Hur bedömer man smak?

Här ska fokus riktas mot den retorik som lobbyisterna använder för att sprida budskapet om alkoholens njutningsfulla aspekter. Som ett viktigt instrument i det arbetet har man inte sällan uppfunnit egna smaksystem, poängskalor eller koncept för kombination av olika smakupplevelser. Spumante har till exempel ett eget ”unikt” smaksystem där man använder sig av symboler och talande uttryck, vars syfte är att förmedla en känsla för hur vinet smakar. Det presenteras så här på hemsidan.

Vinerna som ryms inom varje grupp har givetvis en egen karaktär, men i stora drag påminner de om varandra och har samma användningsområde. Det innebär att om du gillar ett vin inom en grupp, så tycker du förmodligen även om de andra i samma grupp. Om du vet vilket tillfälle du ska dricka vinet, så kan du också ta hjälp av smakgrupperna. ”Lagom och lätt” passar bäst till picnic och hammock, medan ”Stor och stöddig” oftast handlar om viner som passar till middan. En genväg till njutning kort sagt.

Röda viner sorteras av Spumante i följande kategorier: Lagom och lätt: Enkelt och gott, vardagsvin och bra till picnic. Bärbomb: Smakar mycket av mosade bär – svarta vinbär, björnbär, körsbär, hallon, jordgubbar. Stor och stöddig: Doftar och smakar massor. Vinet är strävt, kompakt mörkrött och kräver mat. Stilig: Viner, oftast dyra, som kan lagras länge, men som smakar bra redan nu. Och Syndigt söt: Söta efterrättsviner. Godis i ett glas. Och de vita sorteras in under dessa rubriker: Lagom och lätt, som har samma motivering som de röda. Pigg och fräsch: Viner med mycket syra. Smakar av citron, lime och gröna äpplen. Fruktbomb: Viner med massor av mogen frukt, särskilt tropiska – ananas, persiko, mango och papaya. Fullt ös: Viner som har mycket av allt – färg, doft och smak. Samt Syndigt söt, som har samma motivering som de röda vinerna under samma rubrik.

BK Wines ”poängskala för nya viner” bygger på en lite annorlunda princip än hos Spumante. Här väger man även in priset i bedömningen.

Om ett vin får mer poäng än det som är kopplat till priset sätts ’+’. Mycket mer ger fynd. På motsvarande sätt får ett vin minus om det poängmässigt inte når upp till priset. [Kategorierna lyder som följer:] Enkelt vin utan karaktär: 7-8 poäng (<50kr). Ordinärt vin med avseende på kvalitet och typicitet: 9-11 p (50-75kr). Mycket bra vin med fin kvalitet och typicitet: 12-14p (75-160kr). Högklassigt vin med imponerande djup och karaktär: 15-17p (160-500kr). Exeptionellt vin med unik karaktär, komplexitet och harmoni: 18-19p (500+kr). Unikt vin: 20p…

Systemen som presenterats (och andra liknande som jag funnit på nätet) går alla ut på att förenkla för konsumenten. Man vill hjälpa den som ska handla vin att på egen hand botanisera och leta efter personliga favoriter. Här finns därför även många korsreferenser till andra viner, på temat ”om du gillar det bör du uppskatta även detta”.

Ett sätt att tolka dessa systems innebörd är att ta fasta på ordet enkelhet som är centralt. Spumante använder sig till exempel av symboler för att hjälpa läsaren att snabbt och enkelt orientera sig i och sortera bland tipsen. Ett moln representerar lagom och lätt, en oxe symboliserar viner som är stora och stöddiga, en dusch får visa att vinerna är pigga och fräscha och de viner som placeras i kategorin syndigt söt har fått en rödmålad ”kyssmun” som symbol. Syftet med symbolerna och poängskalorna är att vem som helst ska kunna hitta sitt ”fynd”, men med tanke på att det finns så pass många experter kanske det snart behövs en expert för att få hjälp att välja vilken expert man ska vända sig till för att hitta bra viner. Sammantaget blir konsekvensen av detta naturligtvis att exponeringen av vin i vårt samhälle ökar och att nätverket växer.

En annan viktig aspekt att diskutera är den sammantagna mängden vin som recenseras på dessa och liknande sidor. BK Wine rekommenderar till exempel 33 nya viner (röda, vita, mousserande) i februari. Det blir många viner på ett år och det är bara tips från en enda vinrecensent. Andra aktörer rekommenderar andra viner. Därmed blir det lätt att gå vilse bland tipsen som levereras och som alla på ett eller annat sätt presenteras som viner värda att köpa. Om man bara inhämtar information om vin, öl och alkohol från dessa källor får man lätt intrycket att alla viner är bra.

Hos BK Wine och andra njutningslobbyister väger man som sagt ofta in priset i bedömningen och vilka konsekvenser det kan tänkas få vill jag avslutningsvis stanna vid och reflektera över. Genom att bedöma vin på det sättet kommer oundvikligen väldigt många fler viner att erhålla bra betyg. Om det bara vore smaken som avgjorde hur man skulle bedöma ett vin talar mycket för att endast ett fåtal viner skulle få högsta betyg, men eftersom ”fina” viner kostar relativt mycket så hade det inte resulterat i något speciell trovärdigt ”uppror mot snobberiet”. Men med ett system som tar hänsyn även till priset kan man skapa många fler fynd. Allt handlar om vad man jämför med. Ett vin för 50 kronor som inte smakar speciellt gott i jämförelse med ett vin för 300 kronor, kan om man väger in priset i bedömningen alltså göras till ett ”prisvärt fynd”.

Så här kan det till exempel se ut i en recension: ”Lingonsylt, blåbärsris och vaniljsocker. Syrligt och stjälkigt men helt okej för priset. Duger i och till köttgryta med ris” (Metro, 10 mars 2005. Min kursivering). Det får till följd att nästan alla viner, på ett eller annat sätt blir möjliga att rekommendera. Fast då har man ju ännu mer förlorat poängen med konsulterna. Varför ska man vända sig till dem, om det trots allt i slutändan kommer an på priset ifall vinet är värt att köpa eller ej?

Det bör i sammanhanget nämnas att detta är något som man på tidningen Livets goda vänder sig mot. I nummer 19, från 2006, skriver chefredaktören i sin krönika:

[Det] skapar ett tänkande där det handlar om ’hur mycket vin kan jag få för så lite pengar som möjligt?’. Det kommer på så vis att handla om vin som dryck och inte vin som upplevelse och sann njutning”. Några rader längre ner avslutas resonemanget med följande ord: ”Hur kan man sätta pris på en underbar vin- och smakupplevelse?”,

Det är en åsikt som i högsta grad är förenlig med inställningen att alkohol är en exklusiv drog som med rätt dosering kan förmedla njutningsfulla upplevelser. Om drogen betingar ett högt pris blir det vidare ännu viktigare vad man inmundigar, när man gör det och inte minst att man kontrollerar intaget på sådant sätt att man inte råkar ut för minnesluckor eller andra obehagligheter.

Den njutning som man på Livets goda vill förmedla står alltså inte i motsättning till Sveriges restriktiva alkoholpolitik, vilken bygger på tanken att ett högt pris minskar konsumtionen (men inte njutningen).

Matters of consern? Ett bättre vetenskapligt ideal!

Med inspiration från blan andra Michel Foucault, Bruno Latour och Johan Asplund har jag på senare tid allt mer övergivit tanken på att en på förhand utarbetad och bestämd Metod skulle kunna hjälpa vetenskapen att nå fram till visshet. Metod, menar jag (lite provokativt), är bara ett fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det skulle finnas någon immanent rationalitet i världen, möjlig att avtäcka om man bara följer en regelbok.

Kravet på strikt metodologi kan snarare betraktas som ett slags utestängningsprincip som reglerar vem som får tala, när och var. För om man bara lyssnar till den som arbetat efter på förhand bestämda metoder kommer man med säkerhet att gå miste om väldigt många kloka lösningar på vardagliga problem (se t.ex. Sourowiecki 2005), helt enkelt därför att man inte lyssnat på innehållet i det som sades utan mer på vem som talade (jfr Foucault 1993:8f).

Detta är nu inga revolutionerande tankar inom etnologiämnet där man länge, istället för att bevisa att det är si eller så mer har försökt beskriva världen, fenomen och människorna man undersökt med bibehållen komplexitet. Men det går med hjälp av insikter och verktyg från ANT att jobba vidare med den ambitionen.

John Law, som är en av företrädarna inom ANT, har i boken After Method, ingående diskuterat den vetenskapliga metodens performativa aspekter och (Law 2006:143ff) menar att metod aldrig får betraktas som ett oskyldig och uteslutande tekniskt inslag i den vetenskapliga praktiken. Och Latour (1998:79) har i linje med sådana tankar visat hur och varför man bör tillägna sig ett arbetssätt som,

istället för att stapla lager efter lager av självmedvetenhet till ingen nytta [går ut på att bara ha] ett lager, berättelsen.

Den enda princip man behöver följa blir därmed strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas. Jobbar man efter sådana principer kan man ha nytta av Latours motto: "don’t fill in the blanks" (2005a:246), det vill säga hänvisa inte till något som inte går att belägga empiriskt.

Kultur, till exempel, kan aldrig vara en förklaring till något, tvärt om är det kulturen som ska förklaras genom att redogöra för de spår som handlingarna lämnar efter sig och de empiriska belägg som finns på förbindelser mellan enskilda element/aktörer. En vanlig, åtminstone till vardags, förklaring är annars ofta att ”det sitter i kulturen.” Och om vi ska vara lite självkritiska, har vi inte alla lite till mans och i alla fall någon gång hemfallit åt sådana förklaringar? Jag har i alla fall det (se t.ex. Nehls 1999). Men om forskare gör det, då blir det lätt en form av maktutövning genom att uttalandet i kraft av sin status som vetenskap så att säga sanktionerar kulturen som förklaringsgrund. Om man tänker rätt på saken vet man att kultur består av aktivt handlande. Utan handling ingen kultur.

Bruno Latour (2008) har på olika ställen resonerat kring ett alternativ till det allt för rigida Matters of fact, som hyllar metoden, med stort M, och menar att ett mer adekvat och konstruktivt ideal vore att beskriva vetenskapens uppdrag som att det handlar om, Matters of concern. Skillnaden mellan de båda ”idealen” är väldigt liten. Men den är helt avgörande. Matters of concern skrivs fram i och genom fyra specifikationer.


Matters of concern erkänner för det första, till skillnad från Matters of fact, ingen absolut skillnad mellan subjekt och objekt. Som Haraway skriver måste man inse att all kunskap är förmedlad och att sanningen därför aldrig kan vara ren. I korthet går Laturs poäng ut på att öka medvetenheten om att vetenskap bedrivs av människor och för människor, och att detta är gott nog. Det handlar om ett något mer ödmjukt förhållningssätt till resultatet av det vetenskapliga arbetet som alltså inte går att skilja från den som utför det. Självklart ska man inom vetenskapen fortsätta den verksamhet man framgångsrikt har bedrivit, men man bör tona ner sanningsanspråken något och göra sig aktivt medveten om att vetenskapsmän och kvinnor, som alla andra människor, också har andra behov än att söka sanning och att det är svårt att i varje moment vara helt på det klara med vad som är vad. Vetenskap är en mänsklig verksamhet med allt vad det innebär,. Det är en aspekt av akademin allt för sällan uppmärksammas.

Den andra specifikationen går ut på att matters of concern måste uppskattas för att bli giltig. Det ligger i sakens natur att matters of fact får man ta till sig vare sig man gillar det eller ej, och detta i sin tur öppnar upp för medvetet såväl som omedvetet maktutövande genom att olika påståenden allt för lätt utvecklas till ultimatum. Den som anser sig sitta inne med sanningen är helt stängd för vidare samtal, vilket är ett förödande förhållningssätt åtminstone inom all social forskning. Exempel på vad detta kan få för konsekvenser ser vi i den allt annat än konstruktiva debatten om klimatet som allt för ofta har kommit att handla om vem som sitter inne med sanningen, och allt för lite om vad vi kan göra för att undvika en allvarlig fara. Det viktiga är inte hur begreppet skall definieras utan till vad det går att använda. Ett arbetsintegrerat lärande som införs uppifrån, och av andra skäl än deltagarnas intresse för och vilja att försöka hitta och förlösa potentialen i konceptet är dömt att misslyckas.

Specifikation nummer tre handlar om att man måste beakta hela det sammanhang som allt och alla delar. Framförallt handlar det om att uppmärksamma det faktum att även ting, tankar och materialitet måste räknas och tilldelas samma betydelse som mänskor. Allt som kan göra skillnad, alltså även tankar, texter och materialitet/teknologi kan och bör beaktas mycket mer. Världen är helt enkelt befolkad av mycket mer än mänskliga varelser, vilket är självklart men inte helt enkelt att göra sig medveten om. Påpekandet bör därför uppfattas först och främst som en hjälp på vägen i arbetet med att få upp ögonen för det faktum att världen är en och odelbar och att allt och alla är delar av samma helhet, samma sammanhang. Och det sammanhanget byggs av mindre delar, vilka alla kan och bör benämnas aktörer. Både sociala och materiella aspekter av helheten, både människor, tankar, ord och saker kan göra skillnad, därför benämningen aktör på samtliga. Detta för att inte på förhand slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins, för att hänvisa till några vanliga försanthållanden inom akademin). Kunskap, om den definieras med hjälp av denna förståelse, är något som uppstår i och genom en process vilken inbegriper en lång rad aktörer, aspekter och artefakter, alla med sina speciella problem om förtjänster.

Den fjärde och sista specifikationen handlar om varaktighet och uthållighet, om att såväl vetenskap som samhället och arbetslivet bäst förstås som processer. Utgångspunkten är att ingen aktör som sätts i förbindelse med andra aktörer förblir opåverkad. Alla möten/förbindelser mellan aktörer innebär ömsesidigt utbyte och gör något med kontrahenterna samt påverkar aktörerna i en ständigt pågående process av ömsesidigt blivande (se vidare Latour 2000:126).

Med detta sagt ägnar jag resten av dagen åt examination av först studenterna på utbildningsprogrammet Människa, Mångfald, Arbetsliv, och sedan firar jag min dotter som tar studenten idag!

Njutningslobbyisternas retorik, synad i sömmarna

Hur skrivs det om alkohol och vilka värderingar kan detta tal sägas förmedla? Min ambition är att presentera olika tolkningar på hur njutningslobbyisternas förhållningssätt till alkohol kan förstås samt att diskutera vilka konsekvenser som kan tänkas vara förknippade med dessa. Allt i syfte att hjälpa läsaren att bilda sig en egen uppfattning i frågan.

Poängteras bör att det inte handlar om någon konspirationsteori, att njutningslobbyisterna eller connaisseurerna som talar om sitt intresse, när de delar med sig av sina tips eller kunskaper, medvetet skulle lura konsumenterna. Tvärtom utgår jag från att deras budskap sprids i välmening och med ambitionen att bedriva upplysningsarbete, vilket naturligtvis inte utesluter att talet kan få andra konsekvenser.

Upplägget på de olika Internetsidorna ser delvis olika ut, men i princip följer de programmet Drickbarts mönster (se tidigare bloggpost) och delar också programmets ambitioner om att vin ska vara enkelt att dricka. På Spumantes hemsida (www.spumante.se) kan man läsa att.

Spumante är en genväg till sånt som gör livet roligt och lätt. Du behöver inga förkunskaper, vi skriver för alla som vill förlänga och fördjupa njutningen. Kärnan i Spumante.se är en av Sveriges största vindatabaser med över 2 500 viner. Vi har provat alla själva. För att vinguiden ska vara enkel att använda har vi gjort på följande sätt: * Bingo. Under fliken Bingo hittar du de 10 bästa vinerna i Sverige just nu. Vi uppdaterar så fort det dyker upp nya kap. * Smaker. Ett helt nytt sätt att dela in viner för att du lättare ska hitta dina favoriter. Vi väljer bara viner vi gillar och grupperar efter hur det smakar: Stor & Stöddig, Lagom & Lätt, Syndigt söt, etc. * Länk till Systembolaget. Varje vin har en direktlänk till Systembolaget så att du enkelt kan se om vinet finns i din butik just nu. * Vin & mat. Vi skriver en kort presentation av de flesta viner. Med exakta tips på var, när, hur och till vem vinet ska serveras för maximal effekt. * Detaljerade betyg. Vi ger objektiva poäng för vinets färg, doft och smak. Charmpoängen beror på hur väl vinet lyckas förföra oss.

BK Wine (www.bkwine.com) presenterar sig själva och sin filosofi på följande sätt.

Det är visst inte komplicerat att dricka vin. Men det blir mycket roligare om du vet lite om vinet du dricker – om distriktet, druvan, årgången och vinproducenten. Att kunna lite om vin gör det lättare att hitta rätt i det stora utbud av vin som finns. Mer spännande att kombinera mat och vin. Och du kan bättre välja rätt vin på restaurang. Sedan snart femton år arbetar jag med vin, med Paris som bas. Det ger mig en unik insikt i vinets värld och direkta kontakter med vinodlare. Min grundfilosofi är att vinet är till för att njutas, antingen för sig men oftast tillsammans med mat och tillsammans med vänner. Men det gör det ännu roligare om man vet lite mer. Därför skapade jag WineTastings Britt Karlsson, eller BK Wine som det kallas ibland.

Tydliga ledord är: Inga förkunskaper behövs, vin är detsamma som njutning, och det är enkelt. Det är uppenbart att man vänder sig till en bred, ännu inte invigd allmänhet som antas leva i tron att det skulle vara svårt att dricka vin. Huruvida det finns någon sådan allmän föreställning ute i samhället har jag svårt att uttala mig om. Men jag känner i alla fall inte av den och ser heller inga tecken på något sådant, tvärtom. Det finns också en tydlig paradox i experternas envisa tal om att det ska vara enkelt att dricka vin, att man får göra som man vill och bara man själv tycker något är gott så är det så. Uppmaningarna kan lika gärna tolkas som att man egentligen inte behöver någon expert för att njuta.

Njutningslobbyisternas budskap kan genom sin ensidiga betoning på alkoholens positiva aspekter och utifrån tanken de förmedlar att ”alla kan” också tolkas som ett försök att få människor att dricka mer, egalt vad och oavsett vem som producerat drycken. Och detta sett i ett längre kulturellt processperspektiv kan komma att innebära problem såväl för enskilda individer som för samhället. Vem tar ansvar för dessa problem, och vem får betala priset?

Det är viktigt att peka på det faktum att lobbyisterna i hög utsträckning, på ett eller annat sätt har kopplingar till producent-, försäljarledet. Antingen genom direkta band, eller med hänvisning till det faktum att det är för sin egen ekonomiska överlevnad de skriver. Ingen av dem gör det på ideell basis. Och om de gör sitt arbete bra så ökar försäljningen av alkohol, vilket i sin tur ökar tillgängligheten av drogen i samhället. Detta får som konsekvens att fler människor och framförallt unga människor exponeras för fler lockelser, vilket i förlängningen kan leda till problem.

Med hänsyn tagen till helheten, till alla aktörer – å ena sidan alla de som på ett eller annat sätt, direkt så väl som indirekt, tjänar pengar på bruket av alkohol, och å andra sidan konsumenterna som köper alkoholen – så blir det tydligt att alkoholens nätverk utgör en betydande del av det svenska samhället, som självklart utgör en del av övriga världen mot vilken det inte finns några vattentäta skott, tvärt om.

Ett projekt som aldrig (?) blev av

Då jag så här i slutet av terminen och det akademiska året 2010/11 är pressad av måsten och deadlines och därför befinner min nära gränsen för vad jag mäktar med harjag varken inspiration eller ork att producera några nya tankar. Tänkte därför jag kunde dela med mig av en projektidé som nog aldrig kommer att genomföras, men som jag ändå tror på. Men har man stoppats tilräckligt många gånger, då orkar man inte uppbåda energi nog att göra det man tänkte, även om det skulle visa sig möjligt.

Där befiner jag mig i alla fall just nu, i relation till nedanstående. Kanske, någon gång i framtiden, att jag tar upp projektet. Men inte nu. Kommentera gärna! Följande var/är vad jag skulle vilja undersöka, först några ord om förutsättningarna och grundtankarna:

Samhället bygger i hög grad på att beslut delegeras, till såväl människor med olika grad av inflytande som till regelverk och teknologier, men även till materialitet (tänk till exempel på en vägbula som tvingar bilister att sänka farten), vilket ofta glöms bort. Och allt som görs och hålls för sant idag kommer oundvikligen att påverka möjlighetshorisonten för morgondagen, på gott och ont. Inom ramen för dessa processer uppstår makt, som en konsekvens av samtliga handlingar som sker inom sammanhanget. Makten uppstår i relationer mellan aktörer och står i direkt förbindelse med det sammanhang som hela tiden blir till genom icke-linjära, öppna och ständigt pågående processer (se t.ex. DeLanda 2005 & 2006). Samtidigt som tillvaron ter sig stabil består den de facto av ett ständigt görande.

Västra Götalandsregionen kan, i linje med ovanstående, förstås som en oavslutad process driven av interagerande aktörer förenade i nätverk. En förutsättning för att kunna främja hälsa, välfärd och kunskapsutbyte, vilket är ett av Högskolan Västs uppdrag, är att man förstår den ”plats” inom vilken man verkar och det är projektets ambition att öka den förståelsen. Kunskapen är viktig i arbetet med att utveckla både högskolan och regionen vi verkar inom.

Bruno Latour (1998:51) menar att ett samhälle förverkligas, ”genom vars och ens ansträngningar att definiera det. De som är mäktiga är inte de som ’håller’ makten i sin hand, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla.” Latour föreslår begreppet aktör som benämning på samtliga element som bygger ett samhälle. Aktörer kan alltså vara både mänskliga och icke-mänskliga (1998:11ff). Detta för att inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner. En makroaktör (till exempel ett större företag eller ett sjukhus) blir med detta synsätt ett antal mikroaktörer som har förenats och som i kraft av sin storlek agerar som vore den en (Latour 1998:35).

Samhället består inte av sociala element utan av en lista som utgörs av en blandning av sociala och icke-sociala element. (Latour 1998:53).

En aktör förstås alltså i projektet som varje element som så att säga skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget. Kort sagt allt som kan få något att hända, allt som kan göra skillnad betraktas som aktörer. En region byggs upp av aktörer (mänskliga såväl som icke-mänskliga) som är förenade i en lång rad olika nätverk som går in i och ut ur varandra, och aktörernas inbördes förhållanden förändras ständigt (jfr Law & Hassard 2005, Latour 2005). Med en sådan utgångspunkt för det analytiska arbetet ökar möjligheterna att hitta nya och bättre förståelser för hur utbytet av kunskap mellan akademin och det omgivande samhället kan genomföras på ett för alla inblandade gynnsamt sätt, vilket är en förutsättning för såväl hälsa och välfärd som för det arbetsintegrerade lärande som HV har regeringens uppdrag att utvekla formerna för.

En annan av projektets teoretiska inspirationskällor är Donna Haraway (se t.ex 1997, 2008). Hon har visat på behovet av och poängerna med en vetenskaplig stil som kan synliggöra hela det aktörsnätverk som krävs för att upprätthålla rådande sanningar. Detta är en central utgångspunkt för projektet då ren kunskap, obefläckad av mänskligt kulturella aspekter, är en chimär. Kunskap är alltid förmedlad och därmed tolkad samt genomsyrad av allt det som den eller de som utför forskningen står för, medvetet såväl som omedvetet. Därför är det viktigt att i projektet även undersöka högskolan och vetenskapen som aktörer.

Högskolan, vetenskapen, arbetslivet, kultur, kunskap samt hälsa och välstånd, men även enskilda medborgare och organisationer, blir med andra ord till i ett slags ömsesidigt påverkande process, och det är förutsättningarna och principerna för denna som skall undersökas i projektet.

Syfte
Var börjar och slutar VG-regionen? Var finns dess olika (formella såväl som informella) maktcentra? Vilka aktörer kan identifieras? Vilken roll spelar Internet och andra medier i skapandet av en region? Det är några av frågorna som kommer att utredas i detta projekt vars syfte är att undersöka vad ett samhälle, en region, kan sägas vara, vilka som är dess delar samt hur dessa hänger ihop. Eller för att vara lite mer specifik: I projektet undersöks hur, var och av vilka Västra Götalandsregionen blir till.

Det tvärvetenskapliga fält som projektet knyter an till, just eftersom där finns en lång rad exempel på studier där kultur/samhälle och hälsa/kunskap möts, är Science and Technology Studies (STS). Här finns en rad studier som rör sig i gränslandet mellan olika vetenskapliga discipliner ofta med fokus på hur vetenskaplig kunskap skapas och sprids i samhället och arbetslivet, men här undersöks också hur samhället påverkar vad som händer inom vetenskapen. Annemarie Mol har till exempel gjort betydande kunskapsteoretiska insatser som är av stort värde för projektet. I den inflytelserika boken The Body Multiple: Ontology in Medical Practice undersöker hon, med hjälp av (okonventionella) etnografiska metoder, sjukdomen åderförkalkning. Och det är just sjukdomen hon följer via berörda aktörer genom det nätverk som sjukhuset utgör vilket ger upphov till nya perspektiv på både kunskap och åderförkalkning som fenomen. På samma sätt kommer VG-regionen att undersökas i projektet, som ett slags diversifierad muliplicitet.

Ett urval av studier inom STS-fältet som kan vara värda att nämna i ansökan är: Sorting Things Out. Classification and its Consequences (Bowker & Leigh Star 2000), Impure Science. AIDS, Activism, and the Politics of Knowledge (Epstein 1996), Epistemic Cultures. How the sciences make knowledge (Knorr Cetina 1999) och Connected, or what it means to live in the network society (Shaviro 2003).

Organisationsforskning är ett annat fält med viktiga beröringspunkter till detta projekt. Exempel på studier är: Here Comes Everybody. The power of organizing without organisations (Shirky 2008), Acting in an uncertain world. An essay on technical democracy (Callon, Lascoumes, Barthe red. 2001), Market Devices (Callon, Millo, Muniesa red. 2007) The Laws of the Markets (Callon 1998) och Organizational Ethnography. Studying the Complexity of Everyday Life (Ybema, Yanow, Wels, Kamsteeg red. 2009).

Genomförande
Projektets metodologiska grundtanke ansluter direkt till den teoretiska begreppsapparaten och dess underliggande kunskapssyn. John Law, en annan av företrädarna inom STS, har i boken After Method, ingående diskuterat den vetenskapliga metodens performativa aspekter och (Law 2006:143ff) menar att metod aldrig får betraktas som ett oskyldig och uteslutande tekniskt inslag i den vetenskapliga praktiken. Eftersom regionen är vad som ska förklaras går det inte att på förhand bestämma exakt vilka aktörer eller aspekter som är relevanta och därför skall uppmärksammas och vilka som kan lämnas utanför projektet. Att precisera något sådant vore djupt missvisande och strider mot projektets teoretiska ansats. Den enda metodologiska princip som följs i projektet är transparens. Projektet kommer att rapporteras på ett sådant sätt att såväl forskningsprocessen som de analytiska övervägandena öppet redovisas.

Vetenskapligt arbete, åtminstone kulturvetenskapligt, kan inte målstyras eller detaljregleras (jfr Rombach 1991), på förhand. Att det ändå går att bedriva vetenskap med sådana principer har jag bland annat visat i det alkoholprojekt som avrapporterades våren 2009 i boken Kung Alkohol. Och andra drogaktörer (Nehls 2009). Och jag stödjer mig också på beprövad praxis inom STS.

Konkret kommer arbetet att handla om att knyta kontakter med nyckelfigurer inom det regionala arbetslivet, och via samtalsintervjuer med (minst) tjugo representanter för olika företag och organisationer samla kunskap om synen på VG-regionen och dess gränser samt inneboende möjligheter. Men det är bara en del av projektet. Den andra handlar om att granska texter, bilder och dokument. Särskilt intressanta är texter och bilder som, utan att det är ett uttalat syfte, på något sätt ger uttryck för olika uppfattningar om Västra Götaland. Förutom dokument från företag och organisationer kommer lokalpress och annat mediematerial att granskas. Målet med analysarbetet är att urskilja centrala aktörer (framförallt oväntade sådana, och icke-mänskliga aktörer) samt att undersöka empiriskt identifierbara förbindelser mellan aktörerna. Att på förhand uttala sig om materialets omfattning eller att identifiera exakt vilka texter som skall granskas är omöjligt. Det har motiverats såväl kunskapsteoretiskt som metodologiskt ovan.

Analysarbetet utförs kontinuerligt, parallellt med insamlandet av material. Resultatet presenteras löpande, på olika sätt och i olika forum. Tankar och utkast till analyser bearbetas delvis inom ramen för den seminarieserie jag håller i på HV där såväl anställda på högskolan som representanter för arbetslivet är inbjudna att delta. Härigenom kommer resultaten från arbetet omgående, och i olika faser av analytiskt djup, att direkt kommuniceras inom hela det sammanhang som berörs. Och kunskapen återförs kontinuerligt till HVs och OHKs dagliga verksamhet.

Projektet är för omfattande, och för diffust har jag fått höra (det är det enda argumenten som anfördes som motivation till avslaget). Jag tycker inte projektet är det, och hävdar att jag kan argumentera för min sak. Men det är inte så det går till i akademin, denna typ av beslut kan inte överklagas. Som sökande är man utlämnad till anonyma röster som avfärdar eller tillstyrker, utan närmare kommentarer. Rättsäkert? Transparent? Knappast! Men det är så som spelets regler är utformade, och den som ger sig i leken får leken tåla.

Njutningslobbyister. Vilka är de och hur arbetar de?

Att recensera vin är något som i princip alla dagstidningar och många TV-kanaler på ett eller annat sätt gör, mer eller mindre regelbundet. På nätet finns också en hel del sidor som tillhandahåller recensioner av vin och det är dessa som valts ut för närmare granskning i denna bloggpost som bygger på en artikel jag skrev för några år sedan och som finns publicerad i Vin & Sprithistoriska museets tidskrift: Spiritus 2006.

På sidan www.vinnytt.nu räknade jag till 47 stycken länkar till olika svenska tidningar och internetsajter som publicerar artiklar om vin, och det är bara Vinnytts urval av vad de tycker är intressant och värt att nämna. Det finns med andra ord väldigt många njutningslobbyister, som alla vill att vi ska lyssna på just dem för att uppnå högsta möjliga grad av njutning i vårt bruk av alkohol. Men för att inte drunkna i material kommer analysen huvudsakligen att koncentreras till två av de, enligt egen utsago, största aktörerna på markanden för information/upplysning om vin, nämligen Spumante och BK Wine.

Innan dessa aktörer presenteras närmare vill jag påpeka att jag i min analys valt att inte ta någon hänsyn till lobbyisternas intentioner. Analysen går uteslutande ut på att tolka på vilket sätt de vinrecensioner som här hamnat under den kulturvetenskapliga luppen är med om att underblåsa den trend som gjort drickandet av alkohol till norm i vårt samhälle och som därmed legitimerar samt aktivt skapar och upprätthåller ett förhållningssätt till alkohol som gör det svårt att tacka nej.

Spumante är ett konsultföretag som förekommer med artiklar om och tips på vin i såväl dagspress som på nätet. Konsultgruppen/företaget består av sex personer. På hemsidan står följande:

Anders Calissendorff är kock i grunden. Har arbetat 10 år som redaktör, ansvarig för vinprovningsgrupper och kursledare på Systembolagets marknadsavdelning. Hampus Rosenqvist är kock och projektledare. Har arbetat på Grands Franska och Restaurangakademien. Per Styregård är skribent. Har arbetat 10 år som redaktör, vinprovare och kursledare på Systembolagets marknadsavdelning. Eva Rosenqvist, ägare av Emma förlag, och Nils Norberg, vd på Emma förlag, är delägare i Spumante. De är också Spumantes strateger. Oksana Orlova svarar för kontakter med vinleverantörer och sköter vår databas. Joakim Han från företaget HanSolo är vår ständige IT-konsult.

Företaget säger vidare att de ”levererar redaktionellt material inom mat, dryck och resor till bland annat tidningen RES och Malmö Aviations magasin Grip”. Spumante har också givit ut en bok, Rödvin älskar mat och den fick, står det på hemsidan, ”Hederspris för Bästa dryckesfotografi i världen 2003”. Spumante presenterar sig som ”konsulter och kursledare för företag som vill utveckla sina anställdas kunskaper inom vin och mat”. Man håller också, ”regelbundet vinprovningar, matlagningskurser och utbildningar i vin- och matkombination”.

BK Wine, är ett företag som leds och i princip också utgörs av Britt Karlsson. På nätet finns följande presentation:

[Hon] startade sin verksamhet i Paris för mer än 10 år sedan. Britt har 15 års erfarenhet som vinlärare, vinskribent, restaurangkonsult, arrangör av vinprovningar och vinkonsult i Sverige, Frankrike, Belgien och i Holland.

BK Wine finns och agerar framförallt på nätet, där företaget ger ut ett månatligt nyhetsbrev men man ger även ut en tryck pappersskrift sex gånger per år. Britt Karlssons kopplingar till försäljningsledet är inte lika tydliga som i fallet Spumante, men orden, ”direkta kontakter med vinodlare” återfinns i presentationen på hemsidan som en av fördelarna med att bo och verka i Paris, vilket Karlsson gör.

Båda dessa njutningslobbyister ser som sin främsta uppgift att sprida kunskap om alkohol. Spumante enligt parollen ”En genväg till njutning”, och BK Wine med devisen ”Uppskatta vin ännu mer”. De två hemsidorna (www.spumante.se och www.bkwine.com) är också fyllda med längre och kortare artiklar om ”allt” som rör vin. BK Wine skriver uteslutande om vin, medan Spumante även skriver om sprit och om olika tilldragelser inom restaurangvärlden.

Dessa två aktörer var de jag först kom i kontakt med när jag sökte material till denna artikel. Det talar dels för att Spumante och BK Wine inte är några perifera aktörer, dels är det en indikation på att andra som söker denna typ av information enkelt kommer i kontakt med just deras hemsidor. De har valts som huvudexempel i artikeln just eftersom de därmed kan antas ha visst inflytande, och efter en närmare granskning av andra sajter på nätet och i andra medier har också Spumante och BK Wine visat sig vara två karakteristiska representanter för den snabbt framväxande skaran av experter som pockar på att få lära oss svenskar att njuta av vin, sprit och öl.

Utgångspunkten för diskussionen som jag vill initiera är att allt tal om alkohol, analytiskt kan betraktas som marknadsföring. Det är åtminstone en av mina ambitioner med artikeln (och kommande bloggposter), där olika aspekter av görande relaterat till alkohol fokuseras, att prova ett sådant anslag. Den tolkningen motiveras även med att det oftast är inför helgen, då de flesta konsumenter gör sina inköp, som tipsen på vin presenteras. Spumantes reklamslogan lyder till exempel: ”Spumante rekommenderar: Tre flaskor vin varje torsdag”. Mot en avgift på fem kronor per sms erbjuds man så att i nära anslutning till helgen prenumerera på vintips till sin mobil.

Alkoholens nätverk

Fler borde oftare stanna upp något för att reflektera över i hur hög grad beslutet att börja dricka, att sluta dricka eller att iaktta måttfullhet, helt igenom kan betraktas som individuella beslut. Är det inte snarare så att människors relation till alkohol, för att tala med den franske vetenskapsteoretikern Bruno Latour (2005), bör betraktas som en konsekvens av en lång rad olika aktörers och artefakters samverkande handlingar över tid?

Jag menar med Latour att man för att förstå en unik individs förhållande till alkohol måste ta i beaktande hela det nätverk som utgörs av hans eller hennes sociala kontaktnät, familje- släkt-, och kompisband, kulturella förebilder samt individen själv (i betydelsen såväl dennes livshistoria som hans/hennes kropp med dess genetiska förutsättningar).

Fast alkoholens nätverk upprätthålls inte bara av sådana aktörer, här spelar också alkoholproducenter, importörer av alkohol, massmedier och njutningslobbyister viktiga roller. Kanske viktigast av allt, för att förstå bruket av alkohol i vårt samhälle bör man också ta med i beräkningen alla de artefakter (det vill säga något av människor framställt) som allt för sällan uppmärksammas i studier av kulturella fenomen. Och dessa artefakter betraktar jag med inspiration från Latour som aktörer.

Först och främst tänker jag givetvis på alkoholen i sig, men det finns också en massa andra artefakter kopplade till våra drycker (snapsglas, vinglas o.s.v. vilka utgör en inte obetydlig del av omsättningen för väldigt många husgeråds- och heminredningsbutiker), gällande lagstiftning, vårt språk, våra traditioner (där alkoholen funnits med sedan länge), samt en lång rad andra saker och aspekter som det inte finns plats att räkna upp här. Tillsammans skapar alla dessa, såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer Sveriges rådande alkoholkultur, i en ständigt pågående, föränderlig process av kollektivt handlande.
Bruno Latour (2005) som varit med och lanserat teorin ANT (Actor Network Theory), vars viktigaste utgångspunkter jag ovan försökt beskriva väldigt översiktligt, menar att ett sådant nätverk endast går att upptäcka i efterhand, i en ingående analys av aktörernas inbördes (oftast omedvetna) förbindelser. En undersökning av den svenska alkoholkonsumtionen, betraktad som ett nätverk, skulle alltså behöva ta i beaktande och noga granska alla de förhållanden och samtliga aktörer som på ett eller annat sätt har medverkat till att människors dryckesvanor ser ut som de gör. Sådant tar emellertid mycket tid i anspråk och här kan endast pekas på konturerna av alkoholens nätverk.

Latour menar att makt är en konsekvens av kollektiv handling och inte orsaken till den samma, vilket sätter handlingen och görandet i fokus på precis det sätt som jag vill uppmärksamma här. Med ett sådant perspektiv går det lättare att uppmärksamma det faktum att ett samhälle (och följaktligen samhällets alkoholpolitik) förverkligas av samtliga medlemmars ansträngningar att definiera det.

De som är mäktiga är inte de som ’håller’ makten i sin hand, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla. (Latour 1998:51).

Han exemplifierar sina tankar genom att visa hur en företagsledares makt upprätthålls genom en lång rad av relationer mellan människor och artefakter. För att upprätthålla sin maktposition använder sig ledaren till exempel av kommunikationsutrustning, mötesordningar, hierarkiska strukturer, kläder, maskiner och så vidare. Samtliga dessa aspekter fungerar tillsammans som understödjare av makten, vilken enligt Latour därför bör studeras förutsättningslöst. Och det är just detta jag vill göra, det vill säga uppmärksamma och diskutera resultatet eller konsekvenserna av en lång rad, sinsemellan autonoma aktörers samlade insatser (lägg här märke till att Latour inte gör någon analytisk skillnad mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer, mellan människor, organisationer och artefakter).

Fördelen med ett sådant perspektiv på samhället är att det kan sägas blottlägga de praktiska resurser som krävs för att förverkliga samhället och pekar därmed på allas gemensamma och ömsesidiga ansvar för det samma. Latour definierar sociologi som studiet av förbindelser och med ett sådant synsätt som analytiskt verktyg går det att lyfta fram och diskutera andra aspekter än de vanliga, av det nätverk inom vars ram vårt nuvarande svenska förhållande till och syn på alkohol upprätthålls.

I linje med ovanstående tankar, tänker jag vidare, öppnas möjligheter till utarbetande av en svensk alkoholpolitik som förs i solidaritet med såväl vanliga brukare, vilka inte har några problem med alkohol, som med missbrukare och nyktra alkoholister. Och med solidaritet menar jag här en insikt om att alla människor inom ett samhälle är ömsesidigt beroende av varandra (jfr Liedman 1999). Det betyder att ingen människa eller kulturellt betydelsefull artefakt kan betraktas som en isolerad ö.

Kort sagt, allt och alla som vi omger oss med är ömsesidigt beroende av varandra och tillsammans (ut)gör och upprätthåller vi samhället/kulturen, hela tiden (Latour 2005). Och alkoholen finns där (och kommer att finnas där under överskådlig tid) oavsett vad vi tycker om detta. Frågan är alltså hur vi tillsammans ska hantera alkoholfrågan, och vems intressen vi ska låta vara överordnade i processen.

Målet med min forskning är inte att ”komma fram till något”, utan handlar snarare om att vända och vrida på saker samt betrakta fenomen utifrån olika perspektiv. Därför landar analyseerna ofta i retoriska frågor. Det är mitt sätt att anpassa texten till ovanstående syn på världen.

Vi har ännu inte fullt ut sett vilka konsekvenser det ökade bruket av drogen alkohol medfört och det kommer hur som helst att dröja innan dessa visar sig. Men under tiden, det vet vi om vi bara tänker efter lite, så görs samhället i en ständigt pågående process av oöverblickbara tillblivelser inom ramen för många olika nätverk av aktörer (Latour 2005).

En första fråga blir därför, vem tjänar på att alkoholen betraktas som en vara bland andra varor? Är det konsumenterna eller producenterna?

Några ord om njutningslobbyism och kontroll

Under våren 2006 gick på måndagar på kanal 5 ett TV-program som hette Drickbart. Jag ser det programmet ganska mycket som ett ”tecken i tiden.” Och att tankegångarna som programmet utgick från fortfarande är aktuella bekräftas i dagens Svenska Dagblad, i en ledare som för fram samma tankar (även om argumentationen är något oklar). Om konsekvenserna av tänkandet som ligger bakom dessa ord belyses här. Ett citat hämtat från programmets hemsida får illustrera vilken linje det handlar om. Där står att läsa följande under rubriken ”Om programmet”:

Lär dig dricka öl, vin och sprit. Två opretentiösa och sköna sommelierer kommer i den nya programserien Drickbart att lära oss mer om öl, vin och sprit – utan en massa snobberi och tjafs. För när det kommer till kritan så är det alltid den personliga smaken, och inte någon dumdryg attityd, som avgör om någonting är gott. I programmet får vi lära oss allt från handfasta tips om hur man kan värma ett vin i mikron och få det att smaka dubbelt så bra till sköna tricks man kan glänsa med på festen. Vi får också svar på frågor som om man blir tjock av öl och vilken som var John Lennons egentliga favoritdrink. Dessutom ger sig sommeliererna ut i världen för att testa om våra svenska nationaldrinkar håller måttet i fjärran länder.

Drickbart är ett konsumentupplysningsprogram som handlar om alkohol och som alltså har som ambition att lära svenska folket att dricka alkohol. Men behöver svenskarna verkligen lära sig dricka öl, vin och sprit? Inte minst Systembolagets försäljningssiffror tyder på att de flesta av kunderna redan i hög utsträckning är bekanta med alkoholdrickandets grunder. Fast det är nog kanske ändå inte så som programkonceptet ska tolkas. Av citatet framgår det inte tydligt, men om man tittar på programmen så handlar inslagen i hög utsträckning om att lära tittarna att njuta av alkohol, det vill säga ”[dricka] det med välbehag (till sill och hembakt vört)”, för att knyta an till ”nationalskalden” Ulf Lundell.

Hur kan man förstå programmet Drickbart och andra liknande exempel på hur bilderna av och synen på alkohol i Sverige under senare år allt tydligare kommit att förändras? Det har jag skrivit om i en bok som kom ut 2009, Kung Alkohol. Och andra drogaktörer. Där diskuteras bland annat vilka konsekvenser den förändrade synen kan tänkas medföra. Det faktum att Drickbart är sponsrat av sprittillverkare som Berntson, Carlsberg, Domaine, och Xanté ger upphov till ytterligare en frågeställning som också diskuteras i boken, nämligen vilka förbindelser som går att finna mellan alla de aktörer som på ett eller annat sätt sysslar med alkohol, direkt såväl som indirekt.

Vad jag som kulturvetare kan bidra med är inte i första hand svar på frågor. Kulturvetenskap handlar mycket mer om att ställa frågor, frågor som tvingar läsaren att tänka till och att tänka i nya banor. Vad jag vill visa här, och i några kommande bloggposter är hur man utifrån ett kulturvetenskapligt tolkande perspektiv, på olika sätt kan förstå talet om alkohol i medierna idag. Men framförallt och kanske viktigast är det min ambition att med hjälp av sättet att skriva vetenskap hjälpa läsaren att tänka själv kring alkoholens roll i våra liv, i kulturen och i samhället.

Drickbart är bara ett exempel på den trend jag ser i samhället som går ut på att hjälpa svenskarna att dricka på ett annorlunda sätt än vad man gjort tidigare. Jag väljer att benämna företrädarna för denna trend; Njutningslobbyister, eftersom de (i princip) uteslutande väljer att tala om alkoholens positiva aspekter. En tongivande figur inom denna medietrend är journalisten och författaren Steffo Törnquist som från TV-soffan i kanal 4 på fredagsmorgnarna sprider budskapet att alkohol är förknippat med njutning. Han har även skrivit ett antal böcker på samma tema, med titlar som Lust. En bok om livets salt (2005), Njut! En bok om små saker som gör livet stort. (2004) och Sprit (Törnquist och Tolstoy 1995). I hans böcker står bland annat att läsa följande: ”Vår ökade insikt i spritvärlden har gjort livet roligare; spriten har blivit godare, middagsanekdoterna fler, skratten tätare.” Andra exempel på hur ”njutningslobbyisterna” kan låta återfinns i tidskriften Livets goda. Sveriges ledande magasin om det goda i livet, som till cirka 90 procent består av artiklar om alkoholhaltiga drycker:

Livets Goda är magasinet för dig som är intresserad och vill veta mer om dryckens fantastiska värld. Med inspirerande och jordnära artiklar och intervjuer från hela världen författade av Sveriges ledande kännare inom mat & dryck tar Livets Goda dig med på en härlig resa.

Ett annat citat hämtas från boken Allt du behöver veta om vin (Berens 2005) – som bara är en av väldigt många som givits ut på senare år, på detta tema. Se även Snacka om vin (Nordahl 2004) och Vin. Helt enkelt (Skinner 2006) – vilken inleds med följande ord, ”Allt du behöver veta om vin är en bok för dig som vill få ut större glädje av vinet” och inledningen slutar så här: ”Välkommen till en resa i vinets värld, där du på vägen får lära dig om bland annat druvor, jordmåner och klimat för att kunna njuta ytterligare av de ädla och kostbara dropparna”.

I dessa böcker sticker man inte under stol med att det är alkoholens njutningspotential man koncentrerar sig på. Det betyder inte att man nödvändigtvis bortser från alkoholens negativa aspekter. Men sättet som dessa frågor behandlas på talar ändå sitt tydliga språk. I slutet av boken Allt du behöver veta om vin, (under rubriken ”Hälsodryck?”) berörs till exempel några av alkoholens baksidor. Men dessa mer påpekas i förbifarten än diskuteras på djupet. Och avsnittet inleds också talande med frågan ”Är vin rena medicinen? [vilken omgående besvaras] Ja!”. En av författarnas slutsatser blir vidare, med hänvisning till olika forskningsresultat, att ”vi kan dricka vin med gott samvete, men hur mycket? Experterna menar att kvinnor kan dricka ett glas och män två glas om dagen utan risk för hälsan” (Berens 2005). Därefter följer några korta avsnitt som handlar om bakfylla, allergier, diabetes och kombinationen alkohol och läkemedel, och boken avslutas sedan med ett råd från författarna: ”Drick mindre, men bättre vin!” (ibid).

Det budskap som njutningslobbyisterna vill sprida kan sammanfattas i följande citat, som också utgör bokförlaget Grenadins motto (hämtat från förordet till boken En bok vin – det italienska vinet, (Kjörling 2004) som ingår i en serie böcker om alkohol):

Grenadin Bokförlag AB är ett nystartat förlag. Förenande idé för oss är att sprida vår egen entusiasm för njutning till dig och andra läsare. Vi vill väcka din nyfikenhet genom att bl a i bokform ge rolig kuriosa – om dryck, mat, choklad, cigarrer och andra, så att säga, legala njutningsmedel. Vår mission är att ta finliret med mat och dryck från snobbarna. Detta är inte komplicerat, bara spännande och inspirerande! För att bli pretentiösa för en stund så är målet med bokförlaget Grenadin att nå en sak: Njutning är folket!

Michel Jamis är en annan njutningslobbyist. Han är en välkänd sommelier och förekommer i såväl tidskriften Livets goda som TV-programmet Smakresan i TV4. Även han betonar till största delen helt klart alkoholens positiva, njutningsaspekter. Men han gör det med en tydlig koppling till kombinationen mellan mat och alkohol och i hans bok Destillerat. Allt om sprit från hela världen, återfinns även ett förhållandevis ambitiöst avsnitt på temat alkoholens baksidor. I bokens inledning finns dessutom en tydlig reservation:

Min förhoppning är att den här boken inte bara ska ge svar på de flesta frågor om sprit utan också ge god, intressant och matnyttig information om sprit i största allmänhet. Min önskan är också att inspirera till nya och mer personliga utflykter inom spritens värld. För det är en alldeles fantastisk resa att göra, i alla fall om man gör den med största respekt för de faror som tyvärr lurar i den destillerade världen. Skål!

I slutet av boken återvänder Jamais till denna sida av alkoholbruket, under rubriken ”Om sprit och överkänslighet”. Här menar Jamais att det vore oansvarigt att i en sådan bok inte beröra ”de problem som alkoholen kan orsaka”. På några sidor tas därefter sådana baksidor upp och texten kryddas med citat som detta: ”Att belöna sig med alkohol kan således ha sina risker. Var försiktig”, eller:

Oavsett hur lite eller mycket man dricker hör konsumtionen av alkohol aldrig ihop med graviditet, arbete, trafik eller i samband med viss medicinering. Barn och ungdomar är särskilt känsliga för alkoholens skadeverkningar. Därför bör man värna om att skjuta upp alkoholdebuten så länge som möjligt.

Michel Jamais skiljer härmed ut sig något från övriga njutningslobbyister, dels för att han åtminstone försöker ta upp alkoholens baksidor på ett seriöst sätt, dels för att han genomgående koncentrerar sig på kombinationen mat och alkohol. Hos honom framgår det tydligt att det är njutningen kopplad till smakupplevelsen han beskriver. I inledningen står det att,

Spritfantast är jag och med det menar jag främst att insupa kunskapen om sprit liksom njuta av dess ljuvliga doft och smak, snarare än det rus som oundvikligen går hand i hand med konsumtion av den.

Dessa tankar vill jag stanna upp något vid eftersom Jamais här sätter fingret på en viktig aspekt av alkoholen, det oundvikliga ruset, vilket de flesta andra njutningslobbyister talar väldigt tyst om. Jamais snuddar även på ett ställe i sin bok vid en annan viktig aspekt av spriten, vilken skulle kunna utgöra ett bra förslag till ett alternativt förhållningssätt till alkohol. Jamais skriver:

Rätt använd är sprit ett njutningsmedel – i annat fall är alkohol en drog.

Jag tolkar citatet som att författaren menar att det skulle vara negativt att betrakta, tala om och använda samt se på alkohol som just en drog. Men så behöver det inte alls vara, menar jag, som tvärt om propagerar för att alkohol bör betraktas som en substans likställd med till exempel läkemedel som alla vet är något som måste doseras rätt för att inte bli hälsovådligt. Fast vid närmare eftertanke kanske man snarare ska jämföra alkoholen med exklusiva kryddor som exempelvis saffran eller dylikt som finns i vår kultur och som används för att på ett eller annat sätt öka graden av njutning och som anses vara värt sitt pris i guld, alltså något man unnar sig även om det inte är billigt. Med en sådan utgångspunkt öppnas vägen för det ”lagom” kritiska förhållningssätt jag vill testa förutsättningarna för.

Jag närmar mig därför talet om alkohol genom att ”läsa” det som talet om en drog eller en exklusiv krydda. Fördelen med ett sådant perspektiv är att det blir lättare att balansera alkoholens olika aspekter, både de positiva och de negativa, utan att behöva presentera ett enda definitivt, allmängiltigt svar på frågan hur man bör förhålla sig till drogen. Orsaken till mitt val av förhållningssätt är att jag utgår från att det inte existerar något sådant entydigt svar. Drogperspektivet ökar också möjligheterna att mana till försiktighet utan att fördöma. Om man läser/analyserar alkohol som en drog kan man ta fasta på det faktum som gäller alla droger, att substansen i sig varken är ond eller god. Däremot kan bruket av alkohol leda till olika konsekvenser beroende på vem brukaren är, hur ofta han eller hon dricker, hur stor kvantitet kroppen utsätts för och av vilka skäl och vid vilket tillfälle man dricker.

Att betrakta alkohol som en drog är vidare mitt sätt att ta ansvar för den forskning jag bedriver. Ett drogperspektiv på alkohol kan betraktas som en gyllene medelväg, ett slags kompromiss mellan de två läger som idag allt för sällan möts; förbudsivrare, absolutister och larmrapportörer å ena sidan samt njutningslobbyister, bryggerinäring och många vanliga konsumenter som inte reflekterat närmare över sina alkoholvanor, å den andra. Jag menar att om alkohol i högre utsträckning än idag betraktades som en drog skulle det troligtvis bli lättare att ställa krav på njutningslobbyisterna och på alkoholproducenterna att även behandla substansernas ”biverkningar”.

Det kanske också skulle bli något lättare att ställa krav på absolutister och förbudsivrare att acceptera det faktum att många människor i vårt land anser att alkohol är en njutning som berikar deras liv. Idag och i hög grad beroende på att vi lever med en kulturell logik som premierar antingen svart eller vitt, blir det emellertid svårt att hantera ett så pass komplext fenomen som alkohol.

Ett drogperspektiv på öl, vin och sprit skulle, föreställer jag mig, göra det enklare att föra en balanserad diskussion om bruket av alkohol där både baksidorna som oundvikligen finns kopplade till bruket och njutningen kan beaktas utan att man behöver välja antingen totalförbud eller fullständig avreglering.

Ett annat vetande

Vad kan man veta om kultur? Den frågan diskuteras alldeles för lite! Man kan veta otroligt mycket, men det vetandet skiljer sig från vetande om andra saker. Det glöms bort, ofta. Även av kulturvetare. Ofta glöms det bort av obetänksamhet, men ibland glöms det bort medvetet, för att få tillgång till forskningsmedel eller för att bli uppmärksammad i media.

Mycket olyckligt att det blivit så. Det kan få förödande konsekvenser. I värsta fall kan det betyda undergången för ämnet. Strider om vetande har utkämpats många gånger i vetenskaps historien, och det har alltid handlat om vem som har det bästa vetandet. Som det bara skulle kunna finnas ett, och ett enda sätt att definiera kunskap. Senast det streds var under 1990-talet, under vetenskapskriget. Som väl var löstes konflikterna, och många spännande samtal inleddes. Vetandet om vetandet ökade. Kunskap om kunskapens roll och dess förutsättningar diskuterades, och förståelsen fördjupades.

Men nu ser jag oroande tendenser till att det grävs skyttegravar, att samtalen klingar av och att tonen hårdnar. Om orsakerna till detta är svårt att uttala sig. Kanske beror det på den allt intensivare jakten på excellens, för där finns bara utrymme för satsningar mot titeln: Världsledande.

Kan man bli världsledande på vetande om kultur? Nej! Möjligen kan man bli världsberömd, men aldrig bäst. För kultur är inget i sig. Kultur är något gäckande, något som uppstår i mellanrum. Kultur är som magnetism, eller som gravitation. Den har en verkan i världen, men den kan bara studeras via de spår och effekter som den ger upphov till och lämnar efter sig.

Två människor som iakttar samma sak ser alltid olika saker. Och kultur är det spann som uppstår mellan dessa olika saker som ses och som uppfattas. Där finns kulturen. Den går därför aldrig att definiera mer precist än efter följande "mall": fler än en, men färre än många.

Kultur är synonymt med konnotation, och som konnotationerna behöver den en denotation för att bli meningsfull, men liksom konnotationerna är kulturen föränderlig och flytande. Kulturen befinner si ständig rörelse, den blir till kontinuerligt. Och detta går inte att bortse från, om man vill veta något om kultur. Därför är det så att den som säger sig veta, han eller hon far med osanning.

Den tanken är vad som driver detta bloggprojekt framåt. Jag vill visa på nyttan med det kulturvetenskapliga vetandet. Vill visa exempel på till vad vetandet kan användas. Flyktlinjer är ett sätt att vara kulturvetare. Här finns inga färdiga svar, bara en massa lösa trådar. Frågorna är öppna och sökande. Flyktlinjer själv befinner sig i rörelse. Bloggens denotativa utgångspunkt är jag, Eddy Nehls. Skaparen och förvaltaren av Flyktlinjer. Men bloggen är inte min, den är lika mycket mina läsares. I väntan på inpass och synpunkter, frågor och reflektioner, protester och invändningar, skriver jag om det som faller mig in för stunden. Jag lägger också ut gamla texter som jag tror kan ha ett allmänvärde.

Detta är mitt forum. Jag trivs att skriva och verka i detta format. Här kommer mina kompetenser till sin rätt. Synd att det inte premieras inom akademin, i sin nuvarande form. Det enda som räknas är publikationer, i internationella och högt rankade, referee-granskade, tidskrifter. Inget annat!

Kulturvetaren behöver med andra ord en dubbel kompetens. För att nå ut till dem det ytterst berör krävs förmåga att förklara komplicerade och abstrakta resonemang på ett överskådligt sätt. Och för att göra karriär krävs att man kan skriva artiklar som blir publicerade. Och detta måste man göra mot bättre vetande, för kulturen finns någonstans mitt emellan. Alltid in emellan.

Kultur är inte, finns inte. Den görs. Blir ständig till. Det kräver ett annat vetande!

Vård ska vara effektiv, men inte generera vinst

Är egentligen för trött för att blogga idag, men det behöver ju inte bli så himla långt, som sagt. Kan helt enkelt inte låta bli att reagera på ledaren i dagens Svenska Dagblad. Sanna Rayman avslutar sitt inläg med följande betraktelse, som jag tycker kan och bör diskuteras.

Föreställ dig att du i åratal har anlitat en och samma snickare för ett återkommande uppdrag. Du har alltid betalat för en dags arbete, för detta är tidsåtgången som snickaren i fråga har angett. Du har också alltid varit nöjd, men ett år får du likväl för dig att du ska testa en annan snickare. Sagt och gjort, någon annan får göra jobbet – och fakturerar bara för en halv dag, samtidigt som han gör vinst. Vem i detta exempel är det rimligt att bli arg på?

Tanken illustrerar onekligen det konstiga i att det skrivs så få artiklar som ställer frågor om hur det är möjligt att vårdföretagen gör vinst där landstingen gick med underskott och ändå drogs med ständigt långa köer. Vad sysslade man egentligen med på landsting si eller så när allt det som i dag köps in utfördes offentligt – och dyrare? Och hur är det ens möjligt att vi har en debatt som längtar tillbaka dit, istället för att försöka lära av de nya aktörernas effektivitet?

Ytterligare en viktig dimension när det gäller den privata vården är förstås att vi måste ställa höga kvalitetskrav och få valuta för de offentliga medel som betalar för den privat utförda vården. Det får givetvis inte vara på bekostnad av trygghet och kvalitet som vinsterna kammas hem. Här finns det plats för en debatt om hur politiken på bästa sätt kvalitetssäkrar välfärden, men tyvärr står frågan ofta och stampar i en butter och missriktad harmsenhet över vinster i största allmänhet.

Nog stämmer det, som Dan Andersson säger, att den debatten är ”enkelspårig”.

Jag tycker nog att även Rayman tangerar enkelspårighet i sin ovilja att diskutera om det är vinst man ska kräva av Landstinget, eller om det är effektivitet. Håller inte med om att det inte går att få det ena utan det andra. Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så.

Vad är god vård? Och vad är dem som arbetar inom vården värda? Vilka krav kan man ställa på vården, som helhet? Hur mycket får det kosta? Till vad ska vi ha vården? Den typen av frågor borde diskuteras, inte om den ska få generera vinst eller ej. Samtal om innehållet är långt viktigare än formerna. Båda aspekterna måste vägas mot varandra, vilket ingen av sidorna i debaten gör idag.

De båda snickarna i exemplet kan man också fundera över. Den förste antas vara lat och girig. Och den andra god och effektiv. Men kan det inte lika gärna vara så att den förste har bestämt sig för att arbeta på ett sätt som gör att han kan hålla hela arbetslivet ut, och att han vill att firman skall kunna erbjuda dels en hyfsad lön, dels en rimlig återinvestering i utrustningen? Han är kanske noga med säkerheten. Den andre, han som vi som läsare antas gilla, han är kanske ung och effektiv. Men han kanske ännu inte har förstått att hans sätt att arbeta inte är långsiktigt hållbart? Det är en tolkning av exemplet som inte tangeras. Tidsperspektivet är oftast alldeles för kort i den här typen av diskussioner.

Det ser bra ut på pappret, och utifrån ett kvartalstänkande. Men vårdapparaten och samhället skall hålla på lång sikt också. Den människa som är beredd att arbeta mer för mindre pengar är överallt och alltid, antingen underordnad och maktlös, eller också förstår han eller hon inte sitt eget bästa, på sikt. Båda alternativen är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Lyckliga horor, glada polacker och nöjda filipinska arbetare, eller äventyrslystna städerskor från Litauen, de finns bara på pappret! Vi människor är mer lika varandra än olika. Våra basala behov är i alla fall de samma. Det är så, det vet vi även om vi inte alltid vill tänka på det!

Problemet är att vi allt för ofta blundar för konsekvenserna som vårt tänkande och handlande ger upphov till, den fulla vidden av handlingarna. Effektivisera gärna vården, men låt skattemedlen som satsas på den posten i samhällets budget stanna inom verksamheten. Och låt dem som vill ha privat vård betala för den ur egen ficka.

Alla tjänar på att sitta i samma båt, i alla fall när det handlar om vård och utbildning.

Alkohol. En vara bland andra?

Ett sätt att använda Bruno Latours tankar om aktörskap, eller närmare bestämt för att förstå hur alkohol kan förstås som en aktör (i ett större nätverk) skulle kunna vara att presentera ett utdrag ur Ulf Lundells (1992) bok Saknaden, som handlar om Florian Douhan, som är en känd målare som på grund sitt destruktiva alkoholmissbruk länge dansat runt på löpsedlarna. Men nu är han nykter och har så varit ett tag även om alkoholen fortfarande håller honom i ett järngrepp:

Drick då för helvete! skrek nån djupt inne i mej, varför ska du behöva ha det så här, du vet ju att ett par glas vin fixar det där, det blir lugnt! Men jag hade bestämt mig för att till varje pris inte dricka. Till varje pris.

Florian vill och har också beslutat sig för att börja måla igen. Först måste han bara städa ateljén. Det gör han. Men i drivorna av skräp hittar han, vilket nämns som i förbifarten, tre burkar starköl som han ställer i kylen och fortsätter städa. Sedan åker han hem. Och nästa dag sitter han i ateljén och väntar på inspiration:

Jag vet inte om det var dom där vita, uppspända, utmanande dukarna som fick omvärlden att försvinna, om det var samma läge som självmordskanditater i krig upplever, om det var själva sanningens ögonblick som plötsligt omslöt mig, om friheten och anarkin bara blandades upp i blodet och strök ut allt som stod på minneslapparna eller om jag plötsligen bara hittade hem. Hur som helst så reste jag mig ur fåtöljen och gick till kylen och tog ut en av dom där Steinlager-burkarna och slog mig ner i fåtöljen igen och rev av öppningen och drack några klunkar och så stirrade jag på dom där dukarna igen några minuter och kände ölen landa i magen och det sprittande, domnande ruset spridas ut i blodet, i lemmarna och Miles vred sina sparsmakade toner runt i ateljén och jag mådde som jag egentligen ville må och jag drack några klunkar till och sen reste jag mig och satte igång.

Detta är inledningen till en ny destruktiv period av fylla för romanens huvudperson. Det är ganska enkelt att se hur alkoholen för Florian blivit ett slags agent med egen vilja, inför vilken han är maktlös. Och det är han långt ifrån ensam om.

Hur man blir missbrukare finns det oändligt många teorier om (se t.ex. Andersson 1999, Solarz 1990, Rudy 1986, Löfgren & Nelson-Löfgren 1980 och Bateson 2000) och jag tänker inte diskutera dem här. För mina syften räcker det med att konstatera att ingen med säkerhet kan veta när eller om alkohol kommer att övergå från att vara en försäljningsartikel bland andra och ett njutningsmedel, till att bli en aktör som själv pockar på uppmärksamhet.

Vilket torde ha framgått av texten ovan är jag av åsikten att alkohol inte är en vara lämpad att säljas som andra varor på en oreglerad marknad. Det är också vårt samhälles officiella åsikt, vilket går att utläsa i alkohollagens (1994:1738) tredje kapitel § 4:

Försäljning av drycker som omfattas av denna skall skötas på ett sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras.

Denna skrivning finns det anledning att uppehålla sig något vid. Här står att den som säljer alkohol har ett ansvar, men vilket ansvar preciseras inte. Det är öppet för tolkning och därför vill jag uppmärksamma alla dem som har problem med alkohol. Ansvaret skulle mycket väl kunna gälla hänsyn till dem. 
 
Det är uppenbart att få idag tar något ansvar för alla dem som av olika anledningar inte kan hantera alkoholen. Och de är många. Man brukar hänvisa till statistik på området för att visa hur många de är, men jag finner det mer illustrativt att själv fundera på hur många nära vänner och släktingar i olika åldrar som jag känner som inte kan dricka på ett ”normalt” sätt och som därför ses som socialt problematiska vid många tillställningar. Jag kan inte tänka mig att jag är unik och är säker på att läsaren, om han eller hon tänker efter en stund också finner liknande exempel i sin närhet. Fast vi ”ser” dem inte eftersom drickandet av alkohol utgör en social norm i vårt samhälle (jfr Sigfridsson 2005).
 
Vad ska du dricka i helgen, och varför? Fundera!

Vägen, en mycket ojämlik kulturell arena!

För att börja någonstans skulle jag vilja uppmärksamma det faktum att det vanligaste sättet att få access till vägen går genom bilen, som visat sig vara en i högsta grad manligt kodad maskin (jfr Mellström 1999). Redan tidigt i livet konfronteras många barn med budskapet att det är pappas bil. I många familjer är det också pappan som oftast kör (även om det inte är lika tydligt idag som det var för bara några år sedan) och har familjen fler än en bil är det vanligt att mannen ansvarar för den största. Detta budskap, eller diskursiva föreställning, sprids och naturaliseras på en lång rad olika sätt. Till exempel genom att pojkar ofta får pekböcker med olika typer av bilar medan flickornas intresse mer styrs mot djurens värld.

Redan innan vi börjat tala, skulle man kunna säga, socialiseras vi människor således in i respektive köns plats i vägens rum. Underordning om det är en flicka, och förväntan om överordning och handlingskraft om det är en pojke.

Den manliga könskodningen av bilen pågår därefter under hela socialisationsprocessen från barn till vuxen och det torde vara svårt att hävda att detta inte spelar någon roll för individen när denne ska välja yrke. Det är naturligtvis en viktig förklaring till att lastbilsföraryrket och många andra arbeten som har med bilar att göra till övervägande delen består av män, och till att vägens rum är kodat i maskulinum (Nehls 2003).

Vad jag vill argumentera för är att vägen utgör en del av ett mycket större offentligt rum som även inbegriper städernas gator och torg och i där är kvinnors rätt till respekt och självständighet långt ifrån självklar. Det budskapet förmedlas, mer eller mindre tydligt, genom så gott som samtliga mediala genrer. Filmer som till exempel Thelma & Louice samt Convoj (se Nehls 2003:118) är två nästan övertydliga exempel på hur ett budskap sprids till alla kvinnor, att de inte ska ta plats och heller inte försöka utmana männen i vägens rum. Filmen Thelma & Louice brukar visserligen framhållas som ett exempel på att kvinnor visst kan och får ta plats i och utmana männen i vägens rum, men då bortser man uppenbarligen från slutet av filmen där kvinnorna får plikta med sina liv för att de inte fogat sig till sitt köns föreskrivna plats.

Att liknande förhållanden råder, idag i Sverige, kan illustreras med ett citat från Göteborgs-Posten. Uttalandet är hämtat från en lastbilsförare.

Jag säger som kompisen, det finns två sorters kvinnor, horor och idioter. Mats gör en paus, flinar tittar på Lulle, sneglar på mig. Vi har rullat ombord och kedjats fast, djupt i valens mörka mage, sitter i den ruffiga lilla matsalen, dricker en ljummen öl. Mats är stöddig och glad, jargongen hård. Låt säga att en tjej blir erbjuden tiotusen spänn för ett ligg. Säger hon ja så är hon hora och säger hon nej så är hon en idiot. Han flabbar, tänder en cigg, lutar sig tillbaka på stolen. (Höglund 1998).

Föraren konfirmerar maktordningen på ett explicit och osminkat sätt, som om den vore en självklarhet. Men sådana föreställningar finns överallt i samhället, om än inte lika explicit uttalat som i citatet ovan. Etnologen Rebecka Lennartsson har till exempel (2001) i sin avhandling skrivit om prostituerade kvinnor vid sekelskiftet 1800/1900 och hon visar hur alla kvinnor i samhället påverkades av uppfattningen att en ensam kvinna alltid signalerade sexuell tillgänglighet. Värderingarna lever kvar, i synnerhet inom vägens rum. Håkan Andréasson (2000:218) visar till exempel hur flertalet av hans kvinnliga informanter förknippade ärenden i staden under kvällstid med otrygghet. Det var bara när kvinnorna befann sig i en låst bil som de kände sig trygga.

I otaliga rättegångar på senare tid har det också visat sig att den kvinna som utsatts för övergrepp i det offentliga rummet så gott som alltid, mer eller mindre, råkar ut för ifrågasättanden av sitt uppförande, sin klädsel och graden av nykterhet. Förövaren framställs därigenom om inte fri från skuld så i alla fall inte fullt ut skyldig till brottet. Om kvinnan varit onykter, utmanande klädd – vad är det egentligen, kan man fråga sig och vilken syn på kvinnor förmedlas genom sådant tal? Kan en man vara utmanande klädd? – eller om hon visat intresse för förövaren, talar mycket för att hennes vittnesmål kommer att ifrågasättas i rätten och hennes sexuella vanor kommer att kartläggas och användas emot henne om de avviker från normen. Den kvinna som anmäler en man för övergrepp i det offentliga rummet kommer, som det ser ut idag, att tvingas svara på frågor som, vad hade du där att göra? Var du onykter, eller ”utmanande” klädd? Så länge sådana frågor anses berättigade att ställa till brottsoffer i Sverige kommer alla kvinnors handlingsutrymme i det offentliga rummet att kringskäras. Förutsättningen för att sådana frågor ska kunna anses berättiga att ställa i rättssalen är det finns en utbredd övertygelse i samhället om att övergrepp inte inträffar om inte kvinnor själva utlöser dem. Poängen här är att detta kan antas påverka kvinnors syn på sin egen status, även i vägens rum.

Kanske det kan sägas vara motiverat att, innan resonemanget fördjupas, närmare förklara vad jag menar när jag hävdar att vägen är ett manligt rum. Jag gör detta genom att beskriva en vanlig arbetsdag för en lastbilsförare i fjärrtrafik. Hans eller hennes arbetspass kan börja på godsterminalen. Där jobbar sannolikt mestadels män. Väl ute på vägen passerar förarna regelbundet vägarbeten och förmodligen skulle många reagera om det satt en kvinna på asfaltsanläggningsmaskinen eller vägvälten. Under dagen måste föraren regelbundet stanna när färdskrivaren ska rita lagens stipulerade 45 minuters vilotid. Kanske passar han eller hon på att äta lunch under tiden. Om detta sker på en ordinär vägkrog arbetar sannolikt en kvinna bakom disken. Först serverar hon maten, sedan frågar hon kanske om det smakade bra och därefter tar hon reda på disken. Under måltiden träffar föraren eventuellt kollegor, vilka till 95% består av män. Det är inte omöjligt att poliser eller personal från vägverket äter på samma ställe och även dessa yrkesgrupper utgörs till stor del av män, vilket för övrigt gäller flertalet yrkeskategorier verksamma längs vägarna. De förare som kör på utlandet förflyttar sig vanligtvis medelst fraktfärja, vilket kan sägas vara en värld för sig, väl värd att titta närmare på med hjälp av en berättelse från mitt fältarbete.

Sture parkerar lastbilen på fraktfärjans bildäck. Vi tar med det som behövs för natten. Det är trångt och knöligt att ta sig ur lastbilen. Av (den kvinnliga) receptionisten får Sture en hytt och två matbiljetter. Det är vad som ingår i det pris åkeriet betalar för en lastbil. Sture säger att han aldrig äter frukost och att jag får den ena av biljetterna till kvällsmaten. Men först går vi till hytten och lämnar toalettsaker och ytterkläder.

Färjan är en fraktbåt som enbart tar lastbilar och det sätter sin prägel på atmosfären. När vi kommer in i matsalen uppenbarar sig en brokig samling människor (män) i varierande ålder och från flera olika nationaliteter. Smutsiga, rena, smala, tjocka, unga och gamla män sitter i mindre grupper i restaurangen. Samtalsnivån är hög och det dricks, vad jag kan se en hel del öl. Kvinnorna på båten arbetar alla i traditionella serviceyrken, i receptionen eller som servitörer. Sture sätter sig bredvid sina kollegor från åkeriet. Förarna vid vårt bord alla är i ungefär samma ålder. Vid de andra borden i restaurangen grupperar sig övriga förare också efter ålder och nationalitet.

En dignande buffé står uppdukad, fylld med olika korvar, uppskuret kött, gratänger, feta såser och ett berg av pommes frites. Nästan inga grönsaker. Till maten serveras starköl. Två burkar ingår på varje biljett. Sture och de andra talar skämtsamt om sin vikt och att de borde hålla igen, men alla kommer tillbaka från buffén med fullastade tallrikar.

Under måltiden berättar förarna anekdoter från åren på vägarna. Kollegorna talar också om olika ”drömturer” de gjort. Fina platser att åka till och om gamla tider då allt var bättre. En av Stures vänner berättar om två, uppenbarligen välkända, bröder som tillsammans ägde ett åkeri. Sture får nu, tydligen för första gången, höra att den ene av åkarbröderna, enligt de andra kring bordet, var transvestit. Sture häpnar över berättelsen om hur åkaren gömde kvinnokläder i omklädningsskåpet på åkeriet. Sture är upprörd och tvivlar. Han frågar om och om igen ifall det verkligen är sant. Förarna talar sedan en lång stund, med blandade känslor, om de två bröderna.

Runt omkring oss dricks det, vid vissa bord, ganska mycket alkohol. Bara en av förarna vid vårt bord sparar sina öl och dricker vatten till maten. Några yngre chaufförer i andra änden av restaurangen är ganska berusade och hörs tydligt genom sorlet av röster. ”Grabbigheten” i umgänget på färjan är påtaglig. Männen i restaurangen skojar rått med varandra och det hånskrattas en hel del. Vid vårt bord benämns kvinnor genomgående med epitet som ”skräcködlan”, eller liknande omdömen. Plötsligt ändras tonen drastiskt i diskussionen när Sture byter samtalsämne till den hotande utflaggningen på förarnas åkeri. Han vill att kollegerna gemensamt och snarast ska skriva en insändare för att protestera. Männen enas om att samlas under kommande veckoslut för att utarbeta något. Därefter bryter sällskapet upp från bordet och beger sig till hytten för att sova.

För att försöka sig på en diskussion kring vilka konsekvenser ovanstående aspekter av lastbilsföraryrket kan få för jämställdhetsarbetet även inom andra arbeten kopplade till vägen blir det viktigt att uppmärksamma att det är en förutsättning för alla yrkesgrupper som befinner sig på resande fot, att de uppehåller sig i och ständigt är hänvisade till vägens rum, och därmed är utelämnade till detta rums manliga könsmaktsordning.

Den kvinna som söker sig till lastbilsföraryrket har således helt andra förutsättningar och möjligheter än män i motsvarande situation. Kvinnliga föraraspiranter måste först övervinna lastbilens maskulina kodning och därefter ska hon i sin yrkesutövning dagligen hantera vägens könsmaktsordning som genomgående missgynnar henne.

Denna aspekt av den till vägen kopplade arbetsmarknaden anser jag bör diskuteras i mycket högre utsträckning än vad som är fallet idag, åtminstone om man menar allvar med jämställdhetssträvandena.

Hur skapas ett långsiktigt hållbart samhälle?

Kompetens finns det många föreställningar och spridda tankar om, i samhället och i akademin. De allra flesta lämnar mycket övrigt att önska. En del föreställningar är helt upp åt väggarna. Andra ser bra ut på pappret, men är värdelösa i praktiken. Ingen definition är utan problem, det är viktigt att påpeka. Tron på att kompetens går att mäta, den är dock farligast.

Vad är kompetens? Hur ska begreppet definieras, och spelar det någon roll? Det spelar stor roll, hur man definierar begreppet kompetens. Det är avgörande, vill jag hävda, hur man ser på detta med kompetens. Och det slarvas alldeles för mycket med frågan. Många bra och ambitiösa förslag till insatser och projekt (se här, till exempel) skulle kunna bli ännu bättre om man utgik från bättre definitioner av vilka kompetenser man bör främja.

Definitionen av kompetens är ett av benen som samhället byggs och vilar på. Alltså kan det få katastrofala följder om man slarvar med innebörden i det, i skolan och i akademin. Eller om man utgår från en problematisk definition. En definition av begreppet kompetens som utgår från betyg, till exempel, utgår man från den får man i den bästa av världar de bästa på de viktigaste positionerna. Men lika gärna kan man få mästarna på trix och fix på samhällets centrala poster, med förödande konsekvenser. Vi får det vi mäter, varken mer eller mindre!

Problemet med nuvarande system för bedömning av kompetens är att fokus i alldeles för hög grad riktas mot gamla meriter, inte på det som fungerar här och nu. Det gör att den som står på toppen av karriären har mer att vinna på att hindra andra från att ta hans eller hennes position, än att fortsätta utveckla sin kompetens och fördjupa sig i nya ämnen och områden. Har man bara lyckats en gång kan man leva på det länge. Vem gynnas av detta, forskaren eller samhället?

Vi ser just det i ansökningsförfarandet på de statliga vetenskapsråden. Den som fått pengar en gång, i mördande konkurrens, får relativt enkelt nya medel, även om resultatet av den förra tilldelningen inte riktigt levde upp till förväntningarna. Om det ens följs upp ordentligt. Den som får medel kan ursäktas med att råden inte tillstyrkte de medel den sökare äskade, utan skar i ansökan. Och råden kan värja sig mot kritik genom att gå på det mätbara, detta att forskaren blivit bedömd förut. Antal och yta överordnas innehåll och faktisk nytta.

Detta gör att den som får medel tidigt i karriären, han eller hon, får ett försprång. Frågan är hur många forskarbegåvningar som av olika anledningar inte fått medel som tappar suget och försvinner. Att skriva en bra ansökan är en kompetens, att utföra innovativ forskning en annan. Det är två helt olika kompetenser vi talar om. Och frågan är vilken av dessa som samhället vinner mest på att gynna. Idag är det ansökningsförfatttarkompetensen som gynnas, på bekostnad av forskarkompetensen.

Kritiska frågor av det slaget, som riktar sig mot innebörden i och konsekvenserna av nuvarande definition av kompetens, bör ställas oftare. Och den typen av frågor borde diskuteras, eller hellre samtalas om, mer, oftare och på olika ställen. Vill vi ha en definition som går att mäta, i första hand. Eller vill vi ha en definition som fungerar, även om innebörden är svår att mäta. Det handlar om hur våra gemensamma resurser ska fördelas.

Som alltid, i alla situationer där det handlar om fördelning av resurser, handlar det om makt. Och den som lyckas inom rådande system klagar så klart inte. Den som en gång har fått pengar har så klart mer att vinna på att behålla nuvarande fördelningsprinciper än att bejaka nya rutiner. Men har samhället råd att slå sig till ro med det?

Hur ser utfallet av forskningspolitiken ut? Mer av samma, det är vad som premieras. Den som byter forskningsområde blir illa sedd, från båda håll. Har man börjat forska om något förväntas man fortsätta forska om just det. Men hur mycket går att veta om ett begränsat ämne? Och är det självklart att bara den som jobbat med frågan kan hitta de bästa ingångarna? Eller är det den som kommer till området med andra kompetenser och med nya ögon som har förmågan att se andra och viktiga aspekter att gå vidare med.

Mer-av-samma-tänkandet, i kombination med mänsklighetens begär efter sanning leder till att världen svämmar över av rapporter och artiklar som handlar om och för fram liknande rön. Och det ingjuter trygghet hos allmänheten. Fast det är ändå, och kan aldrig vara, säkert att detta är det bästa för samhällets långsiktiga hållbarhet. Systemet gynnar konformitet framför innovation, och här menar jag sann innovation. Förmågan att ställa helt nya frågor och kompetensen att belysa problem från genuint nya perspektiv. Den typen av kompetenser missgynnas inom nuvarande system. Mer av samma. Varianter på etablerade sanningar, det är vad som bygger forskarkarriärer.

Idag är det så det ser ut. Men det kan förändras. Om tillräckligt många vill förändra principerna så går det, men bara då. Och vet man det bör man fundera på vem som ska bestämma över fördelningsprinciperna av forskningsmedel, forskarna själva (de som gynnas av nuvarande system och i kraft av det har makt), eller allmänheten, forskarnas uppdragsgivare. Det är också en fråga som saknar ett tydligt och entydigt svar.

Dags att inse det, att alla som säger sig sitta inne med svaret. Att alla som säger sig veta säkert, alla som reser anspråk på att veta något bestämt, om något. Han eller hon ljuger, i värsta fall, men oftast handlar det bara om brist på insikt och vilja att se världens komplexitet i sin fulla vidd.

Vilka kompetenser bygger ett långsiktigt hållbart samhälle? Varför är det inte utgångspunkten för skolpolitiken? Varför är det bara högre betyg som accepteras som svar på frågan om vad som behövs? Frågorna är retoriska. Jag vet svaret. Det är för att samhällets rådande diskurs styr uppmärksamheten i den riktningen och får de svaren att framstå som bra och viktiga. Det har mycket lite med faktisk kompetens hos dem som besvarar frågorna att göra.

Budskapet jag vill förmedla, min vision, handlar om ett samhälle där fler äger förmågan till kritiskt tänkande. Ett samhälle vars bas utgörs av intresserade, kunniga och kritiskt medvetna medborgare. Om skolan gynnade den typen av egenskaper, den typen av kompetenser, då skulle det kollektiva skyddet mot alla de oväntat, oväntade hot som lurar där ute växa. Och det tjänar alla på. Det borde alltså ligga i allas intresse att sträva efter det.

Lita inte på experterna, ifrågasätt dem! Tro inte på forskarna, jämför deras resultat med andra. Bortse från begäret efter sanning och bejaka det kritiska tänkandet. Bara så kan ett långsiktigt hållbart samhälle byggas. Underifrån, alltid underifrån. Aldrig av ledarna och experterna!

Att se det är en viktig kompetens, men en styvmoderligt behandlad kompetens. Vem tjänar på det? Fundera! Det är ett sätt att öva sig i förmågan till kritiskt tänkande.

Kulturvetenskaplig drogforskning behövs, också!

Alkoholforskningen behöver nya analytiska verktyg för att kunna utvecklas. För att göra detta kan blicken vändas mot de franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari och deras fascinerande bok A Thousand Plateaus, som innehåller en lång rad uppslag att arbeta vidare med och som gör det möjligt att uppmärksamma och förstå aspekter av alkohol och droger som allt för sällan uppmärksammats inom alkohol- och drogforskningen. Det är inte en ny alternativ forskning kring frågan, som ersätter alla andra, utan en kompletterande uppsättning tankeverktyg som kan användas för att fördjupa förståelsen för hur alkohol och droger kan förstås.

Rent farmakologiskt påverkar drogen alkohol den mänskliga hjärnan endast genom att graden av vakenhet minskar, allt annat som händer när man dricker är betingat av tillfället och kontexten man befinner sig i. Samma sak gäller de flesta droger. Enligt boken Kokain – myter och fakta (Nordegren & Tunving 1986) till exempel har den substansen inte alltid betraktas som en drog. Det är med andra ord inom ramen för en specifik kontext som vissa substanser görs till droger och tolkningen av effekterna som till exempel alkohol ger upphov till är något man måste lära sig i och genom det kulturella sammanhang man befinner sig i.

Drogernas innebörd skapas tillsammans och jämsides med kulturen, i en process av ömsesidig tillblivelse (Deleuze & Guattari 2003), vilket kan illustreras av en hoppfull artikel i DN. Det som gör en drog till en drog enligt denna uppfattning är de ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att en substans ska komma att betraktas som en drog. Droger blir alltså droger i ett slags lärprocess, vilken framförallt inbegriper tillfällen då populärkultur konsumeras.

Förhållningssättet är en mer användbar definition än de som enbart utgår från drogers kemiska sammansättning, som de facto kan variera på ett högst påtagligt sätt dels över tid, dels i olika sociala sammanhang. Vad som lanseras är med andra ord ett begrepp som är användbart även i framtiden, om och när andra substanser brukas/missbrukas. Idag är annars just detta, att man håller sig med fasta bestämningar för vad en drog är, ett stort problem eftersom det räcker att ändra några molekyler för att göra substanser lagliga.

Problemet med droger och alkohol har egentligen inget med kemiska formler att göra, det uppstår istället som konsekvenser av möten mellan aktörer. Och eftersom alkohol och droger blir alkohol och droger i och genom kulturella uttryck är det dit man bör rikta sin analytiska blick om man vill förstå innebörden i substanserna. Populärkultur är med andra ord långtifrån det triviala inslag i vardagen som det ofta uppfattas som. Utgår man från att det uteslutande handlar om harmlös underhållning och förströelse för stunden sätts förmågan till kritiskt tänkande ur spel. Ett kritiskt kulturvetenskapligt perspektiv är helt enkelt ett oundgängligt verktyg för att rikta uppmärksamhet mot det faktum att alkohol och droger är ett ämne som rör alla människor, inte bara missbrukare.

Det viktiga är emellertid inte benämningarna, vilka begrepp man använder i analysen, utan vad begreppen gör, vad som uppnås med hjälp av de analytiska verktygen och vad teorierna ovan går ut på handlar om att rikta uppmärksamhet mot de processer inom vilka droger och alkohol blir allt det de uppfattas som. Svaret på frågan söks i summan av samtliga framträdelseformer som alkoholen och drogerna presenteras eftersom det är i och genom sådana processer som fenomenen alkohol och droger blir till. Till vardags är nog de flesta vana att tänka på alkohol och droger som uteslutande vätskor eller pulver, piller och så vidare men det är en hänsynslös förenkling av ett komplext problem.

Det är en alldeles för enkel förklaring till såväl bruket som missbruket av droger och alkohol att hänföra frågan uteslutande till mänskliga kroppar. Missbruk utgör snarare en ytterlighetskonsekvens av det i samhället inneboende och utbredda intresset för droger som visar sig och samtidigt kanaliseras och når spridning genom, bland annat, filmer med drogrelaterad handling.

Svar på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemet bör därför även sökas i analyser av hur och var allmänna innebörder och föreställningar uppstår och sprids. Hur talas det om droger, var finns berättelserna om och bilderna av droger och hur sprids dessa? Det är i och genom sådana nätverk som (miss)bruket växer fram över tid, som en konsekvens av samtliga aktörers agerande. Ingen kan veta på förhand vem som kommer att fastna i ett destruktivt och skadligt missbruk och därför är frågan angelägen för alla.

Med sådana analytiska verktyg skapas möjligheter att föra en kritisk diskussion kring det faktum att man som filmskapare har lierat sig med droger och alkohol. Det blir möjligt att ställa frågor som, hur gick det till när drogerna dök upp i handlingen? Vem bestämde vad och varför? Inte för att anklaga någon, och absolut inte för att propagera censur, utan för att det behövs en bredare debatt om samhället som alla lever i och tillsammans upprätthåller genom alldagliga göranden, alltså genom aktiva (mer eller mindre medvetna) handlingar, till exempel något sådant trivialt som hyra film på DVD eller besöka en biograf. Nätverkets ingående delar påverkar utfallet ömsesidigt, och när en aktör väl ingår i nätverket är det hela sammanhanget som bestämmer vad som ska ske, inte bara människor. Vad som blir resultatet går per definition inte att uttala sig om; framtiden finns först när den realiseras. Filmproduktion blir på det sättet alltid produktion av mycket mer än bara film.


Allt hänger ihop – det vill säga inte bara kultur/samhället samt den mellanmänskliga kommunikationen, utan även människors kroppar, byggnader, infrastruktur och naturen. Kort sagt alla aspekter av den materialitet som omger människorna och som ingen klarar sig utan, från galaxen där vårt solsystem ingår och jorden, ända ner till de omtvistade svängande strängarna – och befinner sig ständigt i rörelse samt genomgår kontinuerlig förändring, i varierande grad och hastighet naturligtvis, men ändå. Allting flyter, är ett berömt citat från den gamle greken Herakleitos (se Nordin 2003:27), som bygger på samma tanke. Den är således inte ny och den är absolut inte resultatet av min tankemöda. Många filosofer utgår från sådana premisser och förhåller sig till dem på olika sätt.

Genom att använda tanken på att det i världen saknas en implicit logik och en inbyggd strävan efter jämvikt, som ett verktyg för att se nya saker, blir det enklare att förstå alkoholens kolonisering av sammanhanget. Genom att betrakta allt som kan göra skillnad som aktörer blir det möjligt att även studera berättelser om alkohol och deras accelererande spridning i rummet. Alkohol och drogerna kan i alla fall analytiskt behandlas som aktörer vilka befinner sig i rörelse, som överallt pockar på uppmärksamhet och söker nya konstellationer att ingå i.

Alkoholen och drogerna har helt enkelt en sällsynt förmåga att knyta till sig en hel massa olika aktörer, såväl mänskliga som icke-mänskliga. Och aktörernas drivkraft går att förstås i termer av begär som försätter dem i rörelse vilken accelererar i varje led, som i sin tur leder till att processen snabbt blir komplext oöverblickbar. Katerine Hayles (2005:19) förklarar hur processer som genereras ur några få enkla principer snabbt kan bli oöverblickbara. Detta måste man ha i åtanke för det innebär att alla analytiska modeller som används för att förutsäga framtiden måste ifrågasättas eftersom det tar i princip lika lång tid att köra dem genom datorn som det tar att sätta dem i verket i riktiga livet. Framtidsprognoser är djupt problematiska!

Sådana insikter kan naturligtvis leda till känslor av uppgivenhet, men tänk då på att detta bara är ett försök att förstå processens bakomliggande mekanismer och dess inre logik. Hela den potentialitet som respektive aktör förfogar över kommer aldrig att kunna förverkligas, även om begärets yttersta mål handlar om det, därtill är utrymmet allt för begränsat. Och ingenting är isolerat från något annat. Allt och alla befinner sig i, och interagerar i samma dynamiska rum, och kämpar där om ett begränsat utrymme (jfr Blackmore 2000). Rummets respektive väggar är dynamiska och gränserna och olika hinder som finns skapas och upprätthålls i ett samspel mellan alla inneboende aspekter av världen, i en ständigt pågående rörelse.

Manuel DeLanda (2006) har arbetat med sådana verktyg genom att likna samhällen vid ett slags metabolism eller ämnesomsättning. Han har i alla fall funnit att en sådan substans som bensin, vilket är en form av energi, när den introducerades i samhället, förändrade både resandet, tänkandet och människorna. På samma sätt kan alkohol och droger sägas fungera som ett slags motorer med tillräcklig agens att påverka samhället, för, som sagt, när alkoholen väl finns i sammanhanget då är det helheten och inte någon av delarna ensam som bestämmer utfallet.

Teheran, tur och retur

Under en av mina intervjuer med lastbilsförare frågade jag en av dem om han mindes någon av sina resor speciellt. Först svarade han: ”Man har ju gjort många tokiga resor” ... sedan berättade han en lång historia ur minnet nästan utan uppehåll. Den handlar om livet som lastbilsförare på 1970- och 1980-talen. Berättelsen tangerar myterna om truckers som behandlats i tidigare bloggposter. Den handlar om ett transportuppdrag till Iran, och den lyder som följer.

Teheran det var ju någonting som man väl aldrig mer kommer att få uppleva. Jag körde Volvo Dynapack. Det var till en mässa där nere. Det var jag och en kille till som hade fått den körningen. Dom frågade om vi ville åka och vi sa okej. Det var ju roligt då.

Vi brummade i väg. Körde genom DDR, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien och så Bulgarien och genom hela Turkiet. Vi hade väl lite strul med den andre killens bil för färdskrivaren fungerade inte riktigt och snutarna i Turkiet tjafsade på flera ställen.

När du kommer ner till Turkiet får du ställa dig vid gränsen och vänta. Dom är ju så turkarna, att du kan få vänta. Det kan ta hur många timmar som helst. Vi var alltså, jag tror det var 39 eller 33 ställen vi skulle gå på och få stämpel i papper inne på tullområdet. Det skulle vägas, det var läkarintyg och det skulle betalas vägskatter. Det var en djävla massa ställen att springa på. Man fick lära sig eftersom, och fråga sig fram och så. Men det var väl okej. Vi stod där ett dygn eller så innan vi kom iväg.

Men så började strulet efter Istanbul. Då fick vi ett polispapper med oss som skulle stämplas på TIR-parkeringen. Det skulle skrivas i kilometer, datum och alltihopa, och så skulle vi visa passet och färdskrivarbladet. Dom kollade noga och anmärkte på allt. Problem mister, problem, och så skulle dom ha en tusenpeng. 14 kronor eller vad det var då. Ville du ha kvitto kostade det tretusen. Men det gick ju bra och vi susade iväg.

Sedan träffade vi på en kille, en bärgningsbil som också skulle ner till den där utställningen, på den allra sista TIR-parkeringen i Turkiet, borta i Basargan. Han hade pajat vattenpumpen. Så vi… Det var ju bara att riva isär skiten på hans djävla V-8. När det stod en svensk där då stannade man direkt. Det var en turk där och han sa det, att det är inga bekymmer. Han lagade vattenpumpen med konservburkar. Klippte remsor och gjorde ett lager av konservbukarna! Det var så mycket bly i burkarna. Och så fett, han hämtade något djävla segt fett och lindade en konservburk om. Den höll alltså hela vägen ner till Teheran och den sitter nu i den gamla Scaniaverkstan i Helsingborg, ute i kundmottagningen. Det läckte ju vatten va men inte värre än att det gick att köra. (…)

Ett och ett halvt dygn [stod vi sedan vid gränsen till Iran innan vi kom iväg] Det var strul med papperna. Iran var struket i karnet. Hur löser vi det? I tullen frågade vi hur vi skulle göra med karnet. Dom svarade att vi måste skicka papperna med bud ner till Teheran, så dom får ni inte med er. Vi tänkte det, att fan. Kan vi lita på dom här djävlarna? Så vi behöll TIR-karnet och triptikan. Fraktsedlar och sådant fick dom, men vi hade skrivit av så vi hade adresser och allt sådant. Ja så vart vi utsläppta vid gränsen sent på eftermiddagen.

Vi frågade den där speditören om det fanns något ställe att duscha på. Han sa visst, och åkte med oss. Körde före in i byn och visade ett jättefint badhus, nybyggt. Och vi in där, det kostade några kronor för ett sådant där duschbås. När vi står där i var sitt, rätt som det var, tog kallvattnet slut. Det fanns bara idiothett vatten! Det ångade ur rören. In kom en kille och sa: stopp! Vi försökte förklara. Men det var inga problem, vi skulle få vänta en halvtimme på kallvattnet. Det visade sig att dom pumpade upp kallvatten på taket som sedan gick med självtryck ner i rören och det var slut uppe på taket.

Sedan gav vi oss iväg. Men först skulle vi tanka. Vi hade fått nys på att det var billigt att tanka i Iran. Vi betalade elva öre litern för dieseln, tror jag. Klockan var sent på kvällen, eller sent på eftermiddagen. Vi sa att vi kör ner till Tabriz, det var en fjorton femton mil, och lägger oss där. Vi hade fått reda på att det fanns en TIR-parkering där. Vi vaknade mitt i natten. Det låg ett stort raffinaderi där i Tabriz. Ett av Irans största och irakierna höll på att bomba det på natten. Vi fick på oss paltorna och stack iväg därifrån. Raffinaderiet låg väl en två mil bort. Men det smällde och tjöt av flygplan och allt. Men man vill ju inte köra på natten, om det var folk ute på vägarna. Ingen belysning fanns det. Vi drog iväg en tio mil eller nåt.

Det var en torsdag. Sista biten ner. Det var så hett. Jag hade Forden då och det var 78 grader Celsius inne i hytten. Jag kände att huvudet bara kokade. Men så hittade vi ett ställe – det hade dom även i Turkiet – ett ställe där man pumpade upp källvatten i stora cementringar. Jag gick i en sådan och hade vatten till knäna. Jag stod nog där i en kvart innan temperaturen hade blivit någorlunda i kroppen. Vi ställde oss där och lagade mat och vi kokade ärtsoppa. Det var ju torsdag, ha ha ha.

Vi kom in i Teheran sedan på eftermiddagen. Det är en stor stad. Officiellt bor det väl en åtta tio miljoner där. Ringleden runt stan var över fyrtio mil lång! Vi kom in i ena änden och frågade oss, vart ska vi nu? Men så hittade vi en turk vid ett slakthusområde där som kunde engelska. Vi berättade vilken adress vi skulle till. Han hade en jättestor karta på väggen. Ja ni är här, och ska dit! Hur hittar vi dit då? Ja, det är bara och köra. Så vi gick ut och ropade på en taxi och han skulle köra före oss. Det var bara in i smeten där. Taxichauffören hade ju kört där förut. Han körde som en galning. Vi kom ut på en ringled. Den var sexfilig. Tre i varje riktning. Plötsligt var det bara tvärstopp. Så långt vi såg var det kö. Taxichauffören körde då bara över mittremsan, till motsatta sidan. Vi funderade en stund, men sedan körde vi efter, mot trafiken. Vi körde om kön.

Sedan, dagen efter ... Nej det var samma dag, skulle vi tvätta oss någonstans Vi hittade en sportanläggning till slut. Då fick vi inte komma in där till duscharna och swimmingpoolen. Det stod en djävel med Kalasjnikov som sa: Stick! Jaha det var väl inte mycket att göra. Det var bara att sticka då. På fredagen kom Volvos folk. Dom berättade då att på torsdagarna är det damerna som badar, och sedan måste allt vattnet bytas innan männen får bada igen. Kvinnorna är ju orena!?

Vi var nere på stan en gång. Volvo hade en heltidsanställd taxichaufför, eller två bröder som hade en bil. Det dom två inte kunde fixa det gick inte att fixa. Den dyraste whiskyn jag har druckit, det var där. Vi var nere i stan på ett hotell och åt. Och då såg vi vilken stor parkeringsplats det var här. Men, nej då, det var en korsning i Teheran, ha ha ha! Och vilka luftföroreningar. Fy fan, det gick inte att bo inne i stan. Och i södra delarna av stan där fick vi överhuvudtaget inte gå in. Han sa det: Ni blir dödade om ni åker dit. Dom sprängde, när vi var där nere sprängde dom järnvägsstationen och efter vad vi hörde dog en 200 människor. Det var en sån där grupp då som hade … några sådana där fundamentalister. 1984 var detta, så det var ju under Khomeynieran. En gång vart vi stoppade på en vägkontroll. Dom letade efter porr och sprit. Ungdjävlar på en 15 till 18 år med Kalsjnikov. En av dem hittade en tröja i min bil med något tryck på som han ville ha. Men nej då, det får du inte alls det! Då satte han bara geväret mot mitt huvud: Ta den då!

Vi var kvar i Teheran i nio dygn och var borta en månad sammanlagt. Så länge fick vi vänta på hemlass. Men hemresan gick bra. Vi körde genom Turkiet och jag tror att jag lastade konserver i Bulgarien. Det var lite spännande. Lite eget och … Ja, man har upplevt något som inte många andra har gjort.

Förarens berättelse kan jämföras med dem som förmedlas i boken Trucking World Wide. Christer till exempel, som körde till Saudi-Arabien, berättade gärna om skjutglada tullare, smugglare och mardrömslika strapatser, åtminstone framställdes han på det sättet av journalisterna. Även tidningsartiklarna om Mats som körde i Ryssland innehöll en god portion fara och strapatser. Om man jämför denna berättelsen med dem finns det uppenbara skillnader. Visst finns även här ett inslag av våld och död, men det är inget som lyfts fram speciellt. Det som föraren framförallt minns från resan är snarare vardagliga underligheter, till exempel mekanikern som av några konservburkar och primitiva verktyg konstruerade en fullt fungerande vattenpump. Han minns duschen där vattnet tog slut och att man kokade ärtsoppa för att det var torsdag, trots att värmen var tryckande. Föraren minns också hur fascinerad han var över storleken på Teheran, det låga dieselpriset, och detta att man bytte vattnet i bassängen efter att kvinnorna badat där.

Här lyser de mytiska strapatserna med sin frånvaro och det är knappast en hjälte som framträder. Jag betraktar föraren snarare som en erfaren människa som med glädje och entusiasm berättar om något han fått vara med om och som han aldrig glömmer. Han försöker varken framställa resan som något trivialt eller som ett farofyllt uppdrag. Skillnaden mellan historien ovan och mytberättelserna skulle möjligen kunna förklaras med att denna kommer från föraren själv och att övriga förmedlats genom journalister med uppdraget att locka läsare.

Härmed avslutas posterna som presenterar det viktigaste innehållet i avhandlingen.