Totalitarism, rasism och demokratins bräcklighet 4

Att umgås med Hanna Arendt och hennes kloka tankar om och sätt att förstå totalitarismens ursprung är enormt inspirerande och högaktuellt. Kunskapen behövs idag och även om boken är skriven för många år sedan nu handlar den om kulturella mönster som inte förändrats och som därför talar till den tid och det samhälle vi lever i idag. Arendt identifierar tankefällorna som människan ständigt faller i eftersom hjärnan fungerar och tankarna struktureras på samma sätt idag som alltid. Det är svårt men går att göra sig uppmärksam på dessa fällor och på det sättet försöka undvika konsekvenserna, som under andra världskriget slutade i fullkomlig katastrof.

Första delen av tre i boken handlar om antisemitismen. Hur ska den förstås och vad är dess ursprung? Arendt driver den i första anblick häpnadsväckande tesen att judarna inte var/är oskyldiga. Jag studsade på detta, men förstod efter att ha läst vidare att det är det enda sättet att tänka som leder till en förklaring som fungerar för att hindra framtida katastrofer. Hon (som själv var judinna) skriver:

Mot bakgrund av den slutliga katastrofen, som var så nära att fullständigt förinta judarna, har tesen om en evig antisemitism blivit farligare än någonsin. I dag skulle den frikänna judehatare från större brott än någon kunde ha trott var möjliga. Långtifrån att vara en mytisk garanti för det judiska folkets överlevnad, har antisemitismen definitivt visat sig innebära ett hot om utrotning för detta folk. Men trots att den vederlagts av verkligheten har denna förklaring av antisemitismen överlevt, liksom syndabocksteorin och av liknande skäl. Den betonar trots allt, med andra argument men lika envist, den fullständiga och omänskliga oskuld som är så slående hos den moderna terrorns offer, och tycks därför ha bekräftats av händelseutvecklingen. Och jämfört med syndabocksteorin har denna förklaring till och med fördelen att den på något sätt besvarar den besvärande frågan: Varför just judarna, av alla folk? -- om än bara med det intetsägande svaret: Evig fientlighet.

Syndabocksteorin går ut på att någon, eller en grupp människor i detta fall, utsågs till syndabock för att upprätta balansen i samhället. Den tanken bygger på att judarna av en olycklig slump utsågs till nazisternas offer, men den faller just på detta att judarna sedan urminnes tider betraktas som en autonom grupp, avskild från resten av mänskligheten i kraft av förbundet med Gud. Det var ingen slump att judarna pekades ut och blev den grupp som nazisterna skyllde alla problem i det tyska samhället på, hatet mot judarna är gammalt. Men Hanna Arendt visar hur hatet uppkommit och hävdar alltså att judarna inte är oskyldiga. Jag vill poängtera att det naturligtvis inte förminskar nazisternas skull eller betyder att judarna får skylla sig själva. Vill man på allvar förstå antisemitismen som tankefigur och dess koppling till dagens problem är det en avgörande pusselbit. Arendt förklarar tanken på följande sätt.

Det är mycket anmärkningsvärt att de enda två teorier som åtminstone gör ett försök att förklara den antisemitiska rörelsens politiska betydelse förnekar allt specifikt judiskt ansvar och vägrar diskutera frågorna i specifika historiska termer. I sitt implicita förnekande av att människors eget beteende skulle ha någon betydelse uppvisar de en förfärande likhet med de moderna bruk och styrelseformer som genom godtycklig terror upphäver själva möjligheten till mänsklig aktivitet. När judar mördades i förintelselägren skedde det på sätt och vis i enlighet med dessa teoriers förklaring till varför de hatades: beroende av vad de hade gjort eller inte gjort, oberoende av synd eller förtjänst. Dessutom hade mördarna själva, som bara lydde order och var stolta över sin lidelsefria effektivitet, en kuslig likhet med de "oskyldiga" instrument för en omänskligt, opersonlig händelseutveckling som läran om evig antisemitism betraktade dem som.

Arendt går långt tillbaka i historien till medeltiden och visar där att och hur judarna drog sig undan och fjärmade sig från det övriga samhället och att detta var en utdragen process som med tiden gav upphov till och förstärkte föreställningarna om judarna som ett folk som såg sig själva som utvalda och därför stod närmare Gud. Poängen med att se, förstå och påpeka detta, menar Arendt är nödvändigt för att de tyska nazisternas roll i utrotningen inte ska förringas. Det var ingen slump att judarna pekades ut och historien är inte teleologisk. Ingen människa är ett oskyldigt instrument för någon händelseutveckling i mänsklighetens historia.

Denna förklaring behövs både för att förklara mekanismerna och handlingarna som lede fram till förintelsen och mekanismerna och handlingarna som behövs för att hindra att samma sak eller något liknade händer igen. Det är människors handlingar som driver utvecklingen i den riktning som handlingarna för den, alla andra förklaringsmodeller gör det möjligt att förringa skulden och ta udden av kritiken. Bara genom att förstå och acceptera judarnas delaktighet i utvecklingen går det att förstå vad som behövs för att att mänskligheten ska kunna undvika att det händer igen.

Kultur uppstår mellan människor och är relationell. Ingen styr och ingen är överordnad någon annan, makt kommer alltid underifrån. Vi har alla ett ansvar för vilka ordningar och förklaringar vi accepterar och för vidare eftersom förklaringar alltid gör att fokus riktar i en eller annan riktning, just eftersom förklaringarna sprider en känsla av tillfredställelse; aha, det är så det är. Då så, och så vidare. Problemet är att många tänker på förståelse och förklaringar som ursäkter. Vi har ett ansvar att förstå och försöka förklara nazisternas brott mot mänskligheten, men att förlägga HELA skulden hos Hitler och nazisterna gör att historien tar slut med tyskarnas kapitulation och Nazitysklands upplösning. Det är lockande, för det betyder att vi kan slå oss till ro med att problemet försvann med Hitler, vilket det absolut inte gjorde. Problemet finns kvar eftersom det ständigt lurar under ytan och när som helst kan kristalliseras och framträda om och när förhållandena tillåter det. Genom att förstå och försöka förklara får vi verktyg som behövs för att inse faran innan den utvecklats till ett tillstånd eller mönster som är svårt att bryta.

Kulturen är varken ond eller god, den uppstår mellan människor och det är alltid mänskliga handlingar inom ramen för ett sammanhang som ger upphov till konsekvenserna som sedan kan förstås. Kultur går inte att styra och det finns ingen teleologi; vi har alla ett ansvar för vad vi gör och vilka tankar vi bidrar till att normalisera, vilka förklaringsmodeller vi väljer att acceptera och slå oss till ro med.

En nation byggd på kunskap

En av Key Note-föreläsningarna på utbildningskonferensen som jag var på förra veckan handlade om samverkan mellan industri och akademi. Samverkan löper som en röd tråd genom hela mitt akademiska liv, och det blir bara viktigare och viktigare. Människa blir man tillsammans med andra, och det gäller även kunskapsutveckling. Arbetet med och mitt intresse för samtal handlar om detta, att samtala är att samverka. Men, och detta är enormt viktigt och helt avgörande, om parterna som samverkar inte möts som jämlikar handlar det inte om SAMVERKAN.

Ömsesidighet är en aspekt av samverkan som alldeles för lätt tappas bort. Om relationen bygger på att en av parterna är överordnad, om en ska leda och den andre följa, eller om den ene betraktas som beställare och den andre som utförare, handlar det inte om samverkan. Ömsesidigheten är enormt viktigt och det enda som betyder något är det som händer mellan parterna; resultatet, utfallet av det GEMENSAMMA arbetet.

Samverkan är ett ständigt aktuellt ämne. Förra veckan publicerades även en debattartikel i SvD, som handlar om högskolans samverkan med industrin. Tankarna som lyfts där bildar utgångspunkt för denna bloggpost. Jag håller med om mycket, men inte om allt. Om samverkan mellan industrin och akademin ska bygga på just samverkan måste båda parter inte att man behöver VARANDRA; om industrin inte förstår akademin är det lika illa som om lärare och forskarna på högskolan inte förstår industrin eller om parterna inte sig som integrerade delar av det omgivande samhället. Samverkan är en dynamisk relation, inte ett beställar- utförararrangemang.

Utbildning och forskning är en långsiktigt samhällsinvestering, medan företagande handlar om mer eller mindre kortsiktig ekonomisk lönsamhet. Utan en tydlig och medveten, ömsesidig förståelse för syftet med samverkan är arrangemanget dömt att förfelas och misslyckas. Samverkan måste handla om KUNSKAP och LÄRANDE, annars får industrin samverka med andra aktörer. 

Om företag tänker som Svenskt Näringslivs förre ordförande Leif Östling och fokuserar på vad "fan de får för PENGARNA" skjuts grunden för samverkan i sank. Och det gäller för övrigt även högskolan som organisation; blir forskare och linjechefer allt för fixerade vid att dra in externa medel hamnar kunskapsutvecklingen i skymundan. Utbildning kostar pengar och är en investering; man får vad man betalar och skapar förutsättningar för. Och, vilket är något man talar alldeles för lite om, företagare kan och får aldrig tro att det är rimligt att kräva att högskolan tar lätt på miljöfrågor, etik och långsiktig hållbarhet i ordets vidaste betydelse (social, ekonomisk och miljö). Facit finns inte ute i arbetslivet och det är inte företagsledarna som bestämmer över vart samhället är på väg. Sverige är den demokrati, så inte ens politikerna bestämmer. Folket bestämmer.

Debattinlägget är skrivet av Johan Eklund (vd Entreprenörskapsforum och professor BTH) och Dan Brändström (professor och ordförande Linnéuniversitetet), och de säger följande.

Allt mer resurser läggs på högre utbildning och allt fler går genom högre utbildning, vilket förväntas lösa allehanda samhälls­problem. Trots detta fungerar arbetsmarknaden allt sämre. Det är vid första anblick paradoxalt, men vid närmare granskning är det en naturlig konsekvens av hur Sverige valt att utveckla sitt högskole- och universitetsväsende. Detta i kombination med att studenter och lärosäten har synnerligen svaga incitament att beakta arbetsmarknadens behov. 

De incitament som påverkar läro­sätenas utformning av utbildningsutbud, antagning och examination samt studenternas utbildningsval är utformade på ett sätt som naturligen resulterar i matchningsproble­matik, felutbildning, resursslöseri och i slut­ändan hämmar svensk ekonomisk utveckling.

Jag tycker det är en djupt problematisk bild av kunskap och högre utbildning som här ges uttryck för. Mellan raderna lyser en förgivettagen övertygelse om att kunskap och samhällsutveckling kan styras mot mål. Det är detta antagande som gör att högskolan framstår som problematisk. Fast jag vill snarare förlägga problemet i den där synen på utbildning. Som jag ser det är det New Public Management, det vid säga styrningen och högskolans fokus på ekonomiska resultat som är problemet, det vill säga exakt samma grundsyn som artikelförfattarna bygger sina argument på. Matchningsproblematiken är ett ömsesidigt problem, i alla fall om relationen mellan högskolan och industrin ska kunna sägas bygga på samverkan. Och ord som felutbildning och resursslöseri tycker jag visar på just den pragmatiska, faktaorienterade kunskapssyn som jag menar är högskolans allvarligaste problem, vilket bottnar i att ekonomin är i fokus istället för kunskapen. En högskola skräddarsydd efter industrins behov är inte en högskola. Att reducera akademins uppdrag på det sättet kommer förr eller senare att hämma den utveckling som artikelförfattarna säger sig värna.

I en rapport från Entreprenörskapsforum som lanseras på torsdagen dras slutsatsen att svensk högre utbildning inte är förenlig med ambitionen om Sverige som en konkurrenskraftig kunskapsnation och framför allt inte utformad så att den förser näringslivet med dess behov av kompetenser. Det hotar vår välfärd.

Vad är det för kompetenser som näringslivet behöver? Det måste preciseras och diskuteras ingående innan det går att säga något om högskolans verksamhet. Att anklaga andra för bristande kompetens är ett återkommande inslag i näringslivets retorik; ett försvar för status quo. När politikerna påpekar att styrelserna i de stora bolagen inte är jämställda försvarar männen med makt sig och rådande ordning med att man inte hittar kompetenta kvinnor. Relationen mellan industrin och högskolan måste bli jämställd och bygga på ömsesidighet för att samverkan mellan parterna ska kunna sägas handla om just SAMVERKAN. Jag försvarar inte högskolan här, det vill jag vara tydlig med. Högskolan har lika lika lite som industrin tolkningsföreträde. Jag försvarar KUNSKAPEN och den äger ingen. Kunskap är en förutsättning för demokratin och den långsiktiga hållbarheten, vilket i sin tur är en förutsättning för välfärd. Om högskolan inte fungerar är det allvarligt, men det är inte självklart att det blir bättre (jag tror snarare det är ett lika stort hot mot välfärden) om den högre utbildningen skräddarsys efter industrins behov. Samhället är en förutsättning för både industrin och högskolan och den jämställda relationen mellan parterna är viktigare än någonting annat. En kunskapsfokuserad akademi är en förutsättning för hållbarhet.

Grunderna för det svenska FoU-systemet sattes redan 1977, det vill säga för 40 år sedan, genom en mycket genomgripande förändring av den institutionella organisationen av den högre utbildningen och forskningen. Den så kallade U68-reformen innebar långt driven enhetlighet med utbildningslinjer och kortare fristående kurser. Strukturen finns kvar än i dag. 

Den svenska högre utbildningen reformerades åter i början av 1990-talet. Det innebar en högskoleutbyggnad och kraftig expansion av utbildningsplatser liksom en snabbt stigande andel högskoleutbildade. Jämfört med 1950-talet har Sverige i dag ett massutbildningssystem. I början av 1990-talet hade cirka 22 procent av arbetskraften någon form av högre utbildning – i dag är motsvarande siffra cirka 40 procent. 1993 års högskolereform innebar även att den centrala styrningen av innehållet i olika utbildningsprogram övergick till mål som ska uppnås. Det tidigare linje­systemet spelar därmed inte längre ­samma roll och en större mångfald har växt fram i utbildningssystemet.

Den svenska högskolan har reformerats på tok för mycket och alldeles för ofta, det håller jag med om. Fast det är inte fler reformer och mer styrning som leder till kunskapsutveckling, utan frihet och tillit till högutbildade lärare och forskare. Kvaliteten har blivit lidande när högskolans uppdrag allt mer differentieras och målstyrs efter rådande konjunktur och politiska läge. Det spelar dock ingen roll vem som styr, det är styrningen som är problemet. Kunskapens urholkade egenvärde i hela samhället ser jag som den verkliga boven, men det är ett problem som saknar enkel lösning. Först efter att kunskapens värde ökat kan högskolan bli en plats där kunskap utvecklas, och sedan kan industrin ta del av och skapa mervärde av resultatet. Så länge KUNSKAPEN inte står i centrum kommer problemen som identifieras av artikelförfattarna att leva kvar. Att placera kunskapen i centrum och släppa lärarna och forskarna fria handlar inte om att verksamheten inte ska vara samhällsinriktad, det är ett vanligt missförstånd. Det är STYRNINGEN jag vänder mig mot och ojämlikheten mellan parterna jag har problem med. Jag vill se mer av ömsesidighet och samverkan för bara så kan samhället bli långsiktigt hållbart.

En nödvändig förutsättning för att dagens utbildningssystem ska fungera effektivt är att studenterna är välinformerade vad gäller utbildningens kvalitet och inriktning samt även möjligheter att få ett arbete efter avslutad utbildning. Resurstilldelningssystemet resul­terar i att studenternas preferenser har ett ­direkt genomslag på medelstilldelningen ­oavsett om det finns en efterfrågan på arbetsmarknaden eller inte. Lärosätena har här­igenom fått betydande frihetsgrader att utforma utbildningsprogram och kurser som de tror kommer att efterfrågas. Trots den kraftiga utbyggnaden av Högskolesverige fungerar matchningen på svensk arbetsmarknad allt sämre.

Jag håller verken med om det som här sägs, men problemet som jag ser det är inte att studenternas efterfrågan på kurser styr, utan att ekomin (genomströmning, målstyrning och effektivitetskrav) står i centrum. Kunskap är inte en prestation, inte ett resultat. Kunskapens värde visar sig först långt senare, ute i samhället eller industrin. Politikernas övertro på examen, betyg och poängräkning, det vill säga övertygelsen att kunskap kan mätas och att utbildning kan kvalitetssäkras, leder till att problemen förvärras. Sedan vänder jag mig mot artikelförfattarnas övertro på information, vilket de i och för sig inte är ensamma om. Kunskap är något annat och högre utbildning handlar lika mycket om att utveckla den kritiskt analytiska förmågan och att bli bättre på att tänka. Ingen äger som sagt kunskapen, och det gäller lika för alla inblandade. För några år sedan spred Svenskt Näringsliv villfarelsen att studenter som sökte sig till humaniora strulade till sina liv, och när man här skriver om studenternas behov av att vara välinformerade ser jag en fara i att detta är en variant på samma tanke. Man läser på högskolan för att få kunskap och för att utvecklas intellektuellt; kunskaperna och kompetenser ska sedan omställas i arbetslivet, det är självklart. Fast ingen kan veta på förhand vilka kunskaper som visar sig användbara i framtiden. Därför är det så viktigt att försvara kunskapens oinskränkta värde och roll i samhället.

Grundproblemet är att dagens högre utbildning är resultatet av en partiell avreglering av ett centralplanerat system. Det är posi­tivt i sig, men studenternas valfrihet sker utan, eller med felaktiga, incitament. Utan en fungerande prismekanism, det vill säga förväntad lön, kommer inte utbildningsvalen styras av bristsituationer eller framtida löner. Ytterligare bekymmersamma faktorer för ­högre utbildning i Sverige är att: 

• Det finns en tydlig kvalitetsproblematik med bland annat fallande kunskaper bland vuxnas färdigheter. De kommer av allt att döma förvärras framgent, 

• Utbildningspremien (före skatt) är den lägs­ta inom OECD, det vill säga det lönar sig rela­tivt dåligt privatekonomiskt med högre utbildning, 

• Även livstidsinkomsten av högre utbildning är bland de lägsta i OECD, 

• Det finns empiriska belägg för över-/fel­utbildning och undanträngningseffekter på arbetsmarknaden, 

• Utbildning ses inte i tillräcklig grad som ett investeringsbeslut – studenter väljer mer enligt ett konsumtionsmönster.

Jag vänder mig mot det ensidiga fokuset på ekonomi. Vem är det som betalar lönerna till studenterna efter avklarad utbildning? Det är ju industrin. Varför värderar inte industrin kunskap mer, skulle man lika gärna kunna fråga sig; fast det gör man inte. Industrin anses självklart ha tolkningsföreträde, och därför uppfattas industrins efterfrågan på specialiserad och verksamhetsanpassad kunskap som ett viktigare intresse att värna än akademikernas frihet att följa kunskapen dit kunskapen tar forskarna och lärarna. På högskolan reproduceras inte kunskap, där utvecklas vetande. Kunskapen behöver mycket tydligare placeras i centrum i hela samhället. Bara i ett kunskapssamhälle kan utbildning löna sig. Problembilden som beskrivs har jag ingen anledning att betvivla, men hur sakernas tillstånd ska tolkas är inte självklart. Jag tycker det är djupt problematiskt att man tänker sig att högskolans verksamhet ska riktas mot det som för tillfället ger högst lön. Ekonomi är inte ett mål utan ett medel. Om industrin uppskattade kunskap mer och lyssnade tydligare på samt anpassade verksamheten efter forskarna och deras resultat; om man tydligare litade på att studenter som klarat av en högkvalitativ högskoleutbildning (alltså inte dagens kvalitetssäkrade och effektivitetsfokuserade, ekonomistyrda utbildningar), oavsett inriktning, är kompetenta nog att lära sig vad som krävs för att klara av att bidra med kunskap och kompetens, skulle matchningsproblemet minska betydligt på kort tid. Om en relation inte fungerar är det aldrig bara en av parternas fel, det är i samverkan det brister. Ett kunskapssamhälle går inte att beordra fram, det kan bara växa fram mellan människor.

För att höja kvaliteten på högre utbildning och stärka kopplingen mot arbetsmarknadsbehoven är det nödvändigt att stärka såväl högskolornas som studenternas incitament. På högskolenivå handlar det om att basera resurstilldelningen på utfall i anställningsbarhet och kvalitetsindikatorer (kunskapstest). Det innebär en förskjutning från ett kvantitets- mot ett kvalitetstänk.

Kvalitetstänkandet är jag helt med på, men att kunskapskvaliteten skulle öka om föreställningen att facit finns i industrin upphöjs till allmän lag och att utbildning är tärande och industrin närande, accepterar jag inte. Återigen det handlar om SAMVERKAN och kunskapssamverkan måste vara jämställd för att verkligt och viktigt vetande ska kunna utvecklas mellan parterna. Kunskap är kvalitet, och om/när kvaliteten sjunker är det kunskapens värde som urholkats och det värdet (liksom kvaliteten i den högre utbildningen) kan bara återupprättas genom att politiker och arbetsgivare samt samhällsmedborgarna uppskattar kunskapen mer. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem, vi har alla ett ansvar för rådande situation.

Det är även hög tid att fundera på om det är rimligt med en enhetlig modell för alla lärosäten. Ett alternativ är att ge ökat utrymme för specialisering, eller varför inte experimenterade?

Mer frihet och kunskapen i centrum tror jag mycket mer på. Det man vinner på specialisering förlorar man i bredd. Akademisk frihet är dessutom en förutsättning för utveckling av både samhället och industrin.

En ökad autonomi för landets högskolor skulle understryka profileringens och differentieringens stora värde. Lärosäten bör få koncentrera sin utbildning och forskning till styrkeområden där de har förutsättningar att bli internationellt framgångsrika. Resurs­tilldelningen bör ha starkare koppling till hur de lyckas svara emot studenternas informerade val samt deras anknytning till den befintliga arbetsmarknaden.

Detta håller jag med om, men en förutsättning för att det ska bli bra är att samverkan bygger på parternas ömsesidiga respekt för varandra och ödmjukhet inför kunskapen och förståelse för komplexiteten i högskolans uppdrag.

Många av dagens bekymmer ligger dock helt utanför utbildningspolitiken. Ett problem är hur kunskap värderas i Sverige. Att den privatekonomiska avkastningen på human­kapitalinvesteringar är låg är på sikt oförenligt med tanken på Sverige som en konkurrenskraftig kunskapsnation. Kvalitets- och avkastningsöverväganden är också av betydelse för internationella studenters val att studera, och stanna kvar, i Sverige efter avlagd examen.

Instämmer som sagt helt i dessa ord, fast slutsatserna håller jag inte med om.

För att åtgärda denna problematik behöver kostnaden för utbildning tydliggöras och avkastningen på utbildning ­höjas. Det kan åtgärdas genom avgiftsbeläggning, men går även att uppnå genom ett vouchersystem som gör att utbildning får ett ”skuggpris” sam­tidigt som fördelnings­politiska mål uppnås. För att uppnå högre avkastning på utbildning är det även nödvändigt att acceptera större lönespridning samt att beskatta inkomster lägre. 

En nation byggd på kunskap växer fram mellan människor som vill veta och som sätter värde på kunskapen. Pengar är som jag ser det ett medel, inte ett mål. I en kunskapsnation studerar och forskar man för kunskapens skull, man ser högre utbildning och forskning som långsiktiga investeringar nödvändiga för att möta utmaningarna som finns i framtiden och som ingen idag vet något om, inte som ett medel för tillväxt. Jag håller med om problembeskrivningen men bara en del av lösningsförslagen. Problemet är att den SAMVERKAN som det talas om inte är samverkan i den mening jag lägger i ordet och att kunskapen inte är i centrum i resonemanget.

Grundläggande mänskliga behov och människors syn på dem

Konkurrens må vara både rationellt och kvalitetsdrivande samt effektivitetsfrämjande, men utan en underliggande, kollektiv grundtrygghet i samhället blir det ett slags suboptimering som bara den intellektuellt drivne ser och förstår (för att spinna vidare på morgonens bloggpost). Människor kanske säger att trygghet inte är så viktigt och att man tycker om att konkurrera med andra, men det är bara den som är trygg i övertygelsen om att hen är bättre än genomsnittet kommer att klara av konkurrensen och bara så länge hen är en vinnare. Förr eller senare kommer någon annan eller flera att gå om en, det händer alla, utan undantag, och då vill det till att man sett om sitt hus. Då, i nederlagets stund, är det för sent att göra något. Ingen lyssnar på en förlorare, bara på vinnare. Om samhället var komplicerat skulle man kanske kunna tänka så här, men nu är det inte så. Samhället är komplext och går inte att dela upp i mindre delar, konsekvenserna av allt som görs stannar kvar på insidan och måste hanteras av alla, på ett eller annat sätt. 

Anställningstrygghet kritiseras ofta med stöd i olika argument, framförallt ekonomiska. Och detta kan man göra så länge man lever i villfarelsen att människan är rationell eller irrationell, istället för både och samt mer eller mindre intellektuell. Det säger en hel del om oss människor, att vi i jakten på pengar kritiserar (och ofta helt bortser från) grundläggande mänskliga behov och att vi inte ser hur många problem som bottnar i att dessa behov inte tillgodoses, att vi skapar problem i en del av samhället genom att "lösa" problem i ett annat. Det må vara så att organisationer blir mer effektiva om personalen aldrig kan känna sig trygga, om man måste kämpa för att få behålla sin anställning samt sin lön och tryggheten som överblickbarheten innebär; men det fungerar bara i ett samhälle där den som förlorar jobbet inte samtidigt förlorar tryggheten. Rädda människor följer order och säger ja, och det är inte självklart att det gynnar organisationen på lite längre sikt. Och om samhället förlorar på det, om kostnaderna och problemen medvetet och konsekvent förskjuts dithän, kommer alla, även den mest framgångsrika och lönsamma organisation blir förlorare.

I ett samhälle där medborgarna är otrygga kommer sökandet efter TRYGGHET att överskugga alla andra hänsyn. Kreativitet och nytänkande, risktagande och visionärt arbete hämmas, för att inte tala om solidaritet, etik och intellektuell utveckling. Ingen kan veta, men kanske hade en utvecklad och självklar anställningstrygghet, alternativt en allmän samhällelig grundtrygghet gjort att #Metoo aldrig hade behövts. Många av berättelserna handlar om otrygga anställningsförhållanden, vilka gjort att kvinnorna stannat kvar och hållit tyst, liksom många män som sett och som hade vågat reagerat om de inte var rädda om den lilla trygghet de lyckats tillskansa sig, fast de egentligen velat lämna organisationen där trakasserande och gränslösa män både utnyttjat sin maktposition och kunnat lita på att offren och övriga hållit tyst.

Nyckeln till långsiktig hållbarhet handlar om att många förstår att och hur man kan och alltid måste jämka mellan olika intressen. Det krävs ett utvecklat kollektivt intellekt för att gemensamt kunna hantera komplexitet och mångfald. Det finns inga enkla lösningar. Varken avskaffad anställningstrygghet eller lagstadgad dito är en lösning på det övergripande problemet: samhällets oförmåga att tillhandahålla en generell och allomfattande grundtrygghet som gör det möjligt för människor att agera i enlighet med både sitt hjärta och sitt intellekt.

Intellekt och rationalitet

Ända sedan jag var liten har jag förundrat stått lite vid sidan av och reflekterat över människan. Jag förstod inte och förstår fortfarande inte. Kanske är det därför som kulturforskning passar mig så bra; jag har alltid förstått individer, men människor i grupp är svårare att förstå. Det förstår jag emellertid, att det är två helt olika saker, och det känner jag mig ofta ensam om att göra. Kultur är ett komplext problem och vill man förstå kulturen måste man inse och acceptera att kunskap om kultur inte finns hos människor, den finns på en abstraktionsnivå ovanför. Att känna sig själv och människorna man står nära är kunskap som är oanvändbar i arbetet med att försöka förstå kultur. Tänker man att, "det bara är och gå till sig själv", har man inte förstått.

Jag minns högstadiet; hur vi satt i grupper och skulle komma överens om hur vi skulle göra med våra ytterkläder. Vi skulle enas om ifall de skulle vara tillåtet att ta med jackorna in och hänga dem på stolen eller om det skulle införas en regel om att hänga dem på krokarna utanför i korridoren. Vi hade pratat om detta tidigare, många gånger. Lärarna ville att jakorna skulle hängas i korridoren, men "alla" eleverna tog med dem in i klassrummet eftersom det förekom stölder och för att det var bekvämast. Nu skulle frågan lösas en gång för alla, och den skulle lösas i samråd: lugnt, sansat och med utgångspunkt i intellektet. Jag minns hur jag satt där och tänkte att eleverna som grupp visat i handling vad som föll sig naturligast i vardagen och tyckte att beslutet som togs skulle utgå från den kunskapen. Fast när vi satt där i grupperna kändes det som jag kom från en annan planet. Majoriteten var överens om att det naturligtvis var klokast att vi bestämde att jackorna skulle hängas i korridoren, och så blev det. Beslutet som fattades och som togs i sann demokratisk anda var rationellt; men efter bara några dagar var vi tillbaka i samma situation som föranlett mötet. Hur blev det så, undrade alla?! Fast jag var inte det minsta förvånad. Beslutet var rationellt, men jag visste redan då att människors intellekt är en komplex egenskap som aldrig går att räkna på eftersom känslorna alltid påverkar mer eller mindre.

Människans intellektuella förmåga är något annat än rationalitet, och vill man förstå både människor och kultur måste man ta med den skillnaden i analysen. Jag kan aldrig utgå från mig själv om det är kultur jag vill förstå, det vet alla kulturvetare, men få andra. Därför avfärdas kulturvetare ofta, trots att de talar med utgångspunkt i forskning och kan visa på evidens. Om inte, och det var egentligen detta jag ville skriva om, talaren är känd och ansedd som klok; då lyssnar åhörarna uppmärksamt, men man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs. Det händer något i mötet och när känslorna blandas med rationaliteten. Intellekt är inte som rationalitet linjär och logisk. Intellektet utgår inte från befintlig kunskap och räknar fram ett beslut, den enda och bästa. Intellektet handlar om och utgår från ständig revidering och modifiering av det som hålls för sant. Intellektet svänger i takt med människan och överbryggar mellanrummet mellan jag och vi. Rationella beslut går att debatera och är möjliga att nå koncensus om, medan intellektuella beslut alltid är mer eller mindre öppna.

Hur blir det som det blir? I den bästa av världar tänker man först och handlar sedan, men i sinnevärlden handlar de allra flesta först och tänker sedan. Människans intellekt används olika i en kultur som dyrkar rationalitet och där man utgår från att människor är rationella; och i en kultur som präglas av intellektuell mognad, där man tar med både individen och gruppen i beräkningarna samtidigt som man inser skillnaden och förstår komplexiteten som präglar helheten. Vårt samhälle är intellektuellt omoget och därför handlar majoriteten först och letar efter eller uppfinner rationella förklaringar i efterhand.

Det är enkelt att identifiera olika typsituationer och exempel på liknade fenomen: Förklaras följandet eller följs förklaringarna? Lyssnar man på vem som talar eller vad som sägs? Kulturprofilens övergrepp, Svenska Akademins agerande och avslöjandena i spåren av #Metoo framstår bara som obegripligt om man försöker förstå det som hänt och hur det kunnat ske i det "dolda" så länge och av så många framstående människor, utifrån ett rationellt perspektiv. Utifrån ett intellektuellt perspektiv blir det dock fullt begripligt, och det obegripliga är att "ingen" sett och agerat. Jämställdhet är svårt eftersom det kräver att människor faktiskt följer reglerna som ingen opponerar sig mot i vardagen och hela tiden, inte bara när andra ser och det går att plocka poänger på det. Det räcker inte att andra uppfattar en som jämställd, man måste vara det i både ord och handling, hela tiden, ensam och tillsammans med andra. Kulturprofilen, genierna och andra män med makt har spelat på människors rationalitet och har fram till nu kunnat lita på att alla som sett och hört har uppfunnit rationella förklaringar som gör att man slipper tänka om och agera annorlunda.

Människan är social och därför är kulturen en oskiljaktig del av kunskapen, på samma sätt som intellektet (till skillnad från rationaliteten) alltid är förkroppsligat. Lite stressad här och måste avsluta, men detta är tankar jag definitivt kommer återkomma till, inte minst i relation till utvecklingen av Artificiell Intelligens, vilket är ett projekt som skrämmer mig. Intelligensen som maskinerna återskapar är nämligen rationell; den är inte intellektuell, för det är en mänsklig egenskap. Den som blev förvånad över kraften i #Metoo och som inte för sitt liv kan begripa hur kulturprofilen kunde agera som han gjorde och under så lång tid, kommer att bli lika förvånad när maskinerna tar över. Först när människor lärt sig förstå skillnaden och samhället blivit INTELLEKTUELLT moget är vi redo att ta upp frågan om AI igen, annars finns en uppenbar risk att det blir sista gången som mänskligheten blir förvånad över att de inte såg problemet trots att det stod mitt framför dem. Kanske är det redan försent, för hur betraktas klimatfrågan och vilka lösningar på problemen förordas: rationella eller intellektuella?

Intellektuellt mogna samhällen, och andra

Att lägga sig på en hög abstraktionsnivå anses elitistiskt. Fast om man talar om verkligheten är det väl den som avgör, inte åhörarnas tycke och smak, tänker jag. Samtidigt följer jag live flödet av tankar och erfarenheter från lärare ute i landet som kämpar för att få gehör för sina önskemål om att få ägna sig åt lärande och undervisning, inte som nu åt administration, budgetdisciplin och kontroll av elevernas resultat. Kunskap är omöjligt att kontrollera; det går ju knappt att kontrollera de fakta som allt fler svänger sig allt oftare med för att motivera än det ena än det andra. Samhällets intellektuella mognadsgrad har sjunkit betänkligt sedan jag var ung. Då fick vi som växte upp kämpa för att visa oss värdiga vuxenheten. Idag kämpar alla med att framstå som så unga som möjligt, och ansvaret för samhället delegeras till andra eller köps upp i konkurrens av den som bjuder lägst. Klart att en kulturvetare som försöker få människor att förstå kulturens betydelse, vilken alltid är indirekt och aldrig otvetydig, uppfattas som antingen flummig eller elitistisk. Så har unga reagerat i alla tider, när de konfronterats med vuxenlivets mysterier.

Det som gör det hela så mycket allvarligare och svårhanterligt idag är världens mäktigaste ledare uppför sig som ett bortskämt barn och dessutom lutar sig mot alternativa fakta när tillgängliga fakta inte stödjer hans uppfattning i frågan. Trump läser som jag förstår det inga böcker och han vid ha korta sammanfattningar av informationen han behöver för att kunna framstå som presidentlik, vilket han ständigt misslyckas med, särskilt på Twitter som är hans kanal till folket. I ett intellektuellt moget land hade han och hans agerande varit omöjligt. Ett intellektuellt moget SAMHÄLLE är ett samhälle där omogenhet, bristande erfarenhet, slarvighet med faktauppgifter, opålitlighet och narcissism och egoism betraktas som hinder för en karriär i näringslivet och den offentliga förvaltningen. I ett omoget samhälle är det i praktiken tvärtom även om få säger det rakt ut. Ett intellektuellt omoget samhälle är ett samhälle där drömmare och de som kan ge sken av att det är si när det i själva verket är så blir vinnare. Där är känslan alltid viktigare än intellektet och kunskapen väger lätt som en fjäder i relation till makt och anseende.

I ett intellektuellt omoget samhälle är det viktigare vem man är än vad man kan. Titlar, examina, poäng och intyg är viktigare än kunskap. I ett intellektuellt omoget samhälle samtalar man nämligen inte, där lyssnar man heller inte så noga på vad andra säger; så länge man får det man önskar och vinner fler debatter än man förlorar, samt får sina kroppsliga behov tillgodosedda och andra ser på en med respekt, är allt frid och fröjd.

Just när jag skriver detta får jag ett mail från Författarförbundet och läser där följande:

Författarförbundet har beslutat att avråda översättare från att teckna avtal med Bonnierförlagen. Följande pressmeddelande går ut idag:

Författarförbundet beklagar det nya översättaravtal som Bonnierförlagen ensidigt har tagit fram. Vi anser att villkoren i avtalet är oskäliga och avråder alla översättare från att acceptera det.

I ett intellektuellt omoget samhälle har kunskap och kultur inget egenvärde, bara ett ekonomiskt värde. Konkurrens antas driva kvalitet överallt, och eftersom få orkar eller bry sig om vilka konsekvenser rådande ideologi får för människor som vigt sina liv åt kunskap och intellektuell utveckling, riktas all uppmärksamhet mot priset om man är kund och vinsten om man är företagare. Och skattebetalarna röstar på det parti som lovar lägst skatt och störst satsningar. Konsekvenserna drabbar någon annan tänker de ointresserat fåkunniga och känslostyrda. Vem bryr sig om översättares villkor egentligen? De bästa deckarna är ju ändå skrivna av svenska författare ... Förlagens lönsamhet och aktiekurs är viktigare. Liksom skolkoncernernas vinster och löften om höga betyg som öppnar dörrar till eftertraktade utbildningar.

Eftersom ingen ändå bryr sig om kunskapens bruksvärde, vem har tid att samtala när man är fullt upptagen med att få livspusslet att gå ihop och budgeten i balans? Lättare då att förvandla kunskap till något mossigt, något man ägnade sig åt förr i tiden, innan maskinerna tog över alla rutinarbeten och de smarta telefonerna bjöd på oändligt med underhållning och förströelse. George Orwell beskrev logiken på ett skrämmande tydligt sätt i boken 1984. Om tillräckligt många vill och tycker att det ska vara så att: Krig är fred, att frihet är slaveri och okunnighet är styrka, ja då finns det ingen intellektuell i världen som kan ändra på den saken, hur mycket forskning man än kan hänvisa till. Kunskap är inte makt, det är alltid lättare för makten att vinna över vetandet än tvärtom.

Intellektuella har i alla tider betraktas med skepsis. I ett samhälle där många vet lite och kunskaperna generellt sett är grunda uppfattas ofta bildade och kunniga med skepsis, särskilt om osäkerheten är stor och den mellanmänskliga tilliten låg. Där avfärdas alla tankar och texter som kräver något av åhöraren och läsaren. I ett intellektuell omoget samhälle är underhållningsvärdet alltid viktigare än kunskapsvärdet.

Allt handlar om åhörarna och hur de lyssnar, och om den som talar. Kunskap är en relation och vetande växer mellan. Förväntas alla förstå är det föreläsarens ansvar att lägga sig på en nivå där alla kan hänga med, men en forskare som talar om sitt forskningsämne kan aldrig förenkla mer än verkligheten och resultaten av undersökningen tillåter. Fast den regeln gäller bara i ett intellektuellt moget samhälle där kunskapens egenvärde är ohotat och där man samtalar med varandra, utbyter tankar och lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar.

Hög abstraktionsnivå kan vara nödvändig i såväl vetenskap som konst, men under en poesiuppläsning där författaren lägger sig på högsta möjliga abstraktionsnivå är det inte tänkt att man ska förstå allt, åtminstone inte på något förutbestämt sätt. Konstutställningar och uppläsningar går man på för upplevelsens skull, för att utmanas intellektuell, inte för att underhållas. Förutsatt naturligtvis att man lever i ett intellektuellt moget samhälle. Där lyssnar man på forskare som föreläser om sina resultat och kunskaper för att lära sig mer, för att utvecklas, inte för att informeras. Man ska självklart förenkla så mycket som det bara går, men förenklar man mer än så talar man plötligt om något helt annat. Det kan man göra i ett intellektuellt omoget samhälle, men bara där. I ett intellektuellt moget samhälle lyssnar publiken uppmärksamt och tvekar inte att påpeka felaktigheter. Där kan partiledare inte hänvisa till gammal eller relevant forskning och den som säger: Det var jag inte, är förlorad. Där kunskapen verkligen betyder något får känslorna anpassa sig trots att det kanske upplevs obekvämt.

I ett intellektuellt moget samhälle är det kunskapen som styr makten, inte tvärtom. Där avfärdas ingen som allt för intellektuell och kunskapen och lärandet står i centrum i skolan och den högre utbildningen. Där delar artisterna och föreläsarna på ansvaret för att arrangemanget blir lyckat med åhörarna och alla är med på tanken att ju högre abstraktionsnivå man kan lägga sig på desto bättre är det, för alla. Ingen ställer krav på den andre, alla visar ömsesidig respekt för varandra och ämnet som avhandlas. Ingen äger kunskapen, inför den är alla lika. Bara i ett intellektuellt moget samhälle kan verklig frihet, kunnighet varaktig fred och långsiktig hållbarhet växa fram; bara där kan medborgarna hantera abstraktioner och mångfald.

Bildning är ingen garanti för någonting

Svenska Akademin skakas just nu i sina grundvalar, tillsammans med resten av samhället (utom möjligen med undantag för finanssektorn, där inga kvinnor än så länge trätt fram och vittnat om övergrepp) i kölvattnet av #Metoo. Det är bra att gamla värden utmanas och omvärderas; att makten aldrig tillåts verka under radarn och att mäktiga människor inte utan att det finns uppenbara skäl för det antas vara goda människor. Samtidigt finns det en risk att barnet kastas ut med badvattnet. Män som tar sig rätten att agera som den så kallade kulturprofilen ska givetvis kritiseras, och feodala institutioner som Svenska Akademin måste (liksom för övrigt finanssektorn) granskas ingående, men om kritiken blir oresonlig och spiller över på och påverkar synen på bildning är det djupt olyckligt. Att dra bildning som kunskapsmål och livsideal över samma kam som patriarkatet och avfärda hela paketet i en enda rörelse är djupt beklagligt och bygger på ett missförstånd. Bildning är inte och har aldrig varit en garanti för någonting. Allt handlar om hur man definierar begreppet och vilken makt som förknippas med bildningen.

Kommendanterna på nazisternas utrotningsläger sägs ha lyssnat på klassisk musik och läst finkulturella böcker; fast de åt även mat, bar kläder, sov och andades som alla andra. Bildning är ingenting i kraft av sig själv, den blir vad människor gör den till. Bildning kan vara en kanon, ett slags lista som ska prickas av; en tävling i vem som kan mest. Och tänker man så, eller om bildning, som i kulturprofilens fall, blir en väg till makt och ära, om det blir ett sätt att visa sig värdig, förknippas bildning med makt och det är makten och dess attribut som är problemet, inte bildningen. Allt som förknippas med makt riskerar att leda till just de problem som #Metoo avslöjar, det gäller bildning också, men det är inte BILDNINGEN som är problemet för bildning är som sagt ingen garanti för någonting.

För att barnet inte ska kastas ut med badvattnet är detta saker vi måste tala om. Jag söker efter ett bildningsbegrepp som handlar lika mycket om vetande som om att hantera fakta. Bildning är en kritiskt värderande kompetens mer än något annat, menar jag. Både den som reagerar på en komplex omvärlds obegripliga uttryck med förnekelse och känslomässig regression (populism) och den som står på en scen i en källare i Gamla Stan och reciterar Rilke för beundrade åhörare som känner sig privilegierade för att de får tillgång till den exklusiva klubben (elitism) är lika obildade, i den mening jag lägger i begreppet.

Bildning vill jag se som förmågan att använda kunskaperna praktiskt, till något eget. Bildning kan bara värderas utifrån konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Det är bildning, i praktiken. Handlingarna, utfallet. Förmågan att förändra världen. Svenska Akademin har makten att förändra, i alla fall om de kan hantera krisen som man nu går igenom. Tänk om man tog frågan på allvar och faktiskt försökte förändra innebörden i begreppet bildning. Alla kan upprepa det man läst, men bildning går utöver det bokliga, det bokstavliga och repeterbara. Bildning måste vara levande och i rörelse, under ständig tillblivelse för att det ska finnas någon mening med att tala om den. Bildning måste ha betydelse, praktiskt, här och nu. Bildning förlorar sin mening om det blir en kanon eller lista över tidigare uppnådda resultat. Bildning måste vara något som adderas, ständigt. Kunskap plus handling, i handling. Det är en definition på bildning som inte går att gömma sig bakom. En definition som tvingar den som gör anspråk på att vara bildad till handling. Bildning har inget med gamla meriter att göra, utan med framtida handlingar.

Det finns ingen garanti för att man blir klok av att läsa böcker eller kurser på universitetet. Och bara för att man har läst och för att man kan upprepa ord och tankar från gamla mästare betyder inte att man är intelligent eller att ens kunskaper leder till att samhället blir en bättre plats för fler att leva i, det blir smärtsamt tydligt i dessa dagar. Därför behövs ett tydligare fokus på handling och förändring. Om fokus i bildningsbegreppet ligger på innehåll och yta, på sådant som går att räkna, på gamla meriter, istället för på handlingar, praktik och konsekvenser och om bildning förknippas med makt, är det som att be om sexism och diskriminering. Bildning i den mening jag förfäktar är något som överskrider det andra utfört och handlar om att göra gott. Bildning är kombinationen av kunskap och handling, resultatet av vetande och görande. Bildningen som jag vill se mer av är ett kollektivt fenomen, en samhällelig och inte en individuell egenskap.

Bildning handlar om att lära sig se och förstå världen som den är, inte som människor önskar att den vore. Och det är en viktig uppgift eftersom kultur har den paradoxala förmågan att kunna förneka sig själv. Kultur växer fram mellan människor och resten av världen och den påverkas av både fakta, känslor, drömmar och verkligheten så som den faktiskt är. Populism och faktaresistens skiljer sig på det sättet inte nämnvärt från elitism och snobbism. Det handlar om en komplex mix av känslor, önskningar och en kollektiv vilja att kontrollera det okontrollerbara. Populism och elitism och de negativa konsekvenserna av båda bottnar i djupt mänskliga egenskaper. Jag menar att man måste förstå det för att kunna komma till rätta med problemet, att det handlar om legitima egenskaper som får negativa konsekvenser om de accepteras. Bildning handlar om att lära sig möta olika typer av problem som uppstår mellan människor. Det moderna samhället är bra på att hantera det kända, det som går att veta något om. Det okända försöker man dock, mot bättre vetande eliminera, trots att det väcker starka känslor, leder till motsättningar och skapar problem. Bildning behövs för att lära sig hantera det okända, det vaga, komplexa och allt det som vekligheten består av fast man inte förstår det. Kulturens svarta materia, kanske man skulle kunna säga. Det oundvikliga går inte att tränga bort utan att det leder till problem, det kan och måste man lära sig hantera.

Kunskap om både det kända och det okända, menar jag är bildningens kännetecken. Bildning är en inställning till kunskapen, verkligheten och medmänniskorna som fungerar. Ett bildad reaktion på det okända är försiktig nyfikenhet, inte besatthet vid makt, fakta eller förnekelse. Fler behöver bli mer intresserade av kunskapens karaktär och vetandets gränser. Bildning handlar om psykologi, om förmågan att HANTERA insikter och härbärgera paradoxer, om insikt och förståelse för verkligheten så som den är och fungerar, inte som människor vill att den ska vara och fungera. Bildning är förmågan och insikten att förstå och hantera verkligheten i sin helhet, därför är den ingen garanti för någonting. Och först när den förmågan utvecklats och spritts i samhället kan man börja hoppas på att problemen försvinner. Det behövs inga ingående studier eller djupa kunskaper för att inse hur dåligt och riskabelt det är att försöka bygga samhället på känslor. Bildning handlar om förståelse för både människan och samhället och den paradoxala verkligheten, den är varken lösningen eller problemet och därför är det olyckligt att överge ambitionen bara för att bildning är svårt att hantera.

Delaktighet som kulturell praktik

Det är lätt att säga ordet delaktighet och enkelt att hålla med om att delaktighet är viktigt. Så länge man håller sig där, i orden och dokumenten är allt möjligt att kontrollera. Arbetet med handlingsplaner för delaktighet, integration, mångfald och jämställdhet är också (kanske just därför) väl utvecklat och ägnas lika mycket tid och uppmärksamhet som arbetet med värdegrunden. Ledningen visar att man menar allvar genom att sätta upp ambitiösa mål och rigorösa kontrollsystem. Och organisationens informationsansvariga ser till att budskapet kommuniceras. Sedan händer något. När man ska gå från ord till handling blir det plötsligt svårt. I den bästa av världar betyder beslut och handlingsplaner att målen nås, men i praktiken är det aldrig så enkelt. Verkligheten går inte att kontrollera; hur mycket människor än kan få för sig att det borde gå. Därför tvingas ansvariga gång på gång tvingas upprepa vår tids mantra: Vi ska se över våra rutiner. Hur många översyner krävs för att inse att problemet inte finns där och att mer av samma inte är lösningen? Först när orden anpassas efter människornas handlingar kan ett hållbart samhälle växa fram. Och ett samhälle kan bara vara hållbart om det har en väl utvecklad förmåga att härbärgera mångfald. Delaktighet är alltså inte ett mål, det är ett medel. Delaktighet är något människor gör tillsammans, inte något som ledare kan besluta om, delegera genomförandet av och sedan ta åt sig äran av ifall man nu faktiskt lyckas gå från ord till handling.

Det är lätt att hålla med om och vara för det som är gott och bra, men svårt att omsätta goda tankar och intentioner i kollektiv handling. Alla kan skriva på ett upprop för medmänsklighet, solidaritet och delaktighet. Problemet är att fina ord och goda intentioner aldrig någonsin är entydiga. Så länge man håller till till orden är alla överens, men så fort man börjar mötas i handling visar det sig att vackra ord nästan alltid är mångtydiga; det är därför orden uppfattas som vackra och värdefulla, för att alla kan fylla dem med sin personliga innebörd. Och sedan, när man möts i handling och det uppstår konflikter skyller alla på varandra. Vi ska ha världens bästa skola och bli bäst på delaktighet; detta kan alla enas om. Men att arbeta med frågorna TILLSAMMANS med andra är svårt. Komplexiteten ökar exponentiellt för varje ny deltagare som bjuds in i och ansluter sig till processen. Om det fanns förståelse för kulturens inneboende (avsaknad av) logik och dynamik och om dessa insikter faktiskt bildade utgångspunkt för samhällets organisering skulle chansen att man faktiskt lyckades nå målen öka dramatiskt. Det är inte mer kontroll och hårdare styrning som behövs, utan mer av ömsesidig förståelse och kollektiv ödmjukhet. Det svåra är dels att inse hur enkelt det är att utföra handlingar som leder till ökad hållbarhet, dels att alla tänker olika och har olika förutsättningar, samt att alla människor i grund och botten vill varandra väl.

Strävan efter det goda handlar inte om att addera positivitet till annat som är positivt, om att eliminera det onda och problematiska. Det goda livet handlar om att tillsammans lära sig hantera varandras olikheter och om att balansera olika människors olika önskningar samt tillvarons positiva och negativa aspekter mot vartannat. Delaktighet är inget som kan implementeras uppifrån; går inte att formulera i en plan för handling och organisering; är inte en process som går att leda eller styra. Delaktighet är komplext och dynamiskt, den blir till i vardagen medan vi människor är upptagna av annat. Det är det enkla som är det svåra, kanske för att det känns så futtigt? Kanske för att så många vill vara ledare och ha ansvar (pengar och anseende) och därför talar sig varma om behovet av ledare och system för ledning. Ingen vill bli kontrollerad, men majoriteten tror att de är bättre än genomsnittet och är därför för mer och tydligare ledning trots att all erfarenhet visar att det sättet att tänka och handla gör alla till kontrollerade följare som har mer att vinna på att ge sken av att göra något än att faktiskt agera, för lyckas man är det alltid någon annan som tar åt sig äran av framgången.

Det finns inga enkla, effektiva eller billiga lösningar, det är detta man måste förstå. Kulturen står och faller med det stora flertalets vardagliga handlingar. Tyvärr är det enkelt att drömma sig bort och önska att alt vore annorlunda, att det är någon annas fel att det inte blir som man önskat och planerat för. Tanken på och drömmen om en förlorad Edens lustgård, som människan fördrivits från är problemet. Bara för att man vill och drömmer om något betyder inte det att det blir så eller att det fungerar. Gud är människans längtan efter den och det perfekta, och symptomatiskt nog är Gud transcendent, hen existerar bortom fysiken och människornas värld. Därför kan Gud kontrolleras med viljekraft, vilket inte fungerar sinnevärlden där det BARA är handlingarna och konsekvenserna av handling som räknas. Först när lever här och nu, och faktiskt tar ett gemensamt ansvar för det vi gör med och mot varandra, kan vi börja hoppas.

Samverkan bygger på att man ger upp en del av sin autonomi. Det är inte min eller någon annans visioner om det goda samhället som ska realiseras utan vår GEMENSAMMA dröm om ett hållbart samhälle. Delaktighet är inte ett mål som ska nås. Det är ett sätt att leva tillsammans. Förmågan att INTE komna överens är nyckeln till förståelse för lyckad integration och ökad delaktighet, tänker jag. Det handlar inte om att undertrycka konflikter, utan om att våga se dem och försöka lära sig hantera dem. För att lyckas måste man få misslyckas utan att det innebär repressalier eller ansvarsutkrävande. Förståelse för komplexiteten och svårigheterna, är avgörande. En mer utvecklad förståelse för människans oförmåga, eller snarare en kultur som bygger på ett rimligare sätt att se på människas faktiska förmåga. Vad som behövs för att lyckas nå delaktighet är därför att INTE fokusera på delaktighet, att INTE formulera mål eller försöka komma överens. Vi måste förstå och lära oss hantera olikhet och inse att det är våra individuella OLIKHETER som förenar oss människor.

Populismen erbjuder enkla lösningar och talar till känslorna, den lovar att ge oss allt vi vill ha. Och ju mer hopplöst läget är desto fler resignerar och väljer den enkla lösningen som inte fungerar, hellre än den svåra som fungerar. Det är inte populisterna det är fel på: det är vi och vår kollektiva oförmåga att förstå vad som är möjligt, önskvärt och långsiktigt hållbart. Det är vi och vår bristande självinsikt i kombination med fallenheten för enkla lösningar som utgör hotet mot delaktighet, mångfald och det goda livet.

Det behövs vishet, bildning och kunskap för att lyckas. Inte information, fakta och tydligare regler, inte mer kontroll eller ledare med mer makt. Delaktighet är ett problem som aldrig kan lösas en gång för alla. Delaktigheten måste liksom demokratin försvaras varje dag, hela tiden. Det är inget mål, det är en process. Det är vad som händer mellan som betyder något; det enda som räknas är handlingarna som faktiskt utförs. Delaktighet är ingen läpparnas bekännelse, nöjer vi oss med vad som sägs är vi populister även om vi inte vill tro på eller ser det så. Vad som behövs är en bättre förståelse för kunskapens karaktär, bildningens möjligheter och vishetens värde, fast inte i ord, utan i handling. Delaktighet är en kulturell praktik, en grå och lite småtrist verksamhet som med tiden kan leda till att et mer hållbart samhälle växer fram, vilket på sikt leder till att fler får bättre möjlighet att förverkliga sina individuella drömmar tillsammans med och sida vid sida med andra som gör det samma fast på andra sätt.

Hur går vi från ord till handling?

På konferensen i fredags, om integration, ledde jag två workshops på temat (utbildning i) interkulturell dialog och satt sedan i en avslutande panel. En bra dag, kändes det som. Som alltid är det dock svårt att få med sig åhörarna på tankarna jag har om kultur. Delvis är det därför jag tycker om att tala om ämnet, men det är också frustrerande att som forskare tala om något som alla har en egen (avvikande) uppfattning om. Jag upplever också kulturens hinder och möjligheter hela tiden, men efter alla års forskning och reflektion ser jag med lite andra ögon på både hindren och möjligheterna. Den viktigaste skillnaden mellan kulturvetares syn på kultur och lekmannens är att kulturvetare lärt sig se och förstå kontingenserna och hur mycket av tillvarons förändringsagens som sitter i huvudet på oss människor; inte i var och ens huvud, men i allas. Kulturen är ett slags kollektivt överjag och det krävs en hel del av den som vill lära sig se och förstå.

Kultur går inte att styra, och ändå är kultur resultatet av styrning. För att förstå kultur måste man lära sig hantera denna typ av paradoxer, vilket är svårt om man inte ser eller vill förstå. Ser man kulturen är den lättare att förstå, samtidigt som kulturen är lättare att förstå om man ser den. Det är ett slags Moment 22. Det är bland annat därför som jag valt bloggen som mitt viktigaste och huvudsakliga medium för förmedling av tankar. Kunskapen om kultur finns i helheten, mellan delarna och behöver spridas ut bland allmänheten som skapar, upprätthåller och förändrar kulturen. Kunskapen går inte att sammanfatta i ett fåtal aldrig så noggrant granskade artiklar som publiceras i vetenskapliga tidskrifter, som endast läses av forskarkollegor. Teorier och metoder för att undersöka kultur med kan man skriva artiklar och utbyta tankar med kollegor om, men inte insikterna som gör att polletten trillar ner. Förståelsen för kultur kommer i skov, och aldrig som resultatet av en presentation eller genomgång.

Det jag kan hoppas på efter en heldagskonferens som den vi arrangerade i fredags är att något av allt det som blev sagt kan leda till att någon av åhörarna ser på sin vardag med lite andra ögon än tidigare. Ofta tar det tid och sällan härleds insikten till budbäraren. På det sättet är kulturvetare ett otacksamt arbete, men det kompenseras å andra sidan av att meningsfullheten är stor. Samtidigt som människor (i plural, tillsammans med andra) har makten över kultren som sedan skapar möjligheter och utgör hinder är det enormt svårt att förstå vad som fungerar och hur det fungerar. De allra flesta människor vill och alla har lätt att drömma om det goda. Det finns så väldigt många goda intentioner där ute och om det var så att vi levde i teorin hade vi inga problem.

Det starkaste minnet som jag har från konferensen är en mening som dök upp under den avslutande paneldiskussionen, där en av deltagarna sa: Hur går vi från ord till handling? Det är frågan som alla ställer sig. Vi är överens om vad som är problemet och vad som måste göras och vi är överens om vad som kännetecknar det goda livet, men när planerna och intentionerna ska omsättas i handling blir det svårt. Det känns som kulturen kommer mellan, som om problemen sitter i väggarna, men det är i våra huvuden som hindren finns och spelar oss så många spratt. När frågan kom upp slog det mig därför att lösningen på problemet och svaret på frågan är: Genom att sätta ord på våra handlingar! Det räcker inte att vara överens om vad som ska göras för att det ska bli så, men genom att dokumentera vad som FAKTISKT görs och sedan med utgångspunkt i dokumentationen av vardagen tillsammans reflektera över tillvaron och på vilka sätt som handlingarna relaterar till visionerna och handlingsplanerna (om det som görs leder till att man närmar sig önskat läge eller rör sig bort från målet) ökar chansen att fler får syn på och lär sig bli bättre på att förstå kulturens inre logik.

Det låter enkelt och sanningen är att det faktiskt är enkelt; det svåra är att inse just det. Vi får den kultur vi förtjänar, inte den kultur vi önskar oss. Om frågan ställs som den gjordes i panelen leder det till att man fastnar i problemen, men om man vänder på det och sätter ord på handlingarna som utförs i vardagen och försöker förstå sambanden som leder till att det blir som det blir, istället för att arbeta fram ännu en värdegrund som antas lösa problemen åt oss och skapa nya handlingsplaner som implementeras, följs upp och utvärderas, kommer medvetenheten om kulturen att öka i samhället och därmed ökar förståelsen för hur allt och alla hänger ihop.

Vill man gå från ord till handling måste man sätta ord på handlingarna. Eftersom det är lätt och mycket belönande att drömma och sätta upp ambitiösa mål är det förförande enkelt att göra och slå sig till ro med det. Fast om man ska kunna handla i enlighet med orden måste man fokusera mer på handlingarna än orden!

Hur antecknar man?

Vad är en anteckning, och hur antecknar man? Det finns så oändligt många olika ingångar till lärande och kunskapsutveckling. Att det skulle kunna finnas ett enda bästa sätt, som fungerar för alla lärare, alla studenter, alla kurser och alla kunskapsmål håller jag för högst otroligt. Jag är öppen för att jag kan ha fel, självklart, men jag vet att jag blir både en sämre student och en sämre lärare om jag inte känner mig litad på och själv har ansvaret att göra på det sätt jag där och då, med stöd i kunskaper och erfarenheter, bedömer vara det bästa för mig och för dem jag interagerar med för tillfället. Min räddning i skolan var att ingen brydde sig om mig och mina resultat. Jag fick vara ifred och jag lärde mig därför just det och precis så mycket som jag under de dramatiska tonåren var kapabel att lära mig. Jag antecknade inte på lektionerna och läste inga läxor, men jag lärde mig ändå en hel del; tillräckligt mycket för att fatta hur viktigt det är med kunskap. Skolan öppnade dörren till vetandets värld, och mer än så var jag inte redo att ta till mig där och då. Hade någon tvingat på mig metoder och handgrepp, om jag inte fått vara ifred på högstadiet eller om något oroat sig för och gett mig uppmärksamhet för det jag INTE visste eller kunde förmå mig till att göra är jag säker på att jag hade känt ungefär som jag känner idag som lektor när min frihet kringskärs och allt fler arbetsuppgifter standardiseras och verksamheten blir allt mer kontrollerad. Jag återkommer av en anledning till detta att ju mer erfarenhet jag får, ju mer meriterad jag blir och ju bredare och djupare kunskaper jag tillägnar mig som lärare och forskare på högskolan, desto mindre eget ansvar får jag ta och desto mer styrd och kontrollerad blir jag. Det är enormt frustrerande och ett fullkomligt galet sätt att tänka och agera i en kunskapsnation!

Nåväl, jag hittar ändå sätt att kringgå reglerna och kan fortfarande finna avsättning för kunskaperna och erfarenheterna jag skaffat mig. Och arbetet som lektor ger mig också (fortfarande) möjlighet att fortbilda mig inom ramen för arbetet. Konferensen jag var på här i veckan gav mig enormt mycket inspiration, som ger mitt liv mening men som jag tyvärr knappast kommer att kunna omsätta i mitt arbete som lärare. Det så himla tragiskt, men inget jag kan göra åt och därför släpper jag det. En av presentationerna handlade om anteckningar och antecknade. Går det att effektivisera antecknande, var frågan som behandlades? Föredraget handlade om matematikundervisning, men jag känner absolut att tankarna är överförbara till andra områden. Jag inspirerades i alla fall tillräckligt mycket av anförandet om Fermatpedagogik att jag dristar mig till att skriva och publicera denna bloggpost. I väntan på en annan högskolepolitik och syn på organisering av undervisning samlar jag på mig och delar med mig av tankar som kommer i min väg på den bildningsresa som livet utgör.

Varför antecknar man, och hur gör man det? Dessa saker hänger ihop. Antecknar man för att "kopiera" boken och föreläsningarna? Antecknar man så mycket som möjligt under föreläsningen för att slippa läsa sedan, för att man är lat? Eller antecknar man för att hålla uppmärksamheten uppe, för att tvinga sig själv att fokusera på det som sägs? Föredragshållaren hade gjort en enkät med studenterna där man ställde frågan om hur och varför studenterna antecknar, och det visade sig att svaren skilde sig åt ganska mycket. En lång rad missuppfattningar identifierades, vilket ledde till att man ville prova en ny väg och hjälpa studenterna att anteckna på ett mer konstruktivt och kunskapsutvecklande sätt.

Boken används mindre och mindre av dagens studenter. Föreläsningen har kommit att bli en genväg till innehållet i och allt mer en ersättning för läsning av boken som idag av många studenter uppfattas som en sekundär källa till kunskap. Detta var detta problem som föreläsaren såg i sin undervisning och som pedagogiken utvecklats för att råda bot på. Om dagens studenter förutsätter att läraren måste ta upp allt som kommer på examinationen sedan blir studierna instrumentella och resultatet av studier på högskolan rör sig allt mer bort från bildningen som det trots allt fortfarande talas uppskattande om. Fast även kunskapen är hotad om och när högskoleutbildning allt tydligare och för allt fler handlar om att ta till sig och upprepa fakta. Presentatören gav studenterna i uppdrag att ta med sig boken och uppmanade dem att skriva i marginalen, dels för att göra boken till sin, dels för att faktiskt arbeta med innehållet och visa hur föreläsningen och kurslitteraturen hänger samman.

Det var rubriken Frematpedagogik som fångade mitt intresse. Föreläsaren använder kurslitteraturen mer aktivt så att studenterna inte själv behöver känna att man måste göra jobbet helt själv. Pedagogiken går ut på att man tar med sig läroboken till föreläsningen och stryker under och gör anteckningar i marginalen. Uppslaget till pedagogiken fick läraren när han var i högskolans bibliotek och tittade i en gammal och värdefull bok, nämligen matematikern Fermats egen utgåva av Euklides Elementa, där den berömda formuleringen finns nedskriven, att han funnit beviset för ett gäckande teorem men att det inte fanns plats i marginalen för att nedteckna det. Fermats gåta och lösningen av den är som jag förstår det en spännande historia som finns nedtecknad i en känd populärvetenskaplig bok som jag tänkt men ännu inte fått tid att läsa. Pedagogiken gick ut på att låta studenterna lära sig vägleda sig själva in i boken genom att skriva frågor och preliminära analyser i marginalen. Kanske passar det bättre för matematikundervisning, men jag tänker att detta sätt att läsa och lyssna på föreläsningar gör det möjligt att peka på och lära sig förstå vad som står mellan raderna i böckerna. Boken blir något som läraren och studenterna möts kring, från olika håll. Pedagogiken handlar om att skapa en miljö där man kan och vågar ställa frågor om olika sätt att förstå det som faktiskt står i boken. Fokus riktas mot innehållet och kunskapen och främjar kollektivt lärande. Oerhört tilltalande och enormt intressant att ta del av en lärarkollegas tankar om egna erfarenheter, till skillnad från att lyssna på en pedagogikexpert som behandlar en som en okunnig student som ska undervisas och examineras på en kurs.

Föreläsaren berättade att det visserligen visade sig att fler stydenter fick underkänt, men det visade sig OCKSÅ och framförallt att fler studenter fick högre betyg när man praktiserade Fermatpedagogik. Min analys av det högintressanta utfallet är att det verkar som om pedagogiken ledde till att det blev tydligare vilka studenter som faktiskt läser på högskolan för kunskaperna och som därför är intresserade av att skaffa sig en utvecklad studieteknik, och vilka studenter som läser pragmatiskt och endast för att få godkänt på tentan. Studier på högskolan ska handla om kunskap och leda till kvalificerat lärande som stannar kvar hos studenten och kan omsättas ute i arbetslivet. Högskolestudier ska inte handla om att producera poäng och examina, men det är så det blir eftersom genomströmning är en faktor som måste tas hänsyn till. Fler underkända innebär antingen mindre pengar till högskolan eller (obetalt) merarbete för läraren. 

Poängen, min avslutande reflektion: Som jag lyssnade på presentationen fick jag upp ögonen för en oerhört spännande pedagogik som går ut på att hjälpa studenterna skapa en relation till boken som fysiskt föremål. Om fler lärare arbetar på detta sätt men varianter av Fermatpedagogik skulle bokens status kunna höjas och det är jag övertygad om skulle leda till mer kunskap och bättre kunskapsutveckling bland befolkningen som helhet. Boken är kanske inte hotad idag, men dagens studenter köper definitivt färre böcker, delvis beroende på att lärarna tvingas använda tillrättalagda och pedagogiskt förklarande läroböcker för att hålla genomströmningen uppe. Idag köps det dessutom in allt färre böcker i grundskolan, och digitaliseringen riktar fokus och uppmärksamheten mot innehållet och informationen, vilket gör att kunskapen och framförallt bildningen hamnar i skymundan. Tillfredsställelsen i att vara omgiven av böcker man läst och böcker man ska läsa är en viktig aspekt av lärande och kunskapsutveckling. Boken är kunskapens artefaktnivå. Föreläsningarna och studenternas självständiga läsning av texten är kunskapens normer och värderingsnivå, och lärandet som med tiden leder till bildning är kunskapens grundläggande värdering. För att tala med och dra paralleller till organisationsteoretikern Edgar Schein.

Det är på konferenser jag tänker som allra bäst, ingen tvekan om det!

Flerstegs- och kunskapsöverskridandepedagogik

Kanske skriver jag om något som redan finns och som andra tänkt mycket mer kring; det tror jag nog att jag gör, men jag skriver lika mycket för mig själv som för andra och har aldrig förstått poängen med att man inte skulle kunna få sätta sina tankar på pränt innan man kollat noga vad som redan sagts i frågan av andra. Det hämmar den intellektuella utvecklingen om experter tilldelas den makten. Ju fler som tänker och skriver desto bättre. Jag skriver snabbare än jag läser så i en värld där man måste ha koll på allt som skrivits av andra är jag en förlorare, och det är många som fungerar som jag. Därför skjuter jag här lite från höften och sätter ord på mina tankar. Om någon annan tänkt samma är det gott och väl, då ligger det något i det jag tänkt och slår jag in öppna dörrar är det enkelt för den som läser att stänga sidan och göra något annat istället. Jag hävdar inte att jag säger något nytt och revolutionerande.

Ett sätt att lägga upp föreläsningarna skulle kunna vara att ställa en svår fråga som relaterar till föreläsningens tema men som ligger på en högre nivå. Studenterna får fundera själva en kort stund och sedan skriva ner ett svar, som därefter diskuteras med en eller två studiekamrater. Efter en stunds diskuterande får studenterna reflektera på egen hand igen över det första svaret och eventuellt ändra det innan det presenteras för gruppen; innan läraren reflekterar dels över svaren, dels över den eventuella förändringen mellan det första och andra svaret, dels över egna reflektioner kring svaret på frågan. Låt säga att man lägger 15 minuter på övningen. Jag tror det är väl investerad tid, även om det handlar om aspekter som ligger utanför kursmålen.

Vill vi verkligen främja lärandet i landet är det viktigt att läraren kan och får föreläsa om ämnet mer på djupet och bredden än vad kursplanen anger. Den målsäkrade skolan är inte en kunskapsskola, det är en resultatfixerad skola där allt handlar om att finna den snabbaste vägen till facit. Det är en verklighetsfrämmande skola vars enda uppgift är att sortera människor. Kunskapsutveckling främjas inte av och handlar inte om att få svar, utan om att lära sig konstruera frågor som leder framåt och inse hur lite man vet. New Public Management tvingar både lärare och elever/studenter att följa regler och fokusera på mål. I en kunskapsskola handlar undervisningen om att lära sig ÖVERSKRIDA målen, tänja på gränserna och öva sig i att tänka nytt. New Public Management i skolan leder till efterfrågan på kompetens att att så snabbt och effektivt som möjligt upprepa redan kända fakta. Det är förödande för lusten att lära. Om undervisningen släpptes fri och lärarna kunde ta fler egna initiativ i klassrummet, om kvalitet sågs som något som skapas relationellt, inte som ett fastställt mål som ska säkras till varje pris, skulle undervisningen bli mer stimulerande både för läraren och för studenterna som kommer till föreläsningen och högskolan för att lära. 

Läraren måste kunna tala om mer än vad som kommer på tentan och det måste finnas utrymme för studenterna att själva gallra bland kunskaperna de får sig till livs. Ett kvalitetssäkrat upplägg främjar inte självständighet; självständig kan man bara bli om man tvingas välja väg på egen hand och själv måste ta ansvar för valen man gör. Om (hög)skolan ska kunna bli en levande plats måste det finnas utrymme för improvisation och vara högt i tak. Kunskapen och lärandet måste placeras i centrum, inte måluppfyllelse, ekonomi eller individen (utbildning handlar om det som händer mellan människor, inte om läraren eller eleven/studenten). Igår läste jag utvärderingar igen, och som vanligt får jag höra att jag ställer för höga krav, trots att jag inte underkänner fler än någon annan i lärarlaget. Jag ställer höga krav på studenterna, det är helt riktigt, men när jag rättar tentor är jag inte hård och hänsynslös. Studenterna vill ha PowerPoints och de vill att jag ska fokusera på det som står i boken: de vill att jag ska hjälpa dem klara tentan. Fast det är inte så jag ser på min uppgift som lärare på högskolan; det är inte så jag ser på högskolans uppgift. Det är dock inte studenternas fel, jag klagar inte på dem. New Public Management är boven i dramat, som får studenterna att tänka som systemet vill och gör dem resultatfokuserade. Studenter har i alla tider varit quo seekers och människan är till sin natur lat. Därför passar jag inte in in och uppfattas som ett problem, ett hinder på vägen mot den examen som systemet "lovat" studenterna och som högskolan tjänar pengar på att producera. Jag får indirekt kritik för att jag litar på studenternas förmåga att lära och för att jag sätter kunskapen och lärandet i centrum. Det gör mig ledsen och frustrerad och jag vet inte hur länge jag kommer att orka kämpa i motvind. Det som håller mig kvar är mailen från nöjda och tacksamma studenter och kontakten med gamla studenter som säger att jag inte ska ändra på mig, att jag ska fortsätta vara den lärare jag är. Tyvärr skriver dessa studenter sällan fritextkommentarer i utvärderingarna. Det gjorde inte jag heller som student. Jag litade på lärarna, lyssnade uppmärksamt, tog eget ansvar för mitt eget lärande. Visst varierade kvaliteten på kurserna jag gick och alla lärare var inte lika inspirerande att lyssna på, men jag var inte där för att bli underhållen, jag var där för kunskapens skull. Den som är självständig och söker sig till högskolan för att på egen hand bedriva STUDIER klagar inte, hen ställer frågor, engagerar sig i klassrummet, läser böckerna och ser till att få det hen behöver, vilket man som lärare bara har en vag aning om.

Problemet med detta sätt att se på och tänka kom undervisning är upplägget förutsätter att läraren får använda sin kompetens att BEDÖMA svaren. Tentor ska inte rättas, resultatet ska bedömas: bara så kan kunskapen placeras i fokus och utbildningen rikas mot bildning. Annars blir det svar och faktaöverföring. New Public Management handlar om att nå mätbara mål och MÄTBARHET blir därför viktigare än innehållet och kunskapskvaliteten. Resultatet står i fokus, statistiken och jämförbara nyckeltal, vilka relateras till ekonomi. Därför tas det om betydelsen av rättssäkerhet i examinationerna, vilket en tanke som inte är kompatibel med lärares bedömningskompetens. Kunskap är inte en vara som kan reklameras. I en kunskapsskola bedömer lärarna inte resultatet, utan elevernas och studenternas förmåga att ta till sig ny kunskap och tänka kritiskt. Ju mer det talas om rättssäkerhet, desto fler överklagandeärenden tvingas vi lärare hantera, vilket tar tid och energi från kunskapen och lärandet.

Talet om effektivisering av högre utbildning skrämmer mig för det leder till att bildningsperspektivet försvinner och påverkar kunskapen samt lärandet menligt: det vill säga studenternas egen förmåga att förstå kunskapsutvecklingens hur och varför. Allt mer fokus och uppmärksamhet riktas mot fakta, kontrollerbarhet, styrning, målfokus och genomströmning. Det talas dessutom allt mer och allt oftare om behovet av samläsning: av ekonomiska skäl samlas studenter ihop till stora grupper i stora salar. Och det tvingar i sin tur lärarna att anpassa undervisningen efter ekonomin, istället för efter kunskapen, som därmed utarmas. Det talas även om vikten av att läsa strategiskt, vilket innebär att många idag bara läser de kurser som behövs för att få sin examen; fast hur vet man vad man kan komma att behöva i en framtid som ingen idag vet någonting alls om?

Manliga genier och bestämdhetens pris

Känslan av att man måste ha en bestämd åsikt i snart sagt alla frågor för att bli tagen på allvar blir allt tydligare, vilket tillsammans med det utbredda kravet att tydligt ta ställning i olika frågor, gör något med oss och vårt sätt att tänka och det påverkar hur vi ser på varandra och vad det innebär att vara människa. Om bara en kan ha rätt och om endast en åsikt kan stämma tvingas människor bevaka sin POSITION i förhållande till andra, snarare än relationen mellan. Och när bara en åsikt anses vara den rätta är risken stor att människor som är osäkra på sin position väljer att följa andra snarare än tänka själva. Det ligger ingen värdering i detta, för det så människor fungerar.

Ännu en fråga av karaktären hönan och ägget; vad beror på vad? Att jag tänker på detta just nu har med den enormt fascinerande kampanjen (och dess spin-off kampanjer) #Metoo att göra. Plötsligt händer det, liksom. Som det verkar blåser det inte över. Så många kvinnor har utsatts så ofta och har väntat så länge på att det äntligen ska hända något. Och när stenen väl sattes i rullning går den inte att stoppa. Kvinnor har länge setts som ett särintresse som visserligen är viktigt, men det finns (eller fanns) alltid viktigare problem att ta tag i först. Nu visar det sig och blir uppenbart för alla att mänskligheten till hälften faktiskt består av kvinnor. Naturligtvis kommer rörelsen som satts igång och fått fart inte att stanna nu. Varför skulle kvinnorna backa nu, när deras erfarenheter plötsligt tas på allvar? Särskilt inte som det finns VÄLDIGT många män där ute, mig själv inkluderad, som tänker och känner: ÄNTLIGEN.

Äntligen riktas fokus mot männen med makt som genom åren kunnat utnyttjat sitt inflytande för att tilltvinga sig sex utan att någon reagerat och tagit problemet på allvar; men jag hoppas och tror att det inte stannar där utan att patriarkatet och mäns makt över kvinnor rent generellt kommer att utmanas på samma sätt. Nästa gång frågan om kvinnorepresentationen i företagsstyrelserna kommer på tal hoppas jag att frågan inte lättvindigt kommer att kunna viftas undan med att man inte hittar kompetenta kvinnor. Jag vill tro att #Metoo är början på en omvandling av samhället, kulturen, relationerna mellan människor och synen på kunskap. Jag hoppas att vi äntligen kan komma att lyssna mer på VAD som sägs och mindre på VEM som talar. I ett samhälle där positioner är viktigare än relationer kommer den med makt och anseende att kunna agera precis på det sätt som vissa män agerat under alla år och utan att det fått några konsekvenser. De underordnade har alltid haft möjlighet att göra sin röst hörd, men om det som sagts har utgjort ett hot mot rådande ordning är det ingen som har lyssnat. Förhoppningvis kan det bli ändring på det nu.

Det är viktigt att ta ställning, ingen tvekan om det. Och i många frågor finns inte utrymme för tvekan, det finns bara ett enda giltigt och rimligt svar. Samtidigt tvingar detta sätt att tänka och se på kunskap fram en dikotomi där alla uttryck för tvekan betraktas med misstänksamhet: Hur tänker du? Svara, antingen eller, och du får bara välja en och ett. Nyanser och komplexitet försvinner, liksom förståelsen för dessa kvaliteter. Allt och alla hänger ihop. Kulturen är en dynamisk helhet. Det går visserligen att peka ut rötäggen, (och männen som i kraft av sin makt kunnat utsatta kvinnor för övergrepp får stå sitt kast; jag tycker inte synd om dem) men vi är alla, män som kvinnor, del i att det varit som det var och ska förändringen faktiskt bli varaktig räcker det inte att slå sig till ro med att männen granskas och oegentligheter straffas, det krävs mer än så för att #Metoo inte ska bli en storm som blåser över utan att någon varaktig förändring kommer till stånd. Det handlar nämligen inte bara om männen, det handlar om kulturen som växer fram mellan oss alla.

Frågan man behöver ställa sig och vad det handlar om är följande: Är det manliga geniets dagar räknade? Är det äntligen dags att göra upp med och överge myten om excellens? Människa, med allt vad det innebär, blir man tillsammans med andra. Det är ett närmast omänskligt krav att ställa på en enskild att hantera upphöjdheten som genikulten innebär. Männen som nu hängs ut i medierna är lika mycket offer som kvinnorna de utsatt för övergrepp. Inte så att det är synd om dem, självklart har alla ett ansvar för vad de gör och får ta konsekvenserna av sitt handlande. Fast utan den upphöjda positionen och övrigas idealisering av deras person, utan tron på individens autonomi och enskidas förmåga, hade männen aldrig blivit upphöjda och okränkbara. Ingen människor förtjänar att bli så upphöjd och idealiserad som individer tenderar att bli i vår kultur. Hur mycket man än önskar att det var och fungerade så är människan och mänskliga framsteg aldrig soloprestationer. Ingen människa är en ö och vi står alla på tidigare generationers axlar och bygger tillsammans vidare på andras arbeten. Ingen förtjänar att skiljas ut och höjas upp på det sättet som genierna, vilka nu ifrågasätts, kommit i åtnjutande av. #Metoo visar oss hur bräckliga vi människor är och hur lätt vi har att ta oss vatten över huvudet. Jag tycker det är den viktigaste lärdomen av det som händer, och för att det inte ska bli en stod som blåser över är detta något vi måste reflektera över.

Genialitet och ödmjukhet är två egenskaper som kräver en väl utvecklad, kollektiv förmåga att hantera komplexitet för att kunna förenas. I den dikotoma, ojämlika värld vi så länge levt i har man fått välja: antingen genialitet eller ödmjukhet. Och så har det gått som det gått. Den som betraktats som det ena har inte uppfattats som det andra. Det manliga geniet har levt, verkar och fått fritt spelrum för sina lustar i den skugga som genialitetens glans skapat åt honom.

Kanske ska vi sluta satsa på excellens och börja premiera helt vanliga, plikttrogna, strävsamma och pålitliga, vänliga människor istället, överallt. Kravet på bestämdhet och säkerhet har ett pris och det är inte bara bovarna som får betala, vi får alla leva med konsekvenserna. Och är det något som #Metoo visar är det att genikulten och samhället där den levandehålls inte rymmer några vinnare, alla förlorar mer eller mindre. Lärdomen jag menar att vi borde dra är att samverkan är viktigare att värna och fokusera på än enskildas excellens. Det gäller överallt. Ett jämlikt samhälle bygger på relationer, inte på positioner, och en förutsättning för det är att den kollektiva förmågan att förstå och hantera mångfald och komplexitet är väl utvecklad. Ett jämlikt samhälle är ett hållbart samhälle.

Kontextrika problem

Det är en ENORM skillnad mellan att lyssna på lärarkollegor som talar om aspekter av och erfarenhet från sin praktik, och att lyssna på pedagogiska experter som talar om hur man ska göra. Lärare som talar till andra lärare är på samma nivå och talar med åhörarna istället för att tala till. Självklart finns det behov av pedagogiska kurser för lärare, men efter att man lärt sig grunderna och själv börjat praktisera undervisning är kollegialt utbyte ÖVERLÄGSET pedagogisk utbildning, både för kompetens- och kursutveckling. Lärande är en ömsesidig verksamhet och handlar om det som händer mellan människor, därför bör fortbildningen och erfarenhetsutbytet också vara upplagd på det sättet. Det är stor skillnad på ett samtal om lärande som bedrivs mellan likar och med utgångspunkten att we are in this together, och en expert som kommer utifrån och talar uppifrån med hänvisning till forskning. Lärare ska undervisa, inte undervisas, och ingen expert kan veta något om vem den enskilde läraren i publiken är, hur hen tänker och vad som händer i just de klassrum som hen agerar i.

Vill man inte lära sig finns det ingen pedagogik i världen som kan råda bot på det; det är lärandets första och viktigaste regel, och det gäller för både lärare och elever/studenter. Först måste man vilja lärare och samtidigt förstå att man måste göra HELA jobbet själv. Om skolan och utbildningssystemet byggde på den tanken, om det var utgångspunkten för organiseringen av verksamheten skulle kunskapen hamna i centrum på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Att ge sken av att det skulle kunna fungera på något annat är förödande för kunskapsutvecklingen. Lärare kan bara hjälpa den som vill veta och förstår vad som krävs av en. Sedan, när rollfördelningen klarats av, kan undervisningen och lärandet börja. Det talas om kompetenta barn, men av någon outgrundlig anledning är det inget man vågar bygga skolverksamheten på. Därför kommer alldeles för många studenter till högskolan utan att förstå vilka krav som ställs på den som på EGEN hand ska bedriva studier på högre nivå. "Detta har ingen talat om för mig tidigare", är en alldeles för vanlig mening, som förment vuxna människor uttrycker i rollen som student. Och jag hör dessutom följande, på tok för ofta: "Ingen har klagat på mitt språk tidigare." Om inte ens lärarna på högskolan anses kompetenta och ansvarsfulla nog att på egen hand arrangera för sin egen fortbildning, är det en signal att ta på största allvar. Jag återkommer ofta till tanken om att alla som finns och verkar i skolan, även eleverna och studenterna borde betraktas som LÄRARE, för de är alla där för kunskapen och lärandet.

Nåväl, det blev en väl lång introduktion till det jag egentligen ville skriva om, (fast det hänger ihop) nämligen en högintressant presentation från igår (på utbildningskonferensen, på Chalmers som jag ska tala på idag), av en fysiklärare som talade om lärarlagets erfarenheter av introduktionen av och arbetet med kontextrika problem. Rubriken fångade mig och presentatörens engagerande sätt att tala om undervisningen höll mig kvar och triggade min fantasi.

Presentationen handlade om en kurs i fysik som lärarna gjort om för att hjälpa studenterna tänka och förstå bättre. Efter första gången kursen gick visade det sig att studenterna var mycket nöjda med både lärarna och undervisningen, men inte med tentan, som många fick underkänt på. Studenterna klagade över att problemen och lösningarna de jobbat med i läroboken, som de klarat av att lösa galant, inte var samma som i examinationen på kursen. Och problemet de skulle jobba med i den nya tentan liknade heller inte problemen som tidigare tentamina byggt på. Mycket talande detta, och jag känner igen mig precis. Studenter hatar överraskningar och vill ha kontroll och överblick, och de vill klara tentan. Trots att verkligheten aldrig fungerar på det sättet vill studenterna att undervisningen ska vara en trygg plats där man får så mycket hjälp och service som möjligt. Det som var så uppfriskande och inspirerande var att lärarna på kursen inte tog hänsyn till detta, de satte verkligen KUNSKAPEN i centrum. Det som slog mig där, liksom i mina egna möten med just ingenjörsstudenter är att de verkar ha lättare acceptera att de får underkänt. Kanske har det med ämnets natur att göra; antingen kan man räkna eller också inte, och det går inte att skylla på lärarna. Så är det inte i hum/sam-kurser, där får vi lärare ägna allt mer av tiden som finns till förfogande åt att motivera våra bedömningar, som om studenterna var mer kompetenta på den saken än en disputerad lärare med över 20 års erfarenhet av undervisning. (Inställningen till lärarna är påfallande lik pedagogikexperternas syn på lärarna ...). Jag minns en absurd situation för några år sedan, när vi bytte examinationsform, från salstenta till hemtenta, och det blev uppror i klassen. Vi tvingades arrangera ett stormöte där vi bombarderades med frågor om varför vi ändrat form och om vi verkligen vista vad vi gjorde. Detta var innan tentan delats ut och de drivande studenterna (långt ifrån alla var upprörda, de flesta förstod) agerade som om vi lärare tagit oss friheter som de som kunder inte kunde acceptera. Tänk om vi gjort som lärarna i fysikkursen? Det skulle jag verkligen vilja, men jag tror inte jag orkar ta striden. Systemet jag verkar i ger mig som lärare helt enkelt inte tillräckligt med stöd.

I korhet gick det ut på följande fem punkter (som någon av åhörarna refererade till som mattefemman), i min tolkning:

1. Lära sig visualisera problem (rita/skapa egna figurer) utifrån ett antal grundprinciper som inte bara innehåller exakt den information som behövs för att lösa problemet. Verkligheten är som den är och det är där som kunskaperna som undervisningen handlar och man som student ska utveckla. Metodiken bygger på tanken att vidga horisonten, från tentan, poängen och examen, till arbetslivet. Självklart innebär det att studenterna måste ta ett större ansvar, men varför skulle det vara ett problem? Efter utbildningen är de utlämnade till sig själva och kan inte skylla på någon annan. Studenter på högskolan är vuxna människor och är de inte där för kunskapen har de inte där att göra. Jag är enormt trött på att behöva förklara, motivera, locka och pocka för att få studenterna att göra vad man rimligen borde kunna kräva av någon som studerar för att lära.

2. Lära sig tillämpa gamla kompetenser och fungerande lösningar, på nya problem. Det visade sig att studenterna klarade av att lösa problem som de löst tidigare, men om något ändrades stod de handfallna och förstod inte alls hur de skulle göra. Om den högre utbildningen verkligen ska vara en förberedelse för ett kvalificerat arbetsliv är denna brist verkligen något att ta på allvar. Fokus idag ligger alldeles för mycket på genomströmning, och bristerna som beskrevs här är skrämmande talande för vad målstyrning, kvalitetssäkring (det vill säga kontroll av lärandeprocessen och utfallsgarantin som indirekt lovas), räknandet av poäng och examen, får för konsekvenser. Kunskapsutvecklingen blir lidande och studenternas kompetens att lära berövas dem. Så länge genomströmningen är god anses allt gott och väl, men ute i arbetslivet räcker det inte att kunna lösa standardiserade skolboksexempel, där måste man kunna ta eget ansvar, tänka själv och tillämpa kunskaperna och lösningarna i ständigt nya och annorlunda kontexter. På just den kurs som presentationen handlade om fick studenterna beskriva fysiken som problemet relaterar till, och reflektera över olika lösningar och dess problem och förtjänster. Lärarna nöjde sig alltså inte med att få in rätt svar, deras ambitionsnivå var högre och sträckte sig bortom kursen, vilket borde vara en självklarhet. Och mina tankar började genast snurra: Hur skulle jag kunna tänka i mina kurser och examinationer; hur skulle jag kunna överföra kunskaperna som läraren förmedlade till min utbildningsvardag? Jag fick massor av idéer och ser en lång rad möjligheter, som tyvärr faller på att jag inte verkar i ett system som sätter kunskapen i centrum. Jag orkar inte med ett stormöte till där jag måste motivera hur jag tänker, och bara föreställningen om vad jag skulle kunna dra på mig för typ av kritik om jag försökte göra det jag skulle vilja, håller mig tillbaka. Kundnöjdheten är trots allt viktigare, det är signalerna jag får även om ingen säger att det är så.

3. Kunna relatera kunskapen och lärandet till verkligheten. Studenternas examen handlade om att de skulle göra en plan för hur problemet skulle lösas, och sedan skulle planen genomföras och studenterna skulle förklara vad som hände. Och dessutom reflektera över processen. Den röda tråden genom hela presentationen var att flytta ansvaret för lärandet från lärarna till studenterna, vilket kräver förståelse för vad som faktiskt krävs för att lära sig, till skillnad från att bara klara tentan. Presentationen handlade inte om teknikaliteter, eller det var i alla fall inte så jag lyssnade och tog den till mig, den handlade om hur man kan höja ambitionsnivån i undervisningen och ställa högre krav på mer utvecklad kunskap. Det är uppenbart att kursen blev mindre effektiv, men också att kunskapen blev mer gedigen. Och varför har vi en högskola egentligen? Frustrationen jag känner när jag skriver och tänker om detta är plågsam. Vi borde alla jobba som läraren som höll i presentationen, men organiseringen av högre utbildning, regelverket och New Public Management hindrar både oss lärare och studenterna att faktiskt utveckla kunskap. Vi förväntas producera resultat.

4. Tänka i flera logiskt sammankopplade led. Förmågan att ta med sig kunskaper från en kontext till en annan och att faktiskt dra egna slutsatser med utgångspunkt i beslut man själv tagit tidigare om vad som är bäst att göra när man kommer till nästa steg, är enormt viktig. Tyvärr tar det tid, dels att lära sig förstå detta, dels att inse hur mycket dedikerad tid och energi som krävs för att lyckas. Jag tycker det är självklart, men det är omöjligt att genomföra tillsammans med studenter som skriver i kursvärderingen att, "NN ställer alldeles för höga krav på oss studenter". Och jobbar man heltid vid sidan av eller bara är intresserad av att få sina poäng är det omöjligt att nå den abstraktionsnivån som borde vara självklar i den högre utbildningen. Här märks gymnasifieringen av högskolan som allra tydligast.

5. Sista punkten handlade om att låta undervisningen som leder fram till examen kretsa kring dessa aspekter. Kort sagt handlar det om att göra det svårt för studenterna att glida igenom kursen, om att verkligen gör vad man kan som lärare för att garantera att studenterna kan det man kan förvänta sig av någon med en högskoleexamen. Dagens strikt kontrollerade och standardiserade system för kunskapskontroll bygger mer på rättssäkerhet än på kunskapskvalitet. Man kontrollerar det man kan kontrollera, inte det man måste för att faktiskt veta vad studenterna verkligen kan. Idag ska allt som rör kurserna vara länkat till målen för examen, vilket gör att det som händer sedan hamnar ur fokus. Det jag tyckte var så uppfriskande och hoppfullt var att fysiklärarna tänkte längre än så och faktiskt även med studenternas goda minne, fick och kunde ta ett mycket större ansvar än så. Kursen som presenterades handlade verkligen om lärande för livet. 

Det var inte slut där. Presentationen avslutades med att man talade om hur viktigt det är att följa upp närvaron på föreläsningar och seminarier och relatera den informationen till vem som klarat tentan. Det visade sig nämligen att de som inte tog del av lärarnas undervisning var de som troligast blev underkänt. Det spelar så klart roll vem som skriver vad i kursvärderingarna. Har man inte varit på handledningen blir det så klart svårt att förstå vad examinatorn säger och varför man får underkänt, och självklart tycker de som får underkant att kraven är för höga, särskilt om man bara läser för att få sina poäng. Jag har aldrig känt och vägrar acceptera att det skulle vara min roll som lärare att hjälpa studenterna att få godkänt på tentan eller ansvara för en hög genomströmning. Jag är lärare för lärandets skull och finns där för alla studenter som liksom jag själv söker KUNSKAP. Jag vägrar tala om hur man ska göra; min undervisning handlar om hur man kan tänka för att arbeta självständigt och ta egna beslut. Och jag känner mig enormt inspirerad och stärkt av presentationen som verkligen blev en vitamininjektion, även om jag inser att jag troligen inte kommer kunna omsätta särskilt mycket av det jag lärde mig i min egen lärarvardag, men bara detta att få höra att det faktiskt går ger mig hopp och framtidstro.

Vill vi ha självständigt tänkande och kritiskt medvetna studenter måste undervisningen (kunna) göras mer komplex och kontextrik!