Kan intelligens vara artificiell?

Ulf Danielsson skrev klokt om Artificiell Intelligens i DN här i veckan, och jag hakar på och tänker vidare med hjälp av hans ord. Kunskap och förmågan att använda insikterna är viktiga, samhällsbyggande kvaliteter och egenskaper. Det spelar roll hur ni ser på dessa saker. Vad händer med människan, samhället och hållbarheten om kunskapen och intelligensen delegeras till maskiner? Detta är saker vi behöver samtala om!

I Salman Rushdies ”Two years, eight months and twenty-eight nights” berättas det om hur människor i en avlägsen och lycklig framtid vägleds av sitt förnuft och fridfullt gläds åt vardagliga ting. Det är bara en sak som fattas dem: ingen drömmer längre drömmar om natten.

Finns det en risk att vår egen värld är på väg i en liknande riktning? Det finns skäl att diskutera den risken i samband med en framtida utveckling av artificiell intelligens. Meningarna är i och för sig delade kring vilka faror den tekniska utvecklingen kan föra med sig. Ofta går spekulationerna om den okända framtiden ut på att robotar gör sig oberoende av sina mänskliga skapare och tar över världen. Kända vetenskapsmän som Stephen Hawking varnar för konsekvenserna och författar braskande upprop. Matematikern Olle Häggström argumenterar i sin intressanta ”Here be dragons” på ett liknande sätt.

Ja, vad är det för risker vi har att göra med egentligen? Det måste inte handla om en apokalyps, ett samhälle utan drömmar om en bättre framtid är ett lika dött samhälle som ett samhälle där människan reducerats till slav under maskinerna. Dock, ingen vet något om framtiden för den existerar inte. Framtiden skapas av oss som lever här och nu, i tanke och handling. Därför är det så viktigt att samtala om dessa saker, för framtiden är öppen och den förändras hela tiden. Även om det inte går att skapa en bestämd framtid går det att påverka tillblivelsens riktning, i alla fall på marginalen, genom att tänka och agera annorlunda.

Om historien lärt oss något är det väl att dumhet – ofta hos de som borde veta bättre – snarare än överskott av intelligens är det som leder till katastroferna. Det finns nog större anledning att frukta mänsklig övertro på ganska tråkiga tekniska system utan tillräckliga säkerhetsmarginaler införda med ekonomisk vinning som motiv, än grandiosa och apokalyptiska katastrofer där kvicktänkta superdatorer framgångsrikt tar kommandot. Men det senare lämpar sig förstås bättre för eggande fantasier.

Det tror jag med. Dumheten eller ointresset och bristen på engagemang för frågor som rör samhället och framtiden är ett mycket större hot än maskinerna. Tänk bara på vad en sådan som Donald Trump skulle kunna åstadkomma i fråga om förödelse av samhällsbärande institutioner, med början redan nu i januari. Hoten mot det vi människor vant oss vid att ta för givet ligger alltid mycket närmare och ter sig mycket mer trivialt än man vanligtvis tror. Det är den avgörande insikten. Utan förståelse för vilken typ av hot vi har att göra med, och utan insikt om samtalets betydelse, är människan förlorad, eller riskerar i alla fall att bli det. 

Intressant nog finns det också de som ser en möjlighet att sprida ett lite rosigare skimmer över det som för de flesta utgör dystopiska domedagsscenarier. Linda Johansson har i DN (2/3) argumenterat för att de framtida robotarna kan vara väl så moraliska i sitt agerande som människor. Torbjörn Tännsjö går (DN, 8/5) steget längre och argumenterar för att vi istället borde glädja oss åt möjligheten att framtida varelser utan mänskliga fel och brister kommer i vårt ställe. Varför nostalgiskt hålla fast vid något hopplöst ålderdomligt om allt istället kan bli så mycket bättre?

Jag ställer mig tveksam till denna sorglöshet och ser i detta istället den riktigt stora faran. Skälet har att göra med den skenbart esoteriska frågan om vad ett medvetande egentligen är för någonting. Det finns förvisso de som avfärdar medvetandets existens som en underhållande illusion som i grunden är oförenlig med den naturvetenskapliga världsbeskrivningen och därför inget man behöver befatta sig med. Något inre subjektivt perspektiv är inte nödvändigt. Andra erkänner medvetandets existens men hävdar att det är något sekundärt som uppkommer som en biprodukt vid varje tillräckligt komplicerad informationsbehandling och inte något förbehållet människor och andra levande varelser. Tvärtom menar man att varje tillräckligt komplicerad dator per automatik är medveten. Sedan finns det ju förstås de som intar en på många sätt rakt motsatt ståndpunkt och trosvisst ser medvetandet som en övernaturlig själs avtryck i materien.

Sorglöshet och inställningen om att det ordnar sig är ett hot, det är viktigt att påminna sig om. Att inte göra något är också ett val som får konsekvenser. Framtiden är alltid öppen, den är aldrig given. Allt vi människor gör, tänker och väljer, påverkar processen av tillblivelse. Allt och allas handlingar och tankar räknas. Tanken att jag är obetydlig i det stora hela bär också på agens, för när många tänker så blir dess kraft stor och betydelsefull. Ju fler som är passiva, desto mindre krävs av den som verkligen vill något. Det är förklaringen till att SD nådde sina första framgångar i kyrkovalet, som engagerar få och där det är lättare att mobilisera en tillräckligt stor massa.

Vad är medvetandet? Det är en fråga som behöver samtalas om, inte en fråga att debattera. Förståelse behövs och för att uppnå den krävs ödmjukhet och respekt för andra människors tankar och önskningar. Tillsammans bygger vi upp kunskapen vi behöver för att skapa ett hållbart samhälle. Gemensamt når vi ny och bättre kunskap genom att lyssna på varandra och på den som vet. Det spelar roll hur man ser på frågan om medvetande, och Danielsson visar här på några olika förslag. Jag tror han täcker in de flesta möjligheterna till fungerande svar. Vilket man väljer och det svar som flest anser bäst kommer att få konsekvenser, för den tanken påverkar hur man tänker om annat och hur man agerar. Framtiden skapas av det som tas för givet, i vardagen, mellan människor. Kulturen är den plats där nuet möter och formar det som blir. Kunskap om kultur handlar dock inte om framtiden, men om förutsättningarna för förändring. Det viktigaste argumentet för den tanken, och även motivet för humaniora, är att framtiden är en öppen fråga.

För egen del har jag ingen aning om hur det egentligen förhåller sig, men vill gärna pröva vad jag menar vara en någorlunda fördomsfri och vetenskaplig ståndpunkt. Den går ut på att vi skall ta vår egen subjektiva upplevelse på fullaste allvar och betrakta den som ett unikt fenomen som vi ännu inte fullt ut kan förstå. Min gissning är att det mycket väl kan handla om ett faktiskt existerande fysiskt fenomen – inte övernaturligt på något vis – men jag kan heller inte utesluta att det ligger bortom vad vi rent principiellt kan utforska. Samtidigt kan det ju mycket väl vara så att vi småningom faktiskt kommer att förstå oss på vad det är.

Men detta är inte allt. Till denna lite trevande ståndpunkt vill jag foga ett viktigt men, får jag erkänna, ounderbyggt påstående: det finns något särskilt värdefullt med en värld där detta fenomen uppträder.

Det jag uppskattar med Ulf Danielsson är att han är en naturvetare med djupa insikter i och förståelse för humaniora. Och även om jag inte tror att vi kommer att kunna komma fram till ett säkert svar på frågan om vad medvetandet är så instämmer jag i att människan subjektiva upplevelse av att ha ett medvetande är en fråga värd att ta på fullaste allvar. För mig är det viktigt att frågan får vara öppen, och jag tror aldrig det går att fullt ut förstå medvetandet. Jag tror att det är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad att medvetandet är höljt i dunkel. Fullkomlig visshet om allt kanske går att drömma om, men i samma stund som en sådan dröm förverkligas förändras allt i ett slag. Jag håller också med om att det finns något synnerligen värdefullt med vår värld, av det enkla skälet att vore den inte värdefull hade den lika gärna inte behövs existera, vilket också får konsekvenser för hur man ser på framtiden. 

Att det levande livet via evolutionen, och kanske beroende på tursamma tillfälligheter, utvecklat en medveten förmåga beror rimligen på att det är till fördel och ger en möjlighet för levande organismer att överleva. Det är knappast något som är förbehållet enbart oss människor utan finns rimligen i små skärvor också hos våra mer obetydliga släktingar på planeten. Men på samma sätt som andra egenskaper och förmågor kommit och gått under naturhistorien finns det väl inget som garanterar att just medvetandet måste bestå.

Just detta att det inte finns några garantier gör det viktigt och värdefullt att värna och vårda medvetandet. Det som inte tas för givet uppskattas mer, och det är viktigt att inse det. Livet på jorden är ömtåligt och om det inte uppskattas kommer det inte att överleva eftersom ingen bryr sig. Som sagt, det man bryr sig om och värnar kommer att påverka tillblivelsen riktning mer än det man inte bryr sig om. Samtal om vad som är viktigt är samtal som bär på kunskap om framtiden, och eftersom det inte finns några givna svar är det viktigt att utbytet av tankar sker just i form av ett samtal och inte som en debatt. Jag fick en fråga här för några veckor sedan om hur jag ser på samtalskompetens, och jag svarade då: Samtalskompetens tänker jag som en utvecklad förmåga att vara nyfiken, vilja lyssna och kunna ändra ståndpunkt. Det handlar vidare om att förstå tystnadens och tidens betydelse samt eftertankens nödvändighet. Samtalskompetens handlar om att vilja ta sig framåt tillsammans, inte mot ett på förhand bestämt mål utan dit det verkar bäst att ta sig, givet förutsättningarna. Kompetens att samtala och förståelse för samtalets värde är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet.

Jag misstänker dessutom att intelligens och intelligent beteende kan uppkomma också på annat sätt där medvetande i sig inte spelar någon avgörande roll. Det är fullt möjligt, och till och med troligt, att de framtida artificiella intelligenser som vi nu är på väg att skapa kommer att vara av just detta slag. Utåt uppträder de på precis rätt sätt för att anpassa sig och överleva i en föränderlig omvärld. Kanske de till och med begåvats med någon form av inprogrammerad mänsklig moral som binder dem att agera på sätt som vi betraktar som föredömligt. Men innanför den vackra ytan är det tomt. Allt är bara ett simulerat skådespel utan någon som egentligen upplever något alls.

Vill man ha absolut visshet blir det tomt. Livet är levande just för att det inte är predestinerat eller programmerat. Det är ovissheten och öppenheten som gör livet och människan, kulturen och samhället till vad det är. Sökandet efter svaret, efter teorin som förklarar allt, är med andra ord ett slags dödsdrift. För att leva lyckliga i ett samhälle som fungerar krävs kollektiv förståelse för öppenheten och ovissheten, samt insikt om att det är som det ska och inte ett problem, samt kompetens att hantera komplexitet. Det är i mötet mellan naturvetenskap och humaniora som samhället och människan blir levande och hålls vid liv.

Det råd till jag (DN 8/3) gav till Dave i hans kamp med superdatorn HAL 9000 i rymdeposet ”2001” var att helt enkelt dra ur sladden. Linda Johansson ifrågasätter (DN, 15/4) om det verkligen vore så lätt för mig släcka ner en gråtande och vädjande robot. Jag tror hon har rätt. Instinktivt vill vi besjäla vår omgivning. Vi förutsätter att andra människor har ett inre liv precis som vi och friar hellre än fäller också den döda materien. Men det är just detta som är så förrädiskt farligt och som så småningom kan göra att det unikt värdefulla som vi som medvetna varelser bär med oss riskerar att ersättas och försvinna. Om det är något råd jag i förebyggande syfte skulle vilja ge till dem som utvecklar system med artificiell intelligens vore det att inte falla för frestelsen att göra dem alltför mänskliga i våra ögon. Detta för att vi inte i onödan skall luras till att besjäla dem.

Oerhört viktiga tankar detta. Liksom tolerans och förståelse saknar skydd mot krafterna som verkar för intolerans och avsaknad av förståelse är AI något man bör närma sig med respekt för riskerna och förståelse för konsekvenserna. Demokratin är det bästa sättet, bland alla dåliga sätt som finns, att hantera ett samhälle. Det finns aldrig några garantier för demokratins överlevnad. Därför måste man dels inse det, dels lära sig kollektivt hantera bräckligheten. Och samma uppfattning och kompetens behövs i relation till AI för att minimera riskerna. Det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om både och. Komplexitet, öppenhet och icke-linjär tillblivelse är människans och kulturens kännetecken och även förutsättningarna för livet och kunskapen.

Den långsiktiga konsekvensen kan annars bli att den framtidsvision som Torbjörn Tännsjö målar upp blir verklighet. Successivt låter vi oss ersättas av den nya formen av omedveten intelligens som på så många sätt överträffar den på gammalmodigt vis evolverade. Kanske vi själva rent av låter oss uppgå i den nya tekniken på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt att avgöra vilka som är vi och vilka som är de andra? På så sätt blir ju förlusten bara ännu lättare att bära. Alla de farhågor om att ondsinta robotar skulle ta över världen kommer på skam och vi går en gyllene framtid till mötes där vi framgångsrikt sprider oss över galaxen.

Men utan att någon egentligen bryr sig eller har förutsättningar att märka något alls har under den vackra ytan något storartat gått förlorat. Ingen drömmer längre några drömmar om natten.

Ingen kan på förhand veta vad som utgör ett hot eller om det man gör är fullkomligt riskfritt. Därför är en bred och kollektiv vaksamhet viktigare än garantier och skydd, för hotet går inte att definiera förrän det är för sent. Det sägs att en groda som ligger i vatten som sakta värms upp kommer att ligga kvar i grytan till den kokats, för den känner bara av kontraster. Mycket talar för att människor och samhället fungerar på samma sätt. Den insikten är därför oerhört viktig att ha med sig in i samtalen om framtiden. I relation till klimathotet är och reagerar vi människor som grodor. Just för att vi litar på experter och beprövad vetenskap, mer än vår intuition och förmåga till kritiskt tänkande. Bara för att experterna inte är överens om allt, betyder inte att vi kan fortsätta som vi gjort. Förr eller senare kommer vi att ha vandrat så pass långt ut på det sluttande plan vi befinner oss på att det inte finns någon väg tillbaka. Vetenskapen har den effekten på oss och därför är det skrämmande att läsa om utvecklingen av AI och hur naivt många forskare ser på riskerna. Det är lätt att avfärda oro för den som är tvärsäker. Makt är kunskap och experter passiviserar. När ansvar delegeras är vi illa ute. Alla, utan undantag. Även experterna. Om hotet gäller klimatet eller maskinernas övertagande spelar vi med högsta möjliga insats. Betänk att jorden är den enda plats i hela universum som människan kan bo på, eller rättare, som vi som lever här och nu kan leva som människor på.

Intelligens är ett mänskligt begrepp. Därför låter artificiell intelligens som en motsägelse. Det är något vi borde samtala om, också.

ADHD-dagboken, om kropp, kultur och kunskap

Med ålder, kunskap och tid för reflektion, samt en vilja att veta, kommer insikt och förståelse. Jag vet idag oändligt mycket mer, både om mig själv och sammanhangen jag lever i, än jag gjorde när jag var ung. Denna kunskap är nödvändig för att kunna hantera livet. Tyvärr är det först sent i livet som man får kunskapen och därmed kan hantera tillvaron på bästa sätt. Tänk om jag vetat då, när jag gick i grundskolan, det jag vet idag? Framförallt tänker jag på insikterna om vem jag är och hur jag fungerar. Det är som det är med den saken och jag klagar inte, jag är nöjd med mitt liv, både som det varit och som det är. Men ändå, tänk om jag startat resan med kunskaperna jag har, tänk vad jag då hade kunnat uträtta.

Vad gör en till människa? Som nybliven doktorand sveptes jag med i vågen av postmodernism och köpte, om än lite motvilligt tanken på att allt som betyder något är kulturellt konstruerat. Idag tänker jag inte riktigt så, och jag instämmer i stora delar av kritiken som riktas mot postmodernismen. All kritik instämmer jag dock inte i, för mycket av det som sägs om postmodernism och (sannings)relativism är ovetenskapligt och utgår från felaktiga uppfattningar om det som kritiseras. Få, om ens någon, hävdar idag att det bara finns diskurser, att allt kroppsligt är språkligt/kulturellt konstruerat. Naturligtvis finns det kroppar och materia och självklart går det att veta massor om detta som kan sägas vara sant. Vill man förstå vad en människa är håller det dock inte att söka svaret antingen i biologin eller i kulturen, för svaret finns på en obestämbar plats mellan.

Denna sommar har jag tagit ett stort kliv framåt i förståelsen för vem jag är och hur jag fungerar. Insikten om att jag (troligen) kan diagnosticeras med adhd och vad detta innebär har mognat och kan nu börja ställas i relation till övriga kunskaper jag har om biologi, kultur och människoblivandet. Jag inser allt mer hur mycket av det som är jag består av biologi, av förutsättningar som jag inte rår över. Kulturen vill jag se som ett slags raster som skapar förutsättningarna för människor att vara och verka i världen. Kulturen styr hur biologin, det givna, ska uppfattas. Även om alla människor är mer lika varandra är alla unika. Sammansättningen av delar som varje kropp består av skiljer sig åt mellan individerna. Jag har dåligt tålamod, har nära till känslor, är impulsiv och behöver omväxling. Jag kan fokusera, men bara korta stunder. Jag har liksom alla andra fördomar och blir frustrerad över vissa saker. Ibland vill jag mer än jag förmår. Muskler kan sägas bestå både av biologi och kultur, för beroende på vilket kön man har och vilka förväntningar som finns på en kan man träna mer eller mindre och bli bra på olika saker. Samma gäller humör och vad man gör. Kulturen skapar möjligheter och utgör hinder. Människa blir man i samspelet mellan. Det är inte ens hudfärg som avgör, utan hur vit eller svart hur värderas i det sammanhang man lever i.

Alla kan inte bli vad de vill, människan föds både med olika förutsättningar och i olika kontexter. Många hinder kan övervinnas, men för det krävs både att man har fysik, tålamod och vilja att göra vad som krävs. Fast om kulturen man lever i är fördömande spelar det troligen ingen roll om man kan och vill. Kulturen kan vara mer eller mindre tvingande och biologin och personligheten kan vara mer eller mindre följsam. Det är ett samspel, och människa blir man mellan. För att komplicera det hela ytterligare ingår man även relationer med andra, kärleksrelationer och vänskapsrelationer, vilka också påverkas både av det givna förutsättningarna och av kulturen de uppstår och utvecklas i.

Jag är uppvuxen i Sverige där manlighet är kulturellt överordnat kvinnlighet. I skolan fick jag skit för att  min kropp inte levde upp till normen. Jag var muskelsvag och hade lätt till tårar. Det var jobbigt att pekas ut på det sättet, men som tur är hade jag vänner som förstod mig och ville mig väl. Det gäng jag ingick i agerade annorlunda än normen, kanske för att vi alla på olika sätt var lite av outsiders. Vi talade känslor och bearbetade problemen i skolan tillsammans. Jag är tacksam för det, för det hade kunnat vara annorlunda. Många andra killgäng utvecklade en annan attityd till varandra, till andra killar, kvinnor och till samhället. Det är ett spel, och det pågår hela tiden. Först sent i livet inser man att man spelar med, och då har man skaffat sig vanor vilka kan vara svåra att bryta. Den som skäms över saker man tar för givet, för att alla i ens omgivning tar dem för givna kan agera på olika sätt. Man kan förneka, acceptera, bearbeta eller kompensera. Hur man gör beror på vilka fysiska och emotionella egenskaper man har och vilka kulturella förutsättningar som finns i de sammanhang man lever i. Människa blir man i samspel mellan en lång rad aspekter, tillsammans med andra människor. Jag kan inte reduceras till en eller ett. Jag består av en lång rad olika saker, som hela tiden förändras.

Här under sommaren har det skrivits en del om adhd och medicinering. Det är en enkel lösning på ett komplext problem. Det är samhället och kulturen som utövar makt på den enskilde och tvingar in kroppar i en kulturell ram. Tänk om vi tog oss tid att lyssna på både varandra och på oss själva. Med ålderns rätt har mina biologiska och emotionella förutsättningar slipats av i kanterna, men det beror också på att jag förstår bättre vad som händer inom mig och hur jag ska hantera biologin. Kulturen både hjälper och ger mig problem. Jag växte upp i ett samhälle där adhd inte existerade, det är en kulturell konstruktion. Egenskaperna existerade, men inte begreppet. Ekonomin och dess krav på effektivitet, människans kollektiva vilja att veta och önskan att få det man vill ha, har spelat roll för hur vi ser på varandra. Det finns ett före och ett efter, även om det enda som förändrats är människans syn på och uppfattning om varandra, och allt detta sammantaget gör mig till den jag är idag. Hade jag vetat det jag vet idag när jag var ung hade jag kunnat agera annorlunda. Då hade jag tidigare kunnat lägga energi på att försöka förstå hur just jag fungerar, istället för att försöka passa in i kulturen som tvingade mig att betrakta mig som annorlunda och konstig. Och hade fler förstått vikten av att först förstå vem man är, och sedan kunna ta ett informerat beslut om man ska medicinera eller söka andra vägar att utvecklas som människa på, hade samhället blivit mer förlåtande och många av problem vi brottas med idag hade kanske kunnat undvikas.

Det finns aldrig en lösning på ett mänskligt problem, och ingen kan på förhand avgöra vad som är den bästa lösningen för just dig eller mig. Vi har de fysiska och känslomässiga förutsättningar vi har, och vi kan förändras, men bara till en gräns. Kulturen spelar en minst lika stor roll som individen, och människa blir man tillsammans och i mötet med andra. Tänk om det var så vi såg på oss själva och på samhället vi bygger tillsammans. Tänk vad annorlunda allt skulle kunna bli då, med små medel och utan att någon behövde göra något genomgripande. Tänk om.

Svåra ord, och dess förklaringskraft

Har lite svårt att hitta inspiration idag. Renoveringen av vardagsrummet tar tid och energi. Jag är urusel på tålamod, om och när jag väl satt igång något. Har lite för lätt att slarva, även om jag vill att resultatet ska bli bra. Tvingar mig därför att skriva lite, men jag har varken kraft eller förmåga att skriva en helt ny bloggpost. Jag återvänder till en gammal, och redigerar den och gör den aktuell. Snart är det arbete igen och livet återgår till sin normala lunk. Då tar jag tar i filosofin igen, vilket jag längtar efter. Och här kommer en försmak av sådana tankar.

Haecceity är ett ovanligt ord som Deleuze och Guattari använder för att fånga innebörden av ting eller fenomens karaktär, på nya sätt. På sätt som inte i onödan låser fast. Haecceity beskrivs på Wikipedia som ett begrepp hämtat från den medeltida filosofen Don Scotus. Det beskrivs där som "dettahet", eller det är i alla fall så som jag översätter ordet thisness. De utmärkande egenskaper som gör något, till något.

Sådana definitioner och tankar väcker i alla fall min fantasi. Innebörden i begreppet Haecceity, liksom i Deleuze och Guattaris övriga arbeten är aldrig direkt tillgängliga. Det krävs alltid något av mig för att avlockas mening och betydelse. Definitionen är aldrig given, men just därför värd att arbetas med. Finns inget tråkigare än att få något serverat på fat, tycker jag.

Deleuze och Guattari själva anger följande, som beskrivning på vad de menar att Haecceity betyder.

There is a mode of individuation very different from that of a person, subject, thing or substance. We reserve the name haecceity for it. A season, a winter, an hour, a date have a perfect individuality lacking nothing, even though this individuality is different from that of a thing or a subject. They are haecceities in the sense that they consist entirely of relations of movement and rest between molecules or particles, capacities to affect and be affected.

Vad som beskrivs i citatet, så som jag läser det, är realiseringen av ett slags sammansättning som under en begränsad tid fungerar som en individ eller aktör, men som egentligen är ett sammanhållet fenomen som kan delas upp och vars beståndsdelar samtidigt kan kopplas samman med andra för att bilda andra sammansättningar.

Detta gäller allt. Skrivbordet jag sitter vid, datorn och köttbullarna jag nyss åt. Även jag är sammansatt av mindre delar, vilka hålls samman för en begränsad tid. Allt fast förflyktigas, inget är beständigt. Det finns bara rörelse, och repeterad skillnad.

Söker man på nätet hittar man många olika poster som berör, bearbetar och därmed bygger vidare på begreppet (se här, här och här). Begreppet lever sitt eget liv, och blir på det sättet till ett slags illustration av sin egen innebörd. Det finns och verkar i världen genom relationerna det skapar och upprätthåller, i och genom vilan och rörelsen. Och det har kapacitet att affekteras och att bli affekterat.

Det kan beskrivas som ett slags essens, en entitets unika egenskap. Det som gör mig till mig. Min iPad till just min iPad, för att visa att det inte handlar om ett allmänt begrepp. Varje entitet är unik, har sin haecceity.

It is the entire assemblage in its individuated aggregate that is a haecceity; it is this assemblage that is defined by a longitude and a latitude, by speeds and affects, independently of forms and subjects, which belong to another plane. 

Vad betyder det? Kan inte svara på det så här på rak arm. Det har en innebörd, men den undflyr mig när jag ska sätta fingret på den. Inte så speciellt vetenskapligt, jag vet. Men vilken vetenskap talar vi om då? Den som utövas på universitet, eller den som försöker förstå världen i dess komplexitet. Den vetenskap där man kan göra (och måste, efter konstens alla regler, göra) karriär för att få säga något som tas på allvar. Eller talar vi om vetenskap i termer av sökande efter svar, för nyfikenhetens skull? Det spelar roll.

Vilken position vi talar från, och vad vi vill uppnå med det vi säger. Det spelar roll för vad vi kommer fram till. Vetenskap är skapat vetande. Vetenskap är också en karriärväg. Men sökandet efter kunskap är något annat. Det är en ständigt pågående verksamhet, vars utövare går in i och ut ur. Det är en haecceity som hålls samman av alla som har något konstruktivt att bidra med. Och den finns och verkar i världen bara så länge som den just finns och verkar.

Så vill jag se på denna blogg. Flyktlinjer är ett slags haecceity. Ett assemblage eller anordning bestående av all den teknologi som gör bloggandet möjligt samt av läsarna som dagligen, av olika anledningar, söker sig hit. Jag har ingen aning om hur mycket som blir läst, eller hur länge man stannar. Men några lämnar kommentarer (tack!). Alla är en del av Flyktlinjer, som bara finns så länge som det händer något här. Aningen på mitt initiativ, eller någon annans. Ingen av delarna är mer betydelsefull än någon annan.

Sensmoral: Svåra, ovanliga och tankeväckande ord är bättre än enkla och tydliga för att förstå den komplexa och föränderliga värld vi lever i..

Kriga inte, älska!

Det är semester och jag behöver vara ledig från alla krav. Även om bloggandet inte är jobbigt, oftast ser jag det som en nödvändighet för att orka med mig själv och mitt liv, får det inte bli ett tvång att skriva varje dag på semestern. Jag renoverar lägenheten och läser skönlitteratur, tar dagarna som de kommer och skriver när jag känner inspiration och lust. Det är semester, det är vad jag behöver: Frihet att bara vara. För första gången på många år känner jag mig totalt fri och jag ser fram emot att få komma tillbaka till jobbet. Det finns så mycket spännande att ta tag i och skriva om, men inte än. Fortfarande är det över två veckor kvar av ledigheten. Sedan blir det åka av.

Ute i världen är det turbulent. Livet som jag lärt mig känna det utmanas från en hel massa olika håll. Arvet efter det andra världskriget håller på att lösas upp. En efter en lämnar efterkrigstidens dominerande figurer, de som "alltid" funnits där in. Många framträdande musiker, författare och politiker har dött på senare tid, och fler kommer att försvinna. Livet och samhället fungerar så. Barn växer upp, föräldrar blir gamla, allt förändras. Just nu förändras allt snabbt. Vi lever i en brytningstid och idag mer än på länge är framtiden en öppen fråga. Vad ska hända, i USA, Turkiet, Frankrike, Syrien, Ryssland och här hemma? Ingen vet, men vad vi gör spelar roll. Tankar ger konsekvenser. Kultur är en komplex process av ömsesidig tillblivelse.

Det talas om krig, om att Europa och Västvärlden är utsatt för en attack, att muslimer är ett hot mot allt som är bra. Hotet kommer dock, nu liksom alltid, inifrån. Det vi gör mot oss själva är alltid det som betyder mest och ger upphov till den största förändringen. Att välja ordet krig i beskrivningen av det som händer runt om i Europa kommer att resultera i långtgående konsekvenser. Läser i tidningen om vad Påven sagt, och tar intryck av vad Janerik Larssons skriver.

KL 1659 idag meddelade amerikanska NBC News: Pope Francis says 'the world is at war' after ISIS-linked church attack in France. Påven justerade något uttalandet i senare nyhetsbyråversioner.

Jag tror retoriken om ”krig” är exakt vad terroristerna i ISIS drömmer om att västmedierna ska basunera ut. Och medierna följer lydigt efter trots att krigsterminologin tycks mig högst överdriven.

Det tror jag också. Krig är exakt vad terroristerna vill ha. Västvärldens rika länder har byggt upp ett välstånd som den uppväxande generationen tar för givet. Även jag har svårt att tänka mig något annat än det jag vuxit upp med, men jag minns i alla fall de äldres berättelser om en annan tid, ett annat samhälle och helt andra förutsättningar. Jag hedrar deras minne genom att aktivt påminna mig om att krig aldrig kan vara lösningen på något mellanmänskligt problem. Ibland är krig oundvikligt, men krig är och kan aldrig vara lösningen. När Påven och andra talar om tillståndet i världen i termer av krig gör de sig skyldiga till något djupt problematiskt. Snart är det val i USA, och en av kandidaterna uttrycker sig på ett minst sagt oroväckande sätt. Trump vill bygga en mur och stänga gränsen. I Turkiet attackeras medierna och skolan, och i Syrien dödar regimen sina egna medborgare. Allt detta oroar mig. Ändå tror jag inte på våldets väg. Krig skapar sår som aldrig riktigt läker och de döda kommer aldrig tillbaka. Framtiden skapas här och nu och väljer vi krig, hårdare tag och mer kontroll är vårt sätt att leva förlorat. Det är vi som är det största hotet mot oss själva, inte de andra. 

Men i den inrikespolitiska debatten i USA, Frankrike och Tyskland fungerar ”krig” ypperligt.

Medierna är en makthavare, det visar inte minst Erdogans agerande efter kuppförsöket. Det som skrämmer är logiken som medierna agerar efter idag där all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet och sanningen ses mer som ett hinder än som en ledstjärna. Det är medierna som skapar ledare som Donald Trump, mediernas begär efter uppmärksamhet och reklampengar. Och inget ger mer uppmärksamhet än svarta krigsrubriker. Människors oro är en tillgång för den som vill tjäna pengar, lika mycket som den är ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Pengarnas makt över människorna, samhället och kulturen är enorm. Därför blir talet om krig än mer skrämmande.

Michael A. Cohen skrev idag i sin krönika om The Fear-Monger’s Handbook: The Danger of a Little Bit of Truth i en kommentar till Newt Gingrichs tal på det republikanska konventet:

If one didn’t know better, the doomsday scenario described by Gingrich is terrifying to consider: millions of radicalized Muslims intent on killing Americans, with weapons of mass destruction to boot. It’s hardly surprising that Americans would be scared by such a possibility. What he and other fear-mongers leave out is how slim the chances are of anything like this ever happening. This is exaggerated nonsense.

Gingrich utmålade ett scenario där miljoner muslimer utrustade med massförstörelsevapen angriper för att döda amerikaner. Detta är överdrivet nonsens.

Det bor över 300 miljoner människor i USA, och i Europa bor det 750 miljoner människor. Hur många terrorister finns det? Matematiken är enkel. Hotet kommer inifrån. Terrorister är ett hot mot enskilda och de kan ställa till med enorm förstörelse, ge upphov till många människors död och sprida skräck, men deras makt är och kommer alltid att vara begränsad. En väl fungerande demokrati som ett lands medborgare står bakom och förvarar kan ingen terrororganisation i världen hota. Hotet mot Sverige kommer alltid inifrån.

Varje gång krigsterminologin används gynnas ISIS. Det pågår förvisso ett krig - men i Syrien och Irak.

När medierna, liksom många företag idag, väljer att vara lojala ENDAST mot sin egen ekonomiska balansräkning utarmas demokratin, ökar rädslan, och hotet mot samhället som vi vant oss vid och ta för givet accentueras. Ekonomi är ett fantastiskt verktyg, men i samma stund som den blir ett mål hotas alla värden, även livet, freden och medmänskligheten. Vill vi på allvar förgöra terrorismen är ekonomin ett oundgängligt verktyg. Det krävs dock att vi ser kostnaderna för vård och skola, utgifterna för polis- och domstolsväsendet samt försvaret av det öppna samhället som investeringar, inte som kostnader. För den ekonomiska logiken känner ingen skillnad på gott och ont, vän eller fiende, hållbarhet eller förödelse. Ekonomin bryr sig endast om pengarna, vinsten och sig själv. Som konsumenter har vi alla en enorm makt, men bara om vi ser, förstår och agerar i enlighet med insikten. Kunskap har lika lite som pengar ett värde i sig, det är handlingarna som räknas.

Kriga inte, älska istället! Kärlek är inte lösningen på problemen vi står inför. Jag är inte naiv och även jag oroas. Rädslan jag känner handlar dock inte om hoten utifrån, utan om det som händer här hemma. Talet om krig och hatet mot allt och alla främmande, rädslan för muslimer som grupp. Det skrämmer mig, och enda sättet att rädda sig själv och världen är att välja kärleken och att älska sina medmänniskor lika mycket som en själv. Att fördöma krig och allt dödande är en kärlekshandling och att vägra ta till vapen, att välja orden och att agera solidariskt gentemot medmänniskorna är att välja kärlekens väg. Den vägen leder mot allt som är gott, hållbart och önskvärt. Det öppna samhället är bara öppet så länge vi försvarar öppenheten. Öppenhet och demokrati är värt att dö för på ett sätt som döden aldrig någonsin kan vara. Kärleken är stört av allt, för det finns inget vapen i världen som kan hota den. Försvaret av öppenhet handlar om att välja kärleken, krig handlar om att välja döden. Därför kommer hotet mot demokratin alltid inifrån, aldrig utifrån.

Kunskapen eller ekonomisk vinst i centrum; vad är bäst för skolan?

Skolan debatteras för fullt dessa heta sommardagar. Det är bra och viktigt. Kunskapsnationen Sverige tar inte ledigt bara för att lärare och andra njuter av sin välbehövliga semester. Hur drivs utbildning bäst egentligen? Bara för att det finns problem i kommunalt driven skolverksamhet betyder inte att privata aktörer per definition är bra, och om skolan debatteras med utgångspunkt i åsikter istället för i kunskap är vi verkligen illa ute. Hur är det, egentligen, vad säger forskningen? Bo Rothstein ger Henrik Jordahl svar på tal, med stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Han skriver:

Henrik Jordahls jämförelse av hur privata friskolor och kommunala skolor arbetar med kvalitetsarbete (DN Debatt 22/7) är intressant och det finns säkerligen fog för hans slutsatser att de kommunala skolorna brister härvidlag. Däremot måste man ställa sig tvivlande till hans slutsats att vinstutdelning är nödvändigt för att uppnå effektivitet genom konkurrens.

Det råder inga som helst tvivel om att den svenska skolan har problem, men ska vi kunna komma tillrätta med problemen måste vi, som jag skrev igår, diskutera rätt saker, på rätt sätt. Det gör inte Jordahl och det gör heller inte politikerna på högerkanten som reflexmässigt försvarar rätten att ta ut vinst i alla verksamheter, utan att anföra några som helst vetenskapliga argument för sin sak. Rothstein är dock forskare, liksom Blomqvist, och argumenten som forskarna för fram talar mot vinstuttag i utbildningsverksamhet. Rothstein skriver vidare:

Världens mest ansedda och framgångsrika privata utbildningsinstitutioner anses allmänt de amerikanska och brittiska spetsuniversiteten (till exempel Cambridge, Cornell, Duke, Harvard, Oxford, Princeton, Stanford och Yale). De arbetar alla i skarp konkurrens om både studenter, forskningsanslag och forskare/lärare och detta är med all sannolikhet en orsak till att de når exceptionell kvalitet. Men de har aldrig delat ut någon vinst till några ägare eller investerare eftersom de helt enkelt inte har några. De strävar och lyckas nästan alltid gå med överskott, men detta används antingen för att investera i ny infrastruktur, stipendier till studenter som inte kan bekosta kursavgifterna själva eller så fonderas det.

De mest framgångsrika utbildningsinstitutionerna i världen av vilka de flesta finns i världens mest marknadsinriktade land har aldrig sysslat med vinstutdelning. Det finns vad jag vet inte något framgångsrikt universitet som drivs efter den vinstutdelningsmodell som Jordahl förespråkar. De vinstutdelande högskolor som opererar i USA har också granskats, bland annat av USA:s kongress, och i stora stycken fått svidande kritik för att lura in studenter på för dem kostsamma utbildningar av låg kvalitet. Jordahls argument, att vinstutdelning är nödvändigt för effektivitetsdriven konkurrens, saknar således bäring.

Inte någonstans i hela världen finns det skolor som delar ut vinst utan att det påverkar kvaliteten i verksamheten. En skolas och ett utbildningssystems uppgift är att främja lärande och bidra till kunskapsutvecklingen i landet, det är skolans enda uppgift. Därför är det kunskapen som ska stå i centrum, ingenting annat. Om skolan tvingas fokusera på annat än kunskapen, om lärarna arbetar på kapitalägares uppdrag istället för samhällets och den långsiktiga hållbarhetens är det på sikt förödande för kunskapskvaliteten i landet. Att USA som är ett av världens mest genomekonomiserade länder valt att inte driva skolor med fokus på vinst är ett mycket tungt vägande argument och ett empiriskt belägg för att det är en dålig väg att gå. Detta är vad skoldebatten måste handla om, kunskapen och sättet att organisera och driva verksamheten. Det är ovärdigt ett land som säger sig vara en kunskapsnation att inte argumentera skolan med stöd i vetenskapliga argument, att utgå från tyckanden och svepande, ogrundade åsikter eller personangrepp. Antingen fungerar det väl att ta ut vinst, eller också gör det inte det. Kartan måste anpassas efter verkligheten istället för tvärtom.

Även Per Kornhall (oberoende författare och forskare på Mälardalens högskola) svarar Jordahl med vetenskapliga argument i en replik i DN. Han menar att förtroendet för skolan måste återuppbyggas innan den kan börja fungera som en skola ska fungera igen, och jag instämmer.

Henrik Jordahl från Institutet för näringslivsforskning menar att den kommunala skolans styrning är ett större problem än vinsterna och att kritik mot vinster i skolan därför är missriktad (DN Debatt 22/7). Det finns ett antal problem med detta. För det första är det väl känt att kommunaliseringen var ett stort misstag och att bristen på styrning varit ett problem. Detta visar kommunaliseringsutredning, OECD:s rapport om det svenska skolsystemet och Skolkommissionens första delbetänkande. Men den frågan hör inte ihop med frågan om vinster i välfärden. Jordahl har i sin skönmålning av de vinstdrivna koncernerna också utelämnat John Bauer-konkursen, de otaliga skandalerna kring Praktiska AB och den mångfald övriga skolskandaler vi sett. Och – ja – det är stötande när Academedias ägare på en dag tjänar 2 miljarder kronor på att bedriva svensk skattefinansierad skola.

Den som vill bevisa sin tes kan alltid göra det, genom att peka på studier och belägg som stödjer tesen och bortse från det som talar mot. Men den som verkligen vill förstå vad som är bäst för kunskapskvaliteten i det svenska utbildningssystemet kan och får aldrig debattera på det sättet. Det gör nu Jordahl och många andra, för att försöka pressa in verkligheten i den karta man valt att orientera sig efter. Bara för att den kommunala skolan inte fungerar optimalt betyder inte att privata vinstdrivande skolor är lösningen, det är ett absurt och verklighetsfrämmande argument. Märk väl att jag endast vänder mig mot argumentationen. Jag tar inte ställning och driver ingen egen linje här, jag lägger endast märke till att de som samtalar intellektuellt hederligt om skolan med stöd i forskning inte verkar finna några stöd för tesen att vinstuttag inte påverkar kvaliteten (vad det nu är, vilket är en annan fråga som också behöver samtalas om) i skolans verksamhet. Tar man ut två miljarder ur verksamheten och delar ut den till ägarna innebär det att skolan får två miljarder mindre, det är ett faktum. Och med två miljarder kan man göra mycket. Fast det är inte det som är Kornhalls argument, det är bara en reflektion.

Frågan om vinster handlar om något helt annat. Det handlar om grundläggande drivkrafter i skolsystemet. Kommunalisering, skolpeng, skolval och en nästan fri etableringsrätt har tillsammans skapat ett skolsystem som är oerhört svårt att hantera och styra. Systemet fungerar inte. Skolpengen leder till att det viktigaste för en rektor, huvudman eller lärare på alla skolor är att på något sätt locka till sig elever. För de vinstdrivande de elever som man kan tjäna pengar på. De svenska friskolorna har i grundskolan ett oerhört positivt urval av elever med starka förutsättningar med sig hemifrån. Dessa kan undervisas med färre lärare och det är där vinsten uppstår. Om man tar hänsyn till elevers förutsättningar finns det däremot inga skillnader mellan skolresultat mellan fristående skolor och kommunala. Vilket motsäger hela det resonemang Jordahl för. De små skillnader mellan kommuner med många eller få friskolor som Jordahl använder i sin artikel är också väldigt små jämfört med den systemkollaps som Sverige upplever. Vad den svenska, extrema marknadsmodellen skapat i hela systemet är ökad olikvärdighet, ökade skillnader mellan skolor och segregation, och det leder till korruption och en brist på förtroende i systemet.

Detta är argumenten mot, inte bara vinstuttag, utan hela ekonomiseringen av utbildningssystemet som tar fokus från kunskapen. Man kan tycka en hel massa om skolan, men en skola värd namnet och ett samhälle byggt på kunskap kan och får aldrig vila på åsikter och ovetenskaplig grund. Skolan är själva fundamentet för hela samhället. Skolan är den plats där den uppväxande generationen får kunskaper och övar sig i färdigheter som är nödvändiga för att demokratin och det öppna samhället ska kunna värnas mot allehanda hot så som fundamentalism och dumhet. Om debatten om skolan handlar om fel saker, om den bedrivs på felaktigt sätt, utgår från åsikter eller bygger på ohållbara och felaktiga grundantaganden kommer problemen som frodas i skolan aldrig att kunna lösas. Om privata vinstintressen idag anses viktigare än det svenska samhällets långsiktiga framtid visar det bara hur långt kunskapsförfallet har tillåtits gå, och det är lika allvarligt som raset i Pisaundersökningarna. Frågan vi alla, från höger till vänster i politiken, måste ställs oss är: Vad sysslar vi med egentligen? Och sedan måste ett helt annat samtal inledas, ett samtal som verkligen är ett samtal, där frågan inte anses avgjord på förhand. Vad främjar kunskapsutveckling i ett land? Det är detta vi borde samtala om. Inte för eller mot vinst, och den som talar för vinst har massor att bevisa, vilket replikerna till Jordahl visar. Det finns en massa empiriskt underbyggda argument mot vinstuttag i skolan, men få som talar för. Och så länge man väljer att mörka problemen inom den modell man förespråkar är debatten om skolan ovetenskaplig och därför ovärdig, vilket aldrig kan leda till en skola värd namnet.

De första av dessa effekter försöker Jordahl och andra näringslivsaktörer ofta förminska samtidigt som de försöker profitera på det sistnämnda genom att sänka förtroendet för det offentliga skolsystemet. Detta är en klassisk taktik som kommer från USA där näringslivslobbyn ändrade taktik i mitten av 1970-talet. Genom att uppmåla det offentliga som dåligt och näringslivet som effektivt skulle den offentliga välfärden öppnas upp för näringslivet. Detta är en av bakgrunderna till att New public management svepte som en vind över hela västvärlden. Nu kommer det allt fler stora forskningsrapporter som visar att det sättet att styra offentlig verksamhet varken gör dessa bättre eller gör det billigare. Tvärtom.

Kartan gäller och verkligheten har att anpassa sig, trots att vetenskapen inte ger stöd åt åsikterna. Det är så det ser ut i politiken idag, och den utvecklingen får nu snabbt genomslag i allt fler delar av samhället. Även kunskapen påverkas, och förmågan att bedriva samtal som bygger på argument, vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. Ekonomiseringen påverkar tänkandet och förvrider synen, och det är svårt för skolan att värja sig. Skolans uppdrag är att främja kunskapsutvecklingen i landet,och det är en komplex och svår verksamhet. Företag har ett enda syfte, att generera vinst till ägarna. Därför är det inte förvånande att se hur företag fuskar och motverkar politiska beslut som hotar vinsten, vilket avslöjats här i sommar. The bussines of bussines is bussines, och det är vinsten som är i fokus, ingenting annat. Den logiken går på tvärs mot kunskapsskolans logik som går ut på att lära sig hur det är och fungerar, egentligen. Skolan är inte en verksamhet som andra, det är en verksamhet som skapar förutsättningar för produktion, vinst och förvaltning av samhället som helhet.

Internationellt sett är det också starka offentliga och centralt styrda skolsystem som skapar de riktigt höga skolresultaten, såsom i Ontario i Kanada, eller Singapore. Detta beror på att man där medvetet arbetar med skolors styrning, med rektorers ledarskap men framför allt med att lärare tillsammans utvecklar sin och sina kollegors undervisning. Det är svårt att göra i ett skolsystem som till sin innersta kärna bygger på konkurrens och där skolpeng korrumperar besluten på alla nivåer och där man måste bygga upp en kraftfull kontrollapparat för att komma tillrätta med dem som på grund av ekonomiska incitament vill sko sig på systemet.

De empiriska beläggen som talar mot vinstuttag i skolan är många, och beläggen som talar för är få. Redan detta faktum borde mana till eftertanke och försiktighet. Istället ser vi nu en intensifiering av lobbyverksamheten och en smutskastning av den kommunala skolan, allt för att skapa opinion för företagens vinstuttag. Det är inte bara ohederligt, utan dessutom cyniskt. En skola värd namnet kan bara bygga på kunskap, förtroende och hela utbildningssystemets anseende. Ställs skolor mot skolor kommer landet som helhet att förlora, bara genom att betrakta skolan som dels en helhet, dels en nationell angelägenhet kan ett utbildningssystem som fungerar skapas. Att låta några få privata aktörer plocka russinen ur kakan gynnar inte skattebetalarna, som får betala dyrt för reformen som dessutom inte verkar fungera. Att fortsätta tala om skolan på det sätt vi gör idag är förödande på sikt, för kunskapen och samhället som helhet.

Barn och lärare är inte tillgångar man ska tjäna pengar på och ska inte vara brickor i riskkapitalisters uppbyggande av personliga förmögenheter. Inga andra länder i världen tror att marknadens osynliga hand är en bra metod att skapa en gemensam framtid med. Skola är så mycket mer än vinstmaximerad produktion av kunskaper. Det är självklart att vi som alla våra grannländer inte ska tillåta vinster på skolverksamhet. Vi borde i stället göra som i Ontario – kraftfullt arbeta för att återuppbygga förtroendet för det offentliga skolsystemet. I det arbetet är det väldigt viktigt att inrätta en statlig likvärdig finansiering (som också skulle gynna friskolor) och bygga upp en effektiv medelnivå i det svenska skolsystemet och förändra svenska skolmyndigheters uppdrag så att alla lärare och rektorer på alla skolor kan arbeta i en professionellt ledd organisation.

Förtroende är en tillgång, en ovärderlig tillgång som krävs för att bygga en skola som fungerar. Hur företag hanterar den tillgången ser vi dagligen i nyhetsrapporteringen. Företag som Volkswagen, SCA och Europas lastbilstillverkare visar med all önskvärd tydlighet varför det finns skäl att vara skeptisk till vinster i välfärden, och det faktum att inget annat land i världen tillåter vinstuttag i skolan manar än mer till försiktighet. Kunskapen i centrum är inget politiskt slagord, det är ett forskningsunderbyggt argument för en skola värd namnet.

Diskutera rätt saker, på rätt sätt

Vinst i välfärden diskuteras ofta. Eller det diskuteras egentligen ganska lite. Argument upprepas, ingen lyssnar och frågan anses avgjord på förhand. Det borde talas med om detta, samtalas. Vill man VERKLIGEN ha ett samhälle som fungerar går det inte att hävda att man vet eller att svaret är givet. Livet fungerar inte på det sättet. Vinst i välfärden är en sådan fråga som varken samtalas om på rätt sätt, eller utförs väl. Och patienterna blir lidande, vilket är alla (möjligen med undantag för de verkligt privilegierade som har råd med privata försäkringar). Samhället blir lidande av att fel saker diskuteras på fel sätt. Den som får mig att inse detta är nationalekonomen Niklas Blomqvist som svarar på kritiken han fått på ett tidigare debattinlägg.

Ibland verkar debatten om vinst i välfärden fastnat i gamla hjulspår. Man kan inte låta bli att undra om marknads- och vinstförespråkarna medvetet försöker hålla kvar debatten i meningslösheter vi borde lämnat för länge sen. Kanske för att deras ursprungliga argument om effektivare privat vård inte har lika starkt stöd, nu när det testats i praktiken, som de hade hoppats.

Kunskapssamhället visar här sin kris. Hellre än att verkligen vilja förstå vad som fungerar och hur man gör rätt handlar debatten om för eller mot något som ingen ännu vet något om. Det är lätt att debattera teorin, men ju mer praktik och evidens som finns desto mer borde debatten handla om det. Hur är det med effektiviteten egentligen? Och hur mäter man den? Vem mäter, när mäter man och vad är det som mäts? Försvararna av vinst i välfärden företräder vinstintresset eller vill sänka skatterna och talar med andra ord i egen sak. Vården och skolan används för att uppnå andra syften än god vård och fungerande undervisning. Är ens effektivitet ett bra mått? Är det vårdens uppgift att sänka kostnader, eller är det att utnyttja avsatta medel på, för samhället som helhet, bästa sätt? Detta borde man samtala om innan man ens inför den typen av reformer. Diskuteras fel saker på fel sätt kommer god vård och fungerande undervisning aldrig att uppnås. Var finns evidensen för att möjligheten att göra vinst verkligen leder till att samhället faktiskt får det samhället har rätt att begära? Skenande kostnader för stafettläkare, köer, stängda avdelningar, massuppsägningar bland nyckelpersonal och så vidare; det låter som effekter av prispress och effektivitetsjakt. Det borde talas mycket mer om det än om vinst eller ej!

Argument som: "Varför får man göra vinst på att bygga sjukhus men inte på att driva dem?" kan vid en första anblick verka bra (Näringsliv Debatt 21/7). Det betyder inte att det borde användas så länge det saknar en seriös grund. Om vi funderar över verksamhetens karaktär kan vi snabbt inse att frågan är lika relevant som: "Varför får man göra vinst på att bygga domstolar, men inte på utförandet av domarna i sig?". Eller "Varför får man göra vinst på vapentillverkning, men inte på privatisering av det nationella försvaret?".

Vem äger frågan och vem har privilegiet att ställa de rätta, verkliga frågorna, i dagens samhälle? Vad tjänar samhället på att låta privata aktörer bestämma hur frågan om vården och skolan ska angripas och vad debatten ska handla om? Det är en enorm skillnad mellan att bygga ett sjukhus eller en skola och bedriva vård och undervisning. Samhällsekonomiskt och rent mänskligt är det bättre att anställa fler människor i vården än att spara där och tvinga vårdpersonal ut i arbetslöshet. Och det är bättre för patienterna att betala läkare mer i lön (och därmed kunna tvinga dem att ta större ansvar) än att hyra in stafettläkare av ett företag som tjänar pengar på bristen på läkare. Samhällsekonomi är något annat än företagsekonomi, det är att jämföra äpplen och päron, det är en fråga om kunskap och bildning. Krisen i skolan hänger samman med krisen i våden och samhället. Allt och alla hänger ihop. Vad tjänar vi som lever i Sverige på att privata aktörer ger oss kostnadseffektiv vård om skattemedlen flyttas ut ur landet? Ingenting! Det är en aspekt av vinst i välfärden som borde samtalas om, mycket mer och på helt andra sätt och av helt andra människor än de som idag får ordet och har tolkningsföreträdet. Passar verkligen ALLA verksamheter att drivas med vinstintresse?

Svaret är självklart. Vissa verksamheter passar sig inte för privat utförande och vinstdrift. Debatten borde istället handla om ifall sjukvården är en sådan verksamhet eller inte. Här är dock inte teori eller empiri direkt på marknadsförespråkarnas sida. Kanske är det därför man ställer retoriska frågor istället för att ge svar.

Ibland måste man ta ett steg tillbaka eller åt sidan. Stanna upp lite. Tänka efter, vidga perspektivet och se den större bilden. Jakten på sänkt skatt, sänkta kostnader och ökad effektivitet vad får det sättet att tänka och agera för konsekvenser, för individen och samhället, idag och på sikt? Tvärsäkra förståsigpåare finns det gott om, i båda lägren, men hur är det med kunskap, reflektionsförmåga och förståelse för andra intressen än de strikt ekonomiska? Pengar är viktigt, men är pengar verkligen viktigare än människor?

Så länge vi enbart talar om ekonomi när vården och skolan diskuteras talar vi inte om vård eller skola, och därför kommer vården och skolan heller inte att kunna utvecklas. Debatten om vinst i välfärden är en felaktig diskussion om fel saker och den kommer aldrig att kunna leda till ett hållbart samhälle! Det är en gammal sanning att man får vad man betalar för, och den gäller fortfarande. Vem tjänar på att privata aktörer kan ta ut vinst ur välfärden? Samhället på lång sikt (som behöver en vårdapparat som fungerar, idag och imorgon, för både personalen och patienterna), eller de privata aktörerna (som endast bryr sig om den ekonomiska vinsten)? Det borde vi, det vill säga alla vi som berörs av både skatten och kvaliteten i vården och skolan, samtala om på helt andra sätt än vi gör idag.

Kvalitet och bildning 2

Håkan Lindgren har skrivit en lysande Understreckare som satte igång en explosion av tankar om kunskap, kvalitet, bildning och kultur. Ute är det varmt och jag är ledig. Det får bli två bloggposter, och detta är den andra. Utgångspunkten för texten är Robert M Pirsigs roman: Zen och konsten att sköta en motorcykel och tankarna om kvalitet som där förs fram.

Romanens jag är en mycket känslig iakttagare. Han är lika uppmärksam på outtalade konflikter mellan människor som på landskapets skiftande sinnesstämningar. Han framstår också som irriterande okänslig på många punkter. Sonens kontaktförsök avvisas konsekvent. Chris får bara veta att han inte duger. Han har ytterligare en son och en hustru, som aldrig nämns vid namn. Allt ska göras i hans tempo: långsamt när han behöver tid att tänka, snabbt och korrekt när han behärskar handgreppen. Berättaren liknar en ny bekantskap av det slag som efter de första replikerna verkar vara spännande, djupsinnig och originellt tänkande, men som ju mer han pratar framstår som en besser­wisser med illa dold aggressivitet – dold bara för honom själv.

Efter ett tag märker läsaren, via små antydningar som Pirsig droppar in på samma sätt som skräckförfattare brukar göra, att det finns en femte person med på resan. En person som först presen­teras som ett spöke, varken död eller levande. Därefter får spöket ett namn: Phaedrus. Och sedan får vi veta att Phaedrus och berättaren är samma person. Phaedrus är hans namn på den han var tidigare i livet. Phaedrus brottades med samma problem som sysselsätter honom nu – motsätt­ningen mellan rationalitet och kvalitet – men ännu mer maniskt och besatt, tills han drabbades av ett mentalt sammanbrott. Mentalsjukhusets elchocker brände bort Phaedrus. Nu har han börjat komma tillbaka i mardrömmar och minnesbilder.

Jakten på kvalitet är intensifierad. Kvalitet anses kunna säkras och beställas fram, samt kunna upphandlas till lägsta pris och högsta effektivitet. Det finns en fara i att tänka och agera så. Samhällen kan också drabbas av mentala sammanbrott. Motsättningen mellan rationalitet och den definition av begreppet kvalitet som idag används, framförallt det faktum att det anses finnas en MOTSÄTTNING mellan rationalitet och kvalitet leder till dissonans som skapar spänningar och som mycket väl kan leda till sammanbrott. Söker man efter en rationell definition av begreppet kvalitet, ett entydigt sätt att beskriva vad man önskar sig och letar efter; den enda sanna och rätta definitionen. Om det är målet och vad man föresatt sig är man dömd att misslyckas. Kvalitet är inte ett sådant begrepp, det finns inte en enda definition. Kvalitet är något vagt och gäckande, något som varken kan eller ska definieras. Kvalitet ska upplevas och njutas av, annars är det meningslöst att tala om kvalitet. Liksom kultur är kvalitet ingenting i sig själv, det är något som uppstår mellan förnuftet och känslan. Kvalitet är snille och smak i harmoni. Därför leder sökandet kvalitet i bestämd form singular till sammanbrott, för det är en paradox som inte kan lösas. Ett problem som man måste acceptera och förhålla sig till för att kunna uppskatta kvaliteten man far efter.

Plötsligt dubbelexponeras en sträcka av vägen, berättaren känner igen sig: här har Phaedrus åkt! Berättaren har nämligen inte varit helt uppriktig. Han har ytterligare ett syfte med sin resa. Han vill minnas Phaedrus, rekonstruera vad han tänkte, förstå vad han kom fram till, och därefter begrava honom. Därför söker han upp det college där Phaedrus under­visade. En dag sade en äldre kvinnlig kollega till Phaedrus – i förbifarten, medan hon vattnade blommorna – att hon hoppades att han gjorde sina studenter medvetna om vad kvalitet är. Hon visste inte vilket jordskred den repliken skulle utlösa. Phaedrus började grubbla. Klockan tre på morgonen grubblade han fortfarande.

Idag i Högskolesverige ska man vara kvalitetsmedveten. Kvalitet är ledordet, och det finns system som antas kunna säkra kvaliteten i verksamheten. Det mäts och vägs, räknas, jämförs och utvärderas. "Skattebetalarna har rätt att kräva kvalitet i verksamheten som betalas av det allmänna", visst är det så. Ingen accepterar dålig kvalitet, men bara för att man talar om kvalitet, endast det faktum att man utvärderar, kontrollerar, styr och ställer med verksamheten, betyder inte att verksamheten blir högkvalitativ. Phaedrus kan läsas som ett varnande exempel på hur det kan gå om man släpper fokus på innehållet och fixerar formen. Kvaliteten uppstår mellan. En elitgymnast som börjar tänka på vad hen gör kommer inte att kunna utföra sitt program med kvalitet, för det krävs intuition, närvaro, anpassning till nuet och förmåga att vara kreativ i stunden också, för att uppnå verklig kvalitet. Och samma gäller lärare och student. Tillsammans skapas kvaliteten i utbildningen och det är i mellanrummen som lärandet uppstår. Betraktas kvalitet som en beställningsvara och kunskap som en produkt kommer ingen verklig kunskapskvalitet att kunna uppstå. Kvalitetsutvärderingssystemen av högre utbildning är som Phaedrus kollega som riktar fokus mot en sida av saken, vilket gör att den andra sidan och samspelet mellan glöms bort. Risken är uppenbar att skolan och den högre utbildningen drabbas av ett liknande sammanbrott som Phaedrus.

Zen och konsten att sköta en motorcykel är skönlitteratur, och Lindgren visar hur även en sådan text kan användas för att dra lärdomar och fördjupa kunskaper. Inte direkt, men indirekt. Det är genom att läsa, reflektera och analysera bokens innehåll som ny och användbar kunskap uppstår, mellan och i arbetet med att skapa förståelse. Kunskapen, liksom kvaliteten, finns inte på en plats och handlar inte om antingen rationalitet eller kvalitet utan om kombinationer av både och. Det finns ingen motsättning här, det är i resonansen som uppstår mellan som kvaliteten uppstår.

Pirsig argumenterar mycket väl, men jag har en invändning, som för att komma till sin rätt kanske kräver mer utrymme än vad som återstår i den här understreckaren. Trots att han sysslar så mycket med rationalitet har han inte förstått vad rationalitet är. Det gör att han – i likhet med många andra – trasslar in sig i onödan.

Jag instämmer, och ser paralleller till skolan och samhället som helhet. Likt Pirsig söker vi efter svaret, det enda och rätta SVARET. Fast det existerar inget sådant svar. Det enda som finns är livet här och nu. Människan är ingen maskin och kultur går inte att kontrollera, därför kan kvalitet aldrig vara något i sig. Kvalitet är kontextuell, komplex och föränderlig. Det behövs inte nya och bättre metoder för att styra och säkra verksamheten, utan alternativa sätt att se på begreppet kvalitet. För att finna det man vill ha måste man söka på rätt ställe, och det gör inte Skol- och Utbildningssverige idag.

Rationalitet är inte lika med tänkande, intelligens, den enda rätta vägen eller något sådant. Den är ett verktyg för tänkande, varken mer eller mindre. Genom att använda detta verktyg har vi gjort beundransvärda framsteg inom astronomi, ingenjörs­konst, medicin och så vidare – det vill säga de områden som verktyget lämpar sig för. Att ställa frågor om det som Pirsig kallar kvalitet till rationaliteten är lika dumt som att ställa dem till en skiftnyckel. Pirsig vill förena ”konstens och naturveten­skapens separata språk till ett enda.” Varför då? Mellan dem finns en produktiv konflikt. Produktiva motsättningar är inget problem, tvärtom, männi­skan är gjord för dem.

Sökandet efter teorin som ska förklara allt är en hopplös dröm, en längtan efter något som inte existerar, ett uttryck för hybris. Det finns inte en eller ett. Världen är flera och blir till i samspel, mellan. Vetenskap, samhällen, kultur och kunskap är inte fasta enheter, det är processer och rörelse, förändring och ömsesidig tillblivelse. Att låsa fast det som måste vara levande är att förändra det eller ta död på det. Kvalitetsarbetet på högskolan må följa manualen till punkt och pricka och resultatet blir det förväntade, men någon kvalitet blir det inte. Att påpeka detta uppfattas provocerande och eftersom maktförhållandet mellan beställaren/makthavaren och budbäraren är asymmetriskt är det lättare att offra läraren än att tänka om och ändra systemet. Talet om kvalitet är med andra ord kontraproduktivt. Först när man slutar TALA om kvalitet kan man börja hoppas på kvalitet i landets högre utbildning, och detta att hoppas är viktigt. Kvalitet är inget man kan tvinga fram, det är en nåd att stilla bedja om. Motsättningen mellan rationalitet och känsla/kvalitet är produktiv och själva förutsättningen för kvalitet, inte ett problem. Det är en utmaning att hantera, inte ett problem att lösa.

Rationaliteten är ett effektivt och användbart verktyg just på grund av att den ute­sluter allt som inte kan vägas och mätas – allt som är mänskligt, om man så vill. Lösningen är i stället att inse att vi behöver mer än ett mentalt verktyg. Vi behöver kunna växla mellan en mängd per­spektiv, rationella och humanistiska. Så länge det gäller motorcyklar har Pirsig inte svårt att förstå det: han räknar upp allt som en riktig motorcyklist bör ha i sin verktygsväska. Det skulle aldrig falla honom in att en kedjespännare kunde lösa alla hans problem, men när det gäller tänkande är han, som så många andra, förhäxad av rationaliteten. Han kan inte se att den bara är ett verktyg.

Samhället och skolan är liksom människan och kultur en mångfald delar som måste samverka för att hållbarhet ska kunna uppnås. Kvalitet handlar om samverkan och utbyte, interaktion och ömsesidig påverkan. Kvalitet är det som sker i mötet mellan. En eller ett är förenklingar som reducerar levande helheter till själlösa delar. Svaret på frågor som rör kvalitet kan inte preciseras närmare än: Fler än en men färre än många. Däremellan, någonstans finns svar, men det förändras och rör sig och det är alltid kontextbundet. Ett bra och högkvalitativt svar som fungerar och ger kvalitet i ett sammanhang kan vara förödande i ett annat. Därför är förmågan till anpassning och kompetensen att hantera komplexitet så oerhört viktig. Ett hållbart samhälle kan aldrig bygga enbart på rationalitet, det krävs fler verktyg och samverkan mellan, förståelse för olikhet och förändring, också. Fler än en, men färre än många. Först när många inser detta kan samhället börja hoppas på kvalitet, och mer än så går inte att göra.  

Har boken åldrats? Det som främst skiljer Pirsigs 1970-tal från vår tid, tror jag, är den livsinställning som boken ger uttryck för. En uppriktig vilja att förstå saker på djupet, bortom ytfenomen och åsikter. Önskan att tillägna sig ett zen-inspirerat mästerskap, oansenligt, ödmjukt, fritt från stora ord och självberöm. Ett mästerskap som kan tillämpas inom alla verksamheter, från motorcykelverkstan till dataprogrammering, och som skulle kunna läka ihop ett samhälle som har stressats sönder av en ohelig allians av ingenjörer och försäljare. Den livshållning som är Pirsigs ideal är kanske det bästa botemedlet mot den blandning av skryt och lätt­sårat missnöje som just nu säljs under det falska varumärket Stolthet. Pirsig flätar samman de olika trådarna och tidslagren i boken erfaret och skickligt. Resan bakåt genom filosofihistorien växlar med resan längs vägarna och resan genom berättarens minnen fram till sammanbrottet.

Nyttan med skönlitteratur har debatterats i sommar. Även där har det handlat om antingen eller, bra eller dåligt, rätt eller fel. Så länge man envisas med att avkräva skönlitteraturen ett bestämt svar kommer den aldrig att kunna bli nyttig, att läsa böcker är varken nyttigt eller onyttigt, i sig. Det är vad man gör med helheten och hur väl samspelet mellan fungerar som det kommer an på. Nyttan med en sådan bok som Zen och konsten att sköta en motorcykel står inte att finna bland bokstäverna, i innehållet. Nyttan uppstår mellan läsaren, handlingarna och det omgivande samhället. Samma gäller nyttan med humaniora. Bildning är inget i sig och kan därför inte fångas och låsas fast med mindre än att värdet går förlorat. Detta måste man inse och förhålla sig till om man verkligen vill ta den av rikedomen som finns i skönlitteraturen och dra nytta av värdet med humaniora. 

När de möter solen och havet i Kalifornien når de till sist ett slags försoning. Chris ställer sig upp medan de kör och tittar över berättarens huvud. ”Det är så annor­lunda”, säger han förtjust. ”Vadå?” ”Allting. Jag kunde aldrig se någonting bakom din rygg förut.” ”Det kommer att bli bättre nu”, avslutar berättaren. ”Sådant vet man liksom.” Det blev det inte. I efterordet berättar Pirsig att Chris, som hans son hette även i verkligheten, mördades av två rånare, 22 år gammal.

Boken är som livet, en nåd att stilla bedja om. Vi ska alla dö och det viktiga är inte vilja mål vi uppnår, utan hur väl vi förvaltar det som händer och det vi lär oss under resans gång. Hållbarhet, kvalitet, kunskap, kultur och kvalitet är inga mål, utan medel för att göra tillvaron lite bättre. Allt och alla kan alltid bli bättre, men ingen är färdig, framme eller bäst. Vi står på jättars axlar och först när vi inser det och lär oss göra det bästa av det vi har kan verklig kvalitet uppstå, mellan. Kvalitet är ömtålig och inget man kan garantera. Därför är det så viktigt att njuta av den när och där den finns, istället för att försöka fånga den och lägga den på hög. Likt levande snittblommor vissnar den och det finns en gräns för hur man man kan samla på sig och uppleva. Vill vi ha kvalitet måste vi tänka på nya sätt om vad kvalitet är, annars är vi dömda att misslyckas.

Och jag själv? Blev jag klokare? Nej. Resan med Pirsig tog mig inte så långt som jag hoppades. När det gäller begreppet kvalitet befinner jag mig fortfarande på tröskeln till ruta ett. De svårigheter jag sökte en lösning på återstår fortfarande.

Jag blev klokare av att läsa Lindgrens text och av att reflektera över hans tankar om Pirsigs bok. Nyckeln till förståelse för begreppet kvalitet tror jag är att inse att ingen någonsin kan komma närmare det man säker än tröskeln till ruta ett. Kvalitet är ett gäckande mål som varken kan eller ska nås, därför är det inget problem att inte komma fram, det är en förutsättning. Förstår vi bara det är halva jobbet gjort. Hållbarhet, kunskap och kultur fungerar på samma sätt, och studier i humaniora handlar om detta, och däri ligger nyttan med bildning. Närmare än tröskeln till ruta ett kommer vi inte, och det är som det ska.

Kvalitet och bildning 1

Håkan Lindgren har skrivit en lysande Understreckare som satte igång en explosion av tankar om kunskap, kvalitet, bildning och kultur. Ute är det varmt och jag är ledig. Det får bli två bloggposter och detta är den första.

Jag läste boken som det handlar om: Zen och konsten att sköta en motorcykel, på 1990-talet, när jag var student och hungrade efter att läsa ikapp mig på all skönlitteratur jag missat av olika anledningar. Jag minns inte så mycket, mer än att den fascinerade. Kanske borde jag läsa om den? Fast som den verkar har tiden förändrats och boken verkar tala till ett annat samhälle. Lika oundvikligt som det är, lika sorgligt är det att konfronteras med kulturens förändring. Ute på torget här hemma sitter det tonåringar idag som när jag var ung, men där vi talade med varandra sitter de tysta, fokuserade vid sina skärmar och väntar på Pokemons. Det var inte bättre förr, men det är ändå sorgligt att se hur lättvindigt det gamla överges till förmån för det nya, helt utan hänsyn till kvalitet. Är det nytt är det bra, så har människan alltid resonerat. Fast ändå, ingenting säger att det är så man måste resonera och agera. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om och när tillräckligt många vill och gör vad de kan för att drömmen ska realiseras. Det betyder inte att det blir så, bara att möjligheten finns. 

Nej, jag hade aldrig trott att jag skulle läsa den här boken. Inget kunde vara pinsammare än den förra generationens kultklassiker. Ju mindre som sägs om dem, desto bättre. Det som gjorde att jag trots allt plockade upp den, lika misstrogen som förväntansfull, var att författaren visade sig ställa den fråga jag haft i bakhuvudet under så många år. En fråga som, åtminstone vissa dagar, framstår som nyckeln till så många av vår tids problem.

Boken är Robert M Pirsigs ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”, första gången utgiven 1974. Frågan är: Vad är kvalitet? Eller ännu enklare uttryckt: Vad är bra? Hur avgör vi vad som är bättre eller sämre än något annat? Sådana frågor ska man helst inte ställa. Undersöker man vad alltihop vilar på, möter man, i likhet med Pirsig, ”ett stort och skrämmande vakuum”. Det räcker med några få, envisa följdfrågor för att tvivla på att vi kan motivera varför något är bättre än något annat. Där vår idé om kvalitet skulle finnas är det tomt.

Kvalitet är ett begrepp som jag ständigt återkommer till. Likt kultur och bildning är det ett begrepp som inte går att hitta någon entydig definition till. Kvalitet är komplext, gäckande och föränderligt. Detta är vaga men viktiga egenskaper hos det som begreppen ska förklara och hjälpa till att förstå, det är inget problem. Förstår man bara det, att det man söker inte existerar i sinnevärlden, är halva jobbet gjort. Och kan vänja sig vid att leva med osäkerheten har man kommit en lång väg mot förståelse av denna typ av begrepp. Kulturvetenskapen jag vill vara med och utveckla handlar om detta, om att förstå kultur, bildning, kvalitet, hållbarhet och andra liknade saker. Det behövs verktyg, tolkning, kreativitet och tålamod för att uppnå kunskap om kultur. Svaret finns inte på en plats och det gäckar ständigt den som söker efter det. Exakthet går inte att få. Kvalitet är liksom bildning och kultur vaga egenskaper. Tvingar man fram en exakt definition är den alltid felaktig, för verkligheten är inte beskaffad på det sätt som många tror. Mänsklig vilja kan försätta berg, men den kan aldrig övervinna verklighetens inneboende lagar och begränsningar. Kvalitet är som den är, inte som människan vill att den ska vara. Genom att reflektera över begrepp som uppvisar dessa egenskaper vinner man något viktigt: Förmågan att SKAPA mening. Liksom kvalitet är meningen med livet gäckande, och det är vägen som är målet.

Just nu verkar alla ha tappat bort det ursprungliga syftet med sin egen verksamhet. Vi har kommersialiserade skolor och tidningsägare som är bättre på att dela ut bonusar till sig själva än på att göra tidning, vi har bisarra domstolsbeslut, rasistiska antirasister och antifeministiska feminister – var lite interaktiv och fortsätt uppräkningen själv! I det läget, vad kunde vara mer radikalt än att gå till botten med begreppet kvalitet? (Kvalitet är inte bara en patriarkal bluff. Fråga Klara Johanson om ni är osäkra.) Det kändes nästan som en liten motståndshandling att öppna Pirsigs bok – givetvis i en grisful och rosalila pocketutgåva.

Att läsa tryckta böcker i pappersutgåvor framstår idag allt mer som en motståndshandling, vilket för övrigt en annan intressant Understreckare handlar om (inte om motståndet, men om konsekvenserna av digitaliseringen). Att sysselsätta sig med frågan: Vad är kvalitet, som är en fråga utan givet svar kan betraktas som en meningslös syssla. Tyvärr är det så allt fler tänker idag, vilket gör att frågan om bildning och ämnet kulturvetenskap framstår som slöseri med tid. Om det inte finns ett svar, vad är då poängen? Varför ska man ägna sig åt frågan, när det finns så många andra viktiga frågor som pockar på uppmärksamhet? Den frågan är berättigad, men om svaret är givet och frågan retorisk blir det meningslöst att försöka diskutera saken. Värdet med humaniora, som här fungerar som samlingsterm för alla frågor utan givna svar, ligger inte i svaren utan i sökandet efter svar. Vägen fram är mödan värd, inte målet. Arbetet med begreppen och förmågan att hantera komplexitet som man får på köpet är viktiga egenskaper som behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Är det enkla och tydliga svar man söker och om det är det enda man anser sig ha råd med lämnas fältet fritt för populism och starka ledare, vilket är orsaken till en lång rad av problemen vi just nu brottas med. Reflektioner över begreppet kvalitet ger egenskaper som gör det lättare att känna igen och uppskatta kvalitet, trots att det inte går att definiera kvalitet en gång för alla. Och det är kvalitetsdrivande, liksom arbetet med bildning och värnandet av humaniora och sökandet efter bildning.

Grundproblemet, som Pirsig uppfattar det, är åtskillnaden mellan rationalitet och känsla. Vi behöver ett ideal att sikta mot, en idé om vad som är gott, rätt, människovärdigt, meningsfullt, önskvärt – allt detta kallar Pirsig kvalitet. Kvalitet är något som aldrig kan beskrivas eller definieras på rationalitetens språk, och som riskerar att gå för­lorat om samhället inte organiseras efter några andra principer än rationalitetens. Tro för den skull inte att han är rädd för rationalitet. Han är en mycket ingenjörsmässigt tänkande person, som gärna försvarar rationaliteten mot orättvisa anklagelser. När teknologin har skilts från kvalitetens idé ”gör den, i blindo, fula saker helt oavsiktligt och blir avskydd för det.” Detta är vad bokens jagberättare har bestämt sig för att fundera över medan han kör sin motorcykel tvärs över USA, från Michigan till västkusten. Med sig på cykeln har han sonen Chris.

Tänk om det var kvalitet vi talade om, istället för svenska värderingar? Samtal om kvalitet är bildande, hållbarhetsfrämjande och leder till ökad kvalitet eftersom det inte finns några givna svar. Det går inte att avgöra frågan en gång för alla och sedan hasta vidare. Jämställdhet, öppenhet, frihet och medmänsklighet är egenskaper som har med kvalitet, med samhällets kvalitet att göra, och det är egenskaper som likt muskler måste hållas i trim för att kunna användas. Därför är humaniorastudier så viktigt, inte för svaren man får, utan för att studierna främjar tillväxten av mänskliga egenskaper.

Kvalitet finns mellan rationalitet och känsla. Båda behövs för att det tredje ska uppstå. Därför är jag intresserad av samtal. Summan av delarna i en kreativ gemenskap är mer än de ingående delarna, och så är det med kvalitet också. Kvalitet uppstår i ömsesidigt förändrande möten. Humaniora leder lika lite som naturvetenskap till kvalitet, lika lite som förnuft ensamt gör det, eller enbart känsla. Det är i mötet mellan som det händer något. Kvaliteten är avhängig samspelet mellan båda, den finns inte på en bestämd plats. Rationalitet är lika viktigt som känsla och alla försök att få det ena att framstå som viktigare än det andra hotar kvaliteten. Båda är ömsesidigt beroende av varandra.

I början av boken har de sällskap av vännerna John och Sylvia. En idé om vad som är gott, rätt eller önskvärt måste vara någorlunda gemensam för att vara menings­full. I brist på gemensamma värderingar faller vi tillbaka till det mest grundläggande. Därför har vi fått argumentet JAG KÄNNER. Underförstått: ”Jag måste få som jag vill, för jag har ju ont!” Om alla människor inte känner likadant i vissa viktiga frågor skulle det kunna sluta illa, men lyckligtvis är världen så förnuftigt inrättad att mina känslor är mer värda än dina. Jaså inte? Ja, då har vi ett problem.

Det är ur gemenskapen som ett hållbart samhälle växer fram. Gemenskapen är det som garanterar samhällets långsiktiga överlevnad. Därför är talet om svenska värderingar förödande för kvaliteten i samhället man säger sig värna. Ett samhälle som värnar vi och våra värderingar, mot ett hotfullt dom är ett samhälle byggt på rädsla, och den som är rädd tar aldrig kloka beslut. Rädsla och okunskap göder fördomar som underblåser rädslan. Vi måste därför lyssna på varandra och försöka förstå. Alla kan alltid lära sig något och allt kan alltid bli bättre. Det svenska är och har aldrig varit statiskt eller unikt. Svensk kultur är liksom alla annan kultur komplex, föränderlig och i rörelse. Kultur skapas mellan människor och den kan vara inkluderande eller exkluderande, öppen eller stängd. Kultur kan bygga på delaktighet och nyfikenhet, eller på repression, kontroll och fördömande av allt som är annorlunda. Ska den vara levande och hållbar måste den dock förändras. Därför borde vi tala om kvalitet, bildning, hållbarhet och värderingar, i obestämd form plural, istället för i bestämd form singular. Vi måste inte vara eller komma överens, det enda som behövs för att uppnå kvalitet är att hålla samtalet igång och nyfikenheten vid liv.

En konflikt där kontrahenterna inte har något annat att stödja sig på än sina känslor (”Jag har mer ont än du, därför måste jag få som jag vill!”) kan inte avgöras av argument. Den kommer att handla om status. Vems känslor som räknas avgörs av deras plats i hierarkin. Därför har vi fått en offentlig debatt som, om man lyssnar noga, handlar om att upprätta en hierarki. 1800- och 1900-talens stora gräl om målsättningar och idéer är över; våra gräl handlar om att man tilldelar sig själv och sina mot­ståndare en plats i hierarkin.
För tillfället är det bäst att befinna sig några snäpp nedanför toppen, så att man kan anklaga motståndarna för att tillhöra en privilegierad elit, medan man själv hör hemma i en grupp som knappt tillåts ha en röst (”Men det får man väl inte säga i det här landet!”). Offerstatus är vår guldmyntfot – varje populist gör anspråk på den, från höger till vänster. Det är värt att minnas att långt ifrån alla former av underläge låter sig växlas in i en användbar offerroll. Det är inte säkert att den som har mest ont skriker högst. Alla badvakter vet att det barn som inte hörs är det barn som håller på att drunkna.

Argument är viktigt. Ett argument kan bemötas. Känslor kan bara mötas med andra känslor. Rädslan för det okända är en känsla, men samtal om svensk lag, bildning, kvalitet och humaniora bygger på och slipar fram goda argument. Argument som är transparenta och som går att kontrollera, analysera och vrida och vända på. Donald Trump och Jimmie Åkesson talar till känslorna och fördömer argument. Varför då? För att det inte finns några hållbara ARGUMENT för att rösta på den politik de söker mandat för, som bygger på rädsla, fördomar och enkla lösningar. Argument är grunden för alla hållbara samhällen och kunskapsnationer, men för att kunna förstå och hantera argument, för att uppnå kvalitet, krävs en kollektiv och väl utvecklad förmåga att hantera argument. Därför behövs humaniora och därför är bildning så viktigt, för att arbetet med den typen av frågor leder till kvalitet och gör samhället hållbart.

Trump, Turkiet, tillit och kunskapen i centrum

Tar dagen om den kommer. Ute är det varmt. Läser tidningen. Låter tankarna vandra. Ser ett mönster. Donald Trump är nyheten för dagen, eller cirkusen runt Republikanernas konvent. Där är kunskapen mer en belastning än en tillgång. All kritik rinner av Trump som vatten på en gås. Och när hans fru håller tal är det inte väl valda ord från hjärtat som uttalas, utan ett plagiat (av Michelle Obamas tal från 2008) som läses upp. Allt är på låtsas och det är som det ska. Att det kan vara USAs nästa president som står där på podiet och gör miner och gestikulerar skrämmer. Läser om personen och hans egenskaper, vilka kommer att prägla USA och världen under minst fyra år om man vinner, i en understreckare av Tommy Möller.

När Marco Rubio i en republikansk primärvalsdebatt anspelade på Donald Trumps små händer visste han vad han gjorde. Redan 1988 hade Spy Magazine kallat Trump för en ”short-fingered vulgarian” vilket ledde till att Trump på karakteristiskt vis gick till oförsonligt motangrepp. Dock inte för att ha beskrivits som vulgär; det som störde var det där med de korta fingrarna. Och i debatten med Rubio gick han rakt i fällan: med maximalt utsträckta händer förnekade han att de var små och garanterade dessutom att hans fortplantningsorgan var av fullgod storlek.

Episoden utgör upptakten i den amerikanske filosofiprofessorn Aaron James nyutkomna bok ”Assholes: A Theory of Donald Trump” (New York: Doubleday). James har i sin forskning intresserat sig för vad vi i Sverige skulle kalla ”skitstövlar” – en rak översättning av ordet ”asshole” ter sig aningen grov – och i Trump har han funnit ett tacksamt studieobjekt. Den nämnda episoden är som alla vet endast en i en lång rad av motsvarande händelser. ”The Donald” är den råbarkade munhuggningens okrönte mästare.

Om ledaren för ett av värdens största och mäktigaste länder låter sig provoceras på det sättet kan mycket förändras på kort tid. Möller avslutar med att säga att det är mycket som står på spel i höstens presidentval, vilket är ett understatement. Det är dessutom redan mycket som står på spel.

Årets presidentval kommer av allt att döma bli det smutsigaste någonsin. Aaron James menar att Trumps hätska retorik utmanar två viktiga principer i den republikanism som är arvet efter Abraham Lincoln och som har vårdats av båda partierna. Lagar och offentliga uttalanden ska inte (a) dela befolkningen och (b) uttrycka förakt för någon enskild människa eller grupp. Framförallt ska politiker inte bryta någon av dessa principer för att erhålla personlig eller partipolitisk vinning eller makt. James betraktar dessa principer i den republikanska traditionen som avgörande för en stabil och hållbar demokrati.

Tilliten dels till ledaren, dels mellan människorna i landet, står på spel och hotas. Och kunskapen visar Donald Trump föraktfullt fingret. Valet i USA kommer inte att handla om politik, utan om makt och pengar. Tillit och kunskap är verktyg för att bygga ett hållbart samhälle, men i jakten på pengar och makt är det inte verktyg som behövs, utan vapen. Det råder inga som helst tvivel om att Trump är beredd att ta till alla medel för att vinna. Men sen då? Hur ska han leda USA? Som sina företag? Jag bävar och skräms. Brexit visar att populistiska partier är kapabla till.

Det som händer i Turkiet skrämmer minst lika mycket. Demokratin är bräcklig till sin natur, och Erdogans agerande efter kuppen visar hur fort öppenhet och tillit i ett samhälle kan raseras. Det är ännu inte en vecka sedan kuppförsöket och redan har OMFATTANDE utrensningar genomförts. Antingen var detta planerat sedan tidigare och man väntade bara på ett tillfälle och en orsak, eller också ... Vågar inte tänka. Turkiet förhandlar med EU om ett eventuellt medlemskap. Nu införs undantagstillstånd och dödsstraff. EU säger att det inte är förenligt med EUs regler, men regler kan ändras, snabbt. Om makt och pengar står på spel är inget heligt, uppenbarligen. Som akademiker skräms jag av det som händer i Turkiet. Min blogg är ett potentiellt hot mot mig som person. Inte i Sverige idag, men i en framtid där ledare som Trump och Erdogan, vilka ser kunskapen som ett hot mot deras makt och inflytande. När terrorn väl fått fäste har demokratin, öppenheten, tilliten och kunskapen ingenting att sätta emot. Där och då offras allt och alla som står i vägen för ledarens ambitioner.

Kämpar för att inte rädslan ska ta över. Det fria ordet är ingenting värt om den som kan skriva låter sig tystas, om man ger efter för hot och farhågor och censurerar sina tankar. Seminariet i Almedalen om hoten mot författare och konstnärer finns kvar i minnet. Det är lätt att se och förstå, men svårt att hålla fast vid sina principer när man ser hur det står till med kunskapen i samhället. Skola och utbildning ska bedrivas i enlighet med New Public Management idag, som ett företag. Men hur drivs företag egentligen? Donald Trump har blivit rik och mäktig genom att bedriva affärer. Pengar är makt och lönsamhet allt. Vad händer då med värden som demokrati, tillit och kunskapen i centrum? Läser Jonas Fröbergs insiktsfulla och tänkvärda text om kartellbildningen bland lastbilsföretag i Europa. Om samhället ska styras som ett företag är denna och liknade texter oerhört viktiga, för det går inte att plocka russinen ur kakan och bara ta del av fördelarna. NPM är en medicin som måste sväljas i sin helhet. Allt kan som sagt förändras fort, och då blir följande ord en viktig varningsklocka.

Jag blundar och försöker få en bild av hur de tänkt – och räkna vad det kan ha kostat kunder – och miljö, men vågar inte tänka tanken ut.

Volvo samarbetade och erkände – och fick som belöning sina böter näst intill halverade, till 6,4 miljarder kronor. Men bara för att man var samarbetsvillig i utredningen i efterhand. Inte för att någon ansvarig i högsta ledningen under de 14 åren suckat djupt, lagt ner läsglasögonen och sagt: ”Hörni det här verkar ju genuint dåligt för miljön, kunderna och aktieägarna. Det känns framförallt inte bra i magen att vi lurar kunderna. Och det är ju dessutom förbjudet. Vi upphör!”

Miljön och kunderna, eller väljarna, betyder ingenting när företagens vinst och ledarnas makt står på spel. Pengar korrumperar och drömmen om att bli rik förvrider förfärande lätt huvudet på människor och får dem att gå med på saker de aldrig skulle göra annars. Donald Trump väljer att förneka forskningen som säger att klimatet påverkas av människor. I sin jakt på pengar och makt offrar han inte bara sanningen utan även det land han säger sig vilja göra great igen. Mönstret är tydligt. SCA, VW och banksektorn. Skolkonkurser och åsidosättande av demokratiska värden är regeln, inte undantaget i ett fullt ut marknadsanpassat samhälle. Rikedom är en dröm och för att hålla drömmen vid liv måste kunskapen offras, och det gör den i både politiken och näringslivet. Det talas om hållbarhet och ansvar, det är därför ledarna får så hög lön sägs det. Men hur ser det ut i praktiken? Vem får betala och vem drabbas?

Kartellen fortsatte tills en visselblåsare på MAN läckte i januari 2011, vilket följdes den 18 januari 2011 av Kommissionens gryningsräder mot alla bolag. Även Sveriges största.

EU:s kvarnar har malt under 5,5 år. Volvos ledning hade successivt avsatt 6,1 miljarder kronor i räkenskaperna. Helt korrekt agerat.

Men för att klarlägga: Volvo vältrade först över kostnader på kunder under 14 år. När nu räkningen på 6,4 miljarder kommer, skickas den i praktiken till aktieägarna.

Jag ringer upp Volvos presschef Kina Wileke och frågar om vem internt på Volvo som bär ansvar och om Volvo ska utkräva ansvar av denne/dessa.

Kina Wileke svarar att det är bolaget som sådant som anses skyldigt och att ”det är så det fungerar”. Hon tycks inte förstå min fråga om att en människa skulle bära ett ansvar.

Mötena mellan 1997 och 2004 hölls på ”senior manager level” – alltså på toppnivå – och ofta på branschmässor. Detaljer kompletterades på telefonmöten. Från 2004 organiserades kartellen genom lastbilsbolagens tyska dotterbolag, där man ”utbytte information elektroniskt”. Allt enligt EU-kommissionens pressmeddelande.

Volvos ordföranden under 1997 till 2011 var Håkan Frisinger, Lars Ramqvist, Finn Johnsson och Louis Schweitzer. Leif Johansson tog över som vd efter Sören Gyll 1997 och satt till 2011.

Ingen av dem behöver nu ta i denna jobbiga fråga.

Eller höll lastbilschefer på lägre nivå på med detta? Svaret: vi vet inte.

Det är mycket vi inte vet. Det är mer som vi inte vet än som vi vet. Därför är det inte tvärsäkra ledare vi behöver, utan kunskapen i centrum; transparens, tillit och ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet. Förståelse för komplexitet och ledare som värnar öppenhet, demokrati och som betraktar pengar som ett verktyg för att sprida makt och ansvar, istället för ett vapen för egen vinnings skull. Om företag och samhällen nu betalar sina ledare astronomiska summor för att de ska leda och ta ansvar, varför låter man dem inte göra det? Vad är det för värderingar som gör det sättet att tänka och agera inte bara möjligt utan även önskvärt?

Det är nu dags att resa frågan på ett högre plan: Vad händer när ingen människa har något ansvar? Även de som på papperet är högst ansvariga med mångmiljonlöner? Vad händer när allt liksom är på låtsas och alltid någon annan – läs kunder och aktieägare – tar alla smällar och kostnader?

Är det där vi är? Har samhället kommit att bli något som inte riktigt tas på allvar? Är det underhållning och förströelse vi vill ha? Donald Trump ger folket det folket vill ha, men allt kan snabbt förändras. Ett misslyckat kuppförsök och på bara några dagar är allt det som tagit generationer att bygga upp vara undanröjt och förändrat till oigenkännlighet. Kunskap och utbildning är inte lösningen, och man läser inte på högskolan för att få ekonomisk belöning. Bildning är viktigt av helt andra skäl. Det kan se ut som en kostnad att satsa på humaniora och andra ämnen, men det är bara i relation till orimliga förväntningar på ledare och vinster som det ser dyrt ut. Jämför istället med vad det kommer att kosta för Turkiet att bygga upp demokratin igen, eller vad det kostar att återskapa Syren efter inbördeskriget eller klimatet.

Kunskap, bildning och (svenska) värderingar

Bristen på bildning och oförmågan till reflektion är smärtsamt påtaglig i samhället. Och så länge debatten om skolan handlar om resultat, prestation, vinst och valfrihet finns ingen ljusning i sikte. Först sakta, sedan snabbare och snabbare utarmas grunden för demokratin och fältet lämnas allt mer fritt för LEDARE att ta över. Turkiet och Ryssland är varnande exempel, och i valet i USA ser ut att bli en rysare. Mot makten hjälper inte kunskap, bildning eller reflektion, för det är inte vapen. Kunskap är snarare ett handikapp om det är makt man är ute efter. Det är demokratins dilemma. Bildning är demokratins, folkets och kunskapsnationen Sveriges förutsättning. Drömmen om en stark ledare som ska göra vårt land stolt och framgångsrikt igen är en farlig dröm. Och talet om svenska värderingar är samma andas barn. Båda tankesätten är lika bildningsföraktande och ovärdiga en kunskapsnation. Om detta skriver Thomas Steinfeld i SvD. Än en gång påpekar han att värderingar är motsatsen till bildning, vilket behöver upprepas.

När påven blev ofelbar, år 1870 under första Vatikankonciliet, tyckte även många av den katolska kyrkans mesta anhängare, att beslutet gav uttryck för en naiv och överdriven tro. Motsatsen var fallet. Den katolska kyrkan befann sig i en djup kris: Liberalismen hade etablerat sig också söder om Alperna, folk slutade att tro, Rom höll på att bli huvudstaden för ett enat Italien och det var åtminstone oklart om den katolska kyrkan ännu förfogade över en egen stat, så liten den än måtte vara.

Tvivlet tärde på kyrkan. Anspråket på ofelbarhet var en reaktion mot denna växande osäkerhet: ett försök att en gång för alla bli av med ovisshetens oro, genom en viljans akt, genom att formellt utesluta alla frågor. Genom en dogm. Få händelser finns inom den katolska kyrkans historia som gav anledning till så många ytterligare tvivel.

I tider av osäkerhet känns det tryggt att luta sig mot det som är fast och säkert. Kanske är det därför som starka ledare efterfrågas i tider av ovisshet. Människans behov av trygghet är ett grundläggande behov och det är starkare än behovet av kunskap. Viljan att veta vinner därför över nyfikenheten. Den som säger sig ha rätt får makt över den som säger sig veta, för kunskap handlar alltid mer om tvivel än om säkerhet. Vetenskapen bevisar ingenting, den undersöker en komplex verklighet. Samhället är enormt komplext och därför omöjligt att säga något säkert om. Politiskt går det att bestämma och komma överens om att nu gäller detta, även om det strider mot allt man vet. Det visar inte minst beslutet som togs under Vatikankonciliet 1870, och den typen av beslut har tagits gång på gång efter det, på andra platser och i andra sammanhang. Den gemensamma nämnaren är att besluten tagits i tider av osäkerhet. Paradoxalt nog är det när bildningen behövs som mest som den har svårast att vinna gehör, för bildning handlar om att förmågan att hantera komplexitet. Människan fungerar nu inte så, och andra behov är starkare. Därför gör man mot bättre vetande, gång på gång, saker som man i efterhand inser att man inte borde göra. Talet om svenska värderingar är en sådan sak.

De ”svenska kärnvärdena” skulle försvaras, krävde Anna Kinberg Batra, när hon för några veckor sedan öppnade en konkurrens om vilket svenskt parti som skulle framstå som det svenskaste av alla. Liksom påvens ofelbarhet verkar dessa ”kärnvärden” vara ett försök att fastslå visshet när allting verkar vara ovisst, i tilltagande mån. Och liksom dogmen tål dessa ”kärnvärden” inga frågor om deras faktiska innehåll.

Det som efterlyses är ju inte ett offentligt samtal om vad svenska värderingar är. Talet om svenska värderingar handlar om att återknyta kontakten med ett Sverige som anses hotat av utifrån kommande, främmande element. Det är ett annat sätt att ställa vi mot dem. Talet om svenska värderingar ser ut att vara harmlöst, men eftersom det anses vara okränkbara, unikt svenska värderingar som ska försvaras mot utifrån kommande hot är det tvärt emot vad som sägs ett steg bort ifrån demokratin, liksom för övrigt även gäller den nya asyllagen som är en eftergift för de krafter i samhället som desperat längtar efter trygghet, till varje tänkbart pris (så länge det inte går ut över mig). Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på rädsla! Dessutom, hur svenska är de svenska värderingarna egentligen, och vilka blir konsekvenserna om man hävdar dem?

Ty vari skulle ”svenska kärnvärden” bestå? Friheten nämner Anna Kinberg Batra, och likheten. Man borde, inte bara av historiska skäl, tillägga en tredje värdering: solidaritet (men den ägs kanske av socialdemokraterna och nämns därför inte, ”tillit” säger Ebba Busch Thor i stället). Det har redan skrivits i debatten om ”värderingar” att ingen av dessa värderingar är svenska: ”Jag förstår inte när och på vilket sätt de har blivit specifikt svenska” (Jonas Gardell). Med all rätt: Dessa värderingar delas av alla demokratiska länder, sedan mer än tvåhundra år.

”Staten garanterar likheten av människans och medborgarens rättigheter och friheter oberoende av kön, ras, nationalitet, språk, härkomst …”, heter det i artikel 19 i den ryska federationens författning. Menar Anna Kinberg Batra en annan frihet? Liknar den svenska likheten ingen annan likhet?

Dogmen om påvens ofelbarhet åberopades bara en gång, år 1950, gällande frågan om Maria flyttade till himlen med hela kroppen intakt. Den katolska kyrkan hade lärt sig snabbt att anspråket om ofelbarhet framför allt skapade nya tvivel: Anna Kinberg Batra och de andra anhängarna till ”värderingar” får ännu göra denna erfarenhet, att man måste vara försiktigt med det absoluta.

I människornas värd är inget absolut. Allt förändras och blir till. Kultur är komplexitet och rörelse mer än något annat. Talet om svenska värderingar låser fast det som borde vara föränderligt och tar död på det som måste vara levande. Det är en farlig väg att anträda. Det är lätt att förstå längtan som ligger bakom och människans behov av trygghet måste man ta på allvar. Faktum kvarstår dock: talet om svenska värderingar är och förblir en omöjlig dröm som vi gör bäst i att så snabbt som möjligt överge. Vad Sverige behöver är inte förment svenska värderingar, utan värderingar som fungerar och leder till något gott och hållbart. Nu mer än någonsin behövs interkulturell dialog, bildning och en utbredd förmåga att förstå och hantera komplexitet. Enkla lösningar leder till fler problem än de löser och gör att situationen som talet om svenska värderingar skulle ta oss ur förvärras.

Ty alla dessa ”värderingar” blir som jokrar så fort man försöker sätta dem i konkreta sammanhang: Hur långt får friheten gå? Täcker de hänsynslöst beteende också? Hur är det med likheten? Menas det verkligen att alla ska behandlas lika, utan respekt för en människas förmåga och egenart? Och så kan man fortsätta: Solidaritet? Också gentemot varje skurk? Demokrati? Mellan chef och underordnad, lärare och elev, dirigent och orkester? Och var det inte så att den franska revolutionen blev ett mycket blodigt företag, när ”Kommittén för allmän säkerhet” (”Välfärdsutskottet”) började driva genom demokratin med terroristiska medel? Det finns inga absoluta ”värderingar”, bara relativa. Och vad ”frihet” eller ”likhet” faktiskt är, det visar sig enbart i praktiken.

Den som i stället kräver ”kärnvärden” vill dock inte avväga, jämföra eller fundera. Historiska eller filosofiska reflektioner ter sig onyttiga för de nykonservativa profeterna. Denna ignorans beror på att talet om ”kärnvärden” inte är menad som en uppmaning till självgranskning, utan som ett rop till kamp. Därför möter man numera alla slags gengångare som för länge sedan tycktes vara förpassade till de gamla spökenas skuggvärld, allt ifrån folkdans som kulturell propaganda till den politiska barnatron om ”samhällskontraktet” som bärande grund för stat och samhälle (Lars Trädgårdh).

Avsaknaden av historisk och filosofisk bildning (om den beror på okunskap eller ovilja är en annan fråga) leder snabbt till en omvärdering av värderingarna: Hur ska det egentligen gå att bekänna sig till toleransen som ett ”kärnvärde” utan att motsäga dess innehåll? Ändå tycks det finnas allt fler radikalt intoleranta anhängare till toleransen.

Denna omvärdering av värderingarna måste vara fundamentalismens triumf: när även dess värsta motståndare börjar uppföra sig som fundamentalisterna själva. Den som förhåller sig till demokratins grundbegrepp så som om de vore trosartiklar (och talet om ”kärnvärden” är inget annat än det), har redan börjat sin karriär som sanningsfanatiker. Som så ofta är en sådan fanatiker en figur som svävar mellan tragedi och komik. Ty han – eller hon – befinner sig nödvändigtvis i ett hopplöst underläge.

Fundamentalismen har många olika ansikten. Därför behövs förmåga till kritisk analys, tid för eftertänksamhet, bildning. Vad Sverige behöver är öppna samtal om vart vi vill och vad vi verkligen behöver, alla vi som bor här. Talet om svenska värderingar är exkluderande, konserverande och hotar att spå på rädslan. Sverige är inte hotat! Hotet kommer inifrån för ett land är aldrig starkare än tron på dess existens och viljan att sluta upp bakom symboler som förenar. Om politikerna på förhand bestämmer vad man ska enas kring är det ett uttryck för fundamentalism, vad politikerna än säger. Det är samma andas barn som talet om svenska värderingar sägs bekämpa. Vi gräver vår egen grav genom att ha (förment) svenska värderingar som utgångspunkt för det samtal som alla samhällen ytterst vilar på och som är demokratins och det öppna samhällets förutsättning. Svensk kultur är den kultur som finns och förändras här, av alla som lever och verkar inom landets gränser. Kultur är inget i sig, den utförs och skapas gemensamt. Kulturen känner ingen skillnad, den skapas mellan människor och etniska svenskar har inte något tolkningsföreträde. Lika lite som påven kan bestämma att han är ofelbar kan svenska politiker besluta om vad som är svenska värderingar. Talet om värderingar som luftades i Almedalen är en enkel och omöjlig lösning på ett komplext problem. Ju förr vi inser det desto bättre.

För visst är det enklare att bekänna sig till en gud eller till ett heligt regelverk än att ta på sig självmotsägelsen att vörda frihet eller likhet som om de vore befallningar. Utsikterna för framgång är dessutom inte de bästa. I hela historien finns det inget religionskrig som vunnits av den ena eller andra sidan. Sådana konflikter känner inga fredsavtal, de brukar sluta genom allmän förblödning.

Har Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor eller någon annan framstående anhängare till ”svenska kärnvärden” tänkt på hur de vill fortsätta kampen? Nästa år eller om tio år? Eller till och med hur de vill vinna, när de själva alltmer liknar dem som de avskyr mest?

När talet om svenska värderingar förs från talarstolar och i syfte att samla massorna, när syftet är att skydda oss mot dem, handlar det om helt andra värden än det som gjort Sverige till det Sverige fortfarande i hög grad är idag. Vi finns bara i huvudet på människor. Sanningen är att det inte finns några gränser mellan människor, murarna som byggs, byggs av människor, av rädda och fega människor. Det bildningen gör är att den ger perspektiv och mod att hantera osäkerheten som alla tillstånd av ovisshet leder till. Att Sverige och västvärlden befinner sig i ett ovisst skede råder det inget tvivel om. Ingen förnekar det. Men just därför behövs andra och mer hållbara åtgärder än de som föreslås och debatteras i Sverige idag. Framförallt behövs ett helt annat samtalsklimat. Bildning och hållbarhet, liksom värderingar, är inte saker man kan enas om. Det handlar om ömtåliga kulturella kvaliteter som måste värnas ömsesidigt. Det handlar om en oundviklig komplexitet som bara kan hanteras, aldrig upplösas. Mångkultur är svårt men nödvändigt. Tror man att mångkultur är lösningen är man lika naiv som den som tror att talet om svenska värderingar är vägen fram. Det finns ingen LÖSNING, bara olika vägar fram. Övertygelsen om att man först måste enas och sedan arbeta tillsammans är fel, för det är bara genom gemensamt arbete man kan enas. Dessutom ...

Talet om ”värderingar” ska inte ena. De åberopas enbart för att dela – infödingarna från nyanlända, före detta kristna från troende muslimer, välbärgade från nödställda. De har uppfunnits för att utesluta dem som inte är beredda att vara med på att hylla frihet och likhet och trygghet och individualism. Det är därför som ”värderingar” är motsatsen till bildning. Bildning fungerar tvärtom. Den blir bara bättre när så många som möjligt är med. Den förutsätter en gemensam erfarenhet, helst under samma tid och under samma villkor – så som i ett klassrum.

För att bra och hållbara värderingar ska kunna växa fram i ett samhälle krävs en skola som fungerar och en kultur där kunskapen sätts i centrum. Kunskapen i centrum är dock ingen enkel väg mot lycka och välstånd, men en framkomlig väg till hållbarhet. Kunskap i centrum stor inte i opposition till någon eller något. Bildning är något man möts kring och gemensamt utvecklar, inte något man använder för att skapa motsättningar eller bygga murar. Det vore olyckligt om aktörer i samhället vänder sig mot varandra och om det byggs murar och skapas klyftor, vilket talet om svenska värderingar leder till. Ekonomifokus bygger dock på och hämtar kraft därifrån, klyftor innebär att det går att öka vinsten (Jfr talet om behovet låglönejobb ...). Därför är jag kritisk till ekonomin, inte som sådan, det är ett kraftfullt verktyg, men till ekonomin i centrum. För den bryr sig inte om några andra konsekvenser än ökad rikedom (för etniska svenskar mitt i livet). Kunskapen i centrum bryr sig om vetandet, och med bättre vetande och mer utbredd bildning ökar möjligheterna till bättre administration av och omsorg om inte bara samhällsekonomin och värderingarna utan varandra. Kunskap växer ju mer den delas och sprids, och samma gäller för inkluderande värderingar.

De borgerliga ”värderingarna”, om man nu verkligen ska tala om dem (bortom dem förgudligade abstraktionerna som Anna Kinberg Batra har i sinnet), fungerar bäst när man inte tror på dem, utan när man lever i deras anda. De trivs, när de betraktas som ett redskap för kritik, i motsats till en dogm som man förväntas bekänna sig till. ”Värderingarna” frihet och jämlikhet hade sina bästa tider när de skulle hävdas emot ett herravälde av aristokrater och präster, och inte nu, när man kallar dem till hjälp för att bli av med fattigt folk från Mellanöstern eller Nordafrika. Att de fortfarande duger väl för att gestalta varje människans liv, i praktisk mening är det bästa man kan säga om dem.

Bildning handlar om att göra sig medveten om allt man inte kan eller vet. Och för att Sverige ska bli ett hållbart land behöver fler blotta sig och visa sin okunskap oftare. Det viktiga är inte det vi vet, utan det vi inte vet och hur vi hanterar okunskap, ovisshet och rädsla för det okända. Och vad det är, är aldrig någonsin givet. I en kultur där man har något att förlora på att avslöja sin okunskap kommer vetandet och lärandet att påverkas av den inställningen. Där blir det viktigare att andra uppfattar en som kompetent och att man ser lärd ut och där skapas efterfrågan på tydligt ledarskap och handlingskraftiga ledare. I en mer nyfiken kultur betraktas okunskapen och det som är annorlunda som en möjlighet, som en dörr till andra världar. Det är när man inte vet som man är mest uppmärksam, och nyfikenhet är en bättre förändringsmotor än instrumentell rationalism och tal om svenska värderingar. Därför är det viktigt att inte försvarar kunskap eller leda något i bevis. Bildningens roll är att öva förmågan att tänka, vilket bara är möjligt via insikten om sin egen ofullständighet. Alla kan alltid bli bättre, det gäller både svenskar, invandrare och värderingar.