbart, det går inte att styra eller kontrollera. Det är långt viktigare att förstå det än att skaffa sig kunskap om detaljer. Det är i alla fall så jag läser Haraway och det är den tanken jag kommer att ägna fortsättningen av min akademiska gärning åt att utveckla.

Kunskapen har inga luckor

Söka kunskap gör man för att man vill veta och förstå, inte för att fylla föreställda luckor och blinda fläckar på kunskapens karta med innehåll. Forskning är inte en upptäcktsfärd utan skapande verksamhet. Verkligheten är inte bara, den blir i hög grad till genom att människor tänker på och reflekterar över tillvaron. Naturen må vara given men den är aldrig ren och orörd och den talar aldrig för sig själv. Kunskapen om värden beskriver den inte bara passivt, forskningen omformar och förändrar också, både bildligt och bokstavligt talat. Kunskap handlar inte bara om vad man ser och lika mycket om hur man ser samt allt det man (mer eller mindre medvetet) väljer att inte se.

Forskning som handlar om att fylla luckor blir förr eller senare självrefererande och kunskapen låses in i ett allt mer slutet rum. Det är oundvikligt att det blir så eftersom världen och verkligheten inte anpassar sig efter människornas önskningar om hur det borde vara eller vetenskapens modeller. Jag skriver inte detta för att kritisera eller ifrågasätta utan för att sätta ord på mina tankar om vad vetenskap är och vilket typ av kunskap som är möjlig att nå. Jag efterlyser ödmjukhet och söker i min egen forskning efter förståelse för komplexitet och förutsättningar för förändring.

Tanken på att forskning handlar om att identifiera kunskapsluckor för att sedan fylla dessa med innehåll oroar mig. Det är som att fylla ett panoramafönster med utsikt över ett spektakulärt landskap med allt fler post-it-lappar som beskriver det som blir allt svårare att se ju fler lappar som sätts upp på fönstret. När hela fönstret är fyllt och bilden är komplett kanske ledaren för projektet kan slå sig för bröstet och berömma medarbetarna, men när ingen kan längre kontrollera hur väl bilden som skapats stämmer med verkligheten tilldelas forskarna makt över kunskapen och kan kontrollera vad som är sant och vad som är falskt.

Verkligheten, i alla fall den verklighet som människor lever i, är dynamisk och föränderlig. Förändringens lagar förändras tillsammans med förändringen och går därför inte att räkna på. Framtiden är en öppen fråga. Man kan tycka vad man vill om denna tingens ordning, och människor har i alla tider i sin jakt på trygghet visshet försökt ta kontroll över tillvaron. Ett sätt att nå kontroll är att ersätta verkligheten med bilder av verkligheten, att fokusera inåt istället för utåt och ägna pusslet som växer fram mer intresse än verkligheten som aldrig fullt ut låter sig passas in i någon mall.

Jag vet att ingen riktig forskare tror på det jag påstår och kritiserar, men påfallande många agerar som om det vore sant. Det är så systemet för forskningsfinansiering är riggat och den som vill ha pengar måste acceptera att forskning handlar om att fylla luckorna i den etablerade kunskapsbilden med innehåll som passar in i den över tid allt mer rigida modellen. Det så paradigm fungerar. Det är mäktiga imperier byggs upp, genom territorialisering, kontroll och styrning. Men ju större och mer detaljerad bilden av kunskapen blir desto mindre behövs för att omkullkasta den. H G Wells klassiker Världarnas krig illustrerar detta på ett tankeväckande sätt. Den överlägsna civilisationen som invaderar jorden går till slut under på grund av att man försummat det faktum att man saknade försvar mot de virus som evolutionen gjort människorna immuna mot.

Om forskare slutar tro på sin forskning är det inte vetenskap man sysslar med. Det är min viktigaste invändning mot den produktionsanpassade synen på kunskap och forskning som på kort tid och med politiska medel implementerats i akademin och anammats av linjeorganisationens ledare. Bilden av kunskapen som ett pussel och tolkningen av forskningens uppdrag som att det handlar om att fylla luckorna med innehåll krävs för att kunna kontrollera kunskapsutvecklingen, men det handlar bara om makt, inte om kunskap. Ingen äger kunskapen, den lever sitt eget liv och kommunicerar med verkligheten, den förändras icke-linjärt. Vill man verkligen veta måste man anpassa sig och följa med, inte bestämma sig för hur det är och kontrollera eller styra. Det går ett tag, men ju mäktigare och mer imponerande bygget blir desto svårare blir det att försvara sanningen mot en verklighet som förr eller senare kommer att omkullkasta allt det som hålls för sant men som inte fungerar i praktiken.

Jag är inte relativist eller idealist, jag är forskare och mitt kunskapsobjekt och forskningsintresse är kultur. Kunskapen om kultur är inte ett pussel utan liknar en mosaik som ständigt förändras och som utgör ett komplement till den bild av det sceneri som utspelar sig utanför fönsterrutan. För mig som kulturforskare är tanken på att forskning handlar om att fylla luckor med på förhand bestämt innehåll förödande. Den kunskap och förståelse jag söker kan bara nås genom att fönstret mot världen och verkligheten hålls så ren och fri från smuts och föreställningar som möjligt. Jag leder inget i bevis, jag undersöker världen på de sätt den kommer mig till mötes och jag menar att det är i samtal om verkligheten och vardagens trivialiteter som verkligt viktig och användbar kunskap uppstår och sedan kan komma till användning.

Företagande och kunskap

Debatten om vinster i välfärden är skrämmande förenklad och polariserad. För eller mot, vad då? Som om det handlade om ett vägval mellan kapitalism eller kommunism; valfrihet eller tvång. Att tala om skolan på det sättet är i sig skadligt och fördummande. Utbildning är en komplex fråga och den som försöker förenkla och polarisera har annat än kunskapen för ögonen.

Vad menar företag när de säger att de behöver kunskap? Vad är kunskap för någon vars fokus är att göra vinst, och vad är man beredd att offra för att få fatt i eller utveckla kunskapen man behöver? När jag studerar näringslivet framträder ingen tydlig bild. Människor bedriver företag av olika anledningar. Marknadens logik har dock inget med enskilda företagares sätt att tänka och agera att göra, den lever sitt eget liv och tvingar fram sina egna effekter. Det är två helt olika saker och måste behandlas så i samtalen som behövs för att utveckla en skola som verkligen ger vårt samhälle den kunskap samhället behöver för att fungera och bli långsiktigt hållbart. Läkemedelsföretag är kunskapsberoende, men de satsar bara på utvecklingen av kunskap som leder till vinst. Ibland, ofta sammanfaller marknadens och människornas behov, men långt ifrån alltid. En skoldebatt som inte beaktar detta handlar om något annat än skolan och vårt lands framtida kunskapsförsörjning.

Hur ser relationen mellan vinst och investeringar ut? Vad får kunskapen och vården kosta, för ett företag och för samhället? Beroende på vem man frågar får man olika svar. Företagandets logik bygger på att minimera kostnader och maximera vinst, utan att tappa kundernas vilja att återkomma. På vilket sätt gynnar den logiken kunskapsutvecklingen och kvaliteten i lärandet? Om skolor och sjukhus drivs av det allmänna kan man gemensamt och i demokratisk ordning bestämma sig för vad vården och utbildningen får kosta, och sedan vet man att pengarna stannar i verksamheten. Det kanske inte blir lika effektivt, men samhällets ansvar för medborgarna ser helt annorlunda ut än företagens. Skola och vård är personalintensiva organisationer och för samhället kan det mycket väl vara en vinst att det skapas fler jobb och färre behöver gå arbetslösa, vilket är en samhällskostnad som belastar det allmänna, men som företag inte behöver bry sig om.

Kostnaderna för välfärd skenar om verksamheterna drivs i offentlig regi sägs det, men så blir det bara om politikerna tillåter det, annars går det att hålla full kontroll på ekonomin; till skillnad från hur det riskerar att bli när man skriver avtal med företag. En debatt om vinster i välfärden som inte tar sin utgångspunkt i erfarenheterna av Nya Karolinska är ingen debatt om hur man bedriver vård och utbildning på bästa sätt: för samhället och framtiden.

Vad går skolpengen till, det vill säga hur används pengarna? Hur stor andel av pengarna som samhället investerar i vård och skola går till marknadsföring av enskilda aktörers verksamhet, till utvärdering av verksamheten, lobbyverksamhet och inte minst vinst. Det sägs att företagen är effektiva och att vinsten är ett bevis på det, men vad tjänar skattebetalarna och samhället på att tillåta privata aktörer driva skolor och vårdinrättningar? Om vinsten stannade i verksamheten vore läget ett helt annat, men det betraktar näringslivets aktörer och tokhögern för kommunism. Hur gick det till när valfrihet blev en faktor i vård och utbildning? Vad är samhällsvinsten med att låta medborgare välja skola till sina barn; på vilket sätt främjar det utvecklingen av kunskap och kvalitet?

Detta är frågor som jag anser borde ställas, framförallt till företag som vill driva skolor; frågor som borde diskuteras mycket mer än vad som är fallet idag. Kunskap kan och får aldrig bli en formalitet, något man tar för givet. En debatt om skolan som inte handlar om KUNSKAPEN i första hand är inte en debatt som skolan, det är lobbyverksamhet. Sverige behöver företag, men alla företag agerar inte med samhällets bästa för ögonen. Nya Karolinska är ett varnande exempel på hur det kan gå och visar vad företag bryr sig om. Det sägs att girighet är en positiv kraft, men frågan är för vem den är det ...

På vilket sätt blir skolan bättre om verksamheten bedrivs av företag med vinstintresse? Vad är det privata företag har som rektorer och lärare saknar, ifråga om kunskap och lärande? Vad tillför riskkapitalister för kvaliteter i ett offentligt finansierat utbildningssystem? Effektivitet främjar inte lärande och kunskapsutveckling, tvärtom stressas elever och lärande att prestera mätbara resultat (som är något helt annat än kunskap och intellektuell utveckling). Utan en ingående analys av dessa frågor och aspekter av vinster i välfärden fördummas samhällsdebatten, vilket banar väg för populism och egoism.

Tillit är nyckeln till hållbarhet

Inte bara Jimmy Durmaz har utsatts för angrepp under midsommarhelgen, det har även skolminister Anna Ekström. Angreppen kommer från höger och bottnar i samma tankefigur och människosyn. Det handlar om ägande och tillhörighet, om vi (eller jag) och dem, om vad som anses rätt och fel samt om gränser mellan inne och ute. Även om både Ekström och Durmaz överöses av kärlek oroas jag av tendensen i samhället. Krafterna som ser medborgarskap som något villkorat flyttar fram sina positioner och företrädare för den ekonomiska makten drar sig inte för att håna och misstänkliggöra alla som vågar utmana friskolereformen och möjligheten att plocka ut vinst ur offentligt finansierade verksamheter. Solidaritet och medmänsklighet uppfattas av dessa krafter som ett hot och man agerar därefter, mer eller mindre explicit; alla medel är tillåtna. Under hela den senaste mandatperioden och särskilt under årets valrörelse har tonen varit hård, vilket normaliserar oresonlighet och gör att människor som tidigare skämdes över sina åsikter höll tyst nu luftar dem offentligt, om än ofta via fejkonton på sociala medier eller uniformerade och i grupp.

Durmaz och Ekström får stöd från väldigt många människor, vilket värmer, men det är som jag ser det ingenting som någon ska behöva känna tacksamhet för; allas lika värde och medmänsklig trygghet borde vara en självklarhet. Att en spelare i det svenska landslaget tvingas ställa sig framför kamerorna och svära trohet mot landslaget samt deklarera att hen är svensk är ett oroande tecken i tiden att ta på största allvar, liksom det faktum att skolministern av kollegor i riksdagen varnas för att hen efter valet kanske kommer att få svårt att få arbete om hen fortsätter driva sin politik. Demokratin har inget inbyggt skydd mot den typen av uttryck. Hot som riktas mot enskilda individer i kraft av sin position i ett kollektiv och tanken på villkorade medborgarskap riskerar, om tendenserna inte motas i grind av det stora flertalet i vardagen, att förändra Sverige i grunden. Hatet och hoten riktas nämligen inte bara mot individer utan mot den mellanmänskliga tilliten.

Tankefiguren som båda angreppen utgår från bygger på idén att härska genom att söndra. Ingen ska känna sig trygg, alla ska vara på tårna och i konkurrensens namn värna det man har. Solidaritet och medmänsklighet är motsatsen till den konkurrens som antas driva kvalitet och som därför måste hållas levande. För att vända utveckligen räcker det inte att ta avstånd från haten och hoten, man måste också och framförallt visa omsorg i vardagen om sina medmänniskor.

Jimmy Dormaz är landslagsspelare och bidrog till att Sverige tog dig till VM. Han har visat sig kompetent och har värdefulla kvaliteter som landslaget behöver, ändå tvingas han försvara sig själv och sin position. Vad sänder det för signaler till alla medborgare i Sverige som inte är lika kända och som inte har ett av Sveriges största och mäktigaste idrottsförbund bakom sig? Vad gör haten och hoten mot honom med alla de som väntar på besked om sin ansökan om asyl eller medborgarskap? När det höjs röster från politikerna om att medborgarskap ska villkoras och att bara den som anses duglig och värdefull får ta del av förmånerna gör det något med alla eftersom alla därmed sätts under lupp och inte bara granskas, den som inte agerar lojalt med idén om det svenska betraktas indirekt med misstänksamhet.

Anna Ekström försvarar kunskapen mot det som undersökning efter undersökning visat utgör ett hot mot den; privata vinstintressen i skolan. Hon står upp för det hon tror på och förvarar vårt lands lärarkår. Det är viktigt för kunskapen på sikt eftersom ett yrkes status står i direkt relation till graden av tillit och handlingsutrymme. Lärare ska inte behöva ta några andra hänsyn än kunskapen. I alla länder med ambitionen att utvecklas till en kunskapsnation är det självklart, men inte för näringslivets företrädare i Sverige idag. För dem är möjligheten att göra vinst viktigare och den möjligheten försvaras med alla till buds stående medel, även genom förtäckta hot mot ansvarig minister.

För den som inte drar sig för att härska genom att söndra utgör kollegialitet, lojalitet med kunskapen och med läraruppdraget, medmänsklighet, solidaritet och öppenhet ett hot som måste stoppas. Och det mest effektiva vapen som människan känner är att få människor att tvivla på tilliten genom att ifrågasätta grundtryggheten. Det behövs så lite för att få människor att känna tvivel och oro. Därför är helgens uttryck för hat och hot ingen liten sak, det är ett angrepp på allt som vi vant oss vid och borde kunna ta förgivet. Hotet mot demokratin kommer aldrig utifrån, det växer fram mellan människor och på insidan. Det är lätt att fördöma hat och hot, men alla som inte tydligt står upp för kunskapen, solidariteten och medmänskligheten är del av problemet och bidrar till söndringen som förr eller senare slår tillbaka på oss alla och därmed även dem själva.

Försäljningskompetens

Bakom mig i kön till en mataffär i Uppsala förra veckan stod två killar och snackade om sina arbeten som säljare. De var båda imponerade av varandra och den försäljningskompetens de idealiserade. En av killarna hade en mentor som vunnit internationella priser för sin osedvanliga säljkompetens och jag fick en glimt av vad det handlade om; han jobbar med kroppsspråket och väljer sina ord. Det handlar alltså om manipulation, om att med olika tekniker få människor att köpa mer eller handla sådant de annars inte skulle. Är det en hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande kompens? Den frågan är viktig att ställa sig och samtala om. Utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det så klart bra, men hur ser det ut om man närmar sig frågan med utgångspunkt i livet på jorden? Mår naturen och världshaven bra av ökad konsumtion?

Killarna i kön idealiserade (i mina öron) egoism, och även om de inte sa det talade det om sig själva som vinnare och alla andra som korkade. Drivkraften bakom uttalandena och drömmarna var girighet. Även om det inte är samma sak ser jag ett underliggande mönster i den här typen av uttalanden och tankar, det handlar om att göra skillnad på jag mina likar som är kloka vinnare, och de andra på vars bekostnad jag bygger min framgång och rikedom. Det är en tankefigur som är svår att förena med demokrati, öppenhet, humanism och medmänsklighet. Därför oroar det mig att unga människor idag drömmer den typen av ohållbara drömmar som bygger på ett slags allas krig mot alla. Alla kan per definition inte bli vinnare, och chansen att jag förlorar är lika stor som på Lotto eller något av alla nätkasinos som idag dominerar reklamkanalernas ständiga avbrott för "information". Det är ingen politisk åsikt jag ger uttryck för här, det är sanningen. Alla kan inte bli rika vinnare genom att utbilda sig i konsten att sälja.

Dessutom, om fler blir bättre på att sälja kommer det att trigga konsumenterna att bli bättre på att genomskåda spelet och utarbeta motstrategier. I längden är ekonomin ett nollsummespel, och det enda som kommer ut av "kapprustningen" är att den mellanmänskliga misstänksamheten ökar och solidariteten minskar. Visst kan hela kakan växa och fler kan på det sättet få del av det ökade välståndet, men det är inte så det ser ut. Vinnarna, de redan rika, vill bli ännu rikare och i kraft av den makt som pengarna ger dem ökar risken att den makten används för att påverka politiken som skapar reglerna för det system man verkar i. Girigheten är en farlig kraft som äter sig in i människors medvetande och påverkar tänkandet och synen på de andra. Det går inte att förbjuda eller stoppa, men med ett annat offentligt och mer kritiskt samtal går det att hindra eller i alla fall försvåra utvecklingen av ett samhälle som ställer människor mot varandra.

Jag har skrivit om detta tidigare, men i ljuset av killarna samtal blir det allt mer uppenbart för mig varje gång jag tar en kopp kaffe på centralen där det finns två caféer med helt olika syn på sin verksamhet. EspressoHouse har drivit sitt ekonomiska tänkande och jakten på vinst till det yttersta, där är man mästare på att sälja och visar vilket samhälle vi får om vi satsar på försäljarkompetens och anammar den logiken. På Ritazza tänker och agerar man annorlunda. Även om jag går dit mer sällan eftersom jag oftast kommer dit innan de öppnat känner personalen igen mig (delvis beroende på att man arbetar där längre) och där slipper jag svara på ändlösa frågor. Jag säger vad jag vill ha och får det. På EspressoHouse har man valt den stora koppen som standard och säger man att man vill ha en kopp kaffe får man alltså betala mer. Man får även frågan om vilket kaffe man vill ha: Ett lite fruktigare eller ett som är fylligt? Vad man inte talar om är att priserna skiljer sig åt, och ber man om en rekommendation föreslår personalen alltid det dyrare. "Du vill inte ha en större kopp för bara en femma extra". På EspressoHouse får jag inte mitt kaffe förrän jag orienterat mig genom en svår bana fylld av fällor. Är jag inte på min vakt får jag betala mer än jag önskar. Fast det räcker inte, för när jag ska betala säger kassörskan (som påfallande ofta har en skylt med Ny på jobbet, på bröstet) att jag får betala ett högre pris eftersom jag inte har valt att ansluta mig till företagets lojalitetsprogram. Enda anledningen till att jag går till EspressoHouse är att de har monopol på försäljningen av kaffe tidigt på morgonen, och det är också den utvecklingen vi ser i samhället generellt. Marknadskapitalismen lovar frihet och talar om hur viktiga individens rationella val är för samhällsutvecklingen, men i praktiken är det ett helt annat samhälle man främjar utvecklingen av.

Medmänsklighet och solidaritet är också kompetenser som kan värnas och utvecklas, och det fina med den typen av kompetenser är att när fler lär sig mer och blir bättre på att hantera dem ökar både dess värde och användbarhet, och samhällets långsiktiga överlevnad främjas. Om fler identifierade sig mer med köparen skulle det bli lättare att genomskåda de relativt enkla trick som försäljarekompetensen bygger på, vilket även skulle främja utvecklingen av kunskap.

Vem är neutral, och är det ens möjligt?

Mediernas ansvar för dagens politiska landskap och det tjyv- och rackarspel som serveras väljarna som ett slags underhållning borde uppmärksammas och diskuteras mer. Demokratin mår inget vidare i Sverige idag och ett tecken på det är att så många väljer att använda sin skyldighet att rösta för att "röra om i grytan", eller väljer partier som lovar att ge dem sådant som sänkt skatt, strängare straff för kriminella eller stopp för invandring. Samhället har under min livstid infantiliserats på ett djupt olyckligt sätt och allt fler väljer att bara fokusera på det som ligger dem själva närmast. Under sådana förhållanden kan demokratin aldrig överleva på sikt, och när den väl lösts upp är det inte säkert att den går att återskapa. Det är ett högt spel man spelar, en risk man tar; helt i linje med den casinoekonomi som marknadsförs stenhård av reklamkanalerna i dessa fotbolls VM dagar. Jakten på förströelse och önskan om att någon annan ska ta hand om och lösa problemen leder till en ökad risk att samhället fastnar i en ond spiral. Demokratin kan bara värnas genom att det stora flertalet tar ansvar och tänker och agerar långsiktigt. Att välja en enkel lösning och skylla alla problem på invandringen är i bästa fall naivt och i värsta fall illvilligt eller ren och cynisk ondska.

Medierna som borde granska makten väljer att rapportera om den och annat som leder till uppmärksamhet istället. Och Public Service har i sin rädsla för att inte uppfattas som opartisk anammat ett sätt att hantera problemet som bidrar till att undergräva demokratin. Det finns en helt ogrundad föreställning idag, dels om att objektivitet är möjligt, dels att det är en fråga om att belysa ämnet från minst två olika håll. Där i den tanken och det sättet att agera finner jag roten till problemen som Sverige brottas med.

Om jag säger att mänskliga rättigheter måste försvaras måste den åsikten enligt Public Service logik bemötas av någon som hävdar att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar, och om jag säger att SD är ett parti som seglar under falsk flagg genom att säga en sak och agera på ett annat, tystas jag med argumentet att ingen av dess företrädare är där för att försvara sig, trots att den typen av påståenden är enkla att kontrollera. Följaktligen kan Jimmie Åkesson fortsätta rabbla sitt mantra, "Jag vet inte", när hans partikamrater visar sitt rätta ansikte, utan att ställas till svars.

Logiken som idag okritiskt accepterats leder till att det blir omöjligt att granska populistiska partier och politiska lögner, för om granskningen inte leder till att man finner samma problem hos motståndarsidan, hos partier som verkligen värnar demokratin, beskylls Public Service för att vara partiska eller vänstervridna. Och för att ge sken av att det råder balans och neutralitet i politiken förvandlas V till ett extremistpari, inte för att det finns något som är problematiskt i deras partiprogram utan för att SD röstats in i riksdagen.

Kritisk granskning av makten är inte neutral av den enkla anledningen att neutralitet är ett omöjligt mål. Livet och samhället är inte rättvist och objektivitet är en en omöjlig dröm om något man inte kan få. Demokratin är aldrig given, den måste liksom rättvisan och jämlikheten försvaras. Demokratin kan inte försvara sig, den måste försvaras. Därför leder mediernas flathet och rädslan för att anklagas för partiskhet förr eller senare till att spela krafterna som vill avskaffa demokratin i händerna. Ändlösa debatter där olika sidor ställs mot varandra är motsatsen till opartiskhet. För när den som försvarar demokratin, kunskapen, mänskliga rättigheter och annat som är komplext och svårt, men också en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet, tvingas hen i opartiskhetens namn försvara sina goda och välgrundade åsikter mot idioti, lögner och illvilliga påhopp. Det är mediernas jakt på uppmärksamhet och Public Service rädsla för kritik som underblåser framgångarna för populism, egoism och antidemokratiska rörelser.

Kunskap är alltid begränsad

Hur mycket man än vill går det inte att VETA allt man vill veta något om; alla frågor har helt enkelt inte ett enda korrekt svar och verkligheten är mer mångtydig än man tror. Det är lätt att önska sig kunskap och delegera ansvar för att ta fram den. Människor tänker och fungerar så, men verkligheten gör det inte. Forskare kan styras, men ingen äger kunskapen. Det är inte en fråga om resurser, utan om förståelse för livets elementa och verklighetens inneboende lagar. Tyvärr haltar det betänkligt ifråga om insikt om dessa saker i samhället idag. Viljan att veta och kontrollera övertrumfar hela tiden intellektet. Här finns nyckeln till långsiktigt hållbarhet; det handlar om att förstå både hur människor och verkligheten fungerar, och om att anpassa viljan att veta efter insikten om vad som går att nå kunskap om.

Kunskap handlar om världen och verkligheten, men den är inte identisk med den. Kunskap uppstår dels mellan människor och är dels ett resultat av urval, sortering och avgränsning. Det är inte mängden av information som avgör kunskapens värde, enligt principen ju mer desto bättre, utan dess användbarhet i arbetet med att förstå verkligheten och hur samhället och kulturen skulle kunna förändras och bli bättre (vilket är ett ord som alla kan ställa upp på trots att dess innebörd är subjektiv och skiljer sig från individ till individ). Kunskap måste vara relevant för att bli värdefull och vad som är relevant är en subjektiv fråga, men inte ett utslag för relativism vilket den typen av påpekanden anklagas för. Matter of fact behöver överges för Matter of concern i både akademin och samhället. Det spelar roll vilka kunskaper som efterfrågas och vad man (inte) forskar om. Det är inte fler svar vi behöver utan mer användbar kunskap, det vill säga kunskap som leder till ett mer långsiktigt hållbart samhälle.

Tanken på matematik som det språk verkligheten är skriven på och synen på kunskap som hänger samman med den uppfattningen leder oss fel eftersom det ger oss en syn på forskaren som en neutral och objektiv beskrivare av verkligheten och förvandlar forskning till en rent beskrivande verksamhet. Ser man så på kunskap blir forskning passiv förmedling av värderingsfri information, vilket i bästa fall är en naiv uppfattning. I sämsta fall är det en cynisk inställning till kunskap. En skola och ett utbildningssystem som bygger på en sådan kunskapssyn och ett samhälle som ser på forskning på det sättet utarmar sakta grunden för den kunskapsnation man säger sig vilja bygga.

Forskare är människor och lika sammansatta som alla andra och det är naivt att tro att detta faktum inte skulle påverka resultatet av forskningen. Det är inte samma som at säga att kunskapen är relativ eller att forskare skulle driva politik. Forskare väljer ut, väljer bort och ordnar sitt material och använder retorik för att övertyga om rimligheten i resultatet. Empiri är ett begränsat urval av en komplex och oöverskådlig verklighet och är det kunskap man söker kan och får man inte förväxla underlaget för analysen med det som undersöks. Forskare riktar fokus mot delar av verkligheten och tolkar väl valda intryck på speciella sätt och med hänsyn tagen till många olika, mer eller mindre medvetna och explicitgjorda aspekter och med hjälp av olika teorier. Man kan ha synpunker på detta, men vill man verkligen veta något viktigt och användbart om livet och verkligheten måste man lägga ner lika mycket möda på att förstå människor som man lägger ner på att förstå verkligheten.

Forskning handlar om översättning, vilket alltid handlar om bearbetning och meningsskapande. En översättning är aldrig definitiv, den är alltid alternativ. Det är så människan får tillgång till insikter om verkligheten som alltid betraktas utifrån ett specifikt perspektiv. Verkligheten är liksom evigheten obegränsad, men kunskapen som är en mänsklig verksamhet är alltid begränsad. Det är inget problem utan en förutsättning för forskning och sökande efter kunskap.

Med dessa ord vill jag ta tillfället i akt att önska alla en riktigt fin midsommar! Så här på randen till semester, när kraven släpper och listan på saker att göra minskar (jag jobbar en vecka till) är det som om jag kan andas lättare och tankarna flyger snabbare. Som det ser ut nu kommer jag att hålla uppe intensiteten i skrivandet ett tag till, men tids nog ska jag vara ledig också. Det är nödvändigt för att orka och hålla inspirationen vid liv.

Indirekt kunskap, populism och hot mot demokratin

Det man inte ser och det som inte går att samla in data för att (be)visa, det som ligger bortom synfältet eller höljt i dunkel, bär troligen på mer och viktigare kunskap än det man kan belägga med empiri och nå säker kunskap om. Det givna och uppenbara är helt enkelt mer eller mindre känt redan, och kunskap det självklara leder sällan till fördjupad insikt om hur saker och ting hänger ihop, vilket är viktigare fakta som man måste acceptera eller förkasta och som därför inte går att diskutera. Därför är det kompetens att nå och förstå indirekt kunskap man bör satsa på att lära sig hantera, den kräver nämligen ett annat förhållningssätt än kunskap som är antingen rätt eller fel. Dessutom är den indirekta kunskapen alltid större än den direkt tillgängliga och otvetydiga.

Ett sätt att skilja på vad som är vad är att tala om fakta och kunskap. Fakta är direkt och uppenbar, när den väl avtäckts och kontrollerats, medan kunskap (och än mer bildning) alltid är indirekt och mer eller mindre vag. Detta är något som måste uppmärksammas mycket mer än idag om man vill bygga ett kunskapssamhälle, främja bildning och sträva efter vishet. Och det måste man ifall man vill möta populismen och den växande illviljan och misstänksamheten gentemot människor som kommer från andra delar av världen. För den som valt att lita mer på sina känslor än på vetenskapen lyssnar inte på forskare och bryr sig föga om vad som är sant eller falskt; så länge hen får sina fördomar bekräftade är hen nöjd, och så verkar en växande skara människor resonera idag. SD som tydligast talar om känslan som kungsvägen till insikt om tillståndet i landet är på god väg att göra samma (osannolika) resa som Donald Trump, och den rörelsen går aldrig att stoppa med hjälp av mer sannare fakta. För den som inte bryr sig om vad forskningen säger, om den inte säger det man redan vet, spelar kunskap ingen roll och för varje fakta finns det alternativ. Kunskap om vad som gör att människor väljer den vägen är indirekt och går inte att uttala sig säkert om, alla försök att nå säker kunskap om den här typen av fenomen är dömda att misslyckas och riskerar att förvärra situationen. Demokratin går inte att målstyra eller kvalitetssäkra, den är till sin natur vag och komplex och kunskapen om den måste anpassa sig efter detta, annars är det kunskap om något annat.

Vi vet att människor endast är medvetna om en liten del av all den information och de intryck som man kan vara medveten om, men allt det andra är lika viktigt i framväxten av kunskap. Den kunskapen vill jag se som indirekt, eller kanske intuitiv, även om det är ord som lätt missförstås. Fast kroppen och sinnena tar alltid in mer än medvetandet registrerar och det är summan av intrycken och hur helheten bearbetas som avgör vilken kunskap som processen resulterar i. Kunskap är resultatet av analys och reflektion, och den är ytterst sällan given och otvetydig. Detta måste man förstå och förhålla sig till när man bygger skolsystem och arrangerar utbildning, annars producerar skolan och den högre utbildningen plattityder, tomhet och meningslösa fakta om sådan som inte betyder något. Idag anses valfrihet vara viktigare än något annat, och så är det delvis eftersom man tänker sig att kunskap och utbildning kan standardiseras, kvalitetssäkras och effektiviseras. Sedan 1990-talet har skolan reformerats i omgångar och kanske är den växande populismen och kunskapsresistens ett resultat av skolans faktafokuserade kunskapssyn och ignorerande av indirekt kunskap, komplexitet och kulturell föränderlighet.

Hur ska man och kan man använda dessa insikter för att skapa kunskap? Johan Asplund skiljer mellan simulering och simulacra, där simulering som vetenskapligt ideal handlar om att skapa exakta avbilder och simulcra som ideal handlar om att förstå skillnaden mellan världen och verkligheten och människors kunskap om dessa saker. Simulacra handlar om att skapa texter och bilder som samtidigt både liknar och skiljer sig åt från det man studerat. Det handlar om att förmedla kunskap indirekt och med explicit medvetenhet om att skillnaden mellan ordet sanning och det som är sant. Vetenskap är en mellanmänsklig verksamhet, inte en reproduktion av verkligheten. Simulacra är ett sätt att skriva och närma sig världen och kunskapen som tar hänsyn till komplexiteten, föränderligheten och allt det som inte går att fånga med hjälp av vetenskapliga metoder, ett sätt att forska och ta till sig forskningsresultat som beaktar och bejakar den indirekta kunskapen som aldrig går att uttala sig med säkerhet om.

Det handlar om att tillägna sig en blick för både det man studerar, forskningen som sådan och kunskapen som forskningen resulterar i; en blick och förståelse som tar allt detta med i beräkningen, såväl i analysen som i skrivandet och samtalen som följer på publiceringen av resultaten. Det handlar om att öka medvetenheten i samhället generellt om att kunskap aldrig kan vara annat än indirekt och därför aldrig helt säker. Det handlar om att främja utvecklingen av ett mer ödmjukt förhållningssätt till både kunskap, forskning, kultur, politik och medmänniskorna. Mångfald är en förutsättning för långsiktig hållbarhet, men om man tror att mångfald är ett tillstånd man kan välja att ha eller göra sig av med är man helt fel ute, och när många tror det ligger fältet fritt för populismens och kunskapsrelativismens förödande verkan. Enkla lösningar löser ingenting, de presenteras bara för att sälja in det budskap man vill förmedla och väcka de känslor som leder till de effekter man är intresserad av att väcka. Det räcker inte att bara lyssna på vad partiledarna säger, vill man verkligen försöka bilda sig en adekvat uppfattning om vad partierna vill och vilken politk man troligen kommer att genomföra ifall man får förtroendet att leda landet är det helheten och den indirekta kunskapen man måste analysera och förstå, annars kommer man att bli besviken och bidra till att utmana den bräckliga demokratin.

Forskare ska inte bara använda metoder, för att forskningen ska leda till ny kunskap måste man också (och detta är viktigare) utveckla nya metoder, annars riskerar forskningen att fastna i ett slutet, självrefererande rum utan kontakt med den dynamiskt föränderliga verklighet som studeras. Är det indirekt kunskap och förståelse för komplexitet man söker är detta särskilt viktigt att vara medveten om och anpassa sig till, för sådan kunskap kan inte nås utan analys och reflektion och aldrig med standardiserade metoder. Forskare som söker indirekt kunskap och förståelse för komplexitet och förutsättningar för förändring måste använda sin intuition och uppfinningsrikedom för att skapa nya metoder lämpade för ändamålet. Vad som helst fungerar inte, det jag skriver om här handlar inte om kunskapsrelativism utan om kvalitativ vetenskap och dess kunskapsmål och särart. Vetenskapligheten kommer inte an på valet av metod utan på transparensen och möjligheten för mottagaren att kritiskt granska resultaten.

Fallstudier som förklenande beteckning på kvalitativa, vetenskapliga metoder

När kunskap blandas samman med eller likställs med resultat, poäng, publikationer och citeringar får det konsekvenser för en hel massa olika delar och aspekter av vetandets landskap. En sak som jag kommit att reflektera över allt mer på senare tid är vad förändringarna och den ökade omsättningshastigheten på vetenskapliga artefakter gör med synen på metod. Produktionstänkandet som sprider sig i vetenskapen gör att det växer fram allt fler krav på standards och likriktning, vilket är rationellt i produktionsindustrin och på många andra områden, men inte inom forskningen. Standardiserad kunskap är fakta, inte KUNSKAP. Och kunskap kräver respekt för dess unika kvaliteter, vilket förenklingarna som kraven på prestation tvingar fram är motsatsen till. Utan tid för reflektion finns ingen möjlighet att uppnå kunskapskvalitet.

Som handledare och examinator får jag allt oftare och trots att jag föreläser om vetenskapsteori för samma studenter läsa i uppsatser och examensarbeten att det finns två vetenskapliga metoder, en kvalitativ och en kvantitativ. Det finns det inte, säger jag från dag ett och upprepar detta genom hela utbildningen; det finns massor av olika metoder och dess vetenskaplighet handlar om hur metoderna används och till vad de används, och för att avgöra om en metod är bättre än en annan måste man ställa den i relation till det syfte som formulerats samt argumenterats för och som ska uppfyllas i undersökningen. Inget är givet på förhand. Visst får man säkrare svar om man samlar in stora mängder data som analyseras statistiskt, men all kunskap om allt går inte att nå på det sättet. Det är så jag ser på vetenskap och den synen hämtar stöd från sekler av forskning och mycket lång och väl beprövad erfarenhet. Fast det där håller på att ändras.

Idag "kör" man en enkät, eller sysslar med "quick and dirty" field work; eller använder semi-strukturerade intervjuer utan att närmare redogöra för hur eller ingående diskutera varför man anser det vara bästa sättet att leva upp till syftet. Det har vuxit fram en syn på metod som sprider sig snabbt och som går ut på att vetenskapliga metoder kan kvalitetssäkras och att man kan välja metoder från en lista och sedan snabbt och effektivt börja producera resultat. Och i takt med att allt fler forskare som utbildats i enlighet med denna syn på metod etablerar sig i akademin samt meriterar sig och blir auktoriteter inom sina allt allt smalare områden förstärks denna syn på metod allt mer, den blir den nya standard mot vilken all vetenskap mäts, trots att det är en okritisk och produktions- och resultatorienterad syn på forskning. Det är olyckligt och det är framförallt kvalitativa metoder som påverkas och förflackas, kanske för att dessa metoder kräver mer av kritisk analys för att resultaten av studierna ska bli användbart.

När jag läser texter och rör mig i akademin märker jag att man inom andra discipliner kallar antropologiska metoder för fallstudier eller följeforskning, vilket inte bara är förklenande utan även minst sagt missvisande. Kvalitativa metoder saknar tekniska beskrivningar och går inte att standardisera. Utan en ingående analys av materialet är kvalitativa metoder inte bara meningslösa utan även ovetenskapliga, även om det är forskare som använder metoderna, eller kanske just för att det är så eftersom det leder till falsk marknadsföring. Visst kan man på detta sätt snabbt få ihop ett resultat. Och det resultatet kan sedan presenteras i en artikel, som innan den publiceras granskas av andra forskare inom samma disciplin, allt oftare och för kvalitet(skontroll)ens skull enligt en på förhand uppgjord bedömningsmanual, för att ge legitimitet åt resultaten. På detta sätt produceras artiklar som framförallt används i meriteringssyfte och som citeras av kollegor inom det egna området, vilket leder till att avståndet mellan forskarna samt forskningen och kunskapen ökar och på sikt riskerar att skiljas åt och bli två olika sfärer utan kontakt med varandra. Det räcker inte att beskriva ett fall, för verkligheten och det material som samlas in talar inte för sig själv. Och om följeforskning i praktiken, vilket ofta är fallet, handlar om att ge legitimitet åt projektet som genomförs i kraft av att en forskare är närvarande är det minst sagt olyckligt. När kravet på mätbara prestationer och resultat ökar, minskar tiden som finns för att göra ingående analyser och kunskapen förflackas, bildningen uppfattas som ett problem och vishet förpassas till sagornas värld.

Det är så här kultur fungerar och alltid har fungerat. Ingenting är fast, allt är föränderligt och mer eller mindre flytande. Kunskap och kvalitet är komplexa och vaga egenskaper som måste hållas levande i vardagen för att dess innebörder inte ska förvanskas, men det kräver förståelse och tar tid. Det sker förskjutningar av synen på saker och ting hela tiden, det i sig är inget problem, men vissa saker bör inte förändras, i alla fall inte hur som helst och framförallt inte av några andra anledningar än för att värna kunskapen. Forskning handlar om vetande, annars är det något annat man sysslar med. Forskares uppgift är att skapa kunskap som fungerar, inte producera resultat eller bevisa det som olika aktörer och intressenter vill ska bevisas. Därför är det så viktigt att synen på vetenskapliga metoder inte förflackas och att forskning aldrig utförs av slentrian eller för något annat skäl än att utveckla bättre kunskaper. Kvalitativa metoder är endast användbara och kommer bara till sin rätt om och när man undersöker frågor utan givna svar, och förstår man inte detta förvandlas resultatet till pseudovetenskap.

Eftersom det är genom analysen som kunskapen uppstår när man arbetar kvalitativt, det är inte den kvalitativa metoden det kommer an på och kunskapen finns inte i den insamlade datan, går det inte att standardisera eller förenkla. För att forskningen ska resultera i kunskap krävs förståelse för vetenskapens mångtydighet och respekt för komplexiteten och det faktum att alla frågor inte går att besvaras säkert.

Det är i vardagen och det normala problemen finns

Det är i nykterheten problemen med droger står att finna. Droger är något man tar till för att hantera livet och vardagen, där finns åtminstone en viktig förklaringsgrund som man alltid måste ta i beaktande. Frågan man alltid måste ställa sig innan man försöker ta itu med den typen av problem är ifall man dricker eller tar droger för att man vill det eller för att man flyr från något i vardagen som för de allra flesta är större och i tid mer omfattande än ruset. Finns problemet i vardagen löses det inte om man tar bort drogerna, det är viktigt att förstå. På samma sätt är det i vardagen och det som uppfattas som normalt som problemen med kriminalitet, fundamentalism och rasism uppstår. Det är inte de andra eller avvikarna som är problemet, de är symptom på den underliggande sjukdom som ligger och pyr i mitten av samhället. Vill man verkligen utrota problemen som idag tar orimligt stor plats i valrörelsen är lösningen inte att stoppa invandringen eller införa hårdare straff. Det är populistiska förslag som bygger på känsloargument och anekdotisk bevisföring.

En stor grupp svenskar är med om att på olika sätt normalisera en radikalisering av det svenska samhället, med förevändningen om att vi dels står på randen till en systemkollaps, dels är utsatta för ett hot mot Islam. Det sägs att man vill värna det svenska, men i själva verket försöker man rekrytera människor till sin sak, som är både odemokratisk och närmast antitesen till det som de flesta uppfattar som typiskt svenskt. Man använder demokratin för att försöka avskaffa den; använder yttrandefriheten för att försöka tysta röster man inte gillar, och har i alla år talat om en massinvandring som aldrig existerat i den omfattning man hela tiden hävdat oavsett hur många människor som av olika anledningar sökt sig till vårt land. Genom att rikta uppmärksamheten mot ett fiktivt, utifrån kommande hot vänder man blicken bort från det verkliga hotet som finns på insidan och växer fram mellan medborgarna, i majoritetssamhället och vardagen. Hotet utgörs av av ett växande tvivel på att demokratin och det öppna samhället fungerar samt misstro mot den mångfald inget samhälle överlever på sikt utan. Problemet är att vanliga människor radikaliseras och lockas av auktoritära ledare och ser behov av allt mer drastiska åtgärder.

Vill man verkligen komma till rätta med samhällsproblemet kriminalitet är det helt bakvänt att rikta fokus mot individerna som utför brotten och verkningslöst att höja påföljden för de som döms. Det är något i människors vardag och livssituation som får dem att begå brott. Det är en flykt från, inte en jakt på och kriminalitet ligger inte i någons natur (även om vissa är mer predisponerade för att välja den utvägen än andra). Den som för fram förslag om hårdare straff gör det för att signalera att man tar frågan på största allvar, men eftersom det är en enkel "lösning" på ett komplext problem riskerar problemen att förvärras, vilket leder till fiktiva behov av ännu hårdare straff, tills man löpt linan ut och infört dödstraff för alla brott. Det är så radikaliseringsprocesser går till och fungerar, det är inget som kommer utifrån, det växer fram på insidan och i vardagen. Frågan man borde ställa till förbuds- och strafförespråkarna är: Vad får vi för samhälle om och när allt fler medborgare sitter inlåsta (titta hur det ser ut i USA)? Hur påverkas familjerna, barnen, föräldrarna och de kriminellas vänner som inte är kriminella och som altid är fler än de som utför brott och som sitter inlästa? Har man ingen lösning på det växande och minst lika allvarliga problemet har man överhuvudtaget inte presenterat någon lösning på något problem, man har bara gett uttryck för en destruktiv känsla och bidragit till den radikalisering man säger sig vilja motverka. Och vad kostar det samhället att hålla en växande skara unga människor som begår allvarliga brott inlåsta resten av livet? Blir det i slutändan en vinst för samhället och skattebetalarna; går kalkylen ihop? Om inte är det ett bevis på att förslaget varken är rationellt eller realistiskt, utan grundat i affekt och endast syftar till att locka väljare. Det är helt vanliga människors tankar och beslut som avgör vilket samhälle vi får, aldrig avvikarnas eller de kriminella, som alltid är undantaget och utgör minoriteten. Därför, finns det kloka människor som påpekat, är det synen på och hur man behandlar minoriteter och de svagaste i samhället som avgör vilket samhälle som växer fram i vardagen och mellan människor som är fullt upptagna av annat. 

Demokratin är så bräcklig att den kräver att majoriteten förstår och värnar den, vilket blir svårt om fokus riktas mot föreställda hot som kommer utifrån. Demokratin och det öppna samhället måste värnas, det kan aldrig försvaras. Bara den som är rädd och känner sig hotad talar om förvar, repressalier och behovet av homogenitet. Auktoritära samhällen är och har aldrig varit hållbara. Misstron som piskas upp, sprids och underblåses av antidemokratiska krafter inom vårt land och som allt fler vanliga svenskar lockas av och ser som en lösning på de problem man tror sig veta finns, men som det finns ytterst få vetenskapliga stöd för, är det verkliga hotet. Det är inte Islam eller muslimer man ska vara rädd för, oavsett vilka åsikter en minoritet av minoriteten eventuellt ger uttryck för, utan helt vanliga svenskar som inte ens är medvetna om sin egen radikalisering. Det är normaliseringen av auktoritära, antidemokratiska rörelser och rasism, homofobi och oresonlighet gentemot samhällets svagaste som utgör hotet mot Sverige, demokratin och öppenheten. Det hotet finns överallt och det kommer inte utifrån; därför är det viktigt att inte rikta uppmärksamheten och den kritiskt, analytiska blicken dit antidemokraterna vill att man ska rikta den, utan dit där det verkliga hotet finns och växer. 

Överallt där demokratier har upplösts har det varit på grund av att majoritetssamhällets medlemmar har utsett minoriteter till syndabockar. Låt oss tänka på och begrunda den insikten ett tag, innan vi ropar på hårdare straff och inför undantagstillstånd som ursäktar den typen av extraordinära åtgärder som på sikt alltid hotar att underminera demokrati, öppenhet, frihet och medmänsklighet.

Kulturanalyser av avloppsvatten

Ett av anförandena på kulturkonferensen förra veckan handlade om fettberget som upptäcktes i Londons avloppssystem 2017 och som uppmärksammades stort i medierna. Det är ett lysande exempel på vad kulturvetare kan göra med sina verktyg och sin kritiskt analyserande blick. Presentationen handlade om mediefenomenet och dess konnotationer, men jag fångades av en graf, som jag letat förgäves efter på nätet, som visade vad fettklumpen -- som kallas fettberg just för att det likt ett isberg döljer mer än det visar -- innehöll. Grafen jag hittade var mer detaljerad, men det finns en artikel i The Guardian som tar sig an samma fråga: Vad går att säga om människors liv och kultur med utgångspunkt i en analys av avloppsvatten?

Det finns en massa frågetecken kring analysresultatet och jag försöker inte här peka på något annat än att det finns massor av intressant kunskap att nå i mötet mellan olika vetenskaper. Sanningen om kulturen är omöjlig att nå, men det betyder inte att kunskapen som forskningen resulterar i är värdelös eller problematisk. Allt handlar om med hur stor säkerhet man uttalar sig om resultaten och till vad de används. Kulturvetare söker förståelse för livet som levs och det som händer mellan människor samt undersöker förutsättningar för förändring, och för dessa ändamål passar ett fettberg som upptäcks i avloppssystemet under Whitehall som är ett av Londons finare kvarter perfekt.

Livet och kulturen lämnar hela tiden avtryck som går att analysera. Det jag minns från presentationen är att substanserna paracetamol och acetylsalicylsyra stack ut och var höga, och det satte igång min fantasi. I artikeln fokuserar man på mer spektakulära substanser som droger och steroider. Medierna är ute efter uppmärksamhet, men jag söker förståelse för vardagslivet och det som händer mellan människor, och de där staplarna med smärtstillande medicin fångade mitt intresse. Vad säger det om våra liv att så många äter så mycket smärtstillande medel?

När man gör intervjuer och ställer frågor får man kontrollerade svar som ligger mer eller mindre i linje med rådande kulturella normer, vilket så klart rymmer mycket användbar och viktig kunskap, men inte kunskap om det människor inte är medvetna om eller vill dölja. En psykoanalytiker som byggt upp förtroende och som går på djupet på allvar avslöja mer, men hinner inte träffa tillräckligt många människor för att kunna säga något allmängiltigt (och etiskt skulle ett sådant projekt dessutom vara tvivelaktigt). Och handlar intervjuerna om ett specifikt ämne, som till exempel sex går det att nå kunskap om sådant som få annars talar om (kan varmt rekommendera filmen Kinsey). För att nå den typen av kunskap måste man dock veta vad man letar efter, och det gör man inte alltid. Det behövs både tillämpade studier av bestämda aspekter av livet, och mer explortaiv, nyfikenhetsdriven grundforskning; kunskapen om kultur finns mellan och är alltid osäker eftersom kultur, till sin natur, är ett vagt studieobjekt.

En KULTURanalys av grafen med substanser är något annat än en naturvetenskapligt medicinsk analys. Kulturvetare är intresserad av andra aspekter av materialet och ställer helt andra frågor och kommer också fram till helt andra typer av svar. Att det finns förhållandevis mycket smärtstillande medel i fettet som avlagras i avloppssystemen säger något om det liv som levs, men vad? Här behöver naturvetarna, som man gör i artikeln ovan, först utröna varifrån substanserna kommer. För den kulturvetenskapliga analysen spelar det naturligtvis roll om molekylerna som fångats upp av de känsliga instrumenten filtrerats genom kroppen eller om de spolats ut direkt i vattnet. I artikeln skriver man om ett ämne som gör att aptiten minskar, vilket skulle kunna säga något om kulturen, men det visar sig att just den substansen nog troligare är en restprodukt som bildas i kroppen när öl bryts ner, vilket ger en helt annan betydelse. Fast ändå, när naturvetarna är klara med sina tekniska och statistiska analyser och den fakta som avslöjats ligger där på bordet är det viktigt att kulturvetarna tar över, för det krävs en annan typ av analys för att säga något om kultur än om natur.

Skillnaden mellan naturvetenskaplig och kulturvetenskaplig kunskap och kompetens uppmärksammas sällan och tas för lätt på i den kunskapskultur som vuxit fram i samhället idag. Naturvetare äger inte analysrätten till sitt material och kan inte kontrollera kunskapen. Vad analysen resulterar i för fakta är inte uppe för diskussion, men vad datan BETYDER för mänskligt vardagsliv är en fråga som kräver kulturanalytisk kompetens och därför är det så viktigt med tvärvetenskap och samtal över ämnesgränser. Naturvetarna kan säga hur substanserna hamnar i avloppet och kulturvetarna kan presentera tolkningar av resultaten. Båda kompetenserna behövs och kunskapen som uppstår mellan är en annan än den som finns i respektive område.

Den här typen av saker funderar jag på när jag är på konferens. Ett bra och intressant anförande inspirerar mer än det informerar och i mötet mellan utvecklas jag som tänkare och får uppslag till texter där kunskapen kan fördjupas. Även om jag är trött så här i slutet av terminen ger den här typen av upplevelser mer än de tar i form av tid och kraft.

Nyfikenhet i forskning och utbildning

Vad hände med nyfikenheten i akademin? Den finns nog kvar hos väldigt många, annars, föreställer jag mig, skulle forskningsverksamheten inte fungera, men som motiv för att erhålla medel till forskning räcker det inte att hänvisa till nyfikenhet, trots att det är en avgörande drivkraft för skapande av ny kunskap. Det spelar roll för kvaliteten i resultatet av arbetet, för utfallet i verksamheten vilken drivkraft som för verksamheten framåt. Det är skillnad på nyfikenhet och girighet, till exempel. Olika människor har olika drivkrater och drivkrafterna leder i sin tur till olika hänsyn och prioriteringar. Jag har naturligtvis ingen aning om det finns någon korrelation, men jag förställer mig att den som drivs av nyfikenhet inte fuskar i samma utsträckning som den som drivs av girighet. Och där det är viktigare vilka formella resultat man kan uppvisa än vad man faktiskt kan hamnar kunskapen lätt i skymundan.

Dagens prestationstänkande och fokus på produktion av mätbara resultat leder till att nyfikenhet ibland (allt oftare) betraktas med misstänksamhet. Idag ska kunskapsluckor identifieras och fyllas med innehåll och sedan förväntas forskaren dra vidare. Svårt att uttala sig om vad som är hönan och vad som är ägget, men jag ser en förskjutning i synen på både kunskap och verkligheten. Idag uppfattas verkligheten och det som vetenskapen undersöker som ett pussel där det finns ett bestämt antal bitar som bara kan fogas samman på ett enda sätt, vilket är en föreställning som passar som hand i handske med de drivkrafter som idag för forskningen framåt. Jag drivs av nyfikenhet och ser på verkligheten mer som en mosaik som måste skapas, och jag menar att det är forskarnas uppgift att producera bitarna som medborgarna sedan fogar samman till en (föränderlig) helhet.Jag ser på kunskap och kultur som ett föränderligt och mångtydigt resultat av samverkan.

Presentationer av forskning kan vara kontrollerade och informerande, eller prövande och intresseväckande. Är det girighet och ärelystnad som utgör drivkraften är det förra vanligare att man känner sig hemma i och drivs forskningen av nyfikenhet känner man sig ofta mer hemma i det senare. Forskning kan vidare vara riktad bakåt, mot det som hänt och varit eller framåt mot det som skulle kunna bli. Historien är lättare att nå kontroll över och som auktoritet lägga ut texten om, medan framtiden är osäker och en öppen fråga. Fast båda drivkrafterna kan så klart användas, om än på olika sätt och med skilda resultat, för både historisk och mer visionärt prövande forskning. Det som oroar mig med nuvarande misstänksamma syn på nyfikenhet är att forskning riskerar att utvecklas till mekanisk produktion av information och fakta; jag värnar kunskapen och den är något annat och strävar efter bildning och vishet som aldrig kan produceras, bara nås genom hårt och motiverat eget och nyfikenhetsdrivet arbete.

Nyfikenhet går till skillnad från girighet inte att styra mot på förhand uppgjorda mål. Kanske är det därför nyfikenheten betraktas med misstänksamhet? Den uppfattas som en nyckfull, opålitlig och därför problematisk kraft, ett hinder mot den idag närmast heliga måluppfyllelsen. Fast forskning med kunskap som mål handlar inte om produktion av det som är känt, utan om att röra sig bortom gränsen för det vi vet, om att orientera sig i okänd terräng. Jag vill inte ställa det ena mot det andra, nyfikenhet är inte motsatsen till girighet och ärelystnad, det är kombinationen mellan de båda jag reagerar på. Utan nyfikenhet tror jag det blir svårt att nå ny och banbrytande kunskap, just för att den alltid är ett osäkert kort som det kräver tålamod och kreativitet för att nå, snarare än planering och målfokus. Varje år i Nobelpristider brukar forskarna som får priserna betona vikten av grundforskning, som drivs av just nyfikenhet. Vi borde lyssna mer på dem än på politiker och företrädare för näringslivet som ser forskning som ett medel, inte som ett mål i sig.

Även i skolan är det relevant att diskutera frågan om och förekomsten av nyfikenhet. Om man inte finner ämnet intressant är det svårt att engagera sig på allvar, vilket går ut över kvaliteten. Läser man för betygen och inte för att man verkligen vill lära sig kommer det bli svårt att utveckla kunskap. Nyfikenheten blir viktigare och viktigare ju högre upp i utbildningssystemet man kommer, för högre utbildning är ett självständigt projekt, liksom forskning. Tron på att det skulle gå att styra utbildning eller att det är lärarnas och (hög)skolornas ansvar att producera resultat, det vill säga betyg, går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskapsutveckling; därför försvarar jag nyfikenheten.

Konsten att aldrig bli färdig

Kulturvetenskap, i alla fall den kulturvetenskap jag sysslar mer och försöker utveckla, handlar om att vara i rörelse och om att i realtid försöka bli bättre på att förstå och hantera förändring. Kulturen jag forskar om har ingen början och heller inget slut, den går inte att avgränsa eller fånga in, och därför kan man heller inte beskriva den på något definitivt och slutgiltigt sätt. Som forskare måste man sätta punkt och bestämma sig för vad som ska ingå i och vad som ska lämnas utanför undersökningen, men kulturen känner inga gränser och den stannar heller inte upp. Därför handlar kulturvetenskap om att lära sig hantera konsten att aldrig bli färdig. Kulturforskaren tar bara paus och gör det med medvetenhet om att det som studeras kommer att vara förändrat när man lyfter blicken från texten och riktar den mot studieobjektet.

Kulturen blir aldrig färdig, den bara blir ständigt till. Den är sig mestadels lik, men när som helst kommer det ett skov som på kort tid förändrar förhållanden som tidigare tagits för givna från grunden och ställer allt i ett helt nytt ljus. Det är like lite som den mänskliga faktorn ett problem för kulturforskaren; det är själva förutsättningen för forskningen och något man måste acceptera och anpassa sig och sin kunskapssyn efter. Liksom ifråga om alla ämnen är det forskaren som måste anpassa sina frågor, metoder och förutfattade meningar efter kunskapsmålet och inte tvärtom.

Detta är en av många anledningar till att jag bloggar, för att jag funnit att det är bästa sättet att lära sig förstå, nå kunskap om och även sprida insikter om kulturen som vi alla lever i och tillsammans är med om att i realtid förändra. Det var inte anledningen till att jag började blogga, det är en tanke som vuxit fram över tid och i takt med att jag inser potentialen i verktyget. Kunskapen som skrivandet resulterar i uppstår verkligen mellan, i så många olika betydelser av det begreppet och den tanken. Dels tänker jag när jag skriver, och jag får syn på mina tankar när jag läser. Dels ser jag vilka poster som når ut och lär mig massor av reaktioner och kommentarer, här likväl som i olika sociala nätverk och via mail och synpunkter in real life. Det blir som ett kretslopp av kunskap som liksom kulturen aldrig tar slut och jag blir följaktligen aldrig färdig med Flyktlinjer, jag tar paus ibland och en dag kanske jag känner att jag inte har mer att tillföra, då slutar jag. Men kulturen blir aldrig färdig, den förändras bara hela tiden.

Jag är lika mycket en producent som en medskapare och intresserad följare av det som händer här, och jag skriver lika mycket för att lära som för att sprida kunskap, och för att ge min syn på saker för att locka fram reaktioner. Flyktlinjer är en kulturvetenskaplig forskarblogg, vilket ställer sina speciella krav på form och innehåll; den liknar inte en konventionell blogg, just för att kultur är det ämne som bloggen handlar om och behandlar.

Beskriver forskningen verkligheten eller påverkar den förändringsprocesser?

Vad handlar forskning om? Vad sysslar forskare med när de forskar och hur påverkas resultatet av olika strategier? Vaknar med huvudet fullt av tankar. Det som är det brukar efter några intensiva konferensdagar, och det är därför jag trivs så bra med just konferenser, även om det är tröttande för mig att vara social och dessutom bombarderas med intryck som pockar på uppmärksamhet. Reflektion och tänkande ger mitt liv mening och efter alla år av osäkerhet och känsla av bristande förmåga och otillräckliga kunskaper och märker jag såhär mitt i livet att jag kan börja skörda frukterna av min utbildning och verkligen använda erfarenheterna av forskning till att skapa något. Forskning handlar som jag ser det inte om reproduktion eller imitation, utan om nyproduktion av kunskap, alltså om att förändra synen på världen och vetandet.

Även om man som forskare anser sig avslöja sanningen om världen och trots att man ser det som att man söker kunskap som finns nedlagd i världen, är hela poängen med forskning att påverka; varför skulle man annars forska, om det inte vore för att bli lyssnad på? Fast ordet påverka är belastat och lägger man otillbörlig framför blir det uppenbart att det inte längre har med forskning att göra. Vill vara tydlig med att jag verkligen inte menar att forskning är en åsikt bland andra, och jag är heller inte relativist. Kunskapsresistens och alternativa fakta är ett allvarligt problem i dagens samhälle. Fast det går inte att komma ifrån att forskningens syfte är att påverka. Resultatet som presenteras i namn av forskning och som ny kunskap är ju tänkt att användas för att ta bättre beslut och för att förstå olika aspekter av världen på nya sätt. Utan intentionen att påverka blir forskningen meningslös. Det är med andra ord inte påverkan som är problemet, utan hur man ser på kunskap och sin roll som forskare.

Flugan på väggen, att det skulle kunna gå att studera något utan att påverka det som studeras, tror ingen på; ändå anses objektiva beskrivningar av världen/kulturen vara möjliga att göra och ses som det enda sant vetenskapliga sättet att bedriva forskning. Inom kulturforskningen är metoderna som leder till objektiva beskrivningar av verkligheten själva adelsmärket för etnografin. Och så lägger man på analyser för att uppnå förståelse och citeringar för att visa att ens resultat ligger i linje med tidigare forskning. Jag säger inte att det är fel att forska på det sättet men jag tror man missar något viktigt om man tänker och agerar så, det vill säga om man slarvar med forskningens elementa och underlåter att kritiskt granska vetenskapens grundläggande antaganden och självklara utgångspunkter. Om det inte går att studera något som har med människor att göra utan att påverka borde det vara omöjligt att hävda att man bara beskriver verkligheten. Även analysen påverkas naturligtvis av det faktum att både dem och det man studerar och forskaren själv är människa: antingen är objektivitet möjligt och då är den det i alla led, eller också är det ett omöjligt mål som man måste ta hänsyn till i alla led av forskningsprocessen. Att kalla den här typen av resonemang för relativism är bara ett subjektivt sätt att försöka utöva makt genom att skylla på budbäraren.

Tänk om forskare såg sig mer som medskapare av liv och förändring, med sikte på en bättre och mer hållbar framtid. Tänk om alla som lever och verkar i ett land såg sig som samhällsmedborgare med olika men kompletterande kompetenser, som arbetar tillsammans för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle där så många som möjligt kan finna sig tillrätta och bidra med sina respektive specialkompetenser. Forskningens uppgift skulle där och då inte vara att avgöra om olika påståenden är sanna eller ej utan att producera kunskap som fungerar och som kan användas för att förändra samhället. Objektivitet är ett ord och en syn på kunskap som är kulturellt skapad och mycket talar för att det är ett ord som är för stort för människor att kunna hantera. Objektivitet är liksom evighetsmaskinen en omöjlig dröm som jag menar att vi gör bäst i att överge. 

Vad handlar forskning om egentligen? Presentera resultat, eller hjälpa människor att se och förstå saker och olika aspekter samt få upp ögonen för konsekvenser av det liv som levs och utvecklas mellan människor som är fullt upptagna med vardagen. Jag väljer det senare, och därför bloggar jag, för transparensens skull och för att bjuda in läsaren i processen som kunskapen skapas genom. Det är mitt sätt att leva upp till kraven som finns inom forskningen och mitt sätt att hantera drömmen om objektivitet. Jag forskar om kultur och det som händer mellan människor, vilket gör det omöjligt att anamma en syn på forskning som bygger på att jag är en passiv observatör som beskriver oundvikliga skeenden. Ett annat samhälle är alltid möjligt och förändringen är oundviklig. Människor är tänkande varelser som läser och reflekterar. Humaniora handlar om att studera och försöka förstå detta, samt om att vara med och påverka förändringsprocessen. Forskare kan och ska inte STYRA förändringen eller påverka beslutsprocesser, det är inte det jag menar. Forskare behöver dock bli mer delaktiga; framförallt behöver allmänheten och politikerna samt företrädare för näringslivet LYSSNA såväl mer som på andra sätt än idag på forskare. Och forskare måste också bli mer ödmjuka inför (särskilt den sociala) verklighetens oöverblickbarhet, mångfald och föränderlighet.

Kulturen som både påverkar och påverkas behöver därför uppmärksammas mer. Kultur kan aldrig någonsin beskrivas objektivt, så vill man skapa kunskap om den måste man engagera sig i dess tillblivelse, inte för att styra eller med stöd i sina resultat påverka tillblivelsens riktning, utan för att öka medvetenheten om sakernas tillstånd och olika förutsättningar för förändring. Det är här jag landar när jag reflekterar över forskningen och dess förutsättningar och samhällsuppgift, och det är detta som utgör mitt huvudargument för att återupprätta humaniora.

Från empiri och material till kunskap

En av frågorna som studenterna har störst problem med och som handledningen av uppsatser allt mer handlar om är empiri, och det är en fråga som inte ens forskare är överens om. Det är en av många olika saker som blir särskilt tydligt när jag rör mig mellan konferenser i olika ämnen. Vissa ser materialet som samlas in som information som kan vara mer eller mindre sann, andra ser det som fakta och lägger ner stor tid på att kontrollera dess korrekthet och tänker och arbetar man som forskare på detta sätt blir sammanställningen av det empiriska materialet liktydigt med studiens resultat. Empirin antas tala för sig själv. Det är vanligast i kvantitativa studier där man använder statistiska metoder men det finns också samhällsvetare och humanister som tänker och agerar på detta sätt. Och så finns det de som betraktar empirin som ett underlag för analys och som ser analysen som resultatet av forskningen. Genom åren har jag glidit lite på skalan; jag började som empirifokuserad forskare som inte riktigt förstod vad analysen gick ut på och vad som var resultatet egentligen, för att sedan bli allt mer intresserad av analyser och teorier som verktyg för analys (av kultur). Jag kan mycket väl komma att samla in empiri i framtiden och ser absolut poängen med det sättet att bedriva forskning, men för mig är analysen alltid viktigast. Det är där jag ser humanioras särart, styrka och värde.

Den avgörande frågan är var man menar att kunskapen finns; den som samlar information eller söker fakta i världen utanför, varifrån materialet samlas in, tänker att materialets kvalitet och sanningshalt är avgörande för kunskapen som forskningen resulterar i. Forskare som tänker och arbetar på detta sätt ställer frågor av karaktärer: Vad ser du i ditt material? Och man vinnlägger sig om att samla in korrekta svar och presenterar dessa så obarbetat som möjligt, för att undanröja så många möjliga källor för bias som möjligt och för att nå så säker kunskap som möjligt. Materialet antas tala för sig själv och presentationerna av forskningen handlar om att visa upp det: läsa citat från intervjuer, visa bilder och presentera urklipp. Ofta handlar det om att avslöja perifera fenomen och dolda förhållanden och oväntade samband. Forskaren som arbetar på detta sätt ser sig som en förmedlare av kunskap, en budbärare. Forskarkompetensen handlar om att finna empiriska guldkorn och intressanta samband som man delar med sig av.

Jag ser absolut värdet med denna typ av forskning och dess resultat; all forskning som leder till mer kunskap och bättre förståelse är viktigt. Detta är ingen debatterande, polemisk text. Jag skriver för att förstå och dela med mig av tankar, inte för att argumentera för mitt sätt att tänka och arbeta. Kunskap menar jag dock är något som uppstår och förändras i mellanrum och därför bryr jag mig inte så mycket om empirins sanningshalt, av erfarenhet vet jag att lögner och tveksamheter, tystnader och undflyende svar på frågor ofta bär på mer och viktigare kunskaper än de säkra svar man får under intervjuer. Och kvalitativa material ska man akta sig för att dra generaliserande slutsatser utifrån för man kan aldrig veta om de man intervjuar eller det material man samlat in är representativt. Min forskning handlar heller inte om att förmedla information och jag ser mig inte som en budbärare. Jag leder inget i bevis, jag vill väcka frågor, peka på alternativ och främja kritisk reflektion över vardagen och det som tas för givet; jag forskar och skriver för att själv förstå och jag vill bidra till förståelse av kulturen som alla delar och är delar av. Min forskning går därför ut på att skapa kunskap genom att tänka kritiskt och analysera olika typer av material, även sådant material som jag inte samlat in och har kontroll över. Därför är det viktigt att påpeka att den forskning jag bedriver inte handlar om att tala om hur det är utan om att presentera mer eller mindre genomtänkta analyser av kultur som kan diskuteras av människorna som lever i och är medskapare av den dynamiska, mångtydiga och föränderliga kultur som är mitt forskningsobjekt. Resultatet av min forskning handlar inte om vad som är sant, utan om vilka framtider som är möjliga och önskvärda och vad som fungerar, vilket är saker jag som forskare aktar mig för att uttala mig om. Jag påstår mycket och hävdar saker hela tiden, den är en vanlig synpunkt jag får när människor kommenterar bloggens innehåll, därför vill jag vara tydlig med att jag ser mina uttalanden som förslag och underlag till samtal, inte som debattinlägg. Jag vill övertygas om att jag har fel för jag forskar för kunskapens skull, inte för pengar eller karriär.

Även analys kan betyda olika saker, det kan ses som en teknik att avslöja kärnan av sanning som ligger dold under ytan, eller så kan man se analysen som en bearbetning av materialet, som ett sätt att skapa alternativa innebörder och nya sätt att se på empirin, som ett sätt att tillföra mening och vidga betydelsen av det omedelbart givna. Jag ser ett behov i akademin av samtal om dessa saker eftersom det på konferenser blir uppenbart att forskare ofta menar olika saker och inte sällan talar förbi varandra. Den akademiska kultur som växer fram mellan forskare idag betonar säkerhet och effektivitet, men verkligheten och kunskapen låter sig inte tämjas på det sättet. Vill vi verkligen veta och förstå måste vi samtala mer och oftare, utan krav på konsensus. Jag ser ett skriande behov av ämnesövergripande och tvärdisciplinära samtal vars syfte är ökad ömsesidig förståelse för både världen, kunskapen, forskningen och varandra.

Tänker man att empiri är en representation av verkligheten leder det till att man får en syn på forskning som passivt beskrivande av världen och verkligheten. Det är inte så jag ser på saken, jag ser det istället som att forskare, liksom alla andra, är medskapare av den kultur som alla både påverkas av och påverkar, samtidigt som man är fullt upptagen av vardagens krav och livets förutsättningar. Försök gärna övertyga mig om att jag har fel, jag är idel öra, för kunskapen ger mitt liv mening och jag är, trots alla problem, oerhört tacksam för att jag får vara och verka i den akademiska världen.