Antropocen: Undergången eller vägen fram?

Dagens Under Strecket är viktig läsning för alla med intresse för människan, framtiden och humaniora. Det handlar om konstprojekt på temat antrpocen, vilket är ett begrepp som beskrivs i en artikel av konstvetaren Nicholas Mirzoeff på följande sätt.

Anthropocene is the name given by scientists to the new era in geology caused by human intervention, primarily the burning of fossil fuels. It is only 250 years old, a mote in the eye of geological time, which can barely register the ephemeral 10,000 years of the preceding Holocene, whose unusually stable climatic conditions made human agriculture and civilization possible. No more can humans see the Anthropocene, extending across centuries, through dimensions and across time. It can only be visualized.

Det handlar om människans påverkan på naturen och miljön. Inte om din och min påverkan, utan om mänsklighetens samlade agens och dess effekter på en global skala. Söker vidare på nätet och hittar en artikel i DN, skriven av Sverker Sörlin, om en utställning på Deutsches Museeum, som handlar dels om människans påverkan på jorden, dels om behovet av en ny och mer integrerad kulturpolitik.

Den som stiger in i denna utställning möter själva motsatsen till det selektiva: en värld där kulturpolitik, vetenskap och en förståelse av människans tillstånd inte går att skilja från varandra.

Tekniska ”mästerverk” figurerar i utställningen: ångmaskinen, satelliterna, bilarna, flygplanen. Men snarare framträder de här som de artefakter som möjliggjort den värld där människorna och deras samhällen blivit så dominerande att det internationella geologsamfundet överväger att låta antropocen bli namnet på vår tidsålder.

Vad geologerna försöker avgöra är om de mänskliga spåren på planeten kommer att vara tydliga och varaktiga nog för att motivera en ny epok. Det är ett finstilt arbete som handlar om lagring av radioaktivt nedfall, fördelningen av isotoper i atmosfären och jordskorpan. Klimatet ändrar vi redan. Sedan något årtionde skyfflar mänskligheten omkring mer jord än vad jorden själv förmår genom vulkaner, jordbävningar och sedimentering.

Utställningen, vars affisch visar ett jättelikt fingeravtryck på planeten, har en hel avdelning som visar hur dessa landskap ter sig från luften. Växthusens ”plastocen” täcker hela regioner. Boskapsanläggningarnas geometri i Texas syns från satelliter, ungefär som Kinesiska muren. ”Terraforming”, ett begrepp från science fiction-världens kolonisation av främmande planeter, används för att förstå den planetära ingenjörskonsten, driven av militära och ekonomiska intressen. Tittar vi in i människorna själva, deras biokemiska sammansättning, finner vi samma omvandling. Toxiska material, proteser, implantat, ny vävnad; en växande genetisk och stamcellsbiologisk strukturrevolution.

Gränsen mellan det som är naturligt och det som är skapat har aldrig varit skarp, men den är mer uppluckrad idag än någonsin. Förändringstakten ökar när kraven på effektivisering accelererar. Människans önskan efter ... vad det nu är, blir starkare och starkare. Längtan efter lycka och mening är en stark kraft, som när den växlats upp genom globala, kollektiva processer har agens nog att omforma både livet, naturen och klimatet. Ingen och inget undgår påverkan. Din kropp och min kropp håller på att förändras på samma sätt som allt annat. Därför borde vi tala mer om samverkan, mer om det som händer mellan och mer om vilken framtid vi vill ha. För framtiden skapas idag, här och nu, av oss. En annan framtid är alltid möjlig, om tillräckligt många ser, förstår och vill, samt gör vad som krävs. Men för att nå dit, för att kunna skapa en BÄTTRE värld måste vi samtala mer med varandra om vad det är vi vill. Och öppningar till samtal finner jag i dagens Under Strecket, skriven av konstvetaren Anna-Maria Hällgren.

Inom allt fler sammanhang uppmärksammas hur vi har stigit in i en ny, geologisk epok: antropocen, människans tidsålder. Termen tillskrivs de båda forskarna Paul Crutzen och Eugene ­Stoermer och markerar slutet för den geologiska epok vi har befunnit oss i de senaste 12 000 åren, holocen. Den nya, föreslagna geologiska epoken utmärks av att människans handlingar och sätt att leva har satt omisskännliga spår på jorden. Det finns, kort sagt, ingen väg tillbaka. Desto viktigare blir det att ställa frågor om hur vi bör och över huvud taget kan leva.

Vi vet att marken i Sibirien formligen har börjat explodera och skapat en ny form av slukhål. Vi vet att det flyter omkring ett sopberg i Atlanten och att de massproducerade varor som förblir osålda ofta helt frankt grävs ned i marken. Det tål att tänkas på. Genom överblivna ”Carpe diem”-skyltar, selfie­pinnar och otympliga utemöbler håller ett nytt jordlager successivt att byggas upp.

Förändringen och dess effekter smyger sig på, och när den börjar märkas kan det faktiskt vara försent att göra något, för här har vi att göra med långsamma processer. Lika långsamma processer som förändringen av människans sätt att tänka. Oviljan att se baksidan av det skinande myntet är stark. Det är också krafter som ryms inom begreppet antropocen, förnekelse och önsketänkande. Det satsas enorma summor på lobbyverksamhet för att så tvivel om effekterna av koldioxidutsläpp och annat, för att miljövidriga men ekonomiskt lönsamma verksamheter ska slippa bära de kostnader som verksamheterna bidrar till och som jorden och framtidens människor kommer att få betala. Och under tiden som vi som lever här och nu tjafsar om förändringen är reell eller fiktiv, om påståendena är sanna eller falska, drivs utvecklingen på av kraften som genereras mellan alla delarnas samlade påverkan.

Den förnekelsens kultur som gynnar kapitalet och som påverkar synen på vad som är nytta och vad som är viktigt, leder till att det framstår som rationellt att lägga ner utbildningar inom humaniora. Det är en logik som liknar strutsens, som går ut på att sätta skygglappar för ögonen så att vi slipper se det vi inte orkar se, men som vi alla anar håller på att ske. Här har konsten en viktig uppgift att fylla, vilket visas i artikeln.

Vi riskerar också att förbise hur ett nytt, mänskligt subjekt har börjat ta form inom den samtida collagekonsten. I en tid då vi allt oftare talar om transhumanism och möjligheterna till att förbättra människan genom tekniska innovationer – göra henne starkare, smartare, livsdugligare – har konstnärer som Luis Dourado, John Stezaker och Kerstin Stephan, för att endast nämna ett fåtal, komponerat en hybrid mellan människa och natur. Ansikten har ersatts med organiska material, med växter, jord och hav; kroppar har gjorts transparenta och blivit en bokstavlig del av den omgivande naturen.

För att kunna urskilja det historiskt specifika för detta nya, mänskliga subjekt, behöver vi påminna oss om att komponerandet av mänskliga subjekt knappast är något nytt inom collagekonsten. Historiskt sett har tidigare kompositioner korresponderat med samtida, politiska, sociala och kulturella företeelser. Men de har också kritiserat och utmanat desamma.

Kosten står i ständig dialog med det omgivande samhället genom att kommentera, uppmärksamma, förvränga och peka på möjligheter och konsekvenser. Konst är något man måste lära sig förstå. Det handlar om kunskaper och förmågor som behövs för att kunna bygga ett annat samhälle. Vetenskap är också viktig, men för att kunna dra nytta av det det finns evidens för måste förändringen ha en riktning och den kan vetenskapen aldrig peka ut. Där krävs andra kompetenser, krävs distans och lekfullhet, experimenterande och en vilja att försöka.

Det var, kort sagt, inte någon slump att dadaisternas hybrid mellan människa och teknik gjorde entré under mellankrigstiden, en tid präglad av såväl uppbrott som optimism inom en medie- och teknologimättad kultur.

I ”The dada cyborg” (2009) visar ­Matthew Biro hur dadaisterna ägnade sig åt betydligt mer än nihilistiskt nonsens. Biro argumenterar för hur dadaisternas cyborg, hybriden mellan människa och teknik, i själva verket utgjorde ett medel för att undersöka nya sätt att leva i en ny värld. Men cyborgen var också en del av ett politiskt – inte sällan anarkistiskt – ställningstagande gent­emot borgerliga konventioner och sociala hierarkier.

När världen förändras behöver också vi förändras. Men hur? Konsten ger ­sällan några svar. Däremot ställer den frågor, ofta precis de frågor som Paul Gauguin lät formulera i sin målning med samma namn från 1897: ”D’où ­Venons Nous / Que Sommes Nous / Où Allons Nous” – Var kommer vi ifrån? Vilka är vi? Vart ska vi?

Konsten har en viktig roll att fylla i människans tidsålder. Populärkulturen likaså. Vi behöver också verktyg att göra dessa frågor begripliga.

Verktyg att tänka med, det är vad jag forskar om. Det är mitt bidrag till arbetet med att bygga en ny och bättre värld. Jag vill inte styra utvecklingen, har inga svar på vad vi borde göra. Verktyg för att tänka kring vad som är möjligt och önskvärt har jag dock. Humanioras nytta är därför inte direkt, den är indirekt men inte mindre viktig för det.

I en tid då nyttan med humaniora inte sällan ifrågasätts har humaniora, paradoxalt nog, sällan varit viktigare. Vi behöver göra tydligt att det betyder något när Gunnar Wass trycker ned sin hand i skogens mylla [i TV-serien Jordskott, som jag tyvärr missat]. Vi behöver visa att det nya, mänskliga subjekt som komponeras inom collagekonsten inte endast är specifik för vår tid utan också äger en politisk potential. Komponerandet av ett nytt mänskligt subjekt utgör en form av experiment som kan få bäring i vetenskapliga och politiska sammanhang där kreativa experiment av detta slag vanligtvis inte ryms.

De visualiseringar som kommer till uttryck inom såväl konst som populärkultur är visserligen fiktioner, men de vittnar om något högst verkligt: vi behöver utforska nya sätt att leva och vara människa på.

Här kommer mitt nyvaknade intresse för andlighet in, för andlighet handlar om att skapa mening. Andlighet handlar om att sätta ord på det onämnbara, det som ligger bortom gränsen för det vetbara. Andlighet handlar inte om sanningen, utan om sökandet efter svar som fungerar. Och det behöver vi idag mer än någonsin. Svar som fungerar, på livets verkligt viktiga frågor. Kompetens att ställa bra frågor är en ovärderlig kompetens, vilket gör att oron för krisen i det svenska utbildningssystemet växer. Det är ännu ett område jag återkommer till här på Flyktlinjer. Allt hänger ihop.

ADHD-dagboken, om olika typer av begåvning

Så länge man minns har jag känt mig annorlunda, ofta utanför och missförstådd. Det jag har haft mest problem med vad gäller detta är att ingen lyckats förklara för mig varför, eller hur, på vilka grunder jag förpassats till utanförskap eller annorlundahet. Jag har alltid vikt mig för goda argument och aldrig framhärdat av princip. Jag vill lära mig, vill förstå och ständigt utvecklas och bli bättre. Att få rätt har aldrig någonsin varit något jag strävat efter, men när jag avfärdas utan att någon anger vilka argumenten är för att anklaga mig för att ha fel, blir jag tokig. Det har jag fruktansvärt svårt att hantera. Orättvisan och kränkningen det innebär att utsättas för makttekniker är svår att bära, men jag har fått lära mig leva med den känslan. Och nu, femtio år fyllda, kan jag ta det bättre. Jag ser och förstå och kan ofta ha överseende med den typen av småsinthet, för det säger allt om den andre och inget om mig. Men vem är jag? Hur fungerar jag i förhållande till andra? De frågorna släpper inte taget.

ADHD erbjuder ett slags svar. Jag kan leva med det, och till och med finna tröst i det. För mig är det inte deklasserande, jag ser det inte som en börda eller som en sjukdom. För mig är ADHD en identitet. Det jag, helt enkelt. Fast ibland får jag höra att jag nog inte har det, eller att det jag berättar inte stämmer riktigt med diagnosen ADHD. På senare år har jag allt oftare fått höra att begreppet särbegåvning nog är mer adekvat. Jag vet inte, men jag bryr mig heller inte. Det viktiga är inte vad det heter, utan vem jag är, hur jag fungerar och framförallt hur jag och andra som av olika anledningar känner oss utanför bemöts. Och är det så att det finns barn som felaktigt diagnostiseras med ADHD är det naturligtvis olyckligt.

På DN-debatt i veckan handlade det om Särbegåvning. Det är Johan Börjesson, (undervisningsråd Skolverket) och Kjell Hedwall, (avdelningschef Skolverket) som står bakom artikeln. Tänkte låta den bilda utgångspunkt för lite lördagstankar, med förhoppningen om att lära mig lite mer om vem jag är.

Särskilt begåvade elever riskerar att fara illa i skolan. De betraktas inte sällan som stökiga, krävande och ointresserade. Det finns exempel på särskilt begåvade elever som felaktigt diagnostiserats med adhd. Behovet av kunskap om de här eleverna är stort bland lärare och rektorer. Därför presenterar Skolverket i dag ett forskningsbaserat stödmaterial som kan bidra till att skolornas arbete med särskilt begåvade elever förbättras. Det är viktigt för varje barn men också för samhället. Att inte tillvarata och utveckla deras speciella begåvningar är ett slöseri.

Jag uppfattades helt klart som ointresserad när jag gick i grundskolan. ADHD fanns inte som diagnos när jag var liten, och eftersom jag inte var utagerande (trots ett ständigt inre kaos) var det ingen som uppmärksammade mig, annat än som den där late studenten som överraskade positivt på alla oförberedda läxförhör. Jag förstod aldrig varför jag skulle läsa läxor och följaktligen gjorde jag inte det, men jag har alltid velat lära mig saker, sådant som jag ser mening med och är intresserad av. Där brast skolan fullkomligt. Jag fick femma i engelska, för det tyckte jag var kul. Mest fick jag tvåor och treor, och en etta i ekonomi, för att jag tyckte det var kul att ha fått alla betyg. Till proven läste jag inte, för jag ville se vad jag kunde utan att läsa. Idag inser jag hur omoget det var att tänka så, men samtidigt har jag svårt att se hur jag skulle kunna tänka och agera annorlunda där och då. Mina lärare utmanade mig inte, och de tänkte aldrig ett steg längre när jag på ett oförberett prov visade sig vara bäst i klassen.

På lektionerna satt jag och tänkte på annat. Jag följde mina associationsbanor, utifrån vad läraren talade om. Tyckte om att sitta där och tänka, med och utifrån vad som blev sagt. Jag lärde mig det jag ville och det som väckte mitt intresse. Och jag räddades av att läroplanen och upplägget då, på 1970-talet inte alls var lika detaljreglerad som idag. Min skoltrötthet handlade inte om innehållet, utan om formen. Och den tröttheten kämpar jag fortfarande med, idag som lärare. På KomVux hittade jag självförtroendet och på Universitetet kunde jag läsa det som intresserade mig. På den vägen är det. Jag blev forskare och lärare för att jag ville och är det fortfarande av just de skälen. Tyvärr tvingas jag allt mer ägna tid och uppmärksamhet år form, och allt mindre åt innehållet som håller på att transformeras till ett slags formalitet, en självklarhet. Det oroar mig, och jag ställer min tveksam till att det skulle kunna finnas något STÖDMATERIAL som fungerar. Att se och förstå räcker en lång väg, och jag tror att det är det enda som behövs. Förståelse och bekräftelse. Hade jag fått det hade mitt liv troligen sett annorlunda ut. Då hade jag sluppit göra en massa plågsamma erfarenheter. Erfarenheter som jag dock inte ångrar, för jag har lärt mig massor av dem.

Ungefär fem procent av eleverna brukar räknas till gruppen särskilt begåvade elever. De är elever med förmågor och kunskaper utöver det vanliga. Det kan handla om Elvira som lärde sig läsa som fyraåring, William som kunde skriva alla bokstäver som treåring eller 12-åriga Denise som kan föra logiska resonemang på en helt annan nivå än sina jämnåriga. Många gånger förvånar de särskilt begåvade barnen sin omgivning men inte alltid. Elever som länge mött en oförstående omgivning kan ge upp sina försök att bli sedda utifrån sin särskilda begåvning. De kan då underprestera, bli utagerande eller verka ointresserade.

Denise är den jag känner mig mest bekant med i dessa exempel. Min dyslexi har varit ett hinder, en utmaning som jag varit tvungen att hantera och som tagit en hel del fokus. Kanske är det därför jag orkar skriva idag, för jag har genom åren kämpat oerhört mycket bara med att kunna skriva så det blir begripligt. Och glädjen över att jag idag kan är stor, den kan jag leva på länge och den gör att jag längtar efter att få skriva mer. Tankarna snurrar jag gör i princip på samma sätt idag som jag gjorde i skolan, jag lyssnar och lär och lägger ihop än det ena än det andra. Jag lyssnar aldrig på någon särskild, jag lyssnar alltid kritiskt och jag lyssnar för att lära mig mer, inte andäktigt för att rakt av överta den andres kunskaper. Därför satt jag länge tyst, för jag insåg snabbt att jag var den ende i gruppen som såg det jag såg. Länge trodde jag att det var fel på mig. Men sedan, framförallt under doktorandåren, lossnade det. När jag väl tvingades sätta ord på mina tankar, och när jag skrev och blev läst, fick jag uppmärksamhet och uppskattning. Och när jag började blogga togs den känslan till nya höjder. Tankarna och orden som snurrar där inne kan har anta en form och spridas. Här känner jag mig inte annorlunda, tvärtom. Här får jag uppskattning och invändningarna, tankarna, reflektionerna hjälper mig framåt i mitt tänkande. Det enda ger det andra och än så länge känner jag inte att inspirationen sinar. Här kan jag bevisa för mig själv att jag inte är den underpresenterande akademiker som det akademiska systemet, som bara ser till form inte till innehåll, ser mig som och dömer mig till.

Beteenden hos särskilt begåvade elever som möter en oförstående omgivning kan misstolkas som uttryck för uppmärksamhetssvårigheter eller hyperaktivitet, som svårigheter med socialt samspel, eller som trots eller uppförandestörningar. De särskilt begåvade elever som inte får lämplig undervisning och stöd riskerar att bli understimulerade, att hamna i utanförskap eller att bli feldiagnostiserade med till exempel adhd.

Här på bloggen och tillsammans med intressanta människor stimuleras jag. Och när studenterna utmanar mig intellektuellt, för att de verkligen vill lära sig, då känner jag mig tacksam för då har jag världens bästa arbete. Men tyvärr tvingas jag verka i ett system vars logik jag finner kontraproduktiv och där formen konsekvent överordnas innehållet. Där lider jag svårt av understimulering, vilket är ytterligare att viktigt skäl att blogga och läsa filosofi som ofta jag bara kan.

Precis som skolan kan göra skillnad för elever som har svårt att lära så kan skolan göra skillnad för de särskilt begåvade eleverna. Att få ledning och stimulans för att nå så långt som möjligt är en rättighet för alla elever. Något som också förtydligats i skollagen.

Kan bara instämma, men det gäller även lärare. Vi har skapat ett fyrkantigt system, som komplext sammansatta människor tvingas anpassa sig till. Det är ett allvarligt feltänk, ett allvarligt problem, som inte bara drabbar den med en diagnos, utan utgör ett hot mot oss alla. Skollagen behöver ändras, men det behöver samhället och kunskapssynen också.

Till grund för vårt stödmaterial ligger forskning från landets främsta forskare. När vi går igenom forskningen ser vi att skolan behöver mer kunskap om de särskilt begåvade eleverna – hur de ska upptäckas, bemötas och stimuleras. Lärare har svårt att identifiera särskilt begåvade elever. Inte sällan pekar lärare ut de elever som presterar ”mer och bättre”, det vill säga högpresterande elever, men det är inte samma elevgrupp.

Säljer de stödmaterialet? Är detta ännu en enkel lösning på ett komplext problem? Jag vet inte, men känner en viss oro, som jag naturligtvis hoppas är ogrundad. Och som det verkar är det ju Skolverket som står bakom, så låt oss hoppas, för det behövs verkligen göra något. Inte bara för barn med diagnoser.

I det stödmaterial som Skolverket publicerar i dag summeras skolans uppgift för att möta de särskilt begåvade eleverna i tre huvudpunkter:

1. Se till att eleven utmanas intellektuellt och kunskapsmässigt. Fokusera på lärande snarare än på prestation. Ge möjlighet till meningsfulla diskussioner med andra som förstår deras komplexa resonemang.

Kunskapen i fokus, intellektuell utmaning. Det borde skolan handla om, av en hel massa olika skäl!

2. Ge eleven möjligheter att utveckla de kunskaper – inte minst färdigheter och studieteknik – som är förutsättningar för att lyckas i högre studier.

Det handlar som jag ser det om att låta eleverna och studenterna själva välja vad de vill läsa, när de vill läsa och hur de vill läsa. Här har politikerna och andra ansvariga en hel del kvar att bevisa, för utvecklingen går i helt motsatt riktning, mot mer målstyrning och fler obligatorier.

3. Stöd elevens socioemotionella utveckling. Acceptans och respekt från lärare är helt avgörande. Många behöver också få samarbeta med andra särskilt begåvade elever – få känna sig normala – åtminstone i delar av undervisningen.

Acceptans och respekt, mellanmänsklig sådan, är sannerligen en bristvara i dagens samhälle, inte bara i skolan. Det står allt mer klart att det inte handlar om, eller att problemet inte är, diagnoser och människor som får en diagnos. Problemen handlar om och bottnar i en allt smalare norm och allt hårdare effektivitetskrav, som naturligtvis drabbar avvikare och den som är annorlunda hårdare och snabbare. Som sagt det är inte ett skol- eller individproblem, utan ett samhällsproblem som rör oss alla, på ett eller annat sätt.

Om den hotande krisen i högskolan

Det pratas mer än någonsin om högskolan idag. I snart sagt varje tidning, nästan varje dag, finns något som rör högre utbildning eller forskning. Jag känner aldrig igen mig, nästan aldrig i alla fall, för det talas över huvudet på mig. Forskare och lärare kommer ytterst sällan till tals, och när deras röst hörs får den luft, inte för att någon egentligen vill lyssna, utan för att debatten behöver nytt blod eller ett ansikte. Det handlar inte om kunskap, kvalitet eller om någon omsorg om verksamheten som bedrivs på landets högskolor och universitet, det handlar om publicitet, om att profitera på uppmärksamheten. Sakta mals allmänhetens intresse ner och rådande situation normaliseras; så här har det väl alltid varit?

Samtidigt som debatterna rasar ovanför huvudet på oss som verkar i högskolesektorn går vi nu in i årets mest hektiska tid. Jag 30 uppsatser att hantera, närmare 70 studenter (många skriver i grupp. På B-kursen har vi för att få ihop kursen med timmarna den fått sig tilldelad, tvingats dela in studenterna i grupper om upp till fem) som mailar och undrar och förtvivlat försöker förstå vad som förväntas av dem. Och när studenterna tvingas in i en situation som de inte kan hantera, för att de inte förberetts för den och för att tiden aldrig verkar räcka till för någon idag, samt för att allt färre idag har tid och kompetens att förstå vad kunskapskvalitet är, blir min situation ohållbar. När 70 studenter samtidigt och i sista minuten börjar inse vad som krävs (många gör dock inte ens det) och att tiden kanske inte räcker till (det gör den inte, inte på långa vägar), havererar systemet. Jag överlever, för jag har lärt mig att få distans. Jag har helt enkelt av existentiella skäl tvingats utveckla en okänslighet som plågar mig, men alternativet är uteslutet. Mitt liv och min hälsa går före, måste gå före. Orsaken till detta är att jag tvingas hantera något som inte går att hantera. Och det skär i mig när jag tvingas vara delaktig i nedmonteringen och utarmningen av kunskapen, den högre utbildningen och kvaliteten.

Det våras utanför fönstret. Medierna jublar över nya debatter och klickfester som genererar uppmärksamhet och pengar. Under tiden utarmas kunskapen och klyftan mellan dem som liksom jag ser och beklagar det intellektuella förfallet, och dem som håller allt hårdare i sin "smarta" mobil, som kräver enklare och ständigt mer spektakulär och kittlande underhållning, ökar, dramatiskt. Förfallet accelererar och för varje ny generation som lämnar utbildningssystemet med ett examensbevis som lovar runt men håller tunt minskar samhällets skydd mot okunskapens konsekvenser ytterligare. Sommaren är på väg. Det är examenstider. Det som skulle kunna vara bra, det som borde vara årets bästa tid, blir en plågsam väntan på den nödvändiga semestern som jag och alla andra lärare nu är i desperat behov av för att kunna rädda det som räddas kan. Jag vill och kan värna kunskapen och kvaliteten, men jag får inte, för systemet jag verkar i tvingar mig hålla god min i elakt spel. Cynismen känner inga gränser. Det saknas inte kunskap om det prekära läget, det saknas intresse. Enkla lösningar som passar för en polariserad debatt i Agenda, för att profilera sig och sitt parti, avlöser varandra och när resultaten uteblir skylls det än på lärarna, än på studenterna, än på grundskolan, på allt och alla. Utom på de verkligt skyldiga: Alla vi tillsammans och den kulturförnekande kultur vi skapar för att vi inte orkar se världen som den är och fungerar, för att vi hellre lever på en dröm om gränslös lycka (sänkt skatt och mer av allt), än i en vardag som fungerar.

Läser i gårdagens pappersutgåva av SvD om miljardsatsningar på högskolan som inte räckte till. Nej det är klart, om en verksamhet lider av svåra skador på grund av eftersatt underhåll och konsekvent underfinansiering (på grund av ett omöjligt effektiviseringsmål) som pågått under många år, kommer varje "satsning" att ätas upp av verksamhetens akuta behov. Extrapengar och satsningar ger bara avsedd effekt i välskötta system, och frågan är om det finns några sådana idag. 700 miljoner låter mycket, och i ett kort inslag i Agenda eller på en presskonferens går det att plocka poänger. Men ställ det i relation till vad Harriet Wallberg, som är chef för UKÄ, menar krävs: Fyra MILJARDER kronor, så inser alla som kan räkna (fast med den saken är det ju så klart illa ställt idag ...) att en satsning som understiger 4 000 000 000:- inte är någon SATSNING, bara en efterlängtad justering av inkomsterna till den rätta nivån, det vill säga den nivå som krävs för att upprätthålla verksamheten med bibehållen kvalitet.

I Dagens pappersutgåva av samma tidning läser jag om skolan, och ser en tydlig koppling till det jag bloggade om igår. Artikeln är skriven av filosofen Tove Österman och handlar om att Sverige aldrig kommer att kunna få en bra skola så länge antingen frihet ELLER disciplin betonas. Först när alla delar är på plats, och först när det råder balans och harmoni i verksamheten och mellan de olika delarna (rektor, lärare, elever, föräldrar, ekonomi och så vidare) kommer skolan att kunna ägna sig åt det skolan ska ägna sig åt: KUNSKAPSUTVECKLING. "Frihet förutsätter disciplin, elevcentrerad undervisning möjliggörs genom lärarauktoritet", det är ett citat som illustrerar exakt vad jag försökte visa på igår, dessa ord visar hur dialektik fungerar i praktiken. Antingen eller löser inga problem, bara både och!

Avslutar med en sista tanke som kan sägas knyta ihop ovanstående. Det handlar om debatten som rasar just nu (helt i enlighet med rådande medielogik, med rubriker, klickfester och publicitet som genererar reklamintäkter och som eldar på karriärer), om kulturmannen. Det är Ida Östenberg (docent i antikens kultur och samhällsliv) som skriver en helt lysande analys av Knausgård och det han SÄGER/SKRIVER. Äntligen någon som inte plockar enkla poänger, äntligen en artikel som utmanar intellektet och som är bildande. Den enda smolken i glädjebägaren är att jag befarar att orden och tankarna kommer att gå många förbi, för kunskapen om det hon skriver om håller som bekant på att utarmas. Vem bryr sig om Odysseus idag? Alldeles för få, vill jag hävda! Tack Östenberg, för en briljant analys av Knausgårds retorik.

Är det någonsin vår i cyklopernas land? Mja. Inte enligt Hesiodos iallafall. I hans ”Theogonin” är cykloperna barn till jorden (Gaia) och himlen (Uranos), av både fadern och titanen Kronos förpassade till underjordens dödsrike, Tartaros. Där saknas både äppelträd och blå himmel. Cykloperna befrias senare av Zeus, och som tack arbetar de härefter i gudens tjänst med att smida hans åskviggar. Cykloperna är kraftfulla smeder; tillsammans med Hefaistos/Vulcanus framställer de också Poseidons treudd, Hades osynlighetshjälm och Aeneas sköld. Cyklopernas land ligger i jordens inre; när de slår sina släggor mot städet dånar och frustar vulkanerna. Ofta placeras de på Sicilien där deras boning är Etna. Inte heller därinne blir det mycket till vår.

Mest känd av alla cykloper är Polyfemos. Hans land är en ö i utkanten av civilisationen dit Odysseus kommer seglande med sina mannar i den nionde sången av ”Odysséen”. De är laglösa och trotsiga, Polyfemos och hans gelikar, alltför primitiva och bekymmerslösa för att odla jorden. 

De lever som vilda herdar i sällskap av getter och får, tackor och baggar. De har inga gemensamma rättesnören och inga rådsmöten. Med varandra kommunicerar de mycket lite, de har inga bestämda uppfattningar och de tycks varken särskilt rädda eller arga. Grymma, brutala och svagt begåvade är de däremot. De är skräckinjagande monster, som till utseendet liknar skogbevuxna bergstoppar. Och de bor i grottor. Antikens cykloper var enögda, ociviliserade jättar som levde undangömt, i mörker. Polyfemos själv beskrivs hos Homeros som en kannibal, ett odjur. Varför, undrar man, liknar Knausgård Sverige och svensk debatt vid ett vårvackert cyklopernas land? Tänker han på den senare traditionen representerad av Theokritos, där Polyfemos vallar sina får och sjunger sånger till tröst för sin olyckliga kärlek till nymfen Galatea? Finns det något ytterligare, något förutom den trångsynta enögda blicken han är ute efter? En möjlig tolkning är att det handlar om det homeriska mötet mellan Odysseus och Polyfemos. Säkert känner ni till berättelsen. [...]

Hoppas kan man alltid, men jag befarar att den uppväxande generationen inte känner Homeros, i all fall inte tillräckligt mycket för att se och förstå vad Knausgård möjligen (högst troligt) menar, vilket utarmar debatten till pajkastning och en jakt på enkla poänger. Det är ett tecken på hur långt utarmningen av bildningen och kvaliteten i kunskapen har gått. Det krävs utbildning, erfarenhet och framförallt tid att ta något på allvar. Studier på högskolan är inga högskolestudier om tiden saknas och allvaret reduceras till ängslan inför att få godkänt på tentan. Intellektuell fostran går inte att effektivisera eller tvinga fram, den tar tid, kräver möda och kommer aldrig ur vaggan om arbetet inte tas på största allvar. Det krävs kunskap, förståelse och en vana att läsa svåra texter för att se det Östenberg ser.

Knausgård är inte den förste att använda cykloper som litterärt grepp. Välkänd är scenen i James Joyces ”Ulysses” där Leopold Bloom möter en självcentrerad trångsynt Polyfemosgestalt på en grottliknande Dublinpub. Odysseus attack mot Polyfemos brukas också för att i allegorisk form markera det egna skrivandets position gentemot tradition och konvention. Redan på 1100-talet tolkade Bernardus Silvestris Polyfemosepisoden som en liknelse över det glödande intellektets utplånande av närsynt fåfänga. Han byggde sina allegorier på 500-talsförfattaren Fulgentius, som skrev så här om cyklopen: ”Så med det enda ögat i pannan som ser och förstår intet utom fåfänga. Detta är vad den ytterst vise Odysseus utsläcker.” Knausgård är inte bara en vis Odysseus som sticker hål på cyklopens trångsynta fåfänga. Han är också del av en västerländsk tradition, där den homeriska berättelsen används som allegori för den nydanande litteraturens triumf. Det är snyggt gjort. Och det är ytterst kulturmannamässigt.

Ytterst lite är nytt under solen, det inser den som är bildad och tar kunskapen och analysförmågan på allvar. Och ett land blir aldrig bättre än befolkningens SAMLADE genomsnittliga kunskaper och kompetensen. Det är inte eliten som fostrar massan, det är ur folkdjupet talang och briljans slipas fram, genom tålamod, tid och transparens från alla.

Tar vi inte detta på allvar är risken står att det går med högskolan som det gick för fotbollen, som nu visar att det inte finns några enkla lösningar. Skandalen i FIFA är en plågsam påminnelse om att det inte finns några kakor som kan ätas och ha kvar samtidigt. Om det låter för bra för att vara sant, då är det för bra för att vara sant!

Dialektiken i praktiken

Dialektik är ett slags jonglerande av olika aspekter. En rörelse mellan, som handlar om upprätthållande av ... vad det nu är det handlar om. Dialektik är inte antingen eller, utan både och. Kultur är ett dialektiskt förhållande där delarna OCH deras relationer är LIKA viktiga för förståelsen av helheten. Kultur är inte du eller jag utan vi och de sammanhang vi ingår i. Så känns det kanske inte, men det är så det är. Det går inte att säga att forskning visar detta, för det sättet att se på kunskap handlar om antingen eller. Kulturen vi lever i och med har svårt för dialektik. Därför tenderar kulturen att förneka sig själv, för att rådande ontologi bygger på tanken om renhet, att delarna rymmer all kunskap som behövs för att förklara helheten. Kulturen bryr sig dock föga om människans ontologier, den är som den är och fungerar som den gör. Och vill vi på allvar förstå kulturen måste vi acceptera den på sina egna premisser. Det är svårt, liksom det är svårt att hantera dialektik. Men, som jag brukar säga till studenterna, att det är svårt varken kan eller får hindra oss försöka. Vore det inte svårt behövdes ingen högre utbildning, ingen forskning.

Ett begreppspar som jag använder för att förstå dialektik/kultur är frekvens och resonans. Och det kan också användas för att förstå kunskap och pedagogik på ett bättre sätt, det vill säga ett sätt som harmonierar mer med hur det är, än med hur människor vill att det ska vara. Frekvens är det sätt som radion använder för att överföra information. Frekvens handlar om överföring från en till en annan utan förvanskning eller förlust. Resonans är det som händer när till exempel en gitarrsträng slås an, är svängningarna som uppstår mellan lådan och strängen, är skapande av information i mellanrummet och överföringen. Resonans går inte fullt ut att kontrollera. Fin akustik kan man planera för och hoppas på, men den går inte att beställa fram. Frekvenser bär dock budskapet oförvanskat från sändare till mottagare. Håll kvar den bilden, och tänk på dagens skola och högre utbildning. Tänk på politikernas tal om och syn på skolan som verksamhet.

Dagens skola tvingas på en syn på kunskap och pedagogik som är allt annat än dialektisk. Alla som uttalar sig om och bestämmer över skolan, utom läraren i skolsalen och undervisningssituationen eller forskaren i sökandet efter ny kunskap, kan upprätthålla den fatala illusionen om att kunskapsutveckling är en linjär process och att lärande handlar om rak överföring av information. Politikens ekonomiska fokus tvingar fram en retorik, som när den framförs av den som har makt påverkar synen på kulturen, skolan, kunskapen. Makt korrumperar allt och alla, som bekant, och detta påverkar den kollektiva uppfattningen, vad som är möjligt att säga och tänka offentligt om kultur, skola och kunskap. Eftersom kultur är delad, eftersom kulturen uppstår mellan och eftersom den aldrig är entydig utan vag, till sin natur, kommer kulturen alltid att gå att manipulera (det behöver inte och är sällan medvetet). Det är vad jag ser när jag studerar dagens skola och samhälle. Överallt en ontologi som påverkar synen på vad som är möjligt att göra och hur det ska förstås. Och hur olyckligt det än är vore det märkligt om skolan gick fri från påverkan. Det har bestämts, eller det är den rådande uppfattningen, att kunskap är information och att pedagogik handlar om att så snabbt och effektivt som möjligt och med minimal informationsförlust överföra den av systemet påbjudna kunskapen.

Forskning visar, är ett uttalande som bara blir meningsfullt inom rådande paradigm, är en tanke som utgår från en antingen-eller-ontologi. Det går så länge det går skulle man kunna säga, så länge ontologin accepteras utan ifrågasättande. Så länge det finns ett sammanhang som överbryggar problemen som hela tiden uppstår när tankar ska överföras till verkligheten och livets komplexitet. Forskning visar är maktens sätt att platta till allt motstånd och forskningen som visar det makten vill eller som kan användas för att legitimera beslut, till exempel om skolan, blir verktyg i det (kulturförnekande) spelet som upprätthåller rådande ontologi. Verkligheten visar, säger vi aldrig. Av det enkla skälet att verkligheten är allt för komplex för att hämta stöd från. Min verklighet är inte din, inte nödvändigtvis. Det måste man förstå för att kunna hantera en dialektisk syn på kunskap och för att kunna arbeta med en pedagogik som insett att lärande inte handlar om överföring av information och som accepterar resonans i systemet.

Kultur är dialektik, oavsett vad människorna som lever i och med kulturen tänker om den och ser den som. Kulturen går att förneka, men den går aldrig att undfly. Därför får vi inte den skola vi vill ha eller bestämmer oss för, utan den skola vi förtjänar. Det är fullt möjligt att effektivisera skolan och implementera system för effektiv informationsöverföring. Beslut om obligatorisk skolgång, kortare lov för att snabba på processen, genomströmningskrav och prestationspengar. Det är en smal sak att lotsa ett beslut genom riksdagen, lite svårare är det att genomföra reformerna i praktiken (men det går, det bevisade Björklund). Dock är det omöjligt att kontrollera UTFALLET, KUNSKAPEN och LÄRANDET. Kulturen bryr sig inte om människornas syn på den, kulturen blir till i samspel mellan delarna som bygger den och är ett resultat av kontexten som helhet.

Dialektik är en praktik som är medveten om sina egna begränsningar. Ett sätt att se på lärande och kunskapsutveckling som bygger på erfarenhet och kritiskt tänkande kring det som är, snarare än på noga utvalda forskningsresultat som stödjer den tes man bestämt sig för på förhand. Livet kan inte kontrolleras, det kan bara hanteras. Först när den synen, den ontologin får genomslag i skolan är en annan pedagogik än den rådande möjlig, först då kan en annan syn på kunskap växa fram. Först när vi lärt oss hantera dialektiken i praktiken och när den omsätts i politik är en annan skola, ett annat samhälle möjligt. Först när kulturen accepteras och fler börjar intressera sig för den, istället för att förneka den, kommer ett mer hållbart samhälle kunna byggas.