Postsanningens ursprung 1

Snubblar över en intressant artikel skriven av Jonas Elvander, publicerad i tidningen Arbetaren, som handlar om postmodernism och postsanning. Jag tänker mig att det ska bli en serie bloggposter där de första utgår från Elvanders försvar för postmodernismen, och de senare utgår från en annan, kritisk artikel om samma ämne som jag också hittat. Min mission är inte att försvara postmodernismen, den ska självklart granskas lika minutiöst som allt annat som sägs i namn av vetenskap och med anspråk på att vara kunskap. Jag vill dock försöka visa på relevansen och användbarheten med postmodernismen och dess olika varianter, vilket inte är samma sak som att säga att allt som sagts i namn av postmodernism är klokt och bra. Så är det inte, inte på långa vägar, men att dra alla forskare inom ett vetenskapligt fält över samma kam, och dessutom, vilket är vanligt, jämföra det sämsta hos det man kritiserar med det bästa hos det man själv företräder, är orättvist och ovetenskapligt. Många gånger tycker jag dessutom att kritiken är ovärdig, men det faller ju bara tillbaka på kritikerna. Elvander skriver.

På senare tid har det i vissa läger blivit populärt att hävda att det högerpopulistiska uppsvinget för ”alternativa fakta” skulle ha sina rötter i en postmodernistisk samhälls- och kunskapssyn. Men ett sådant resonemang är förvirrat och grunt, menar journalisten Jonas Elvander.

Sedan begreppet ”post-sanning” gjorde inträde i det officiella ordförrådet i slutet av förra året har det i medierna åter blivit populärt att tala om postmodernism. Flera skribenter har försökt göra fenomenet och dess påstådda relativism ansvarigt för den ”faktaresistenta” högerpopulismens uppsving i västvärlden.

Det är relatvismen som ställer till det, tror jag. Det som är relativt kan inte låsas fast och det går heller inte att nå säker kunskap om det. Människan eller snarare det mänskliga intellektet, verkar ha svårt med osäkerhet och ambivalens, öppenhet och relativsim, allt som hotar tryggheten upplevs hotfullt och undviks instinktivt. Fullt förståeligt, men olyckligt om det är vetenskap man sysslar med. Undersöker man världen och verkligheten vetenskapligt går det inte att hålla sig med några förutfattade meningar om svaren. Då är det inte vetenskap man sysslar med. Postmodernismen utmanade vetenskapen genom att visa att världen och vetandet kanske inte var så konsistens som man trodde. Genom att söka efter och granska tillvarons kontingenser, det vill säga allt som är möjligt, men inte NÖDVÄNDIGT, grep man sig an det vetenskapliga arbetet med lite andra utgångspunkter än den etablerade och traditionstyngda vetenskapen. Postmodernismen ställde andra typer av frågor, och som man frågar får man svar. Relativismen som postmodernismen talar om är inget man hittat på, relationen mellan makt och kunskap är inte fantasi, utan resultatet av vetenskaplig verksamhet. Allt är inte relativt, det kan ingen verklig forskare hävda och har ingen verklig forskare heller hävdat. Om någon uttryckt sig så har man gjort det slarvigt eller också är man en dålig forskare. Det betyder inte att det skulle vara ovetenskapligt att undersöka tillvarons kontingenser. Att granska makten är utmana även etablerade sanningar gör man dock inte ostraffat. Det finns massor av ömma tår att trampa på, vetenskapliga revir att försvara och framgångsrika karriärer och privilegier som mäktiga innehavare inte vill få ifrågasatta. Självklart mobiliseras det och rådande ordning försvaras mot upprorsmakarna som har fräckheten att granska makten.

Att förknippa förekomsten av populism, alternativa sanningar och faktaresistens på postmodernismen ser jag som ännu ett försök från makten och den etablerade, kungliga vetenskapen att försvara sina privilegier. Jag kom in i akademin mitt under det som idag omtalas i termer av vetenskapskriget under 1990-talet, utan att ha en aning om det. Jag var doktorand under en väldigt spännande och omvälvande tid; ett slags akademins hippiera när det var högt i tak och debatterna var levande. Visst fanns det doktorander som sa märkliga saker på seminarierna, och en del av uttalandena handhade bara om att provocera professorn och etnologins kanon. Jag är oerhört tacksam för att jag fick vara med och fick känna på hur det kan vara i en miljö där KUNSKAPEN står i centrum och där det akademiska samtalet och viljan att veta var den viktigaste drivkraften. Utan att veta om det skolades jag in i postmodernismen. Det betyder dock inte att jag är den eller någon annan vetenskaplig skolbildning trogen. Jag är i akademin för kunskapens och lärandets skull, i inte för att skaffa mig makt, pengar eller privilegier. Jag försvarar ingenting, jag söker kunskap. Verktygen från den postmoderna verktygslådan är oundgängliga och kritiken mot postmodernismen som nu blossar upp igen är ovärdig en vetenskaplig akademi och leder inte till att ett kunskapssamhälle utvecklas. Jag håller med Elvander om följande.

Men kunskapen om vad postmodernismen egentligen är tycks inte vara särskilt djup, vilket gör att diskussionerna snarare bidrar till den förvirring som många skribenter i sanningens namn säger sig vilja bekämpa.

Här avslöjar sig kritikerna. Vetenskaplig kritik som inte bygger på evidens och grundlig analys av det man kritiserar är inte VETENSKAPLIG utan politisk eller populistisk beroende på hur välgrundad och argumentationen är och om den håller ihop eller inte. Den som utan att anföra några belägg för sin sak anklagar postmodernismen (som på inget sätt är en sammanhållen skolbildning eller ett konsistens begrepp) för problemen som idag poppar upp i samhället i form av relativism och talet om alternativa sanningar skjuter på budbäraren. Postmodernismen upptäckte förekomsten av relativsim och undersökte tillvarons kontingenser, men hävdade aldrig att "anything goes", att din sanning är lika god som min. Paradoxalt nog är det precis detta som kritikerna av postmodernismen ofta gör sig skyldiga till när man säger att postmodernismen är ett hot mot kunskapen och att den vetenskap de själva företräder har hittat den enda, rätta vägen. Ska något kritiseras i namn av vetenskap finns det regler att följa och krav att leva upp till, att svepande avfärda något med hänvisning till sin egen auktoritet har inget med vetenskap att göra och bekräftar snarare relevansen i det man kritiserar. Kritikerna skjuter sig själva i foten när de utan kunskap om det man känner misstro mot och vill bekämpa skriver debattartiklar och driver populistisk opinion som inte bygger på något annat än anekdotisk "bevisföring".

Jag förstod motståndet som mobiliserades av den äldre generationen av etablerade forskare, professorerna som vi unga doktorander positionerade oss mot. Då var det bristen på öppenhet och uttrycken för tvärsäkerhet från de nyfrälsta postmodernistiskt influerade doktorandkollegorna som fick mig att skämmas. Jag har svårt att byta ståndpunkt radikalt och känner obehag inför alla tvärsäkra uttalanden, oavsett vem det är som uttalar dem eller vad de handlar om. Verkligheten, och särskilt människornas värld, kulturen, är allt för komplex för att det ska gå att uttrycka sig tvärsäkert om den. Det var en process och tog många år för mig att landa i en ståndpunkt jag kände mig bekväm i, och den utmanar jag ständigt. Det är vad postmodernism handlar om för mig, om att aldrig slå sig till ro med något, om att hela tiden befinna sin i rörelse och opposition. Nomadologi handlar om att studera förändring samtidigt som man befinner sig i rörelse.

Postmodernism (som här är en generalisering) handlar inte om att ifrågasätta för ifrågasättandets skull. Det handlar om att undersöka både världen och kunskapen om den kritiskt. Forskning om forskning handlar det om, och inte för att försvaga vetenskapen, utan om att försöka bidra till att göra den bättre, mer användbar. Sanning är lätt i teorin men enormt svårt i praktiken. Egentligen är det om detta som postmodernism handlar, om att lära sig förstå och hantera begreppet sanning på ett sätt som fungerar och leder till bättre kunskap. Det är så långt från relativism, postsanning och alternativa fakta man kan komma.

En liten betygsbetraktelse

Övertygelsen om att det går att visa vad man kan eller att någon kan intyga att någon annans kunskaper genom att visa upp eller lämna över ett papper med siffror eller bokstäver, stämplar och prestigefulla brevhuvuden, är en rest från äldre tiders magiska tänkande. Det fungerar endast för att vi bestämt att det är så här man gör, men betyg säger ingenting om kunskaperna eller förmågorna hos en individ. Kunskap är en ömtålig och kontextberoende kvalitet som far illa av att behandlas på det sättet.

Betyg bygger på tanken att konkurrens driver kvalitet, men det är ett antagande som är svårt att belägga. Både kunskap och kvalitet är komplexa begrepp. Vad är kvalitet? Svaret på den frågan är kontextberoende. Hur mäter man kvalitet, och är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att mätmetoderna är objektiva? Det går inte. Kvalitet är en subjektiv upplevelse? Kunskap liknar kvalitet på många sätt. Även kunskap är kontextberoende och innebörden i begreppet förändras över tid och går inte att definiera klart och otvetydigt. För att man ska kunna mäta något krävs att det inte förändras och att det går att definiera på ett objektivt sätt. Är det inte möjligt att uppnå detta kommer mätresultaten att handla om något annat än det man efterfrågar. Och om betygen blir viktigare än innehållet, vilket brukar bli resultatet när kunskap och kvalitet ska mätas, särskilt om det ligger pengar i potten, skapas incitament att manipulera resultatet. Betyg är enkla och tydliga medan det betygen antas stå för är diffust och subjektivt. Ju viktigare betygen är och ju mer man talar om kvalitet, desto större är risken att kunskapen utarmas i samhället.

Jag är kritisk till betyg av just dessa skäl. Kunskap får sitt värde genom att omsättas i handling och den uppstår mellan människor som samverkar. Kunskap är inget man har eller presterar, det är något man gör och det är resultatet av handlingarna som betyder något, inte bokstäverna eller siffrorna. Ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum är en lärande organisation som reflekterar och främjar utveckling och lärande. Dagens utbildningssystem är en prestationsfokuserad, mätande och kontrollerande organisation där betyg och nyckeltal i praktiken är viktigare än kunskapen. Dagens skola och högre utbildning producerar mätbara resultat, i en naiv förhoppning om att kunskap är något man får på köpet. Problemet är att om kunskapen och lärandet uteblir finns inga mekanismer inom systemet som kan vända utvecklingen rätt igen. Alltså kan allt fortsätta som vanligt och ju längre tiden går desto svårare blir det att upptäcka problemen eftersom kunskapen utarmas och kompetensen att bedöma läget sjunker.

Dagens utbildningssystem är lika beroende av produktionen av betyg som ekonomin är av tillväxt och när skolan öppnats upp för marknadskrafterna samverkar processerna och driver på utvecklingen i riktning bort från kunskap och kvalitet. Betyg och kundnöjdhet är det enda som betyder något. Det går att mäta och om resultaten av mätningarna inte blir de önskade kan resultaten manipuleras. Pengar övertrumfar kvaliteten lika lätt som känslorna övertrumfar intellektet. Siffror har dessutom ett slags magisk kraft att sätta den kritiska förmågan ur spel. Tio är bättre än åtta, det vet alla. Är det så resultaten ser ut finns inget att diskutera. Vinnarna är tacksamma och kommer aldrig att ifrågasätta systemet, och förlorarna förväntas hålla tyst eller riskerar att anklagas för missunnsamhet om de luftar missnöje med hur mätningen gick till. Det som upplagt för betygsinflation, vilket det finns gott om forskningsbelägg för. Problemen jag pekar på här är allmänt kända, men eftersom det är svårt och kostsamt att åtgärda dem är det lättare att bara fortsätta på den inslagna vägen så länge situationen inte blir ohållbar. Liksom för övrigt är klimatskeptikernas strategi.

Som lärare dras jag allt oftare in i diskussioner där jag ska försvara min professionella bedömning och nivån för betygen ifrågasätts. Att hålla kvaliteten uppe kostar på, och stödet inifrån organisationen är obefintligt. Så länge mätningarna inte indikerar sjunkande kunskaper och kvalitet anses allt vara gott. Lärares subjektiva erfarenheter av sjunkande förkunskaper viftas bort, med hänvisning till utvärderingar som gjorts. Kvalitetsmedvetna lärare som försvarar kunskapen och sätter lärandet i första rummet är ensamma och riskerar att betraktas som ett problem. Ingen tackar en för att man upprätthåller höga krav. Alla älskar en om man sätter höga betyg, och kundnöjdhet är en kvalitetsindikator. Hur skulle kunskapen inte bli lidande?

Vi får inte de kunskaper och den kvalitet vi önskar oss. Vi får vad vi förtjänar.

Katedraler, katakomber och den enda vägens försvarare

Det var ett tag sedan jag skrev om tro och andlighet, eller egentligen om förmågan att förundras som jag ser som en bristvara i dagens strikt kontrollerade samhälle där målstyrning går att likna vid ett slags religion. Den 22 april ska jag tala i kyrkan, vilket är en ny upplevelse. Det är Josef Gustavsson, som driver projektet The Catacombic Machine som står bakom arrangemanget. Jag vet ännu inte exakt vad jag ska tala om, men det kommer på något sätt att handla om relationen mellan veta, tolka och tro, som jag berört tidigare här på bloggen och som jag ser som tre mänskliga egenskaper som alla tre behövs för att livet ska bli just humant och hållbart. Det nyvaknade intresset för ateism oroar mig, även om jag inte är troende, för det handlar mer om att fördöma människor som tror än om att reflektera över vad det faktiskt innebär att tro, och väldigt många som basunerar ut sin ateism gör det bara för att det ger dem möjlighet att fördöma Islam och lufta fördomar.

Det finns en hel massa kunskaper som mänskligheten samlat på sig genom historien och som självklart ska användas. Att förneka vetenskapen är korkat. Tro står bara i motsättning mot veta för den som är fundamentalist, vilket är en inställning som är lika utbredd bland troende som bland ateister. Tvärsäkerhet är en problematisk egenskap oavsett vad det handlar om. Fundamentalism går hand i hand med arrogans och hybris. Fundamentalister i alla läger förenas av att man kompenserar känslan av tomhet och meningslöshet som bristen på användbara verktyg leder till med tvärsäkerhet. Det handlar inte om antingen (tro/vetande) eller, utan om både och, samt om balans mellan.

Det finns massor av saker i världen som det inte går att nå säker kunskap om, men som det går att bilda sig en god uppfattning om ändå, genom en tolkande ansats. Hermeneutik är en vetenskaplig metod att så så säker kunskap som möjligt om diffusa, anexakta fenomen. Hermeneutik handlar om det som ligger mellan vetande och tro. Jag ser det som tre kompetenser som behöver balanseras mot varandra för att samhället ska bli hållbart och livet ska fungera. Strävan måste alltid vara att förenkla och förtydliga så mycket som det bara går, men förenklar och förtydligar man för mycket handlar det om något annat än det man söker insikt om.

Att tro handlar om att hantera allt det som livet består av men som vetenskapen inte kan hantera eller saknar verktyg för. Tro handlar om livets gåtfullhet och och om det som ligger bortom horisonten. Tro handlar om förmågan att förundras. Kärlek, känslan av att vara det av något större som kan drabba en under en morgonpromenad i vårsolen när fåglarna sjunger, eller döden. Här saknar vetenskapen svar och lämnar därför människan i sticket. Människor har tankar och känslor och reagerar på sin omgivning. Det är en del av innebörden i att vara människa helt enkelt. Och det man inte förstår tvingas man ändå hantera. Tro vill jag se som en strävan efter att utveckla kompetens att hantera det som inte går att veta något om eller ana sig till. Tro handlar om det som ligger bortom både känsla och intellekt, om det som trotsar fantasin. Tro handla inte om att lyssna på någon som talar om hur det är, det är fundamentalism. Tro är en intellektuell och känslomässig verksamhet där fantasi och kreativitet är viktiga egenskaper. Tro är att skapa berättelser och förklaringar på det oförklarliga, som fungerar och står i samklang med det vi vet och det som går att ana. Alla tre benen behövs för att skapa harmoni i tillvaron.

Katakomber finns under katedralerna och är ett slags labyrintiska gångar som erbjöd de tidiga kristna skydd mot kejsaren i Rom som förföljde dem innan det romerska riket kristnades. Katedralen är tro som stelnat, eller ett slags skrytbygge som kompenserar för tomheten som uppstår när relevansen och användbarheten minskar, vilket den gör när tron inte får vara levande, när det handlar mer om vad som står i en speciell bok än om att faktiskt hantera det oförklarliga och det som inte går att veta något om. Katedralen är maktens byggnad och där försvaras den enda vägen, ibland till och med med vapen. Katakomben är ett slags fristad. Ett slags myller av tankar och förslag som bryts mot varandra och som hela tiden rör sig och förändras. Katakomberna är rhizomatiska och likt växters jordstammar är de en förutsättning för det som växer ovan jord. Det ena är en förutsättning för det andra. Liksom i en demokrati växer makten och kraften och livet och en hållbar framtid alltid underifrån. Förväxlar man det ena med det andra får man problem och tvingas gå i försvarsställning. Fundamentalisternas ursinniga försvar av den enda vägen misstas ofta för makt, men är i själva verket en försvarsmekanism. Det vetande eller den tro som måste FÖRSVARAS har förlorat sin relevans, det gäller lika för både kyrkan och akademin som båda bygger katedraler och som båda är beroende av livsluften som emanerar från katakombernas myllrande djup.

Det var inte detta jag tänkte skriva om, men jag lät tankarna vandra. Jobbar hemma idag och ska skriva en recension. Igår höll jag en av vårens viktigaste föreläsningar och jag befinner mig nu i ett kravlöst möjligheternas mellanrum. Utan kontroll och tidspress får tankarna leva sitt eget liv. Det behövs också, för utvecklingens skull. Tanken var egentligen att skriva om tro, som ett slags uppladdning till föreläsningen i april, med utgångspunkt i John Sjögrens recension av boken: Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker, av Joel Halldorf och Partik Hagman. Tanken är fortfarande att jag ska göra det, men jag skjuter det framför mig och tar en promenad istället, innan frukost och innan dagens arbete.

Narkotika och begäret efter pengar

Igår tittade jag färdigt på TV-serien Narcos som handlar om jakten på den beryktade knarkkungen Pablo Escobar. Serien har verkligen gripit tag om mig. Inte sedan jag såg filmen Traffic har jag känt att problemen med narkotika(handel) belysts på ett bättre och mer mångfacetterat sätt. Narkotika är ett gift vars verkan ingen går helt fri från. Narkotika påverkar inte bara missbrukarna och deras familjer utan hela samhället på olika sätt.

Det finns många olika typer av skildringar av narkotikans effekter. Varnande eländesskildringar som Ett anständigt liv och Requiem for a dream. Sedan finns det humorfilmer (som Fear and Loathing i Las Vegas) och hjälteberättelser som (det är i alla fall så jag uppfattar karaktärsbeskrivningen av George Jung i filmen) Blow.

Och så finns det filmer och här en TV-serie som skildrar komplexiteten i systemet som binder samman producenter, distributörer och brukare och där människorna bakom skildras utan förenklingar. Det må vara så att Pablo Escobar (enligt hans son) var långt mer hänsynslös och grym i verkligheten men jag ser det som en viktig poäng att man i Narcos skildrar sammansatta människor och inte hjältar och monster, vilket är vanligt. Liksom i filmen Traffic visar TV-serien hur narkotikahandeln påverkar både smugglarnas liv och polisernas, men även politikerna och hela det Colombianska samhället. Det är en dramadokumentär, men karaktärerna är porträttlika och handlingen är i alla fall i stora drag trogen verkligheten.

Escobar utförde verkligen vidriga dåd, men jag ser ändå honom liksom alla andra som offer. Inte så att det skulle ursäkta någonting, absolut inte. Så här tänker jag: Narkotika, eller i alla fall tung narkotika som heroin och kokain, är en drog vars förmåga till agens är människan övermäktig. Inte bara den som missbrukar riskerar att bli beroende, alla som kommer i kontakt med drogen utsätter sig för risken att drabbas av drogernas enorma kraft. Detta skildras på ett träffande sätt i Narcos. Även om Escobar en tid var bland de rikaste i världen är han ett lika olyckligt offer för narkotikans makt som missbrukarna i Miami, Los Angeles och New York. Han startade sin kriminella bana som smugglare och byggde på det sättet upp en infrastruktur, som när kokainet kom i hans väg helt tog över både honom och hans verksamhet. Plötsligt upptäckte han en vara som kunde säljas per gram vilket dramatiskt förenklade smugglingen. Så länge han höll sig till mindre kvantiteter gick det bra, men när han insåg och började utnyttja drogens fulla ekonomiska potential var han förlorad.

Smugglarna är lika beroende av pengar som missbrukarna är av drogerna. Det är vad som slagit mig under seriens gång och vad jag suttit och reflekterat över. Kokain är dels en vara som säljer sig själv eftersom den som blivit beroende bokstavligen gör vad som helst för att få tag i mer. Priset är högre än för guld, men väger ingenting i jämförelse. Den som börjar handla med droger kan mycket väl fastna i beroende av pengar vilket inte står långt efter beroendet av droger. Escobar var under en tid världens sjunde rikaste och pengarna som var i omlopp runt honom trotsar all fantasi, vilket gör att fler än man vanligtvis tänker på när man talar om narkotika drabbas och kan ses som offer.

En bild: ett ton marijuana tar väldigt mycket större plats än ett ton kokain. Men i jämförelse med hur stor plats sedlarna med dollar som kokainet representerar är det ingenting. Vet inte om det är sant, men läser på nätet att kostnaden för att köpa in tillräckligt med gummiband för att organisera kontanterna (eftersom det är en svart ekonomi måste man hantera kontanter) kostade 2.500 dollar i månaden. Den typen av ekonomisk rörlighet och flöden av pengar går ingen spårlöst förbi, men man förstår kanske inte varifrån pengarna kommer. Därför är det alltid fler än man tror som påverkas av narkotika och som är beroende av drogen.

Kokainsmuggling kräver en väl utvecklad logistik som dessutom måste hållas dold från alla. Både polisen och konkurrenterna utgör ett hot. Den som upptäcker en så pass lukrativ vara kan aldrig någonsin räkna med att få behålla den för sig själv. Hela samhället drabbas, dels av pengarna som rullar in och sätter de vanliga marknadskrafterna ur spel, del av våldet som den typen av desperation som beroenden (av både pengar och droger) triggar. Escobar som var rikast var tvungen att anställa en armé av beväpnade och utförde en lång rad mord på poliser, domare och även oskyldiga civila som drabbades av bomber och kom i vägen för skottlossning. Det är en illustration till den ohållbara med klyftor i ett samhälle. Alla drabbas, om än på olika sätt, av att skillnaderna mellan de rikaste och fattigaste ökar. Escobar kunde köpa sig vänner bland folket eftersom han hade mycket pengar och de hade lite. Om skillnaden mellan varit mindre hade han aldrig kunnat betala dem, och de hade inte varit desperata nog att ta emot hans pengar.

Droger är ett samhällsproblem eftersom det drabbar missbrukarna och deras familjer, men drogernas verkan drabbar även samhället och ekonomin eftersom sjukvårdskostnaderna och försäkringspremierna ökar, eftersom kostnaderna för polis och bevakning ökar. Men även av skälen som jag försökt reflektera över här. Det är inte bara drogerna som är problemet, utan pengarna också, vilka sprider sig och dess påverkan på kulturen är oöverblickbar. Jag vill föra in dessa tankar och insikter i debatten om narkotika och jag vill visa på vikten av samtal där komplexiteten kan beaktas och reflekteras över. Det är inte ett enkelt problem, vilket är lätt att få för sig. Narkotikans effekter handlar inte bara om missbrukare, för även den som aldrig varit i närheten av droger påverkas och kan till och med vara offer utan att veta om det.

Hur kan man då tänka och göra för att motarbeta problemen? Jag tänker på två saker. För det första behöver ekonomin bli mer transparent. Företagshemligheter är problematiska på många olika sätt. Möjligheten att tvätta pengar är bara ett, men ett viktigt problem. Till dels har problemet lösts i och med att kontanthanteringen i samhället minskat, men det finns saker att göra som skulle få andra positiva effekter. Äganderätten måste inte nödvändigtvis innebära frihet från insyn, tänker jag. Särskilt inte om det kan försvåra otillbörliga ekonomiska transaktioner. Den andra saken, som kanske redan tillämpas, är att göra som man gör i en annan välgjord och ögonöppnande TV-serie som också handlar om narkotika och som verkligen beskriver komplexiteten och drogernas påverkan på samhället, nämligen The Wire: Följ pengarna. Droger är ett mynt med (minst) två sidor och även om den ena är höljd i dunkel är den andra fullt synlig eftersom pengar inte är värt någonting om de inte omsätts i varor och tjänster. Följer man pengarna måste man dock vara beredd på att man kanske inte hittar det man tror och flödet kanske inte tar en dit man önskar.

Skrivkramp och utvecklingskris

Kreativitet är en nyckfull tillgång. Den kommer och går, och är omöjlig att styra. Inne i en period nu där det går trögt med lite av varje. Plågsamt. Jag är van vid att kunna ta orden och tankarna för givna, van vid att behöva stänga av. Nu är det tomt, tyst och jag brottas med känslan av meningslöshet. Vill dock påpeka att jag inte skriver detta av förtvivlan; snarare är det förundran jag känner. Det är en ny känsla och jag vet inte vad den står för än. Vill min vana trogen dela med mig, även av vedermödorna. Vill att Flyktlinjer ska vara en integrerad del av mitt liv, inte bara ett verktyg i arbetet. Vill se livet som en integrerad helhet. Tänker lite att har jag inget meningsfullt att skriva om kan jag skriva om det, för allt som handlar om livet och innebörden i begreppet människa är meningsfullt.

Det är omöjligt att prestera på topp hela tiden. Toppar och dalar kommer och går. Livet är en resa utan mål, är rörelse i okänd terräng. Har man bara ett öppet sinne kan man lära sig en massa av det mesta. Kunskapsutveckling är inte en process som går att målsäkra, det gäller samma på både individplanet och i samhället. Kulturen växer fram mellan oss människor. Försöker se det så. Försöker förstå. Känslan av uppgivenhet handlar delvis om bristen på utmaningar, jag vet ju det. I fredags, på Skavlan, talade man om Post Production Depression. Har nog drabbats av en släng av det. Bokprojektet jag arbetat med från och nu i snart fem år är färdigt. Nästa bok ska jag inte påbörja slutredigeringsarbetet på förrän efter sommaren. Än har studenterna inte börjat kräva handledning. Det finns tid att tänka och känna efter. Inte märkligt alls att en känsla av tomhet kryper sig på.

Det får vara hur förklarligt som helst. Det är lika plågsamt för det. Känner mig instängd. Kan men får inte göra det jag vill. Och det jag måste göra innebär ingen som helst utmaning. Längtar tillbaka till tiden som student. Allt var nytt och spännande och det fanns så enormt mycket jag inte visste och kunde. Idag är jag äldre. Har lärt mig en hel del och vet bättre vad som finns att veta. Kan en massa och har upparbetat vana och kompetens. Idag när jag etablerat mig i akademin ser jag den i ett annat ljus än när jag stod utanför och kände mig som en ödmjuk gäst. Antar att det är helt normalt att känna som jag gör, i den ålder jag befinner mig i.

Att skriva och sätta ord på känslan gör den lättare att bära. På väg till ännu ett möte. Ser inte särskilt mycket fram emot det. Möten tenderar att vara själlösa och föga utmanande. Överaskas ytterst sällan. Där och då, liksom i grundskolan, blir kreativiteten till en tvångströja. När den inte får utlopp eller när förslagen jag kommer med möts med tomma blickar eller tystnad är det plågsamt. Man väntar sig färdiga lösningar som kan testas omgående, så kommer jag med tankefragment och hugskott. Förslag att jobba vidare med tillsammans.

Måste iväg nu. Kan fortfarande skriva och tänka. Behöver kanske bara göra det, skriva om tankar och tänka om skrivande. Kanske? Vet inte. Vi får se. Återkommer. Om och när jag kan och andan faller på.

Vem är jag, och vad är jag? Hur blir jag, till ett jag, till just jag?

För sex år sedan låg jag på sjukhus. En misstänkt hjärtinfarkt, som visade sig vara något annat. En mycket märklig upplevelse, som fortfarande påverkar mig. Vill inte glömma. Försöker hålla minnet levande. Den dagen man tar livet för givet är man förlorad. Livet är det enda man har, men man har det bara så länge man lever. Därför gäller det att vara tacksam, hör och nu och så länge det varar. Även dagar som är dåliga utgör livet. Även dagar fyllda av stress och press, dagar när skrivandet går trögt och dagar när inspirationen bara inte finns, är dagar att minnas och vara tacksamma för. Livet är inte som man vill att det ska vara, det är som det är. Jobbar ständigt med den tanken. Försöker integrera den insikten i vardagen. Sjukhusvistelsen tvingade mig att stanna upp. Den där veckan blev ett mellanrum och innebar tid att tänka efter. Skrämmande, men samtidigt oerhört lärorikt. Vill inte dit igen, men just därför känns det viktigt att minnas. Återvänder dit. Redigerar en av bloggposterna jag skrev under den där veckan, för att minnas och för att sprida tankarna. Har lite för många tankar och dagen är fylld av lite för mycket krav för att jag ska kunna tänka klart om något nytt och unikt.

Min syn på biologin som utgör min fysiska, spatiala utsträckning förändrades av det som hände på fredagen (efter en lång och och mycket pressad period av intensivt arbete i en dysfunktionell arbetsgrupp). Nu på söndag kväll, när allt åtminstone känns som vanligt igen, kommer tankar på hur det som hände i kroppen påverkar upplevelsen av sammanhangen som biologins utsträckning ingår i och blir till genom.

Transcendens är ett begrepp som sätter fingret på gränssnittet mellan subjekt och objekt, och det bildar utgångspunkt för kvällens reflektioner. Kroppen har gjort sig påmind under helgen. Biologin har reagerat på det som den utsatts för, av den vilja och handlingskraft som kanaliserats genom sammanhanget som biologin ingår i och är en del av. Men betyder det att det går att ta för givet att det existerar något utanför, en utsida möjlig för jaget att uppleva? Efter idogt funderande är jag inne på att det inte är självklart, och helgens upplevelser har påverkat såväl min uppfattning som min upplevelse. Viktigt att ta vara på detta. Faran är, om nu allt visar sig vara bra, att livet faller in i gamla banor. Än så länge lever jag i och med den förändrade upplevelsen, men det kan komma att ändras framöver.

När kroppen inte längre anses vara begränsad till skinnet som omsluter den, utan ses som en del i ett större sammanhang händer något med synen på insida och utsida. Gränsen mellan subjekt och objekt upplöses. Uppfattningen har ändrats, men hur är det med upplevelsen? Tills i fredags var jag av uppfattningen att det inte går att på förhand peka på gränsen mellan insida och utsida. Idag funderar jag på vad ett biologiskt trauma (nja, men det var väldigt obehagligt) gör med upplevelsen, och med synen på posthumanismen.

Under helgen har jag stärkts i uppfattningen att posthumanismen är ett mer relevant tankeverktyg än humanismen. En oundviklig konsekvens av den hjälplöshet jag kände så länge jag var hänvisad uteslutande till mitt biologiska vara. Upplevelsen av en utsida har förändrats, i mitt konkret uppkopplade tillstånd. Vad är transcendent, och i förhållande till vad? Att jag upplever, det råder ingen som helst tvekan om det. Men var börjar och slutar, jag?! När den tanken bearbetats på allvar, händer något med synen på upplevelsen. Tänker så här. Upplevelsen är påtaglig och existerar, men vari består den, var sker den och hur relaterar den till multipliciteten som är Jag? Svaret är långt ifrån självklart, men det betyder inte att det går att avfärda upplevelsen. Hur göra? Med Deleuze lutar jag åt uppfattningen att frågan är felställd. Alla frågor om något förutsätter att man har en gemensam uppfattning om vilka premisser som föreligger. Och att förutsätta att det finns ett jag, och sedan ställa sig frågan vad jaget upplever, är att kraftigt begränsa möjligheten att svara.

En mer förutsättningslös utgångspunkt är att koncentrera sig på upplevelsen, att omformulera frågan till: Hur är den möjlig? Vad krävs för att upplevelser skall kunna registreras, och vilka konsekvenser får det? En sådan fenomenologi ligger i linje med Deleuze, och den förutsätter så lite som möjligt. Ett sådant tankeredskap gör inte bara något med den eller det som upplever, det gör även något med upplevelsen som sådan. Det hävdar jag med hänvisning till händelserna som min posthumanistiskt utspridda multiplicitet till kropp har förändrats genom här under helgen. Jag säger inte att detta är sanningen. Jag säger bara att det kan vara värt att använda sådana tankar som redskap för att förstå det som händer och som brukar omtalas i termer av upplevelser. Vem är jag, och vad är jag? Hur blir jag, till ett jag, till just jag?

Makt och inflytande får inte missbrukas, därför är förutsättningslöshet och strävan efter icke förkroppsligad kunskap en nödvändighet!

Lätt att gå vilse i källkritiken

Här i veckan skrev Ulf Danielsson (professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet), Christina Moberg (professor i organisk kemi vid KTH), Christer Sturmark (författare och förlagschef för vetenskapsförlaget Fri Tanke) och Åsa Wikforss (professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet) en gemensam debattartikel om betydelsen av källkritik. Frågan är minst sagt angelägen och viktig och därför gör det mig bedrövad att läsa vad författarna, som säger sig värna kunskapen och som alla utom Sturmark är vetenskapligt meriterade och innehar prestigefulla poster i akademin, skriver. Omgående kom dock två klargörande repliker. Jag drar mitt strå till stacken, till det kritiska samtal om källkritik som vårt samhälle så väl behöver. Med utgångspunkt i de tre texterna ska jag försöka säga något klokt, det är målet och ambitionen. Som vanligt är det upp till läsaren att avgöra om jag lyckas. Börjar med Danielsson, Moberg, Sturmark och Wikforss debattartikel. 

Vi drabbas nu dagligen av ett flöde av hårt vinklade historier och påhittade ”nyheter” i sociala medier och så kallade ”alternativa” medier. Och faktaresistensen breder ut sig. USA har med Donald Trump fått en president som inte bryr sig om huruvida det han säger är sant och kallar massmedier för ”det amerikanska folkets fiende”.

Vi ser liknande tendenser i Sverige. Nyligen försökte Sverigedemokraterna sprida desinformation om klimatfrågan genom att, kanske, medvetet misstolka en rapport från Kungliga Vetenskapsakademien.

Det är lätt att beklaga sig, men det är inte bara populistiska rörelser som drabbats av farsoten. Också resten av det offentliga samhället har anfrätts av samma sjuka. Polariseringen är ett faktum, även i Sverige. Frågan är vad vi kan göra.

Jag håller så klart med. Det som händer i världen och här hemma, i relation till kunskapen, är allvarligt och görs inget åt saken, om det inte ens uppfattas som ett problem, är vi alla illa ute. Problembeskrivningen har jag inga som helst problem med, det är det som följer, deras sätt att se på lösningen, som är problematiskt.

För att hantera situationen krävs två typer av insatser: Vaccinera och korrigera. Dessvärre fungerar inte någon av dessa särskilt bra i dag. Forskning visar

Just det sättet att uttrycka sig är djupt olyckligt i ett sammanhang som detta. Vad är det för forskning man hänvisar till? Inte så att jag misstror dem, men skriver man om betydelsen av källkritik kan man tycka att debattörerna ansträngde sig för att skriva korrekt.

att det kan vara mycket svårt att korrigera en felaktig uppfattning, särskilt om det är en uppfattning som är central för individens känsla av grupptillhörighet. Det finns till och med en risk för bakslag. Om man konfronteras med evidens mot uppfattningen klamrar man sig fast vid den ännu mer.

Dålig faktakontroll är i detta perspektiv direkt skadlig. Det räcker inte att stämpla en uppgift som falsk utan man måste också förklara varför och reda ut hur det verkligen förhåller sig. [...] 

Faktakoll är naturligtvis viktigt, men lika viktigt är det att aldrig förhålla sig okritisk till något som man lutar sig mot. Blind tillit till auktoriteter har inget med källkritik att göra. Även forskare kan ha fel, även professorer kan gå vilse i den snårskog som kunskapen och källkritiken utgör. Har man en agenda är det svårt att vara objektiv, och det har debattörerna; en agenda, som leder dem vilse. Det är inte första gången som just detta gäng, eller delar av gänget i alla fall, går till storms mot saker och företeelser de inte tycker om. Pedagogik och postmodernism är som röda skynken för debattörerna och det sätter deras vanligtvis skarpa intellekt ur spel och leder dem ut på ett sluttande plan som riskerar att ifrågasätta även annat de uttalar sig om. De skriver:

Under flera decennier har den svenska skolan präglats av en skepsis mot traditionell kunskapsförmedling. Inom ramen för teorin om ”konstruktivistiskt inspirerad inlärning” har värdet av faktakunskap ifrågasatts. Man uppmuntrar visserligen eleverna att tänka själva men kritiskt tänkande utan kunskap blir inget annat än tyckande. Det krävs en bas av solid kunskap för att kunna vässa tänkandet och värdera ett arguments rimlighet.

En bas av solid kunskap är det, mig veterligen, få som ifrågasätter. Vad lutar sig debattörerna mot när de uttalar sig på detta svepande sätt om en hel yrkeskår? Antingen är det viktigt med källor, och då gäller det i konsekvensens namn alla uttalanden, eller också är det inte så viktigt. Vem är man i citatet? Alla lärare? Ett fåtal? Vilka? Menar debattörerna att de står över lärarna och i kraft av sina positioner och meriter självklart har rätt? Ska man lyssna mer på VEM som talar än på VAD som sägs? Jag har många gånger kritiserat pedagogiken, men aldrig svepande. Jag fokuserar på det jag anser problematiskt och reflekterar kritisk kring just det. Fenomen och företeelser, tankar och praktiker kan och ska granskas kritiskt, men ska man avfärda en hel yrkeskår ställer det mycket stora krav på just sådan solid kunskap som efterlyses av debattörerna, men som man väljer att undanhålla läsarna. Oklart varför, eller menar man faktiskt att deras röst står över andras röster, att de har direktkontakt med kunskapen? Oavsett hur man tänker kvarstår fakta att debattörerna misslyckas med att leva upp till sin egen idealbild och kunskapssyn.

I skolvärlden uppfattas ofta ”kritiskt tänkande” som enbart synonymt med ”förmåga till källkritik”. Men kritiskt tänkande är så mycket mer; det innebär också insikter om våra kognitiva begränsningar och falluckor, liksom förståelsen för vetenskaplig metod och vad som utgör rationella och rimliga argument.

"I skolvärlden uppfattas ofta", enligt vem och med utgångspunkt i vilken evidens? Obegripligt att några av landets mest meriterade och ansedda professorer som säger sig värna kunskap och solida fakta, uttrycker sig så svepande och utan att anföra evidens för sina påståenden. Underlaget man lutar sig mot är ett konkret exempel, som man sedan bygger hela sin argumentation på, vilket inte har något med en vetenskaplig metod att skaffa.

Ser man till hur dessa idéer tillämpas vid betygsättning blir man verkligt orolig. I ett dokument från Skolverket (nationellt prov i religion årskurs 9 år 2012/13) anges hur en elevs källkritik bör betygsättas vid nationella prov.

Den elev som väljer två polariserade och ”subjektiva” källor får betyg A. Den elev som väljer Nationalencyklopedin med motiveringen att den granskats av experter och är mest sanningsenlig får ett C. Synen på källkritik framstår med all tydlighet: Det handlar om att ta in olika perspektiv, inte om vad som är sant. A-eleven väljer bort NE, sägs det, eftersom den är neutral (och inte en förstahandskälla) och väljer de två subjektiva källorna för att ”få en så allsidig bild som möjligt”. Eleven vill skildra två olika sidor och poängterar vikten av att ”tänka själv”.

Hur når man sanningen om vad ett medlemskap i ett sekteristiskt innebär för medlemmarna? Är det ens möjligt? Det borde vara den första frågan man ställer sig. Kunskap om upplevelser är till sin natur subjektiv, så är det sådan kunskap som efterlyses (forskning handlar alltid om vad man söker svar på) kan ett självständigt kritiskt resonemang kring innehållet i två subjektiva källor mycket väl ge bättre kunskap än att okritiskt ta till sig den fakta som presenteras i NE. Det finns ett allvarligt missförstånd i samhället om att källkritik handlar om vilken källa som rent objektivt är den bästa, vilket är helt felaktigt. Källkritik handlar om att aldrig lita blint på någon källa, om att alltid ställa olika källor mot varandra, om att undersöka saker och ting med ett öppet och kritiskt sinnelag. Källkritik handlar om att utveckla kompetens och beredskap för att ändra uppfattning. Jag håller inte med om debattörernas syn på källkritik.

Målet med källkritik är inte att få en allsidig bild av hur människor uppfattar världen utan att närma sig sanningen. Att söka sanning handlar i sin tur inte om att vara rättvis utan om att försöka förstå hur världen är beskaffad. Den som vill tänka själv är inte hjälpt av två opålitliga källor. Den som använder sig av expertgranskade källor, och motiverar varför, ska få ett A. Inte den som söker sig till subjektiva ytterligheter. Om den ena källan är seriös klimatvetenskap, och den andra klimatskeptisk pseudovetenskap, så når man inte sanningen genom att söka en position mitt emellan dem. Att något är en förstahandskälla har inte heller ett värde i sig – källan måste vara tillförlitlig.

Här visar debattörerna upp sin syn på kunskap, och det är ett statiskt kunskapsbegrepp som är riktigt inom naturvetenskapen där man studerar fysiken som går att nå objektiv kunskap om. Kultur och sociala fenomen fungerar inte som kvarkar eller något annat som går att räkna på. Om frågan gäller människors upplevelse av något är den syn på kunskap som debattörerna gjort sig en karriär på helt enkelt inte tillämplig. Det är uppenbart att man här befinner sig långt utanför sina respektive expertområden och att man uttalar sig om saker man inte har koll på. Resonemanget bygger med andra ord på grundlösa antaganden. Jämförelsen med exemplet man kritiserar och frågan om klimatförändringarna är djupt orättvis, för det handlar om väsensskilda fenomen. Klimatförändrinrar går att nå objektiv kunskap om, men upplevelsen av att leva i en separatistiskt sekt är subjektiv, vilket gör att kunskapen om upplevelsen aldrig kan vara objektiv.

Det nationella provets sätt att se på källkritik samspelar dessvärre med en alltför vanlig medielogik: Den falska balansen. Ett exempel är ”Studio 1”:s debatt om mässlingsvaccin nyligen, då man bjöd in en forskare och en vaccinskeptiker. Detta är möjligen god underhållning men det spär på faktaresistensen. Det ger intryck av att det bara handlar om olika perspektiv och att alla perspektiv är lika giltiga.

Jag håller helt med om detta. Medierna brister dagligen och stundligen i sitt granskande uppdrag, men att jämföra detta med skolvärlden är orättvist och saknar som sagt grund, det är ett spekulativt och misstänkliggörande antagande som hotar att undergräva förtroendet för skolan och även i förlängningen för kunskapen som debattörerna säger sig värna. De är som sagt ute på ett djupt problematiskt sluttande plan. Och de motsäger dessutom sig själva.

För att råda bot på det rådande debattklimatet finns skäl att dra lärdom av hur vetenskapliga diskussioner förs när de är som bäst. En vinst över en motpart blir meningslös om den inte grundar sig i en god argumentation och faktiskt leder närmare vad som kan betraktas som rätt eller sant. Om motparten presterar ett dåligt argument är det närmast en plikt att korrigera och förbättra argumentationen och sedan ge sig i kast med att bemöta det nya argumentet. Man förväntar sig också att motparten skall agera på samma sätt.

Även detta håller jag med debattörerna om, i sak. Och just därför är det OBEGRIPLIGT att man väljer att debattera om skolan på det sätt man gör här i artikeln i DN. Utan den goda argumentationen faller kritiken platt till marken, och att professorer vid några av landets mest prestigefulla vetenskapliga institutioner lånar sina namn och titlar och sätter sina anseenden på spel, i en så pass tafflig artikel som denna är djupt beklagligt och kontraproduktivt. Jag förstår inte vad de vill uppnå.

I den offentliga och politiska debatten har det väl aldrig gått till riktigt på det sättet, men vad vi nu ser är en utveckling som fjärmar sig alltmer från det man kan betrakta som ett ideal. Man delar upp i termer av god eller ond, smart eller naiv, stark eller svag, där ändamålet, den kortsiktiga vinsten över motståndaren, går före allt annat.

Om utvecklingen inte vänder riskerar vi alla, oavsett övertygelse eller politisk färg, att bli till faktaresistenta populister.

Hur utveckligen ska kunna vändas framgår inte av debattartikeln som slår in öppna dörrar och påpekar det uppenbara. Det finns ett ord för det man gör här, som debattörerna ofta använder i andra sammanhang: pseudovetenskap. Utan att själv använda sig av källkritik och korrekt referenshantering kan man aldrig ro sin argumentation i land. Flera reagerar också, med rätta på debattörerna som omgående möttes av två kloka repliker som tvärtemot debattörerna lyckas leva upp till det källkritiska ideal som pekas på i debattartikeln. Först är är Björn Kindenberg (lärare i Stockholms stad och doktorand i språkdidaktik vid Stockholms universitet) som svarar på följande sätt i sin replik:

I en artikel på DN Debatt (23/3) skriver författarna, varav flertalet är forskare, om vikten av träning i kritiskt tänkande i skolan. Beträffande sådan träning hyser artikelförfattarna hyser oro för skolan som enligt författarna präglas av pedagogiska idéer som innebär ”skepsis mot traditionell kunskapsförmedling”. Genom att citera ur bedömningsanvisningar för rättning av centrala prov i religion för årskurs 9, menar sig författarna visa hur dessa idéer tillämpas i skolan. 

Elevuppgiften i fråga lyder ”Vilka källor skulle du använda i ett arbete med rubriken ’Vad innebär det att vara medlem i Plymouthbröderna?’”. I ett bedömningsexempel återges ett elevsvar där eleven följdriktigt och välmotiverat väljer bort Nationalencyklopedin (NE) som föreslagen källa och i stället väljer att, likaledes välgrundat, göra en jämförande analys mellan Plymouthbrödernas egen version av vad medlemskapet innebär kontrasterat mot den sektkritiska stiftelsen FRI:s version. Ett föredömligt angreppssätt för att bilda sig en uppfattning om det uppgiften avser. 

Hade uppgiften istället varit något i stil med ”Redogör för Plymouthbrödernas tillkomst” hade givetvis NE varit det bästa valet av källa. Bedömningen av en källas relevans måste alltid göras i förhållande till syfte och frågeställning. Denna för vetenskapen självklara insikt verkar dock inte ha nått artikelförfattarna, som tycks tro att NE är svaret på allt, helt oavsett vad som efterfrågas. Det speglar en naiv kunskapssyn, långt från den nivå som grundskoleeleven i bedömningsexemplet visar prov på.

Källor ger en inte svar, källor är det underlag man lutar sig mot i arbetet med att nå ett adekvat och väl fungerande svar på den fråga som ska besvaras. Jag har under veckan som gått kämpat med att försöka få mina studenter att förstå just detta, att den granskning av vetenskapliga artiklar och relevanta teorier de förväntas genomföra handlar INTE om att leta efter svar om hur det är ute i organisationerna som forskningen man läser handlar om, utan om att via en kritisk analys av innehållet i artiklarna säga något klokt och unikt om FORSKNINGEN med utgångspunkt i den kritiska granskningen av teorierna och det aktuella kunskapsläget som genomförts. Jag har gång på gång tvingats påpeka att man inte kan uttala sig om någonting man inte undersökt. Det blir inte sant för att det står i en vetenskaplig artikel, vilket anslut inte är samma sak som att det skulle vara falskt. Självklart ska man lita på forskning, men aldrig OKRITISKT. Vill man uttala sig om vardagen i en organisation måste man söka sig dit och samla in empiriskt material som analyseras. Man kan inte läsa en artikel, skriva om verkligheten, och ange artikeln som källa/referens. Källkritik handlar inte om vem man kan lita på, utan om vad det är för typ av källa och vad man kan säga med stöd i den. Att blint lita på NE för att det är en samling artiklar skrivna av professorer är okritiskt och vaccinerar på inget sätt befolkningen mot alternativa fakta, som ju handlar om exakt samma sak, om att man ska lita på ANDRA auktoriteter än de traditionella. Ingen av de båda lägren betonar betydelsen av kritiskt tänkande och vikten av att tänka själv och lära sig hur man argumenterar.

Ska man dra några slutsatser om svensk skola utifrån detta enda exempel, skulle det kunna vara att den lyckats väl i uppdraget att hos eleverna utveckla kritisk resonemangsförmåga. Generella slutsatser bör man dock vara försiktig med att dra utifrån enskilda exempel. Detta är ytterligare en vetenskapligt grundläggande insikt. Tyvärr hindrar den på intet vis artikelförfattarna som utifrån ett enskilt (tillika slarvigt läst) exempel drar mycket långtgående om slutsatser om svensk skolas källkritiska förfall.

Exakt, generella slutsatser måste man akta sig noga för att dra. Särskilt i en artikel som handlar om källkritik där man försöker påvisa brister i ett lands utbildningssystem som helhet. Håller således helt och fullt med Kindenberg:

Om man ska prata om oroande och problematiska tendenser, så är det just författarnas egen artikel man bör prata om. Det är inte första gången debattörerna generaliserar utifrån enskilt upplevd empiri. I en DN Debatt-artikel i fjol, ”Pesudoteorier jämställs med etablerad vetenskap”, vittnar författarna om ett tillfälle där två lärare ifrågasatt evolutionsteorin. Det är naturligtvis djupt beklagligt, men vad som är oroande är att författarna, som alltså även är forskare, här åter utifrån enskilda upplevelser drar högst tveksamma slutsatser om ”hur skolan fungerar”.

Slutsatser om skolsystem utifrån spridda anekdotiska observationer skulle ha svårt att räcka till betyget godkänt ens på en C-uppsats. Artikelförfattarnas ovarsamhet med fakta och empiri är komisk mot bakgrund av att de själva beskriver denna typ av beteende som en del av en farsot av faktaresistens och dåligt faktakontroll. Men skrattet fastnar i halsen vid tanken på att ett par av debattörerna själva är ledamöter i Kungliga vetenskapsakademin (KVA). Det vore det kanske bra med en debatt, internt inom KVA, och i andra forum, om vikten av ansvar när forskare uttalar sig om skolan.

Med samma logik som debattörerna anför i sina artiklar skulle Paulo Macciarini-skandalen kunna anföras som "bevis" för att forskningen i Sverige som helhet är problematisk, vilket ingen vid sunda vätskor skulle drömma om. Kommer kritiken så att säga uppifrån och riktar den sig mot skolan och lärarna är det dock uppenbarligen helt i sin ordning, vilket är obegripligt. Att forskare som utger sig för att vara experter och auktoriteter på området källkritik inte är mer noga än så med sin egen argumentation, att man anser sig ha rätt enbart i kraft av sina vetenskapliga titlar och att anseendet som institutionerna man är knutna till borgar för att allt som sägs är sant, är djupt beklagligt och visar med all önskvärd tydlighet hur visa spritt problemet är och även hur svårt och allvarligt det är.

Vi kan inte helt kasta bort kritiskt förnuft och vetenskapligt förhållningssätt när vi som forskare ger oss in i skoldebatten.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är. Inom statsvetenskapen är man som jag förstår det tämligen överens om att en upplyst despot är det bästa sättet att leda ett land. Problemet är att det i praktiken aldrig fungerar eftersom den som får oinskränkt makt tenderar att sluta bry sig om folket och samhället. Demokrati är det minst dåliga styrelsesättet, och det kräver därför medborgerligt engagemang. Skolan och utbildningssystemet har en viktig uppgift att fylla här, inte minut för att fostra kritiskt tänkande samhällsmedborgare. Bind auktoritetstro är allt annat än kritisk, och därför förkastlig. Särskilt om det är ett förhållningssätt till kunskap som förs fram av forskare som inte ens bryr sig om att praktisera sina egna principer när de argumenterar för sin övertygelse.

I en annan replik svarar Anders Sigrell (professor retorik, Lunds universitet) på följande sätt.

Artikellförfattarna skriver inledningsvis om populistiska krafter som bidrar till den polarisering vi ser idag, och som kommer till tydligt uttryck i den så kallade hatretorik Amnesty varnade för härom veckan. En hatretorik som utmärks av att världen i högre utsträckning beskrivs som svart eller vit. Dikotomin antingen/eller gör att utrymmet för de som tror att det kan finnas anledning att faktiskt lyssna också på andras åsikter innan en fattar ett beslut minskar ("Antingen bombar vi IS tillbaka till stenåldern eller så får vi leva i ständig skräck för terrorattacker"). Finns det fler alternativ, kan det vara på annat sätt?

Verkligheten är komplex, mångtydig och kunskapen om den är perspektivberoende, att påpeka det handlar inte om att relativisterna utan om att försöka förstå verkligheten på dess egna premisser. Förväxlar man ett komplext problem med ett komplicerat går man i den fälla som debattörerna gör och världen framstår som en samling dikotomier där det handlar om att orientera sig, fråga för fråga, i en värld där det handlar om antingen eller: Rätt eller fel, bra eller dålig, politik eller falsk. Om det far så samhället och människornas värld såg ut vore kritiken som förs fram legitim, men nu är det inte så och då faller kritiken platt. Det är inte bättre och mer pålitliga källor vi behöver, utan en mer utvecklad, kollektiv förmåga till kritisk analys av källorna finns att tillgå.

Kvartettens lösning på polariseringsproblematiken är att vaccinera och korrigera. Korrigera handlar om att tala om när något är fel. Men, tänk om det är så att det kan vara på annat sätt? Tänk om det är så att den Ptolemaiska världsbilden med jorden i centrum inte är den riktiga? Det är inte bara vetenskapen som går framåt och förändrar sig, som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn beskrivit. Alla har vi ändrat oss, också i frågor där vi var säkra på att vi aldrig skulle ändra oss. Och det har vi gjort för att vi lyssnat också på andra åsikter än våra egna.

Jag vill se mer av samtal, kritiska samtal där man lyssnar mer än man talar och tillsammans vänder och vrider på uttalanden och gemensamt granskar teser och försanthållanden. Tvärsäkerhet är aldrig bra för det leder till att uppmärksamheten mot förändringar minskar och den kritiska analysen sätts ur spel. Att slå sig till ro med fakta handlar om att sluta ifrågasätta och reflektera och gör att man lägger samhället och livet i händerna på auktoriteter. Att vara kritisk är inte samma sak som att kritisera. Kan man inte ändra sig kan man aldrig lära eller utvecklas, det gäller samma för individer som för samhällen.

Vaccinera handlar om skydd mot ”ogrundade påståenden, desinformation och propaganda”. Men vem är det som ska bestämma vad som är att klassificeras som sådant, är det bestämt i förväg, en gång för alla? 

Det är den verkligt viktiga frågan, som debattörerna inte berör. De talar som om det är ställt bortom varje rimligt tvivel att det finns helt igenom säkra och tillförlitliga källor som allt ger en de svar man faktiskt behöver. Jag menar att det är naivt och farligt att tro något sådant. Kunskap är aldrig given, den måste alltid granskas kritiskt och ställas i relation till frågan, vilket eleven i det aktuella fallet faktiskt gjorde. NE är ett oundgängligt och viktigt verktyg, men det betyder inte att det är ett universalverktyg som kan och ska användas till allt. Att påstå det är närmast motsatsen till vaccinering.

Den blinda auktoritetstro kvartetten varnar för blir de själva ett uttryck för. Det är klart att det finns vissa saker som räknas som fakta, förintelsen ägde rum, Oslo är Norges huvudstad, i alla fall för tillfället. Men att skriva att man i ett ämne som religionskunskap hellre ska gå till Nationalencyklopedin än till så kallade subjektiva källor är att spänna kärran för hästen. Vilken åsikt ska en ha angående kärnkraften? Vilket parti är bäst?
Kvartetten talar om målet ”att söka sanningen”, i bestämd form singular, som om det var så att det bara fanns en sanning. Går det att slå i Nationalencyklopedin hur man handlar etiskt? Att vi kan betrakta varje given företeelse ur en mängd olika perspektiv betyder dock inte att alla är lika konstruktiva, vissa är till synes betydlig bättre än andra.
Ett av de mer välformulerade argumenten mot retorik som konst och vetenskap är att retoriken och retoriker försöker göra det starkaste argumentet till det svagaste och vice versa. Det kan låta bestickande, men precis så är det. Om vi inte gör det, har vi bestämt i förväg vilket som är det starkaste argumentet. Vi har som sagt alla ändrat oss. Det talar för att det kan finnas anledning att kolla om det kanske inte är så att det till synes starkaste argumentet är svagt, och tvärtom. 

Dessa ord skriver jag under på. Det är det klokaste jag läst om kunskap på mycket länge. Jag har många gånger framhållit Ulf Danielsson som forskare och jag läser hans böcker och lyssnar på hans anföranden med respekt och stor behållning, men det han är med om att skriva i debattartikeln är allt annat än klokt. Det visar att det aldrig är kallans trovärdighet som betyder något, utan innehållet (ställt i relation till frågan). Det är aldrig vem som talar, utan vad som sägs, som betyder något. Jag vet inte vem Sigrell är, men orden och tankarna som här sätts på pränt är kloka och fungerar som vaccination mot faktaresistens och som programförklaring för arbetet med källkritik. Kan man inte ändra sig kan man aldrig påstå att man är kritiskt eller söker KUNSKAP.

I en demokrati ska vi lyssna till argumenten innan vi väljer; det är ingen slump att retorik och demokrati som begrepp myntades samtidigt. I praktiken tränas svagaste/starkaste argumentet genom att faktiskt lyssna. Vi har alltför lite undervisning i hur man lyssnar.
Retorikens kanske mest grundläggande antagande är att vi väljer språk, och att det språk vi väljer - som sagt - påverkar vår verklighetsuppfattning. Men vi väljer inte bara vad vi ska säga eller skriva, utan också vad och hur vi ska läsa och lyssna. Prova bara att växla mellan ett kritiskt och empatiskt lyssnande nästa gång du åker buss eller sitter på ett café; du kommer att höra helt olika saker, också känslan är en rationell grund för ett reflekterat ställningstagande. 

Den så kallade hatretoriken, med Trump som tydligt exempel, kan ses som urtypen för en icke-lyssnande kommunikation. Som alltså bidrar till en ökad polarisering. Något som tyvärr kvartetten bakom debattartikeln också gör genom sin auktoritetsbundna strävan efter den singulära sanningen. 

Samtal handlar om att lyssna, inte andäktigt och okritiskt, utan på det som sägs och sedan ställa det i relation till det man vet. Samtal handlar om att tänka efter och om reflektion, om att tillsammans hjälpa varandra att tänka bättre. Samtal handlar inte om att övertyga någon om att man har rätt, utan om att försöka förstå verkligheten och dess komplexitet. Kanske fungerar debatten för att nå kunskap om frågor där det finns rätt och fel. Lika meningslöst som det är att samtala om multiplikationstabellen, lika problematiskt är det att debattera etiska problem eller värderingsfrågor. Allt handlar om vilka verktyg man har, hur man vänder dem och vad som är frågan. 

Jag vill tro retoriken kan hjälpa till. Genom att träna på lyssnande, genom debatter där man måste förbereda sig för att tala för båda sidor, genom att göra vederläggningar och bekräftelser av samma argumenterande text, genom att återge en och samma berättelse ur många olika perspektiv, etcetera. 

Genom sådana övningar, utifrån den teoretiska grundhållningen att det enda vi kan veta om verkligheten är vår mänskliga uppfattning - inte hur något egentligen eller faktiskt är, är min förhoppning att färre och färre människor kommer att vara tvärsäkra på att just deras uppfattning är den enda riktiga och att alla som inte tycker som dem är fiender/dumma i huvudet. Om det skulle vara fallet skulle världen kunna bli en bättre plats med mer genuint sökande efter en sanning, med vetskapen om att också denna sanning kan vara på annat och komma att ändra sig.

Det går att vara tvärsäker om sådana frågor som debattörerna forskar om, men om de på allvar menar att den hållningen till kunskap är giltig i alla frågor och på alla områden är de ute och cyklar. Även professorer kan ha fel och det vore i så fall inte första gången i världshistorien.

Akademiska samtal, hållbarhet och hotet mot demokratin

Vad är sanning? Hur når man verklig kunskap, om olika typer av fenomen. Det är frågor som under lång tid upptagit en stor del av min vakna tid, och utgör en betydande del av mitt arbete som forskare och lärare på högskolan. Under veckan som gått är det detta jag samtalat om med studenterna som skriver uppsatser, och jag har fått hantera en hel massa frustration. Studenterna vill vet vad de ska göra, och jag försöker få dem att förstå att det inte finns någon manual att följa, att vetenskap handlar om hur man tänker och om transparens och ett kritiskt förhållningssätt. Fortsätter den diskussionen här, med utgångspunkt i en replik  som publicerades för ett tag sedan på DN-Debatt av Olof Johansson-Stenman, (August Röhss professor i nationalekonomi och prorektor vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet). Han skriver:

Jag stöder helhjärtat Marie Demkers, Henrik Ekengren-Oscarssons, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäcks ambitioner att sprida det akademiska idealet att ”utveckla och förvalta kunskap genom ett kontinuerligt akademiskt samtal där olika teser prövas mot varandra” till andra samhällsområden. Det är också viktigt att ta deras varning på allvar om att ”när synen på kunskap och en gemensam verklighet bryter samman undermineras grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning”. Ökande faktaresistens kombinerat med mängden felaktig information som, medvetet och omedvetet, sprids över världen innebär mycket stora utmaningar för det öppna demokratiska samhället.

En enormt viktig fråga som debatteras, både i den ursprungliga artikeln och repliken. Vem och vad kan man lita på. Ingen/inget, är det kanske för någon chockerande svaret. Blind och okritisk tillit är ett lika stort problem som falska källor, lögner och medveten spridning av desinformation. Det finns ingen genväg till kunskap! Det är insikten som måste upprepas hela tiden. När skolan allt mer handlar om ekonomi och när det talas om evidens i alla möjliga och omöjliga sammanhang sker en glidning i samhället och kulturen, som liksom många andra glidningar som handlar om strävan efter att allt ska bli bättre är en väg mot helvetet som kantats med goda intentioner. Önskan att nå säker kunskap och längtan efter att känna tillit är djupt mänsklig, men det handlar om KÄNSLOR. Kunskap är något annat. Kunskap går inte att kontrollera, det kan man bara göra med information. Säkra källor existerar inte. Vägen till kunskap går inte att effektivisera och vetande är en evig kamp och en ständig utmaning. Jag kämpar för att sprida förståelse för det, för kunskapens och kulturens komplexitet. Ett utbildningssystem sin inte bygger på insikt om och hänsyn till verkligheten är och kan aldrig bli ett utbildningssystem som bidrar till kunskapsutvecklingen i landet. 

Universiteten har därför i dessa tider en speciellt viktig uppgift att tydligt stå upp för idealen att söka sanningen och att effektivt sprida den kunskap som genereras. Det är särskilt viktigt att betona dessa ideal just när det innebär ett personligt obehag att stå upp för dem. Inom samhällsvetenskapen innebär detta bl a en strävan efter att svara så ärligt och tydligt som möjligt på specifika faktafrågor, även när detta innebär att man kan utsättas för hot, eller när svaret sannolikt kommer att använda som argument av personer med helt andra politiska uppfattningar och värderingar än vad man själv har. Att slira på sanningen, eller att medvetet undanhålla delar av den, om än med de mest hedervärda avsikter, är djupt problematiskt just för att det underminerar den trovärdighet som är akademins själva förutsättning.

Ett samhälle som inte kan HANTERA sanningen är ett samhälle i upplösning, ett samhälle utlämnat till känslor och makt. Sanningen om universum, om fysiska fenomen eller andra saker som inte påverkas av hur människor tänker och känner är oproblematiska, men om naturvetenskapens sanningsbegrepp okritiskt överförs till samhällsvetenskapen uppstår djupt problematiska effekter. Sanningen om samhället är inte absolut, det beror på en hel massa olika saker. Att svara ärligt och med utgångspunkt i kunskaper som går att kontrollera är viktigt, men lika viktigt är det att den som tar emot svaret behandlar det med respekt för kunskapen. Bara för att en forskare säger något eller för att texten är publicerad i en vetenskaplig tidskrift går det att okritiskt ta det som en sanning. Vetenskapen om människan handlar om att söka förståelse för komplexitet. Många av samhällsproblemen som idag debatteras är just komplexa, och på ett komplext problem finns ingen enkel lösning och svaren som forskarna kan ge är aldrig kristallklara. Viljan att veta, i kombination med möjligheten att kommunicera snabbt och med några knapptryck nå tusentals andra människor, ställer till det. När många vill samma sak och kräver svar av forskarna, tydliga svar, nu! Skapas en ohållbar situation. För att samtalet ska kunna handla om kunskap krävs ett annat tonläge en dagens, och en annan hastighet. Tid för eftertanke och kompetens att reflektera är idag viktigare än någonsin.

Här, menar jag, finns skäl för kritisk självreflektion inom akademin, med dess institutioner och företrädare, som inte alltid stått upp så rakryggat för sanningsidealet som vore önskvärt. På samma sätt är det naturligtvis lika viktigt att öppet tillstå att vi inte vet, eller är osäkra, när så är fallet (vilket är ganska ofta).

Det är på tok för få forskare som talar offentligt om vad det inte kan. "Det har jag inte forskat om, det kan jag inte svara på", hur ofta hör man de orden i debatten idag? Inte särskilt ofta. Forskare uppfattas därför som tvärsäkra individer som vet hur det är och kan svara tydligt på raka frågor om allt. Det är den bilden av forskare som sprids bland annat via TV-program som Fråga Lund, och det är den bilden av kunskap som förmedlas genom de ständiga debatterna i Aktuellt och Agenda. Forskning handlar dock inte om fakta eller om att ta fram information. Forskning handlar om kunskapssökande och kunskap är något annat än information och fakta. Forskare kan granska fakta, men tar inte fram eller presenterar fakta. Forskningskompetens handlar mer om att granska och ifrågasätta än om att komma fram till saker. Bättre generell förståelse för detta behövs i hela samhället för att hållbarheten och demokratin ska kunna värnas. Kunskap är ett kollektivt projekt och kunskapen blir aldrig bättre än vad vi tillsammans tillåter den bli.

Det finns också skäl till självkritik när det gäller hur akademin hanterat frågor om oredlighet i forskningen. Alla är eniga om att framtida Macchiarini-skandaler måste undvikas, men det finns tyvärr flera systematiska utvärderingar som indikerar att problemen är djupare än så, med en stor gråzon där många tveksamma forskningsresultat publicerats.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att påpeka och medvetandegöra just detta! Dagens publiceringshets och forskningens och utbildningens fixering vid nyckeltal utgör en grogrund för just de problem som jag här försöker diskutera. Viljan att veta spökar här och i kombination med önskan att effektivisera och tjäna pengar skapas en fatal häxbrygd. Kunskap kan inte behandlas vårdslöst. Kunskapen är ömtålig och måste behandlas varsamt och med respekt för dess inneboende egenskaper. Macciarini agerade ovetenskapligt men verkade ändå i enlighet med strävanden som idag anses legitima i akademin. Han forskade inom ett område med enorm ekonomisk potential. Då är det lätt att gå vilse och förblindas av möjligheten att tjäna pengar. Det har dansats runt guldkalvar i tusentals år, och lika länge har det offrats lamm för att skapa ett slags balans. Människan är inte mer än människa, men förnekar vi det och förlitar oss på en idealbild av sanning, forskning och vetenskap som inte står i samklang med verkligheten, är vi illa ute. Därför är jag så kritik mot debatten, och vill se mer av det samtal som jag uppfattar att Johansson-Stenman också värnar.

Denna fråga är svårare att komma tillrätta med; här krävs ett gemensamt ansvar och en god akademisk kultur med mer av kritisk granskning inom varje disciplin.

Många studenter säger, när de opponerar på varandra, att, "uppsatsen är så bra så vi har inget att säga". Jag svarar då att opponering handlar om kritisk granskning och anser man att en text är bra ska man visa det genom att ställa kritiska frågor till den och visa att texten svarar upp mot kritiken. Vetenskap handlar om att försöka falsifiera, det vill säga om att aldrig sluta vara kritisk. Kravet på evidensbasering pekar i motsatt riktning, mot säkra svar som inte kan eller får ifrågasättas med mindre än att man med stöd i evidens kan ge en annan bild. Kritik är synonymt med respekt och får inte förväxlas med kritisera. Det är lätt att missa det, och lika lätt är det att missa den fundamentala skillnaden mellan komplex och komplicerad. Det är olika saker och förståelse för detta går bara att nå via samtal där man tillsammans vänder och vrider på frågan och potentiella svar.

Jag är också helt enig med Bo Rothstein om att det är önskvärt med mer av kritiska diskussioner mellan olika vetenskapliga discipliner. Här är för övrigt en replik av mig och Erik Mohlin på just den debattartikel som Rothstein länkar till avseende hans kritik av nationalekonomi. Vi hade även en mycket omfattande diskussion med Rothstein på bloggen Ekonomistas om hans debattartikel (samt hans relaterade brev till KVA).
Likafullt, vi behöver ett tydligare och mer konsekvent värnande av akademins sanningsideal, samt mer kritisk granskning såväl inom som mellan olika akademiska discipliner.

Kunskapen måste tydligare placeras i centrum, tänker jag. Samtalet måste värnas och informationens omsättningshastighet behöver sänkas för att öka möjligheterna att få tid att tänka. Finns inte möjligheten att ens dra andan i en debatt kommer det att handla mer om makt och känslor än om kunskap. Ett allt för tydligt fokus på FAKTA och utan förståelse för ekonomiseringens konsekvenser och risker skapar en grogrund för spridning av desinformation, falska nyheter och faktaresistens. Vetenskapen är en integrerad del av samhället och forskare är och får inte betraktas som medborgare höjda över varje misstanke. Allt och alla måste (kunna) utsättas för kritisk granskning, och kompetensen att hantera kritik med bibehållen respekt för både individen och kunskapen är viktig och samhällsbyggande.

Meritokratiska utmaningar 2

Återvänder till Lars Strannegårds Understreckare som fångade mitt intresse, men som tappades bort i stöket, stressen och förkylningsdimman. Efter tre INTENSIVA dagar med läsning och examination är jag nu tillbaka. Känner mig frisk och har sovit gott och tillräckligt länge. Det är fredag, det är vår och idag ska jag bara läsa.  Här ska det handla om meritokrati och problemen med att skapa system som verkligen bygger på att de som vet mest och kan bäst får mest makt och inflytande. Meritokrati är en viktig princip i ett samhälle som sätter kunskapen i centrum. Lätt att säga dock, men ack så svårt att genomföra i praktiken.

Meritokrati, såsom den beskrevs av Max Weber, vilar på idén att rekrytering, befordran och hierarkier ska bestämmas av en individs kunskaper och färdigheter. Inte minst i Sverige finns en vitt spridd tro att demokrati och meritokrati hänger samman.

På pappret och i teorin är det hur enkelt som helst. Liksom med betyg och annat är PRINCIPERNA glasklara och lätta att komma överens om. Självklart ska makt och ansvarsfulla tjänster fördelas efter kunskap, kompetens och erfarenhet. Fast det räcker inte. Livet och samhället är ingen karta, det levs i praktiken. Det finns teorier om samhället, men samhället är ingen teori. Intrikata regleverk kan skapas och klibbas igenom, men fungerar det inte i praktiken spelar det ingen roll hur fina principer man utgår från. Tänker på betygsinflationen som allt fler inser är ett reellt problem, men som är ett komplext problem och som därför är svårt att lösa. Och det blir inte enklare av att den som fått ett högre betyg aldrig kommer att lämna ifrån sig det utan strid, särskilt inte som betygen idag betyder så oerhört mycket för chanserna att lyckas. Det handlar om vilka krafter som sätts i rörelse, tänker jag. Känslor är starkare än och övertrumfar intellektet hur lätt som helst. Tror man att det räcker med höga ideal och system som fungerar i teorin kommer meritokratin aldrig att bli något annat än en dröm och en läpparnas bekännelse.

Meritokrati och demokrati hänger samman, men utan adekvat kunskap om kausaliteten i sammanhanget kommer det aldrig att fungera i praktiken. Meritokratin är en förutsättning för att demokratin ska fungera, inte tvärtom. Demokrati blir vad vi gör den till och den i sig kan aldrig garantera något, den måste värnas och den står och faller med medborgarnas samlade engagemang. Utan en sant meritokratisk ordning som ser till att de kunnigaste, mest erfarna och kompetenta får ansvar kommer demokratin att bli lidande. Alla har ett ansvar för att bevaka att det faktiskt fungerar, och fungerar det kommer kunskapen att placeras i centrum. Det kräver dock att flertalet verkligen gör vad som krävs för att det ska vara och förbli så. Igen äger kunskapen och demokratin, det handlar om kvaliteter som blir vad vi tillsammans gör dem till.

Meritokratin är kort sagt basen för demokratin, det vill säga att den med mest adekvata meriter får folkets förtroende. I USA förefaller ett sammelsurium av plutokrati, aristokrati och demokrati ha varit för handen i det senaste presidentvalet. Donald Trump, rik som ett troll men med minst sagt bristande ­meriter avseende politiskt arbete, har en plutokratiskt grundad position. På andra sidan stod Hillary Clinton, med omfattande politiska meriter och med familjeband till en tidigare president. Hennes meriter föreföll dock ha överskuggats av hennes koppling till aristokratin i Washington. Hon föll under trycket av plutokratens löften om att städa upp bland ryggdunkningar och korrumperade vänskapsband i etablissemanget; det vill säga i den maktutövande politiska aristokratin. Demokrati frånkopplades meritokrati.

Jag håller inte med om att meritokratin är BASEN för demokratin, jag ser den som en FÖRUTSÄTTNING, och situationen i USA visar med all önskvärd tydlighet vad som händer om meritokratin sätts ur spel eller tillåts vara en pappersprodukt. Problemet är komplext, för det var ingen som tvingade någon att rösta på Donald Trump (som nu är i full färd med att försöka avskaffa demokratin för att försäkra sig om att han ska få behålla makten). Valsystemet i USA fungerade. Men liksom demokratin blir inget system starkare än den stora massans samlade engagemang. Problemet är att så många inte orkar eller vill bry sig om att upprätthålla principerna om att den bäste och mest kunnige ska få makten. Därför kommer den som vill mest eller den som har mest kontakter, pengar och makt att kunna tillskansa sig makt. Donald Trump SÄGER att han är bäst, men det är aldrig upp till individen att uttala sig om den saken, inte i ett sant meritokratiskt system där kunskapen faktiskt står i centrum.

Låg representation av kvinnor och etniska minoriteter på alltför många maktpositioner i Sverige vittnar om att meritokratin inte är så självklar som vi förleds att tro. Homogenitet kan sägas vara en ­indikator på bristande meritokrati. I Sverige är ­betyg den förhärskande urvalsprincipen för att komma in på högskoleutbildningar. Detsamma ­gäller befordran och tjänstetilldelning inom akademin. Principerna är självklara manifestationer av meritokrati som urvalsprincip.

Meritokrati kan aldrig vara SJÄLVKLAR. Ingenting som rör kultur är självklart. I Sverige är betyg den viktigaste urvalsprincipen, och visst, i den bästa av världar är betyg ett mått på en människas kunskaper. Fast nu lever vi inte i idéernas värld, i principernas rike eller i teorin. Vi lever här och nu, i det samhälle vi skapar dagligen och stundligen genom att interagera med varandra i vardagen. I Sverige anser vi att valfrihet är viktigt, och vi tycker uppenbarligen att det är okej att skolor drivs som företag med möjlighet att plocka ut den vinst som aktieägarna anser vara rimlig. Därför har vi skapat ett system som gör det möjligt att förena dessa saker. Vi vet att skolor konkurrerar med betyg. Vi vet att skolors ekonomi bygger på att man kan locka till sig elever. Och vi vet att lärares löner står i direkt relation till skolornas ekonomi. Ändå väjer vi att tro att tydliga kriterier för betyg ska fungera. Ingen kan bli förvånad över att kunskapen blir lidande. Betygen är hårda, men människor, kunskap och verklig kvalitet är komplext och går inte att fånga i ett system. Allt fler verkar vara överens om att det svenska utbildningssystemet lider svårt av betygsinflation. I teorin ser allt ut att gå bra, men när resultatet jämförs med andra länders resultat framträder en annan bild. Betänk att inte ens idrotten är meritokratisk (tänker på problemet med doping). Hur kan man med insikt om förutsättningarna få för sig att skolan och politiken, som är väldigt mycket mer komplexa system, skulle kunna vara meritokratiska, av sig själva och bara för att många vill att det ska vara så?!

Ett av de stora problemen för meritokrati är, igen med Donald Trumps presidentskap som belysande exempel, att meriter inte är så lätta att specificera. Hans politiska meriter var skrala, men han uppfattades uppenbarligen av tillräckligt många amerikaner ha förmågan att kunna röra om i den gryta som de uppfattade som politiskt korrekt, elitistisk, korrumperad och verklighetsfrånvänd. Han vann valet kanske främst för att han förmedlade en känsla av potential att skapa förändring, inte för att han hade uppnått resultat i det politiska etablissemanget.

Exakt, meriter är svåra, både att specificera och att kontrollera. Betygssättning är ingen exakt vetenskap. Varför ge sken av det? Varför lägga så stor vikt vid något som är hopplöst svårt att kontrollera på ett transparent och objektivt sätt? Varför inte acceptera komplexiteten och människans tillkortakommanden och låta det vara utgångspunkten? Varför inte försöka lära sig förstå hur saker och ting fungerar i PRAKTIKEN, och anpassa systemen efter insikter om verkligheten? Det är för mig obegripligt naivt.

Meritokrati är med nödvändighet baserad på individens tidigare uppnådda resultat. Individer vinner tillträde till positioner ­eller platser på grundval av vad de gjort, inte vad de förväntas göra. Meritokratier måste sträva efter objektivitet och jämförbarhet. Ett vedertaget sätt för att skapa rättssäker jämförbarhet är att kvantifiera meriter och prestationer. Det är så vi kan förstå vurmen för räknande, viktande och mätande: en vetenskaplig artikel har högre impact factor än en annan, ­citeringar kan enkelt räknas, och ett betygssnitt är högre än ett annat, punkt slut. Meritokratiska system kräver helt enkelt möjligheten att kvantifiera prestationer. Men kvantifiering leder inte bara till jämförbarhet utan också till strömlinjeformning och homogenitet.

Och, vilket alldeles för ofta glöms bort, kvantifiering fungerar utmärkt i teorin och på pappret, men aldrig självklart i praktiken. Varje sak eller aspekt som kvantifieras är en källa till osäkerhet och när MÄTANDET, BETGEN och SIFFRORNA, det vill säga formen blir viktigare än det komplexa innehållet, är det som upplagt för korruption. Man får det man vill ha och är det betyg, publikationer, pengar eller citeringar man önskar sig och bryr man sig inte om hur det går till när resultaten produceras, bara att de går att mäta, kommer det oundvikligen att gå ut över innehållet och kvaliteten. Bara om det VERKLIGEN är kunskaper och kvaliteter som kvantifieras kommer det att fungera meritokratiskt, men det är inte så det fungerar i praktiken. Du och jag kan komma överens om att vi citerat varandra, till exempel. Om det är CITERINGAR som räknas och det enda som betyder något finns inget som hindrar någon från att agera på det sättet. Som sagt, det enda som verkligen räknas är hur det fungerar och vad som faktiskt görs i praktiken.

Meritokratiska, kvantitativt baserade urvals­system uppfattas av de flesta vara de mest rättvisa vi har. Att komma in på högskoleutbildningar som leder till maktpositioner i samhälls- och närings­livet kräver högsta betyg i nästan alla ämnen. Meritokrati i sin prydno. Principen är enkel: ju bättre det går för studenter med examen från en viss utbildning, desto högre betyg krävs för att komma in på utbildningen. Men vad som också krävs för att ­komma in på sådana utbildningar är föräldrar med högskoleutbildning. Det står givetvis inte utskrivet i antagningskraven, men statistiken visar att så är fallet. De ungdomar som får högsta betyg har ofta sporrats och guidats av föräldrar som vet vad som krävs. En sådan social snedrekrytering gör att ambitiösa och studiebegåvade studenter från andra bakgrunder inte kommer fram.

Exakt, och problemen som Strannegård pekar på här har ändå INGENTING att göra med problemen med att betygssättning inte är en exakt vetenskap. Det gör att problemen som här pekas på förvärras än mer. Högutbildade och resursstarka föräldrar har mer makt och större inflytande över lärarna på grundskolan och har lättare att välja skolor som ökar barnens chanser. Om det finns problem med nuvarande system, även om det faktisk fungerar meritokratiskt, hur stora blir då problemen inte om systemen faktiskt inte alls fungerar? Och vem tjänar på att problemen inte beses och tas på allvar? Jag menar att om vi verkligen tar meritokratin på allvar och gör vad vi kan för att skapa ett system som VERKLIGEN placerar kunskapen i centrum, löses även problemen som Strannegård här pekar på. Betygsinflationen är ett allvarligt problem, som får konsekvenser både för demokratin och kunskapssamhället. Allt och alla hänger ihop.

Universitetsutbildning är ingen självklarhet för ungdomar från studieovana miljöer, och vissa utbildningar eller lärosäten finns inte utritade på deras mentala möjlighetskartor. Effekten blir att ungdomar från sådana bakgrunder i mindre utsträckning träder in på vägen mot den privilegierade framtid som vissa utbildningar möjliggör.
Här börjar vi skönja meritokratins akilleshäl: att meriter alltför ofta korrelerar med plutokrati och aristokrati. Prestigeutbildningar har helt enkelt en överrepresentation av studenter vars föräldrar är välbeställda, välutbildade eller har tongivande positioner i samhället. Meritokrati som den är utformad i samhället generellt, och i antagningsprinciperna till universitet och högskolor specifikt, är helt enkelt inget effektivt verktyg för att skapa mångfald bland beslutfattare i samhället.

Jag tror snarare det handlar om bristande förståelse för just de saker jag pekat på ovan. Meritokratin är ingen garanti för något, den blir aldrig bättre än samhällets samlade omsorg om den i praktiken. Att elever från studieovana hem inte söker sig till högskolan kan vara ett slags sundhetstecken. Det kan vara så att man intuitivt har insett och agerar i enlighet med känslan av att framgång inte handlar om kunskap, att kunskap inte är makt. Makt är liksom känslor något som förfärande lätt övertrumfar kunskapen. Då spelar det ingen roll vad eller hur mycket man kan, kommer man från "fel" miljö och saknar de "rätta" kontakterna kommer man inte att lyckas. Inte i ett system som inte är meritokratiskt i PRAKTIKEN, inte i ett samhälle som inte sätter kunskapen i centrum.

Den som tror på meritokrati som ett samhälles mest rättvisa urvalsmekanism bör komma till slutsatsen att bestämningen av meriter måste kunna variera mer än vad som är fallet idag. Vi måste acceptera att varje urvalsmekanism, hur den än är beskaffad, innebär att en typ av individ erbjuds tillträde och en annan inte. Varje princip för inkludering innebär samtidigt en princip för exkludering. En sann meritokrati måste därför kunna värdera olika typer av meriter. Det måste finnas fler vägar in till de institutioner och miljöer som fungerar som språngbrädor vidare i livet. Vägen till en äkta meritokrati går via mångfald i inträdesvägar.

Jag tror på meritokrati, men förstår hur fruktansvärt svårt det är att genomföra idealet i praktiken. Och utan förståelse för det kommer det aldrig att fungera. Det är inte meritokratin som är rättvis, det är tvärtom rättvisan som måste vara meritokratisk. Och det är den ytterst sällan, i praktiken just eftersom den är komplex och svår att hantera. Jag håller däremot med om att en väg till meritokrati kan vara att erbjuda en mångfald av inträdesvägar till prestigefulla utbildningar. Hindren för att komma in på en utbildning bör vara så få och små som möjligt, annars kommer annat än kunskap att i praktiken spela större roll. Betyg är ett intyg, ett papper där någon går i god för en annan. Kunskapen är förkroppsligad och den är som den är. Därför tror jag inte på betyg, men på kunskap. För att skapa ett sant meritokratiskt system krävs en helt annan syn på misslyckande. För att placera kunskapen i centrum och för att garantera att bara den med de rätta kunskaperna och kvalifikationerna tar sig genom en utbildning måste så många som möjligt ges chansen att försöka, men bara de som har vad som krävs ska tillåtas passera genom och ut ur systemet. Ett system där genomströmning är en faktor man tar hänsyn till, eller ännu värre låter den påverka verksamhetens ekonomiska resultat tror jag aldrig någonsin kan bli meritokratiskt.

Den maktelit som den sociologiska forskningen beskrivit formas ofta redan genom födseln, och akademisk utbildning är en av de säkraste inträdesbiljetterna till privilegierade positioner. Lärosäten som utbildar sådana individer har en viktig roll att fylla eftersom de ­utövar inflytande över dessa individer under en ytterst formativ period av deras liv. En av de viktigaste åtgärderna för att skapa ett mer jämlikt samhälle är att öka heterogeniteten i antagningsprinciperna.

Om man nu ändrar antagningsreglerna för Handelshögskolan i Stockholm och låter fler, eller i alla fall ger en mer heterogen grupp studenter chansen att försöka komma in, är det ett steg i rätt riktning. Ingen vet dock vad det kommer att få för konsekvenser. Kanske kommer prestigen som högskolan idag otvetydigt har att påverkas. Exklusiva skolor är ofta exklusiva för att exklusiva människor går där. Kanske flyttar eliten sina barn till andra skolor, kanske utomlands, där de kan använda sin makt och sitt inflytande för att placera dem där? Idag är det prestigefyllt att komma in på Handels, och en examen därifrån är värdefull. Frågan är dock var som är hönan och vad som är ägget?

På mitt eget lärosäte startar vi i samband med höstens antagning en alternativ väg in till kandidatutbildningen. Den ordinarie betygskvoten finns kvar och med stor sannolikhet kommer det att krävas upp till 19,9 (av maximalt 20) för att komma in. Men alla som har minst 17,0 i betygssnitt välkomnas nu att söka i den nya urvalskvoten, samt eventuellt bli kallad till ett analytiskt test och intervjuer. Det kombineras med ambassadörsprogram riktade till skolor i upptagningsområden där högskoleutbildning inte är ett självklart nästa steg, öppna hus ­riktade till unga kvinnor och en bredare kommunikation. Dessa är försök till att öppna de dörrar som många uppfattat som stängda eller peka på de ­dörrar som finns. Samma motiv ligger till grund för det utbildningsprogram för nyanlända som nu finns. Den som har asylstatus och en grundläggande universitetsutbildning kan söka till en ettårig ­utbildning med tillhörande praktikplats. Syftet är just att öka mångfalden i inträdesvägar.

Det låter väldigt bra detta. Jag är en varm anhängare av inträdesprov, för jag tror det är enda sättet att skapa ett meritokratiskt system som faktiskt fungerar i praktiken. Fler måste få chansen att försöka och det kan och får aldrig vara prestigefyllt att bli ANTAGEN till en utbildning. För att placera kunskapen i centrum måste systemet bygga på att det är först när man är färdig och har klarat sig som man får ta emot folkets jubel. Handels är idag en skola där (förhoppningsvis) de bästa tas in, men det är aldrig en garanti för att det är de bästa som går ut. Först när vi har ett system som bygger på den principen kan man säga att systemet är meritokratiskt. Det är svårt, men betyder inte att det är omöjligt. Det är ett mål värt att sträva efter. Det är ingen annan än oss själva vi lurar om vi ger sken av något annat.

Mångfald i inträdesvägar är basen för ett mer ­heterogent samhälle och plutokrati och aristokrati är meritokratins farligaste fiender. Ett samhälle som fastnar i en tro att en meritokrati skapas genom homogena, kvantifierade och standardiserade principer accepterar därmed också bristande mångfald. Utan heterogena antagningsprinciper urholkas meritokratin och lämnar fältet öppet för plutokratin och aristokratin att stärka sina positioner. En sann meritokrati förutsätter urvalsprinciper som är mindre homogena, men baserade på omdömen och välgrundade och artikulerade argument. Utan en vidgad syn på meriter kommer den populism och det elitförakt vi nu ser runt om i världen att växa sig än starkare.

Tack Lars Strannegård för de orden! Jag håller med. Mångfald och meritokrati är inte målen, det är förutsättningarna för en sann demokrati. Bara genom att placera kunskapen i centrum av samhället, på alla plan, i alla sammanhang och i praktiken kan man hoppas att en meritokrati växer fram och där den gör det kommer demokratin att fungera. Allt hänger på hur vi ser på och agerar i relation till kunskap, i praktiken.

Förenklar, eller försvårar tekniken?

Nästa vecka inleds en utbildningssatsning som jag ansvarar för. Temat är integration, och fokus interkulturell dialog. Utbildningen riktar sig mot personalen i Trollhättans kommun, framförallt dem som arbetar med flyktingar. Västra Götalandsregionen står för kostnaderna och Högskolan Väst för lokalerna. Tre tillfällen är inplanerade under våren och till hösten ska även personal från övriga kommuner i området bjudas in. Jag ser verkligen fram emot detta.

Eftersom dialog och utbyte är en central del av upplägget och utgör den röda tråden i utbildningen är den inplanerade fikastunden en viktig del av helhetsupplevelsen. Det var ett tag sedan jag anordnade något liknande. Då beställde man fika genom att skriva ut en blankett från intranätet och gå ner till restaurangen för att snacka med ansvariga om ett lämpligt innehåll och upplägg. När erforderliga kontouppgifter fyllts i var allt klart. Efteråt fick man attestera fakturan och sen var saken ur världen. Enkelt, smidigt och människoanpassat.

Igår skulle jag beställa fika till föreläsningen/seminariet nästa vecka. Jag hade på känn att det införts nya rutiner. Därför gick jag ner till restaurangen för att kolla saken. Mycket riktigt, beställningen ska göras på nätet, via ett av alla nya tekniskt administrativa system som införts som ett led i implementeringen av New Public Management på högskolan och för att underlätta för oss anställda, sägs det. Jag och många med mig försöker dock i möjligaste mån undvika systemen, för de är ALLT annat än användarvänliga! Jag avstår hellre från traktamente än lägger en förmiddag på att fylla i alla möjliga och omöjliga uppgifter. Trots att man följer den omfattande manualen lyckas man ändå alltid missa någon liten detalj som hindar en att komma vidare i systemet. En gång diffade det på 3 öre vilket tog en timme att åtgärda och engagerade fler än en administratör.

Nu var jag tvungen att ta tjuren vid hornen. Jag återvände därför till kontoret, i andra änden av lokalerna. Satte mig vid datorn, öppnade anställdsidan, letade bland systemen (eftersom man bytt system flera gånger och eftersom systemen också bytt namn står de inte i bokstavsordning, oklart varför, vilket gör det svårt att orientera sig för man vet inte vilket av alla olika namn på olika system man ska söka efter. Ibland minns jag det nya och ibland det gamla, vilket rör till det). Till min stora lättnad hittade jag relativt snabbt ändå rätt system. Tryckte på knappen. Inget hände. Mindes då att just detta system inte är kompatibelt med webbläsaren Chrome, som vi anmodats att använda annars. Öppnade därför Explorer, vilket fungerade. Men eftersom det inte är datorns standardprogram var jag tvungen att knappa in mina inloggningsuppgifter manuellt. Nåväl. Äntligen inne i systemet. Hittade upphandlingsfliken relativt enkelt, men där tog det stopp. Restaurangen som högskolan har avtal med heter inte samma sak i systemet som den gör på plats, och det fanns andra restauranger att välja på i listan också, som högskolan slutit upphandlingsavtal med. Jag frågade kollegan i rummet bredvid om hen visste vilken som gällde, men fick en lång utläggning om systemets hopplöst dåliga användarvänlighet och hänvisades till institutionens sekreterare. Till slut löste det sig, jag fick rätt uppgifter och kunde klicka mig fram till beställningssidan.

Kaffe, Te och fralla till 60 personer. Inga större problem. Trodde allt var klart när jag fyllt i de 14 siffrorna som leder fakturan rätt i systemet samt attesteringsuppgifterna, men stoppades från att logga ut av en dialogruta som sa att det krävdes ett datum. Så klart, och tack för det systemet (obs ingen ironi)! Nu så, men nej. Ännu en dialogruta kom upp. Vart ska fikat levereras? Letade efter en lista med lokaler, men hittade ingen, bara högskolans adress. Det var det enda rutan och uppgiften som gick att fylla i, så det gjorde jag. Fast tanken är ju att serveringspersonalen ska leverera fikat till rätt lokal inne på högskolan, för vi arbetar alla under samma tak. Sedan gick det att komma ut ur systemet. Äntligen.

Eftersom fakturan ska passera genom många kontrollinstanser, som alla tar sin tid och innebär fördröjning sa man på restaurangen att jag skulle skriva ut en kopia på beställningen och lämna den i restaurangen. Sagt och gjort. Högerklicka: PRINT, och iväg till skrivaren. Pappret är slut. Får gå till en annan skrivare och hämta. Sedan fungerade det och jag kunde gå ner och lämna beställningen till personalen i restaurangen, samt informera dem muntligen om vart fikat skulle levereras.

I det gamla, analoga systemet, behövde jag bara gå dit en gång och allt löste sig smidigt och i ett svep, i kommunikation mellan människor. Nu tog det mångdubbelt längre tid, krävde fler moment och det var även fler uppgifter behövde fyllas i, och jag var trots det tvungen att besöka restaurangen för att förvissa mig om att allt blivit rätt. Med teknikens hjälp har det blivit svårare, felkällorna har blivit fler och jag måste ändå göra samma saker som jag gjorde i det gamla systemet. Allt inom ramen för min redan tidspressade tjänst och för samma höga docentlön. Smidigt? Nej! Kostnadseffektiv användning av skattebetalarnas pengar? Knappast!

Är digitaliseringen lösningen så undrar jag vad som var problemet?!