Återupptäcker, interagerar och försöker förtvivlat att inte arbeta

Har semester, men i år var det ovanligt svårt att bryta med jobbets lite mer intensiva metabolism. Inte så att jag inte behöver vila, utan mer för att det hände mycket spännande just innan semestern visade sitt ansikte. Är alltid lika trött vid den här tiden på året, och har alltid lika svårt att bryta med jobb och bejaka ledigheten, den välbehövliga ledigheten.

Har svårt för att inte göra något. Hjärnan går på högvarv, uppmärksamheten går inte bara att bryta. För att komma ner i varv krävs djup koncentration, och inte så liten möda. Ett projekt. Det är så jag löser det mesta märker jag. Det är mitt sätt att bemästra den ADHD som jag blir allt mer säker på att jag skulle kunna diagnosticeras med. Projekt handlar om att dela upp det som ska göras i mindre, överblickbara delar.

Uppmärksamheten är det inget fel på, absolut inte. Tvärt om. Uppmärksamheten är 100 procentig, men bara under korta stunder. Jag mår därför bäst om och när jag får ha många bollar i luften. Om och när jag kan sprida den goda med kortvariga koncentrationen på olika saker, då kommer jag bäst till min rätt. Läsande, skall det bli något läst för mig måste jag dela upp det i mindre delar.

Som student vandrade jag mellan kaféerna. En timme på varje ställe, sedan en promenad till nästa ställe. Ny koncentration, ny bok, ny kunskap. Jag läste även flera kurser parallellt, för att inte tråkas ut av ett enda ämne. Kultur är ett tillräckligt mångfacetterat ämne för att man/jag inte ska tröttna. Överallt finns den, alltid.

Dilemmat torde vara uppenbart. Att hela tiden vara i projekt, många parallella projekt. Ständig på, alltid uppkopplad. Med väl intrimmad uppmärksamhet. Korta stunder som ägnas åt väl avgränsade uppgifter. Kulturen som finns överallt och som ständigt pockar på uppmärksamhet. Klart det blir svårt att ta ledigt då. Klart det blir svårt att komma ner i varv. Ända är det just vad jag behöver just nu. För att orka med alla spännande uppgifter som väntar på mig till hösten. Att ständigt vara på är inte hållbart. Det lärde jag mig förra året, på Östra Sjukhusets hjärtavdelning. Det var nyttigt.

Semestern är mitt project just nu. Fullt koncentrerad på att komma ner i varv. Det är vad jag gör. Läser skönlitteratur, av lust. Tvingar mig ut på långpromenader. För att komma ner i varv. Ligger kvar i sängen. Andas, djupt och länge. Tar in det som sker. Svårt är det. Ovanligt svårt i år. Kanske för att jag trivs och för att allt är bra. Måste gå. Måste ner i varv. För att orka.

Ska gå på bio ensam här snart. Det är andra gången i livet jag gör det. Är ensam denna vecka. Därför hyrde jag bil och åkte iväg. För att vara i rörelse, samtidigt som jag sitter stilla. För att låta intrycken komma till mig. För att vila. Försöker uppleva så mycket som möjligt, och koncentrerar mig på att gå ner i varv samtidigt. Kanske är det därför det går så där med nedvarvningen? Möjligt, samtidigt är det tråkigt att vara ensam. Det väger så klart upp. Har man tråkigt är det lättare att ta in och känna efter. Det är projektet, känna efter och ta in. Livet.

ADHD är ingen sjukdom. Länge var det så jag såg på saken. En skrämmande diagnos som jag inte ville ha satt på mig. Jag är inte sjuk. Jag trivs med att vara jag, precis som jag är. Jag har inga problem med mig, jag har problem med samhällets och kulturens, andras syn på och krav. Jag är annorlunda, det har jag fått påpekat för mig på olika sätt hela mitt liv. Men jag är inte sämre, bara annorlunda. Länge försökte jag passa in. Många gånger har jag varit ledsen över att inte få vara med, inte för att jag har fel eller för att jag gör fel, utan för att jag är annorlunda. För att jag inte gör som man brukar göra. För att jag uppfinner okonventionella lösningar, istället för att göra som man ska. För att jag kan och för att det blir roligare då. För att jag blir rastlös annars. Bara därför.

Det straffar sig att inte vara som andra. Man får inte vara med om man sticker ut. Har vant mig vid det. Har lärt mig att jag inte är ensam. Har insett att det finns andra som uppskattar mina egenskaper och som fungerar som jag. Det satt långt inne, men äntligen inser jag att det är inte mig det är fel på. Den jag är och det jag kan är värdefullt, om jag bara får finnas i och verka i ett sammanhang där man litar på mig och där jag får göra på mitt sätt. Jag har hittat ett sådant sammanhang nu, tror jag. Därför är det svårt att varva ner. Vill dit nu, även om jag vet att det inte går.

Sommarens projekt går ut på att vila, att samla kraft för att orka till hösten och hela nästa läsår. För att göra det, för att finna motivation till det hägrar redan nästa sommar, nästa semester. Vi ska åka till USA då, till San Francisco och kanske även tillbaka till New York och Boston. Om allt går enligt plan. Genom att dela upp, och planera de stora dragen, finner jag hela tiden utrymme för improvisation i vardagen. På semestern och i arbetet.

Projekt, i och genom projekt, det är så jag lever. Behöver ingen diagnos, bara lite förståelse och likasinnade att interagera med. En bloggpost tar ungefär en timme att skriva. Det är ungefär så länga jag orkar koncentrera mig på en och samma sak. Nu flyttar jag mig till ett annat ställe. Där ska jag läsa och äta. Sedan är det dags att gå till bion. Kanske tar jag ett glas vin på vägen hem. För att uppleva kulturen, och samtidigt komma ner i varv.

Projekt, det är min räddning. Vad har du för knep för att klara dig genom vardagen?

Talar med Deleuze, om Rhizome

Filosofen Gilles Deleuze är en husgud, det kan inte ha undgått någon av läsarna av Flyktlinjer. Deleuze är en filosof som jag uppskattar av många, olika skäl. Framförallt uppskattar jag honom för att han sätter igång mina tankar. När jag sätter mig ner och läser händer något, alltid. Jag får inga svar, utan en explosion av idéer och uppslag att tänka vidare kring. Han är en förlösare av kreativitet.

Av Deleuze får man inga svar, bara olika sätt och verktyg att bearbeta problem med. Gillar det. Länga vågade jag inte läsa honom i original. Tänka att det var för svårt, men det var bara för att jag gjorde det svårt för mig själv. Deleuze är inte svårare än man gör honom till. Han är en tänkare man kan läsa precis som man vill, han bryr sig bara om hur han uttrycker sig. Inte om hur läsaren skall ta sig till honom. Detta gör han inte av nonchalans, utan av respekt. Han kan uppfattas som svår, men det är han bara för den som söker betydelsen, den sanna, enda och rätta, i hans texter. Lyssnar man på vad han själv säger om sina texter finner man att han själv hävdar att den enda meningen som texterna har är den mening och den nytta man själv finner i hans texter, när man arbetar med dem.

Just för att han skriver som han gör är det bättre, menar jag att läsa honom i original. Men det var inte så jag tog mig an honom. Jag gjorde som man brukar göra, läste sekundärlitteratur. Och en av de bättre böckerna om Deleuze, som nu finns på Svenska vill jag rekommendera. Det är Claire Colebrooks bok: Deleuze: En introduktion. Inte heller där får man svar på hur man ska läsa honom, men man får en inblick i och en förståelse för vad han vill uppnå, och en hel del centrala begrepp introduceras på ett bra och pedagogiskt sätt.

Men, som sagt, är du intresserad, läs Deleuze i original. Läs honom utan krav på att förstå allt med en gång. Läs vidare, förlora dig i hans tankar. Fortsätt även om du inte förstår allt. Förståelsen kommer, den växer sig på. Deleuze skriver på ett sådant sätt att han utgår från ganska enkla grundstrukturer, som varieras och förklaras på olika sätt, men hjälp av olika referenser och exempel. Han förpackar inga tankar som han vill ska nå mottagaren oförändrade, tvärt om. Han manar på och hjälper läsarens kreativitet på traven. Han hoppar mellan olika ämnen, och om man bara vågar läsa vidare kommer man för eller senare att stöta på något man känner igen, något man förstår och kan bygga vidare på. Förståelsen för innehållet i hans och Felix Guattaris böcker växer sig till på detta sätt, och tränger sig på en.

Det är spännande att läsa, för just eftersom texterna är öppna hittar man hela tiden nya ingångar, ny inspiration och uppslag till utökad förståelse. Man blir en tänkare av att läsa Deleuze, man tvingas helt enkelt till tänkande av att arbeta med hans texter. Detta gillar jag. Man mästras inte, man lockas istället att överskrida sin förmåga. Deleuze hjälper oss att se sådant vi annars inte ser. Världen blir aldrig den samma när man väl har börjat jobba med Deleuze tankeverktyg, när man väl läst sig se världen med hans begrepp.

Inget är sig likt, men det är det ändå aldrig. Allt blir till, inget är. Förstår man det är mycket vunnet. Förstår man det kan man påbörja det viktiga arbetet med att vara med och verka för att ända förändringens riktning. Jag ser ett stort behov av ökad hållbarhet, och använder Deleuze tankeredskap för att peka på olika möjligheter för detta.

Rhizome är ett sådant begrepp. Efter en del vånda har jag beslutat mig för att offentliggöra, så långt jag nu når ut via detta fora, mina två inspelningar där jag talar om just Rhizome i relation till hållbarhet. Det är två kortare föreläsningar där jag försöker förklara begreppen och visa vad man kan göra med hjälp av dem. Föreläsningarna är öppna, och ska ingå i en nätbaserad kurs om hållbarhet, mångfald och lärande. Tanken är att de skall översättas, alternativt spelas in igen, på engelska. De ligger på Youtube.

Här finner den som är intresserad den första.
Här finns en länk till den andra.

Som sagt, ta det för vad det är. Inga introduktioner, inga klargöranden, inget mästrande. Detta är mina tankar, tagna i stunden. Mina försök att inspirera åhöraren till eget arbete med originaltexterna. Jag har svårt att lyssna och se på mig själv, så jag lämnar inga garantier. Men jag vill ändå dela med mig.

Tänker med Deleuze II

Fortsätter sommarfilosofera. Detta är som sagt ingen uttolkning av Deleuze och Guattari, vad jag gör är att jag tänker med hjälp av dem. Om samhället, kunskap och kultur. Om det som dyker upp helt enkelt, av och med inspiration från deras text. Vill bygga något nytt, inte tolka innehållet i den text som finns. Det är så jag förstår Deleuze och Guattari, som inspiratörer, tankeverktygsmakare, inte som samhällsteoretiker även om de så klart var det också. Samhällen, kultur och kunskap förändras, hela tiden. Därför behövs verktyg mer än sanningar. Jag skriver om min samtid, och om den har D & G ingen aning. Jag vet något mer om deras tid och om Frankrike då, men inte speciellt mycket egentligen.

Tänkandet som sådant, om det handlar ursprungstexten. Och det var där jag jag började mitt resonemang i förra posten. Vi får se vart det tar vägen här och nu. För att sammanfatta något av det som reflektionen handlade om kan man enkelt säga att det var dels en karakteristik över den stadsstyrda, hårt kontrollerade och idealiserade vetenskapen. Den kungliga vetenskapen. Dels dess lite mer avantgardistiska pol på kunskapskontinuumet, den fria intellektuella grupp av tänkare som befinner sig i akademins periferi. Och om spelet mellan dessa ytterligheter, samt att den ena är en förutsättning för den andra. Flyktlinjer dök upp som det moment vilket förändrar riktningen på tänkandet som sådant. Det tänkandet som är det övergripande resultatet av världens tillblivelseprocess. Deleuze och Guattari fortsätter sitt resonemang på följande sätt ...

Det är lätt att se vad tanken vinner på detta: en gravitet som den inte skulle ha för sig, ett centrum som gör att allt, inklusive Staten, ger sken av att existera genom dess effektivitet, genom dess egen sanktion.

Världen blir till i arbetet med vetandet om världen. Staten, människan, kunskapen, världen, allt uppstår i den kollektiva process som resulterar i vetandet om (staten, människan, världen, allt). Samproduktion, är ett annat ord för vad det handlar om. Tanken är inget i sig, det finns bara konsekvenser av görande. Det är det enda som existerar. Det som går att iaktta. Inget är något i kraft av sig själv, allt blir till och får sin mening i relation till allt annat. Ingen ren kunskap finns, även om den tanken är den rådande, fortfarande. Allt vetande är skapat och förmedlat, ingen har direkt kontakt med världen.

Men Staten blir inte heller lottlös. Statsformen tjänar också något väsentligt på att utvecklas i tanken: en hel konsensus. Endast tanken kan utveckla fiktionen om en universell Stat de jure, lyfta upp Staten till ett universellt de jure. Det är som om suveränen skulle bli ensam i världen, täcka hela ekumenet, och bara relatera till aktuella eller potentiella undersåtar. Det är inte längre fråga om mäktiga externa organisationer, inte heller om främmande band: Staten blir den enda principen som skiljer mellan rebelliska undersåtar, vilka hänvisas till naturtillståndet, och lydiga subjekt, vilka i sig hänvisar till Statens form.

Makt är kunskap, och kunskap är makt. Två sidor av samma mynt. Det ena förutsätter det andra. Därför är vetandet aldrig trivialt, alltid kontrollerat. Staten blir till i och får sin legitimitet från vetandet som produceras i akademin. Den ena handen vet vad den andra gör. Därför kontrolleras kunskapen, både internt inom akademin och externt från statens sida. Eftersom båda är en förutsättning för varandra krävs rättning i leden. Något fritt och högt tänkande utifrån den kunskap som föreligger är bara möjligt inom den mindre gruppen av fria radikala tänkare, avantgardisterna som agerar i grupp och som befinner sig i marginalen.

Tänkande som inte alls är kontrollerat är farligt, för det riskerar att skapa kaos, vilket skulle upplösa såväl staten som akademin. Kunskapen är således, i princip fri och allt vetande är möjligt. Men i praktiken blir det omöjligt, för det krävs alltid någon form av konsensus för att något (vad det än är) skall kunna erkännas som vetande. Det jag vet är meningslöst, för att vetandet skall kunna få någon betydelse i världen krävs en kritisk massa. Minst en grupp, men för att få verkligt genomslag måste det till en multitud av aktörer sammankopplade i nätverk. Det gör att ett annat vetande, lika giltigt och evidensbaserat som dagens är möjligt, om tillräckligt många vill.

Detta använder jag som indikator på vikten av att bry som om vilken typ av vetande man integrerar i sitt tankesystem, individuellt och kollektivt. Det spelar roll vad vi erkänner som sanning. Inget är, allt blir till i samspel mellan en lång rad olika aktörer. Såväl människor som icke-mänskliga aktörer och slump spelar roll i processen som resulterar i rådande vetande om världen, samhället, kultur och kunskap. Rådande tillstånd är med andra ord kontingent, möjligt men aldrig nödvändigt.

Om tanken har intresse av att stödja sig på Staten, har Staten lika mycket intresse av att breda ut sig i tanken och motta dess sanktion som unik och universell form. Staternas partikularitet är nu bara ett faktiskt tillstånd; till och med ett tecken på deras perversitet eller bristfällighet. Ty de jure kommer den moderna Staten att definiera sig som den ”rationella och förnuftiga organisationen av gemenskap”: gemenskapens enda partikularitet är nu inre eller moralisk (folkanden), samtidigt som dess organisation driver den fram mot en universell harmoni (absolut ande). Staten ger tanken en form för interioritet, men tanken ger denna interioritet en form av universalitet: ”målet för den världsomspännande organisationen är förnuftiga individers tillfredsställelse inom ramen för enskilda fria Stater”.

Fria, autonomt solitära, individer i fria stater som hämtar legitimitet från evidensbaserad kunskap och akademiskt sanktionerat vetande. Känns tankemodellen igen? Det är vår värld som beskrivs. Tänker på vår utbildningsminister, som är vetandets högste auktoritet. Björklund bestämmer inte bara över akademins budget, han har makten över vetandet genom att styr vart forskningsmedlen skall ta vägen och vilken kunskap man ska satsa på. Det är aldrig fråga om fritt sökande efter ren kunskap. Forskaren måste, för att få forska, först förklara i detalj vad man ska forska om och helst också vad man ska komma fram till, sedan får man medel för att genomföra projektet. Kunskap är alltid sanktionerat och hårt kontrollerat, godkänt vetande. 

Det är ett egenartat utbyte som sker mellan Staten och förnuftet, men detta utbyte är också ett analytisk påstående eftersom det förverkligade förnuftet smälter samman med Rättsstaten, liksom Staten de facto utgör förnuftets tillblivelse.

Inget är som det är i kraft av sig själv, således. I alla fall inte om man köper denna ontologi, vilket jag har gör. Men inte som sanna utsagor om världen, utan som verktyg i arbetet med att förstå. Ontologi är ett ständigt pågående, projekt. Det är i konsekvensens namn heller inget, i kraft av sig själv.

I den så kallade moderna filosofin och i den så kallade moderna och rationella Staten rör sig allt runt lagstiftaren och undersåten. Staten måste förverkliga distinktionen mellan lagstiftare och undersåte under formella betingelser som tillåter tanken att tänka deras identitet. Lyd alltid, ty ju mer du lyder desto mer blir du herre, eftersom du bara lyder det rena förnuftet, det vill säga dig själv ...

Det rena förnuftet, den som har det i sin hand. Den som kontrollerar vetandet, som accepteras som innehavare av ren kunskap. Hen får uppenbart makt. Därför är det viktigt med ett kritiskt förhållningssätt till allt vetande. Därför aktar jag mig noga för att tala om vetande som någon annat än högst tillfällig kunskap om här och nu. Kunskap äger man inte, man använder den. Och det är konsekvenserna av handlingarna som bildar utgångspunkt för värderingen av vetandet. Tänker man så får makten, den allestädes närvarande makten, svårt att få fäste. Det är bra, för det går aldrig att bekämpa makten, bara förhålla sig till den. Bryta med den, för att underlätta för sådan förändring som man finner önskvärd. Flyktlinjer kan inte beställas fram, bara upptäckas där och när de dyker upp. Att det är en tanke jag återkommer till får här sin förklaring och ovanstående tankar om makt är mitt motiv för att anamma denna syn på kunskap och vetenskap.

Alltsedan filosofin gett sig själv funktionen att rättfärdiga har den ständigt välsignat den etablerade makten och modellerat sin doktrin om subjektets förmågor på Statens maktorgan. Sensus communis, alla förmågors enheter såsom Cogitots centrum, det är Statens konsensus upphöjd till det absoluta. Detta var framför allt den stora operationen i den kantska ”kritiken” som vidarefördes och utvecklades i hegelianismen. Kant kritiserade ständigt de felaktiga bruken för att främja funktionen. Det är inte ägnat att förvåna att filosofen blivit en offentlig professor eller funktionär i Staten. Allt är reglerat efter att Statsformen börjat inspirera en bild av tanken. Med full ömsesidighet.

Om, och så länge som, filosofins projekt går ut på att nå absolut sanning är det förhållande som beskrivs i citatet oundvikligt. Därför ser D & G på sig själva som just verktygsmakare, inte som sanningssökare. Filosofins uppgift är enligt dem att skapa verktyg, begrepp. Varken mer eller mindre. Sedan är det upp till oss att använda deras förslag, eller själv jobba vidare på dem. Allt för att öka den kollektiva insikten om hur allt blir som det är. Världen är inte, den blir, i samspel. Akademisk kunskap är upprätthållet vetande, konsensus. Det kommer aldrig att kunna vara på något annat sätt, men just därför är det viktigt att förstå. För att undvika att bli fångar för maktens konsekvenser.

Forskning handlar i allt högre grad om ekonomi. Vad gör det med vetandet, och vad får det för konsekvenser? För miljön, till exempel? För politiken? För vardagen, för dig och för mig? Är det vettigt att organisera akademin och forskning på det sätt som vi gör idag? Fundera, jag har inget svar. Men jag ser att det finns risker i och med nuvarande organisering av kunskapssökande, bland annat på grund av att jag använt Deleuze och Guattaris tankeverktyg. 

Utan tvekan varierar denna form och bilden kan gestaltas på olika sätt: den har inte alltid tecknat eller utpekat filosofens gestalt och kommer inte alltid att göra det. Man kan gå från en magisk till en rationell funktion. I relation till den imperiala, arkaiska Staten kunde poeten spela rollen av bilddomptör.

Poeten, filosofen som konstnär. Det är ett annat sätt att se på vetande och den som producerar kunskap. Nietzsche författade aforismer, Deleuze och Guattari begrepp och Foucault presenterade en tänkandets verktygslåda. Olika sätt att säga samma sak; sanningen når vi aldrig. Det enda vi kan veta är att det som hålls för sant kommer att ge upphov till konsekvenser. Vad jag vill med min blogg är att skapa utrymme för och förmedla insikt om Flyktlinjernas roll i och för världens blivande. Här reses inga anspråk på att sitta inne med kunskap, jag beskriver och resonerar kring konsekvenser.

I de moderna Staterna har sociologen kunnat ersätta filosofen (till exempel när Durkheim och hans elever ville ge Republiken en sekulär modell för tänkandet). Och till och med i dag sker detta när psykoanalysen gör anspråk på att spela rollen av Cogitatio universalis i egenskap av Lagens tänkande, i en magins återkomst. Och det finns gott om andra konkurrenter och pretendenter.

Vem ska vi lyssna på, tro på och vilka principer skall gälla för det samhälle vi bygger gemensamt? Det är öppna frågor, utan givna svar. Vad leder till ökad hållbarhet, och vad ler bort från det? Vems vetande ska/kan vi lita på? Allt är upp till, och frågan ar viktig, den är avgörande, för det är vi som kollektivt får leva med konsekvenserna av det vi väljer att hålla för sant.

Noologin, som inte ska blandas ihop med ideologin, utgör studiet av bilderna av tänkandet och deras historicitet.

Inte minst av detta skäl (och lägg märke till distinktionen här mellan studiet av vetandet så som det föreligger, och av insikten om att vetande alltid har ett inslag av politik) är det viktigt att förhålla sig kritisk till allt. Man bör dock inte kritisera, men kritisk ska man vara. Även mot sina egna försanthållanden. Det handlar om att aldrig slå sig till ro. Vetandet måste ständigt befinna sig i rörelse.

I viss mening kunde man säga att detta aldrig spelat någon roll och att tankens gravitet alltid varit skrattretande. Men det är just vad den begär av oss: att man inte ska ta den på allvar, för då tänker den som allra bäst åt oss och ger upphov till nya funktionärer, och ju mindre folk tar tänkandet på allvar, desto mer tänker de som Staten vill. Och vilken Statsman har inte drömt om denna obetydliga och omöjliga sak: att bli en tänkare?

Pregnanta ord, och i högsta grad giltiga iakttagelser. Reklam-TV, allt mindre tid för eftertanke, jakt på effektivitet. Pengar som universellt mått, och som ett mål i sig. Vad är det annat än distraktioner för tanken? Och vad får det för konsekvenser, för mig, för hållbarheten, för världen?

Fundera! Ta dig den tid som krävs, reflektera? Om du inte gör det kommer någon annan att göra det åt dig, och hur du än gör får du leva med konsekvenserna.

Tänker med Deleuze I

Det går inte att missförstå den filosofi som Deleuze och Guattari arbetade med. Det går bara att använda tankarna mer eller mindre väl, och värdet av resultatet av arbetet med deras texter kan bara avgöras genom att ställas i relation till de konsekvenser som resultatet ger upphov till. Så ser jag på saken, och jag gör det helt i linje med deras egna tankar om deras texter. 

Bestämmandet eller fastlåsandet av innebörder är förödande för kreativiteten, för blivandet, för utvecklandet av nya tankar. Och det var syftet med deras filosofi, att inspirera till ny-tänkande. Att skapa verktyg att tänka med hjälp av. Inte att bestämma världen. Inte att tala om för oss hur allt är. Deleuzes och Guattaris texter får innebörd och mening genom att bearbetas, genom att bråkas med. Och det är just vad jag tänkte göra, från och till här under sommaren. För skojs skull, för att jag har tid och för att det är utvecklande. Finner det vilsamt att låta tankarna vandra, genom och med inspiration från andras arbeten.

Utgångspunkten för dessa reflektioner är en av platåerna i Milles Plateux, den som har titeln 1227 - Traktat om Nomadologin: krigsmaskinen. Den finns utgiven på svenska, i Skriftserien Kairos, nummer 4. Tänker hämta citat därifrån, och sedan reflektera utifrån det som står där. Vi får se vart det tar vägen. Jag har ingen aning. Det är vad filosofi handlar om, det man inte vet. Visste man behövdes ingen filosofi.

PROBLEM 2: Finns det ett sätt att undandra tanken från Statsmodellen?

PROPOSITION 4: Krigsmaskinens exterioritet bekräftas till sist av noologin.

Texten tar sin utgångspunkt en bit in i platån då jag tidigare varit inne och tänkt kring inledningen av resonemangen som förs här.

Det händer att man kritiserar tankars innehåll för att de är alltför konformistiska. Men frågan handlar först och främst om formen själv. Tanken i sig är redan konform med en modell som den lånar från Staten och som fastlägger dess syften och vägar, ledningar, kanaler och organ, en hel organon. Det skulle alltså finnas en bild av tanken som täcker den i dess helhet och som kunde utgöra ämnet för en ”noologi”, och som skulle vara likt Statsformen utvecklad i tanken.

Noologi, ren förnuftslära som det förklaras med i Svensk Uppslagsbok är ett viktigt begrepp och ämne om man vill förstå tänkandet. Vad är förnuft? Det måste man veta för att kunna uttala sig om vad man än har i åtanke. Svaret är inte självklart. Hittar en blogg som på ett intressant sätt klargör detta, och hittar kopplingar till Nietzsche. Läs gärna vad Oskorei har att säga om noologi. Här kommer ett smakprov, som kan fungera som förklaring till den negativa inställningen till konformism: "Den noologiska manualen kunde lika gärna ha kallats en manual i nihilism, och det är definitivt så att en differentierad person tenderar att genomskåda samhällets olika lögner om sig självt. Frågan man bör ställa sig själv, när man ämnar påverka detta samhälle, är naturligtvis i vilken mån man bör dela med sig av dessa subversiva insikter och i vilken mån man bör ge läpparnas bekännelse till konformismen."

Att vara konform är enkelt. Det är att göra det som förväntas av en, det är att följa regler, anpassa sig efter makten och rådande diskurs. Det svåra, och det viktiga är att tänka själv, utan att snegla mot hur resultatet av tankemödan ska tas emot. Därför är det vanligt med konformism, men vill man verkligen veta, då är det en dålig väg. Och detta var ju inte en bloggpost för att sprida den rätta läran. Här förfäktas inte den sanna tolkningen av Deleuze och Guattari. Här tänks det höga och fria tankar.

Bilden av tanken, idag. Inom vetenskapen och i samhället, den är lätt att se som konform. Det konforma gynnas i högre utbildning, att tänka stort är att tänka i enlighet med planen. För det ger pengar, poäng och prestige. Att tänka rätt är att tänka som dagens auktoriteter. Alla övervakas, och rättning i leden är anbefalld, över hela linjen. Nåde den som bryter mönstret, som lämnar planen, som inte på förhand vet vad man ska komma fram till. Så skapas konformitet, av staten, uppifrån. Så kontrolleras forskningen, forskarna och i förlängningen vetandet. Tur att det finns bloggar!

Och nu ser vi att denna bild har två huvuden som hänvisar till suveränitetens två poler: ett imperium för tänkandet-av-det-sanna, som opererar via magiska infånganden, band eller förbund, och utgör det verksamma i grundandet (mytbos); en republik av fria andar som opererar via pakter eller kontrakt, och utgör en legislativ och juridisk organisation som ger sanktion genom ett rättfärdigande (logos).

Två huvuden, två sätt att styra. Elfenbenstornets högsta kast, som står i direkt förbindelse med sanningen om världen, och som från en avskild position, uppifrån förkunnar den rätta läran. Det är det ena huvudet. Det belönas för sin lojalitet med Nobelpris, citeringar, forskningsmedel och publikationer i prestigefulla tidskrifter. Detta är maktens, stadsapparatens bidrag till vetandet. Det andra huvudet är upprorsmakarens, kulturradikalens, kritikerns. Fria intellektuella, som hålls samman av att ingå i mindre sammanslutningar som går på tvärs mot Vetenskapen. Detta huvuds vetande regleras kollektivt, inom skrået. Därför,

Dessa två huvuden interfererar ständigt i den klassiska bilden av tanken: en ”republik av fria andar vars furste skulle vara idén om det Högsta Väsendet”. Och om de två huvudena interfererar så är det inte bara på grund av att det finns mängder av led och övergångar mellan dem och för att det ena förbereder det andra och det andra nyttjar det första och bevarar det, utan också för att dessa båda, antitetiska och komplementära, är nödvändiga för varandra.

Vetandet, det högsta vetandet. Det sanna, rätta och efterfrågade vetandet. Det skulle inte vara lika mycket värt utan den sanktionerade kontrollapparat som de intellektuella utgör. Det ena förutsätter det andra. Tänkandet så som vi känner det förutsätter denna relation, dessa båda poler. Båda skapas av, i och genom varandra. Utan spelet mellan dem är det svårt att känna igen ett vetande, även om man står mitt framför det. Därför är skillnaden mellan de båda mer en gradskillnad än en väsensskillnad. Men det krävs något externt, något utifrån kommande, för att ett annat vetande skall uppstå.

Det är likväl inte uteslutet att det för att gå från det ena till det andra fordras en händelse av en helt annan natur, ”mellan” de två, och som sker utanför bilden, i det yttre.

Detta något bör man sträva efter att lära sig upptäcka. Detta något förstår jag som Flyktlinjerna, vilka finns överallt, men som är just svåra att upptäcka. Vinsten med att ägna de större uppmärksamhet. Värdet av, eller nyttan med flyktlinjerna är att de introducerar slumpen i kunskapsproduktionen. Och det är allmänt bekant att slumpen spelar en central roll i och för all forskning. Det man redan vet behöver man inte forska om, det är bara att plocka fram. Det är inte forskning, forskning är att hytta metoder för att upptäcka det man inte visste. Kanske och ofta även det man inte visste att man inte visste.

Flyktlinjer kan inte beställas fram, de kan bara fångas i flykten. Just för att de kommer utifrån. Just eftersom det bara går att se och fånga dem genom att vara ödmjuk inför världens och vetandets oöverblickbarhet. Det går, tänker jag mig, att organisera för detta, men inte inom nuvarande system för och organiserande av akademin. Denna typ av vetande måste uppstå på annat håll, och det arbetet bekostas inte av staten. Kanske för att hela dess existens vilar på det vetande som ryms inom mallen, inom rådande noologiska manuskript, eller kunskapsregim för att tala med Foucault.

Men om vi håller oss till bilden, så visar det sig att det inte helt enkelt är en metafor när man talar om ett det sannas imperium och om en andarnas republik. Detta är betingelsen för att tanken ska konstitueras som princip eller form för interioritet, som stratum.

Ett helt fritt tänkande är aldrig möjligt. Det är den kanske viktigaste lärdomen man kan dra av Deleuze och Guattari. Även Wittgenstein är inne på samma tankar när han filosoferar över språket. Det är inget språk om jag är ensam om att tala det, och är jag ensam finns inget behov av något språk. Människa, språk, kunskap, kultur och vetande är i grunden kollektiva fenomen. Men genom att se detta, och genom att öka förståelsen för hur det vi tar för givet är konstituerat och vilka lagar det följer och vilka konventioner upprätthållandet av det sanna och rätta har att rätta sig efter, kommer förståelsen för kunskap i allmänhet att öka. Och det är förutsättningen för att kunna skapa ett bättre vetande.

Men det vetandet finns inte ännu. Det kan bara skapas av oss, om och när vi kollektivt finner att det är önskvärt att ändra uppfattning om vad kunskap och vetande är. Jag är redo att, och vill jobba med detta. Bloggen Flyktlinjer är ett led i denna strävan. Ambitionen är inte att lansera en ny rörelse, för det skulle vara att anpassa sig efter rådande noologi. Ett ny-tänkande måste komma underifrån.

Och med detta sagt är denna serie bloggposter inledd. Vart det tar vägen, eller hur det läses och förstås, det bestämmer inte jag. Det får framtiden utvisa, Jag följer bara med.

Tänk tillsammans. Lev gemensamt. Dela på allt.

Obama fick igenom sin lag, eller fick den godkänd av Högsta Domstolen, om allmän sjukvård i USA igår. Glädjande, men också skrämmande. Läser om domen, och om reaktionerna på den i dagens tidningar (SvD, DN). Finns väldigt mycket att säga om detta. Framförallt om motståndet mot lagen. Ytterst handlar det, och det är vad jag vill reflektera över, om vad ett samhälle är; ett antal individer som råkar leva nära varandra men som alla bär alla sina egna kostnader, eller är det något mer än summan av de individuella delarna?

Filosofer har jobbat med frågan i hundratals år, men det behövs ingen filosof för att inse problemets kärna. Detta är inte ett filosofiinlägg, det är bara några semesterreflektioner över en angelägen fråga. Jag är av den fasta övertygelsen att ett samhälle är oändligt mycket mer än autonoma individer som lever sida vid sida. Därmed inte sagt att jag alltid förordar kollektiva lösningar. Individen är en central del av/i samhället, och det är för individerna som samhället finns.

Republikanerna menar att det är fel att ge även fattiga rätt till vård. Man menar att alla skall bära sina egna kostnader, att man ska se om sitt hur och skaffa allt man behöver med hjälp av den lön/förmögenhet man har. Republikanerna menar att det är statens uppgift att avskaffa sig själv. Eller vänta, försvaret och militären skall staten bekosta och administrera. Militär är för övrigt ett yrke som lockar främst fattiga, liksom serviceyrken, städning och annat som krävs för att samhället skall kunna fortleva. Allt det man tar för givet drivs på något sätt. Därför är det ett allvarligt tankefel att tro att man skulle kunna avskaffa staten.

Alla kan bli sjuka, alla behöver utbildning, skydd och vägar måste underhållas. Och så vidare, och så vidare. Allt detta kostar pengar. Om jag bara skall betala i skatt så pass mycket som jag får tillbaka, då har vi inget samhälle. Ett blomstrande samhälle där alla verkligen har samma chans att lyckas är ett samhälle där den som tjänar mest är den som betalar mest. Utan samhället, det kollektiva, är det svårt att skapa välstånd för en enskild. Det ena förutsätter det andra, så att säga. Därför är det en stor seger för förnuftet att Obama nått denna historiska framgång.

Förnuftet säger att det är den generella nivån som styr ett lands välstånd. Först när majoriteten är friska kan man säga att samhället har en god hälsa, och detta tjänar alla på. Även de rika och välbeställda. Samma med utbildning och kunskapsnivå, ju större andel av befolkningen som är välutbildad och kunnig, desto smartare samhälle. Även detta tjänar alla på. Det är inte fattigvård att satsa på sjukvård och utbildning för alla, det är en investering i det samhälle som alla är beroende av. Ju fler som inser detta, att alla behöver samhället, det gemensamma, för att klara sig som individer, desto större är chansen att hållbarhet uppnås. Det handlar inte om rött eller blått i politiken, det är vetenskapligt belagda sanningar. Och nu, i USA, även juridiskt giltiga sanningar. Grattis Obama!

En annan sak som knyter an till ovanstående problematik handlar om detta med lön. Vad är det? Vem betalar den privata sjukförsäkringen, egentligen? Är det jag, min arbetsgivare, eller samhället kollektivt? Min lön, oj vad laddat det begreppet är. Men vad är mitt när det kommer till lönen, och vad är arbetsgivarens? Var går gränsen?

Tänker så här: Min lön består av en del som är mitt ansvar, en del som är arbetsgivarens ansvar och en som är det allmännas ansvar. Samma gäller för alla. Men vi talar bara om den där lilla delen som är "min", det är den allt handlar om. Men eftersom det är jag som arbetar, bör man väl i rimlighetens namn säga att hela delen är min. Både det jag får ut i plånboken, och det som går till försäkringar och pension från arbetsgivaren, och det jag (och arbetsgivaren) betalar i skatt. Allt detta faller inom mitt ansvarsområde, och det är helheten som är politisk.

Arbetsgivaren och högerpolitikerna vill att jag ska fokusera på vad jag får ut i plånboken. För om jag gör det kommer jag att bry mig om sådant som gör att jag får det bättre. Jag personligen, på kort sikt. Därför kan sådant som jobbskatteavdrag och sänkt moms lanseras som bra och ansvarsfull politik. Men det är just denna politik som man levt med i USA, och som nu gjort det uppenbart för alla (utom Republikanerna) att se det ohållbara i strikt individuella lösningar.

Min lön är hela den summa som krävs för att jag skall kunna få ut det jag får ut i plånboken, och ju mer jag väljer att låta det allmänna ta hand om, desto mer kommer jag att kunna ägna mig åt det som är viktigt för mig, här och nu. Och ju fler som ges möjlighet att slippa oroa sig över sin hälsa, sina barns utbildning, infrastruktur och så vidare, desto fler kommer att kunna vara med och bygga ett blomstrande samhälle. Alla tjänar på att alla är med och betalar. Och det är inte mer än rätt att den som tjänat mest på nuvarande regler är med och betalar mer.

Tänk ett steg längre. Tänk inte bara på dig, för då blir du ensam. Tänk tillsammans, alltid tillsammans!

Ögonblicken man minns. Upplevelserna som etsar sig fast.

Med risk för att falla in i nåt slags kletig pekoral, kastar jag mig ut i tankarna om och tacksamheten över, livet. Flyktlinjer handlar om kultur, och kultur är resultatet av mänskligt liv. Jag är en människa, och det jag inte är ensam om att uppskatta, det är kultur. Det är, som jag ser det, tjusningen med att forska om kultur. Den finns överallt, och spänner över väldigt mycket. Kulturforskning är aldrig tråkigt, och man blir aldrig färdig. Det passar min rastlösa själ.

Har visserligen semester, men även under ledigheter pockar kulturen på uppmärksamhet. Det finns som sagt överallt, och tar aldrig ledigt. Och ännu har jag inte riktigt kommit ner i varv. Kroppen är fortfarande delvis inställd på arbetsmetabolism. Därför skriver jag om det, om gränslandet mellan kulturforskarens vardag och ledighet. Och om tacksamheten jag känner över livet.

Det är bra nu. Just nu är det precis så bra som det någon kommer att vara. Visst kan det bli bättre, men i grunden saknas inget och mer kan och ska man aldrig begära. Det har jag lärt mig. Att kunna vara glad och tacksam för det man har är värdefullt, för då finns alltid något att uppskatta. Avsaknad av ekonomiska problem och sjukdom, att vara älskad och att ha vänner. Mer än så behövs inte. Majoriteten av jordens befolkning har inte ens det. Därför väljer jag att känna tacksamhet över det. Ingen vet hur länge det varar, så jag tar in så mycket jag kan av den lyckokänsla som detta ger.

Just nu är det bra, livet. Så har det inte altid varit. Just nu har jag det bra. Tacksam för det, och för en hel massa andra saker. Smått som stort. Tänkte lista lite saker att vara just tacksam över, i det lilla. För det är det som är svårt. Spektakulära lotterivinster, jorden-runtresor och lyxkryssningar. Exklusiva middagar och häftiga konsertupplevelser. Det är lätt att vara tacksam över, men jag vill här slå ett slag för lite mer vardagsnära, triviala upphov till tacksamhet. Livet och kultur finns som sagt överallt, och pågår jämt. Och jag är tacksam över,

att kunna hyra en bil och bara bege mig, dit inspirationen tar mig. Ensam i bilen, ätandes milen. På radion surrar lokalradion och den ena dialekten avlöser den andra. Tar vägen genom Dalsland, längs Vänerns västra strand, till Kristinehamn. Sover på ett billigt Bead & Breakfast. Äter en pizza i ett centrum som är helt dött. Anspråkslöst, men lika exotiskt som en "autentisk" och (påstått) orörd by i Amazonas.

att köra en bil med indikator som visar besinförbrukningen, och försöka hålla denna så låg som möjligt. Har man bara inte bråttom finns mycket att ägna sig åt medan det skiftande landskapet susar förbi och bilarna kör om en. Det är ett sätt att lära sig känna kulturens olika hastigheter. Kunskaper som inte går att läsa sig innantill, insikter som bara kan upptäckas. Kulturen är allt det vi tar för givet. Och på semestern kan man bryta lite på de tysta regler som finns mellan oss människor, och då ser man att det inte är de formella som styr. På vägen är det inte skyltarna som gäller, det är kollektivets sammantagna önskan om att komma framåt som styr vad som är normalt och onormalt. Intressant!

att kunna uppleva känslan man får när man närmar sig en stor stad som Stockholm. Först landsbygden, sedan förorterna och därefter stadens ytterområden. Centrum är bara en liten del av en stad, utan alla mindre centra som omringar staden är den noll och intet. Stockholm blir Stockholm i kraft av sin kritiska massa. Stockholm är sten, betong och asfalt, i lika hög grad som den är summan av sina inbyggare. Men Stockholm är också allehanda andra flöden. Ekonomiska, kulturella och rent mänskliga. Jag är en del av Stockholms tillblivelse, just nu. Liksom denna text, och allt annat som upprättar förbindelser med den gäckande essens som går under namnet Stockholm.

att få möjlighet att röra mig snabbt genom storstäders myller av gator och torg. Är inte mycket för att stanna upp och ta in. Jag mår bäst när jag får vara i rörelse. Och i en storstad finns hela tiden nya saker att upptäcka. Älskar att bara vara i rörelse. Att få gå genom stadsdelar och bara ta in deras olika karaktärer, att få kryssa mellan stadens fysiska och mänskliga hinder, det är så jag tycker om att upptäcka livet, kulturen på just den plats där jag är just då. Ögonblicken och upplevelserna som svärmar. Det passar mig. Det fyller mitt liv med mening.

att bara anonymt kunna ströva omkring i sin hemstad. Att göra sådant man aldrig gör annars, av olika anledningar. Gå på bio ensam, till exempel. Tycker om att tvinga mig själv utanför vardagens inrutade rutiner. Ta nya vägar hem. Hoppa av spårvagnen eller pendeltåget på en station innan och gå hem. För att det är fin kväll, eller för att stilla sin rastlöshet. Allt för att öka uppmärksamheten på det som är här och det som är nu. För att ta in tacksamheten över att allt är bra, just nu. Tacksamhet är inget man får, det är något man gör och känner. Och ju längre krav man har, desto mer finns att vara tacksam över.

att kunna äta frukost på hotellet och sedan bara ta bilen och  åka hemåt, på en väg man aldrig tagit innan. Att kunna upptäcka sitt land, även utanför de mest bekanta stråken. Tacksam för det, och för en hel massa annat.

att kunna läsa de böcker man vill, när man vill och hur man vill. Över det är jag oändligt tacksam. Över skönlitteraturen som återigen tränger sig på och pockar på uppmärksamhet. Så mycket finns att upptäcka där. Så mycket kvar att uppleva.

Tacksam över att ha insett allt detta nu, medan det fortfarande finns tid och liv kvar. Tacksam över att kunna glädjas åt även triviala ögonblick, och små upplevelser. Tacksam över att ha ett arbete som gör att detta delvis ingår i arbetsbeskrivningen. Ögonblicken, upplevelserna, livet. Det är kultur, liksom kultur är liv, upplevelser och ögonblick.

Klart som fan att det inte finns någon sanning om kulturen, då! Klart som fan att inget är beständigt under sådana förutsättningar. Men det är som det ska med den saken. Det är inte humanioras eller kulturvetenskapens fel, det är bara så det är. Och det kan man acceptera, eller förneka. Men, kulturen, livet, upplevelserna och ögonblicken, kommer ingen undan.

Tacksam!

På resa, inre och yttre förflyttningar

Känner som i förrgår. Har ingen riktig inspiration, men vill ändå skriva. För att komma vidare. Tror på det, som ett slags allmän livs- och kunskapsfilosofi. Tror på det konstruktiva i att jobba igenom problemen. Inte förneka, konfrontera och engagera. Svaret, på vilken fråga man än har, finns inte, det måste skapas, och vägen dit stavas: hårt arbete. Samma gäller för texter. Meningen med dem finns inte i texten, den skapas i mötet, och förändras med tiden.

Allt befinner sig i rörelse. Därför tror jag på rörelsen som terapi för att förlösa, tankar, meningar och för att upplösa problem. Blockeras vägen, stånga dig inte blodig mot hindret. Sök en annan väg. Tänk om, tänk nytt, tänk tillsammans. Uppslag till samtal, samtal som kan leda till förståelse finns överallt. Och för att spinna vidare på förra bloggposten letar jag vidare i vattnen runt Nietzsche. Hittar en passage i Ulf Erikssons efterord till Mänskligt, alltför mänskligt. En bok för fria andrar. Det får bilda utgångspunkt för dagens tankar.

Med aforismen som sitt suveräna uttrycksmedel och vapen etablerar han sig som alla tiders största moralkritiker och moralpsykolog. Samtidigt gör det otidsenliga antika idealet det naturligt för honom att än en gång hävda och formulera filosofin som levnadskonst.

Moral och makt är liksom kunskap och sanning, mänskliga skapelser. Upprätthållna storheter och bevakade enheter. Därför har alla som verkligen vill veta ett ansvar att bråka med makten, moralen och vetandet. Att bråka är inte det samma som att hävda någon alternativ sanning. Den som bråkar är i rörelse, förfäktar inget eget. Men, och det är viktigt, hen bryr sig verkligen om. Bråkar man på det sättet, för att man bryr sig om finns goda chanser att det kommer något konstruktivt ur arbetet.

Beundran och vördnad inför auktoriteter leder till att sanningar befästs, och till att den mäktiges moral upphöjs till allmän lag. Och det vill jag, som ett slags utvikning, påpeka med hjälp av en hänvisning till dagens Under Strecket, är förödande. Artikeln i SvD är skriven av Hans Ingvar Roth, och den handlar om filosofen Michael Sandells bok; What Money Can’t Buy: The Moral Limits of Markets. Både den boken och understreckaren är läsvärda, men det var inte vad jag ville peka på här och nu, det jag reagerar på och relaterar till Nietzsche är Roths avslutande ord och tankar om Sandells bok: "Trots dessa obestämdheter är Sandels nya bok ytterst läsvärd. Boken borde vara obligatorisk kurslitteratur på alla våra universitets ekonomutbildningar." Trots dessa obestämdheter, som handlar om att Sandell inte är tydlig med hur han menar att problemen som beskrivs överskådligt och förtjänstfullt ska lösas, är boken läsvärd.

Trots? Jag tänker istället att det är just för att han inte för fram några tydliga lösningar som boken blir intressant. Och det är därför jag finner Nietzsche intressant. För att han är en filosof som litar på mig som läsare. För att han ger mig verktygen, men överlåter åt mig att utföra arbetet. Nietzsche presenterar sin (senare) filosofi i form av aforismer.

Han eftersträvar nu, föga wagnerskt, en "förmiddagens filosofi". Den som tar del av denna aforistiska stridsskrift - nu i Lars Bjurmans översättning för första gången på svenska - möts därför av så mycket mer än ett person- och filosofihistoriskt dokument.

Så mycket mer. Världen kan inte förklaras, den kan bara jobbas med. Engagemang, inte förundran, leder till ökad förståelse. Svar finns inte, bara ökad förståelse. Och för det arbetet behövs verktyg, vilket vi får av stora filosofer som inte har något behov av att bli beundrade i eget namn, för sina tankar om världen. Filosofer som vill jobba tillsammans med likar, ställt för att samla trogna lärjungar vid sina fötter. Nietzsche är en sådan filosof, liksom Foucault och Deleuze & Guattari. Därför återvänder jag till dem, om och om igen.

"Redan valet av aforismen som ny framställningsform innebär ett misstänkliggörande och ett förkastande av filosofin som system och begreppstänkande, som sluten tänkt värld.

Inget är slutet. Allt mår bra av att luftas. Transparens är viktigt och fungerar överallt, som verktyg för att öka det generella välståndet i världen. Öppenhet, insyn och gemensamt arbete, bara så kan ett hållbart samhälle byggas. Verktyg till det arbetet kan man hämta nästan varifrån som helst, det viktiga är inte vem man citerar, det är vad man gör med citaten. Därför är aforismen att föredra framför logisk stringens och vattentäta resonemang. Filosofer som gör det lätt för mig att tänka vidare med hjälp av deras tankar. Filosofer som inte ger mig svar, utan fragment till nycklar, högaktar jag. 

Den aforistiska tankestilen antyder existensen av en filosofi hitom metafysiken - såtillvida är Nietzsche i denna aforistiska trilogi, med dess kalejdoskopiska varseblivning och huvudsakligen icke-profetiska ton, en arvtagare och en förnyare av upplysningsandan.

Världen är här och den är nu, på insidan. Den skapas i handling, av dig och av mig. Allt som tänkt och görs att ger upphov till konsekvenser, det är världen, samhället kultur. Inget är, allt blir. Enda sättet att förstå är att engagera sig. Tänkandet behöver befinna sig i rörelse för att hänga med. Nietzsche är död och den värld han levde i och skrev om finns inte längre, men hans aforismer finns kvar, för oss att använda i arbetet med att förstå den värld vi lever i. De innehåller inga sanningar, bara fragment till nycklar till förståelse. Arbetet måste vi utföra själva, tillsammans.

I dessa tankeöverflödande böcker talar inte den siste metafysikern men möjligen den siste upplysnings-anden, den siste av 'den psykologiska sentensens stora mästare'. Upplysningen - 1700-talets filosofiska strömning - är för Nietzsche ofullbordad, och i en anteckning från 1876 heter det: "Bilden av den fria anden har lämnats kvar ofullständig i det förra århundradet: man förnekade för litet och bevarade för övrigt sig själv."

Ofullbordad, otydlig, ofärdig. Det är positiva ord och begrepp, för de indikerar att det finns uppgifter kvar att arbeta med. Och det är i det arbetet, i och genom strävan att förstå den värld vi lever i som världen, samhället och kultur skapas, i handling.

Det skall jag fundera vidare på under den resa jag står i begrepp att anträda. Har hyrt en bil, och tänker göra dygd av nödvändigheten. Min flickvän har åkt på charter med sin dotter, för att få lite tid tillsammans bara de. Och jag har en vecka i ensamhet att fylla med innehåll. En bil att färdas med och ett land att upptäcka. Drar norrut. För att jag kan och för att jag tycker om att låta tankarna flyga fritt. Tre dagar i rörelse, utan krav. Räknar med att det skall hjälpa mig att landa i semesterns lunk.

Räknar med att det skall ge intryck som kan inspirera till nya bloggposter. En resa kan vara både inre och yttre, och den kan vara de var för sig eller samtidigt. Resan kommer man dock inte undan, även om man är hemma och gör ingenting. Inget är, allt blir till, i rörelse.

Återanvänder Nietzsche

Satte mig för att skriva. Det var för snart en timme sedan. Hittade inget att skriva om. Läste en del på nätet och lät det ena leda mig till det andra. Tänkte lägga ner ambitionen att skriva och bara låta dagen komma och ta mig dit den vill. Läsa, promenera och återhämta mig. Ett intensivt år har just lagts till handlingarna. Och när man slappnar av kommer tröttheten. Inspirationen finns där, men den är liksom inlindad i något. Får inte fatt i den riktigt. Och det är väl som det ska, antar jag. Inte bra att pressa sig. Det är inte hållbart på sikt. Till hösten är jag redo igen. Inte nu.

Ändå skriver jag. Varför? För att jag tycker om att formulera ord, meningar och med hjälp av datorn och skärmen upptäcka och förföras av formuleringar. Texten hjälper mig att få syn på mina tankar. Jag skriver för att jag mår bra av det. Därför väntar jag en stund med frukosten. Låter orden komma, i sin egen takt. Känner mig inte pressad att skriva. Går det inte kan jag låta bli. Har bestämt mig för det. Sommaren är en tid utan krav. Sommaren enda riktningsgivare är lustprincipen.

Ett av höstens projekt är att läsa Nietzsches samlade verk. Bokförlaget Symposions utgivning av Nietzsches böcker. Har skjutit detta framför mig länge. Nu är det dags. Så ser i alla fall planen ut. Det kan komma att ändras, det får inte bli ett krav. Att känna tvång i läsandet är förödande för lusten, och utan lust inget lärande, ingen utveckling.

Överhuvudtaget finns det för lite utrymme för lust och kravlöshet i dagens samhälle. Det talas om hur viktigt det är med ny kunskap. Satsningar på forskning anses vara nödvändiga. Men var finns lusten att upptäcka? När forskning och lärande blir ett krav då dör något centralt. Lusten att leva, handlar om att lära nytt, lära om och att upptäcka. Forskning som bedrivs utan lust är förödande. Vetenskapen måste vara Glad, som Nietzsche skriver. Vetande kan inte beställas fram.

Det faktum att vi behöver semester för att klara oss på sikt är ett tecken på något. Inget positivt tecken. Och alla de krav vi ställer på varandra, bär också på ett budskap om något. Vi kan välja att se, och vi kan dra lärdom. Eller också väljer vi att inte se, och kör på som om inget hänt. Lärande går inte bara i en riktning, uppåt, framåt, utåt. Kunskapsutvecklingen kan också gå bakåt. Vetande kan försvinna, degraderas och fördömas. Vetande handlar om makt. Vetande är makt. Makt är det som driver förändring.

Kontroll skrev jag om för några dagar sedan. Och vi är kontrollerade. Vi kontrolleras och kontrollerar. Två sidor av samma mynt, vilket får som konsekvens att makten ökar. Makten som underkastar oss, för det finns inget subjekt som har makt. Makten finns överallt, och den ger upphov till konsekvenser. Om detta skrev Nietzsche, bland annat.

Det fin fick mig att sitta kvar framför den tomma skärmen, det som fick mig att tänka på höstens läsprojekt, var just ett citat från Nietzsche som jag hittade när jag sökte på olika ord som jag trodde skulle ge inspiration. Han skrev följande, för över 100 år sedan. Orden klingar välbekant även för oss idag.

Man tänker med klockan i hand, liksom man äter middag med ett öga i börstidningen - man lever som en som hela tiden är "rädd att försumma något". [....] Ty ett liv på jakt efter vinning tvingar en hela tiden att ända till utmattning tömma ut sina andliga krafter, att ständigt förställa sig eller överlista eller förekomma; den egentliga dygden nu för tiden är att göra något på kortare tid än en annan.

Citatet blottlägger kulturens paradoxala karaktär. Vardagens motsägelsefullhet. Människans logik och dess ologiska konsekvenser. Varför ser vi inte detta? Det är frågan som driver mig framåt. Jag vill förstå hur det kan bli på detta sätt, när ingen vill det. Arbetet med denna fråga ger mitt liv mening, samtidigt som insikten om att vi tvingar varandra in i olycka kastar grus i maskineriet. Nietzsche pekar på ett problem som behöver upplösas.

Ingen annan än vi själva tvingar oss till effektiviseringar. Vad ska vi göra med tidsvinsten? Jobba mer, eller ta vara på den korta tid vi fått till skänks? Det är en öppen fråga, och något måste man göra. Jag strävar efter det senare, men tvingas självklart förhålla mig till det förra. För så är det alltid, ingen människa är en ö.

Ska tänka vidare på detta, i min egen takt, som det kommer, här under sommaren. Till hösten hoppas jag kunna skriva mer om och utifrån Nietzsches texter. Nu frukost. Sedan skönlitteratur och minsta motståndets lag fram till kvällens fotbollsmatch. Italien - England.

Heja! 

Bloggpost 900

Började blogga efter jul- och nyårshelgen 2010. Ambitionen var att producera (minst) en bloggpost om dagen. Idag skriver jag min niohundrade post, och slår man ut det på tiden jag hållit på blir det drygt en och en halv post per dag. Tycker om att tänka på det. Vetskapen om att tankarna finns kvar och kan plockas upp skänker ro och inspirerar mig att fortsätta. Jag skriver i första hand för mig själv, men om det betyder något för någon annan blir jag så klart glad.

Några av de bästa och för mig roligaste texterna har tillkommit på initiativ från andra. Poster tillkommer på många olika sätt. Jag har utmanats. Det har dykt upp inspirerande kommentarer på tidigare poster. Frågor, tankar, tidningsartiklar TV-program, händelser på jobbet. Vad som helst fungerar som utgångspunkt för att skriva om. Det är det jag gillar med mitt ämne kultur, det finns uppslag till och tecken på kultur: ÖVERALLT.

Att blogga är också att påverka, kultur, politik, riktningen på samhällets blivande. Att blogga är att bygga vidare på det som varit. Skapa, förändra, agera. Flyktlinjer finns överallt. Flyktlinjer går inte att hindra när de väl tagit fart, och de hittar fart och bygger upp momentum i mellanrummen som finns överallt. Ingen äger en flyktlinje, men man kan hämta inspiration från den. Och jag vill se min blogg Flyktlinjer, som en plats för allt detta. Förändring, inspiration, tillblivelse, produktion av förståelse.

Tusen poster verkar inte vara en omöjlighet. Någon gång till hösten bör jag skriva den post som får nummer 1000. Det känns andäktigt, viktigt och jag lovar att den ska bli något extra. Kan inte låta bli att göra kopplingar till mina främsta inspiratörer: Felix Guattari och Gilles Deleuze, som jag väljer att skriva i den ordningen här och på grund av ett samtal vi hade om dem båda tidigare idag. Viktigt att inte lyfta fram någon av dem för den andre. Det arbetade tillsammans. De stal varandra, och visste inte var den enes tankar började och den andres slutade. Den ene var en förutsättning för den andre. Men det var inte det som gör siffran tusen magisk, det är för att deras stora bok, del två i verket Capitalism and Schizophrenia, har titeln: A Thousand Plateaus. Den består inte av 1000 platåer, men den innehåller fler än tusen uppslag till förståelse och tankeverktyg för analyser av kultur. En enorm inspirationskälla.

Till Deleuze och Guattari och deras böcker vänder man sig inte om man vill få svar, utan för att få inspiration till och verktyg för att arbeta vidare själv. Om Flyktlinjer kunde fungera bara lite så vore jag oändligt tacksam. Jag vet att den fungerar så för mig. Detta är en plats där frön sås, som sedan kan gro någon annan stans. Här initieras tankar, som får växa till sig. En del tappar aktualitet, vissa texter förstår jag inte ens själv, annat kan plockas upp längre fram. En hel del föreläsningar har börjat som en bloggost skriven på väg till jobbet, utan någon annan ambition än att reflektera över något som kommit i min väg. Någon text har jag trott på och haft ambitioner med, men den har fallit platt och med andra har det varit tvärt om.

Tjusningen med bloggformatet, är detta att aldrig veta vad som är vad. Att inte på förhand kunna avgöra vad som kommer att fungera och slå an en ton hos någon annan, och vad som kommer att falla platt till marken. Flyktlinjer är kultur i tillblivelse, i realtid. Jag är bara en liten del i det maskineri som resulterar i posterna som publiceras här. Det är helheten som styr. Sammanhanget är det som ger upphov till konsekvenser. Och inget låses fast.

Jag uttolkar inte samhället. Förklarar inte kulturen. Jag reflekterar över det gemensamma, och konstruerar verktyg att tänka med hjälp av. Ställer frågor, mer än ger svar. Samhället, kulturen och även kunskapen och akademin är resultatet av samproduktion mellan en lång rad aktörer. Inte bara människor får saker och ting att förändras och bli till. Allt samverkar. Inget är. Världen, vi och vetandet, blir. Det är viktigt.

Hållbarhet är det yttersta målet för mig, på alla plan. Först när vi hittat ett sätt att leva på jorden, alla vi som lever här, tillsammans, som är hållbart på lång sikt. Först då kan vi slå oss till ro. Det finns så klart inte ett sätt att uppnå detta, men så mycket viktigare då att inse det. Att vägen till lycka för alla inte går att formulera i bestämd form singular. Det är inte målet, att komma överens om det bästa sättet som alla skall följa och leva efter. Det centrala målet är att inse att det finns olika sätt att nå målet om hållbarhet. Hållbarhet kan nämligen vara väldigt många olika saker. Det enda som hållbarhet aldrig kan vara är, ett bestämt sätt att leva.

Mångfald och hållbarhet går hand i hand av det enkla skäl att framtiden är en öppen fråga. Ingen vet vad den tar vägen eller hur det tar sig ut. Inget kan veta. Det enda vi kan göra är att förbereda oss på en bred palett av möjliga konsekvenser av det blivande vi är involverade i och med, tillsammans med varandra och världen. Ödmjukhet, inför allt. Om det är något jag förespråkar här så är det det, ödmjukhet.

Det är vad Flyktlinjer handlar om, att sprida insikten om vikten av ödmjukhet. Nu ska jag ta mig ett bad och skissa på uppslag till följande hundra bloggposter. Full fart mot 1000, men först lite semester och kravlöst bloggande. Lovar bilder, kanske lite skönlitterära försök, och filosofi. Och om Svenskt Näringsliv eller Utbildningsministern kommer något utspel reagerar jag så klart på det. Lite av varje, som vanligt alltså. Och är det någon som vill ge mig något ämne att skriva om blir jag glad.

En riktigt fin sommar önskar jag alla!

Fair Trade hotell, varför inte?

Har semester nu. Går sakta ner i varv. Känner kraven sjunka undan. Känner livet komma åter. Det där andra livet. Ledighetslivet. Den tid på året då man kan göra vad som faller en in, när man vill. Nästa vecka hyr jag bil och bara drar iväg, norrut. Ingen mer detaljerad plan än så. Än ensam och kan rå mig själv, tycker om att röra på mig, och behöver tänka, läsa och skriva. Så varför inte? Tänkte jag. Tycker om att bara göra. Speciellt efter ett intensivt år fyllt av (spännande och roliga) krav och uppgifter. Nu är det jag, och min fantasi som styr. Jag hamnar där jag hamnar. Det är semester för mig.

För ett år sedan bodde jag med jobbet på hotell i Philadelphia. Hilton; centralt, exklusivt och fint. Förmodligen det finaste hotellet jag någonsin bott på, utomlands i alla fall. Bodde några nätter på åttiotalet på Sheraton i Stockholm. Antar att det var fint, men då hade jag inget att jämföra med. Hotellvistelsen i USA 2011 var omtumlande på många sätt. Tänkte på det då, men frågan aktualiserades vid frukosten idag. Vi talade om klyftor. Och jag kom att tänka på frukostvärdarna på Hilton, som underdånigt servade mig och som tilltalade mig med Sir, Sir, Sir tills jag irriterades. Tycker inte om att bli behandlad som vore jag bättre än andra, bara för att jag bor på ett hotell.

Personalen på Hilton såg heller inte lyckliga ut. Trötta, kanske beroende på att detta bara var ett av jobben de tvingas ha för att klara livhanken. Arbetet vid frukosten utfördes inte med glädje, och det fanns ingen stolthet hos personalen. Inte hos dem som rörde sig bland borden i alla fall. Hovmästaren som basade över den övriga personalen såg ut att sätta i alla fall en viss ära i att ge god service. Han som hällde upp kaffe, och hon som stekte omelett, såg bara trötta ut. Mekaniskt upprepades ordet Sir. Och jag blev illa till mods när de gjorde fel (och de gjordes många fel under veckan), för det kändes som de riskerade att bli straffade. Det skavde i hjärtat på mig, och eftersom jag fortfarande kommer ihåg upplevelserna påverkar det min syn på Hotellet och hela resan.

Vi talade som sagt om detta vid frukosten. Vi talade om Fair Trade. Om exklusiva och dyra hotell som betalar lägsta möjliga löner till servicepersonalen, för att de kan. Och vi talade om det faktum att få reagerar. Jag torde inte vara ensam om att känna som jag gjorde? Det borde finnas en marknad för justa villkor för alla i ett företag. Eller är jag naiv?

Visst vill man betala så lite som möjligt, och det påverkar så klart priset. Jag har bott på en hel del ruffiga hotell i min dag, just av den anledningen. Men det är något annat. Vi snackar Hilton, som indirekt i alla fall bekostar Paris Hiltons lyxliv. Vi snackar ett exklusivt varumärke som tar ut högsta möjliga pris för sin vara. Ett hotell som har råd att ge justa löner. En hotellstädare kan så klart inte vänta sig en hög lön, men en lön man kan leva på borde inte vara orimligt.

Varför tror man inte att gästerna ser affärsupplägget? Jag kan känna mig lätt förolämpad av att behöva betala dyrt för att bli servad av någon som uppenbarligen inte får en lön man kan leva på. Bara för att man kan utnyttja personalen på det sättet betyder inte att man måste göra det. Och därför tänker jag att det borde finnas utrymme på marknaden för Fair Trade Hotell, där alla i personalen får en lön de kan leva på. Jag är övertygad om att det skulle höja värdet på upplevelsen. Dessutom skulle man kunna använda det i sin marknadsföring.

Om jag spenderar mina pengar, eller i detta fall min arbetsgivares pengar, på hotell, vore det då inte bra om jag samtidigt verkar för en bättre värld. Porrfria hotell talas det om, att politiker har det som policy att bara boka hotell som inte erbjuder porr. Men hur är det med hotell som utnyttjar personalens belägenhet? Varför är det okej? Varför inte kräva att bli bokad på ett hotell där alla mår bra och går till jobbet med stolthet och glädje, och där man arbetar för en lön man kan leva på.

En fin säng, TV och fin utsikt. Det är så klart viktigt, men hur är det med upplevelsen av att möta personalen och kunna se dem i ögonen utan att må dåligt. Varför är den upplevelsen inte värd något? Det både kan och borde vi som bor i västvärlden fundera över, mycket mer än vi gör.

Fair Trade hotell, varför inte? Det kan man sannerligen fundera över!