Nietzsche och skolan 3

Detta blir sista reflektionen, i alla fall för denna gång, om skolan med hjälp av artikeln om Nietzsche i The Guardian. Ett tema i boken som recenseras är moral, vilket inte minst efter haveriet på Karolinska idag är viktigare än någonsin. Men vad är det, inte i sig för moral handlar lika lite om bildning om att förhålla sig till ett slags kanon? Moral handlar om att vara konsekvent i sitt tänkande och handlande. En väl genomtänkt och logiskt koherent livsfilosofi som följs i vardagen har ett högt moraliskt värde, oavsett om tankarna och handlingarna anses onda eller goda. Moral är alltså ett komplext problem som inte går att förenkla mer än till en viss gräns. Här behövs följaktligen den kritiskt, självständiga analytiska förmåga som skolan behöver främja framväxten av, men som idag är sorgligt underskattad, för att inte säga oönskad och ansedd problematisk. Det finns ingen regelsamling att vända sig till, inga enkla svar att få. Förstår man det kan man börja jobba med frågan. Och då blir arbetet förhoppningsvis mer stimulerande, för här finns gott om utrymme att vara kreativ. Bara man kan anföra väl underbyggda argument för sin ståndpunkt, bara det man säger hänger ihop är man moralisk. Det handlar inte om att ha rätt eller fel, det handlar om att hålla sig med väl genomtänkta åsikter om vad som är gott och vad som är ont.

Nietzsche’s achievement was as a genealogist of morality, and his observations on the origins of liberal values are peculiarly resonant today. As a pioneering classical scholar, he knew there was nothing liberal about ancient Greek culture. Emerging in a long and difficult process that included Europe’s wars of religion, a liberal way of life was an offspring from Jewish and Christian monotheism – a fact our “new atheists” prefer to ignore. One can value this way of life without being religious, but that doesn’t mean all human beings want to live it. If people lose interest in free expression – as seems to have happened in some sections of higher education – there is no argument that can persuade them of its importance. What they want may be freedom from the dangerous business of thinking.

Moralen som finns i västvärlden är ett resultat av kyrkans (tidigare) makt över tänkandet och kulturen och även om samhället idag är sekulärt är dess moral fortfarande tydligt präglad av bibeln. Detta är Nietzsche kritisk mot. Kritiken riktas dock mot kyrkans anspråk, mot den kristna lärans strävan efter att uppfattas som ren moral. Att kristendom skulle vara synonym med moral, det är detta anspråk han vänder sig mot. I bibeln står att Jesus är: Vägen, Sanningen och Livet. Detta ser Nietzsche som ett uttryck för makt, för det finns inget att samtala om, inget att förhandla om. Utgår vi från att detta är Moralen, i bestämd form singular, och om den kan bara accepteras eller förkastas, i sin helhet är det stora anspråk som får konsekvenser, för det sättet att tänka (vare sig det är kyrkligt eller sekulärt) stänger in och hindrar utveckling och förändring. Enligt logiken att absoluta sanningar och definitiva moraluppfattningar är eviga. Nietzsche visar på vikten av och pekar på vägar ur den typen av tänkande, som manar till lydnad och passivitet. Och det menar jag att skolan behöver anamma också, för inget är förenat med större risk för samhällets långsiktiga överlevnad än blind auktoritetstro. Elever och studenter måste läras ta eget ansvar, annars kommer allas kontroll av alla att underblåsas och det hindrar utvecklingen av en levande kultur. Skolan ska inte stänga in och kontrollera, utan öppna upp och konstruera.


Som jag läser och förstår Nietzsche talar han om konsekvenserna av det tänkande som alla fixerade läror bygger på och utgår från. Nietzsches filosofi är en kritik av konsekvenserna av alla universella anspråk. Kyrkans moral leder till förakt för alla former av levt liv, menar Nietzsche. Och om kyrkans företrädare säger att de hyser kärlek till sin medmänniska, då är det upp till bevis, för det innebär om man tänker som Nietzsche att man talar mot sig själv. Man kan inte både följa kyrkans moral och bejaka livet, inte om tänkandet skall vara "äkta". Nietzsche skriver till exempel i förordet till Tragedins födelse:

Kristendom var från början, till sitt väsen och sin karma, livets äckel och leda inför livet, som bara draperade sig, gömde sig, pyntade sig i tron på ett "andra" och "bättre" liv.

Detta kristna tänkande går att härleda till den tidiga kyrkans influenser från Nyplatonismen, från Plotinus och andra tänkare som hyser förakt för allt som är sinnligt och för materien, vilket ses som ljusets och sanningens motpol. Platons uppdelning i idéernas värld och sinnevärlden som bara är ett sken av den eviga perfekta sfären är det som spelar i bakgrunden här. Och när den tanken tas upp och anammas av kyrkan och i förlängningen av det sekulära samhället och skolan får det som konsekvens att materien och allt som är imperfekt blir problematiskt.

Nietzsches kritik av kyrkan (och den moral och kunskapssyn som går att härleda till kyrkans lära) handlar inte om ett oargumenterat och grundlöst fördömande av kyrkan som sådan, Nietzsche utför en konsekvensanalys av kristendomens lära. Tänkandet extrapoleras och dess linjer dras ut för att bli tydliga. Nietzsche tar kristendomen på största allvar, han läser verkligen. Och hans filosofi är resultatet som vi kan låta oss inspireras av. Han uttalar sig inte om de kristnas intentioner, utan om lärans moraliska implikationer. En viktig skillnad! Alla moraliska uppfattningar kan analyseras, bör analyseras. Vad händer om denna tanke upphöjs till allmän lag? Det är en tanke att ta på allvar, och för att kunna jobba med den krävs en väl utvecklad förmåga till självständigt kritiskt tänkande. Därför behövs Nietzsche i den svenska skolan, idag mer än någonsin.

The editors of Anti-Education, Paul Reitter and Chad Wellmon, describe Nietzsche as “an anti-academic philosopher of modernity and its ills”, and conclude that answering the questions he asked about education “might bring us little comfort” today.

Anti-academic Nietzsche may have been, but his mistake was in pinning his hopes on “high culture”.

Nietzsche kritiserar är konsekvenserna av tänkande, inte tänkarna. Han trodde på bildning, men den bildning han vurmade för är en annan än bildningen som dagens skola förmedlar. Kunskap är kultur och kultur är kunskap. Förändring är vad Nietzsche gör oss uppmärksamma på. Både kunskap och moral måste ta förändring med i beräkningen. Därför utgår hans kunskapssyn och moral från filosofisk grund. Även om man hoppades på bildningen så är Nietzsches filosofi nihilistisk i den meningen att han förkastar alla tankar på och anspråk om universella värden. Han menar att det bara går att hålla saker för sanna och riktiga, att all moral alltid är ett resultat av förhandling och därigenom ytterst av makt.

Om inget är eller kan sägas vara evigt sant eller moraliskt riktigt krävs en väl utvecklad, kollektiv förmåga att tänka kritiskt för att kunna avgöra en tanke eller handlings värde. Moralens grund för Nietzsche är med andra ord kulturell, och föränderlig. Ingen kan resa anspråk på att ha en sannare moral än någon annan, för det finns ingen punkt i Universum att förankra värderingar. Därför är han kritisk till kyrkans eviga anspråk på makt över människors liv. Han är som jag förstår det inte kritisk till uppfattningarna i sig, det är anspråken han vänder sig mot. Och idag har kyrkans anspråk på sanning tagits över av vetenskapen och är den grund som skolan vilar på.

Nietzsche säger att hans livslära är ett slags instinkt som vänder sig mot moralen. Men jag ser istället en väl utvecklad, tydligt framskriven och logiskt koherent moral. En dionysisk moral som bejakar livet och det som människor anser vara gott och njutningsfullt i livet här och nu. Och en sådan kunskapssyn är precis vad dagens skola behöver för att kunna bli en kunskapsskola igen.

Nietzsches moral är förhandlingsbar och föränderlig. Det är en moral som bygger på följsamhet. En moral anpassad för en modern värld där förändringstakten ökar och där allt som är fast förflyktigas. I en sådan värld går det inte att hålla sig med eviga värden, för det får otäcka konsekvenser om den rätta läran skall upprätthållas mot folkets, den stora massans vilja. För att moralen, vilket är alla samhällen och kulturers förutsättning, skall fungera och vara användbar krävs en djup och utbredd förståelse för denna livets förutsättning. Samma gäller för kunskapen och följaktligen för all hållbar utbildning.

Nietzsches moral är evolutionär, kan man säga. Den förändras i samspel mellan aktörerna som finns och lever här och nu, och det sammanhang som allt och alla skapar genom att interagera med varandra. Ingen kan ha monopol på moral, det är en öppen fråga. Och det måste den fortsätta vara, tycker jag. Förutsättningen för ett sådant moraliskt samhälle är demokrati, yttrandefrihet och en väl utvecklad förmåga hos befolkningen att upptäcka tillvarons kontingenser. Den tanken plockas upp i recensionens avslutning också.

If you look beyond the walls of the academy, you will find a scene that is remarkably vital. Justin Kurzel’s film of Macbeth presents an uncompromisingly truthful vision of the human situation unlike anything in the academic study of the humanities at the present time. The Wire and Breaking Bad explored the contradictions of ethics with a rigour and realism that is lacking in the baroque disquisitions on justice and altruism that occupy philosophers. Amazon’s version of Philip K Dick’s The Man in the High Castle is a more compelling rendition of the slipperiness of consensus reality than you will find in any number of turgid volumes of critical theory. Plenty of other examples could be cited. Many educational institutions may be enmeshed in bureaucracy and self-censorship, but the good news is that they are not forming our culture.

Vetande måste ha en miljö att ta spjärn mot för att kunna utvecklas. Vetande är aldrig rent, och finns aldrig på en enda plats. Vetande är kollektivt och det finns alltid på fler än en, men färre än många ställen. Utan dialog, ingen kunskap. Specialisering och effektivisering är ekonomiskt försvarbart, möjligen, men intellektuellt är det förödande. Utan en bred bas, utan en kultur, ett sammanhang som utgör stöd och där det finns en väl underbyggd trygghet för alla kan inget vetande värt namnet växa fram. Elitsatsningar är satsningar på de redan gynnade, och den tankegången bygger på Matteus 13:12: "Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har." Det tänkandet och den politiken raserar den grund som krävs för att akademins vedermödor skall bära frukt. Ett kunskapssamhälle värt namnet kan bara byggas nerifrån och upp, aldrig från toppen.

Nietzsche och skolan 2

Fortsätter tänka om skolan med hjälp av artikeln om Nietzsche i The Guardian. Problemet, som jag ser det, är att skolpolitiken fastnat i en förödande låsning där mer av samma framstår som det enda möjliga. Allt som handlar om att prova nya vägar, eller (Gud förbjude) minskad kontroll, avfärdas som galenskap. Tilliten till lärarna minskar och misstänksamheten ökar. Och under tiden, i väntan på att utvecklingen ska vända och resultaten visa sig, ser man lärarnas kritik som gnäll som ett särintresse som varken kan eller ska tas hänsyn till. Lärarna som slutar i protest mot att skolan inte längre handlar om lärande känns man inte vid, istället sänker man kraven på lärarutbildningen och försöker göra det mer attraktivt att läsa till lärare. Nietzsche visade vägen genom att lämna universitetet och bevisade därigenom att nytänkande och lärande kan uppstå och blomstra i frihet, utan andra krav än dem som kommer inifrån. Den lärare som får ansvar och frihet arbetar troligen bättre och gör mer, för att friheten och ansvaret är så värdefullt och för att hen får ägna sig åt den som hen tycker är det bästa och viktigaste man kan ägna sig åt. Nietzsches filosofi är därför mer aktuell idag än någonsin, och om detta handlar boken som recenseras i artikeln.

Beautifully produced by New York Review Books in a new translation, by Damion Searls, with an illuminating introduction, Anti-Education consists of five lectures Nietzsche gave at the Basel city museum in 1872. (A sixth lecture was planned, but never delivered; portions of the series were used in his book Untimely Meditations.)

Föreläsningarna finns även översatta till svenska i Nietzsches samlade verk som givits ut av Symposion. Sitter inte hemma vid skrivbordet och mina böcker just nu, men jag vill minnas att det är i volym ett eller två som föreläsningarna finns publicerade. Där för han fram sin syn på lärande och visar hur kontroll och måluppfyllelse är förödande för allt vad nytänkande heter. Lärande är en rörelse och om den kontrolleras eller regleras hindras den och det blir svårt att komma vidare. Och när både elever och lärare kontrolleras utifrån kommer lärarna att undervisa för proven och eleverna att bli que seekers. Allt ser ut att vara frid och fröjd, betygen går upp och utbildningsmotorn spinner som en katt. Tyvärr rör den sig inte en millimeter. Ytan är fin, men insidan tom.

Presenting his critique in the form of a series of dialogues between an old philosopher and a student companion, Nietzsche argues that education (he uses the German word Bildung, a term with multiple senses but that broadly means the formation of culture and individual character) has been degraded by being subordinated to other goals.

Bildning var ett mål en gång i tiden. Bildning var något som hölls högt i samhället och den som var bildad, det vill säga kände till sin och föregående tiders vetande och kunde omsätta kunskapen i handling, fick anseende. Ett anseende som byggde på det man kunde, inte på vilka betyg och examina man hade (men som i ett samhälle som verkligen bryr sig om kunskap faktiskt är en garanti för bildning och kompetens). Skolans mål var att utgöra en plattform för elevernas kunskapsresa mot ökad bildning, och lärarna arbete handlade om att inspirera, stötta och hjälpa eleverna fram. Skolan fostrade eleverna till en självständighet som de på gymnasiet fick möjlighet att under överinseende av lärarna där kunde testa. Och på högskolan var de sedan mogna att ta steget och bli studenter som på egen hand sökte kunskap och fördjupad bildning. Jag idealiserar, men det var i alla fall mer så förr. Idag är det tyvärr inte alls så. Nietzsche kan lära oss förstå vad som är problemet. Han pekade på att skolan och utbildning redan då kommit att handla om annat, och det är det många som skriver under på idag. Ansvaret för lärande och kunskapsutveckling ligger idag allt mer på läraren, som i Bolognamodellen har som uppgift att garantera att målen nåtts och att eleven och studenten kan det som kursplanerna stipulerar. Hur kan man garantera att någon annan kan något? Hur kunde vi få för oss att fler prov ger bättre kunskap? Alla vet, av egen erfarenhet och via forskning, att kunskaperna som proven visar är högst tillfälliga. Bildning är inget man kan visa på ett prov. Den typen av kunskap som fångas med begreppet bildning är långt mer komplext än något prov i världen kan visa. Bildning är kunskap och lärande för livet. Och det är vad Nietzsche med sin filosofi gör oss uppmärksamma på. Alla andra mål med utbildning, än livet i all sin komplexitet och oöverblickbarhet är förödande för alla länder med ambition att bli en kunskapsnation. Vi bygger luftslott och putsar fasader när vi borde skita ner oss och bygga något verkligt, från grunden, tillsammans.

Both the German gymnasium – the secondary school that prepared students for university – and universities themselves had forfeited their true vocation, which was to “inculcate serious and unrelenting critical habits and opinions”. Instruction in independent thinking had been renounced in favour of “the ubiquitous encouragement of everyone’s so-called ‘individual personality’” – a trend Nietzsche viewed as “a mark of barbarity”. As a result, education was dominated by two tendencies, “apparently opposed but equally ruinous in effect and eventually converging in their end results. The first is the drive for the greatest possible expansion and dissemination of education; the other is the drive for the narrowing and weakening of education.” The first extends education too widely and imposes it on a population that may not want or need it, while the second expects education to surrender any claim to autonomy and submit to the imperatives of the state.

Studier av Nietzsche ger inte så mycket kunskap, han lär inte ut. Men hans sätt att skriva och det han skriver om hjälper den som ger sig i kast med texterna att utveckla förmågan att tänka. Kritiskt tänkande betraktas i dagens utbildningssystem som ett hinder att nå de uppsatta målen. Utbildningens mål är att så effektivt som möjligt slussa eleverna och studenterna genom systemet. Kritiskt tänkande motarbetar rörelsen och är förenat med kostnader. Hur hamnade vi där, i den synen på kunskap? Arbete med Nietzsches texter ger inga åsikter, men hjälper den som bemödar sig att läsa att utveckla egna, självständiga åsikter. Förmågan att analysera samhället och andras uttalanden och åsikter får man på köpet, om man bara kan förmå sig att flytta blicken från målet till vägen. Personlig utveckling i skolans regi, handlar om att pressa eleverna genom ett system där mål som är samma för alla och formulerade på förhand. Särskilt personligt blir det såldes inte, i effektivitetens och lönsamhetens namn ökar likritningen och standardiseras allt mer av tillvaron.

Handlar skolan idag om att fostra eleverna till goda konsumenter? Ekonomin är allt idag. Bara den som är tyst och lydigt pluggar till proven kan räkna med att få betygen som krävs för att ta sig vidare i systemet. Det gäller att välja rätt bland utbytet av skolor som gör allt för att locka eleverna att välja just deras skola, för det är så deras ekonomi säkras. Att i ett sådan kulturellt klimat marknadsföra sin skola som den mest krävande av alla är att gräva sin egen grav. Och eftersom endast det bästa anses vara gott nog tvingas alla genom i princip samma utbildning. Resultatet blir att skolan producerar likriktade, okritiska och följsamma medborgare, vilket är så långt från bildningens komplexitet och mångfald man kan komma. Sedan undrar man varifrån känslan av osäkerhet och främlingsfientligheten kommer från? När allt fler tvingas bli allt mer lika ökar känslan av hot inför det som är annorlunda, och mångfald ser ut som ett hot eller problem, när det i själva verket är förutsättningen för hållbarhet.

There is more than a little truth in Nietzsche’s indictment. But to reach this nugget, you will have to wade through pages of Romantic gibberish about the aristocracy of the spirit and the privileges of genius, which foreshadow the absurd figure of the Übermensch that he concocted in his later work as a redeemer for modern times. But when he observed that education was increasingly being shaped by external forces, Nietzsche was on to something important. A shift of the sort that was under way in 19th-century Germany began in the UK with the regime of monitoring and assessing research that was imposed in the late 1980s. Until that time universities had been autonomous institutions. Now they have to justify themselves as somehow increasing national output – a requirement that denies that intellectual life has value as an end in itself and assumes everything of importance can be measured.

Nietzsche visste inte och såg inte in i framtiden. Och hans texter är fyllda av tankar som kanske uppfattas problematiska. Men han skriver så av ett skäl. Han vill tvinga läsaren att tänka själv. Han undervisar inte, han samtalar och skriver texter som fullbordas först i mötet med en läsare som vågar utmana texten och som använder innehållet för att lära sig något om sin samtid. Hans texter främjar nyskapande och kreativitet. Om vi, istället för att betrakta hans filosofi som obskyr och problematisk, hade låtit studenterna själva bilda sig en uppfattning om innehållet, utan något annat mål att försöka lära sig något, hade skolan sett annorlunda ut och kanske hade vi inte talat om den i termer av kris. Om Nietzsche fått visa vägen och om det sätt han skriver på hade bildat skola eller i alla fall accepterats som ett sätt att tänka, hade andra lärare än regelföljande och måluppfyllande individer sökt sig till skolan och känt sig hemma där. Andra medborgare och andra kunskaper hade blivit resultatet, och skolan hade fostrat andra kompetenser. Ett annat samhälle hade vuxit fram. Skolan både påverkar och påverkas av sammanhanget den finns och verkar i. Skolan är inte ett verktyg som med hjälp av socialt ingenjörskap kan forma den idealtyp som marknaden efterfrågar.

Other forces within education itself have been at work undermining universities as places dedicated to independent thinking. The American cult of political correctness may have begun as a response to ugly practices of discrimination, but it soon morphed into a regime of taboos and dogmas. With the rise of “trigger warnings” and the demand that campuses become “safe places” sheltered against intellectual disturbance, it may not be long before the notion that universities exist to promote unfettered inquiry has vanished from living memory.

Världen är inte en kontrollerbar och säker värld, så vad vinner vi på att göra skolan till en sådan plats? Och vad händer i ett samhälle med lydiga medborgare som inte tänker själva om en sådan som Donald Trump får makten? Eller är det bara i ett sådant samhälle en sådan som han kan få makten? Nietzsche hjälper oss att ställa frågor utan givna svar och arbetet med hans filosofi utvecklar egenskaper som behövs för att hantera tillvarons oundvikliga komplexitet och osäkerhet. Att eliminera osäkerhet och försöka kontrollera det som inte går att kontrollera är ovetenskapligt. Ändå är det just vad vi försöker göra idag, med stöd i (på förhand och av makten sanktionerade) delar av vetenskapen som passar in i den bild av verkligheten som för tillfället är gångbar. Vi utgår idag allt mer från kartan och försöker anpassa verkligheten efter den, istället för att göra tvärt om. Verkligheten och lärandet är som det är, inte som människorna vill att det ska vara. Dessa insikter lär oss Nietzsche att hantera och han hjälper oss förstå att det inte går att kontrollera en så pass komplex process som lärande.

There will be some who say this is a sign that liberal values have been abandoned. For those who think like this there is a simple remedy for the maladies of higher education. We must return to John Stuart Mill: let any idea however offensive be freely expressed, so that it can be challenged and where necessary rationally rebutted. But at this point Nietzsche poses some awkward questions. Mill believed everybody gained from freedom of expression, including those who wanted to shut it down: all human beings want the benefits that come from growing knowledge. But what if many are happy to relinquish these benefits for the sake of values they consider more important and want to impose on others? Mill’s answer is that what matters is the continuing advance of the species. But as Nietzsche understood, the idea of “humanity” as a collective agent with universal goals that it pursues in the course of history is a secular residue of a religious faith in providence. If you stick to empirical observation, all you will find is the human animal with its many conflicting values and ways of life.

Det är många år sedan nu som jag läste David Ehrenfelds bok The Arrogance of Humanism, som skrevs på 1970-talet och som handlar om människans syn på sig själv som skapelsens krona och själva meningen med livet på jorden. Den boken fick mig att inse vad självförhärligande, hybris och arrogans kan leda till. Miljöförstöring, krig och ett kallt, sterilt och samhälle. Ekonomi håller på att ersätta allt, även kunskap, medmänsklighet och intelligens. Maskinerna håller inte på att ta över, det är människorna som i sin allt mer desperata jakt på pengar och lönsamhet säljer ut sig själva och sin själ. Och i skolan är det följdriktigt individen som står i centrum, inte kunskapen eller långsiktig hållbarhet. Nietzsche hjälper oss sätta kunskapen i centrum och ger oss verktyg för att hantera problemen som nytänkandet ger upphov till. Han sätter igång processer som tar oss vidare och visar att ett annat samhälle är möjligt, men att det är vi själva som får genomföra det, eller ta konsekvenserna av att vi inget gör. Vi får den skola vi förtjänar och den kunskap vi arrangerar för, inte den och det vi vill.

Det är inte enkelt. Inget som har med kunskap, lärande och forskning att göra är enkelt. Det måste vi inse och förhålla oss till för att skolans rykte ska återupprättas och för att kunskapen ska ställas i centrum. Det insåg Nietzsche redan på artonhundratalet och som tur är finns hans böcker kvar för oss att läsa och lära oss av eller med.

Nietzsche och skolan 1

Saknar Nietzsche i vardagen. Läsningen av hans samlade verk gav mig verkligen massor tillbaka. Det blev över 130 bloggposter som jag samlat ihop i ett dokument som består av över 400 sidor text. Funderar på att framöver redigera texterna och publicera dem. Jag vet inte. Vi får se. Hans texter fungerade synnerligen väl att tänka med och det gick ofta lätt att hitta kopplingar till samtiden. Nietzsche fungerade under närmare tre år som ett slags prisma genom vilket jag studerade samhället. Kan verkligen rekommendera böckerna. Inte som information, men som inspiration. Nietzsche skrev aforismer och delade med sig av sina kunskaper utan att stänga inne dem. Likt en DNA-sträng bidrog han med hälften och för att strängen ska bli meningsbärande krävs att läsaren bidrar med sina tankar. Därför finns inte bara en Nietzsche, utan många. Lika många som det finns läsare.

Nietzsche behövs i skolan. Därför blev jag glad när jag hittade en artikel i The Guardian där just det är temat. Det är en bokrecension, men den bär på mycken egen klokhet. Tänker att den ska hjälpa mig att få stadga på denna den andra dagen av fyra med skrivande. Jag är i slutfasen av arbetet med den andra boken i en serie om tre, där Deleuze är den röda tråden, och Deleuze och djupt influerad av Nietzsche. Det finns alltså kopplingar. Idag kan jag inte bara skriva, jag måste korrekturläsa också, för att ha något att skriva imorgon och på fredag. Därför delar jag upp artikeln i tre delar, och återkommer troligen under dagen, annars längre fram, med tankar om hur Nietzsche skulle kunna gjuta liv i det svenska utbildningssystemet.

Throughout his life Nietzsche thought of himself as an educator, but the time he spent working in higher education was not long and much of it he found frustrating. Appointed professor in classical philology at the University of Basel in 1869 when he was only 24 years old, he was seen as a prodigy with a brilliant career ahead of him. However, he left academic life in 1878, due to his worsening health and increasing disillusionment with institutionalised scholarship. The writings for which he is most remembered were written in the following decade, which he spent wandering restlessly around Europe. Then, in 1889, he suffered a disastrous mental collapse from which he never recovered.

Frustrationen Nietzsche kände som anställd lärare på Universitetet är det många som delar. Det är instängt, kontrollerat och den som vill söka kunskap utan att ha ett tydligt mål får det svårt. Det anses nämligen inte vara förenligt med synen på vad som är bäst. Finns ingen evidens för att det man vill göra fungerar och har man inget mål, får man inte ens försöka. Det anses vara slöseri. Därför denna kontroll, av landets högst utbildade. Många lärare och forskare använder (allt mer av) sin fritid för att göra det man sökte sig till akademin för, nämligen tänka och skriva fritt. Lyssna och lära utan krav på prestation, av intresse. Allt mer av vardagen som lärare och allt mer av tiden i skolan ägnas åt administration, dokumentation, prov och kontroll. Klart att det går ut över lärandet och kvaliteten. Ingen kvalitetssäkringssystem i världen kan överbrygga dessa problem. Lärare, inte bara på högskolan, är allt mer pressade, från allt fler håll. Läser på Brännpunkt idag en debattartikel på just det temat.

Dokumentation är, har alltid varit och kommer alltid att vara en viktig del av läraruppdraget. Men ­under många år ökade mängden administration och dokumentation och tog allt mer av lärarnas tid i anspråk. När politikerna inte längre kunde blunda för problemet togs en hel del bort igen, till exempel vab-intygen som avskaffades, de individuella utvecklings­planerna som blev färre och åtgärds­programmen vars krav minskade. Det var nödvändigt, men tyvärr upplever lärarna fortfarande att de tvingas lägga för mycket tid på administration.

De nationella proven är ett tydligt exempel på en arbets­uppgift som har kommit att stjäla för mycket tid från undervisningen. I årskurs 3 genomförs sammanlagt 15 delprov och i årskurs 6 är antalet delprov 14 stycken, som ska förberedas, genom­föras och även efterarbetas. I årskurs 9 genomförs 11 delprov i svenska, engelska och matematik och utöver det även prov i NO och SO. Även i gymnasieskolan genomförs ett stort antal prov och delprov i ett flertal ämnen, lite olika för olika program.

Den som söker sig till läraryrket för att hen brinner för kunskapsutveckling och lärande blir grymt besviken när hen inser att det är inte detta som läraryrket handlar om. Och förståelsen för det problemet är obefintlig. Att vara lärare idag är att tvingas se sig reducerad till en utförare av tjänsten utbildning, i ett system där kunden alltid har rätt och där ansvaret för kvaliteten i resultatet helt och hållet vilar på lärarens axlar.

Den höga arbetsbelastningen är näst efter lönen den viktigaste orsaken till att unga väljer bort yrket och att lärare slutar. När utredningen nu presen­teras hoppas jag att det leder till en konstruktiv diskus­sion om hur lärares arbetsbelastning ska ­minska samtidigt som kunskapsutvecklingen kan följas upp på ett bra sätt.

Vi lärare spelar den avgörande rollen för att förbättra skolresultaten. Ge oss förutsättningar att göra vårt jobb och fokusera på elevernas lärande – inte på att testa och mäta. Minska vår arbets­belastning och låt oss använda vår kunskap och kompetens till rätt saker. Då kan vi vända kunskapsutvecklingen.

Att ingen, utom lärarna själva och dess fackliga företrädare, på allvar bryr sig om dessa saker och det faktum att allt fler lämnar läraryrket är inget annat än en katastrof för kunskapen i Sverige. Om vi ska importera kunskap, vad ska vi då exportera? Utan lärare ingen kunskap och utan kunskap inget välstånd. Nietzsches smala lycka var att han hade tillräckligt med pengar för att säga upp sig och lämna den trånga akademin. Det är få förunnat. Därför blir siffrorna över lärare som lämnar yrket än mer alarmerande, för det betyder att många fler är missnöjda men tider i det tysta. Och den som är missnöjd och som inte känner sig uppskattad kan inte göra ett bra arbete. En ond cirkel det där, för det gör att känslan av att det behövs ökade kontroller, fler prov och mer administration växer.

Nietzsches syn på kunskap visar hur hela skolsystemet bygger på en felaktig grundpremiss. Lärande kan bara uppstå i individen. Lärare lär inte, de inspirerar till lärande. Pekar på vägar fram och hjälper till att lösa upp tankeknutar. Elever och studenter lär och det är lärande skolan handlar om, inte kunskapskontroll. Ändå möts problemet med sjuknade kunskaper i Sverige med fler prov, mer kontroll och ökad administration. Ansvaret för kunskapsutvecklingen läggs på lärarna och eleverna betraktas som kunder, vilka genom att agera självständigt på utbildningsmarknaden och tvinga skolorna att konkurrera antas driva upp kvaliteten. Det går sådär, kan vi konstatera. Ändå fortsätter man med mer av samma. Nietzsche skulle kunna ändra det där. Inte för att han har några svar, utan för att han visade vägen och valde kunskapen. Nietzsches pedagogiska storhet ligger i inspirationen hans texter ger och i den förebild han själv utgör.

Hur bräckligt allt som har med kunskap och lärande att göra är visas dock av det som hände med Nietzsches texter efter hans psykiska kollaps, då hans antisemitiska syster fick ansvar för kvarlåtenskapen. Hon manipulerade hans texter och förvrängde innehållet och den nidbild av Nietzsche som hon skapade och som passade som hand i handske för Nazisterna lever fortfarande, tragiskt nog med tanke på vad han skrev, vem han var och hur han såg på kunskap och lärande.

Until his death in 1900 Nietzsche remained a mute invalid under the guardianship of his sister Elisabeth, a repulsive individual with whom he quarrelled bitterly when she married an antisemitic high school teacher, Bernhard Förster, and accompanied him to found an “Aryan” colony, Nueva Germania, in Paraguay. Following the failure of the fly-blown settlement and the suicide of her husband, Elisabeth Förster-Nietzsche continued promoting racist ideas by seizing control of her helpless brother’s writings, establishing a Nietzsche Archive and methodically deleting passages in which he lambasted the “race swindle”. For this service she was duly rewarded. On the basis of a highly selective biography and a heavily redacted compilation of Nietzsche’s writings that she published under the titleThe Will to Power, she was several times nominated by admiring German academics for the Nobel prize in literature. When she died in 1935, Hitler attended her funeral.

Med sådana vänner behöver man inga fiender. Det tog lång tid att återupprätta Nietzsches rykte, i alla fall hos allmänheten. Fortfarande möter jag människor som utan att ha läst en rad "vet" att Nietzsche är en tänkare man ska akta sig för. Dels handlar det om hur Nazisterna läste hans texter (som inte ens var hans utan hans systers), dels om hans sinnessjukdom. Jag fann dock inget av detta i hans samlade verk. Allt är inte oproblematiskt och till exempel hans syn på kvinnor är djupt problematiskt, men det vore synd att låta bli att läsa en så pass fascinerade filosof av det skälet. Han är en tänkare som uppmanar mottagaren att läsa kritiskt, och som sagt, han bestämmer inte hur det är, han ger oss verktyg att tänka själva. Det som inte fungerar kan man utan problem lämna därhän. Nietzsche är inte en filosof vars tankar kommer i ett paket som man måste acceptera eller förkasta i sin helhet. Hans texter kräver något av läsaren för att bli meningsfulla.

By the start of the 20th century Nietzsche was recognised as one of the leading thinkers of the age. His influence was vast, though rarely of a kind of which he would have approved. He despised nationalism and railed at the Prussian cult of the state, ridiculed the faux Darwinism that was emerging as the ruling German ideology, attacked the leading antisemites of his day and preferred the religion of the Old Testament to Christianity. Yet he has been widely seen as an intellectual forerunner of fascism, and even a proto-Nazi – crass misreadings. But if Nietzsche was neither of these things, nor was he any kind of liberal. It is his critique of liberalism that makes him worth reading.

Nietzsche ger oss verktyg att möta tendenserna till nationalism, fanatism, statsapparatens kontrollmakt över medborgarna, stängda gränser, antisemitism och fundamentalism. Nietzsche är en filosof som öppnar upp. Han var nihilist men är inte en filosof som förespråkar laissez faire. Hans nihilism handlade uteslutande om att visa på godtyckligheten i världen, samhället och kulturen. Tillvarons kontingenser ger oss Nietzsche verktyg att se och förstå, och den kunskapen behövs för att arbeta med förändring som leder till något gott. Och det om något är vad den svenska skolan behöver, idag mer än någonsin!

Mikropolitik och segmenteringar 8

Segmenteringarna strukturerar vardagen och livet. De är binära, cirkulära och linjära. Tillvaron delas upp av dem och görs begriplig och hanterbar. Allt och alla påverkas av segmenteringarna, och deras funktion och verkan är resultatet av den abstrakta maskin som reglerar livet i det aktuella sammanhanget. Abstrakta maskiner finns också överallt. Deleuze och Guattari skiljer mellan olika typer av abstrakta maskiner. De opererar på olika sätt i samhällen där segmenteringarna är rigida, hierarkiska och där kontrollen är hårdare, och i samhällen där segmenteringarna är mer rizomatiska, öppna och inte så hierarkiska. Det är en viktig skillnad att lägga märke till, detta att det inte handlar om segmentering eller ej, utan om olika typer av abstrakta maskiner.

It is not enough, therefore, to oppose the centralized to the segmentary. Nor is it enough to oppose two kinds of segmentarity, one supple and primitive, the other modern and rigidified. There is indeed a distinction between the two, but they are inseparable, they overlap, they are entangled. Primitive societies have nuclei of rigidity or arborification that as much anticipate the State as ward it off. Conversely, our societies are still suffused by a supple fabric without which their rigid segments would not hold. Supple segmentarity cannot be restricted to primitive peoples. It is not the vestige of the savage within us but a perfectly contemporary function, inseparable from the other.

Läser en intressant artikel i SvD som jag tror kan fungera som illustration på detta, av Fredrik Svenaeus, som handlar om logiken på nätet. Artikeln handlar om interaktionen mellan människor på nätet och hur den kan förstås. Som jag läser Svenaeus artikel skulle man kunna säga att nätets abstrakta maskin styrs av en kombination av toghandlarlogik och hejarklackslogik. Han skriver.

I en artikel om näthat påpekade Håkan Lindgren nyligen hur romanläsandet kunde utvecklas till en inkännande verksamhet i början av 1800-talet, genom att vår fantasi och förmåga att träda in andra världar stimulerades. Detta bygger just på en fördjupning av den mer direkta empati som uppstår i vardagens möten.

Nätkulturen är inte först och främst en förändrad och, som många nu menar, utarmad variant av läsandets och skrivandets praktiker. Den är istället ett nytt sätt att umgås på det talade språkets vis med de behov av att få uppmärksamhet och dominera andra som finns med oss sedan savannen.

På nätet är det gapande torghandlare som bjuder ut sina varor som tränger igenom bruset och hatet som fyller kommentatorsfälten liknar hejarklackens förenklade världsbild där vi förenas mot dom genom att älska det som är vårt och hata det som är de andras. Nätet menar Svenaeus är inte en skriftspråkskultur, utan en talspråkskultur som använder det skrivna språket för att kommunicera. Eller för att tala med Deleuze och Guattari, en annan abstrakt maskin än den som reglerar vardagen ute i samhället där människor möts ansikte mot ansikte.

I jämförelse med tiotusentals år av prat är skriftspråkskulturen mycket kort. Problemet med de förändringar som det urgamla babblandet och gestikulerandet har genomgått med internet är att de balanserande villkoren för empati och medkännande har försvunnit med teknologin: vi känner inget ansvar för personer utan kropp och ansikte och vi är aldrig ensamma (nedkopplade) så länge att vi kan fördjupa oss i en text där den andra människan får substans genom sin berättelse. Det kan kanske ändras, men det kräver nog i så fall en ny struktur och spelregler för internet som utgår från en analys som inte är bunden vid textens och bildens funktioner IRL (i det verkliga livet) utan tar sin utgångspunkt i just pratet.

Det har länge funnits andra mänskliga sätt att umgås på än att skvallra, skryta och förtala varandra, problemet är att de inte finner tillräcklig plats på nätet idag. Och att de fördelar som läsandet och skrivandet har öppnat vad gäller människans tanke och känsloliv riskerar att marginaliseras i internetkulturen.

Nätet är en del av våra liv, vare sig vi vill det eller ej, liksom segmenteringar och annat. Det finns inga vattentäta skott mellan det ena eller andra, bara olika abstrakta maskiner som fungerar i enlighet med olika logiker, logiker som växer fram inom och mellan delarna som helheten skapas av och håller samman. På nätet går förändringen snabbt och därför är det kanske inte så konstigt om talandets logik styr, för det finns idag allt mindre tid att tänka efter eller gå på djupet. Vardagen IRL håller också på att förändras. Även där går allt snabbare och vi rör oss förfärande snabbt i riktning mot ett mer kontrollerat, strikt och stängt samhälle där händelserna på Karolinska kan sägas illustrera hur etiken förändras av den abstrakta maskin som reglerar samtidens liv, vardag och tänkande. Det handlar inte om moderna eller primitiva samhällen eller sätt att umgås, utan om rigida eller öppna segmenteringar och om olika typer av abstrakta maskiner.

Every society, and every individual, are thus plied by both segmentarities simultaneously: one molar, the other molecular.

Molär och molekylär är ett annat av begreppsparen som Deleuze och Guattari arbetar med. Och det handlar om vad som är samhällets minsta beståndsdelar. Det moderna eller det primitiva, om man väljer en sådan uppdelning, är det en molär ordning och förståelse. Om man däremot väljer att se till vilka olika typer av segmenteringar som präglar respektive samhälle (eller dess abstrakta maskin) är det en molekylär förståelse. Kapitlet Mikromakt och segmenteringar handlar om politik, och även inom det området finns olika sätt att se på och förstå/förklara; 1. Molär, där man utgår från att det politiska landskapet befolkas av politiska partier som lockar till sig väljare. Eller 2. Molekylär, där man ser till vad för slags abstrakt maskin som frambringar olika partier. Jag tror det fungerar som förklaring i alla fall. Mikromakt är en molekylär tankefigur, som vi återkommer till längre fram och som har med segmentering att göra.

If they are distinct, it is because they do not have the same terms or the same relations or the same nature or even the same type of multiplicity. If they are inseparable, it is because they coexist and cross over into each other.

Skillnaden mellan de olika systemen eller abstrakta maskinerna, samhällena eller vad det nu är man är intresserad av är aldrig absolut. Det handlar om formationer med mer eller mindre av det ena eller det andra, om grader av kontroll och öppenhet, närhet och distans och så vidare. Det handlar om både och, aldrig om antingen eller. Det finns inga vattentäta skott mellan samhällen och människor, allt går in i och påverkar vartannat.

The configurations differ, for example, between the primitives and us, but the two segmentarities are always in presupposition. In short, everything is political, but every politics is simultaneously a macropolitics and a micropolitics.

Molär makropolitik eller molekylär mikropolitik är inte två olika politiker, utan två olika sätt att förstå politik. Och vill man som Deleuze och Guattari förstå framväxandet av fascism måste man söka svaren någon annanstans än på den partipolitiska skalnivån. Fascism växer fram underifrån, på molekylär, mikropolitisk nivå. Och därför inleds kapitlet som det gör, genom att förklara den underliggande logiken och de abstrakta maskinernas funktion. 

Take aggregates of the perception or feeling type: their molar organization, their rigid segmentarity, does not preclude the existence of an entire world of unconscious micropercepts, unconscious affects, fine segmentations that grasp or experience different things, are distributed and operate differently.

Molär och molekylär är ett begreppspar hämtat från psykologin där man skiljer mellan sammansatta, molära personligheter bestående av handlingsmönster och komponenter som ofta uppträder tillsammans och som går att ha som utgångspunkt för förståelse för individen. Och en molekylär förståelse som tar sin utgångspunkt i delarna som personligheten och handlingarna håller samman eller består av. Den molekylära förståelsen undersöker inte bara hur människan är, utan hur hen blir, genom att även studera sammanhållandet av delarna. Även människan kan alltså förstås som ett slags abstrakt maskin (men då är det viktigt att uppmärksamma att det är skillnad mellan maskinisk/"öppen" och icke-linjär samt mekanisk/"rigid" och linjär). Fast nu var det politik det skulle handla om.

There is a micropolitics of perception, affection, conversation, and so forth. If we consider the great binary aggregates, such as the sexes or classes, it is evident that they also cross over into molecular assemblages of a different nature, and that there is a double reciprocal dependency between them. For the two sexes imply a multiplicity of molecular combinations bringing into play not only the man in the woman and the woman in the man, but the relation of each to the animal, the plant, etc.: a thousand tiny sexes.

Att reducera människoblivandet till man eller kvinna är en hänsynslös förenkling som kräver att man bortser från underliggande tillblivelseprocesser. Det är en molär förståelse av människan som absolut har visat sig framgångsrik, men som också är behäftad med stora problem. Den synen på människan är ett resultat av en rigid binär segmentering, snarare än ett biologiskt faktum. Som sagt, det handlar för Deleuze och Guattari om att undersöka hur saker och ting blir, inte hur de är.

And social classes themselves imply "masses" that do not have the same kind of movement, distribution, or objectives and do not wage the same kind of struggle. Attempts to distinguish mass from class effectively tend toward this limit: the notion of mass is a molecular notion operating according to a type of segmentation irreducible to the molar segmentarity of class. Yet classes are indeed fashioned from masses; they crystallize them. And masses are constantly flowing or leaking from classes. Their reciprocal presupposition, however, does not preclude a difference in viewpoint, nature, scale, and function (understood in this way, the notion of mass has entirely different connotations than Canetti's "crowd").

Lever vi i ett klassamhälle, eller ett massamhälle? Både och, för klasser består av massor och är resultatet av olika typer av segmenteringar och mer eller rigida ordningar. Klassamhället är en molär beskrivning medan massamhället är en molekylär. vad man ser och hur man förstår det man studerar handlar om vilket perspektiv det studerade fenomenet studeras utifrån och om man intresserar sig för det som är, eller hur det blir.

Återkommer inom kort med mer tankar och fler förklaringar. Nu ska här skrivas bok!