Information om mig

måndag 31 augusti 2015

Kort om: varför jag bloggar

Jag har på senare tid fått anledning att fundera, dels över vad det innebär att blogga, dels över varför jag bloggar och vad jag vill med bloggen. Känner ett behov av att skriva om detta, i en kort reflektion. Både för mig egen skull och för läsarnas. 

Flyktlinjer är en blogg om kunskapandets villkor i det samtida Sverige. Det är en kulturvetenskaplig blogg vars ambition är att visa både på tillvarons komplexitet och mångtydighet, och på vad som krävs för att förstå kultur. Jag använder det som kommer i min väg för att driva reflektionen framåt, utåt, uppåt, i riktning bättre vetande. Min mission är att sprida kunskap och locka till lärande. Och jag värnar kvaliteten i det svenska utbildningssystemet som helhet.

Jag är lärare och brinner för kunskap. Kultur är mitt forskningsområde. Ämnet jag bloggar om ligger väldigt nära det privata och personliga, min, mina medmänniskors och andras vardag tangeras därför oundvikligen, hela tiden. För kulturen är sådan och fungerar så. Detta gör att risken för missförstånd ständigt är uppenbar. Särskilt om man inte läser noga, eller om man utgår från någon detalj. Det går inte att skriva om kultur på ett meningsfullt sätt om läsaren inte känner igen sig, om man inte utgår från vardagliga typsituationer. Tyvärr är det så, för det innebär att kunskapen om kultur lätt kan uppfattas som något annat. Och kulturvetaren blir väldigt ofta missförstådd.

Vill därför vara extra tydlig med vad jag skriver om, varför jag bloggar och för vem. Jag skriver av omsorg om kunskapskvaliteten i den högre utbildningen. Och jag skriver för både nuvarande, kommande och gamla studenter, liksom för lärar- och forskarkollegor, samt för en intresserad allmänhet. Jag engagerar mig i skoldebatten för att jag bryr mig om kunskapen, kvaliteten och det livslånga lärandet. Tyvärr inser jag att det jag gör inte alltid uppfattas på det sättet, och det är med sorg jag konstaterar detta.

Om någon känner sig det minsta obekväm med något av det jag skriver om vill jag vara tydlig med att jag lyssnar, drar lärdom och redigerar. Kommentarer tas emot med tacksamhet. Det är så kunskap och ömsesidig förståelse växer, genom respektfulla samtal. Jag skriver detta för att göra vad jag kan för att fokus i inläggen ska bli det rätta. Fokus ska vara på kunskapen, kulturen och det allmängiltiga. Jag gör vad jag kan för att ingen ska känna sig utpekad, men jag inser också att det är svårt och att det är en tunn, tunn skiljelinje. Och här famlar jag lite i blindo känner jag. 

Var går gränsen? Vad är okej, och vad är oetiskt? Vet någon? Jag efterlyser ett samtal om detta, inte minst i ljuset av den uppjagade stämning som just nu piskas upp på sociala medier och som håller på att slita itu samhället. Sociala medier är också ett uttryck för kultur, också något som behöver undersökas och som alla som vill vara där och uttrycka samt dela med sig av tankar, insikter, länkar och utbyta reflektioner behöver reflektera över. Inget är givet i dessa frågor.

Allt vi gör, både på nätet och i andra sociala forum, gör vi såväl med som mot varandra. Viktigt att aldrig glömma det!

Kort om: Osynligt men viktigt arbete

Det finns olika sorters arbete. Arbete som är av sådan karaktär att det det syns, till exempel. Gräva, hamra, måla, svinga en ordförandeklubba, delta i möten, undervisa, handleda och så vidare. Och så finns det arbete som inte gör lika tydliga avtryck i sinnevärlden, i alla fall inte under tiden som arbetet utförs. Intellektuellt arbete har ofta den karaktären. Att tänka är en verksamhet som pågår inuti huvudet och den som tänker kan lätt misstas för någon som bara dagdrömmer. Det är olyckligt, väldigt olyckligt till och med, att skillnaden inte uppmärksammas mer. För den som ansvarar för tankar som ska tänkas kommer att få svårt att argumentera för sina behov, i förhållande till den som ska måla en vägg, skapa ett schema eller planera en konferens.

Den som ska tänka behöver tystnad och avskildhet, behöver få vara i fred med sina tankar. Tankar är emellertid flyktiga och om den som är mitt inne i en tanke störs avbryts processen, som inte sällan får börjas om från början, vilket tar en massa tid som aldrig går att dokumentera. Målaren som får en fråga, eller den som planerar något lite mer handfast, kan oftare ta vid där de slutade, utan startsträcka. Den som ansvarar för tänkandet riskerar alltså att uppfattas som lat eller inkompetent, om det inte finns en stor och utbredd förståelse för det intellektuella arbetets särart vill säga. Om inte kraven på prestation står i paritet med behoven hos den som får betalt för att tänka.

Tyvärr håller förståelsen för tänkandets villkor på att minska. Och i takt med att allt mer av arbetet på högskolan så att säga automatiseras, minskar förståelsen än mer. Tänkandet har svårt att hävda sin rätt eller göra sina krav hörda, för det abstrakta behovet ska ställas mot andra, ofta angelägna och trängande behov. Tiden är allt mer en bristvara och allt går dessutom allt snabbare.

Detta drabbar inte bara lärare och andra yrkesutövare. Studenterna får inte tillräckligt med studiemedel idag och många måste därför arbeta vid sidan av, vilket gör tiden än mer knapp. För den som ska lära sig vad intellektuellt arbete är och vad det kräver behöver om möjligt än mer tid och förståelse. Tid som inte finns, tid som krymper allt mer.

Utan förståelse för tystnadens värde, för mellanrummens betydelse och för tänkandets förutsättningar har vi snart ingen skola, ingen akademi och ingen forskning värd namnet.

Kort om: tänkande, språk och komplexitet

Läser Lotta Lundbergs krönika i SvD idag, och imponeras av klokheten. Få texter som jag snubblat över på senare tid har känts viktigare än just hennes krönika och det hon skriver där om språket, orden och hur användningen av vissa ord påverkar oss och samhället vi lever i. Hon skriver om hur det lätt går inflation i ordens betydelse och att språket därmed slätas ut och förlorar sina nyanser.

Krönikan handlar om hur man översatt titeln till en tysk film, och det resonemanget är både intressant och viktigt, men detta är en kort bloggpost, så jag går direkt på kärnan i det jag vill visa på och låter den som är intresserad söka insikt på egen hand, via länken ovan. Rekommenderar varmt alla att läsa. Men det hon säger om språket har en allmängiltighet och är viktigt även utanför krönikans tema.
Att slarva med språket innebär att begå våld på vår erfarenhetspotential och förmåga till inlevelse. Utan språklig känslighet blir världen svartvit och full av infantila effekter och en enda lång åsiktskorridor. När vi väljer bort nyanserna tar vi de första stegen mot dumheten.
Tillvarons nyanser slipas allt mer bort. Komplexitet och mångtydighet, osäkerhet och allt som vi inte vet, betraktas som hinder för framsteg, som ett slags kulturella vägbulor som stannar upp flödet och förändringshastigheten. Det som flimrar förbi kanske ser ut som svart eller vitt, rätt eller fel, men stannar man upp och tar man sig tid att verkligen närgranska saker och ting inser man omgående att inget är så enkelt.

Tänkande tar den tid det tar och går inte att skynda på. Kunskap och fördjupad insikt, verklig förståelse och insikt om tillvarons komplexitet kan inte stressas fram. Därför får vi inte slarva med språket. Därför måste det finnas tid för reflektion och förståelse för vad som krävs för att kunna ta in vidden av problemet. Språket är nyckeln till kunskap. Att både kunna stava rätt och skriva väl, samt kunna läsa kritiskt och med öga för detaljer, argument och nyanser. Konsten att kunna hantera ett varierat språk och ha tillgång till en välfylld verktygslåda med synonymer är nyckeln till allt fördjupat och utvecklat, kritiskt tänkande, all förståelse, kunskapsutveckling och lärande.

Var finns tiden att läsa på djupet idag? Vem odlar och värnar förmågan att njuta av ett vackert språk? Var finns förståelsen för komplexitet, mångtydighet och förutsättningarna för lärande? Vi kan sluta undra vad som är problemet i svensk skola. Språket är en nyckelkompetens, som det tar mer än ett helt liv att bemästra och som därför alltid kan utvecklas och bli bättre. Språket är ingen man blir klar med, inget man kan pricka av på en lista. Språk tar tid och har med tänkande att göra. Språket är själva mediet för kunskap och förståelse, samt för knytande av de mellanmänskliga band som håller ihop samhället och gör det hållbart.

Heidegger, vara och tid 2


Att läsa Heidegger kräver tid mer än något annat, och uppmärksamhet samt förmåga att se och förstå komplexitet. Tre viktiga egenskaper i allt kunskapssökande, tre förmågor som är centrala för allt lärande. Paradoxalt nog råder det brist på alla tre, inte bara i dagens skola, utan i samhället som helhet. Tid anses vara en bristvara: allt ska effektiviseras och skyndas på. Tiden elever och studenter befinner sig i utbildning ska kortas och ju fortare det går att producera en examen desto bättre. Et fundamentalt tankefel, som läsningen av Heidegger skulle kunna råda bot på, om förståelse fanns för att kunskap inte är en linjär process.

Med tidsbrist och effektivitetskrav, ökad förändringshastighet kommer tunnelseende som ett brev på posten. För att se och förstå tillvarons nyanser, kunskapens och lärandets komplexitet samt kulturens oöverblickbarhet kräver både tid och uppmärksamhet. Tid som inte finns, och uppmärksamhet som betraktas som något jobbigt. "Varför ska du alltid krångla till allt?", eller "allt såg så enkelt ut, tills du började ställa kritiska frågor!" Just det, så är det och så fungerar det, livet, tillvaron och samhället. Vi kan försöka förneka, vilket underlättas om förändringshastigheten drivs upp, men konsekvenserna av det som är går aldrig att undkomma. Kulturlagarna är lika tvingande som naturlagarna.

Det är lätt att få för sig att tillvaron är enkel och att det finns snabba, raka, tydliga svar på alla frågor. Om man inte tar sig tiden och lär sig se och förstå komplexiteten som tillvaron uppvisar, om man bara skrapar lite på ytan. Och det gör Heidegger, har tar sig tid. Han går till botten med allt som ser ut att gå att ta för givet. Som detta med vara, till exempel. 
§ 2. Varafrågans formella struktur

Frågan efter varats mening ska ställas. Om detta är en fundamental fråga, eller rentav den fundamentala frågan, behöver ett sådant frågande en adekvat genomskinlighet. Därför måste vi i korthet diskutera vad som överhuvudtaget hör till en fråga, för att mot denna bakgrund kunna synliggöra varafrågan som en privilegierad fråga.
Innan utredningen om varat kan inledas måste själva frågans legitimitet och inneboende struktur utredas, annars kan svaret aldrig bedömas. Redan här finns massor av insikt att hämta och lärdomar att dra, klokskap att inspireras av. Tänk till exempel på Jimmie Åkessons krav på folkomröstning om invandringen. Det är lätt att ropa på något sådant, att i affekt ställa krav på ansvariga politiker, och med hänvisning till en tyst massas anonyma stöd kan frågan mycket väl uppfattas som legitim. Men vad är det man i så fall ska rösta om? Är det för eller mot invandring? Troligen. Men det är en fråga som Sverige aldrig ensam kan bestämma, med mindre än att vi förvandlar Sverige till oigenkännlighet, till ett stängt land utan kontakt med omvärlden. Alla som tar sig tid att stanna upp, och som reflekterar uppmärksamt kring frågan inser att ingen fråga som rör kultur har ett enkelt och entydigt svar. Fast finns det inte tid, och om förståelsen för komplexitet är underutvecklad. Om den som säger stopp, vänta lite här, är det verkligen så enkelt som det vid en hastig blick och utan eftertanke verkar? uppfattas vara problemet, ja då ligger fältet fritt för populism. Kunskap kan aldrig vinna över dumhet och förenkling, inte om det saknas tid och förståelse för komplexitet. Hur ser det ut i Sverige idag?

Stanna upp lite, och tänk efter. Vad är problemet i svensk skola, egentligen? Som jag ser det handlar problemet om bristande förståelse för vad som krävs för att utveckla verklig kunskap, vilket leder till bristande förståelse för behovet av tid och insikt om hur komplex tillvaron egentligen är. Att läsa Heidegger, eller det räcker inte att bara läsa, man måste jobba med texten, låta läsningen ta tid och förståelsen för innehållet sakta sjunka in. Därför läser jag en stund på morgonen, på väg till jobbet. Därför bloggar jag om det jag läser, för att det bästa sättet att lära är att förklara för någon annan hur man tänker och vad man förstår, samt lyssna noga på reflektioner och invändningar.
Varje frågande är ett sökande. Varje sökande har sin föregående vägledning från det sökta. Frågandet är ett kunskapsmässigt sökande efter det varande i dess att- och såvaro.
Varande handlar om något som är, och detta något är på ett speciellt sätt. Redan här växer komplexiteten. Att vara är inte bara något enkelt och självklart, för det beror på vem som är, var, när och hur. Varande är alltid situerat och förkroppsligat, upplevt och uttryckt. Först när man förstår det kan man fortsätta utredningen, fortfarande kring frågan. Alldeles för ofta jagar man mot svaret, utan att fundera på om det ens finns något entydigt svar att nå. Därför behövs tid och förståelse för tillvarons komplexitet, vilket är två saker som är varandras förutsättning. Finns inte det ena kan det andra inte uppstå. Därför är problemen i dagens skola och utbildningssystem så svåra att komma till rätta med, för det handlar ytterst om en intellektuell låsning.
Det kunskapsmässiga sökandet kan bli till ett "undersökande", som ett friläggande bestämmande av det som frågan syftar till. Frågandet har såsom frågande efter ... sitt omfrågade. Allt frågande om ... är på något sätt ett förfrågande hos ... Till frågandet hör förutom det omfrågade något tillfrågat. I den undersökande, det vill säga specifikt teoretiska frågan ska det omfrågade bestämmas och begreppsliggöras. I det omfrågade ligger då, som det egentligt intenderade, det efterfrågade, det varmed frågandet når sitt mål.
En fråga ställs, av någon, om något och för att ett svar är eftersökt. Alla dessa aspekter måste mötas för att frågandet ska bära frukt och för att kunskap ska uppstå som ett resultat av frågan. Vem är det som frågar? Vem får frågan? Vad handlar frågan om? Och vad är syftet med frågan? Ingen av dessa utredande frågor, vars syfte är att visa på komplexiteten vi har att göra med, har ett enda, entydigt svar. Ingen fråga, hur trivial den än ser ut att vara (i alla fall om frågan handlar om levt liv, kultur eller kunskap), har ett enkelt och entydigt svar. Därför, återigen, behövs tid, tålamod och förståelse. Tid som idag inte anses finnas. Klart vi får problem, när vi försöker lösa en omöjlig ekvation. Utan erforderliga resurser klarar ingen av att lösa något problem, hur många piskor och morötter man än använder.
Frågandet själv, som förhållningssätt hos ett varande, den frågande, har sin egen varakaraktär. Ett frågande kan fullgöras som att "bara kasta fram frågan" eller som en explicit frågeställning. Det utmärkande för det senare ligger i att frågandet först blir genomskinligt för sig självt med avseende på alla de nämnda konstitutiva frågekaraktärerna.
Först när vi vet och förstår VAD som är problemet, och först när problemets komplexitet belysts och insikten om detta har sjunkit in, inte bara hos några få, utan i samhällets breda lager, kan vi börja hoppas på att den negativa trenden kan vändas. Det kan gå fort, för det handlar inte om någon Atlantångare, det handlar om människor och deras sätt att tänka. Vill man inte så kan man inte, orkar man inte, eller om man inte förstår vad som är problemet, går det inte. Men om man förstår och om man vill, så kan det gå snabbt att vända trenden och förvandla en ond cirkel till en god.
Frågan efter varats mening ska ställas. Därmed står vi inför nödvändigheten att diskutera varafrågan med avseende på de angivna strukturmomenten.
Kanske är detta nyckeln till framgång? Kanske är detta allt vi behöver, en fördjupad diskussion eller ett lyssnande samtal vars mål är uppnå ömsesidig förståelse, både för problemets karaktär samt för vad som krävs för att det ska vara meningsfullt att hoppas på att få ett svar, som dels fungerar, dels går att förstå. Både för den som frågan, den som tillfrågas och i relation till det frågan handlar om.

Det är inte enkelt, det säger jag inte. Men vad är enkelt egentligen, om man tar sig tid att tänka efter lite? Varifrån kommer villfarelsen att något så pass komplext som levt liv, ett samhälle, kunskap eller varande skulle kunna vara enkelt? På vilka grunder tas detta för givet? Vill vi verkligen förstå kan och får vi inte ducka, varken för dessa frågor eller tillvarons komplexitet.

söndag 30 augusti 2015

Kort om: utbildning och arbete

Är det skolans uppgift att anpassa sig efter arbetslivets krav, eller tvärt om? Vad är enklast och mest logiskt? Med tanke på att förändringstakten i samhället är hög och arbetslivets viktigaste framgångsfaktor är anpasslighet efter marknadens nyckfulla krav är det en dålig idé, ja ett rent resursslöseri, att anpassa skolan och landets högre utbildning efter (kortsiktiga) önskemål från arbetsmarknaden. Det är bättre för alla att låta skolan vara ifred, för att i frihet och utan övervakning utveckla långsiktigt hållbar kunskap och främja livslångt lärande. Detta främjar innovationer och utveckling, nytänkande och kritiskt tänkande, liksom till att rätt människor examineras och kan bidra med sina kunskaper och kompetenser på framtidens arbetsmarknad, som ingen idag vet någonting om.

Det hårt ekonomiserade och vinstfokuserade näringslivet vet inte alltid sitt eget bästa. Det ser kanske snart ut att leja ut forsknings och utbildningsverksamheten till staten, det allmänna. Det blir helt klart billigare för företagen, men det är en allt för kortsiktig lösning som kommer att kosta mer än den smakar, förr eller senare. Och som bekant saknas inte kon förrän båset är tomt.

Skolan är en investering! Säger det igen: EN INVESTERING, det vill säga en kostnad. Skolans uppgift är inte att betala sig annat än på lång sikt. Utbildning är inget man köper sig, ingen snabb och enkel lösning, ingen produkt som kan upphandlas i konkurrens, till lägsta möjliga pris. Den synen på skola och utbildning är skadlig, och om den genomförs fullt ut riskerar det att ända med förskräckelse.

Arbetslivets makt är stor, men om den makten används för att kontrollera skola, utbildning och kunskap, kommer makten att sluta sig kring sig själv och bygga murar mot omvärlden. Och med makt och framgång kommer arrogans som ett brev på posten. Företagshistorien är fylld av giganter som fallit, just för att de tappat kontakten med omvärlden och för att de ansett sig veta bäst bara för att de tjänat mest. Nokia, Svenska Varv och Facit är tre exempel som manar till eftertanke. Tre jättar som på kort tid gick från toppen till botten, och som sedan aldrig riktigt hämtat sig.

En annan syn på skola och utbildning, en mer långsiktig, bildningsinriktad syn, tjänar alla på, inte bara ett fåtal lyckliga aktieägare. Samhället tjänar på en välutbildad, kunnig och kritiskt driven befolkning, som kan se farorna och konstruera skydd mot arrogans och självförhärligande hybris. Några garantier finns aldrig, men vissa saker går redan på förhand att döma ut. Att anpassa skolan och den högre utbildningen efter arbetslivets och marknadens krav är en sådan sak.

Bifurkationer, emergens och dynamiska mellanrum

Vi letar efter yttersta orsaker. Vad var det som hänge egentligen? Vem bär skulden? Vad är det bästa sättet att lösa problemet på? Hur kunde det bli som det blev, vad vad den utlösande orsaken? Och så vidare. Vardagen fylls allt mer av sådan och liknande funderingar och allt mer tid och resurser läggs på att besvara frågorna, så exakt och ackurat som möjligt. Fokus riktas alltså mot historien, mot det som varit. Vi rör oss med andra ord in i framtiden allt mer fixerade på backspegeln. Ett sådant beteende är inte acceptabelt i trafiken och borde inte vara det i politiken eller samhället heller. Vi borde leva mer i nuet och fokusera blivande istället för historien, och vi borde söka svar och uppslag till innovationer i mellanrummen istället för på en bestämd plats.

Det är enkelt att se problemet, lätt att förstå det är det också. Men det är fruktansvärt svårt att göra något åt det, för vad vi har att göra med här är konsekvenser av hur människan fungerar. Det är inte viljan det är fel på, problemet sitter i "hårdvaran". Den mänskliga kognitionsförmågan är inte perfekt. Den har emellertid tjänat mänskligheten väl, för annars skulle vi inte befinna oss där vi är. Vill vi komma vidare krävs dock nytänkande och förståelse för intellektets begränsningar. Sjukdomsinsikt kanske man skulle kunna tala om? Eller bättre förståelse för rådande förutsättningar. Mod att inse, förstå och acceptera att människan må vara fantastisk, men att det också finns problem.

Varifrån kommer tanken om att det finns en yttersta orsak, ett enda svar, en sanning? Från Platon och Aristoteles, som förklarade saken på lite olika sätt men som båda var överens om att det fanns en yttersta punkt till vilken allt kan hänföras. Resten är som man brukar säga historia. Den tanken har firat enorma triumfer. Övertygelsen om att det finns en yttersta orsak, att sanningen är nedlagd i världen och att den kan hittas och avgöras objektivt, har med andra visat sig fungera. Fast vill vi verkligen förstå världen vi lever i kan och får vi aldrig slå oss till ro med vad vi har, eller blint acceptera något bara för att det har ansetts vara sant i tusentals år. Mänskligheten står idag inför enorma utmaningar, som bara kan lösas med gemensamma ansträngningar. Därför måste vi våga undersöka även det allra mest för givet tagna, som till exempel att det alltid finns en yttersta orsak.

För att peka på ett trivialt exempel, som ändå enkelt kan överföras till andra fenomen, vill jag berätta om en undersökning jag gjorde för många år sedan, om män och maskulinitet i Västerbottens inland. Jag intervjuade runt sekelskiftet män i tre generationer, födda och uppväxta i Västerbottens inland. Jag besökte bland annat Ammarnäs och där intervjuade jag både samer och "nybyggare". Båda grupperna vittnade om problem med att samverka. Och båda presenterade sin förklaring, sina argument, som handlade om hur det var EGENTLIGEN. Samerna pekade på sin historia, på att de "alltid" levt där och på det sätt de fortfarande gör. Och nybyggarna pekade på dokument utfärdade av Gustav Wasa. Historien och samtiden är fylld av liknande konflikter, där allt fokus och all energi handlar om det som en gång utlöste konflikten och hur det gick till egentligen. Sådana konflikter lever vidare genom seklen för att båda sidor har rätt. Det är därför man aldrig kan finna en lösning med hjälp av att söka svaret i historien, för faktum är att det finns ingen lösning där. Övertygelsen om att det finns en yttersta orsak spelar oss här ett spratt. Vi söker gång, på gång, på gång, efter svar(et) där vi kan leta efter det, inte där vi "vet" att det finns. Och vi skjuter på budbäraren när denna sanning förmedlas. Sanningen om den yttersta orsaken handlar till stor del om psykologi. Som en väl till mig sa en gång: Man kan ju inte kasta 15 år tillsammans på sophögen. Hen menade att hen höll ihop med sin partner för att de varit ihop så länge. Att bryta upp vore att erkänna att man hade fel från början, och därför var det bättre att fortsätta tillsammans än att söker verklig lycka någon annanstans. Samma psykologi finns i vetenskapen. Nu när har så fina maskiner, verktyg och teorier som visat sig vara så oerhört framgångsrika måste vi ju använda dem. Det kan ju inte vara fel på dem, felet måste ligga hos oss som inte förstår hur det ligger till egentligen.

Det var just det. Hur ligger det till egentligen. Sanningen är att det är högst osäkert om det överallt och alltid finns en enda yttersta orsak. Titta på sökandet efter elementarpartiklarna till exempel. Ju längre in i materien vi tar oss, desto mindre blir partiklarna. Just nu är vi nere på svängande strängar, som är en enormt komplex teori som ännu inte bevisats experimentellt. Svaren vi har har arbetats fram med hjälp av en enorm maskin: Partikelacceleratorn nere i Cern. Det är inget fel, varken på forskningen eller på kunskapen som forskningen resulterat i. Felet ligger inbyggt i frågan, för hur långt bort och in i materiens allra innersta ska vi söka oss och hur mycket tid och resurser är vettigt att lägga på sökandet, efter den yttersta och allra mest grundläggande beståndsdelen? Livet levs inte bland galaxer och svarta hål, och även om människan består av svängande strängar är det inte dessa som samhällen byggs av. Livet levs någonstans emellan, och det är där svaren på de verkligt brännande och aktuella frågorna finns. Hur ska flyktingfrågan lösas? Hur skapas fred mellan Palestina och Israel? Hur löser vi klimatproblemen? Och så vidare. Det är frågor som visserligen kan besvaras bättre med hjälp av konventionella forskningsresultat, men svaren finns inte där, i någon yttersta princip och det är heller aldrig entydigt. Däri ligger själva problemet!

Vad som behövs är nya sätt att se på kunskap. En som tidigt påpekade detta var Friedrich Nietzsche, i sin bok Tragedins födelse, där han gör upp med Platon och Aristoteles för givet tagande om kunskapens ursprung och sanningens karaktär. Andra filosofer har sedan följt i hans fotspår, och jag har hämtat massor av inspiration från Deleuze och Guattari. Samtliga har övergett tanken om en entydig sanning och på att det finns en yttersta princip, en best practice eller ett enda svar. Filosoferna jag jobbar med söker svar i mellanrummen, i tillblivelseprocesserna och i arbetet med visioner att sträva efter men aldrig nå.

Begreppen som nämns i titeln, bifurkationer och emergens handlar om just det. Begreppen visar hur saker kan bli utan att det finns en enda, yttersta orsak. Bifurkationer är flöden utan egen källa. Emergens är saker och fenomen som bara existerar på en skalnivå ovanför delarna som sakerna och fenomenen består av. Begreppen är verktyg att tänka med för att lära sig se och studera livet så som det faktiskt levs. Vetenskapen som bygger på tanken om en yttersta princip och som letar efter yttersta orsaker utförs i laboratorier. Vetenskapen jag har i åtanke och försöker vidareutveckla är nomadologisk, den följer med och försöker förstå interaktionen mellan. Accepterar man tanken på bifurkationer (som finns överallt, om man bara letar efter dem) och emergens kommer fokus i arbetet att ligga på det som är här och nu, och på det som kan komma att bli. Inte på historien, inte på det som varit. Ett slags vetenskaplig KBT-terapi kanske man skulle kunna säga.

Det är inte ens fel att två träter brukar man säga, och det är en mänsklig vishet som är värd att ta på allvar. Den är sprungen ur mänsklig erfarenhet, inte ur intellektuella auktoriteters arbete med abstraktioner. Vishet handlar om livet så som det levs och fungerar, i vardagen här och nu. Kunskap måste överföras mellan människor och den förändras genom interaktion. Det är ett sätt att tänka bifurkation. Vetande uppstår mellan och kan aldrig kokas ner till en eller ett. Autonoma genier finns bara i teorin, aldrig i praktiken. Ingen människa är en ö. Vi blir till genom samverkan med andra människor. Jag är resultatet av mina föräldrars gener, liksom du är det av dina, men vi är alla del av samma mänsklighet, som är del av livet på jorden. Någonstans började allt, men svaret på våra frågor om vilka vi är och vart vi är på väg står inte att finna i någon ursoppa eller i benrester från Afrika. Svaren måste vi uppfinna själva och arbetet att bygga en bättre värls kan bara utföras gemensamt. Det nyttar föga att strida om hur det är egentligen, vems felet var eller vad som är den bästa lösningen. Utan handling, modifikation av handlingar, utvärdering av resultatet och interaktion. Utan acceptans av existensen av dynamiska mellanrum, en öppen framtid och bejakande av samverkan, samtal och medmänsklig förståelse. Utan fokus på det som är här och nu och på det som skulle kunna bli, finns inget hopp för mänskligheten. Det spelar ingen roll hur fantastisk historiens framsteg än varit, hur bra kunskaper och maskiner vi än har, om vi inte kan göra något vettigt av alla dessa fantastiska förutsättningar.

Vetenskap har kommit att bli mitt liv, och akademin mitt hem. Hur ser det ut där? Hur organiseras verksamheten? Akademin är en del av samhället, av samtiden. Akademin är inte autonom. Därför är det inte att förvåna att även akademin, mot bättre vetande, kommit att organiseras i enlighet med en bland politiker och makthavare allmänt accepterad "sanning" om att New Public Managment är den best practice, den yttersta princip för framgång som även ska genomsyra verksamheten på landets högskolor och universitet. Det går sådär, men eftersom kultur och förändring har med makt att göra tvingas nyordningen på högskolorna trots att all forskning visar att det strider mot hela iden med akademin och vetenskapliga metoder att nå fördjupad kunskap. Instämmer därför till fullo i det som står att läsa på dagens Brännpunkt.
Företagskulturen är resultatinriktad, i huvudsak hierarkisk, och bygger på att beslut fattas centralt. Den har varit utgångspunkt för ”New Public Management” (NPM), en organisationsmodell som införts i den offentliga verksamheten under de senaste decen­nierna. Cheferna har fått mer makt i hopp om ett enklare beslutsfattande. I universitetens fall har man infört en linjeorganisation där institutions­chefen, prefekten, lyder under fakultetsdekanus som i sin tur lyder under rektor.

Men innovationer låter sig inte organiseras fram. Stora, hierarkiska och målstyrda organisationer har ofta ett dåligt innovationsklimat, något de stora läkemedelsföretagen fått erfara. Allt eftersom företagen växt har det visat sig omöjligt att få fram tillräckligt många nya produkter. Därför rustar man nu ner sin tidigare omfattande forskningsverksamhet för att i stället köpa upp nya idéer från små innovations­företag.

För universitetens del sammanfaller föränd­ringen i ledningssystem med en utveckling där forskare via forskningsanslagen styrs allt striktare, och där utrymmet för fri forskning håller på att försvinna. I dag är i princip alla medel öronmärkta för ett visst ändamål.

Paradoxalt nog möter alltså universiteten förväntningarna på innovationskraft med åtgärder man redan vet minskar kreativiteten: ökad styrning. Inom industrin har man kommit längre. Först ut var 3M Company som redan 1948 lät sina ingenjörer disponera 15 procent av sin arbetstid till projekt de själva fick välja. Resultaten – med Post-it-lapparna som mest känt exempel – blev så goda att den fria tiden i dag är central i företagets innovationsstrategi. Andra företag har följt efter med liknande program, helt i linje med psykologisk forskning som visar att frihet är en viktig förutsättning för innovativt tänkande.
Vi säger att vi vill ha innovationer, men vi förmår inte släppa taget om tanken på hur det är, hur det ska vara, vad som är bäst och vem vi ska lyssna på. Och vi vägrar överge tanken om att effektivitet och lönsamhet samt kontroll och målstyrning är kungsvägen dit. Innovationer uppstår mellan, är ett slags bifurkation och förstås bäst som emergens. Inser vi det och låter vi dessa tankar vara styrande i omorganisationen, om vi vågar lyfta blicken mot framtiden och formulera drömmar om en bättre värld på jorden, istället för ett förlorat paradis någon annanstans, kanske vi kan hitta nya lösningar och bättre svar. Det finns dock aldrig några garantier! Det är sanningen om innovationer, det är själva grundprincipen, och så länge vi lever i förnekelse om detta kommer kunskapen att utarmas, skolresultaten att fortsätta rasa och flyktingfrågan aldrig att finns en lösning som fungerar.

lördag 29 augusti 2015

Kort om: konsten att lyssna

Lyssnande är en konst. Att faktiskt höra på vad någon annan säger. Inte bara sitta tyst i väntan på tillfälle att säga något, utan att faktiskt lyssna, ta in och tänka efter. Idag finns allt mindre tid för det, och den som sitter tyst och ger andra utrymme betraktas som en förlorare. Det gör något med oss, med samhället och den kultur vi skapar. När det som gapas ut högst är det som hörs mest, och när det är antalet klick, följare och vänner som räknas, har samhället förändrats i grunden. Då har jag inte längre något ansvar för det jag gör. Om och när jag misslyckas är det någon annans fel, inte mitt. Det blir den som talar högst och dennes förmåga att nå ut som avgör vem som hörs och vilka tankar som sprids. Efterfrågan på debatter ökar, där vinnaren hyllas som kompetent och klok. Kunskapen och den intellektuella förmågan kan mycket väl vara en nackdel i en sådan värld, ett sådant samhälle. För den som är klok lyssnar, lär och reviderar uppfattning i ljuset av ny kunskap. Den kloke som inser att hen har fel överger den åsikten. Så vinner man inga debatter, inte genom att lyssna. Ska man vina en debatt är det bra att inte lyssna, eller att lyssna selektivt, efter svagheter och otydligheter som man sedan kan vända mot den man debatterar med.

Lyssnandets konst passar dåligt in i samhället vi byggt. Den hör 1900-talet till och dess rötter sträcker sig långt tillbaka i tiden. Att lyssna var länge en dygd. Förmågan att lyssna utgör grunden för samhället som vi känner det. Lyssnande utgör basen som allt annat vilar på. Lätt att glömma det när likesen kommer och det man säger retweetas av en ständigt växande skara följare, när pengarna rullar in och uppmärksamheten växer. I ett samhälle där det formen som räknas, istället för innehållet, kommer kunskapen och förmågan att lyssna att allt mer bli ett hinder, för där är det inte sanningen som räknas, utan det som hålls för sant och det som går att övertyga så många som möjligt om.

Eleverna i dagens skola lär sig inte lyssna, de kommer för sent och vill veta vad de ska göra för att få godkänt, för att få sina betyg. Samma på högskolan. Där förväntar sig studenterna tydlig information om exakt vad de ska göra. Frivilligt uppfattas som meningslöst och ledig tid. Och vem ödslar tid på att lyssna på läraren om det går att få godkänt på tentan genom att läsa instuderingsfrågorna som man förhandlat sig till. Allt fler lyssnar allt mindre, allt mer sällan. För det finns inget att vinna på att lyssna. Vill man nå framgång är det bättre att skylla på andra, på lärarna, politikerna, tiggarna, EU. När det alltid är någon annans fel går jag fri och kan ägna mig åt marknadsföring av mitt varumärke.

Vill vi att det ska vara så här? Är det hållbart, på lång sikt? För den som när framgång är det så klart bra och önskvärt, men det är alltid ett fåtal som lyckas. Om bara den räknas som blir lyssnad på kommer det stora flertalet att bli olyckliga. Men om konsten att lyssna uppvärderas finns rum för fler och den samlade lyckan kan växa. Konsten att lyssna växer ju fler som förstår att uppskatta den, och det kostar inget, det är gratis och min upplevelse störs inte av att lyssnarskaran växer, tvärtom.

Att lyssna är en konst, en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande konst!

Makten över skolan måste ligga hos lärarna

Skola och utbildning är komplexa verksamheter, liksom begrepp som kunskap och vishet, kompetens och kvalitet. Därför finns inga enkla lösningar. Det är den absolut viktigaste insikten man måste ha med sig in i och även använda för att samtalen om hur skolan kan bli bättre ska bära frukt. Debatten om skolan kom dock under Jan Björklunds tid som högste ansvarige att förskjutas på ett mycket olyckligt sätt. Problemet ansågs enkelt, liksom lösningen, och lärarna sågs som ett hinder. Ingen enskild kan dock anklagas för den situation vi nu har hamnat i. Det är lika lite Björklunds fel som någon annan, och tyvärr har inte särskilt mycket hänt i fråga om synen på problemet, lösningen eller lärarna. Fortfarande utgår man från att problemet är enkelt och att det finns en kardinallösning, samt att det är lärarna som bär ansvaret. Som jag ser det är det detta som är problemet: synen på kunskap, lärande och skolan som institution.

Med en sådan syn och en sådan politik öppnar man för den typen av enkla lösningar som här för leden kom från Timbro och som publicerades på Brännpunkt. Även om jag anser att införandet av en lärarlegitimation är olycklig, håller jag inte med debattörerna, just för att deras sätt att resonera kring skolfrågan reducerar den till något den inte är och aldrig får bli. Skolan levererar inte produkter, tjänster eller resultat. Skolan och utbildningssystemet är den bas som hela samhället vilar på och om det blir legitimt att, som Björklund gjorde, tala över huvudet på lärarna, eller om skolan likställs med ett företag, som till exempel Academedia gör (och som jag skrivit om i en tidigare bloggpost). Skolan är oändligt mycket mer komplex än vad skoldebatten, just för att det är en debatt (som handlar om att vinna) och inte ett samtal (som handlar om att utveckla ömsesidig förståelse), ger sken av. Detta leder till en uppenbar risk att allmänheten får en skev bild av skolan, vilket i sin tur gör det ännu svårare att bedriva skolpolitik, för det öppnar upp för populistiska partier, som kommer med lockande och enkla lösningar. Därför blir jag glad när jag läser Helena von Schantz replik, som är fylld av klokskap och som utgår från en syn på både lärare, kunskap och utbildning som jag önskar var mer spridd.
I en debattartikel full av felaktigheter och lärarförakt kräver två Timbro-debattörer att lärarlegitimationerna slopas (SvD Debatt 24/8). De hävdar att reformen gör läraryrket till ett ”privilegierat skrå”. Kompetenta personer ”knuffas ur” skolan och bedömningen blir rättsosäker. Artikelförfattarna har fel i både underlag och slutsatser. I och med behörighetskravet lönar det sig igen att utbilda sig till lärare. Legitimationen påminner dessutom om att lärare ägnar sig åt myndighetsutövning med långtgående konsekvenser för såväl individ som samhälle. Om den här reformen åtföljs av en extern och systematisk kunskapskontroll kommer huvudmännens mål för första gången sedan kommunaliseringen att sammanfalla med styrdokumentens – en förutsättning för skolframgång.
Håller med i sak, även om jag som sagt är kritisk till legitimationen som lösning på problemen. Det finns andra vägar att gå. Titta på hur rapporteringen kring skolan ser ut och hur det låter i Rapport och Aktuellt. Det passar medielogiken att basunera ut larmrapporter om att det råder brist på behöriga lärare och just för att den logiken finns och ser ut som den gör låter det ibland som skolan svämmar över av obehöriga, och att det är problemet. Så är det naturligtvis inte, för skolan har alltid förlitat sig på människor utan formell utbildning. Det enda som hänt är att man idag har infört ett legitimationskrav och därmed tydligare synliggjort skillnaden. Det jag vänder mig mot är att man nu börjar tala om obehöriga och behöriga lärare, som om det var så enkelt att avgöra vem som är bra och vem som inte är det. Människosynen förändras i och med införandet av en legitimation, som på inget sätt är en garanti. Det betyder inte att jag tycker att det är okej att agera som vissa av företagen som driver skolor gör när de försöker spara pengar genom att hålla nere lönerna. Som sagt, frågan är på inget sätt enkel, men just därför är det viktigt att samtala om den på ett initierat och klokt sätt, just så som von Schantz gör.
Timbro-artikeln bygger på en rad felaktiga premisser. En sådan är att svenska betyg är rättssäkra och rättvisande. Det är de inte. Det finns många incitament att sätta för höga betyg och inga systematiska kunskapskontroller. Skolverket har kallat betygen ett lotteri och forskning visar en lika stadig betygsinflation som urholkning av kunskaper. Det finns även forskningsunderlag för att obehöriga sätter högre betyg än lärare. Att betygen är högre i skolor med färre lärare och fler kvackare är sålunda ett argument för reformen – inte mot.
Här kan jag bara instämma, för det är min erfarenhet från högskolan också att adjunkter och lektorer ser olika på gränsen för U, G och VG. Att vara disputerad gör något med en, och det är ju i någon mening ett slags legitimation. Fast det är ändå skillnad att ha tagit en examen, och att ha försvarat en doktorsavhandling. Det är en stor skillnad, som handlar om vad man gör och inte vilka kurser man klarat av. Krav på disputerade lärare i skolan är dock orimligt, så klart. Därför är tanken med legitimation god, även om alla dess konsekvenser inte är det. Betygsinflationen är ett allvarligt problem, och kanske att den kan hindras med krav på legitimation? I så fall är det bra! Låt oss hoppas.
Artikelförfattarna oroar sig vidare för att lärare utan ämnesbehörighet ska sätta betyg på de obehörigas elever, något de menar skulle ge betydande rättsosäkerhet. Här avslöjar de sin egen okunnighet. Legitimerade lärare ska inte sätta betyg på elever de inte haft i undervisning. Istället ska bedömningen ske i samråd mellan den obehöriga som undervisat och en legitimerad kollega.

En både felaktig och oförskämd premiss är att de som söker till lärarutbildning är korkskallar som där förses med grunda kunskaper medan de obehöriga, som inför elever och föräldrar utges för att vara lärare, är intelligenta personer med djupa kunskaper. Dagens lärarkris har rötter i att det varit fenomenalt olönsamt att vara just utbildad lärare. Tillsammans med låga löner och dåliga arbetsvillkor har det här lett till ett lågt söktryck. Varför skaffa en lång universitetsutbildning för ett yrke där ingen utbildning krävs för tillsvidareanställning? En glädjande konsekvens av de nya behörighetskraven är att söktrycket nu stiger.
Så ska en debatt om skolan föras. Den som vill debattera utbildning kan och får inte bara uttrycka vilka åsikter som helst, eller skarva och framställa saken på det sätt som passar ändamålet. Det ser jag som en annan viktig orsak till skolans problem, att debatten förts över huvudet på lärarna, att lärarnas makt över skolan och det som sker där har utarmats. Med kunskapen i centrum, istället för ekonomin, löses dessa problem och debattörer som dessa kommer inte att kunna göra sin röst hörd. Skolan kan och ska vara en angelägenhet bara för den som har kunskap och som själv är engagerad. Makten över verksamheten ska ligga hos lärarna, inte hos den budgetansvarige. Rektorns uppgift ska vara att att leda det pedagogiska arbetet, i första hand. Även om jag inte är säker på att högre lön automatiskt leder till ökad status för lärare så håller jag med om att lönerna bör höjas, men framförallt måste arbetsvillkoren förändras, i grunden. Lärarnas ansvarsområde måste smalnas av till att bara gälla kunskapen och lärandet. Och så efterlyser jag samtal om elevernas och studenternas ansvar för sitt eget lärande. Intellektuell utveckling är en relation, inte en överföring av information. 
För den mytiska obehöriga med ämneskunskaper och pedagogisk kompetens har det i decennier funnits möjlighet att validera kunskaper och komplettera med lärarutbildning. Inför legitimationsreformen har det varit extra lätt och billigt för både den enskilda lärarkvackaren och för huvudmän ordna behörighet och legitimation. Ingen ”knuffas” heller ur skolan. Det är fullt möjligt att anställa obehöriga – det är bara tillsvidareanställning som blir omöjlig.

Lika felaktig och oförskämd är premissen att all lärarutbildning är undermålig. Lärarutbildningen har precis reformerats och kan inte i nuläget utvärderas. I sin tidigare utformning har den konstaterats ha haft brister – men det är långt ifrån detsamma som att lärarutbildning eller inte kvittat lika. Vi är många legitimerade lärare som är tacksamma över den goda utbildning vi har fått.
Exakt, och en utbildning blir aldrig bättre än elevens/studentens egen insats och vilja. Det går aldrig att skylla dåliga resultat på läraren, vilket inte betyder att förutsättningarna inte spelar någon roll alls. Tycker dock att man ska vara noga med hur man uttrycker sig om människor. von Schantz faller här in i Timbros språkbruk och anammar deras människosyn. Kanske är texten (med rätta, vill jag påpeka) skriven i affekt. Jag förstår upprördheten över dumheten och den allt annat än kunskapsfrämjande agendan som Timbro företräder, men just här håller jag inte med. Utbildning och legitimation är och kan aldrig vara en garanti för kunskap och kompetens, allt handlar om hur vi definierar begreppen. Jag vill samma som von Schantz och är lika kritisk mot Timbro (i alla fall i skolfrågan) som hon är, men det är också viktigt att inte lägga ansvaret hos någon enskild.
Den sista felaktiga premiss jag vill ta upp är att mer makt till skolledare med automatik leder rätt. I en skola där det saknas extern kvalitetskontroll och krav på lärarbehörighet är det mer lönsamt för en rektor att anställa obehöriga än lärare. Obehöriga kostar betydligt mindre och är mer flexibla än lärare. Obehöriga sätter högre betyg, de kritiserar varken skolledning eller kommunpolitiker, de är sällan petiga när det gäller sådant som mobiltelefoner, arbetsro, punktlighet, läroplan, kunskapskrav. Trevlig kravlöshet och höga betyg ger nöjda elever. Nöjda elever ger nöjda föräldrar och därmed en betydligt mer behaglig tillvaro för såväl skolledare som huvudmän.
Ekonomiseringen av skolan är ett allvarligt problem, som uppenbart leder till just det von Schantz pekar på och som Timbro mörkar eller vägrar acceptera. Alla med omsorg om kunskap och lärande, alla som bryr sig om skolan för den sakens skull, ser detta, hur makten över skolans innehåll allt tydligare förskjuts och hamnar längre och längre bort från lärarna. Det är allvarligt och en skam för varje nation som säger sig vara en KUNSAPSnation. Nyckelfrågan handlar om det, om makten över kunskapen! Och så länge den inte ligger hos läraren finns ingen ljusning i sikte.
Vad är då Timbros agenda? Bakom den låtsade omsorgen om rättssäkerhet och god undervisning gömmer sig en omsorg om vinst och lönsamhet. I och med legitimationskravet försvinner möjligheten att fastanställa billiga, flexibla obehöriga. Samtidigt leder konkurrensen om riktiga lärare till att lönerna går upp. Sammantaget kan det här förväntas leda till betydligt snävare vinstmarginaler. Dåligt för investeringsbolag, aktieägare och för kommunala räknenissar med andra ord, men bra för lärare, elever och kunskapsresultat.

Som behörig och erfaren lärare upplever jag nu för första gången att mina kunskaper och min kompetens väger tyngre än den relativt sett höga lön jag kommit upp i under 20 år av individuell lönesättning. För första gången på flera decennier är skickliga lärare eftertraktade. Att det inte varit så de senaste decennierna är en viktig orsak till dåliga kunskapsresultat och läraryrkets låga attraktivitet.
Kanske finns det tecken på en vändning trots allt. Låt oss hoppas, och låt oss lyssna på von Schantz och andra som värnar kunskapen, lärandet och den intellektuella kvaliteten, istället för på Timbro som bara värnar vinst och äganderätt. Jag är ingen motståndare till varken fritt företagande eller vinst, men skolan måste hållas utanför sådana intressen, för ekonomiseringen påverkar synen på skolans uppdrag menligt. Skolan har bara ett enda uppdrag och det är att främja lärande och värna kunskap! Därför är det viktigt för alla att makten över skolan ligger hos lärarna och inte hos någon annan. Kunskapen i centrum är enda vägen till bättre vetande. Det finns inga genvägar!
För att en skola ska bli framgångsrik krävs att incitamenten leder rätt. Det måste löna sig för huvudmän och skolledare att säkra och behålla behöriga och skickliga lärare. Det måste löna sig för lärare att följa styrdokumenten, upprätthålla arbetsro, ställa krav, utveckla sin undervisning och sin kompetens, att sätta rättvisande betyg. Lärarlegitimationerna är ett viktigt steg i rätt riktning. Men det räcker inte. Ska vi få en riktig kunskapsskola krävs även en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Med extern rättning av de viktigaste nationella proven och en externrättad studentexamen som slutkontroll får huvudmän, rektorer och legitimerade lärare både den kunskap och de incitament som krävs för att skolan ska bli framgångsrik.
Som sagt, jag ser lite annorlunda på lärarlegitimationerna, men i övrigt och på det stora hela instämmer jag fullt och fast i allt vad von Schantz säger. Hon pekar på vägen fram för skolan, inte Timbro, för hon bryr sig om innehållet, kunskapen, lärarna och elevernas och samhällets framtid och långsiktiga hållbarhet. Skolan är grunden som även ekonomin vilar på. Inte minst därför är det avgörande att skolan hålls utanför marknaden och dess ekonomifokuserade krav. Skolan är en investering för framtiden, inte en verksamhet som ska göra vinst.

fredag 28 augusti 2015

Kort om: Lärarutmaningar

Sliter med ett bokmanus. Försöker komma igång. Det går trögt. Har inte kommit in riktigt i arbetet än. Kämpar med att få styr på tankarna och ordning i manuset. Lämnade det halvfärdigt i våras. Innan nästa sommar ska det vara klart. Det ska gå, om jag bara kommer över det initiala motståndet. Att sitta kvar framför datorn är mitt trick, hur tråkigt det än är och hur mycket viljan att vara någon annanstans drar i mig. Därför sitter jag här. Läser artiklar, kollar FaceBook och Twitter, läser mailen så fort de droppar in. Väntar, hoppas och litar på att förmågan finns. Skriva kan jag alltid, men att skriva något bestämt, mot ett mål, har jag alltid hart svårt för. Det är inte i skrivande motståndet sitter, utan i formen, reglerna och alla påtvingade måsten.

Bloggar lite i hopp om att det ska lossna. Än är det många timmar kvar innan kvällen. Och hittar jag inspiration och kraft kan jag skriva i helgen också. Lärarutmaningar valde jag som rubrik. Vari består dessa? Så här tänker jag:

För det första handlar det om var man är lärare, på vilket stadie. Förskolans utmaningar är annorlunda än högskolans. Olika elever och studenter kräver olika typer av hjälp. I början av bildningsbanan, när man tar sina första steg i skolans värld handlar det om att lägga grunden för resten, om att väcka intresse för lärande. Förskolan ska inte ha några kunskapskrav, bara kravet att skapa ett sug efter mera. Där handlar utmaningen om att öppna dörrar. På lågstadiet handlar lärarutmaningen om att bygga upp självförtroende, vilket eleverna behöver för att våga misslyckas. Här krävs också arbetet med att bygga upp förståelse för betydelsen av uthållighet. På mellanstadiet kommer kunskapen in på allvar. Här läggs grunden för fördjupningarna längre fram. Om det fram till dess har handlat mest om hur, handlar det här om vad och varför. Förståelse för kunskapens förutsättningar och användning är där den främsta lärarutmaningen. På högstadiet ökar komplexiteten, hastigheten och kraven på att man faktiskt lär sig något. Här knyts bitarna från tidigare stadier ihop och lärarutmaningen handlar om att glänta på dörren för att det kanske inte är riktigt så enkelt, att mycket av det man lärt sig kommer man att få tvingas göra sig av med. På gymnasiet, som jag menar ska vara frivilligt, ställs krav på självständighet och kritiskt tänkande. Där handlar lärarutmaningen om att ta ett steg tillbaka, om att mer skapa förutsättningar och peka ut riktningar, om att komma med konstruktiv kritik och att utmana eleverna. När man går ut gymnasiet måste man dessutom ha god inblick i vad som krävs för att läsa vidare och man måste förstå att detta är sista gången i livet någon annan tar ansvar för resultatet. På högskolan handlar lärarutmaningen om att ställa krav, och locka studenterna till eget arbete. Här kan och bör man som lärare också förvänta sig att bli intellektuellt utmanad. Och viktigast, ansvarsfördelningen mellan lärare och student. Studenten har här ett helt eget ansvar att göra vad som krävs och att försvara alla sina val.

Fungerar det så här idag? Nej, tyvärr gör det inte det. Studenterna på högskolan förstår allt mindre vad de gör där, vad skillnaden är mellan att läsa på högskola och att gå på högstadiet eller gymnasiet. Ansvaret för lärandet läggs allt mer på läraren. Därför blir utmaningen, den verkliga lärarutmaningen en annan än den man borde kunna kräva. Det är synd, framförallt för studenterna som kastar bort både tid och pengar på något de borde gjort tidigare, men också för kunskapsläget i landet, och i förlängningen för resten av utbildni9ngssystemet. För det finns ingen högre utbildning än utbildningen på högskolan.

Kort om: Populärkulturens (möjliga) konsekvenser

Ingen kan veta något om framtiden, som sagt, men man kan hoppas och man kan leva som om framtiden redan var här. Då ökar chanserna att det blir som man önskar och drömmer om. Framtiden är som bekant även öppen, och det både kan och bör vi öka medvetenheten om samt göra något av. Där finner jag en roll för humaniora, kulturvetenskapen och allt vetande som handlar om människor i samverkan.

Läser Hynek Pallas recension av filmen Insidan ut, i SvD. Blir glad, känner hopp och tänker hoppas, hoppas. Populärkulturen brukar beskyllas för att vara fördummande, men det är ett allvarligt tankefel och en hänsynslös förenkling. Pallas pekar med sin recension ut en helt annan riktning, och den tycker jag är så pass viktig att jag vill lyfta in den i flödet av tankar som här publiceras. Jag kämpar fortfarande med att hitta rätt anslag i kortformatet, så där ber jag om tålamod. Det är utvecklande och märker att många frågor gör sig bättre i kortformat, någonstans mellan en konventionell bloggpost (på Flyktlinjer) och ett Twitterinlägg.

Pallas ser möjligheter i och med filmen Insidan ut, och det är dessa som fångar mitt intresse. Filmen fungerar både för barn och för vuxna, vilket är bra, för det för generationer samman och visar att kultur är eller kan vara komplex och mångbottnad. Om man bara öppnar upp sinnet för det, och om man lär sig se komplexiteten och lagren av budskap som läggs på varandra. Pallas gör det, och visar läsaren på vägar in i filmen.
Med det sagt: ”Insidan ut” är finurlig, känslig och sannolikt det smartaste du kommer att se på bio i år. Ett laboratorium där teorier släppts loss i ett animations-wunderland på ett sätt som blir svårt att överträffa. I min favoritsekvens hamnar Glädje, Vemod och Bingbong – Jennys låtsaskompis från barndomen, en rosafärgad korsning mellan elefant, sockervadd och delfin som den svenska publiken lär associera med ”Fem myror är fler än fyra elefanter” – i landet för abstrakta tankar. Denna resa genom kubism och abstrakt bild är en av de stora stunderna för Pixars animatörer och scenen har med rätta jämförts med Dalís drömsekvens i Hitchcocks ”Trollbunden”.

Visst skrattar vuxna på fler ställen än barn när jag ser filmen. Men efteråt sprudlar mitt åttaåriga sällskap. Identifierar genast att det centrala temat är rörelsen från barndom till vuxenliv. Pratar om Glädjes egoism mot de andra känslorna, att man inte behöver vara en sockerhög fé hela dagarna och måste få vara ledsen ibland. Och ställer frågor, frågor, frågor om minne och tankar.
Men det är slutet jag fastnar för och vill förmedla. Han skriver:
Tack för det Pixar. För tro mig: När vi ser på högskolestatistiken om sisådär en tio år, då kommer det att finnas en direkt korrelation mellan ”Insidan ut” och antalet studenter som söker sig till hjärnforskning.
Låt oss hoppas, dels att det kommer fler sådan filmer, dels att det ger återverkningar inte bara i högskolestatistiken utan i hela utbildningssystemet. Vägar till kunskap finns i överflöd, därför är det slöseri med resurser att lägga tid och möda på att försöka avgöra vilken som är bäst. Inte sällan, eller oftast om ni frågar mig, är det omvägarna som visr sig vara mest effektiva.

En kropp utan organ 8

Vad är kroppen utan organ? Förklara, kort och effektivt samt med ord som jag förstår, exakt vad du menar! Så kan det låta, så låter det allt som oftast, inte bara på högskolan, i mötet med studenter, utan även i samhället. Forskaren avkrävs ett tydligt svar på frågeställarens undran. Den som säger sig veta något måste kunna förklara så att den som frågar förstår, oavsett om frågan är felställd, om det finns ett entydigt svar eller ej och trots att det finns många olika svar. Är man statistiker eller om studien handlar om något som går att besvara enkelt och gärna med en siffra, helst med några decimaler, uppfyller man frågeställarens alla önskedrömmar och man hyllas som en hjälte. Handlar frågan däremot om ämnen som faller inom kulturvetarens ansvarsområde, om frågan rör sådant som till sin natur är vagt eller om det inte finns några entydiga svar att ge, skylls otydligheten eller det uteblivna svaret på budbäraren.

Hur kan man förstå detta? Varför blir det så, och vad är det som gör att statistiker och naturvetare har högre status i samhället? Det finns så klart många svar på den frågan, men här är jag intresserad av att förstå psykologin bakom, för den forskning jag bedriver om kultur är lika avancerad som naturvetarnas forskning om rymden. Fast mitt studieobjekt är ett annat. Kultur går inte att räkna på och svaren blir sällan exakta. Jag forskar om komplexa fenomen, om paradoxer och motsägelser, om förändring, rörelse och tillblivelse. Hur mycket jag än vill ge ett entydigt svar så kan jag inte göra det utan att ge avkall på vetenskapligheten. Därför uppehåller jag mig så ofta vid denna typ av frågor. Vad är det som gör att olika forskare och olika svar bemöts så olika? Det handlar till stor del om psykologi. Att skjuta på budbäraren, att borttränga komplexitet eller förneka är ett slags försvarsmekanismer som skyddar hjärnan från överhettning och kroppen från obehag. Och eftersom kultur, till skillnad från rymden (som är minst lika svårbegriplig för lekmannen) handlar kultur om det som är här och nu, om vanliga människor vardag. Visst förstår jag att det kan bli så, i vardagen. Däremot kommer jag aldrig att förstå eller acceptera att ansvariga politiker agerar med utgångspunkt i sådana känslor när medel för forskning fördelas. Kunskap om kultur är minst lika viktig som kunskap om rymden och andra ämnen.

Det blev en utvikning, en omväg, men det har hela tiden handlat om kroppen utan organ. För att förstå de svar som här ges, för att kunna hänga med i reflektionerna och utredningen om begreppet och dess användning (för det jag skriver om här handlar om ett begrepp, ett verktyg att tänka med och exemplen från vardagen är tänkta som illustrationer av BEGREPPET, inte för att bevisa något) krävs förståelse för vilken typ av kunskap vi har att göra med. Svaren kommer med nödvändighet inte att kunna vara exakta, tydliga eller enkla. Vad vi har att göra med är något i högsta grad komplext. Förstår man bara det blir det emellertid genast enklare, för så stångar man inte pannan blodig mot en vägg av betong, då öppnar man upp sinnet och börjar lyssna mer på det som sägs. Förståelse för komplexitet kommer i skov, efter hand, om man bara kan utrusta sig med tålamod. Och svaren på denna typ av frågor kan aldrig vara entydiga, klara, enkla, för då är det inga svar på frågorna, då är det flum på allvar!
After all, is not Spinoza's Ethics the great book of the BwO? The attributes are types or genuses of BwO's, substances, powers, zero intensities as matrices of production. The modes are everything that comes to pass: waves and vibrations, migrations, thresholds and gradients, intensities produced in a given type of substance starting from a given matrix. The masochist body as an attribute or genus of substance, with its production of intensities and pain modes based on its degree 0 of being sewn up.
Affekter, som exemplen ovan (tänker på försvarsmekanismerna som mobiliseras när kulturvetaren tar till orda och försöker förklara sin forskning och dess resultat), skriver Spinoza om i Etiken. När frågor uppstår och svar avkrävs, i mötet mellan lärare och elever och studenter, spelar affekter en större roll än man vanligtvis tänker på. Detta vet till exempel vinentusiaster och alla som någon gång smakat ett fantastiskt vin på en vinprovning i till exempel Alsace. Där och då smakar vinet fantastiskt, men när samma vin dricks hemma, efter en stressad vecka, hemma, med skrikande barn och med vardagens alla bekymmer nära inpå, smakar det inta alls lika gott. Affekter styr perception, kognition och förmågan att hantera komplexitet. Förväntar man sig ett rakt och tydligt svar blir man så klart besviken om man inte upplever sig få det. Då kanske man blir arg på den som svarar. Och man man redan innan hyser tvivel, känner obehag, eller avskyr den man lyssnar på, kommer allt detta att påverka hur man tar emot svaret. Den som å andra sidan väcker beundran, som är rolig och får folk att skratta, som har utstrålning kommer att bemötas på ett helt annat sätt. Även om budskapet och orden är exakt de samma. Affekter är en integrerad del av helheten, är också organ som hänger ihop med kroppen utan organ.
The drugged body as a different attribute, with its production of specific intensities based on absolute Cold = 0. ("Junkies always beef about The Cold as they call it, turning up their black coat collars and clutching their withered necks . . . pure junk con. A junky does not want to be warm, he wants to be cool-cooler-coLD. But he wants The Cold like he wants His Junk—NOT OUTSIDE where it does him no good but INSIDE so he can sit around with a spine like a frozen hydraulic jack... his metabolism approaching Absolute Zero.") Etc.
Vad vi har att göra med är helheter, sammansatta helheter. Och kroppen utan organ är (förenklat) det som håller samman, och organen (utan kropp) är det som hålls samman. Kroppen, i bestämd form singular är den som agerar, som upplever affekter och som möter andra kroppar som fungerar på samma sätt, och inte bara människor är uppbyggda så, även maskiner, företag, samhällen och kultur är sammanhållna helheter bestående av delar som interagerar. Det viktiga är det som sker mellan, men som är omöjligt att upptäcka och studera annat än indirekt, via effekter. Det är detta som är orsaken till komplexiteten, att det handlar om interaktion mellan så många olika aktörer (i den vidaste bemärkelse av begreppet, det vill säga allt som kan göra skillnad, ting, tankar, människor, maskiner och så vidare).
The problem of whether there is a substance of all substances, a single substance for all attributes, becomes: Is there a totality of all BwO's? If the BwO is already a limit, what must we say of the totality of all BwO's?
Finns det en kropp utan organ, en enda som allt och alla är del av? Eller handlar det om många olika kroppar, utan organ? Är jag en del av mänskligheten och av livet på jorden, eller är jag en separat del, en autonom enhet bland andra? Det handlar om hur man väjer att se på saken, om vad som känns mest bekvämt.
It is a problem not of the One and the Multiple but of a fusional multiplicity that effectively goes beyond any opposition between the one and the multiple. A formal multiplicity of substantial attributes that, as such, constitutes the ontological unity of substance.
Hur närmar vi oss världen, kunskapen, varandra och alla andra livsformer på jorden? Hur ser vi på maskinerna och allt annat både skapat och levande? Hur hanterar vi affekterna, i flyktingfrågan, när vi hanterar eller förnekar klimatförändringarna eller när vi försöker förstå marknadens rörelser och dess påverkan på privatekonomin? Alla dessa frågor tangerar kroppen utan organ, begreppet kan användas för att försöka förstå dessa högst komplexa problem. Arbetet med att förstå kan dock inte delegeras, det måste var och en utföra själv. Och gör man det, tar man på allvar itu med frågan kommer man märka att även om det är svårt är det också roligt. Om man bara kan förmå sig att inte gå direkt på svaret, om man bara kan utrusta sig med tålamod. Kan man sedan förmå sig att tala med andra om resultatet av tankearbetet kommer man märka dela att man inte är ensam, dels att man tillsammans kommer mycket längre än var och en på egen hand. Kunskap om komplexa problem kräver inga experter, här är the wisdom of crowds en bättre metod att söka svar, tillsammans.
There is a continuum of all of the attributes or genuses of intensity under a single substance, and a continuum of the intensities of a certain genus under a single type or attribute. A continuum of all substances in intensity and of all intensities in substance. The uninterrupted continuum of the BwO. BwO, immanence, immanent limit. Drug users, masochists, schizophrenics, lovers— all BwO's pay homage to Spinoza. The BwO is the field of immanence of desire, the plane of consistency specific to desire (with desire defined as a process of production without reference to any exterior agency, whether it be a lack that hollows it out or a pleasure that fills it).
Kroppen utan organ är ett konsistensplan (som är ett annat av begreppen i verktygslådan som Deleuze och Guattari lämnat till eftervärlden. Hittar en intressant och klargörande diskussionstråd på nätet, som förhoppningsvis kan ge uppslag till och fördjupa förståelsen för båda begreppen), det vill säga något som håller samman en helhet. Språk är ett slags kropp utan organ, medan orden och bokstäverna är delar som hålls samman. Svaret på frågan, på den typ av fråga som kroppen utan organ och konsistensplanet adresserar, finns mellan, men ändå på insidan.

Tänk inte på andra som externa, utan på allt och alla som interna, delar av samma helhet. Om du inte är del avlösningen på klimatproblemet är du del av problemet. Det finns ingen möjlighet att svära sig fri. Samma gäller flyktingfrågan. Det finns inget vi och dem, bara ett vi. Och det vi gör, gör vi med eller mot varandra. Kan vi förmå oss se så på saken, om det är så vi bemöter varandra, med ömsesidig respekt och en vilja att förstå vad just hen eller den kan göra, med uppmärksamhet även på affekterna som finns där inom och mellan och påverkar helheten. Kan vi komma dit, i tanke och handling, har vi kommit en bra bit på väg mot ett bättre svar på livets gåta och på köpet har förståelsen för kultur vuxit enormt.