Tar nya tag

Har inte bloggat på ett tag. På en vecka. Har semester, och behövde lite ledigt. Bara vara, för att samla kraft och hitta uppslag. Dämma upp lite inspiration. Inte så att jag ser ämnen sina, eller att det börjar kännas jobbigt. Tvärt om. Men det får inte gå slentrian i skrivandet. Här vill jag vara fri och tänka höga tankar, för mig själv och för andra, för samhället. Bloggandet hjälper mig i min forskargärning, och det utvecklar och upprätthåller förmågan att skriva. 

Dags att ta nya tag. Dags att blogga mer regelbundet. Ett utmärkt sätt att komma igång med arbetet, som pockar på uppmärksamhet. Snart är läsåret igång. Annorlunda utmaningar, nya föreläsningar, andra typer av studenter och nya kollegor. Visst är det dystert att tvingas konstatera att det inte kommer att startas någon ny kulturvetarutbildning här, denna termin. Samtidigt är det spännande att få nya saker att bita i. Utvecklas måste man, ständigt. Längtar tillbaka till vardag, även om sommaren varit fin, också. Så har det inte alltid varit. Jag trivs med både ledighet och jobb. En ynnest.

Letar på nätet, i dagens tidningar, efter uppslag till något att skriva om/utifrån. Hittar följande, på DN. Det handlar om förväntningarna på kommande forskningsproposition. Författat av företrädare för Stockholms Universitet. Det borde inte behöva sägas. Ändå är det viktigt, och måste påpekas. Det säger något om samhället idag, om rådande värderingar och kunskapssyn. Att detta måste skrivas i dagens största tidning, det säger något om synen på samhället, och på människan. Säger något, eller ganska mycket, om Sverige idag.

Sverige har inte råd att försumma sin grundforskning kring alla dessa nyckelfrågor. Svaren är av avgörande betydelse för samhällsutvecklingen och framtiden. Universitet, högskolor och forskningsfinansiärer har länge pekat på vinsterna med humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och lyft fram farorna med alltför ensidiga forskningsmiljöer. Om Sverige fortsatt ska vara en ledande forskningsnation är det hög tid för en kraftfull satsning på forskningen inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga området i den kommande forskningspropositionen.

Det är självklart, men måste ändå sägas. Och allt talar för att önskemålen inte kommer att infrias. Oddsen är låga på att farhågorna kommer att besannas. Synen på forskning är otroligt smal. Innovationer med ekonomisk potential är vad man vill ha. Det är vad alla satsningar syftar till. Det är uppmaningen från regeringen, och från oppositionen, (som det verkar). Pengar för pengarnas skull är målet, visionen. Fruktansvärt kortsiktigt är vad det är! Håller med artikelförfattarna (Kåre Bremer;
rektor Stockholms universitet. Lena Gerholm; prorektor Stockholms universitet. Astrid Söderbergh Widding; vicerektor Stockholms universitet) om att,

Forskning är en investering för framtiden. Men vi saknar en bredare syn på samhällsnyttan av forskning. Med regeringens ensidiga fokus på medicin och teknik riskerar vi att tappa den bredd och akademiska pluralism som är nödvändig för att tolka och förstå vår samtid, historia och framtid. Humanvetenskaperna hjälper oss att förstå vad det innebär att vara människa i vår allt mer komplexa värld. De ger oss grunderna för att utveckla det öppna och demokratiska samhället. Breda kunskaps- och forskningsmiljöer är också nödvändiga förutsättningar för den kreativitet som ger utveckling och tillväxt. Humanistisk-samhällsvetenskapliga satsningar har ofta direkta samhälleliga, ekonomiska, juridiska och kulturella konsekvenser. Bredden är oumbärlig för att sätta kunskap i ett sammanhang

Samhällen är organismer som finns och förändras enligt sin egen logik. Det vet och förstår vi som forskar om detta, och det är värdefull kunskap som behöver spridas för att samhället skall kunna utvecklas. Pengar är viktigt, men utan kunskap om och förståelse för rådande förutsättningar är det meningslöst att försöka förmera kapital. Det som att köpa en större och flottare bil till någon som inte har körkort. Visst kan man imponera på grannarna, men den är värdelös på alla andra sätt. Kan man inte köra är det bättre att skaffa sig en cykel, och att arbeta hårt med att nå kunskap om hur man kör. Och då kanske man kommer till slutsatsen att det är bättre att åka tåg.

Kunskap uppstår i och är till för att utveckla, sammanhang. Överallt, alltid: Sammanhang! Att lägga alla ägg i samma korg är farligt. Och kunskap som gått förlorad kostar gigantiska summor att återta. Det som ser ut som en vinst, pengarna man "tjänar" på att lägga alla resurser på forskning som ger ekonomisk vinst på kort sikt, är i själva verket ett gigantiskt risktagande och en hänsynslös kapitalförstöring.

Detta har sagts av så många, så länge, att det snart riskerar att urvattna kärnan i budskapet. Det handlar inte om egenintresse för humanioraforskare, det handlar om samhällets långsiktiga överlevnad. Det handlar om alla oss, tillsammans. Om hela det sammanhang där vi lever och verkar, oavsett var vi gör och hur vi tänker. Det är själva det fundament som allt annat vilar på som regeringen gamblar med. Vårt gemensamma kapital är det som ansvariga satsar på, enligt en dåligt underbyggd strategi som på inget sätt är forskningsförankrad.

Kunskap är en angelägenhet för alla. Forskning är inte ett sätt att tjäna pengar, det är ett sätt att skapa förutsättningar för mänskligt liv, och för kapitalutveckling på lång sikt.

Så där, nu fick jag inspiration till och energi för att blogga vidare. Återkommer inom kort med fler, och andra tankar. Om: Kunskap, filosofi, människor, kultur, samhälle, hållbarhet och annat som är angeläget för alla oss som lever här och nu i det sammanhang som (än så länge) känns igen som Sverige.

Kartan och rörelsen

Slutet på semestern närmar sig. Vi ville ut, och upp. Sverige är vackert, och att hyra bil är frihet för mig. Så nu sitter jag här på hotellet i Askersund. Ute lyser solen och det ser ut att bli en fin dag på vägarna. Vi har ingen annan plan än att ta oss norr, typ. När och på de vägar det passar, oss. Tillsammans gör vi resan till vad den blir. Kompromissar och gör det bästa av det vi har. Jag är ingen löpare, det är Annika. Därför fick jag tid att blogga.

Tänkte skriva lite friare reflektioner kring de poster om Deleuze och Guattari som skrivits här på senare tid, och ställa erfarenheterna i relation till det arbete, den akademi som närmar sig allt mer och så smått börjar pocka på uppmärksamhet. Tänkte skriva om vikten och behovet av samarbete, om en annan organisering av kunskapsproduktion. Det finns oerhört mycket att lära, i och genom Tusen Platåer. Många viktiga erfarenheter att göra och upptäckter som kan vara användbara. Både ifråga om samhällsorganisering och för kunskapsproduktion.

Väldigt få ting och fenomen, aktörer i världen är avskurna från allt anat. Vi, alla människor, blir till i samma process som den värld vi lever i. Tankar och materia är två sidor av samma sak, de påverkar varandra. Som för oss här om en stund, när vi ätit frukost och ska bege oss. Vi gör idag på samma sätt som vi gjorde igår. Vi sätter oss i bilen och plockar fram kartan, sedan börjar vi förhandla om mål och om väg. Och vad är inte det om ett slags spel mellan territorialiserad kunskap och rörelse. Samma gäller för kunskap, den utgår från modeller och skapas i laboratorier eller datorer. Men för att bli användbar krävs att den sätts i verket. Kunskap måste omsättas, kommuniceras vara del av interaktioner för att bli kunskap. Den är aldrig sann eller falsk, den antingen fungerar till det den var tänkt, eller också inte.

Royal Science (och nu generaliserar jag å det grövsta) iakttar och utvecklar modeller och gör uträkningar utifrån begränsade utsnitt av den samlade empiri som världen består av. Royal Science skapar förklaringar. Metoderna man förfogar över hjälper oss att se mekaniken bakom världens blivande. Royal Science förmedlar insikt om naturlagar och kausala samband. Det är värdefull kunskap, men det är statisk kunskap. Royal Science skapar kartor att orientera sig med hjälp av.

Världen blir till i rörelse, allt förändras. Naturlagarna förändras förmodligen inte, men det får framtiden utvisa. Om det kan vi inget veta, bestämt. Att strida om kunskap är aldrig konstruktivt, det är förödande. För det som fungerar, det fungerar, oavsett åsikt om förslaget till svar på frågan. Men det var rörelse det handlade om. Liv är och blir till, i rörelse. Vardagen levs i rörelse. Tankar förändras. Kunskap visar sig inadekvat när den testas. Människan, världen, allt handlar om rörelse, förändring. Det glömmer man lätt när man lever sitt liv i laboratorier och när man konstruerar modeller, speciellt om arbetet är framgångsrikt. Men faktum kvarstår. Rörelse är den enda som är konstant i världen.

Kultur är rörelse på ett mer lättförståeligt sätt än fysik och geologi. Kultur förändras på samma sätt som evolutionen. Och därför är det intressant att se att det finns fler paralleller till biologisk vetenskap än till fysik. I den modell som jag skissar på för att beskriva vetenskapen befinner sig fysik nära den punkt i kontinuumet där sammanhållningen är närmast total. Biologin ligger en bit åt andra hållet, och kulturvetenskapen (generalisering och min högst personliga åsikt) ligger nära upplösningens pol. Orsaken är att kulturvetaren så tydligt har att hantera rörelse, och då är rigida kunskaper värdelösa. Människor är aldrig si eller så, de blir till och skapar mer eller mindre varaktiga mönster för att kunna hantera vardagen, i och genom interaktion. Kultur förändras ständigt, och kunskapen om kultur är altid en färskvara även om mönstren kan uppvisa häpnadsväckande tröghet från tid till annan. Plötsligt händer dock något, som skapar helt nya förutsättningar. Då går förändringen av tankarna och de kulturella mönstren snabbt.

Kulturvetenskap förmedlar förståelse för förändringens konsekvenser, för levt liv. Kulturvetaren hanterar rörelse. Därför är det en minor science, en nomadologi. En vetenskap som följer med och som anpassar sig efter det som är givet. Royal Science anpassar och utvecklar verktyg och modeller för sådan verksamhet. Båda behövs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Båda är olika, men lika viktiga för mänsklighetens och livets, på planeten jorden, överlevnad. Tillsammans borde man arbeta mer, över gränser. Man borde lyssna på varandras insikter. Man borde samverka mycket mer. Det är vad Arbetsintegrerat Lärande handlar om. Det är vad jag ska arbeta vidare med under hösten. Sedan, när semestern är slut. När rörelsen avstannat något, när kartan lagts i sitt fodral och bilen lämnats åter.

Royal Science har i detta samarbete uppgiften att rita kartor. Med hjälp av den kunskap vi har om världen och terrängen vi rör oss i kan man skapa kartor. Men kartan kan och får inte förväxlas med verkligheten. Kartan är ett ett förslag till förklaring, oavsett vad den beskriver. Kartan är ett verktyg för att rörelsen skall resultera i önskat resultat. Och rörelsen är minor science uppgift att förstå och hantera. Så skulle akademin kunna vara organiserad. Så skulle tvärvetenskapligt samarbete kunna läggas upp.

Tillsammans, i och genom interaktion mellan varandra, mellan världen och tankarna som väcks kulturellt, skapar vi världen. Allt och alla vi som finns här just nu. Gemensamt, ömsesidigt och i samverkan. Förstår vi det ökar chanserna betydligt till att hållbarhet uppnås.

Vi behöver både bra och användbara kartor, och förmågan att orientera sig i en föränderlig värld. Livet är och blir i rörelse, och med användbara kartor ökar chansen att vi når målet, även om det också kan förändras under vägs. Det är vad Krigsmaskinen handlar om, om kombinationer av statsbyggande och nomader, om inteteraktion mellan Royal och minior Science.

Funderar vidare på det under (hotell)frukosten och på den fortsatta resan. Återkommer när tid och möjlighet erbjuds, under vägs.

Tänker med Deleuze XV

Fred, är det verkligen det vi vill ha: Till VARJE TÄNKBART pris? Frågan ställdes av Hola Bandola Band på 1970-talet, och som jag förstår det är frågan lätt anstruken av revolutionsromatik. Fast kanske ändå inte, för är det alltid värt priset man måste betala för att upprätthålla fred, eller kan krig vara en lösning på vissa problem? Syrien är ett land där frågan ställs på sin spets just nu. Är fred viktigare där, än frihet för folket? Plötsligt är det inte så enkelt att svara kategoriskt på frågan. Krig är en konsekvens av levt liv. Inte en oundviklig konsekvens, men ett utfall av den tillblivelseprocess som alla är en del av. Oavsett hur man svarar är det ett komplext problem som man måste förhålla sig till.

Krig driver utveckling och innovationer. Krig, hävdar vissa teoretiker och samhällsforskare, utgör normen för mycket av det vi tar för givet i vardagen. Varför talar vi annars om CIVILingenjörer och CIVILekonomer? Kriget har ibland, under perioder av historien varit närmast synonym med statsbildning och samhället. När man under 1600-talet satte en armé i rörelse påverkades allt och alla inom en stor radie. Behoven av mat, underhåll och ekonomiska resurser, vilket krävdes för att hålla maskineriet igång, tvingade fram en enorm förmåga till agens som bokstavligen omformade omgivningen både mentalt och fysiskt.

Att Deleuze och Guattari ägnar en stor del av sitt centrala verk, Tusen Platåer, åt krig är ingen slump. Vill man förstå samhället och de principer som driver förändring, samt förutsättningar och hinder för utveckling, är kunskaper och insikter om krig oundgängliga. Och något hände uppenbarligen i mötet mellan bofasta och vandrare, något som bland annat påverkade sättet att bedriva krig. Siffror har en hel del med saken att göra, rent konkret, om man ska tro Deluze och Guattari (och det ska man, menar jag).

Det numrerande Numret, det vill säga den autonoma aritmetiska organisationen, implicerar varken en högre grad av abstraktion eller stora kvantiteter. Det relaterar bara till de möjlighetsbetingelser som skapats av nomadismen och till de betingelser för verkställande som utgörs av krigsmaskinen.

Aritmetik är räknande i vardagen. Mer avancerad mattematik än så krävs inte för att hantera grupper av individer, i strid och i vardagen. Nomadernas sätt att organisera krig utgår från mindre relativt autonoma enheter bestående av individer med egenskaper som kompletterar varandra. Beroende på hur individerna sluter sig samman och relaterat till omgivningen och de problem gruppen ställs inför, kommer utfallet, konsekvensen av organiserandet, att ge upphov till olika utfall. Poängen här är dock att det inte behövs någon speciellt avancerad mattematik för att få det hela att fungera, inte för nomader som rör sig i terrängen.

Det är i Statens arméer som problemet med att behandla stora kvantiteter uppstår i relation till andra materier, under det att krigsmaskinen opererar med små kvantiteter som den behandlar med numrerande nummer. Dessa nummer uppträder så snart man distribuerar något i rummet i stället för att dela upp rummet och distribuera rummet självt. Numret blir ett subjekt.

När staten skall försvaras krävs fler soldater och en annan organisering av trupperna. Andra verktyg, och en annan mattematik. Även detta ger upphov till konsekvenser. Inga verktyg är neutrala, allt som ingår i helheten påverkar, allt annat. Staten ger siffrorna andra innebörder, laddar dem med agens.

Numrets oberoende i förhållande till rummet är inte resultat av en abstraktion, utan av det släta rummets natur, vilket ockuperas utan att själv räknas. Numret är inte längre ett sätt att räkna eller att mäta, utan ett sätt att röra sig: det är numret själv som rör sig genom det släta rummet.

Mattematiken bryter sig loss från territoriet och börjar leva sitt eget liv. Det är en effekt av statens behov, en konsekvens av att människor organiserar sina liv på andra sätt och i andra dimensioner/skalor. Liksom kultur som är ett fenomen som uppstår på en annan skalnivå än enskilda individer, uppstår en ny mattematik som i sin tur påverkar dem som skapade den i en process av ömsesidig tillblivelse.

Otvivelaktigt har det släta rummet sin geometri: men som vi sett är det en mindre, operativ geometri, en dragets geometri. Ju mer oberoende rummet är av en metrik, desto mer oberoende är numret av rummet. Geometri såsom kunglig vetenskap har föga användning av krigsmaskinen (dess enda användning är i Statsarméer och för sedentär fortifikation, men den driver generalerna in i allvarliga nederlag).

Konsekvenser, som sagt. Det går inte att välja och vraka mellan de konsekvenser man önskar, och de man inte vill ha. Världen kommer i paket, och är en medicin som måste sväljas i sin helhet. På gott och ont, allt eller inget. Det glömmer vi konsekvent bort när vi organiserar och omorganiserar samhället vi lever i. Vi väljer att bara se till de positiva konsekvenserna och bortser från de negativa. Det är ett stort problem, speciellt i tider när invånarnas intresse för politik dalar. Vaksamhet och kritiskt tänkande, i kombination med insikter om att det är helheter och sammanhang som bestämmer innebörder och som reglera horisonten av möjligheter och begränsningar.

Numret blir en princip närhelst det ockuperar ett slätt rum och träder in i det som ett subjekt i stället för att mäta ett räfflat rum.

När en uppsättning verktyg överförs till en annan miljö än den de skapats i och för händer något, med både verktygen och miljön. Samproduktion av liv och ömsesidig tillblivelse var det, överallt, alltid. Inget är isolerat från något annat.

Numret är den rörliga ockuperande kroppen, det rörliga i det släta rummet, i motsats till det orörligas geometri i det räfflade rummet. Den nomadiska numeriska enheten är den ambulerande elden och inte tältet, vilket fortfarande är alltför orörligt: ”Elden vinner över jurtan”. Det numrerande numret är inte längre underkastat metriska bestämningar eller geometriska dimensioner, utan har bara en dynamisk relation till geografiska riktningar: det är ett riktningsnummer, inte eller dimensionalt eller metriskt nummer. Den nomadiska organisationen är oupplösligen aritmetisk och riktningsbaserad; det finns kvantiteter överallt, tiotal, hundratal, riktningar överallt, vänster, höger: den numeriske hövdingen är också hövding över höger och vänster.

Nomaden lever i och av rörelse. Staten är stationär. Två sätt att leva som skapar olika behov, olika verktyg att lösa kontextspecifika problem med hjälp av. Två olika sätt att förstå och bestämma världen. Anpassa tankar och liv efter terrängen, eller anpassa terrängen efter liv och tanke? Upplösande och fasthållande. Nomadologiskt minor science, eller Royal Science? Kombinationer av dessa olika strategier och sätt att se på kunskap kommer obönhörligen att påverka båda. För att lyckas krävs att man samtalar, det vill säga utbyter tankar och erfarenheter i en anda av samförstånd och med fokus på att finna konstruktiva lösningar, istället för att strida om vem som är bäst och vem som ska vinna. Jag, jag, jag och strävan efter att bli bäst bör ersättas med vi, med fokus på världen och framtiden. Hållbarhet kräver något annat än tron på eviga framsteg, nämligen ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet och insikt om det oväntat oväntades betydelse för vardagen.

Det numrerande numret är rytmiskt och inte harmoniskt. Det är inte relaterat till takt eller mått: det är bara i Statens arméer, av skäl som har att göra med disciplin och uppvisning, som man går i takt; den autonoma numeriska organisationen finner sin mening annorstädes, varhelst det blir nödvändigt att etablera en förflyttningsordning på stäppen eller i öknen – där skogsfolkets släktskap och Statens figurer förlorar sin relevans.

Ute i terrängen, det sammanhang där krig utförs, där tvingas de stridande enheterna att anpassa sig. Soldaterna blir nomader, för sin överlevnads skull. Tänker på generalerna under första världskriget som tänkte sig att man skulle kunna bedriva ett mattematiskt krig, och på konsekvenserna av skyttegravarna på västfronten där man stod i ordnade led och besköt varandra. Där och då skulle man kunna tänka sig att man drog erfarenheter, att man lärde sig. Men icke. Kanske kriget inte kan vara en plats för eftertanke? Men hur är det då med klimathotet? Jag tror inte det kan lösas med hjälp av Royal Science, det är en utmaning som kräver nomadologiska lösningar. Anpassning av liv och tanke, ödmjukhet.

Betänk att min text handlar om mitt samhälle, min samtid. Sverige, här och nu. Deleuze och Guattari skriver om annat än vag tänker på. Detta är bloggposter där deras texter används som verktyg. Min text är inte en förklaring av deras arbeten, inga uttolkningar av deras filosofi. Jag bestämmer vilka problem jag vill lösa, med hjälp de verktyg som Deleuze och Guattari presenterar. Associationer och slump är viktiga instrument i arbetet, och målet är ökad förståelse för både deras filosofi och den värld jag lever i. Om någon vill kommentera och dela med sig av egna tankar, kritisera eller bygga vidare är det tillåtet, välkommet och en uttrycklig önskan från min sida. Tillsammans bygger vi den värld och den framtid som utgör förutsättningen för levt liv, för kultur.

”Han gick med den slumpartade gång som alstrade endast de ljud som var naturliga i öknen. Inget i hans gång skulle indikera att mänskligt kött förflyttade sig. Det var ett sätt att gå så djupt rotat i honom att han inte behövde tänka på det. Fötterna gick av sig själva, utan någon urskiljbar rytm.”

Jag ser här ett slags programförklaring till en minor science. Konturerna till ett alternativt förhållningssätt till världen, ett komplement till det vi har och använder.

I krigsmaskinen och den nomadiska existensen är numret inte längre numrerat, utan blir ett Chiffer, och det är i denna kapacitet som det bildar en ”kåranda” och uppfinner hemligheten och allt som följer av den (strategi, spionage, krigslister, bakhåll, diplomati, etc).

Inför de hot vi alla, kollektivt, står inför. Krävs andra verktyg än dem jag hör ropas på idag, andra strategier än dem politikerna satsar på. Inte som alternativ, utan som komplement. Tillsammans, och med hjälp av de samlade kompetenser vi förfogar över, inte genom att toppa laget och begränsa uppsättningen av verktyg, kan vi lösa mer än om vi renodlar och väljer en strategi.

Tänker med Deleuze XIV

Verktyg för att förstå levt liv. Sådana letar jag ständigt efter. Ingen äger sanningen om kultur, det enda man kan veta är vad som fungerar, och kvaliteten i och med insikterna gör först att avgöra i efterhand, utifrån de konsekvenser som förslagen till svar ger upphov till. Sanningen om samhället är alltid av karaktären; låt oss tänka oss följande, så får vi se hur det fungerar. Inget går att säga säkert. Sanningen är aldrig given, den uppstår i en process som är allt annat än linjär och mekanisk. Den är maskiniskt icke-linjär, och blir till, och till, och till. Vad vi har att göra med är komplexa händelsekedjor, arbiträra tillblivelser; Kultur.

Verktyg för att förstå kultur, användbara verktyg som hjälper mig att se mer än vad jag förmår på egen hand, hittar jag hos filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari. Båda är döda nu, och ingen av dem hade en aning om vad som skulle komma efter det att de lämnat livet. Men de visste att det även här och nu, liksom där och då, skulle behövas verktyg för att förstå, kultur.

Denna sommar har jag tagit på mig uppgiften att ta hjälp av Deleuze och Guattari för att se hur deras verktyg står sig, som hjälp i arbetet att förstå levt liv. Jag hade kunnat välja vilken text sin helst, egentligen, men jag valde ett kapitel från Mille Plateaux som finns översatt till svenska (se tidigare bloggposter för exakt referens), för att underlätta för den som själv vill botanisera bland deras texter. Detta är således inte en serie texter som Deleuze och Guattari, det är en serie texter där deras verktyg används för att förstå det samhälle som just nu blir till framför ögonen på mig och på oss som lever här och nu.

Ända tills nu har vi känt tre typer av organisation av människor: släktskapsmässig, territoriell och numerisk.

Ja, jo, så är det nog. Jag kan i alla fall inte komma på några andra sätt. Klass, hur är det med det? Sexualitet? Fast det är kanske inte organiserande principer, det handlar mer om delade erfarenheter. Och det är inte vad som bygger samhällen, det är snarare egenskaper som samhällen har att organisera, skydda och dra nytta av.

Släktskapsorganisationen tillåter oss att definiera de så kallade primitiva samhällena. Klanens släktskap är väsentligen segment i rörelse; de smälter samman och splittras upp, och varierar beroende på vilken anfader som tas i anspråk, på uppgiften och omständigheterna.

Släkten håller på att spela ut sin roll; här, idag. Majoriteten av Sveriges befolkning har en svag koppling till sina släktingar. Det är i alla fall min erfarenhet. Så har det så klart inte alltid varit, men det är så nu. Det kan bli så igen, men som förklaring till och verktyg för att förstå Sverige idag fungerar det dåligt.

Givetvis spelar nummer en viktig roll i att bestämma släktskap eller i att etablera nya släktskap. Samma sak gäller jorden, eftersom en klansegmentaritet dubbleras av en stamsegmentaritet. Jorden är framför allt den materia på vilken släktskapens dynamik skrivs in, och numret är ett redskap för denna inskription: släktskapen skrivs på jorden med numret, vilket skapar en typ av ”geodesi”.

I mitt pass står det Gamlestadens församling, och jag har en emotionell koppling till det territoriet, till den bit land som döpts till Gamlestaden. Där är min far född, liksom jag. Min mor är född i Malmö, och det var den första staden jag upptäckte på egen hand, genom ändlösa promenader som ung, i samband med besök hos min mormor som bodde där (även om hon var född på Öland, och en gång i ungdomen var på väg att emigrera till USA, som sin syster). Territorier är viktiga, även om det allt mer sällan strids om dem. Marken har förlorat en hel del av sitt forna ekonomiska värde. Det är inte genom att äga land som välstånd genereras, vilket Islands ekonomiska under under början av 2000-talet vittnar om. Okej, vi bor i Sverige, men även de som inte lever här kan känna sig lika mycket som svenskar och känna lika mycket för Sverige som jag gör för Gamlestaden. Platsen har en större imaginär betydelse, än den har en territoriell. Jag är jag, vart jag än är. Och där jag lägger min hatt, där har jag mitt hem. Det är åtminstone mer så idag än det var för bara några generationer sedan.

Internet är också en plats. En virtuell plats som man kan ta med sig, och som man kan omforma efter eget huvud. Territorier har blivit ett relativt begrepp, som en konsekvens av tekniska uppfinningar och många olika aktörers interaktion och agerande. Inget är, allt blir till, och förändras. Samhälle och kultur är komplexa helheter.  

Allt förändras med Statssamhällena: det sägs ofta att den territoriella principen blir dominant. Man kunde också tala om deterritorialisering, eftersom jorden blir ett objekt i stället för ett aktivt materiellt element i kombination med släktskapet.

Deterritorialiseingen av platsen har accentuerats efter det att Deleuze och Guattari försvann från scenen. Tänk datorer och internet, på hur de har förändrat rörelsemönstret i rummet, och hur själva rummet förändrats på grund av flygets utveckling och västvärldens ekonomiska utveckling. Det lokala är globalt, och det globala är lokalt. Allt går in i och ut ur vartannat. Allt förändras och blir till längs olika vektorer, maskiniskt.

Egendomen är just den deterritorialiserade relationen mellan den mänskliga tillvaron och jorden: detta gäller oavsett om egendomen är en tillhörighet till Staten som läggs över det konstanta ägande som tillkommer en släktgemenskap eller om den är en privategendom som tillhör individer som bildar en ny gemenskap. I båda fallen (i enlighet med Statens två poler) ersätts geodesin med en överkodning av jorden.

Jorden är den grund allt annat vilar på. Det är lätt att glömma det, men ack så viktigt att inte göra det. Glömma, för det skulle innebära risker. Glömmer vi, kollektivt, bort det faktum att jorden är den enda plats i universum som det går att leva som människa på, då är vi illa ute. Alla vi som lever här och nu. Klimatfrågan är således viktigare än allt annat, för den både uppmärksammar riskerna och bär på frön till lösningen av problemen.

Utvecklas stater som anser sig kunna bortse från klimatet, som utvecklar fallenhet för andra prioriteringar. Ekonomisk tillväxt, till varje pris, till exempel. Stater som lägger stora arealer under sin makt och som lockar stora skaror av människor till sig. Då ökar risken att mänskligheten går mot undergång. Och den risken ligger inbäddad i den process som det levda liv som vi kan iaktta här och nu blir till genom. Det finns emellertid ingen teleologi inbyggd i processen, den är öppen och rör sig i den riktning den själv, som helhet betraktad, bestämmer. Ingen styr, allt blir till maskiniskt.

Givetvis förblir släktskapsrelationer viktiga och numren får sin egen betydelse. Men vad som träder i förgrunden är en ”territorial” organisation, i den meningen att alla segment, oavsett om det rör sig om släktskap, land eller nummer, tas upp i ett astronomiskt rum eller en geometrisk extension som överkodar dem. Detta sker förvisso inte på samma sätt i den arkaiska imperiala Staten som i de moderna Staterna. Den arkaiska Staten innefattar ett spatium med en höjdpunkt, ett differentierat rum med djup och nivåer, under det att de moderna Staterna (med början i den grekiska stadsstaten) utvecklar ett homogent extensio med ett immanent centrum, delbara homologa delar och symmetriska och reversibla relationer.

Människan är kollektiv. Begreppet människa är meningslöst i bestämd form singular, det får sin mening i och genom interaktion. Sammanhangen bestämmer vem vi blir, aldrig jag, eller du. Människa består av och blir till genom 100% arv, och samtidigt 100% miljö. Sammanhanget avgör vilka genetiska anlag som aktiveras och hur de svarar mot omgivningens krav. Jorden snurrar sina varv i Universum. Tellus, liksom jag och du, består av materia. Av jord är vi komna, jord skall vi åter varda. Territorier spelar roll, och kommer att göra så under överskådlig tid.  

Dessa två modeller, den astronomiska och den geometriska, kan förvisso vara tätt sammanflätade; men till och med när de antas föreligga i ren form medför båda att släktskapen och numren underkastas en metrisk makt, sådan som den uppträder antingen i det imperiala spatium eller i det politiska extensio.

Nummer är viktiga, och blir allt viktigare i takt med att nätets betydelse ökar för allt fler.

Aritmetik och nummer har alltid spelat en avgörande roll i Statsapparaten: detta är fallet till och med i den imperiala byråkratin och dess tre sammanlänkade operationer, folkräkning, valcensus och val.

Och, inte att förglömma, Internet som ännu inte fanns annat än möjligen på ritbordet när Deleuze och Guattari arbetade med sina texter och verktyg för analys av bland annat kultur. Aritmetik, mattematikens praktiska gren. Levt liv kräver ständiga räkneoperationer, för att inte tala om tekniken som allt mer invaderar vår vardag. Pengar blir allt mer siffror och allt mindre materia, till exempel. Och allt hänger ihop, interagerar och blir till i samma process av blivande.

Detta gäller än mer för de moderna Statsformerna, vilka för sin utveckling begagnade sig av alla kalkyleringstekniker som dök upp på gränsen mellan matematiken och den sociala teknologin (det finns en hel social kalkyl som grundval för den politiska ekonomin, demografin, arbetets organisation, etc).

Socialt ingenjörsskap, skattebaser,arbetslöshetssiffror och ersättningsnivåer i trygghetssystemen. Försäkringsbranschen, allt bestäms av kalkyler och uträkningar. Det ger en falsk känsla av kontroll och förutsägbarhet. I normalfallet går det mesta att räkna på, men det är farligt att slå sig till ro med räknandet. Förr eller senare dyker oundvikligen det oväntat oväntade upp, och allt förändras. Det kan man inte räkna på, och därför bör man räkna med försiktighet. Man bör räkna även med det man inte kan räkna på. Och det är kulturvetenskapen bra på. Där finns sådan kompetens upparbetad och levandehålld. Jag läser Deleuze och Guattari som ett slags påminnelse om detta tillvarons oundvikligt implicita förutsättningar. Deras texter och verktyg hjälper mig att hålla den typen av insikter vid liv i dagens stressade och pressade tillvaro som ständigt skjuter den typen av problem framför sig och ut ur sikte, vilket i kombination med ett kollektiv och växande ointresse för politik, riskerar att underminera basen för samhället så som vi vant oss vid det. 

Detta aritmetiska element i Staten erhöll sin speciella effektivitet när det gällde att behandla allehanda typer av material: primära material (råmaterial), de sekundära material som är bearbetade objekt, eller de yttersta material som utgörs av den mänskliga populationen. Alltså har talet alltid tjänat till att behärska materien, att kontrollera dess variationer och rörelser, att underkasta den Statens rumstidsliga ramverk – antingen det imperiala spatium, eller det moderna extensio.

När man inom fysiken hävdar att allt är mattematik, att det är det språk som livets kod är författad på, då bekräftar man det som Deleuze och Guattari talar om. Och när den svenska Riksbanken delar ut pris till Nobels minne i ekonomi, ja då förstärks mattematikens makt över vardagen och det liv som levs, här och nu. Alla invaggas i en falsk trygghet om att allt går att förutsäga, om att det bara är en fråga om tid och tekniska resurser innan allt går att räkna på. Humaniora och Kulturvetenskap, eller i alla fall de tolkningar och traditioner inom dessa vetenskapliga discipliner som jag hämtar inspiration från och är med om att utveckla, utgör en motpol mot denna utveckling. Mattematik och nummer är också verktyg, och som verktyg är de bra till mycket, men inte till allt. Liksom andra begrepp bör de användas med måtta, till det de är avsedda för, och till det de fungerar.

Staten har en territorial princip eller en princip för deterritorialisering som länkar numren till metriska storheter (om vi beaktar de alltmer komplexa metriker som utför överkodningen). Vi tror inte att betingelserna för numrets självständighet eller autonomi kan återfinnas i Staten även om alla faktorerna i dess utveckling finns där.

Inget finns på en plats, allt uppstår i mellanrummen. Världen och det leva liv som jag och du erfar och utför, blir till i och genom interaktion med varandra och allt annat. Inget är, det är det enda vi vet. Resten är avhängigt vårt intresse för den värld vi lever i, och beroende av hur stor möda vi är beredda att kollektiv lägga ner i arbetet med att förstå principerna för allt.

Skrämmande? Nej, inspirerande!

Levt liv, och teorier = Kulturvetenskap. Det tänker jag på idag, ett år efter ...

Levt liv. Liv som blir till, i realtid. Det intresserar mig. Det är mitt forskningsområde. Det är vad jag ständigt försöker förstå, inte i sig, inte sanningen om, men principerna för. Vilka möjligheter till förändring föreligger, här, nu och framöver? För mig, och för dem i min närhet, för oss i Sverige och för alla människor som lever på jorden just nu. Det forskar jag om, när jag inte som nu har semester, vill säga. Kultur är med andra ord mitt liv, på många olika sätt. Och kunskap om kultur är viktig kunskap, inte bara för mig, utan för alla. Frustrerande att bära på den insikten, samtidigt som man tvingas se på när förutsättningarna för att undervisa och forska om kultur monteras ner och ämnet kulturvetenskap förlöjligas och motarbetas.

Idag är det ett år sedan massmordet i Norge. Karl-Ove Knausgård skriver med anledning av detta i DN, och han bekräftar ovanstående tankar om att kunskap om levt liv är centralt för samhällsbygget. Svaret på varför det blev som det blev i Norge, där och då, kan inte sökas i en individ. Attentatet är en konsekvens av ett sammanhang. Ingen tvekan om att attentatsmannen är skyldig, och att han förtjänar att låsas in. Han har förbrukat sin rätt att leva i frihet. Men svaret på varför finns inte hos honom, han är bara en aktör i ett mycket större maskineri. Helheten är det som gett upphov till konsekvenserna som de anhöriga och samhället nu har att bearbeta och hantera. Knusgård skriver:

Dåden var politiskt motiverade, gärningsmannen sa att vi var i krig, att det var upplösningen av de traditionella värdena, som mansrollen och nationalstaten, han bekämpade, det var muslimerna och mångkulturen som var fienden, och avlivandet av medlemmarna i Arbeiderpartiets ungdomsförbund var avsett som en väckarklocka. Han ville rädda Norge. Bara timmar innan han parkerade bilen utanför regeringskvarteret och detonerade bomben hade han skickat ut ett manifest till över tusen mottagare, där han i detalj redogjorde för sin syn och sin ståndpunkt. Han hade också gjort en film, som med propagandistisk enkelhet och 1940-talets formspråk visade vad som var på väg att ske i Europa: invasionen av muslimer.

Attentatsmannen anklagar bland annat humaniora och kulturvetenskap för att vara drivande i den förändring av Norge och västvärlden som han vill stoppa. Men den väg och de metoder han använde leder inte mot ljuset, det leder mot undergång, mörker och hat. Ingen enskild kan ta makten över och reglera levt liv. Det följer sin egen logik, och är ett resultat av många aktörers interaktion. Och detta är en bild som bekräftas på annat håll i DN, i Magnus Lintons reflektion över årsdagen av det som hände i Norge för ett år sedan, idag. Han presenterar en bok, som jag inte läst men som verkar intressant, och viktig. Han skriver,

I ”The Crisis of Multiculturalism” tar Alana Lentin och Gavan Titley ett imponerande grepp om det decennium som gått mellan 11/9 -01 och 22/7 -11, tiden då ”något vi kallar mångkulturalism” blev en projektionsyta, ett slags imaginär scen, för mångas till synes oändliga behov av att arrangera mänskligheten utifrån skillnader, förr i termer av ras och kön men nu allt mer på temat ”kultur”. Mångkulturalism i meningen en ideologi, -ism eller samlad politik – som den beskrivs av sina motståndare – har enligt författarna aldrig existerat; i kölvattnet av 1900-talets europeiska gästarbetarsystem har förvisso pliktskyldiga omplåstringar här och var gjorts för att få den nya mångfalden att fungera bättre, men ingenstans i Europa har det existerat något som skulle kunna kallas en mångkulturell politik. Snarast tvärtom.

Levt liv. Det är vad vi har att göra med, överallt, alltid. Och kulturteorier är verktyg, aldrig sanningar. Det är centrala insikter som även kulturvetare ibland behöver påminnas om. Lever man med och i teorier finns en risk att man förväxlar kartan med verkligheten, och då ligger det när till hand (speciellt om man är ansatt från olika håll) att ta till stridsyxan.

Levt liv är aldrig logiskt, och det är omöjligt att förstå och förklara. Det är den viktiga insikten, det är kunskap som pekar framåt. Ödmjukhet inför livets och kulturens mysterium, det är vad som krävs för att kunna bygga ett samhälle där så många som möjligt kan hitta sin plats och få utlopp för sina förmågor och intressen. Dådet i Denver går heller inte att förklara, ju förr man inser det, desto bättre. Hårdare tag, fler restriktioner eller rop på hämnd är inte lösningen. Det enda man kan göra är att acceptera det som skett, och jobba vidare med att försöka förstå principerna bakom kulturell förändring och dess inneboende möjligheter och begränsningar. Kulturvetenskap är viktigt, inte något akademiskt grädde på moset. Kunskap om kultur är ingen lyx, det är där allt börjar.

I norska sjömanskyrkan i Stockholm hyllar man idag det goda, till minne av dem som dog på Utöja. Och samma går att göra och tänka inom akademin. Satsa på det som leder framåt, på ämnen som konstruerar verktyg för att bygga en bättre värld. Samhället är inte mekaniskt, det går inte att räkna på. Det är maskiniskt, för att tala med filosofen Gilles Deluze. Läser vidare på Christopher Kullenbergs blogg, Intensifier.

Detta faller tillbaka på hur vi tänker oss samhället. Är förändring möjlig om vi har en konceptuell maskin som förutsätter falskt medvetande, evig dialektik eller på förhand givna motsättningar mellan klasser? Jag förespråkar hellre en maskin som tänker sig strukturer som sekundära hårdnader vars ursprungliga energi kommer från det molekylära. Open-access vs. copyright beror inte på en på förhand given logik, utan “görs om” hela tiden, på mikropolitiska arenor. Genom att vara lite olydig mot denna spänning, vilket en miljon svenskar redan är, kan man hitta the cutting edges of deterritorialization och få hårdnaden att lösas upp. De som tror att samhället går att kontrollera är ofta ganska ahistoriska i sin approach. Sovjet, Burma, feminism, liberalism – hela tiden sker små positiva revolutioner även om det ibland känns hopplöst! Men om vi blundar för dessa genom att tro att allt faller tillbaka på kapitalism eller klasskamp så har vi inte bara fel rent empiriskt: Vi begår även misstaget att konsumeras av en paranoid vilja att veta som i religiösa termer söker grundförklaringen… det är så lätt att vilja dit… “allt beror till syven och sist på X”. Så gör vi ingen produktiv samhällsvetenskap. Vi måste istället hantera komplexitet, för den finns överallt.

Komplexitet är vad vi har att hantera, och det är den enda rimliga förklaringen det som sker och har skett i världen, igår, idag och imorgon. Kunskap om verktyg för att undersöka och hantera detta finns inom kulturvetenskapen.

Förstår om ovanstående tankar kan te sig fragmentariska och kanske lätt förvirrade, men hellre det än klara och entydiga svar. För det är tron på sanning och enkla lösningar som en väg fram som är det kanske största hotet mot tillvaron så som vi känner den. Texter om samhället som inte är komplexa handlar inte om samhället, de handlar om en idealiserad bild av levt liv. Jag vill inte leva i en dröm, jag vill leva och lära mig att förstå vardagen så som den kommer till uttryck här och nu, på gott och på ont.

Det finns ingen annan väg!

Tänker med Deleuze XIII

Skriver inte så mycket annat här under sommaren, än dessa filosofiska övningar på temat Deleuze och Guattari. Vill inte att bloggandet ska bli ett krav, vill inte känna press. Lustfyllt ska det vara, och att hålla allt annat på armlängds avstånd en tid är ett sätt att dämma upp lust. Samhällskommentarerna och kulturanalyserna återkommer. Sedan. När lusten finns och angelägna ämnen dyker upp. Har samlat på mig en hel del idéer. Längtar till höstens utmaningar, vilket gör att jag kan njuta mer av denna sommar när tillfällen bjuds. Tillvaron, rent organisatoriskt, och vädret är inte perfekt, men när det väl är bra kan jag vara fullt ut närvarande och känna djup tacksamhet. Det skulle kunna vara ett nomadologiskt sätt att leva, kanske.

Jag lever helt enkelt mitt liv i nuet. Ett följsamt liv där tankar på det som varit förmedlar harmoni, på grund av att allt är bearbetat, accepterat och internaliserat. En hel massa nyttiga och användbara erfarenheter och kunskaper har jag samlat på mig genom åren. Visioner om framtiden finns, i massor. Och det som redan ligger på ritbordet och som börjar anta konkret form, kommande resor och planerad undervisning (både fritid och arbete) fyller mig med inspiration och glädje. Och, även om det inte blir som det är tänkt och planerat vet jag att det blir bra ändå. Insikten om att livet aldrig blir bättre än just nu, oavsett vad som händer framöver. Den känslan är oerhört värdefull. Den känslan skänker mod, kraft och tillförsikt. Allt sammantaget gör det ännu enklare att leva och vara närvarande i nuet.

För att tillvaron ska kunna fungera och vara långsiktigt hållbar krävs emellertid struktur och förmåga att peka med hela handen. Agens, och räffling. Det är en lika viktig förutsättning för hållbarhet som följsamhet och utslätning. Mänskligt kollektivt liv och kultur blir till i samspelet mellan dessa båda poler, i och genom interaktion mellan tendenser till territorialisering och deteritorialisering. Där, i mellanrummen, mellan. Där blir världen som vi känner den, till. Processen som ger upphov till de konsekvenser vi omtalar i termer av samhällen är icke-linjär, den följer aldrig strikt en plan. Därför behövs både förmåga att följa order, och förmåga att improvisera. Båda ytterligheterna i kontinuumet är förödande för ett samhällsbygge, om de renodlas och tillåts vara den enda vägen. Det är viktiga insikter att ta till sig. Det måste man inse om man vill förstå Deleuze och Guattari, att de förordar inget, de skapar och förmedlar verktyg.

Vi har kommit till proposition sex, av nio. Platån om Krigsmaskinen för alltså fram nio förslag på förklaringar, och förslag är nyckelordet här. Det finns axiom också, men det är förslagen som är textens viktigaste organisationsprincip. De skriver inte om något som har varit, eller som är, något som kan komma. De skapar begrepp, tankeverktyg, för oss att använda för att förstå vår verklighet, vårt samhälle, kultur. Exemplen och tankarna om nomader och stater är idealtyper, visserligen skapade av råmaterial från empiriska exempel, men de bör ändå inte synas allt för noga i sömmarna. Där har man förlorat hela poängen med texten. Den reser inga anspråk på sanning om nomader eller stadsbyggare, den är ett verktyg för analys av vår leva verklighet, här och nu. Nåväl, proposition sex lyder som följer.

PROPOSITION 6: Den nomadiska existensen implicerar med nödvändighet de numeriska elementen i en krigsmaskin.

Organisering av elementen som ingår i och bygger upp ett assemblage, en multitud, en multiplicitet (välj det ord eller term som du känner dig mest bekväm med, välj det som fungerar för dina syften, och lämna det andra därhän), det är vad denna passage handlar om.

Tiotal, hundratal, tusental, myriader: alla arméer behåller dessa grupperingar i decimaler, till den grad att man då de påträffas kan vara viss om att stå inför en militär organisation.

Arméer byggs upp av mindre enheter, av soldater först och främst. Soldater organiseras i plutoner, plutoner organiseras i kompanier, kompanier organiseras i regementen, regementen organiseras i divisioner och divisioner organiseras i arméer. Dessa kan alltid utökas med ytterligare en av alla dessa organisationsnivåer. Arméer är linjärt organiserade, strikt hierarkiska och starkt sammanhållna av disciplin. Det är statens sätt att organisera sitt försvar, bedriva krig och hålla territorier. På pappret ser det enkelt ut, men liv lev aldrig i teorin, det levs i verkligheten och den är aldrig ren.  

Är inte detta det sätt på vilket armén deterritorialiserar sina soldater? En armé består av enheter, kompanier och divisioner. Numren kan variera i funktion och kombination, de kan inträda i helt olika strategier, men det finns alltid ett samband mellan Numret och krigsmaskinen. Det är inte en fråga om kvantitet utan om organisation eller komposition.

Överallt finns överordnade principer, och det är dessa som är det viktiga. Det är principerna som i just det sammanhang man är intresserad av och vill undersöka som man bör koncentrera sig på om man vill öka förståelsen för helhetens möjligheter och begränsningar. Genom att utgå från en linjärt, numerisk organisation i organiseringen av de stridande förbanden förpassas den enskilde soldaten till en obetydlig bricka i ett spel som försiggår på en annan nivå. Soldaternas betydelse, som individer, är obetydlig. Det är som brickor i det övergripande spelet som de får sin mening. Detta sätt att organisera, denna högst territorialiserande princip får som konsekvens att soldaten deterritorialiseras. Alla arméer bär på detta sätt på frön till sin egen undergång.

När Staten skapar arméer applicerar den alltid denna princip för numerisk organisation; men vad den gör är bara att anta denna metod, samtidigt som den övertar krigsmaskinen. Ty en så speciell idé – den numeriska organisationen av människor – kom först från nomaderna. Det var hyksos, ett erövrande nomadfolk, som förde den till Egypten; och när Moses applicerade den på sitt folk under uttåget var det på inrådan av sin svärson, Jetro från Kanaan, och det gjordes på så sätt att en krigsmaskin bildades, vars element beskrivs i Fjärde Moseboken (Numerus).

Krigsmaskinen är maskinisk, till skillnad från mekanisk. Det är ett annat begreppspar som Deleuze och Guattari jobbat med. Mekanik är linjärt, och maskiniskt är icke-linjärt. Krigsmaskinen är en skapelse av olika element i samverkan, ett assemblage som hämtar aktörer och organisations principer från både staten och nomader. Satens bidrag är de sammanhållande aspekterna (hierarkin, diciplinen och organiseringen). Staten territorialiserar. Nomadens bidrag är rörelse och förändring, det som gör att arméer kan strida, agera i krig.  

Nomos är i grunden något numeriskt, aritmetiskt. När den grekiska geometrismen kontrasteras mot den indo-arabiska aritmetismen framgår att den senare implicerar ett nomos som står mot logos: inte på grund av att nomaderna skulle ”syssla med” aritmetik och algebra utan för att aritmetik och algebra växte fram i en värld med ett starkt nomadiskt inslag.

Här saknar jag insikt och kunskaper för att driva ett eget resonemang märker jag, men när jag söker på nätet efter inspiration och insikt hittar jag en intressant blogg som i alla fall hjälper mig att förstå skillnaden. Och om skillnaden mellan aritmetik och geometri kan man läsa om man följer länkarna. Enkelt kan man säga att aritmetik är mattematik i praktiken, i levd vardag, ett verktyg. Och geometrin är mer abstrakt och teoretisk.

Poängen är att båda behövs för att få en organisation att utföra något. Det är som sagt först i ljuset av konsekvenser som man kan bedöma och värdera något. Först när man vet vad NN kan göra, vilka effekter NN kan ge upphov till kan man uttala sig om NNs värde och användbarhet. Deleuze och Guattari skriver i en annan passage i A thousand plateaus att,

We know nothing about a body until we know what it can do, in other words, what its affects are, how they can or cannot enter into composition with other affects, with the affects of another body, either to destroy that body or to be destroyed by it, either to exchange actions and passions with it or to join with it in composing a more powerful body. (Deleuze & Guattari 2003:257)

Krigsmaskinen är ett slags hybrid, ett assemblage som agerar i kraft av kombinationerna av alla de olika aktörer och maktordningar, principer och utmaningar som den ställs inför. Och ser man detta som ett verktyg kan man använda det för att förstå samhälle och kultur, som också är resultatet av liknande interaktioner.

Barcelonas balkonger, kyrkor och annat smått och gott

Här kommer en sista post med bilder från Barcelona. En fin resa till en fin stad, en fin sommar. Även om detta med att återvända, gå tillbaka, göra om och upprepa inte riktigt ligger för mig lämnade jag Barcelona med en känsla av att inte riktigt vara färdig. Kanske reser jag dit igen. Kanske. Vacker, levande stad!

Gaudis verk Sagrada Familia, som han bodde i mot slutet av sitt liv, och som fick fortsätta byggas på efter hans död, och som fortfarande är långt ifrån klar. Om denna kyrka råder det tydligen väldigt delade meningar. Vissa menar att den är något man är stolt över, andra hävdar att den aldrig bör slutföras eller att den är en skam. Häftigt bygge, tycker jag.

Sedan 1882 har detta varit en byggarbetsplats. Respekt!

Men det finns mycket annat fint, också att se och uppleva.

Inte lika många statyer som i Prag, men fina ändå. Och så var det detta med ryttarstatyer ... Barcelona har en stolt historia att falla tillbaka på.

Men, och det är en viktig sak att lyfta fram, man har en stolt och levande nutid att luta sig mot också. Homosexuella och andra som brukar tillhöra minoriteter på andra platser har här funnit en fristad, och de har tagits emot av staden med öppna armar. Liksom i Philadelphia. Om jag inte missuppfattat saken helt. Jag fann i alla fall detta monument, rest till minne av HBT-människor som råkat illa ut på olika sätt.

Balkongerna i Barcelona var en upplevelse, en prunkande upplevelse.

 Några bilder på kyrkan i Tibidabo. Över 500 meter över staden.

Domonospelande lokalbefolkning som tog sig till stranden med familjen på söndagen.

Dessa har vi hemma, i blomkrukor. Förkrympta kusiner i alla fall. 

Som Göteborgare blir man lika glad varenda gång man ser en spårvagn!

Vackra lampposter, eller?

Balkonger, olika balkonger. Med och utan blommor.

Och med detta sagt är det dags att vända hemåt. Är detta det sista men ser av solen denna sommar, månne? Hoppas inte det!