Bildning behövs 10

Lördagen den 9/01 publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den tionde av 13 bloggposter om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.

Samhället är alla vi, tillsammans. En enskild organisation kan göra sig av med sina anställda för att på det sättet driva effektiviteten till max. Men utifrån ett samhällsperspektiv handlar det bara om att lämpa över problemet till någon annan. Och det är väl därför vi har högskolor och universitet, för att lösa bland annat den typen av problem. Hur organiserar vi utbildningen och forskningen för att på effektivaste och mest produktiva sätt möjligt tillgodose samhällets behov av kunskap. Vad är rätt sak att göra, och hur gör det på bästa sätt?

Jag vet inte, men jag vill gärna vara med i arbetet med att lösa problemet. Jag vet att jag har kunskaper och kompetenser som är användbara, och jag har tålamod att och är prestigelös nog för att samverka med människor som har andra kunskaper, andra preferenser och som kommer från andra kulturer. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, genom samverkan, och i en öppen och konstruktiv andra där behovet av gemenskap betonas. Vi är alla mitt i det som sker, tillsammans. På gott och ont, och oavsett hur vi ser på saken. Den tionde missuppfattningen handlar om bildning, produktivitet och lönsamhet.

10) Bildning går inte ihop med effektivitet och lönsamhet

Jaså? Vilken föreställning om effektivitet och lönsamhet råder här? Visst finns det ett område inom samhället som handlar mest om ”scenarier”, ”förhoppningar” och ”fantasier”. Ett område som befolkas av ”visionärer” och ”domedagsprofeter”. Ett område där man betraktar ”bubblor”, för att varje dag på nytt ställa sig frågan om en sådan ”bubbla” kommer att spricka idag, imorgon eller aldrig. Men detta fantasins rike berör inte bildningen, i alla fall inte i ordets vanliga betydelse. Den tillhör finansindustrin. En omständighet som har den olyckliga konsekvensen att den påverkar hela samhällets materiella förutsättningar, utan att grunda sig på mer än löften på löften på löften.

Bostadsbubbla, finansbubbla. Övervärderade börser och direktörer som plockar ut fantasisummor i lön och bonusar. Filmstjärnor och fotbollsproffs som tjänar mer pengar på några år än de kan göra av under en livstid. Å ena sidan. Underbetalda sjuksköterskor, poliser som går på knäna och lärare som bränner ut sig, å andra sidan. Dessutom finns alla dem som står utanför. Och så talas det om datorer och robotar som tar över. Jo, det är lönsamt och effektivt, i alla fall för den som äger fabriken eller verksamheten, och i det korta loppet. Hur det är på sikt står skrivet i stjärnorna. Bildning handlar om lärande för livet, för samhället och framtiden. Bildningens värde varar. Så i det långa loppet är det helt klart lönsamt, och effektivitet är ju ett högst relativt begrepp. Vad ska man göra med tiden man sparar, och går det ens att "spara" tid? Tid är väl det enda vi människor har, och den är så lång som den är. Allt handlar om vad vi fyller tiden med för innehåll.

Tretusen år efter att människan började att fundera över sitt livs villkor och möjligheter lever hon igen i ett tillstånd av hjälplöshet gentemot en fullständigt oberäknelig makt. Finansmarknadens mentala tillstånd är uppenbarligen betydligt mer nyckfull och oförutsebar än varje liten naturguds lynne. Och hur effektiva och lönsamma är dessa svängningar, inte för den enstaka spekulanten (där det också jämt går upp och ner), utan för hela samhället?

Samhället kan bara tillgodose allas behov och främja sin egen långsiktiga överlevnads skull om balans mellan aktörerna som utgör dess beståndsdelar råder. Näringslivet, akademin och politiken är tre makroaktörer i samhället. Alla behövs, och behöver vara olika. Var och en företräder olika intressen, men ingen av dem bör få oinskränkt makt. Då rubbas balansen. Och med rubbad balans hotas hållbarheten och överlevnaden. Näringslivet bryr sig bara om en sak, att förmera sitt kapital. Därför måste samhället närma sig en sådan aktör med självständighet, kritisk förmåga och kunskap. Inte bara hos några få, utan samhället som helhet behöver vara bildat för att det ska gå att sätta kraft bakom orden och försvara kunskapen mot pengarnas makt. Det är vad högre utbildning och forskning handlar om. Akademin kan å andra sidan inte heller få allt den pekar på och vill ha. Då blir den lätt introvert och världsfrånvänd. Däremellan finns och växer bildningen.

Samverkan, i egenintresse, för allmänhetens bästa. Det är vad som skapar hållbarhet. Ett ständigt pågående arbete, en process av utbyte, det är ett sätt att se på bildning. Kultur är en känslig process, samtidigt som det är en mäktig kraft. En process som lätt går i spinn och över styr. Bildning är ett slags garant för hållbarhet, och utan hållbarhet är risken stor att allt rasar samman under sin egen tyngd. Bildning kanske ser dyrt och ineffektivt ut, men i förhållande till vad det kostar att inte satsa på bildning är det priset och den effektivitetsförlusten en droppe i havet.

I vår del av världen började bildningen när de första diktarna förvandlade en värld, där nyckfulla och ofta illa sinnade smågudar skickade några förträffliga människor kors och tvärs över Egeiska havet. Offer blev de alla, gudarna inkluderade, men berättelsen om dessa dåd och illdåd blev grundläggande för mer än ett samhälle. Kanske vi borde börja om? De första berättelserna om de nya odysséerna i finansvärlden finns redan, Don DeLillos roman ”Cosmopolis” från år 2003 till exempel. Boken är ingen behaglig läsning, men den är ett försök att få en sammanhängande och allmänt begriplig föreställning om vad som egentligen sker. Det är på det viset all bildning börjar.

Av namnet framgår att humaniora handlar om människor. Vad innebär det att vara och leva i världen som människa? Hur kan man tänka kring och förstå begreppet människa? Det kan tyckas vara självklart, men inget är mer felaktigt. Fråga en präst och en medicinare så får du två olika svar. Det är inte självklart hur begreppet skall definieras, men vilken definition man väljer att leva efter ger upphov till konsekvenser för byggandet av ett samhälle. Därför är den frågan otroligt viktig, för alla. Humaniora har verktygen att undersöka den frågan. Kunskaper och insikter om innebörden i begreppet människa är nödvändig för att kunna bygga ett samhälle. Det är ett sätt att definiera nytta ett sätt att använda bildning för att slippa göra fel och ta beslut som leder till onödigt lidande och effektivitetsförlust.

Insikten om och förmågan att förstå och hantera komplexa problem, vilket begreppet människa är ett exempel på. Den finns inom humaniora. Och det är viktigt, oerhört viktigt. Kultur är något som uppstår mellan människor. Kulturens viktigaste kännetecken är förändring. Kultur är vidare, per definition komplext och ofta motsägelsefullt. För att förstå att detta inte är ett problem utan en förutsättning för mänskligt liv krävs djupa kunskaper, år av träning och inte så lite mod och styrka. Bildning! Det är en insikt som går på tvärs mot allt sunt förnuft, men det är lika fullt så det är. Det är utgångspunkten för humaniora. Och humaniora behövs följaktligen för att förvalta den insikten och för att förstå vilka konsekvenser som detta för med sig, för individer, grupper, samhällen och världen. Skillnaden mellan ett komplicerat problem och ett komplext, den är avgörande. Det är svårt, men just därför viktigt (nyttigt) att arbeta med detta problem.

Ett centralt arbete inom humaniora är att utveckla verktyg att tänka med hjälp av. Och dessa verktyg får inte förväxlas med verkligheten. Kultur är verklig, och ger upphov till konsekvenser. Men, och det är detta som gör frågan komplex, kultur kan alltid se annorlunda ut. Kultur är per definition kontingent. Därför behövs inte bara verktygen utan även förmågan att hantera komplexitet utan att förenkla. Förmågan att förstå att det rådande måste man förhålla sig till, men samtidigt kan och bör man arbeta för förändring för att minimera problemen som finns överallt och alltid inom alla system. Det måste anses vara nyttigt, för utan dessa insikter och verktygen att hantera kulturen vi alla lever i är människorna utelämnade åt dolda maktordningar. Och analyser av makt är ett annat centralt inslag inom humaniora. Makt är liksom begreppet människa högst komplext och samtidigt något som genomsyrar alla aspekter av mänskligt liv. Makten är det som får, det istället för detta, att uppfattas som självklart och normalt, fast det i själva verket är kontingent. När vi förstå det kan vi arbeta för förändring, ökad mångfald och jämställdhet. Det är i allra högsta grad nyttigt, även med ekonomiska mått mätt. Det handlar om effektiv och hållbar resurshantering.

Humanioras uppgift är vidare att förvalta språk. Latin till exempel är ett språk som många av de historiska (ett annat område som behövs för att förstå vad det innebär att vara och leva som människa) källorna, vilka i sin tur behövs för att förstå hur vi hamnade där vi är idag, är författade på. Och eftersom kultur ständigt förändras måste man kunna återgå till källorna. Så med ett lite större perspektiv inser man omgående att även studier av ett utdött språk är viktiga och därmed nyttiga för samhället. Språk är dessutom det verktyg människor använder för att kommunicera, och det behöver självklart undersökas för att man skall kunna förstå vad det är och hur det fungerar. Talat och skrivet språk är en förutsättning för mänskligt liv, för kultur.

All utbildning kan alltid bli bättre

Håller mig kvar lite vid sidan av skoldebatten. Det är som sagt bra och viktigt att skolan debatteras, men det krävs mer än bara tal om skolan för att utbildningssystemet ska bli bättre. Och bättre kan allt alltid bli. En skola som inte har förbättring som mål är ingen skola, utan något annat. Oklart vad. Utbildning handlar om strävan att nå längre, om att använda befintliga kunskaper för att lära sig mer och skaffa fram nya insikter. Skolan står aldrig stilla, den är en del av det samhälle som den växer fram ur. Därför är det befängt att säga att skolan var bättre förr. Sanningen är att både skolan och samhället var annorlunda. Debatten om skolan är skrämmande platt och på tok för onyanserad. Skoldebatten ser ut som andra debatter i samhället idag. Två sidor kastar skit mot varandra och ingen vill lyssna, bara tala. "Vi har rätt. Nej det har vi.". "Det var bättre förr. Nej det var sämre förr." Jag förväntar mig mer, särskilt av en skol- och utbildningsdebatt. Vill se analyser som går på djupet, och framförallt vill jag se visioner om framtiden. Vilken skola vill vi ha? Vad är skolans uppgift i samhället? Innan vi kommit överens om vad vi ska ha skolan och den högre utbildningen till är det meningslöst att debattera enskilda aspekter av undervisning tagna ur sitt sammanhang, med utgångspunkten att det är antingen bra eller dåligt.

Intressant också att debatten inte riktigt verkar sprida sig. Det är i SvD där den börjar som det kommer nya inlägg dagligen. DN fokuserar på annat. Betyder detta att skoldebatten kommer att blåsa över snart och fokus riktas mot något annat? Mycket talar tyvärr för det. Medierna styr, och förmågan att hålla kvar uppmärksamheten på en fråga är idag kort. Det säger också något, om både skolan och samtiden. Har vi skapat ett allt för komplext samhälle som vi inte mäktar med att förstå och hantera? Är det därför debatten faller ner till sandlådenivå: Nej - jo, nej -jo!? Kanske. Vad vi behöver är lugn och ro. Tystnad, eftertanke och en ömsesidig vilja att förstå hur utbildningssystemet skulle kunna bli bättre. Jag tror det är enda vägen till en bättre skola. Och skolan behöver bli bättre, det borde alla kunna enas om.

Läser Peter Wolodarskis krönika i DN, som handlar om Tyskland på 1930-talet. Han skriver under rubriken: "Förintelsen började i ett modernt samhälle -- det kan hända igen." Krönikan handlar om demokratins bräckliga grund, och påminner om hur lätt allt kan förändras, ofta medan den stora massan av befolkningen är upptagna med annat.

Kammarrätten i Berlin var som en ointaglig borg, fri från korruption och dagspolitisk hänsyn, sinnebilden av den högsta juridiska rättvisan i landet.

Trodde alla.  

Året var 1933. I många tyskars medvetande fanns legenden om Fredrik den store, som 150 år tidigare hade velat ta bort en väderkvarn när palatset Sanssouci skulle uppföras i Potsdam nära Berlin. Mjölnaren vägrade att lämna ifrån sig sin kvarn, berättar Sebastian Haffner i ”En tysk mans historia” (Norstedts). Då hotade kungen att tvångsinlösa kvarnen, varpå mjölnaren svarade: ”Ja, ers majestät – om inte kammarrätten i Berlin hade funnits!”

Så stark var domstolens ställning i 1700-talets Preussen, i alla fall enligt legenden.

När nazisterna kom till makten 1933 – efter demokratiska val – dröjde det inte länge innan rättskipningen vittrade sönder. Och det skedde utan att Hitler behövde ingripa personligen.

Om ett år kan Donald Trump mycket väl vara USAs nästa president, och stödet för SD här hemma verkar i alla fall inte minska. Att i det läget debattera skolan utan att först vara överens om vad vi ska ha den till skrämmer mig. Medan vi är fullt upptagna med att kasta skit på varandra pågår vardagen och samhället förändras. Skolan är en del av samhället. Allt hänger ihop. Läser även dagens Understreckare som handlar om massövervakning och dess konsekvenser, som också är en del av samhället och som skolan har att förhålla sig till.

Anledningen till att politiker ändå försvarar massövervakning är, enligt Schneier, att de helt enkelt är rädda att få skulden om ett terrordåd inträffar och de inte i allmänhetens ögon ”gjort allt” för att förhindra det. David Cameron motiverade sin vägran att godta ­Europadomstolens underkännande av det europeiska datalagringsdirektivet 2014 i just sådana ordalag: ”Jag är helt enkelt inte beredd att vara en premiärminister som efter en terrorattack måste förklara för folk att jag kunde ha gjort mer för att förhindra den.” Schneier vill att de folkvalda visar större demokratisk mognad än så – och att våra medier agerar på ett sätt som möjliggör detta. Önsketänker han?

Artikeln, skriven av filosofiprofessorn Martin Gustavsson, är intressant på många sätt, men det jag vill peka på här handlar om en växande oförmåga att ta eget ansvar. Ingen (eller, ja, ni fattar) vill eller vågar, vet ens vad som krävs för att, ta ansvar. Ansvar förflyttas allt mer från individer till olika typer av system eller positioner. Ansvar är idag en formfråga. Vi ser det även inom forskningen där metoden blir allt viktigare. Referee-granskning handlar om att se till att den vetenskapliga METODEN har följts. Och artikelskrivande handlar om att följa manualen med på förhand uppgjorda rubriker som ska fyllas med innehåll. Det skrämmer mig. Dagens disputationer handlar allt mindre om innehållet och allt mer om att granska var artiklarna publicerats och vilka referenser som används. Vidare anordnas kurser i hur man skriver artiklar, och det handlar verkligen bara om hur man skriver en artikel. Den kompetensen anses viktigare än förmågan att gå på djupet och reflektera över innehållet och dess konsekvenser. Innehållet håller på att bli ett slags formalitet som antas följa självklart ur en oklanderlig metodexercis. Skolan är en del av samhället, och samtiden är fixerad vid form. Något annat finns inte tid för i ett starkt prestationsinriktat samhälle. Det oroar mig.

Bristen på självständighet är nu inte bara något som kännetecknar studenter. Det är en vida spridd egenskap i hela samhället. Politiker, forskare och företagsledare följer alla olika manualer och ser till att spåren de lämnar efter sig inte ska ge upphov till några anmärkningar i granskningen som alla idag tvingas underkasta sig. Att lära sig ta eget ansvar blir därför en onödig egenskap, eller kanske till och med en ur maktens perspektiv farlig egenskap? Detta oroar mig, och det är den bristen jag ser och skriver om när jag talar om problemen i skolan. Under handledning med studenterna och även när jag föreläser försöker jag visa hur man kan tänka, för att hjälpa dem att formulera ett syfte som de sedan med olika metoder kan använda i sina uppsatser. "Tänk så här, så blir det enklare att förstå vad som krävs för att skriva en vetenskaplig uppsats", säger jag. Det som gör mig bekymrad är att jag ofta möts av irritation: "Tala om hur vi ska skriva!", säger påfallande många studenter. Det kan även stå i utvärderingar att lärarens uppgift är att se till att studenterna får godkänt på tentan. Nej, det är inte min uppgift. Min uppgift som lärare på högskolan är att fostra självständiga, kritiskt medvetna samhällsmedborgare som kan ta eget ansvar. Och där brister det. Därför kämpar jag för en bättre skola och för höjden i den högre utbildningen.

Dagens studenter har tillgång till enormt mycket mer instruktioner och manualer. Metodundervisningen, som var obefintlig när jag var student, har utvecklats enormt. Och det är bra. Jag har själv varit drivande i den utvecklingen. Tyvärr är det med förfäran jag ser vad det gör med studenterna, och hur det även bland forskare sprider sig en oförmåga att ta eget ansvar och tänka självständigt och kritiskt. Även forskning handlar om att följa manualer. Inom medicinsk forskning och generellt inom naturvetenskapen är metod självklart viktigt, men inte ens där är metodkunskap det enda som, behövs, vilket skandalen på Karolinska Institutet visar med all önskvärd tydlighet. Inom samhällsvetenskap är metod också viktigt, men förmågan att tänka kritiskt, analytiskt är ännu viktigare. Och där brister det. Jag sliter dagligen mitt hår för att få studenterna att förstå vad tolkning och analys är, men jag når sällan fram. Det tär på mig och gör mig ont att se.

Därför förbryllas jag av innehållet i debattartikeln i SvD där ett antal lektorer skriver att: Studenternas uppsatser är inte sämre idag. Vad är poängen med att skriva detta? "Vi känner inte igen oss i beskrivningen av problemen på högskolan. Det finns tvärtom goda skäl att tro att den vetenskapliga kvalitén på studenternas uppsatser har höjts", står det i ingressen. Jag kan nog skriva under på det. Dagens uppsatser liknar absolut forskarnas vetenskapliga artiklar mer än när jag var student. Men det kan ju lika gärna handla om att kvalitén på vetenskapliga texter sjunkit i kölvattnet av att fokus riktats mer på form och mängd än på innehåll och självständighet. Frågan kvarstår: Är det bra idag? Är vi nöjda över skolan och akademin? Jag är det inte. Allt kan (och bör) alltid sträva efter att bli bättre. Även det som är bäst kan vara dåligt. Sverige är världsbäst på jämställdhet, men det finns MASSOR kvar att göra. Och demokratin är som sagt bräcklig och den behöver försvaras, av självständiga, kritiskt medvetna studenter och medborgare som lärt sig hur man tar ansvar. Vem som helst kan följa en manual. Artikelförfattarna skriver också.

Vi har flera av oss läst våra egna studentuppsatser med rodnande kinder och funderat inte bara över vår egen kunskaps­utveckling utan också över vilken bedömning som kunde ges för 20-30 år sedan. Idag hade de i flera fall bedömts som underkända eller svaga uppsatser, med stora brister i teori- och metodbehandling. Orsaken är en omfattande utveckling av pedagogiken kring handledning och uppsatsskrivande där undervisningens fokus nu ofta ligger på själva hantverket att skriva en vetenskaplig text, snarare än på uppsatsens innehåll eller språkliga kvaliteter.

Jag plockar fram mina gamla uppsatser ibland, och jag är benägen att hålla med. Utifrån metod- och teorihänseende lämnar uppsatserna väldigt mycket övrigt att önska. I jämförelse är mina studenter långt bättre på att producera klanderfria metod- och teoriavsnitt. Där är skillnaden enorm. Jämför jag däremot uppsatsseminarierna och granskningen av uppsatserna är skillnaden lika stor, men där såg det bättre ut när jag var student. Vi var mycket bättre på att göra analyser av det material vi samlade in (och där skiljer det sig också mycket. Jag gjorde 10 intervjuer till min B-uppsats. Idag anses det okej att skriva en kvalitativ C-uppsats med lite mer än fem, och även det uppfattas av många som alldeles för mycket). Med tanke på hur pedagogiken har utvecklats borde man kunna vänta sig väldigt mycket mer av dagens uppsatser. För jag fick ingen metodundervisning alls. Jag och mina studiekamrater blev, som det står i debattartikeln, kastade i sjön för att se om vi kunde simma. Det kan tyckas grymt, men våra lärare fanns ju där och hjälpte oss. Vi möttes där vi var och fick den hjälp vi bad om. Och vi tvingades utveckla ett eget ansvar för vårt eget arbete. Den kompetensen går bara att tillägna sig genom egna försök, genom misslyckande och ihärdigt arbete. Det kan aldrig ersättas med någon manual. Där brister det idag, och det är allvarligt menar jag. Kvalitet är inget objektivt mått, så när meriterade forskare jämför dagens uppsatser med gårdagens, och tar det som intäkt för att det inte finns någon anledning att ta Dick Harrison på allvar blir jag orolig. Vad vill man, och hur ser man på dagens utbildningspolitik, på framtiden för den högre utbildningen? Kan det inte bli bättre? Är det tillräckligt bra?

I SvD finns ännu en artikel. Den är skriven av Kristian Mandin (konsult och föreläsare). Han menar att det har gått inflation i utbildning, vilket jag är benägen att hålla med om. Jag vet inte vem han är eller vad hans undersökning bygger på, men han ställer ett antal pregnanta frågor som jag vill lyfta här för att nyansera debatten och försöka få till stånd ett samtal om skolan och den högre utbildningen, för det är framförallt det jag saknar. Fördjupning och reflektion, istället för pajkastning och förenkling.

Dagens syn på betyg och kunskap är inte så mycket bättre för till skillnad från det tidigare systemet har vi nu ett system där man satt kunskapen åt sidan och anser att alla ska kunna nå godkända och gärna höga betyg i alla ämnen och om det inte blir så är det lärarens eller skolans fel.

Så på gymnasieskolan väljer man därför att godkänna elever som inte besitter rätt kunskap istället för att underkänna dem för då ökar risken att eleven hoppar av eller tvingas sluta och i och med det försvinner skolpengen.

Ekonomiseringen av utbildning och styrningen och kontrollen måste uppmärksammas och diskuteras mycket mer. Det handlar inte om det var bättre förr eller om det är bra nu, utan om vilket samhälle vi vill ha och om vilken kunskapssyn som skolan ska förmedla. Är det form eller innehåll som är det viktiga?

Och så klart rinner detta över till universiteten vars elevkårer består av tidigare gymnasister, präglade i ett system där alla med rätt hjälp kan bli godkända. Men i takt med att universitets- och högskoleplatserna ökar måste rimligen också studenternas förmåga att tillgodogöra sig utbildningen sjunka. För universiteten och högskolorna har på några decennium mångdubblat antalet platser och då bör vi kanske fråga oss om en så stor del av invånarna verkligen har kapacitet att genomföra utbildningarna.

Och det resonemanget leder oss in på den lite obekväma frågan: berodde uppdelningen mellan akademiker och ickeakademiker som historiskt funnits i samhället bara på antalet platser på universitetet och ekonomiska möjligheter att studera eller var det också en fråga om befolkningens förutsättningar att tillgodogöra sig högre utbildning? I klartext: Blir medborgarna smartare bara för att mängden universitetsplatser ökar?

I min artikel i våras hävdar jag att vi drabbats av en utbildningsinflation, man kastar in mer och mer resurser till allt mer utbildning som trots satsningarna fungerar allt sämre. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att samhället behöver en allt högre andel invånare i utbildningssystemet för att hålla tillbaka arbetslösheten och att detta sker på bekostnad av learning outcome, mer utbildning - mindre kunskap.

Även här bygger argumentationen väl mycket på svart eller vitt. Fler eller färre platser? Det är också att förenkla. Jag tror på en utbildningspolitik som är generös med möjligheter och som erbjuder alla som vill plats att läsa på högskolan. Men om det kombineras med krav på genomströmning kommer det att gå ut över innehållet och kvaliteten, för den utvecklingen tvingar fram en pedagogik som riktar sig mer mot form än mot innehåll. Jag engagerar mig i utbildning för kunskapens skull och för att jag tror på bildningens kraft, vilket inte är en formfråga, utan en mycket mer komplex, innehållsfråga. Det skulle jag önska att debatten handlade mer om, fast helst vill jag så klart se att vi inte debatterar skolan, utan att vi samtalar om framtiden och vilket samhälle vi vill ha och vilka egenskaper befolkningen behöver för att närma sig den visionen.

Jag kommer aldrig att slå mig till ro, för allt kan alltid bli bättre.

Varför är det en rättighet att få tenta om?

Den svenska högskolan är just nu satt under lupp. Det är ett mer än välkommet perspektivskifte från den senaste tidens infekterade debatt om invandring, som hela tiden balanserar på en tunn linje och som riskerar att urarta i hat och hot mot allt som är annorlunda än det det så kallade svenska. Högskolan är den plats varifrån kunskapen som resten av samhället behöver ska emanera från. Hur det är med den saken debatteras nu, och det gör att saken belyses. Det kan aldrig vara fel. Utbildning och vetenskap, lärare och forskare är anställda av staten och arbetar på uppdrag av folket. Högskolan har ingenting att dölja! Därför oroas jag lite av hur debatten utvecklas. Det finns många olika vägar fram, men att anklaga Dick Harrison, eller studentkåren leder inte till något positivt. Jag vill se fokus på kunskapen! 

Talet om kvalitet leder tanken fel, det är en del av problemet. Om kvalitet är det vi debatterar kommer den analytiska blicken oundvikligen att riktas mot metoder för att mäta kvalitet, och eftersom det inte går att varken mäta kvalitet (för det är ett allt för vagt begrepp) eller kvalitetsstyra en så pass komplex verksamhet utbildning och kunskapsproduktion, fastnar man där. I begreppen, metoderna och alla känslor som dessa rör upp. För det kan man göra, debattera begreppsdefinitioner och olika metoders för och nackdelar. Högskolan har en allt starkare linjeorganisation, som också vill och måste göra skäl för sin lön, och här finns något konkret att arbeta med. Hur mycket man än vill finns det inget som talar för att det leder till ökad kvalitet. Jag har dock inga siffror, för hur bevisar man att något INTE fungerar. Det går inte, men det går lätt att se att det var när man började tala om kvalitet och framförallt när kvalitetsstyrningen slog igenom på allvar som problemen i skolan och den högre utbildningen började visa sig.

Fokus i verksamheten ligger på styrning och kontroll och medlet som används är pengar och mätinstrument, för det anses vara viktigt att kunskapen mäts och kontrolleras. Så pass viktigt ät det att många till och med upplever mätandet och kontrollerna som viktigare än det som mäts och kontrolleras. När jag läste Harrisons debattartikel tyckte jag mig se en tydlig frustration över just det, över att pengarna och nyckeltalen stod i fokus, istället för kunskapen. Jag delar den frustrationen, och är övertygad om att den bottnar i att det kollegiala inflytandet över högskolans verksamhet minskat drastiskt och den akademiska friheten kringskärs allt mer. Kunskapen, som är svår att förstå, mäta och kontrollera, hamnar allt mer i skymundan. Och ersätts av pengar och prestige. Det är allvarligt, och därför är det så intressant att det parallellt med debatten om Harrisons debattartikel rullas upp en skandal på Karolinska Institutet, där man nu verkar insett sitt misstag. Som det verkar kommer Paulo Macchiarini nu tvingas bort från sin tjänst på KI. Det är bra, men det räcker inte, anser jag, att nöja sig med det. Högskolan debatteras nu, och som jag ser det är händelsen på KI ett skräckexempel på hur det går när pengar och prestige blir viktigare än kunskap. Som det verkar (men jag vet inte) talar mycket för att Macchiarini är en bedragare, och är han det visar det vilket bräckligt system för kunskapskontroll och kvalitetsstyrning som högskolan bygger på. Betänk att hans artiklar har referee-granskats! För mig är det ett bevis på att kunskap varken går eller bör mätas och styras på något enkelt sätt. Därför bör ingen lita blint på någon.

Vad högskolan behöver är att KUNSKAPEN placeras i fokus. Förmågan att tänka kritiskt och analytiskt måste betonas mycket mer. Och det är humanioras paradgren. Högskolan behöver andra visioner än pengar och prestige, som alldeles för lätt förblindar och sätter den normala vaksamheten ur spel. Bildning går inte att fejka på samma sätt som artiklar, poäng och examina. Bildning har med kompetens att göra, kompetens i praktiken. Inte på pappret. Bildning för människor samman på ett sätt som pengar aldrig kan. Arrogansen och kyligheten som Macchiarini utstrålade i dokumentären var obehaglig och så långt ifrån Fråga Lunds bildade forskare man kan komma. Därför instämmer jag i HumTanks ord om att ersättningen till studier i humaniora bör höjas.

En helårsstudent i humaniora och samhällsvetenskap kostade förra året i genomsnitt 48 917 kronor, enligt Universitetskanslerämbetets årsrapport för 2015. Då är både ersättningen som utgår vid registrering och den summa som betalas ut under förutsättning att studenten klarar sina poäng inräknade. Motsvarande siffra för studenter i naturvetenskap och teknik är 95 397 kronor, för medicinstudenter 136 269 kronor. Visserligen gjordes en justering uppåt för humaniora och samhällsvetenskap häromåret, men siffrorna talar fortfarande sitt tydliga språk.

En så orättvis ordning är inte långsiktigt hållbar. Också humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning måste ha en god och stabil ekonomisk grund att stå på. Det är viktigt framför allt för kvaliteten. Upprepade gånger har antalet lärarledda undervisningstimmar visats vara förskräckande lågt, bland annat i TCO:s rapport från 2013. Och studenter i humaniora och samhällsvetenskap får minst lärarledd tid av alla. Kvalitet handlar förvisso inte bara om tiden som tillbringas i lektionsrummet. Också kursutveckling, kollegiala samarbeten, pedagogiska innovationer liksom pedagogiskt för- och efterarbete utanför föreläsningssalen kräver tid och resurser. På senare tid har röster höjts i debatten om behovet av humanistiskt utbildade personer i en alltmer oförutsägbar och komplex framtid, präglad av automatisering av arbeten inom ekonomi och teknik. Det gör det alltmer angeläget att en gång för alla satsa på att höja kvaliteten inom de humanvetenskapliga utbildningarna.

Bildning är ett slags vaccin mot den livsfarliga blinda auktoritetstilliten som mätandet och styrandet alldeles för lätt leder till. Högre utbildning handlar lika mycket om förmågan att tänka (kritiskt) som om fakta. Och förmågan att tänka går inte att mäta, den kan bara demonstreras i lärda samtal. Humaniora består av många olika ämnen, men det finns en tydlig röd tråd som handlar om tankeförmågan. Inte minst samhällsdebattens utveckling visar på ett skriande behov av bildning och förmåga att hålla sig till ämnet, vilket är vad studier i humaniora främjar utvecklingen av. Ska kunskapen kunna vara i centrum måste det finnas bildade och kompetenta människor som vårdar den, och det är därför den akademiska friheten och det kollegiala inflytandet över högskolan är så viktig.

Hur ska vi göra då? Hur ska vi kunna närma oss visionen om Sverige som en stark KUNSKAPSNATION? Kunskapen måste placeras mycket mer i centrum än vad som nu är fallet, och ett sätt att göra det på är att lyssna på Staffan I Lindberg, professor i statsvetenskap, som skriver idag på Brännpunkt. Jag har inte tänkt på det förut, men när jag läser vad han skriver framstår det som fullkomligt självklart. Varför i herrans namn ska dagens studenter erbjudas flera möjligheter att tentera och tentera om en kurs? Ingen annanstans i världen erbjuds något annat än ett tentatillfälle inom ramen för en kurs. Nationella prov i grundskolan utförs en gång, och det resultatet räknas. Varför gäller inte detta på högskolan, och vem har drivit igenom att det ska vara så?

Vi är enligt högeskoleförordningen (§21, 6 kap. 1993:100) skyldiga att erbjuda minst fem prov­tillfällen för varje moment som betygssätts. Att vi i Sverige har en lång tradition där studenter på universitet kan ”omtenta” om och om igen, gör inte ­saken bättre eller mer rättfärdigad. Mig veterligen finns denna möjlighet till så många omprov inte i något annat land, än mindre möjligheten för studenter att välja om de ”känner för” att göra prov/lämna in uppsats vid första ordinarie tillfälle. Inte ens i våra grannländer Danmark och Norge finns dessa företeelser, inte heller i Tyskland och England till exempel. Så långt jag vet har inte något av USA:s runt 4 000 universitet och högskolor något som kan liknas vid det svenska systemet. Jag arbetade själv där i ett antal år. Omprov var ett okänt begrepp och det fanns mycket tydliga och strikta regler för när en student kan få göra ordinarie prov vid annat tillfälle än det som ligger inom kursen (dokumenterad sjukdom till exempel). Att studenter skulle kunna välja att inte göra ett prov vid första ordinarie tillfälle var helt uteslutet.

När jag läser detta inser jag att det är omtenteringarna och all administration som dessa kräver. Nya frågor måste skrivas, och jag som lärare måste hålla reda på vem, vad, när och hur. Om jag bara var inne på en kurs vore det oproblematiskt, eller om jag fick tid för merarbetet. Möjligheten som idag erbjuds studenterna är en stor del av problemet både för mig som lärare att få tid till forskning och utveckling, och för studenterna att fokusera på kunskapen och den undervisning som erbjuds. Omtentamöjligheterna är ett exempel på inslag i högskolan som flyttar ansvaret från studenten till läraren. Fick studenterna bara ett tillfälle att visa vad de kan, inom ramen för kursen, skulle de tvingas fokusera mycket mer på kunskapen, lärandet och kursens innehåll. Jag är övertygad om att det skulle höja närvaron och koncentrationen och minska utrymmet för andra aktivitet. Frågor av typen: "Hur ska jag göra, jag som är bortrest när det är tenta?", kommer inte att ställas. Och tro mig, det är ingen ovanlig fråga. Jag skulle bara behöva ha en lista med godkända resultat, som upptateras en gång per kurs. Dessutom skulle administrationen minska drastiskt. Studenterna skulle tvingas ta ansvar för sin utbildning på ett helt annat sätt än inom dagens system.

Verkligheten är också att vi som undervisar inte får ersättning för att utföra det extra arbete som detta skapar. Vi får (i bästa fall) betalt för de timmar det tar att rätta tentor och examinera uppsatser en gång. Sedan måste vi antingen utföra detta arbete på fritid/familjetid, eller ta av tid avsatt för forskning. Varför ska vi som individuella lärare och forskare vid universitet och högskolor betala med vår egen forskningstid, eller med familje-/fritidsliv, för att studenter ska erbjudas slappa krav och kunna göra annat i stället för att studera på heltid?

På vilket sätt gynnar mitt gratisarbete, eller minskad forskningstid, kunskapsutvecklingen i Sverige? Jag klagar inte för egen del här, jag undrar bara på vilket sätt möjligheten att tenta om gynnar kunskapen, som jag vill placera mer i centrum. Och jag kan inte se några fördelar med nuvarande system, överhuvudtaget. Enskilda studenter ser det nog som en fördel, men gynnar det kunskapen? Ingenting talar för det, och eftersom det dessutom kostar enorma summor är det en angelägen fråga. Åtgärden är enkel och den kostar inte ett öre, samtidigt som den skulle frigöra lärartid som skulle kunna användas till kärnverksamheten: Forskning och undervisning.

Det handlar om många tusental timmar varje år som offras från det som kunde resultera i mer och bättre forskning (för att inte tala om tid för egna barn och annat).

Om jag har en kurs med 100 studenter och 30 procent får underkänt innebär det att jag ska ta 10–15 timmar från min forskningstid bara för att erbjuda ett omprov, för en kurs. Betänk att kurser ofta har ett flertal betygsgrundande moment. Fem prov­tillfällen för säg fyra kursmoment ger att 20 till­fällen ska erbjudas. Inser ministern vad det innebär för alla de tusentals kurser som ges varje år i vårt land? Forskningen i Sverige skulle omedelbart förstärkas med kanske flera hundra tusen timmars arbetstid om omproven avskaffades och man införde en betygsskala med flera nivåer av underkänt. Massor av ny och bättre forskning – och det kostar inte en krona.

Är det inte just detta som Harrison brottas med och är det inte härifrån hans frustration kommer. Dagens studenter är inte intresserade av lärarnas kunskaper, de vill ha hjälp att klara målen. Vi får inte de studenter och de resultat vi vill ha, vi får vad vi förtjänar. Det är inte människorna det är fel på, det är systemet och dess effekter. Kanske skulle man inte ens behöva ändra i ersättningssystemet? Mycket talar för att genomströmningen skulle öka av sig själv om studenterna tvingas fokusera på det som leder till bättre kunskaper.

Samtidigt skulle genomströmningen av studenter öka – ett erkänt problem i dag – om omproven avskaffades. Får man underkänt på en kurs man behö­ver för sin examen så får man gå om den. Det skapar incitament. Fler studenter skulle helt enkelt komma ut med en färdig utbildning fortare. De skulle ha lägre studieskulder och snabbare börja jobba. Belåningen i Sverige skulle minska, produktiviteten öka. En vinst också för de individuella studenterna. Staten skulle därmed också minska sin utlåning och kostnader för studentlånen. Och prislappen är noll kronor.

Kostnaden skulle vara att ett visst antal studenter misslyckas att få en examen. Men det är redan så i dag, och alla är inte lämpade för universitets­studier, tyvärr. Naturligtvis ska det finnas möjlighet till att göra ett prov eller lämna in en uppsats vid giltigt förhinder som allvarlig sjukdom. Men det ska inte vara en norm som regelmässigt (över-)utnyttjas av alla möjliga mindre bra orsaker.

Ta möjligheten nu ministern. Avskaffa omprov för studenter på universitet och högskolor. Se på omvärlden där möjligheten till dessa många omprov inte finns, och framför allt inte ett val för studenter om man vill göra ett prov eller lämna in en uppsats vid ordinarie tillfälle. Se vad det kostar oss som under­visar, och vad hela Sverige har att vinna på en stor ökning av forskningen inom alla ämnen. En mycket stor ökning av forskning som är helt gratis, ja som faktiskt sparar pengar.

Jag skriver under på detta. Det är en enkel åtgärd som inte kostar något men som skulle tvinga fram en positiv utveckling och placera kunskapen och lärandet i centrum. Tack Staffan I Lindberg för kloka ord och en alldeles lysande och enkel lösning på ett högst komplext problem.

Om tillit, behörighet och ansvar

Läkare både kan och bör vara behöriga, för deras arbete handlar om att ANSVARA för liv och hälsa. Läkarens arbete har ytterst med liv och död att göra, och det finns fall där läkare fäller avgörandet om någon ska leva vidare eller om livsuppehållande åtgärder ska avslutas. Läkare och sjuksköterskor är därför legitimationsyrken, för att deras ansvar anses enormt viktigt och för att tilliten till yrket om möjligt är ännu viktigare. Alla förstår att det är förenat med enorma risker om förtroendet för läkarnas vandel rubbas. Därför var det med växande förfäran jag tittade på dokumentären om stjärnkirurgen Paolo Macchiarini, som jag inte vet särskilt mycket om, men som gav ett mycket obehagligt intryck. Det må vara som han hävdar, men i så fall borde han välkomna en granskning av hans agerande och lägga all kort på borden. Istället väljer han att misstänkliggöra journalisten, som pekade på en lång rad tveksamheter. Chefen för Karolinska Institutet försvarar dock kirurgen som nått världsrykte, eller kanske just därför. Och Macchiarini använder KIs varumärke och anseende för att få tillgång till patienter i bland annat Ryssland.

Vad vill jag säga med detta? Jag vill närma mig frågan om kunskap och högre utbildning från ett lite annat håll, för att belysa problem som inte når igenom den högt uppdrivna och infekterade debatten. Vad jag ser ovan är ett system med olika aktörer som agerar både självständigt och i relation till helheten. Systemet är komplext och därför ömtåligt. Tilliten till systemet är viktigare än enskilda aktörer, därför kan patienter offras och en anseende läkare hållas bakom ryggen. KIs rykte är viktigare än någon av människorna. Lägg till pengar och allt blir genast mer känsligt. Om det skulle visa sig att läkarens revolutionerande transplantationsmetod skulle fungera skulle det vara en världssensation. Därför tas det risker och spelas ett högt spel. Alla är offer, men det är bara patienterna det är synd om. Cheferna och stjärnläkaren har sitt på det torra och kan gråta hela vägen till banken.

Samhället spelar också ett högt spel. Tilliten håller på att luckras upp, och om den försvinner är vi alla förlorade. Demokratin är en ytterst känslig ordning, och den hotas om misstron växer. Och det gör den. Misstron är partier som SDs livsluft. Misstro till demokratin ger politiker som Donald Trump stöd. Tillit är mer värd än alla pengar i världen, men den kräver ömsesidig omsorg och gemensamt ansvar. Om ledare agerar på ett sätt och tvingar övriga att följa en annan agenda. Om politikerna agerar som cheferna i SCA rubbas tilliten och grunden för hela samhället. Vi närmar oss stupets rand med förfärande hastighet. Under tiden står medietränade politiker i TV på var sin sida om ett bord med en journalist mellan sig och debatterar, det vill säga filar på sitt varumärke och slingrar sig likt rektorn för Karolinska Institutet. Det handlar allt mer för allt fler om att värna bilden av sig själv eller organisationen man företräder. Ansvar handlar därför om att undanröja misstankar. Om man hårdrar, vilket man måste ibland för att visa på den underliggande logiken och rikta fokus mot grundproblemet snarare än symptomen som dagens medielogik allt för lätt fastnar i eftersom det varken finns tid eller resurser för att angripa sjukdomen.

Jag ser tecken på just detta i debatten om skolan. Den handlar om symptom och om lösningar på akuta problem. Och ansvariga tvår sina händer, hänvisar till undersökningar och värnar sitt rykte och den bilden av den organisation vars intressen man företräder. När Dick Harrison i förtvivlan över en allt mer hopplös situation blåste i visselpipan och skrev på Brännpunkt riktades allt ljus på honom, och hans rykte angreps. Ansvariga tar inget ansvar för situationen, bara för sitt rykte och institutionens anseende. Kåren, universitetsledningarna i landet och politikerna, hur agerar de? Alla håller med om att det finns problem, men alla vägrar både att inleda samtal med varandra och att ta ansvar. Alla skyller på varandra, men mest skyller man på Harrison, som likt så många visselblåsare före honom offras. Det kanske känns bra, men varken det som händer på Karolinska eller i Högskolesverige gynnar tilliten och kunskapsutvecklingen i landet. Om var och en väljer att rädda sig själv kommer alla att förlora. Anseende kan fejkas, men inte tillit och kunskap.

Politikerna famlar uppenbart i blindo när det gäller skolan. Och så länge detta inte erkänns kommer ingen lösning på problemet med sjunkande kunskap och minskad kompetens att kunna skapas. Vi måste lyfta blicken, acceptera att vi har problem och sedan mötas i samtal för att först lyssna på varandra och sedan börja nysta i olika möjliga lösningar. Debatten är en återvändsgränd. Vad som behövs är tillit och ansvar, verklig tillit och äkta ansvar.

Läkaryrket är så pass viktigt och konsekvenserna så pass allvarliga att problemen där kommer att lösa sig av sig själva, för det går inte att dölja problem som har med liv och död att göra. Förhala och slingra sig, visst. Men det går inte att i längden hålla fast vid ett system och en organisering som inte fungerar. Det oroas jag inte för. Skolan däremot, är en helt annan sak. Att vara lärare är väsenskilt från att vara läkare. Lärare erbjuder förutsättningar och inspirerar till lärande, men det är eleven som ska göra jobbet. Ansvaret för lärande kan ingen annan än den som ska lära ta. Det finns inga genvägar. Lärare kan och ska inte vara ett legitimationsyrke, för det leder tanken fel och fördelar ansvar på ett olyckligt sätt, från elever och studenter till läraren. Bygger vi ett system på den premissen, den utgångspunkten blir det ett system som förr eller senare kommer att falla sönder, för det är ingen stabil grund.

Skolan är en av demokratins ben och om skolan misslyckas med att fostra ansvarstagande medborgare kan samhället aldrig bli hållbart. Det är detta som Harrison och många, många lärare med honom, reagerar på och vill samtala om. Ansvar är tillitens moder, och skolan är därför på sikt lika viktigt som liv och död. Det handlar om samhällets överlevnad, och därför indirekt om människornas liv. Talet om behöriga lärare, som är en fråga som Sveriges Förenade Studentkårer driver utgår från en önskan om att någon annan ska ta ansvar för det som bara den enskilde kan ansvara för. Läkare har mediciner, knivar och evidens att luta sig mot och ta till om patienten inte samarbetar, och alla vet att det handlar om liv och död. Därför är legitimationen viktig för läkare. För lärare får legitimationen motsatt verkan, för lärare är bara studenter med lite mer erfarenhet. Inför kunskapen är vi alla lika maktlösa, och därför måste var och en ta ansvaret. Samma gäller demokratin. Om politiker säger att de tar ansvar genom att flytta makt från samhället till individen utelämnas alla till sig själva. Det går bra ändra tills problemen hopar sig och alla börjar skylla ifrån sig.

Krisen i skolan är ingens, den är allas och den kan bara lösas om vi gemensamt inser det och börjar samtala med varandra. Det fina i den kråksången är att även om vi inte kan lösa problemen så ökar chansen enormt att tilliten ökar, och då blir det mindre riskfyllt att verkligen axla ansvaret som problemen ytterst handlar om.

Visst gör det ont när knoppar brister, skrev Karin Boye. Varför skulle våren annars tveka. Ja, det gör ont att växa upp, men vi måste. Samhället måste sluta uppföra sig som en trotsig treåring eller en lat tonåring som drömmer om att bli rik utan att lägga två fingrar i kors för att själv bidra till att förverkliga drömmen. Samhället är ingen annan, det är vi, hur mycket vi än försöker slingra oss eller skylla på någon annan. Vi får inte det samhälle och den skola vi vill ha. Vi får vad vi förtjänar.

Kunskap, kvalitet och ansvar för lärande

Efter Dick Harrisons debattinlägg i tisdags har högskolan verkligen hamnat i blickfånget. Det är bra att det kommer en debatt, men dagens debattklimat är fyllt av risker och det är på inget sätt självklart att debatten leder till att kunskapen utvecklas eller att förutsättningarna för lärande ökar. Om debatten, vilket den tenderar att göra, i alla fall på sociala nätverk, handlar mer om Harrison som person än om kunskap kan det leda till direkt förödande resultat. Han var den som kastade brandfacklan och han gjorde tyvärr det med ett ganska slarvigt hugskott. Dessutom är han kontroversiell. Trots att många lärare på högskolan känner igen sig i mycket av det Harrison tar upp är risken uppenbar att debatten utvecklas till att handla om Harrisons vandel, eller om just hans exempel är rättvisa eller ej. Det kommer inte att leda till ökade kunskaper i Sverige. Eftersom dagens medielogik ser ut som den gör kan debatten göra mer skada än nytta. Ur uppmärksamhets- och klickhänseende är Harrison enormt mycket mer intressant än kunskapskvaliteten på landets högskolor. Det är en komplex fråga, utan givna svar, och den typen av frågor lämpar sig synnerligen illa att manglas genom debattens antiintellektuella struktur.

En annan oroande tendens är att debatten förs av andra, över huvudet på lärarna. När en så pass stor och kostsam verksamhet som landets högre utbildning kritiseras är det många som har intresse, dels av att två sina händer, dels av att lufta kritik. Ingen vill sitta med Svarte Petter, och samhället saknar inte direkt akuta och trängande, angelägna behov. Det anses och tycks väldigt mycket, från olika håll. Och lärarnas ord och tankar väger ofta lätt som en fjäder eller viftas bort som ett särintresse, en part i målet. Det gynnar heller inte kunskapsutvecklingen.

I dagens tidning hittar jag dock två inlägg i debatten. Dels ett från facket som lyfter frågan och ger perspektiv, dels ett från en professorskollega till Harrison som är lika känd, men långt ifrån lika stridbar: Ulf Danielsson. Tyvärr känner jag mig trots detta inte säker på att debatten kommer att gynna kunskapsutvecklingen i Sverige. Orsaken till min oro är att alla, rakt av och okritiskt verkar ha köpt (den felaktiga) grundpremissen om att kvalitet i utbildning är något som går att styra, utvärdera och objektivt jämföra. Kvalitet är alldeles för vagt och komplext. I hållbarhets- och maktanalyser talar man ibland om makten över dagordningen, och det är talet om kvalitet i den högre utbildningen ett typexempel på. Kvalitet, kvalitetsstyrning och kvalitetsutvärdering är väldigt mycket enklare och mer tacksamt att debattera än lärande, kunskap och kunskapsutveckling.

Ordföranden för SACO, Göran Arrius, skriver följande på Brännpunkt och jag har fetmarkerat ordet kvalitet i citatet.

Dick Harrison sätter i sin artikel fingret på ett allvarligt problem. Kvalitet måste spela en större roll i utbildningspolitiken. Högskolesystemet är uppbyggt kring idén att studenternas fria val ska spela en stor roll för hur många utbildningsplatser som finns inom varje utbildning. Lärosätena får sedan pengar för varje student som får godkänt på sina kurser. Dessvärre saknas jämförbar information om utbildningarnas kvalitet. Därför kan studenterna inte välja den utbildning som håller högst kvalitet. Kopplingen mellan kvalitet och kvantitet är därmed bruten: fler studenter ger mer pengar, men högre kvalitet premieras inte.

Högskolan får inte drivas in i en nedåtgående spiral. Saco vill se en ny utbildningspolitik, där kvalitet går före kvantitet. Studenterna behöver verktyg för att välja utbildning utifrån kvalitet, men allra mest behövs ett finansieringssystem som är kvalitetsdrivande. Att sänka kunskapskraven för att få fler studenter genom systemet är inte hållbart.

Regeringen kan enkelt sätta den bollen i rullning: tillsätt en utredning om hur högskolans finansieringssystem kan främja utbildningens kvalitet.

Kvalitet är nyckelordet i debatten. Fast det finns ju ingen som är emot kvalitet. Ingen vill ha sämre kvalitet!? Att säga att vi måste ha en högre utbildning som håller hög kvalitet är att uppfinna hjulet eller påpeka det uppenbara. Vad är kvalitet? Problemet som jag ser det är att det finns många som anser sig veta detta, och att det byggs system för att hantera just deras definition av kvalitet. Sedan början av 1990-talet har skolpolitiken handlat mer om kvalitet än om kunskap, trots att kvalitetsbegreppet aldrig diskuterats. Och så blir det när utbildningsdebatten förs över huvudet på lärarna. Jag sitter själv som delansvarig för en forskargrupp och sliter mitt hår över den stora och komplexa matris som ska fyllas med innehåll som antas mäta kvaliteten i vår verksamhet, vilket jag (på goda, vetenskapliga grunder) inte tror ett ögonblick att det gör. Utvärderingen måste genomföras, trots att alla vetenskapligt meriterade deltagare vet att det som mäts (vad det nu är?) inte säger någonting om kunskapen och dess nytta i samhället.

Ingen annan verksamhet, som bedrivits med sådan intensitet, av så många mäktiga människor, under så lång tid, utan att visa några som helst resultat, hade fått fortsätta. Det enda kvalitetsarbetet har lett till är att lärarkårens vandel har kommit att ifrågasättas, vilket gör att allt fler söker sig bort från yrket. Och när "kvaliteten" uteblir eller försämras, trots att politikerna satsat så mycket pengar på systemet, är det lärarna som får bära hundhuvudet. Det är så jag läser Harrisons debattartikel, som ett frustrerat rop på hjälp. Och det är den känslan jag själv bär på och delar med MÅNGA kollegor runt om i landet. Vi lärare går på knäna för att rädda det som räddas går. Vi behöver allt annat än ett nytt kvalitetssäkringssytem. Vad utbildningssystemet behöver är fokus på kunskap, inte på kvalitet.

Om kunskapen stod i centrum skulle ansvaret för skolan handla där det hör hemma, hos lärarna och hos forskarna. Om lärarna fick arbetsro och om det enbart var kunskapen som räknades skulle makten över utbildningen ligga där den ska ligga, hos de med högst utbildning och mest kunskap! Dumheten som lyser igenom i allt tal om kvalitet som inte handlar om begreppet kvalitet är det största och mest allvarliga hotet mot kunskapen och Sveriges framtida kunskapsutveckling. Lärande går inte att styra, kunskapskvalitet går inte att mäta och genomströmning är ett huvudlöst instrument för finansiering av utbildning! Jag håller med SACO om att kvantitetsmål med högre utbildning är förkastliga och att det bara kan leda till en enda (förödande) sak: Sänkt kvalitet! Detta är även Ulf Danielsson inne på i sin debattartikel.

Dick Harrison har rätt i sin kritik av svensk högskoleutbildning. Dagens system premierar volym och universiteten tävlar om att locka studenter utan egentliga förutsättningar att klara studierna. I praktiken löser man problemet genom att mer eller mindre medvetet sänka kraven medan man intalar sig att det handlar om pedagogisk utveckling och anpassning av utbildningen till arbetsmarknadens behov. Alla tror sig tjäna på systemet och håller god min. Studenterna får sin examen, universiteten sina pengar och staten kan redovisa bra siffror.

Men på lång sikt blir alla förlorare. Inte minst alla de duktiga och ambitiösa studenter som inte får den utbildningsnivå de förespeglas och på så sätt förvägras möjligheten att utveckla sin fulla potential.

Danielsson pekar på elefanten i rummet och jag hoppas att hans goda renommé och den mycket mer sansade tonen i hans debattartikel kan leda debatten in på rätt spår. Dagens system är upplagt på just det sätt som Danielsson pekar på, och det gynnar inte kunskapsutveckling. Tvärtom missgynnas alla som är på högskolan för att lära, vilket borde gälla alla. Om högskolan var en plats där kunskapen stod i centrum skulle Harrison ALDRIG någonsin skriva som han gjorde! Låt oss inte glömma det. Till skillnad från andra intressenter skriver lärare som debatterar utbildning nästan alltid om sin frustration över maktlösheten man känner över att tvingas agera i ett kunskapsfientligt klimat. Lärarna KLAGAR inte på systemet, lärarna känner sig svikna av det och försöker protestera över att debatten om lärande och kunskap i landet förs över huvudet på dem. Om inte lärarnas och forskarnas ord väger tungt i utbildningsdebatten och om utbildningspolitiken inte tar hänsyn till lärarna kommer kunskapen på sikt att utarmas.

Utan lärare som vet och visar vägen kommer studenterna att få det svårt att veta vart de ska eller vad som krävs för att nå dit. Därför är jag liksom Harrison inte övertygad om att studentkårens makt ska öka. Jag är ingen motståndare till studentinflytande, men jag välkomnar en granskning av frågorna som studentkåren driver ute på högskolorna och nationellt. Mer än en gång har jag känt mig omyndigförklarad av företrädare för landets studenter, som om jag inte visste eller förstod mitt eget forskningsområde eller arbetet jag passionerat ägnat mig åt under närmare 20 år. Genomströmningskravet ger dagens studenter otillbörligt stor makt över utformningen av den högre utbildningen, och det tar fokus från kunskapen. Som exempel vill jag peka på den kampanj mot lärarna som SFS driver och som handlar om högskolelärares behörighet. SFS har på eget bevåg och i strid mot gällande regler lanserat begreppet Obehörig lärare. Detta har många lärare reagerat på, framförallt eftersom det fokuserar mer på lärarens pedagogiska insatser än på studenternas prestationer och ansvar. På högskolan menar jag att alla är lärare, alla är där för att lära. Ett problem med dagens studenter är just att det saknas studiemotivation, vilket är vad som föranleder Harrison att skriva som han gör. Danielsson skriver följande, och jag instämmer.

Orsakerna till att det blivit så här kan som Harrison antyder delvis sökas i fördelningssystemet och en dåligt fungerande skola, men det handlar också om det sätt på vilket högskolan vuxit under åren. Spännvidden i förväntningar och förkunskaper har helt enkelt blivit för stora och det är kvaliteten som blir lidande.

Danielssons förslag är att halvera antalet studenter, vilket jag varit inne på tidigare. Om antalet lärare hölls konstant och om genomströmning slutade anses vara en indikator på något som har med kvalitet att göra skulle det finnas tid att verkligen ägna sig dels åt kunskapsutveckling, dels åt studenterna som verkligen är på högskolan för att lära och delta i kunskapsutvecklingen.

Följande ord, hämtade från SFSs rapport som släpptes i våras och som jag skrev om då här på Flyktlinjer, säger väldigt mycket om vad högskolan kommit att bli för plats. Kunskap är ingenting man kan få, kunskap kräver hårt eget arbete, men min analys av orden som inleder rapporten pekar i en helt annan riktning.

När du som student avsätter flera års tid, hårt arbete och belånar dig för överskådlig framtid förtjänar du att få en bra utbildning tillbaka. Du borde du kunna lita på att du kommer att få den hjälp du behöver för att klara kursmålen. Du borde kunna räkna med att dina lärare har fått en pedagogisk utbildning och är väl insatta i de senaste forskningsrönen om hur man bäst lägger upp en högskoleutbildning. Du borde kunna vara trygg i att högskolelagen ser till att undervisningen som bedrivs på ditt lärosäten håller en hög kvalitet.

Jag har satsat och satsar fortfarande en ansenlig del av min tid och mina pengar för att få möjlighet att vara och verka på högskolan. Jag betalar med glädje på mina studiemedel och jag ägnar inte sällan mer än 12 timmar åt min vakna tid åt kunskapsarbete. Och jag har aldrig någonsin krävs någon annans hjälp för att klara målen (och jag har heller aldrig varit intresserad av några kursmål, mitt mål är och har alltid varit högre än så: Mesta möjliga kunskap). Jag har både som student och fortfarande läst, kämpat på egen hand, och ställt frågor när jag inte förstått. Kunskapen var mitt mål som student och den söker jag fortfarande. Det som gör mig och många andra lärare frustrerade och det som jag tror fick Harrison att skriva som han gjorde, är att den syn på kunskap som citatet från rapporten "Alla fattar utom jag. Hur skapar vi förutsättningar för god undervisning?" fått sådant enormt genomslag i talet om skolan. Det riktas alldeles för mycket fokus på undervisning, och alldeles för lite på lärande och självständiga studier.

Kunskapskvalitet kan bara byggas underifrån. Lärare på högskolan kan bara skapa förutsättningar för individuellt arbete med innehållet i kurser och böcker. Lärande är inget man får, det är något man gör. Att vara student är ett privilegium. Som student investerar man inte tid och pengar, det är tvärtom samhället som investerar i studenterna. Det är med andra ord studenterna som borde debatteras. Vad gör studenterna på dagarna, när vi lärare är fullt upptagna med att undervisa (ofta för halvtomma klassrum eftersom närvaron är dålig), sitta i planeringsmöten eller sliter vårt hår i förtvivlan över att tvingas lägga tid på kontraproduktivt kvalitetsarbete? Hur planerar studenterna sin tid? Hur läser man böckerna, och varför klagas det på att det är för mycket att läsa? Det finns massor av frågor som aldrig ställs. Kanske för att dagens studenter är kunder som kräver tillfredsställelse och service? Om det var kunskapen vi var intresserade finns det väldigt många fler och mer angelägna frågor att ställa till väldigt många andra än dagens hårt prövade lärarkår.

Så länge vi envisas med att tala om kvalitet (utan att först definiera begreppet) och så länge genomströmning styr resurstilldelningen till den högre utbildningen, det vill säga så länge vi inte sätter KUNSKAPEN i centrum kommer kvaliteten i det svenska utbildningssystemet att sjunka. Så länge lärare inte har tid att lära och så länge debatten förs av andra, över huvudet på lärarna, kommer den negativa utvecklingen att fortsätta.

Bildning behövs 9

Lördagen den 9/01 publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den nionde av 13 bloggposter om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.

Ska föreläsa om social hållbarhet idag. Det blir den andra och sista föreläsningen om den aspekten av begreppet hållbarhet. Första föreläsningen handlade om de olika systemen som utgör grundstrukturen som ger samhället och dess tillblivelseprocess stadga. Juridiken, politiken, civilsamhället, olika konventioner (FNs deklaration m de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen o.s.v.) och inte minst media och utbildningssystemet. Idag, efter en dags tid för eftertanke och reflektion, ska jag försöka knyta ihop de aspekterna med tankar om kultur och kunskapssyn, samt tala om förutsättningar för samverkan och förändring. Det faktum att det är ingenjörer jag föreläser för gör saken både svårare och lättare, för olika saker är självklara för en ingenjör och en kulturvetare. Båda behöver dock samhället och dess bärande institutioner för att samverkan mellan deras och andra yrkesgruppers ska kunna samverka på ett hållbart sätt.

Gårdagens bloggposter kom ju att handla om kunskap och högskolans roll i utbildningssystemet, om förutsättningarna för att bedriva undervisning i Sverige. Oavsett varför och även om sättet att argumentera är problematiskt är det en allvarlig signal om att något är fel, något grundläggande, i ett lands utbildningssystem, när en av universitetsvärldens mest kända professorer går ut i medierna och talar om kunskapsrelaterade problem. Varför skulle någon som Harrison, som är professor och som producerar böcker och åker land och rike runt och föreläser, klaga på högskolan, om det inte fanns problem? Den som brinner för kunskap och lärande klagar bara på systemet om det inte fungerar. Läser om något liknande i SvD, rörande nya Karolinska, där läkarna känner sig överkörda och där bygget av huset har kommit före planeringen av vården. Lärare och läkare är två samhällsbärande yrken som är del av det system som håller ihop samhället. Frågan är hur man ser på dessa yrken och den funktion de har i helheten som samhället utgör och som alla är del av. Fungerar inte vården och om utbildningssystemet inte skapar bättre vetande kommer förr eller senare resten av samhället att få problem. Därför är signalerna om denna typ av problem allvarliga och måste tas på största allvar.

Kunskap och bildning är både individuellt och kollektivt. Jag kan läsa för min skull, för mitt eget höga nöjes skull, men ett samhälle behöver också kunskap som sprids och används av många för att systemet ska bli hållbart. Det fina med kunskap är att även om man läser uteslutande för sitt personliga intresses skull kommer kunskapen det allmänna till dels eftersom människan är en social varelse. Därför är bildning, definierad på det öppna sätt som utgör den röda tråden i dessa reflektioner över olika missförstånd rörande bildning som är tänks högt om, ett slags hållbarhetsparameter. Om det uppstår en anti-pluggkultur i skolan eller om grundad, vetenskaplig kunskap ifrågasätts bara för att den känns fel, får vi alla problem. Om utbildningssystemet handlar mer om form än om innehåll är vi ute på ett sluttande plan, om allt fler läser för betyg och examina istället för att verkligen lära och skaffa sig kunskap kommer samhällets långsiktiga hållbarhet att bli svår att upprätthålla.

9) Bildning är en privat gärning inom ett samhälle med helt andra orienteringar

Detta missförstånd är utbrett. Problemet är inte så mycket att bildningen skulle vara en privat angelägenhet som att samhällets prioriteringar skulle handla om annat än om att främja en kunskapsutveckling där bildning utgör en central del. Det problemet menar jag att Harrison sätter fingret på, och därför skjuter studentkårens svar på Brännpunkt idag lite vid sidan av målet. Visst förstår jag deras frustration, för jag håller med om att det är både orättvist och olyckligt att peka ut kåren som problemet. Engagerade studenter kan aldrig vara ett problem, i alla fall inte så länge engagemanget handlar om att värna och utveckla kunskapen i samhället. Bildning är något som både lärare och studenter borde värna och kunna mötas kring. Tyvärr verkar vi alla i ett system där detta inte främjas, tvärtom motarbetas snart sagt allt vad bildning heter i dagens utbildningssystem. Kanske för att politiker och andra makthavare och en ökande andel väljare är av åsikten att bildning är en privatsak och att samhället handlar om att prioritera annat.

Den största missuppfattningen som nutidens samhälle hyser om sig själv består i den till synes orubbliga tron att vi lever under effektivitetens och rationalitetens villkor. Tittar man på de västliga ländernas industriproduktion blir det dock snabbt uppenbart att den större delen av hela verksamheten gäller chimärer. Hur mycket rationalitet ligger i det ständiga kravet att bli synlig och iakttagen – kravet som ligger bakom en hel värld av sociala medier? Vilka vinster i effektivitet döljer sig i mode och design? Varför sker värdeminskningen av dyra konsumtionsvaror som bilar eller möbler, ett slags moraliskt slitage, så mycket snabbare än det faktiska? Vore vi kvar i tiden kring år 1900, när Friedrich Nietzsches nihilistiska filosofi eller Ellen Keys folkpedagogiska visioner förhandlades i arbetarnas bildningsorganisationer, så skulle dessa frågor debatteras offentligt och allmänt. 

Avsaknaden av en sådan debatt och det faktum att lärare och läkare får ta till allt mer desperata åtgärder för att göra sin röst hörd och för att nå ut med varningarna, som ofta även om de uppmärksammas missförstås och den efterföljande debatten handlar om annat. Hur rationella är besluten som tas och vad är det för prioriteringar som föregår besluten? Hur hållbart blir samhället om ekonomin prioriteras framföra allt annat? Är det ens ekonomiskt hållbart att åsidosätta nödvändiga investeringar som vården, skolan och infrastrukturen? Samhället är skapat av människor och bör i rimlighetens namn därför värna människorna och det mänskliga. Så är det uppenbarligen inte, och synen på bildning idag är ett tecken på det.

I stället flyttades dessa debatter till det privata där de nu går under beteckningen ”kultur”. Denna ”kultur” (ordets nuvarande mening uppstår inte förrän på 60-talet) uppfyller en dubbel uppgift: Den befriar alla slags ekonomiska företag från varje anspråk på förklaring på intellektuell nivå – kategorin ”tillväxt”, ofta bunden till ordet ”utsikter”, räcker som argument.

Kan man bara tjäna pengar på något (någon?) är det okej, utifrån rådande ekonomiska paradigm. Därför är New Public Management ett allvarligt hot, inte bara mot bildningen utan även mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Hållbarhet handlar om balans mellan OLIKA värden, intressen, kunskapssyner och aspekter. Hållbarhet handlar om att balansera ekonomin, samhället och ekologin. Kulturen spelar en viktig roll i den processen, för kulturen är den "plats" där allt strålar samman och där de verkligt avgörande besluten tas, inte sällan omedvetet. Kunskap om kultur som bildning delvis handlar om kanske inte ser ekonomiskt intressant ut, men kostnaden för att låta bli att värna kultur och bildning överstiger med råge vinsten som går att göra på att åsidosätta bildningen och göra den till en privat angelägenhet. Ekonomiseringen av samhället och kulturen sprider sig likt ett virus i samhället.

Och [det] förvandlar varje försök att begripa vad som sker i världen till ett subjektivt eller till och med privat ärende. Men om bildning i dag faktiskt är en privat gärning, så är detta tillstånd den bittra konsekvensen av att offentligheten effektivt befriades från kritik och krav på argument, genom att det skapades en speciell ”sfär” åt kulturen där var och en får tycka vad han – eller hon – vill, utan ansvar och konsekvenser, dock gärna med statligt stöd och för att det är ”otroligt viktigt” (med Alice Bah Kuhnkes ord).

Ta en titt på Avpixlat så blir det skrämmande tydligt vilka konsekvenser denna syn på bildning riskerar att bana väg för. Det är på allvar nu. Främlingsfientligheten växer och saker som aldrig skulle kunna ifrågasättas i ett samhälle där kunskapen stod i centrum och bildning var något som värnades i alla instanser, (istället för att betraktas som ett särintresse bland andra, ett kostsamt sådant dessutom, en lyx vi inte har råd med) håller på att etableras som sanningar vilket banar väg för fruktansvärda saker.

Idag är det minnesdagen för förintelsen och dess offer. Det är viktig kunskap som inte bara är en påminnelse om vad mänskligheten är kapabel till, utan också är en viktig indikator på bildningens status. Att det finns en växande rörelse av förnekare och det faktum att en inflytelserik aktör på nätet (Avpixlat) är minst sagt vårdslös med fakta och sanning borde vara en alarmklocka för alla och det enda argument som behövs för att ta problemen i utbildningssystemet på största allvar. Kunskapen om vad nazisterna gjorde måste aktivt hållas levande, och samma gäller för bildningen. Det räcker inte att säga att det är viktigt, betydelsen måste visas i handling annars blir den värdelös.

Olika mål med (högre) utbildning

Denna dag går verkligen i kunskapens tecken. Lund tur och retur, och intensiv aktivitet i sociala medier. Denna gång dock, glädjande nog, med kunskap och lärande i fokus. Harrisons artikel engagerar verkligen. Det var intressant att få lite andra perspektiv på artikelns innehåll. Under mötet om forskningsansökan som vi jobbar med, som hölls på historiska institutionen på Lunds universitet, med Harrisons arbetsrum bara några dörrar bort, var debattartikeln självklart ett givet samtalsämne, också. Ingenting är så klart entydigt, det finns alltid olika perspektiv. Harrison är lika känd som kontroversiell, inom och utanför akademin. Sanningen finns som alltid någonstans mellan. Faktum kvarstår dock, han sätter fingret på en känsla som väldigt många delar idag, av att någonting är FUNDAMENTALT fel i Högskolesverige och vårt lands utbildningssystem. Ägnar en del av hemresan åt att reflektera över denna fråga, som jag så ofta återkommer till. Kunskapskvalitet och lärande är viktigt för alla. När det inte fungerar är det allvarligt.

Skulden för den bristande kvaliteten läggs å ena sidan på studenterna, å andra sidan på lärarna. Idag är det framförallt dessa båda grupper som fått finna sig i att vara ifrågasatta. Samtidigt är många överens om att linjeorganisationen och högskolornas styrelser har del i skulden för problemen som det råder konsensus om. Jag tänker emellertid att problemet finns högre upp i beslutsordningen. Politikerna har med skattebetalarnas och näringslivets goda minne skapat ett utbildningssystem som har andra mål än kunskapen i centrum. Där finns som jag ser det grunden till problemet med utbildningssystemets haveri, och jag tvekar inte att tala om det som ett haveri, för utfallet av verksamheten och vardagen i akademin är allt annat än kunskapsfokuserad och kvalitetsdrivande. Problemet, menar jag, är att systemet är upplagt på ett sådant sätt att de olika intressenterna oundvikligen drar åt olika håll. Och orsaken till detta är den utbredda och fatala missuppfattningen att utbildning och kvalitet går att styra mot på förhand bestämda mål.

Systemet har riggats för att kunna styras, inte för att värna kunskap och lärande. Och för att det ska vara möjligt krävs att det kollegiala styret avskaffas. Styrning av utbildningsverksamheten förutsätter en autonom styrelse och en linjeorganisation som värnar organisationen och de mål som satts upp av politikerna (= kostnadseffektivitet). Att styrelsen är autonom och agerar som den gör är helt i sin ordning, för det så reglerna ser ut. Det är inte styrelsernas fel, hur kunskapsvidrigt systemet än må vara. För att sätta press på lärarna har man dessutom sett till att studenternas inflytande över verksamheten är stort. Det är bra, givet att deras intressen är samma som lärarna, vilket många vittnar om inte är fallet idag. Studenter läser på högskolan av en massa olika skäl. Kunskap är ett, men för många långt ifrån det viktigaste. En betydande andel av studentpopulationen läser idag huvudsakligen för att få en examen, eller för att slippa vara arbetslösa. Och systemet som det ser ut idag gör ingen skillnad mellan dessa skäl att studera. Alla behandlas lika, och inflytandet anses gott oavsett hur det utövas och vilka frågor som drivs. Det är inte svårt att inse att den som läser framförallt för att få studiemedel eller som bara är intresserad av sin examen drivs av andra intressen än den som verkligen är där för att lära sig något. Vill man få en så lätt resa som möjligt för att kunna jobba vid sidan av kräver man så klart olika saker än om man är där för kunskapens skull. Självklart slår det igenom och påverkar utfallet och kvaliteten.

Lärarna är med andra ord pressade från alla håll. Som systemet är riggat ligger nämligen ansvaret för att allt fungerar som det ska på läraren. Genomströmningen ska hållas på en godtagbar nivå för att inte högskolans ekonomi ska hotas. Kvaliteten ska inte påverkas. Och studenterna får inte vara missnöjda, för dagens studenter betraktas av systemet som kunder. Uteblir kunskapen är det lärarnas fel. Klagar studenterna är det lärarnas fel, och högskolans ekonomi vilar ytterst på lärarens samvete (i en enormt pressad vardag där förståelsen för lärarnas arbetssituation är liten för det finns inga incitament att värna det "särintresset"). Det är som upplagt för intresssekonflikter, och eftersom kunskap är en både ömtålig och hopplöst svårmätbar kvalitet är det lärandet och kunskapen som först kommer att drabbas. Sedan är beskyllningscirkusen igång och där är lärarna och studenterna som sökte sig till akademin för kunskapens skull förlorarna. Fast även samhället förlorar på nuvarande system för högre utbildning, för det blir ett dubbelt slöseri med pengar när kunskapen som systemet ska garantera uteblir.

Den enda hållbara lösningen och enda sättet att verkligen få den kunskap som alla säger sig vilja ha är att skapa ett system där alla intressenter drar åt samma håll. Och enda sättet att nå dit vad gäller utbildning är att placera kunskapen i centrum och betrakta pengar som ett verktyg, inte som idag (och inom New Public Management) som ett mål. I ett land med hög arbetslöshet är det huvudlöst att erbjuda studiemedel, utan att ställa verkliga kunskapskrav på den som lånar pengar för att STUDERA. Idag kan man läsa med bidrag och jobba ganska många timmar extra för att försörja sig, samtidigt som lärarna har ansvar för institutionens ekonomi. Självklart tar det fokus från kunskapen och hotar kvaliteten. Varför inte höja studiemedlen så att det går att leva på dem, och samtidigt plocka bort studenternas möjligheter att agera som en del (alldeles för många) gör idag och förhandla om betyget när resultatet underkänns av läraren? Vad är (kunskaps- och kvalitets)poängen med att lägga ansvaret för kvaliteten i utfallet hos läraren? Varför inte låta lärarna ansvara för och stå till svars för utförandet, studenterna för kunskapen och låta universitetsledningen ansvara för en god lärande- och arbetsmiljö? Då skulle alla tvingas fokusera på det som främjar kunskapsutveckling och lärande. I ett sådant system drar alla aktörer åt samma håll och samverkar mot det gemensamma målet: KUNSKAP.

Varför talas det så mycket om högskolans brister och så lite om arbetsgivarnas ansvar? Ett samhälle som inte förmår uppskatta kunskapskvalitet, och som ser utbildningssystemet som ett slags grovsortering av potentiella arbetssökande, kommer aldrig att kunna bli ett kunskapssamhälle. Kunskap växer underifrån, ur bredden och djupet av befolkningen. Alla kan lära sig mer för egen del och utbyta kunskap med varandra. Och det gör man i ett land och en kultur där kunskapen är målet och där det är viktigare att faktiskt kunna det man utger sig för att kunna än att visa upp en examen där någon annan går i god för att man kan det man påstår. Om Svenskt Näringsliv verkligen vill ha kunskap är det en dålig strategi att anklaga landets lärare och företrädarna för akademin för bristande kompetens, effektivitet och kvalitet. Varför inte bjuda in till samverkan och ömsesidigt utbyte? Vi sitter väl alla i samma båt, eller? Lärarna går på knäna i dagens system, för att det är riggat som det är. Det kanske går att tvinga fram målstyrning och effektivitet inom tillverkningsindustrin, men är det kunskap man vill ha är det omöjligt att piska fram resultat.

Vad Sverige behöver för att bli en verklig kunskapsnation är en annan syn på kunskap och andra sätt att organisera utbildning. Kunskapen måste vara i centrum, ingenting annat! Och alla inblandade måste fås att dra åt samma håll! Idag brister det i båda dessa punkter, och resultatet blir därefter. Det är varken lärarnas, studenternas eller landets högskolestyrelsers fel. Felet är politikernas, som vänt oss mot varandra, i den ekonomiska effektivitetens namn och till förfång för kunskap och lärande.

Lärarna är grunden för ett hållbart (kunskaps)samhälle

Färdas genom Halland, på väg till Lunds universitet (intressant nog, med tanke på förra bloggposten).  Ska träffa kollegor till mig på historiska institutionen, där Dick Harrison är professor. Vi ska jobba vidare med forskningsansökan som ska lämnas in till Vetenskapsrådet. Ansökan handlar om åkerinäringen och lastbilsföraren ska i det tänkta forskningsprojektet fungera som ett slags prisma för studier av förändringar på arbetsmarknaden som helhet; tekniskt, ekonomiskt, socialt. För mig blir det en uppföljning av avhandlingen. Hoppas, hoppas att ansökan vinner bifall. Men jag är luttrad. Oddsen är inget vidare, ens med en perfekt ansökan. Och skulle vi få pengar fasar jag för förhandlingarna med högskolans ekonomer om overheadkostnaden som jag av erfarenhet (egnas och andras) har en tendens att äta upp lite för mycket av både det ekonomiska utrymmet och arbetsglädjen. 

Läser gårdagens debattartikel i DN, där ordföranden i Lärarförbundet, Johanna Jaara Åstrand, skriver under rubriken: "Anställ fler yrkeskategorier för att klara lärarbristen." För lärarna i grundskolan är situationen en annan än för högskolelärarna, för grundskolans lärare har länge levt med och tvingats hantera försämringarna som nu slår igenom på bred front i högskolevärlden. Problemen hänger givetvis samman, vilket gör grundskolans än mer aktuell och angelägen. Lägger märke till att oron för kunskapen inte står i fokus i Lärarförbundets debattartikel. Kanske har den frågan för länge sedan överskuggats av andra mer akuta problem? Lärare borde inte känna som lärarna i Sverige gör idag! 

Lärarna toppar sedan länge statistiken över stress och hög arbetsbelastning. Det nya läget riskerar att förvärra situationen – vilket i förlängningen kan göra att fler flyr yrket och den negativa spiralen fortsätter. Spiralen behöver tvärtom vändas – så att fler unga väljer lärarutbildningen, fler akademiker byter bransch och många ur den lärarreserv på 38 000 som har lämnat yrket väljer att komma tillbaka.

Detta är inga klagomål på marginalen, inget vanligt gnäll från anställda som tycker det var bättre förr. De som klagar, eller det handlar inte ens som klagomål längre, utan om ett desperat rop på hjälp, är männen och kvinnorna på vars axlar kunskapssamhället vilar. Kan lärarna inte utföra sitt arbete kommer varken den högre utbildningen eller samhället att fungera. Skolan är basen för allt! Lärarnas rop på hjälp måste tas på allvar och det krävs inte längre en så kallad satsning på skolan, vad vi behöver nu är radikala åtgärder och nytänkande. Skolans organisation måste ses över, från grunden. Kunskapen måste placeras i centrum och allt annat måste anpassa sig efter kraven som kunskapen ställer.

Att läget ser ut som det gör bland lärarna utan att något görs åt situationen, säger självklart något om hur vi ser på arbetsmiljö generellt i Sverige idag. Att vi utsätter lärarna för detta är ett slags statusgivare för hur det står till med kunskapen i kunskapsnationen Sverige. Och att lärarna betraktas som ett särintresse bland andra, säger allt. Om det är viktigare att skatten sänks, om skolan och resten av samhället tvingas anpassa sig efter betalningsviljan blir det så här. Ingen annan än vi själva får betala priset. Skolan är inget tillval, ingen extra krydda. Igår talade jag om social hållbarhet för ingenjörsstudenterna på högskolan där jag arbetar, och tillgång till utbildning är inte bara en mänsklig rättighet, det är också en förutsättning för långsiktig hållbarhet. Skolan är grunden som allt annat vilar på. Mår lärarna dåligt drabbar det alla, förr eller senare!

Att det finns lärare är en grundförutsättning för en bättre kunskapsutveckling och för att integrationen av nyanlända elever ska fungera. Därför måste ett mer attraktivt läraryrke vara en röd tråd i all utbildningspolitik. Men efter årtionden av slapp lärarpolitik tar det tid att täppa igen gapet mellan tillgång och behov. Det behövs lärare nu. Lärare som inte finns.

Annat har ansetts viktigare, och under tiden har utbildningssystemet förfallit. Vi har vant oss vid försämringen som dessutom gått långsamt. Lärare på högskolan har länge klagat på bristande förkunskaper och betygsinflation, men för mig blir det uppenbart hur allvarligt läget är när en av landets mest kända professorer skriver på Brännpunkt att högskolan havererat. Och eftersom den högre utbildningen ligger sist i utbildningskedjan inser man snabbt hur allvarligt läget är i grundskolan och hur genomgripande insatser som krävs. Alternativet är att ge upp ambitioner att vara en kunskapsnation, men då får vi alla vänja oss vid lägre löner. Hur ska vi då kunna utnyttja RUT och ROT? Vad händer med priset på bostaden? Oavsett vad vi gör kommer det att kosta, och priset är väldigt mycket högre än den marginella höjning av marginalskatten som slog igenom i januarilönen. Alla med förnuftet i behåll och med bara grundläggande kunskaper i räkning förstår att det inte går att samtidigt både sänka inkomsterna och öka utgifterna. Det är inte lärarnas fel att det blivit som det blivit, det är vårt. Och ansvaret för att rätta till saken är också vårt.

De satsningar på skolan och läraryrket som regeringen och den förra regeringen hittills har gjort är viktiga, men kommer sannolikt inte att räcka för att möta lärarbehovet och återupprätta Sverige som kunskapsnation. Nu är det viktigt att fortsätta på den inslagna vägen med höjda löner och bättre arbetsvillkor. Men Lärarförbundet ser också att andra typer av lösningar måste till, både för att klara läget här och nu och för att bygga skolan stark på sikt. Lärarnas uppdrag måste renodlas mot det som hör undervisningen till och därför behöver fler tjänstekategorier ta plats i skolan.

Lärare ska LÄRA, både eleverna och sig själva. Utan fortbildning som ett centralt inslag i lärarnas arbetsbeskrivning kommer skolan aldrig att kunna bli det fundament som den högre utbildningen vilar på. Utan en fungerande skola faller allt annat, förr eller senare samman. Att situationen inte är mer allvarlig än den är beror enbart på en heroisk och självuppoffrande insats av landets lärare. Det vill säga lärarna som fortfarande vill och orkar utsätta sig för den dåliga miljön, den obefintliga uppskattningen och som orkar lyssna på anklagelserna och som står ut med kritiken.

Jag är aktiv i sociala nätverk, bland annat på Twitter. Det kostar på ibland, och just Twitter kan vara en avskrädeshög där hat och hot frodas. Men det finns en bubbla där lärare utbyter tankar på ett respektfullt sätt. Efter höstens debacle, där jag drogs in i Avpixlats vidriga och kunskapsfientliga värld där allt som andas bildning ses som ett hot mot det Sverige som SDs anhängare vill se förverkligat, har jag rensat, blockerat och sett till att i princip bara ha lärare i flödet. Det är en fröjd att ta del av tankarna och interagera med lärarna där, för det är nästan bara konstruktiva samtal som pågår. Tyvärr uttrycks det dock även en hel del frustration över arbetssituationen. Det gör ont att läsa, för även om jag känner igen mig mycket vet jag att situationen för grundskolelärarna är mycket värre. Och så länge inte lärarna trivs och kan göra sitt arbete, så länge lärarna inte kan och får syssla med lärare kommer min situation på högskolan inte att bli bättre.

Det räcker inte att tala om betydelsen av en kunskapsnation, det krävs åtgärder, radikala åtgärder, nu! Kunskapen måste placeras i centrum och bildning måste vara vad allt annat anpassas efter, annars blir det bara vackra ord och meningslöst tal. 

Bildning behövs 8

Lördagen den 9/01 publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den åttonde av 13 bloggposter om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.

Professorn i historia vid Lunds universitet, Dick Harrison skriver på Brännpunkt idag under rubriken "Högre utbildning ett haveri", och hans tankar passar synnerligen väl med det åttonde missförståndet rörande bildning.

8) Bildning tillhör en svunnen värld

Bildningens status på högskolan och i samhället lämnar enormt mycket övrigt att önska, liksom kunskapskvaliteten i allmänhet. På det sättet är det inget missförstånd, bildning betraktas mer som ett problem än som ett viktigt ideal i dagens högskolevärld. Harrisons avslutningsord i debattartikeln är lika talande som skrämmande och han sätter ord på min känsla.

Som det ser ut i dag har universiteten drabbats av samma betygsinflation som gymnasieskolan. Vem har glädje av det? Vill vi verkligen att framtidens akademiker skall bli allt okunnigare? 

Men det grundläggande problemet är ett annat. Under det gångna året mötte jag aldrig vid ett enda tillfälle, varken hos studenter eller lärarkolleger, någon uppskattning av vad som för mig alltid har varit det centrala med universitetsvärlden: att den skall förmedla gedigna kunskaper, inspirera till forskning och vässa studenters förmåga att resonera vetenskapligt. I stället handlar allt om pengar. De avsomnade bildningsidealens fallna mantel har axlats av Mammon.

På Facebooks Högskoleläckan debatteras artikeln och dess innehåll livligt. Intressant i sig, men jag tycker det är beklämmande hur mycket diskussionen där handlar om Harrisons kändisskap och om han har rätt eller fel, eller om han är en dålig pedagog!? Få verkar ägna en tanke åt eller höja nämnvärt på ögonbrynen åt det faktum att en professor på ett av landets mest renommerade Lärosäten, själva sinnebilden för bildningen i Sverige, känner sig föranledd att skriva en debattartikel där budskapet är är att Högskolesverige havererat. Vad har han att tjäna på det? INGENTING, tvärtom. Jag ser det som ett rop på hjälp. Vart är kunskapsnationen Sverige på väg? Är det kris på högskolan kommer det att få konsekvenser för hela samhället på sikt, och även om snabba åtgärder vidtas omgående är skadan redan skedd.

Jag känner igen mig Harrisons ord. Jag känner nästan aldrig att jag får "någon uppskattning [för mitt engagemang för] vad som för mig alltid har varit det centrala med universitetsvärlden: att den skall förmedla gedigna kunskaper, inspirera till forskning och vässa studenters förmåga att resonera vetenskapligt." Allt oftare funderar jag på att lämna akademin, för att slippa vara del av nedmonteringen och för att det gör ont att se på när allt det jag kämpat för och trott på mals till mjöl i den heliga genomströmningens namn. Pengarna är viktigare än kunskapen, och är inte kunderna nöjda anses inte utbildningen vara bra. Det är så långt ifrån bildning man kan komma, och det pågår idag med ansvarigas goda minne. Detta är inget som någon talar om på högskolan. Därför skriver Harrison sin debattartikel och därför bloggar jag: För KUNSKAPENS och KVALITETENS skull, för att det skär i hjärtat att tvingas se på när det som ger mitt liv mening misshandlas och när det jag brinner för betraktas som ett problem.

Det må vara ett utbrett missförstånd att bildning hör en svunnen tid, och det må ha nästlat sig ända in i högskolepolitiken och landets universitetsledningar, men det är och förblir ett missförstånd. Håller fullt och fast med Steinfeld om det!

Nonsens. Bakom varje fotbollsklubb finns det ett arkiv som många anhängare kan framföra utantill, framifrån och bakifrån. Företaget Adidas förvarar Franz Beckenbauers skor från VM 1974 i ett frysskåp med en temperatur på minus 70 grader för att de ska bevaras för evigheten – skorna är förmodligen bättre skyddade än Nefertitis byst. Över huvud taget har det aldrig funnits ett samhälle där musiken går jämt, hos alla byggarbetare, pendlare och motionärer. Hela populärkulturen har dessutom förvandlats till en ändlös slinga av historiska referenser. Inte en enda bil kan formges utan att ta upp hänvisningar till märkets ”formspråk” från 60-talet. Allt detta är bildning, om än ibland i en vild och ofta spontan skepnad. Problemet är att den största delen av denna ”hidden intellectualism” (Gerald Graff) förblir i en sfär av personlig hängivelse – av ”fandom”.

Utan kontakt med historien finns ingen kontinuitet och inget samhälle. Bildning är det kitt som håller samman samhället. Bildning kan se olika ut, vilket Steinfeld visar. Bildning är som sagt inget som går att bestämma på förhand, det är ingen sanktionerad lista. Bildning handlar om att värna kunskap, handlar om omsorg om vetande. Bildning handlar om kunskap och dess användning. Och dagens högteknologiska samhälle behöver verkligen vårda kunskapen för att inte lösas upp i atomer och skingras för vinden. Om högskolan inte har bildning som sitt huvudfokus är högskolan ingen högskola och den högre utbildningen är inte högre.

Förresten: aldrig har det funnits så många museer i världen som i dag, och det byggs ständigt nya. Inget samhälle någonsin har varit så historiskt orienterat som dagens, och aldrig någonsin har nutidens konst spelat en så stor roll inom samhället. Men konstens betydelse inom samhället speglas numera framför allt inom konstmarknaden, sällan genom konstkritiken. Kultursidorna missar sin främsta uppgift här, i sin iver att ”hänga med” i fansens slutna världar i stället för att förklara vad som sker och varför det sker.

Vetskap om vad som sker och varför är viktig för samhällets långsiktiga hållbarhets skull. Inte minst därför är Harrisons debattartikel viktig att uppmärksamma. Hans ord skär i mitt hjärta.

För många lektorer och professorer kan situationen sluta med depression, sjukskrivning och uppsägning eller – om man snällt anpassar sig – med självförakt och eskalerande korrumpering. För studenterna blir följden allt sämre prestationer, kunskaper och färdigheter. Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut de långsiktiga följderna för det framtida svenska kunskapssamhället.

Kunskap är inget som går att producera. Vetande kräver intresse och hårt, individuellt arbete. Ingen kan göra det åt någon annan. Studera måste man göra på egen hand för att studierna ska bära frukt. Därför är det olyckligt att högskolan får betalt för sin produktion av betyg, istället för att få uppskattning för värnandet av bildningen. Harrison skriver sin debattartikel av omsorg för kunskapen, kvaliteten och bildningen! Han har ingenting att vinna på att skriva som han gör, tvärtom. Tänk på det. Bildning hör samtiden och framtiden till!

Debattsamhället

Valrörelsen i USA ser ut att bli en rysare. Stödet i opinionsundersökningarna till Donald Trump håller i sig och ser ut att öka. Låt säga att han blir president. Ryser vid tanken. Han är ingen ledare att hålla i handen när det blåser, för hans enda mål är pengar och hans lösning på alla problem är: Your'e fired! Han vill bygga murar och hetsar mot mexikaner och muslimer. Och vi snackar inte om en förvirrad avatar som härjar på nätets kommentatorsfält, utan en av kandidaterna till USAs högsta ämbete. Jag ser Trump som själva sinnebilden för debattsamhällets ledare, en produkt av rådande medielogik. Hans fokus är framgång, till varje pris. I de fält och på de arenor som räknas och som ger uppmärksamhet.

Här hemma utsätts landets utrikesminister för en obehaglig misstänkliggörandekampanj vars enda syfte är att skada regeringen. Idag förs inte politik med argument och stöd i forskning i riksdagens kammare, utan genom debatt och i medierna. De verkliga makthavarna är kommentatorerna som vet hur det är och hur det ska bli och som får allt mer utrymme i nyhetssändningarna.

Rykten sprids snabbare och snabbare och allt mer av samhällsdebatten handlar om fördömanden och förnekanden. Allt mer tid går åt till dementier och att reda ut olika typer missförstånd. Forskare och andra högt utbildade lyssnas bara på om det som sägs stämmer med det allmänheten redan vet, för ingen hinner, orkar eller förstår varför man ska, lyssna på den som har på fötterna. Det finns ju så många förståsigpåare som hävdar att de vet hur det är.

Allt fler verksamheter utvärderas, för kvalitetens skull. Problemet är dock att den ordinarie verksamheten i princip upphör när kvaliteten ska utvärderas. Och kravet på fler och mer detaljerade utvärderingar ökar, så liksom i politiken finns det i vården och skolan allt mindre tid kvar att ägna sig åt kärnverksamheten.

Fördumningen accelererar och det banar väg för populism och grundlöst tyckande utan argument, som bara fungerar i debatter där tid för eftertanke saknas. Vetenskapen reduceras till producent av rapporter som kan viftas med och allt fler förstår allt mindre av det som sägs av forskare. Allas åsikter är lika mycket värda och den som är bäst på att så split och söndra, den som hörs och syns mest, får rätt, oavsett om det finns grund för vad som sägs eller ej.

Eftersom behovet av utbildning ökar är utbudet stort, men om förmågan att tänka kritiskt utarmats är det svårt att skilja humbug från vetenskap, vilket kurserna i kommunikologi är ett talande och varnande exempel på. Professorn i religionshistoria, Anne-Christine Hornborg, skriver följande i SvD.

Vetenskapsradion har i januari månad under rubriken ”Psykobabbel” granskat kommunikologin, en metod för självutveckling som enligt säljarna bygger på ”senaste hjärnforskningen” och sägs kunna göra chefer till bättre ledare och skolbarn smartare. Vetenskaplig expertis konstaterar att det rör sig om pseudovetenskap och avfärdar den som baserad på myter och humbug.

Som religionsvetare har jag intresserat mig för de nya kurser som idag används på ett stort antal arbetsplatser och noterat att de har starka drag av framgångsteologi. Min bok ”Coaching och lekmannaterapi” har därför som underrubrik ”en modern väckelse” – något som även gäller kommunikologin. Med ”modern” avses att fokus ligger på individen snarare än på själva systemet av relationer, vilket blir tydligt i reklamen för en ledarskapskurs: ”för att leda andra måste du kunna leda dig själv”. Sociologen Frank Furedi säger att vi lever i en terapeutisk kultur, vilket avspeglas i kurser vars centrala frågor kretsar kring temat ”Vem är du och vem är jag” och där målet är att identifiera olika personlighetstyper.

Enligt kommunikologin är det tre kategorier av personligheter som ska kartläggas, enligt den så kallade enneagramläran är det nio och enligt Human Dynamics kurs för lärare redogörs självsäkert för de essentiella skillnaderna mellan den västerländska och den asiatiska personligheten. Begreppet ”väckelse” använder jag eftersom det tydligt handlar om personlig upplevelse snarare än om kunskap grundad i vetenskaplig forskning. Vi har fått lyssna på omvända kursdeltagare som vittnar om starka förändringsprocesser. I missionerande berättelser vill de nu locka andra till samma frälsning.

Hur blev det så här? En förklaring värd att reflektera över nämns och det handlar om ekonomisering och (över)tro på möjligheten att styra komplexa verksamheter: New Public Management.

Hur har dessa ovetenskapliga verksamheter fått sådant utrymme på arbetsplatser, i fackliga förbund och inom skolvärlden? Professorn i folkhälsa Töres Theorell ger några ledtrådar i sin bok ”I spåren av 90-talet”. Den svenska samhällsmodellen genomgick under denna tid en förändring i nyliberal anda, offentliga verksamheter privatiserades, ”new public management”-kulturen bredde ut sig och nya tjänster skapades för att effektivisera chefer och medarbetare så att vinst kunde maximeras. Baksidan av detta system blev att stress och utbrändhet ökade, vilket skapade möjligheter för en ny kår av lekmannaterapeuter att erbjuda helande tjänster till individen och arbetsplatser. Dessutom följde en explosionsartad utveckling av coaching-metoder – för både chefer och anställda – som skulle öka effektivisering (och därmed vinst) genom att mobilisera det ”inre kapitalet”.

Likt en flock får som vilset springer mellan hötapparna har samhället lämnats vind för för våg i tron om att individen vet bäst, vilket i kombination med talet om den onda staten lämnar fältet fritt för populismen och ledare som säger det folket vill höra.

Än så länge finns det kloka röster som med utgångspunkt i hållbara argument försöker motverka utvecklingen och som pekar på problemen medan de fortfarande är i sin lida och det går att göra något åt saken. En sådan röst är Inger Enqvist, som också skriver i SvD.

Det som har hänt kan beskrivas som fartblindhet. Politikerna bedömde att inget militärt hot förelåg, så man kunde dra ner på försvaret. De tänkte sig att en välutbildad befolkning inte behövde någon stark polisiär närvaro. Det sparades på investeringar i infrastruktur, och skolornas och sjukvårdens uppgifter vidgades till att inbegripa sociala frågor.

De omskakande händelserna under de senaste åren visar nu att försvaret och polisen är underdimensionerade och att staten har åtagit sig så mycket att den inte kan upprätthålla kvaliteten i centrala samhällsuppgifter.

Det finns starka skäl att vara kritisk mot politiker och medier som låtit detta ske. Eftersom processen pågått under lång tid rör det sig inte om enskilda personer utan om en politisk miljö som tappat kompassriktningen och där inte heller medierna fullgjort sin kritiska roll utan snarare bidragit till utvecklingen. I dagens situation med hot av flera slag utgör den långdragna diskussionen om ytterligare pappamånad i föräldraförsäkringen en genant tydlig symbol för ett politiskt system som har förlorat insikten i vad som är väsentligt.

Ekvationen går inte ihop, men så länge debatten anses bättre och viktigare än det lärda samtalet, där det finns tid för eftertanke är det där alla argument granskas och det finns en ömsesidig vilja att verkligen förstå och komma fram till beslut som fungerar och hållbara lösningar som inte drar undan mattan för kommande generationers behov av kunskap, trygghet och tillit.

Debattsamhället må se imponerande ut i medierna, och det säljer säkert lösnummer och genererar klick, men det är inte hållbart.