Flyktlinjer

Riskkapital

2012-02-27T11:47:00.000+01:00

Ekonomi och kultur, kultur och ekonomi. Två sidor av samma sak. Båda följer samma logik. Kulturen såväl som ekonomin premierar det som är bäst, snabbast, högst, mest och starkast. Kulturen har sin hegemoniska manlighet, och ekonomin sina riskkapitalister. Båda utgör normen, och alla andra har att anpassa sig. Det är så det ser ut, i kulturen och i ekonomin.

Den hegemoniska manligheten upprätthålls enligt tre principer. Först den idealiserade mästaren, frontfiguren. Mannen med stort M, som har muskler och som andas framgång. Han som det stora flertalet strävar efter och har som mål att likna. Och det är denna stora grupp av vanliga män, som accepterar idealet men som själva inte strävar efter att fylla ut den kostymen. som de flesta tillhör. Hit hör även kvinnorna som accepterar idealet och derr roll som rikslikare i samhället. Sedan finns det en liten grupp av män och manligheter som utdefinierats och som det dragits upp en skarp gräns mot. Alla män som inte vill, kan eller får vara med. Allt det som anses opassande eller hotfullt, för mannen i toppen av hierarkin.

Den hegemoniska manligheten reglerar vardagen, för de flesta i samhället. Det är denna maktordning som bestämmer vem som gör vad, när och hur. Hegemonin ger alla, både män, kvinnor, barn och åldringar sin plats i samhällshierarkin. Visst finns det undantag. Som alltid kan enskilda bryta mot normen. Ingen regel utan undantag. Men här handlar det om att se den stora bilden, strukturen. Den reglerar och även avvikaren har att förhålla sig till den.

Ekonomin då, hur ser den hegemoniska makten ut där? På liknande sätt, i enlighet med det inledande resonemanget. I toppen av den hierarkiska strukturen finns riskkapitalisten, vars mål är mesta möjliga avkastning till lägsta möjliga investering. Friskt vågat, hälften vunnet. Och det är bara fegisar som satsar säkert. Så ser det ekonomiska idealet ut. Riskkapitalismen är vad det stora flertalet accepterar, som mål, men som massan av investerare inte lever upp till. Ekonomin som helhet är ordnad i enlighet med riskkapitalisternas behov och önskningar. Manegen är krattad för den som vill försöka. Bara halvhjärtat fördöms de värsta excesserna, men själva grundstrukturen ifrågasätts ej.

Ekonomiska beteenden som inte accepteras är allt som inte genererar ständigt växande vinster. Att inte ta ut vinst inom ekonomin fördöms på samma sätt som fjollighet i och av den hegemoniska manligheten. Mikrolån och gemensamt ägande, utan vinstintressen, ses på med förakt. Vinstmarginaler som inte utnyttjas är en styggelse. Hösta pris skall alltid pressas ur allt, överallt. Det är den ekonomiska hegemonins lag. Nåde den som bryter mot reglerna.

Så ser det ut i samhället idag. Maktens språk tar sig många olika uttryck och skepnader, men följer i grund och botten och till syvende og sidst samma logik överallt. Åt den som har skall vara givet, och den som är svag offras. Äta eller ätas. Hårt mot hårt. Och den som vågar ifrågasätta rådande ordning hen kommer att motarbetas. Det vet alla som försökt.

Gärna jämställdhet och arbete för att minska fattigdomen i världen och samhället. Men våga inte utmana makten! Det är så förutsättningarna för samhällsförändring ser ut idag. Den bilden bygger på forskning, på kulturvetenskaplig forskning. Finns det något som helst samband mellan regeringens forskning- och utbildningspolitik, och detta faktum? Det gör det, hävdar jag bestämt!

Kulturvetenskap och makten över kunskapen

2012-02-27T08:03:00.000+01:00

Balans är viktigt, nästan överallt. Harmoni i samverkan mellan det eller dem som bygger den aktuella helheten är ibland avgörande. Samtidigt finns en utbredd önskan hos människor att vara bäst, detta den yttersta och finaste av utmärkelser. Bara en kan vara bäst. Och bäst blir man när man får ägna sig åt sådant som man har optimala förutsättningar för. Detta får konsekvenser, vilket dagens bloggpost handlar om.

Kunskap, användbar, viktig och excellent kunskap, skapas av den som har bäst förutsättningar. Den som är bäst. Och när de bästa gör vad de är bäst på, då blir det bra. Enkel mattematik, i teorin. Men eftersom det inte finns något objektivt sätt att mäta vad som är bäst, i praktiken, uppstår ofta konflikter om vad som är bäst, egentligen. Att vara bäst är ett värdeord, och med den utmärkelsen följer makt och inflytande. Inte konstigt att det uppstår konflikter och skapas problem.

Bäst på vad, är en aspekt som också måste beaktas i sammanhanget. Det räcker inte att vara bäst, man måste vara bäst på det som räknas mest och som ger mest makt och inflytande. Om man är ute efter just det, makt och inflytande, vill säga. Förståelse kan man också sträva efter.

Människor är komplexa varelser. Och det finns inget sätt att komma dem innanför huden. Ingen metod att veta säkert vad som är vad, när människor gör och säger vad de säger och gör. Är det makt och inflytande man strävar efter räcker det således att få andra att värdera en på det sättet, som den bäste. Vissa är bra och någon är bäst, på att få andra att tro att hen är bäst. Det går som sagt inte att mäta. Därför är det ointressant vad som är vad egentligen. Konsekvenserna är vad som räknas.

Sådan är människornas värld. Komplex och ofta motsägelsefull. Aldrig enkel och entydig. Kultur har den karaktären och det måste man förstå om man vill förstå kulturen. Kultur uppstår i samspelet mellan alla dem och allt det som i just det aktuella fallet finns och samverkar. Kamp om makt och inflytande är överallt närvarande, i kulturen och samhället. Makten måste alltid räknas med om man vill förstå kultur.

Akademin är inget undantag. Kampen om makt och inflytande, och strävan efter att vara bäst är där institutionaliserad och en del av vardagen. Inte bara forskarna kämpar sinsemellan om att bli bäst. Mellan ämnena pågår också kamp om makt, inflytande och strävan efter att betraktas som den bästa och viktigaste vetenskapliga disciplinen. Resurser och tolkningsföreträde är vad kampen står om. Och den som anses vara bäst i det ämne som anses vara viktigast, hen får mest makt och inflytande. Det handlar inte om vad som är vad, egentligen. Och det finns inget sätt att avgöra vem som får utmärkelsen: bäst, bland de bästa!

Kulturvetenskap, som är ett ämne som skapats eller snarare vuxit fram som ett slags svar på behovet av kunskap om sådant som faller inom ämnets intressesfär, har haft svårt att hävda sig i kampen om makt och inflytande i akademin. Kanske för att studier av kultur ger vid handen att balans och harmoni i samspelet mellan komponenterna som världen byggs av är nödvändigt för kulturens existens? Kultur uppstår i mellanrummet mellan teori och empiri. Kunskapen om kultur finns inte antingen i teorin, eller i empirin, den uppstår i mellanrummen.

Kultur förändras dessutom ständigt och procentuellt. Kultur blir hela tiden till och motsäger ibland sig själv. Kultur är med andra ord ett hopplöst ämne att försöka vara bäst på. För att kunna undersöka kultur och förutsättningarna för förändring krävs en väl utvecklad förmåga att kunna hantera både teori och empiri, och man måste veta dels var man ska lägga tonvikten, dels vad som är viktigast, när. Inget är givet, allt beror på sammanhanget och vad man undersöker och vill uppnå.

Är det makt och inflytande man söker inom kulturvetenskapen kan man välja ett av spåren, antingen strävar man efter att bli bäst på teori eller på empiri. Och ju svårare teoretiker desto bättre. Empirin bör på motsvarande sätt vara rik och mångfacetterad.

Men om man verkligen vill förstå kultur och livet som det levs och blir till, principerna för blivandet och därigenom indirekt förståelse för hur man kan arbeta med förändring, då är det en dålig väg att gå, att specialisera sig på antingen teori, eller empiri. Kunskap om liksom kulturen i sig, växer fram i samspel mellan olika aktörer och aspekter.Teori är verktyget, och emprin det man arbetar med. Målet med arbetet är förståelse för kulturens föränderlighet, som i sig är föränderlig. Viktiga egenskaper i detta arbete är följsamhet, ombytlighet, uppfinningsrikedom och förmåga att tänka nytt. Inget av det premieras tyvärr i samhället eller akademin.

Förståelse för kultur kan ingen vara bäst på. Kanske är det därför vi kämpar i motvind, både inom ämnet och i akademin och det omgivande samhället? Kanske är det därför nyttan med kulturvetenskapen ifrågasätts? Kanske kunskapen om kultur uppfattas som ett hot mot rådande makthierarki, i samhället och akademin?

Filmens devolutionsitiska premiss bär på hopp

2012-02-26T12:23:00.000+01:00

Oscarsgalan går visst av stapeln ikväll, eller i natt svensk tid. Det är dock inte riktigt som förr i tiden. Som förr är det visserligen aldrig, inte i en värld präglad av förändring, tillblivelse. Men förändring i sig har ingen ritning, går inte åt ena eller andra hållet. Förändring är just det, annorlunda. Det som sticker ut i annorlundaheten gällande Oscarsgalan är att många pilar pekar nedåt. Tänkte det kunde passa som underlag för reflektion idag.

Läser på Wikipedia att det varit bråk om vem som ska leda galan. Att producenten Brett Ratner fick sparken efter att han uttalat sig förklenande om homosexuella. Och det kan jag nog dra mig till minnes från det ständiga nyhetsflödet. Det hade jag hört, och att Eddie Murphy hoppat av, i solidaritet med Ratner. Det blir därför Billy Crystal som står värd för galan, för nionde gången. Detta säger något om galan, dess status och om filmens roll i samhället. Något kulturvetenskapligt relevant och viktigt.

Inom folkloristiken talar man om sagans devolutionistiska premiss. Det handlar om att berättandets status minskat och sagornas betydelse utarmats, i och med att läskunnigheten ökat och andra medier utvecklats. Dagens sagor förstås som bleka kopior av en svunnen guldålders rika berättelser. Tycker mig se något liknande i artikeln i SvD, om Oscarsgalan, med rubriken: USA:s publik överger biograferna.

Förhandssnacket i Los Angeles och i övriga USA är inte lika hysteriskt som vanligt. Det beror på insikten att Oscarssändningen är seg, att det är för många galor – och att en naggande oro infunnit sig efter det dystra året 2011.

Då såldes färre biobiljetter än på 16 år och kassaintäkterna sjönk med nästan 5 procent trots högre biljettpriser och 3D-succéer där biljetterna kostar 2-3 dollar extra. Oväntade floppar kom i flera segment, som de annars pålitliga familjefilmerna, uppföljarna och skräckisarna.

Något har hänt. Men vad? Filmindustrin är inte vad den har varit. Lite av magin har gått förlorad, och när pilarna inte längre pekar uppåt skapas oro. Bara den som är på uppåtgående, bara det som ökar är värt något i den logik vi alla lever efter. Kurvorna skall peka uppåt, ständigt uppåt. Fler, bättre, mer, bredare, större och så vidare. Då får man uppmärksamhet. Dit dras blickarna. Där vill alla vara. Hos vinnaren.

Idag är finns det fler galor. Alla branscher har sin gala, och eftersom alla galor konkurrerar om samma publik finns det begränsade möjligheter. Just nu tappar Oscarsgalan, denna galornas urmoder, mark. Av många skäl, där dess tidigare framgångar är ett. Från toppen finns bara en väg, ner. Det är en oundviklig konsekvens av rådande logik. Och filmens guldålder, 1950-talet och några årtionden framåt, är förbi. Allt som händer på och runt den vita duken är bleka kopior av det som en gång var. Liksom sagorna har bioformatet tappat förmågan att trollbinda publiken. Då kommer konflikterna och problemen i öppen dager. När pilarna pekar nedåt då sprider sig paniken. Då tar man till desperata åtgärder, vilket ökar risken för katastrofala misslyckanden. Tyvärr tror jag att vi bara har sett början på filmens devolution.

Det är synd, men också oundvikligt. För vi får den film vi förtjänar och är beredda att betala för. Publiken befinner sig i ett symbiotiskt förhållande till Hollywood och kan ses som två aspekter av ett ömsesidigt blivande. Filmen skapas mellan dessa båda, eller samproduceras genom interaktionen mellan filmkonsumenter och producenter. Det är varken en rättighet att få bioupplevelser eller att tjäna pengar på film. Film är resultatet av en ömtålig process som ingen styr över.

Filmindustrin är en del av ekonomin, på gott och ont. Men film är inte bara ekonomi. Visst ger pengar glans, men en dålig bioupplevelse är dålig oavsett hur mycket den kostar. Och man får alltid mer än man betalar för. Det ser jag som både musik- och filmindustrins största hot, att man låtit ekonomerna och ekonomiska teorier styra. Man har därigenom lagt sina ägg i en korg, och tvingat filmskaparna att följa strikt ekonomiska modeller i sitt skapande. Resultatet ser vi på biograferna och bland DVD hyllorna på Hemmakväll. Det är produkter man kränger, inte upplevelser som förmedlas.

Woody Allen försöker tappert hålla fast vid sina ideal. Han är oscarsnominerad i olika kategorier i år, för filmen Midnatt i Paris. Han motarbetas dock av rådande ekonomiska logik och den makt som ekonomerna har över filmen. Ändå lyckas han, vilket gör att jag ser krisen inom filmindustrin som ett sundhetstecken. Filmens devolutionistiska premiss rör bara bolagen som skapar film, inte filmen som medium för skapande och överförande av upplevelser.

Ekonomernas pilar pekar nedåt, men eftersom ekonomin som likt en gökunge tvingat sig in i Hollywood är en del av problemet ser jag inget negativt i det faktum att lönsamheten minskar. För Woody Allen visar att det räcker att en film bär sina egna kostnader för att fantastiska upplevelser skall kunna skapas. Varken filmen som medium eller publiken är beroende av de övervinster som ekonomerna kräver för att vara nöjda. Filmkrisen är deras kris, en ekonomisk kris. Inte filmskaparnas och deras publiks. Filmkrisen är bara en kris för dem som inte bryr sig om innehållet.

Filmen tillhör folket och de visuellt begåvade berättartalangerna, skådespelarna som har något viktigt att förmedla. Tillsammans kommer de att överleva och tillsammans kan parterna skapa en ny filmisk guldålder, om man vill. Det är i alla fall möjligt.

Tillsammans!

Ledig? En definitionsfråga

2012-02-25T10:17:00.000+01:00

Ledig lördag. Solig vår. Frukost ute, på café. Inga krav. Återhämtning står på programmet. Tar till vara på det som är här och nu. Livet, det är dagarna som fylls med innehåll. Det är och blir dels vad man gör, dels hur man hanterar det som sker. Delar av det styr man över, andra inte. Och det är i balansen mellan dessa båda aspekter livet blir till.

Ledig lördag. Hur ledig är ledigheten? Är man någonsin ledig? Ledig från, eller till? Om man behöver vara ledig för att kunna prestera på topp på jobbet, är man då verkligen ledig, eller är ledigheten en del av jobbet? Om balans i tillvaron är en förutsättning för produktion på hög nivå, är då inte ledigheten lika viktig som jobbet? Ledig lördag, slår det mig, är en del av arbetet. Och arbetet är en del av ledigheten. Produkten? Livet.

Ledig lördag har i konsumtionssamhället blivit en viktig del i produktionen av det välstånd som samhället vilar på. Lördagskommersen håller ekonomin igång. Alla har en plikt att låta pengarna flöda. Handla, handla, handla. Är lördagen lika ledig idag, som den var i det samhälle som byggde fundamentet som dagens samhälle vilar på. Folkhemslördagens utflykter i skogen. Kanske, men inte säkert, var de mer lediga än långlördag på stans shopinggallerier. Kanske är man inte så ledig som man vill tro ...

Ledig lördag. För ett år sedan, nästa helg, tillbringade jag min lediga lördag på sjukhus. Hjärtat sade ifrån, att nu får det räcka. Stress och press, för mycket, för länge. Det håller inte. Fick mig en tankeställare. Och den vill jag inte glömma. Försöker hålla tanken vid liv. Vara närvarande, här och nu. Inte bara längta ledig lördag. Även en promenad från arbetet till tåget, eller väntan på stationen är en del av livet. En kopp kaffe på stationen, klockan halv sex, innan en hel dag fylld av undervisning och möten. Det är livet, också.

Ledig lördag. För vem? För mig, min arbetsgivare eller studenterna? Samhället? Lediga lördagar är en delad del av världens ömsesidiga blivande. Varken mer, eller mindre. Inget är självklart, allt beror på sammanhang. Olika sammanhang är vad allt blir till i och får sin mening genom. Inget är ont eller gott, per definition, alltid överallt. Det flyter, mening, sanning, samhälle, liv. Rörelse, upprepad rörelse. Överallt.

Ledig lördag. Denna är inte lik den förra. Omväxling, även i vardagens rutiner. Svårt att se det, men inget är sig någonsin likt. Allt blir till, i rörelse. Inget är. Vila är rörelse, rörelse vila. Flöden, av materia och tankar, som går in i varandra och som ibland är utsida, ibland insida. Det är så jag ser på lediga lördagar, på levt liv, men också på kultur, samhället, allt. Det är vidare vad jag forskar om, vad min tillvaro är fylld av och får mening av. Arbetet med att förstå världen kan jag inte ta ledigt från, även om jag skulle vilja. Arbetet med att förstå, är livet. Arbetet.

Ledig lördag. Dags att ta vara på den. Ut i solen. Njuta. Det kan man göra även om en ledig lördag inte riktigt är en,

Ledig lördag

Humaniora, liksom all kunskap, är nyttigt!

2012-02-24T08:19:00.000+01:00

Frågan om humanioras nytta är felställd, därför var det viktigt att först peka på varifrån den frågan kommer och vilka värderingar som ligger bakom frågandet. Men nu när nyttobegreppet utsatts för en kritisk genomgång (se tidigare bloggposter), har det blivit dags att ta itu med den nytta jag ser med humaniora. Först vill jag bara poängtera att det som står i rubriken är viktigt. All kunskap är viktig, utan undantag. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden därför går det inte att med säkerhet uttala sig om vad som är bra eller mindre bra kunskap. Det finns ingen plats i samhället, världen eller kulturen varifrån man objektivt kan studera och uttala sig om något, följaktligen heller inte om kunskap. Men eftersom samhällets resurser är begränsade tycker jag, med den reservationen att alla vetenskaper som aspirerar på medel från det allmänna på något sätt måste kunna redogöra, åtminstone för sin egen syn på den kunskap man har och utvecklar.

Sverker Sörlin inledde paneldiskussionen i onsdags med att säga att nyttobegreppet är för snävt och att det måste utvecklas. Håller med om det. Kravet på att man måste kunna tillföra något till samhället, det anser de flesta vara rimligt, men allt går inte att mäta i kronor och ören. Och ofta beror det på hur man räknar om det resulterar i vinst (= ekonomisk nytta) eller ej. Man kan som bekant ljuga med statiskt, om man vill och det man kommer fram till ligger i linje med rådande ideologi. Det är viktigt att medvetandegöra det faktum att pengar inte alltid leder till nytta.

Humaniora passar inte självklart in i ett strikt företagsperspektiv. I alla fall inte om man lägger vikten vid och utgår från det som företagen producerar. Där har humaniora inte mycket att tillföra. Det har Svenskt Näringsliv rätt i. Men det finns ju andra ämnen varifrån man kan hämta den kompetensen. Akademin kan och får aldrig bli en utförarinstans som lyder under näringslivet, det vore förödande för samhället och leder till nyttans direkta motsats. Om förmering av kapital blir synonymt med det högsta goda, då är människan, miljön och allas långsiktiga överlevnad allvarligt hotad! Det företagarnas lobbygrupp och ansvariga politiker idag glömmer är att företag är komplexa organisationer, med en lång rad olika aktörer som måste fås att samverka för att innovation, produktion, distribution och ekonomisk vinst skall kunna genereras. Kultur är med andra ord själva den förutsättning som företagande bygger på. Och den som kan göra troligt att kunskap om det är onyttig, hen skulle jag gärna vilja tala med. Kommentera gärna!

Humaniora är vetenskapen om kultur och om människan som del av kulturella sammanhang. Kultur är ett fenomen som uppstår på en skalnivå, ovanför människan som subjekt (vilket är en aspekt som psykologin intresserar sig för), vid sidan av människans samhällen (Stadsvetenskapens och makrosociologins område), och under frågan om livet på jorden (internationella relationer, juridik och liknande ämnen. Kultur kan inte förklaras biologiskt (medicinen och biologin). Kultur är ett eget område. Lärande och pedagogik tangerar kulturvetenskapens sfär, men intresserar sig för lite andra aspekter av människoblivandet.

Kunskap om kultur går inte att reducera eller abstrahera. Den måste undersökas på plats och med bibehållen komplexitet. Kultur är paradoxalt eftersom det å ena sidan är väldigt enkelt, det handlar om levd vardag. Å andra sidan är kultur mycket svårt att förstå, för det handlar om att förstå det invanda på nya sätt, om att upptäcka dolda aspekter av det man har mitt framför ögonen. Kultur, kan man säga, är likt vattnet som fisken simmar i. Det medium som människan blir människa (till skillnad från biologisk varelse) i och genom.

Frågan är som sagt felställd. Det vi borde samtala om istället, och mycket mer och ingående, är: Vilket samhälle vill vi ha? Vad menar vi med nytta? Till vad ska vi ha pengarna, och hur fungerar ekonomi? Vad är kunskap, makt och människan? Det är frågor som ingen enskild forskare, forskargrupp eller vetenskaplig disciplin kan besvara. Alla frågor som rör människor i samverkan, framtiden och livet på jorden är komplexa, och går inte att förenkla. Därför behövs speciell kompetens för att hantera sådana frågor. Den kompetensen finns inom humaniora. Det borde inte vara några problem att se det som nytta, eller? Den som hävdar att sådan kompetens inte behövs tycker jag har bevisbördan, eftersom det handlar om mänsklighetens framtid.

Kulturen finns och ger upphov till konsekvenser, oavsett om man väljer att se detta eller ej. Livet pågår oavsett om kulturen undersöks eller inte. Kultur går bara hjälpligt att förstå, och kultur är svår att påverka. Just därför är det viktigt att studera kultur. Den påverkar förutsättningarna för samhället och allt som ryms inom det begreppet. Kraven på humaniora tar sig ibland konstiga uttryck. Det verkar ofta, och framförallt när Svenskt Näringsliv framför dem, som om kravet är att man ska utgå från den karta över samhället som näringslivet ritat, oavsett om det finns empiri som stödjer den eller ej. Det är inte vetenskapligt. Och det hoppas jag att vi är överens om, oavsett hur man ser på humaniora, att kunskapen som samhället skall bygga på bör vara vetenskaplig.

Kulturvetenskapen kan hjälpa mänskligheten att förstå vilka möjligheter som finns, och vilka hinder, kort sagt vilka (skiftande och komplexa) förutsättningar som finns, för alla typer av arbete med förändring. Kunskapen om kultur behövs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.Vill man strula till det liv som vi byggt upp tillsammans, då kan man lyssna på Stefan Fölster och Svenskt Näringsliv (så här blir det om de får sin vilja igenom). Men om man vill bygga en grund att skapa ett samhälle och en karriär på, då bör man studera humaniora.

Det är så jag ser på humanioras (och all kunskaps) nytta. Den finns inte apriori eller per definition, den skapas i samverkan, kollektivt. Ingen enskild grupp eller individ kan eller få ha monopol på kunskap eller nytta. Tillsammans, bara så kommer mänskligheten att klara sig. Det förstår vi inom humaniora, och därför är humaniora nyttigt!

Transparens, nytta och samverkan. Varför bara inom humaniora?

2012-02-23T16:46:00.000+01:00

Igår, på restaurang Trappan, på ABF-seminariet om humaniora och nytta, kom en siffra upp som jag förvånades över. Det sades att ett år av forskning, kostar 40 år i akademiska ansträngningar (arbeten med ansökningar, administration på olika håll och olika typer av kontroller och uppföljningar). Är det nyttigt, kan man undra. Men det gör man inte, för man är inom akademin alldeles för upptagen med att utvärdera och bevaka det egna lärosätets placering på rankninglistorna som politiker och bidragsgivare viftar med framför ögonen på forskarna. Om det nu är Nobelpris Björklund vill ha, och effektivt utnyttjande av det allmännas forskningsmedel. Då finns det en hel del att göra här.

Transparens talades det om också. Särskilt Svenskt Näringsliv tryckte på detta krav, att samhället har rätt att veta var pengarna som läggs på forskning och högre utbildning tar vägen och används till. Ett rimligt krav kan man tycka, om det gällde över hela linjen. Om det är just skattepengarna man vill kunna följa genom det ekonomiska systemet, då borde transparens vara ett krav för alla som vill ta del av den kakan. Framförallt privata bolag som vill utföra tjänster, som de dessutom anser sig vara bättre på än det offentliga. När kravet på transparens gäller över hela linjen, då finns ingen anledning att vara kritisk till kravet. Men när det bara gäller det allmänna, då är det ett uttryck för en obehagligt grandios självsyn från företagarnas sida.

Vad tjänar samhället på att låta de kollektivt bekostade institutionerna lämna ut all kunskap om allt som sker där? Och varifrån kommer talet och uppfattningen om den onda staten? Varför kommer kommer kravet på transparens, och varför gäller det bara offentliga företag och organisationer? Tänker på filmen Bananas!*, och på uppföljaren Big Boys gone bananas. Om den första filmen läser jag följande i en gammal artikel i DN.

I ett uttalande skriver Lincoln Bandlow: ”Dole vill inte att filmen ska visas eftersom de helt enkelt vill att diskussionen om deras användning av DBCP ska upphöra.” Avokaten menar vidare att stämningarna mot ”Bananas!*” är en del av ”Doles strategi för att kväva en debatt som är av stor allmän betydelse”.

Vem är ond, och vem är god? Och vem skall avgöra vad som är vad? Läser vidare om detta fallet i dagens GP, och häpnar. Varför talas det inte mer om detta i samhället, undrar jag. Varför hackar man på och jagar humanister när det finns sådana alarmerande och stora problem inom det privata näringslivet? Filmen handlar om,

hur det gick till när ett världsföretag bestämde sig för att rentvå sitt namn på en dokumentärfilmares bekostnad.

Bitvis är det gastkramande. Som när presentatören på Los Angeles filmfestival läser upp festivalledningens avståndstagande till Bananas!* före visningen. Scenen gestaltar hur Doles angrepp, och liknande försök, är en kränkning inte av bara av filmaren och publiken, utan av oss alla som människor och konsumenter. Det blir tydligt att yttrandefrihetsfrågor hör hemma lika mycket i hjärtat som i hjärnan.

Fredrik Gertten tar sig genom kafkaprocessen med ett stoiskt lugn, vilket gör att Doles manövrar framstår som löjeväckande. Bara bolagets korrespondens till journalister världen runt, via pr-firmor, skulle fylla ett helt kontorsrum.

Transparens är ett rimligt krav för alla som vill tjäna pengar, för att säkerställa att det resulterar i nytta. För kravet på nytta kan inte bara vara riktat mot akademin! Samhället bygger vi tillsammans, alla vi som lever här och nu, med sikte på framtiden. Samhället är en gemensam angelägenhet. Därför är det hög tid att företagen och näringslivet granskas och lyfts ut i ljuset. Det räcker inte att finansministern skäller lite på bankerna i TV. Jag vill se en samlad insats, från EU eller kanske FN, IMF? Det är fullt rimligt, för det är företagen och konsumtionen som indirekt riskerar att göra jorden obeboelig. Humaniora medför inga sådana konsekvenser!

Humaniora räds inte kravet på transparens. Vi har inget att dölja. Humaniora kan och vill samverka med arbetslivet, i alla fall vill jag det och jag är humanistisk forskare. Jag är inte ensam. Jag kan tillföra massor, om jag bara fick chansen att visa detta. Men jag vill inte samverka med företag som har något att dölja, som inte vill bli granskade. Jag vill att mina kunskaper skall komma det allmänna till godo, och jag tror att samverkan är den rätta vägen att gå. Med samverkan menar jag en kreativ process mellan jämbördiga parter, som insett att de är ömsesidigt beroende av varandra. Det Arbetsintegrerade Lärande som jag är med om att utveckla på Högskolan Väst handlar om att hitta former för samproduktion av kunskap tillsammans med företrädare för det regionala arbetslivet.

Först när vi är där, först när samma regler och krav gäller över hela linjen. Först då är vi på väg mot ett hållbart samhälle där kompetens är något som uppskattas i relation till de faktiska konsekvenserna av det man kan och gör, inte efter hur mycket pengar kunskapen (eller det man mäter) representerar.

Nytta är ett komplext begrepp, ett problem som passar som hand i handske för en humanistiskt skolad forskare. Därför finner jag det en aning stötande att det är Svenskt Näringsliv som håller i taktpinnen. Fast å andra sidan är deras makt byggd på lösan sand. Det visar humanistisk forskning, och den kunskapen finns tillgänglig för alla ...

Humanister. En samling nyttiga idioter?

2012-02-23T13:40:00.000+01:00

Kritiskt tänkande, humanisternas väl utvecklade förmåga till att tänka kritiskt, det brukar framhållas som ett exempel på nyttan med humaniora. Fast det beror på vilket samhälle man vill ha. Det finns tecken som tyder på att det just förmågan till kritiskt tänkande som ligger humaniora i fatet. En lite lätt konspiratorisk tanke är att det är detta som Svenskt Näringsliv och Stefan Fölster är oroliga för och vill stoppa. För det ligger inte alltid i företagens intressen att ha anställda som är bra på att se samband, identifiera maktordningar och som inte är rädda för att föra fram kritik. Kanske är det där skon klämmer? Kanske är det därför man så ihärdigt attackerar humaniora?

Onyttig forskning finns inom alla ämnen. Det är en av grundbultarna inom forskningen, att inte veta vad man skall komma fram till, menade Sharon Rider igår. Newtons fysik nämnde hon som exempel ett forskningsresultat som aldrig hade kunnat produceras, om forskningen varit underställd ett snävt ekonomiskt nyttotänkande. Väldigt många forskningsprojekt producerar meningslös kunskap, men det är inget problem, för forskningen och för samhällets kollektiva kunskapsproduktion. All forskning för den gemensamma kunskapsfronten framåt. Och det är nyttigt. Det går inte att plocka russinen ur kakan. För utan kaka, inga russin.

Svenskt Näringsliv och Timbro har lyckats med konststycket att sätta agendan för det offentliga samtalet. Deras ekonomiska diskurs har blivit norm, överallt. Högskolorna och Universiteten anpassar sig, och underkastar sig ständiga utvärderingar. Utvärderingar som ingen vet vad man skall ha resultatet till, bara att det ska utvärderas, och att resultatet skall rangordnas, och att det är viktigt att klättra på listorna. Svenskt Näringsliv definition av nytta håller landets högst begåvade människor fullt upptagna med att producera högskolepoäng, helårsprestationer, individuell meritering, och med räkning av citeringar och publikationer i specialiserade, smala, internationella facktidskrifter med hög impact factor.

För mig handlar humaniora om samhällsengagemang, om att ställa mina kunskaper och kompetenser till samhällets förfogande. Det anses av det rådande systemet som i bästa fall meningslöst. Det räknas inte. Det som räknas är bara det som går att mäta och utvärdera, i enlighet med Svenskt Näringslivs och rådande utbildningspolitiska inriktnings logik. Hur nyttigt är det, egentligen, för samhället? Leder det till långsiktig hållbarhet, eller till ökade vinster i näringslivet? Påståendet, också formulerat av Sharon Rider igår, om att humanister är nyttiga idioter, är berättigat!

Sverker Sörlin ställde frågan: Vad vill stadsmakterna med humaniora? Och svarade: Ingenting! Humaniora nämns ofta och gärna i uppskattande ordalag när man i högtidstal vänder sig till allmänheten, men när man sedan kommer till akademin är det med iskyla i rösten som kraven på effektivisering och ekonomisk avkastning som framförs. Humaniora behandlas av ansvariga politiker lite som kungen och hans vänner påståtts behandlad det så kallade kaffeflickorna. Humaniora kan få finnas, om man är underhållande och inte gör allt för mycket väsen av sig. Det är slutsatsen. Jag hoppas innerligt att det finns fog för Sverker Sörlins hopp och framtidstro, att de tecken han sa sig se i skyn om att humaniora kommer tillbaka stämmer.

De redovisningskrav och ständiga utvärdering som tynger samhällskroppen, som en direkt följd av privatiseringar, utförsäljningar av statliga monopol och kraven på effektiviseringar och avkastning, hur nyttigt är det? Kostar det inte i själva verket mer än det smakar? Det var en annan fråga som väcktes, en berättigad fråga. Vem utreder det? Janne Josefsson, eller vem? Satsas det forskningsmedel på den typen av forskning? Finns det intresse för att mäta sådant? Och vad händer med tilliten i samhället, håller den på att upplösas? Leder en ökad misstro till trygghet hos befolkningen? Trygghet är en viktig förutsättning för hälsa, och hälsa är en vinst. Allt hänger ihop. Samhället skapar vi tillsammans.

Hur solidariska mot samhället, det gemensamt uppbyggda och med hjälp av skattemedel sammanhållna, är Svenskt Näringsliv och deras medlemmar? Skatteplanerande, bonusfifflande, räntegap, outsorcing och flytt av forskning till länder med bättre villkor (för företagen). Hur mycket bryr sig näringslivet om Sverige? Och hur nyttigt är Timbro och Svenskt Näringsliv? Eller Fredrik Lundberg, ARLA, Skanska, Regeringen eller exporten av krigsmateriel? När skall det debatteras offentligt, när skall dessa ställas till svars och motivera sin nytta?

Igår hävdade deras representant att man stod på studenterna sida när man krävde att utbildningarna i samband med att kurser ges skall redovisa hur utsikterna på arbetsmarknaden ser ut. Det är en ren lögn, min uppfattning är istället att Svenskt Näringsliv bara är intresserade av att tvinga högskolorna och universiteten till lydnad, under marknadens krav. Svenskt Näringsliv verkar för att akademin skall skräddarsy kunskap och kompetens helt efter näringslivets (nyckfulla) efterfrågan. Ytterst vill man dock ha hjälp att sålla agnarna från vetet. Studenterna blir på detta sätt brickor i ett politiskt spel som bara gynnar näringslivet, inte samhället och absolut inte humaniora. Det är vad debatten om humanioras nytta handlar om, att tvinga de uppstudsiga humanisterna till anpassning. Vem tjänar på detta?

Varför är det ingen som ser eller ifrågasätter Svenskt Näringslivs världsbild, där företagen gjorts till ett slags adel som utnyttjar allt och alla, helt efter eget huvud och utan insyn? Varför är det ingen som påpekar det alla borde kunna se igenom, enkelt? Är det för att den kompetens som finns inom humaniora håller på att utarmas, i samhället? Är det för att Svenskt Näringsliv och Timbro lyckats i sitt uppsåt att tysta kritiken mot de egna leden och konsekvenserna av näringslivets allt friare regler?

Håller humanisterna på att bli nyttiga idioter?

Nyttan med nytta? Och med humaniora.

2012-02-23T09:26:00.001+01:00

Igår kväll var jag på restaurang Trappan, i Göteborg. ABF anordnade en paneldiskussion om humaniora och om nytta. Trött var jag, efter en lång dag som började klockan fem i Guldheden, som ägnades åt handledning och föreläsande i Trollhättan hela förmiddagen och eftermiddagen. Trött var jag när jag tog trapporna upp till restaurangen på Järntorget, i regnet och blåsten. Sedan var tröttheten som bortblåst. Vill tacka ABF, Ulrika Rudekke och Sewillus Berg, för arrangemangen på Trappan som jag alldeles för sällan har möjlighet att besöka. Lika bra, varje gång!

Igår lyssnade vi på Sverker Sörlin, Patrick Krassén, Sharon Rider, Torbjörn Tännsjö och Lisbeth Larsson. Under rubriken: Kan "nytta" göra nytta? Humanister diskuterar, samtalade företrädarna för Humaniora och representanten för Svenskt Näringsliv (Krassén) humaniora och nytta. Fick med mig en hel massa tankar från deras samtal, och det blir minst en bloggpost till på detta tema, under dagen.

Har skrivit om detta med nytta och humaniora många gånger tidigare. Och det behövs skrivas om och uppmärksammas, mycket mer än vad som är fallet. Frågan/ämnet är på inget sätt enkel, men just därför. Det ideal av enkelhet som lovsjungs överallt, det är en viktig orsak till humanioras kris. För den kanske viktigaste insikten som studier i humaniora - om samhället, kultur och människornas värld - ger, är att det inte finns några enkla svar. Svårigheten är bara ett problem om man accepterar den och lägger sig platt inför den, om man duckar för eller ännu värre osynliggör den aspekten. Det är svårt, för att det inte kan vara något annat. Det är den spännande utmaningen, inte en anledning att resignera! Humanister måste, just för att det vi sysslar med är svårt, tro på oss själva, på vår förmåga och på att den kompetens vi har kan tillföra samhället något.

Detta något, det humaniora tillför samhället, det var ett tema i samtalet. Ytterligheterna i panelen representerades av Torbjörn Tännsjö, som menar att humaniora inte har någon nytta (han motiverar humanioras roll med att studier i humaniora ökar mängden lycka i samhället) och Sverker Sörlin som menar att humaniora är nyttigt, fast på ett annat sätt än den rådande (ekonomiskt inriktade) nyttodefinitionen. Företrädaren för Svenskt Näringsliv kom lite bort i samtalet, men när han fick chansen handlade det han sa ändå i princip bara om att föra fram SNs budskap om att det är företagen som utgör Sveriges ryggrad, och att det är deras behov som måste komma i första hand. Han var emellertid kritisk till den rapport, Konsten att strula till ett liv, som Stefan Fölster (m.fl.) presenterade i somras, och som väckte mer än 10000 svenskars vrede (vilket Sörlin ser som ett tecken på att humaniora har stort och brett stöd i samhället, och på att Svenskt Näringsliv är hotat. "Ett fatalt misstag att släppa den" vill jag minnas att Sörlin sa).

Vad är nytta, och vad är nyttan med nyttan? De frågorna, vill jag reflektera över här, med det finns som sagt anledning att återkomma till frågorna som diskuterades igår i fler bloggposter. För jag antecknade så mycket jag bara hann, och ändå fick jag inte med alla tankar som väcktes av panelens samtal. Tyvärr försvann frågan om hur man kan/bör definiera nytta, och frågan om vilken nytta nuvarande ekonomiska nyttobegrepp bär på. Därför känns det mest angeläget för mig att börja med dem.

Det är så klart inte alldeles givet att ekonomisk nytta nödvändigtvis är långsiktigt hållbart. Mer pengar, snabbare, till fler, oftare, det leder varken studier i humaniora, eller humanistisk forskning till. Det är fullkomligt klart, ingen tveka om det. Men är det nyttigt, egentligen? Den frågan borde diskuteras mycket mer i samhället. Varför görs inte det, kan man undra över. Är det så, vilket tangerades, men berördes inte riktigt i samtalet, att den ekonomiska nyttan är nyttig? Är det självklart att ett ständigt ökande BNP är nyttigt? På vilket sätt i så fall, det skulle jag vilja se paneldebatter om. Som det blev igår var det företrädarna för Humaniora som ställdes mot väggen, som skulle försvara sin verksamhet. Och så är det ofta. Sharon Rider vände på perspektivet när hon ställde frågan om varför det alltid är Humaniora som skall avkrävas argument för sin nytta.

Varför, kan man sannerligen undra, avkrävs inte företagen som utvecklar datorspel samma argument. Vilken nytta gör dessa i samhället? Eller produktionsbolagen bakom TV-program som Whipe Out, eller Big Brother. Vilken nytta tillför dessa företag? Pengar, självklart, men vad, om något, utöver det? Är det nyttigt att underlåta att vara kritisk till verksamheter som går med vinst? Leder det till ett hållbart samhälle, att bara gynna och hylla företag som går med vinst, oavsett vad man producerar? Humaniora borde inte ensam tvingas motivera sin roll och samhällsnytta, det är ett rimligt krav att ställa till alla företag och organisationer. Bara så kan nyttodebatten fördjupas och leda till något viktigt.

Som det är nu äger Svenskt Näringsliv frågan. Det är Svenskt Näringsliv som har tolkningsföreträde i samhället. Därför uppmärksammas Stefan Fölsters forskningsrapport i Aktuellt, men inte Sverker Sörlin m.fl, Humanisterna och framtidssamhället. Hur kom det att bli så, att en partisk intresseorganisations rapport får mer genomslag än en vetenskaplig undersökning utförd av internationellt kända och framstående forskare? Varför diskuteras inte den typen av frågor mer, oftare och i det offentliga? Varför är det humaniora ensamt som tycks upp mot väggen? Vem tjänar på att det är så det offentliga samtalet ser ut?

Svenskt Näringslivs linje i samtalet var att man värnade studenterna. Deras behov att information om vad det är för utbildning man söker och vilka möjligheter det finns att få jobb efteråt. Studenternas intressen talade man om, vid flera tillfällen. Och man förutsatte att studier i humaniora inte ger arbete, eller att det i alla fall leder till en längre livsinkomst. Sverker Sörlin menade tvärt om att studenter som läst humaniora visst får jobb och ofta hög lön, vilket stöds av mina erfarenheter från 10 år som lärare på ett utbildningsprogram där humaniora är huvudämne. Ingen har titeln Humanist på sitt visitkort, och ingen eftersöker Humanister när man ska tillsätta en tjänst. Men mina studenter har visat att när man väl fått en anställning, då efterfrågas kunskaperna och kompetenserna.

Om det vore så att Svenskt Näringsliv värnade studenternas intresse, varför då inte verka mer för att få företagen att uppskatta humanistisk kompetens? Varför skjuter man på humanisterna, bara för att dessa inte passar in i den mall man utgår från? Varför uppskattar inte företagen humanistisk kompetens, när undersökning efter undersökning visar att kompetensen behövs? Varför sprider Svenskt Näringsliv föreställningen att humaniora är onyttigt? Fredrik Schoug kom fram till följande, redan 2008, i undersökningen: Humaniora i Yrkeslivet:

Sådana reservationer till trots lönar sig humanistisk utbildning överlag inom alla grupper. Den arbetsgivare som söker en person som kan tänka kritiskt, lösa problem, uttrycka sig väl i skrift och följa kunskapsutvecklingen inom ett fält har anledning att anställa en humanist. Och av materialet att döma är detta ofta också vad de i praktiken gör. Om söktrycket på humanistiska utbildningar trots relativt goda utsikter sviktar kan man undra om detta inte kommer sig av allmänt spridda föreställningar om humanistiska studier som olönsamma.

Det är vad man borde tala om, om man verkligen bryr sig om Sverige! På vilket sätt är Svenskt Näringsliv nyttiga? Sharon Rider ställde frågan, "Varför ska man satsa på att anpassa sin utbildning till ett stort företag som verkar i Sverige, när det plötsligt kan flytta till Indien eller Baltikum?" Var finns företagens lojalitet, egentligen? Pengar, ökad vinst, bonusar till höga chefer och utdelningar till aktieägarna, vilken samhällsnytta bär dessa företeelser på? Varför ställs aldrig företagen mot väggen? Varför avkrävs inte Svenskt Näringsliv en deklaration för sin nytta?

Sverker Sörlin och andra i panelen menade att de ägnade sig åt humaniora för att de vill förstå samhället. Jag kan absolut skriva under på det. Jag har ägnat över 20 år av mitt liv åt att dels försöka förstå den komplexa enheten samhället, och jag har lika länge arbetat med frågan om vad kan jag tillföra samhället. Varför motarbetas jag av samhället? Varför har man fått för sig att människan inte behöver veta vilka förutsättningar som finns för att bygga ett hållbart samhälle? Vem sprider den uppfattningen, och varför?

Om detta borde vi tala, istället för om humaniora är nyttigt eller ej. Om nyttan med dagens tolkning av begreppet nytta. Tyvärr försvann den aspekten igår.

Ledarskap, i teori och praktik

2012-02-22T12:46:00.000+01:00

Fick ett mail här, från Adlibris, med reklam för nya böcker. Av någon outgrundlig anledning på temat: Ledarskap & Ekonomi. Varför just jag, varför just nu? Undrar jag, och därmed var tankarna i rullning. Ägnar lunchen åt att bringa reda i och försöka förstå vad tankarna om ledarskap går ut på, så som de tar sig till uttryck i de böcker som presenteras i mailet.

Jim Collins är en av världens mest inflytelserika managementförfattare. Hans böcker, som Good to Great och Hur jättarna går under, har sålts i miljonupplagor och räknas till de bästa managementböckerna som överhuvudtaget har skrivits.

Nu är Jim Collins aktuell med en ny bok: Great by Choice. Som prenumerant på Adlibris nyhetsmail för Ekonomi och Ledarskap kan du just nu köpa den för kampanjpriset 189 kr - t o m 2012-02-28!

Vi erbjuder också Michael Lewis - författaren till klassikern Liar's Poker - nya bok, den hyperaktuella Värstingar på Wall Street till det oslagbara priset 139 kr!

Mest inflytelserik, bäst, hyperaktuell. Det är inga dåliga omdömen. Finns det täckning för dem? Finns det någon nöjd kund garanti knuten till böckerna? Är det verkligen så enkelt att leda en organisation som denna bok och andra i genren ger sken av? Knappast! Många aspirerar på titeln, bäst och mest inflytelserik i denna genre. Det lite som med självhjälpsböcker, som också lovar framgång och lycka till den som bara köper och läser just den boken.

Det enda man kan säga med säkerhet är att en försäljningsframgång leder till lycka och rikedom, åt den som skrivit boken och kan turnera världen runt för att tala om den. Och talar om sina tankar gör de, författarna. De reser runt och talar för andra som skriver liknande böcker eller som redan är framgångsrika. Män (och undantagsvis även kvinnor) i ledande positioner, och behöver lite underhållning. Det är så det ser ut, och så det fungerar. Fokus i denna värld är på individen, han där uppe i toppen. Den ensamme hjälten, frälsaren.

Bli branschens bästa säljare! Detta är den ultimata inspirationsboken för dig som vill nå dina mål och lyckas med din försäljning - den ger dig inspiration, gnista och säljtips som fungerar i verkligheten.

Så lyckas du. På det temat finns hur mycket böcker och föreläsare som helst, och det läggs väldigt mycket pengar på den tanken och strategin. Hur leder jag den organisation jag ansvara för. Hur tar jag den från punkt A till punkt B, och hur ser jag till att få äran för alla framgångar som organisationen uppnår?

Bli en mästare på att kommunicera genom möten! Mötet är den högsta och bästa formen av kommunikation - lär dig att utnyttja dess stora potential för att nå affärsmålen.

Eller läs,

En handbok i att leda kreativa processer Idéagenten riktar sig till framtida ledare som vill ta en aktiv roll i den kreativa processens alla faser och ger praktiska metoder för att lyckas i respektive fas.

Alla kan lyckas, det är budskapet som sprids. Alla är sin egen lyckas smed, kan man få uppfattningen om ifall man bara läser den här typen av böcker. I boken, Så här får du ett rikt liv som pensionär: Sluta pensionsspara, av Per H Börjesson, kan man lära sig följande.

I boken presenteras tre "sparbössor" som tipsar och förklarar hur du på bästa sätt får ett rikt liv som pensionär. Per H Börjesson menar att man egentligen inte ska "gå i pension" utan se pensionsåren som "en ny typ av karriär". Men, samtidigt som lycka inte har så mycket med pengar att göra, kan ett bra pensionskapital ge oss möjlighet att disponera vår pensionstid så som vi själva önskar.

Det här är Per H Börjessons tredje bok. De tidigare succéböckerna "Så här kan alla svenskar bli miljonärer" och "Så här blev Warren Buffett världens rikaste person" har sålts i över 100 000 exemplar.

Per H Börjesson, har gått från att vara en aktieamatör till börsexpert. Han har vid ett flertal tillfällen stuckit ut hakan i media då han upprörs över finansbranschens agerande gentemot sina kunder. Han är sedan 1986 VD och huvudägare i Investment AB Spiltan och har bred erfarenhet från familjeföretag, onoterade aktier och kapitalförvaltning. Per Håkan är utbildad civilingenjör från LiTH och har en MBA-examen från Columbia University.

Läs boken och följ de enkla tipsen så slipper du pensionsångesten.

Det är den rådande bilden. Det är enligt olika typer av varianter på ovanstående tema som samhället, företag och andra organisationer leds. Vill man bli ledare, eller snarare, vill man kännas igen som ledare, är detta den diskurs man har att anpassa sig efter. Detta är de krav som dagens ledare måste förhålla sig till. Vill man bryta mot dem krävs styrka, uthållighet och en inte föraktlig portion tur. Tyvärr är det så, för min erfarenhet, min kunskap och all den erfarenhet jag samlat på mig genom åren säger mig att det på inget sätt är så enkelt som böckerna och de framgångsrika ledarna vill ge sken av.

Betänk att vi bara får lyssna på dem som lyckas, alla andra rensas ut. Och det är därför många som aldrig får ge sin syn på ledarskap i praktiken. Det stora flertalets erfarenheter av vardagen i ledande position förtigs på detta sätt. Bara den som lyckas, och som lyckas i enlighet med mallen för framgång, når spridning av sina tankar och idéer. Det får så klart konsekvenser, och frågan är vem eller vilka som gynnas av detta? Är det de framgångsrika ledarna, eller är det alla som på ett eller annat sätt berörs av organisationen som personen leder, som gynnas? De förra, vill jag hävda.

En organisation är en komplex enhet som hålls samman av och genom en lång rad olika förbindelser, och det är inte bara människor som skall hållas samman. Teknologi och materia utgör centrala byggstenar i allt organiserande. Hur mycket man än vill att det ska vara så enkelt som managementlitteraturen ger sken av, så är det ett faktum att det aldrig är en som styr. Ledning av komplexa organisationer, mot ett specifikt mål fungerar inte. Och kommer man ändå i närheten av målet så är det mer en fråga om tur, än om ledningens skicklighet.

Är det en väl fungerande organisation man vill skapa, eller är det en grupp människor man vill styra och ställa över? Den frågan, som riktar uppmärksamhet mer mot helheten och det komplexa, det skulle jag vilja se mer skrivet om. Kanske inte lika säljande, men det är väl inte vad en organisation mår bra av ändå, av att ha en chef som är mer intresserad av att pusta sitt ego och sola sig i glansen av den stora massans och andra chefers uppmärksamhet?

Ytterligare ett exempel på att det man vill höra inte alltid är vad man behöver höra!

Långsiktig hållbarhet

2012-02-22T08:21:00.002+01:00

För att vi människor även i framtiden ska kunna leva i samhällen på jorden, krävs dels att jorden är beboelig, dels att det finns resurser, teknik och kunskap att bygga ett samhälle som tillhandahåller skydd och stöd för människor. En förutsättning för kultur är att den existerar i en miljö där kultur kan reproduceras, eller för att poängtera att det handlar om tillblivelse, produceras om och om igen. Hållbarhet är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad. Tänkte ägna resan till jobbet åt att tänka högt om begreppet hållbarhet.

Hållbarhet är enkelt kan man tycka. Det handlar om att skapa en organisation som förutom att fungera för det ändamål den skapats, även hushållar med resurserna den förfogar över på ett sådant sätt att även kommande generationer kan bygga sig ett liv inom ramen för organisationen. Ekvationen är enkel. Utgår organiseringen från oförnyelsebara resurser är den inte hållbar. Klart som korvspad. Vore det emellertid så enkelt hade jag inget att blogga om.

Hållbarhet är ett minst sagt komplext problem, och det måste man inse för att överhuvud taget kunna inleda arbetet med att nå hållbarhet. Innan man kan börja samtalet om vad som kan och bör göras för att sträva efter målet måste man kollektivt komma överens om dels problembilden, dels vad som bör göras. Och här finns ett stort problem. Problemet är att utmaningen rörande hållbarhet ofta, från ansvarigt håll, behandlas som ett komplicerat problem. Komplexa problem kan inte lösas på samma sätt som komplicerade problem. Maskiner och verktyg, ingenjörernas paradgren, är komplicerade problem, som kan brytas ner i delproblem som kan lösas för sig och därifrån bygga upp en fungerande helhet. Angriper man problemet med hållbarhet på det sättet kommer man att få problem, för ett komplext problem kräver ett helt annat tänkande för att hitta sin lösning.

Problemet med hållbarheten handlar således om vem eller vilka som har tolkningsföreträde i samhället. Idag är det ingenjörer och ekonomer. Deras världsbild är synonym med politikernas, och det är följaktligen deras förslag på lösningar som anammas och anses värda att satsa på. Därför ropas det på fler ingenjörer, och därför riktas forskningen mot tekniska lösningar på problemen som dyker upp, som ofta är sprungna ur teknik skapad av ingenjörer. Därför utgår lösningarna på ekonomiska problem från samma logik som problemen som söker sin lösning. Det är knäckfrågan eller grundproblemet för hållbarheten. Först när man kommit tillrätta med det problemet kan arbetet med begreppet hållbarhet inledas.

Jag är som bekant inte kritisk till ekonomer och ingenjörer, vilket man kanske kan få för sig när man läser ovanstående resonemang. Kompetenserna som dessa yrken förfogar över är viktiga kuggar i samhällsmaskineriet. Det jag däremot är kritisk till är hur ansvariga politiker ser på kunskap, som enhetligt entydig. Hur spridd denna uppfattning än är så är den felaktig. Kunskap är ett verktyg, inte något absolut. Kunskap utgår alltid från perspektiv, bygger alltid på en logik, är mångfacetterad och bra till olika saker. Därför går det varken att bygga ett samhälle eller lösa problemet med hållbarhet genom att välja en väg eller metod och pressa allt och alla genom denna. Ändå är det precis vad man är i full färd med i Sverige och världen idag. Man har gjort ingenjörernas och ekonomernas kunskap till samhällsbärande kunskap, och nedvärderar alla andra former av kunskap. Kulturvetenskaplig kunskap, till exempel. Det är jag kritisk mot.

Kulturvetenskaplig kunskap och kompetens behövs, också. Om man verkligen vill bygga ett hållbart samhälle, socialt, ekonomiskt, tekniskt och ekologiskt. Men för att nå dit måste man först inse att hållbarhet är ett komplext problem som kräver komplexa lösningar. Och komplexa lösningar kan bara skapas i och genom samarbete mellan olika kompetenser. Varken ingenjörer, ekonomer eller kulturvetare, ensamma, kommer att kunna lösa problemen med hållbarhet. Inte ens genom att arbeta tillsammans finns det några som helt garantier för att det kommer att resultera i lösningar och strategier som leder till hållbarhet. Det är de förutsättningar som föreligger och dessa måste accepteras, annars är det kört. Tillsammans, det är nyckelordet och ingen har tolkningsföreträde.

Kunskap och kompetens, arbete och handlingsstrategier för hållbarhet kan bara skapas i och genom samverkan. Samverkan, inte mellan människor i första hand, utan mellan kompetenser. Människan är det kanske största hindret för hållbarheten. Det är människan som är i full färd med att gräva sin egen grav, bland annat genom att träta om vem som har den bästa kunskapen om dels problemformuleringen, dels lösningen på problemen. Hållbarhet är inte en fråga som lämpar sig för debatt, det är ett problem som bara kan lösas genom samtal där olika kompetenser får samverka och komma till tas i frågor och aspekter där just deras kunskaper är användbara. Tillsammans, i och genom samproduktion av kunskap. Det kan inte nog påpekas hur viktigt det är att den tanken når spridning. Bara så kan vi nå hållbarhet. Här Löfven, har du chansen att föra en radikalt ny politik!

Lägg märke till att reflektionen inte alls har handlat om vad hållbarhet är. Det är högst medvetet som bloggposten lagts upp på det sättet. Hållbarhet är å ena sidan otroligt enkelt, och å andra fruktansvärt svårt. Enkelt för att det handlar om att bygga ett samhälle som inte gör av med mer än det producerar. Det handlar om balans, kort och gott. Men just därför är det svårt. För vad innebär det, vem ska bestämma, hur ska målet nås och vilken nivå ska man lägga sig på? Det är frågor som inte har ett svara, bara många. Dock inte hur många svar som helst. Fler än ett, men färre än många. Närmare än så går inte att komma en definition.

Den insikten, att det inte finns ett sätt, en lösning på problemet med hållbarhet, den är central. Den insikten bär på nyckeln till lösningen. Insikten om att problemet är komplext är inte lösningen, det är inte ens början på lösningen, men den bär på frön till något som skulle kunna leda i riktning mot hållbarhet. Egentligen är det inte svårare än så, men just därför att detta är en tanke som går på tvärs mot rådande kunskapsregim är det ohyggligt svårt. Inser man det är mycket vunnet.

Därför avslutar jag reflektionen där. På tröskeln till en av vägarna som leder till långsiktig hållbarhet. Längre än så här kommer jag inte, och det har som sagt inget med någon som helst begränsning inom mitt ämne kulturvetenskap att göra. Orsaken till att jag inte fortsätter är att jag menar allvar med att arbetet bara kan föras tillsammans. Bara så kan man hitta en fungerande definition på begreppet hållbarhet, och sedan återstår bara hårt arbete, utfört av många människor med olika kompetenser, i samverkan.

Framtiden som löfte och tanke som handling. Hugskott om Hanna Arendts filosofi.

2012-02-21T08:03:00.001+01:00

På fiket på stationen i morse fångades min uppmärksamhet av en tidning som låg uppslagen på bordet där jag satte mig med dagens första kopp kaffe, i väntan på tåget mot Trollhättan. Tidningens kulturdel låg uppslagen och rubriken som fångade mitt intresse löd: För Hanna Arendt var tanken handling. Och då jag länge tänkt läsa Arendt kunde jag inte låta tillfället glida mig ur händerna. Och eftersom Arendt är intressant vill jag försöka ta tillfället att här, på väg till jobbet reflektera kring de blixtbelysningar som artikeln (en recension av antologin, Konsten att handla - konsten att tänka: Hanna Arendt om det politiska) ger av hennes filosofi.

Arendt, eller i alla fall recensionen av boken om henne, visar på möjligheter av nytänkande. Om man bara vågar bryta med den kanon, upprätthållen av hegemoniskt, akademiska maktordningar. Kanske för att hon, i kraft av att vara kvinna i en mansdominerad värld, redan avvek från normen, utmanar hon rådande sanningar och öppnar möjligheter för tankens utveckling längs nya vägar. Gillar hennes uppfattning om tanken som handling, för det är så det fungerar för mig. Handling är tanke, och tanke är handling. Två sidor eller aspekter av samma fenomen. Handling är förkroppsligad tanke, och tanken är abstraherad handling. Dessa båda aspekter går in i och ut ur varandra, ständigt.

Att skriva är att tänka, och tvärt om. Bloggandet handlar för mig om att komma vidare, genom att utmana min förmåga. Flyktlinjer bygger inte på tänkta tankar som kläs i ord, här är det orden som ger tanken struktur. Jag vet aldrig riktigt vart det ska ta vägen när jag val kommit igång. Det gör det spännande att kasta sig ut. Att publicera resultatet, utan censur, ger mitt liv lite edge. Samtidigt hjälper handlingen mig att fördjupa mina insikter, vidga mina kunskaper och hitta nya aspekter av vardagen, livet och kultur. Kultur skapas i tanke/handling, och handling/tanke skapas kulturellt.

Följaktligen ser Arendt lite annorlunda på tankar och tänkande. För henne utgår inte tänkandet från kontemplation. Den som drar sig undan världen. Den som låser sig ute från världens larm och processuella tillblivelse kommer inte att kunna förstå det levda livet, här och nu. Arendt utvecklar en mer dialogisk syn på tänkande och kunskap. Vita Activa, hennes kända begrepp, betonar aktivitet, kommunikation, tillblivelse och politik. Utan att ha läst henne i original kan jag inte låta bli att göra kopplingar till nomadologi och minor science. Möjligen är Arendt inte kompatibel med Deleuze, men ett sådant utlåtande kanske å andra sidan bara är en ängslig eftergift åt den hegemoniska makten över tanken inom akademin där bara den med formella meriter får uttala sig. Flyktlinjer är inte en del av akademin, här används bara tankar hämtade bland annat från akademin. Därför dristar jag mig till att låta kopplingen mellan Arendt och Deleuze stå kvar, med reservationen att det är ett hugskott av inspiration i flykten, inte ett väl underbyggt vetenskapligt uttalande. Ett resultat av tankar i handling, tänkande och rörelse. Och jag hoppas att den som hittar något orimligt i vad som här sätts på pränt påpekar detta. Dialog, var ju vad Arendt förespråkade. Hon dog innan internet uppfanns. Kanske hon skulle ha gillat bloggformatet?

Läser vidare om hennes historiefilosofi, om hennes tänkande om det förflutna i termer av förlåtelse och om framtiden som löfte. Och hur tänkandet i denna modell intar rollen som ett slags medium, ett ingripande, politik. Det är ett filosoferande som bär på löften om en bättre framtid. Tänker på försoningsprocessen i Sydafrika, på tanken om att förlåta oförbätterlig som begicks under apartheidtiden, mot löftet om att inte glömma. Glömska, menar Arendt, är ett slags (mer eller mindre medveten) oförmåga att tänka. Glömska främjas av kontemplation av avskildhet från det aktivt, leva livet. Framtiden bär på löften, om vi vill och aktivt tar del av nuet, genom tanke och handling. Det förflutna måste hållas vid liv, och det kräver handling. Förlåtelsen är ett sätt att bearbeta minnen av det som var, ett sätt att återupptäcka historiens komplexitet. Historien är inte en och koncis, den är alltid mångfacetterat komplex och ofta motsägelsefull.

Glömskan, säger Arendt, binder oss vid det förgångna. Och det får mig att tänka på makten över tanken som upprätthålls inom akademin genom att bara den med de rätta formella kvalifikationerna tillåts uttala sig om det som hänt, skrivits och tänkts. Vidare finns bara utrymme för en, den sanna, riktiga och enda tolkningen. Upprätthållandet av en sådan tankestruktur, en sådan diskurs är bara möjlig om ursprungstexten fallit i glömska. Makten över (tolkningen av) minnet är genomgripande, och den påverkar så klart framtiden, för den sätter käppar i hjulet för blivandes möjligheter.

Framtiden som ett löfte är bara möjligt i en värld och ett sammanhang som är förlåtande, öppet och tillåtande. Ett sammanhang som inte är så auktoritetsbundet och där man välkomnar nytänkande och har förmågan att se möjligheter i det kaos som kulturen utgör. Löftet som en sådan framtid bär på förverkligas i handling, en handling som Arendt menar påbörjades i och med födelsen. En kommunikativ handling, tillsammans. Öppenhet, ärlighet och översynthet med varandras fel och brister, det är vad som krävs för att infria det löften som världen och livet bär på. Bara inaktiv handling, tillblivelse kan de förverkligas.

Människans villkor, avslutningsvis. Arendts stora bok, kan, som jag med mina begränsade insikter förstår saken, sägas handla om allt detta. Om hur kultur, det delade påverkar det personligt individuella. Om hur livets olika sfärer infiltrerar varandra, kommunicerar och utbyter information i ett ständigt, ömsesidigt blivande. Människans villkor består av både kontemplation, kommunikation och handling, det är samspelet som skapar världen. Och livet blir till i skärningspunkten mellan minnena av det som var, och löftena om det som komma skall.

Wow! Snacka om flyktlinje. En uppslagen tidning, en kopp kaffe och en kravlös stund att fylla med innehåll. Det är vad livet handlar om, för mig.

Trygghet och säkerhet. En omöjlighet!

2012-02-20T15:42:00.001+01:00

Vem vill inte ha trygghet? Vem strävar inte efter trygghet? Ja, förutom dem som är beroende av adrenalinkickar då. Men strävan efter eller behovet av att veta att dessa finns inom räckhåll kan väl sägas vara en aspekt av trygghet, egentligen? Överblick, en tillvaro utan oväntade överraskningar. För adrenalinkickar kräver väl oftast ett ganska stort mått av planering, föreställer jag mig i alla fall. Någon form av trygghet och överblickbarhet strävar de flesta efter. Det är min erfarenhet.

En synonym till trygghet är säkerhet. Att veta något säkert, det är målet med vetenskap. Att bringa klarhet, att med hjälp av säkra fakta underbygga det man hävdar. Det finns också ett mer eller mindre artikulerat krav inom vetenskapen, ett slags norm för kunskapsproduktion, att kunskapen skall kunna användas för att säga något om framtiden.

En trygg ålderdom, ett säkert samhälle, utgår i det allmänna medvetandet från vetenskaplig kunskap. Men söker man på nätet, och söker sig vidare från de första sökresultaten kommer man strax in på ord och begrepp som säkerhetspolisen, som i sin tur kan leda ankarna till olika länders säkerhetstjänster. Stazi, till exempel. Och plötsligt är det inte lika enkelt att hävda att alla strävar efter trygghet, överblickbarhet och säkerhet.

Det är sällan något är säkert här i världen, och även om trygghet är ett fint mål är det ofta just ett mål att sträva efter och inget man har. Att känna sig trygg är aldrig detsamma som att verkligen vara trygg. Jag vill hävda att det till och med är så att säkerhet och trygghet är ganska problematiska begrepp. Denna bloggpost är ett sätt att försöka visa det, ett argument för det vettiga i att överge strävan efter säkerhet och trygghet.

Det enda som är säkert här i världen är att ett plus ett är två, och att vi ska dö. Allt annat är mer eller mindre osäkert. Då, menar jag, är det bättre att lära sig hantera osäkerhet och att tillägna sig metoder för att upptäcka paradoxer i livet, samhället och världen. Strävan efter trygghet leder allt för enkelt till ett bedrägligt tillstånd av ouppmärksamhet som kan leda till sårbarhet, om/när problemen dyker upp.

Bättre vore om fler kunde acceptera och lära sig se tillvarons karaktär av ständigt och genomgripande förändring, och att den är det enda säkra vi kan veta/säga om framtiden. Förändringen som världen blir till i och genom är icke-linjär och omöjlig att på längre sikt beräkna. En sådan insikt leder till att säkerhet aldrig kan utlovas. Och inser man detta, då förfogar man plötsligt över ett mycket potent verktyg för att se igenom maktordningarna som finns och upprätthålls överallt. Den som utlovar trygghet och som blir litad på han eller hon kommer att få makt. Men den makten är bedräglig och byggd på lösan sand. Den makten uppstår i och genom att den som litar på frivilligt går in i en underordnad position.

Den som utlovar trygghet, den gör anspråk på att bli litad på i frågor som rör framtiden hen söker makt, medvetet eller omedvetet. Konsekvensen, om man litar på hen, är att man ger hen makt. Och det kan ju kännas tryggt, men vad händer om det oväntat oväntade inträffar? Då står man där ensam och utlämnad. Hur man än gör är man med andra en förlorare, om man litar på någon som säger sig veta.

Jag anstränger mig noga här, för att inte resa några sådana anspråk. Om framtiden kan ingen veta något. Framtiden blir till i ord och handling, icke-linjärt, kommunikativt. Interaktion mellan många olika aktörer, det är vad framtiden skapas av. Jag undersöker och pekar på förutsättningarna för det som skall komma att bli vår gemensamma framtid. Men hur det blir, det vet jag inget om. Ingen kan veta.

Motivet för detta statment, för detta förhållningssätt, är att det leder till ökad reell trygghet. Och det är ju det vi strävar efter. Riktig trygghet. Den som lärt sig hantera tillvarons osäkerhet, den som förstår hur öppna, icke-linjära processer fungerar, han eller hon kommer att stå bättre rustade för det som komma skall, oavsett vad tillblivelsen resulterar i. Det är en annan trygghet än den som experter på framtiden kan utlova. Det är trygghet som kan bäras inombords och som går att ta med och hämta stöd i överallt, alltid. Det är en trygghet som inte är beroende av någon annan.

Genom att acceptera världens oförutsägbarhet ökar chansen att känna trygghet. Och det ökar dessutom känsligheten för och uppmärksamheten på allt det som är kontingent i tillvaron. Därför leder denna livshållning inte bara till ökad trygghet, den medför också att man får verktyg för att arbeta med förändring och gör att man lättare förstår vad som går att förändra. Därmed kan man verka för alternativa tillblivelser. Man kan lättare vara med och påverka blivandets riktning, men aldrig dess resultat. Ingen enskild aktör kan påverka världens, samhällets eller kulturens riktning.

Förstår man detta, då förstår man hur världen fungerar. Och tryggare än så går inte att bli. Det är säkert som amen i kyrkan! Det är vad vi arbetar med inom kulturvetenskapen, med att undersöka möjligheterna för en annan form av trygghet. Av kulturvetare får man därför inte höra det man vill höra, vad vi vet säkert. Man får däremot tillgång till verktyg som man kan använda på egen hand för att lösa de problem man har.

Ett brytningsfel som tankeverktyg

2012-02-20T07:34:00.001+01:00

Har tänkt på saken länge. Skjutit på beslutet. Har haft lite svårt att erkänna. Men i går tog jag tjuren vid hornen och gjorde det som borde gjorts för typ ett halvår sedan. Gick till optikern och testade synen. Sedan strax innan jag fyllde 40 har jag använt läsglasögon, och det har fungerat fint. Fram till i somras. Då kom den smygande, känslan av trötthet i ögonen och en molande, periodvis huvudvärk. Och den hjälptes inte av att jag gick upp i styrka. Oron kom smygande av dessa upplevelser och den har kommit och gått sedan dess. Inte så att jag legat sömnlös, men ändå. Kroppsliga förändringar, eller försämringar som det handlar om, påverkar en så klart. Även om de är naturliga och går att avhjälpa enkelt är kroppsliga förändringar och funktionsnedsättning förknippat med obehag och en viss mental stress.

Idag känns allt mycket bättre. Optikern konstaterade ett mindre brytningsfel. Känslan av ro som spreds i huvudet och kroppen när jag fick på mig glasögon som korrigerade för felen var skön. Den enda vånda jag bär på nu är beslutsångest över vilka bågar jag ska välja. Fick med mig fyra stycken. Tror jag har valt vilka det blir, men känner mig inte riktigt säker. Inget stort problem alls. Värre är att behöva vänta på glasen som ska sättas i bågarna. Tyckte optikern sa 16 dagar. En evighet. Vänta och tålamod är inte min paradgren, alls! Men, men. Jag väntar på något positivt. Jag har en behagligare vardag inom räckhåll.

Synen kommer inte att bli bättre med tiden. Och samma gäller även andra kroppsfunktioner. Livet är en process. Inget är fast. Allt flyter. Försöker påminna mig om det när kroppen pockar på uppmärksamhet. Försöker ta in och bearbeta den informationen. Hellre förekomma än förekommas, tänker jag. Är i den ålder där man ställs inför valet att tänja ut sin ungdom och förneka ålderstecknen, eller inrätta sig, ta in och acceptera samt försöka göra det bästa av åldrandet. Försöker leva efter den senare strategin.

Det är intressant att upptäcka sin kropp och lära känna den. Och hjälp i det arbetet får jag av tänkare som uppmärksammar det faktum att kroppen är ett medium med vilket kontakt med världen upprättas och intryck förmedlas. Tankar är immateriella aspekter av människoblivandet, som för att ge upphov till konkreta konsekvenser behöver kroppar. Kroppen ger mig tillgång till världen. Jag är beroende av kroppen, men kroppen är också beroende av mig. Jagkropp/kroppjag. Det ena går inte att tänka utan det andra. Båda aspekterna förändras ständigt. Kroppen genom att utsättas (eller inte) för träning, mat och åldrande. Hjärnan, psyket och intellektet genom tankearbete och lärande. Ett slags ömsesidig process av blivande. Liv genereras processuellt genom att jag rör mig i världen och interagerar med allt och alla andra.

För att kunna leva som människa idag krävs en hel uppsättning proteser. Glasögon är en protes. Än så länge är jag inte beroende av dem, men det kan bli så. Är förberedd på att det en dag kan vara så att jag inte kommer att kunna läsa utan hjälp av optiska proteser. Och med tanke på att jag för i dagarna för exakt ett år sedan hamnade på sjukhus på grund av oregelbunden hjärtrytm finns en mental förberedelse på att jag i framtiden kan komma att behöva olika hjälpmedel för att inte få problem med syretillförseln. Medicin, pacemaker, eller vad det nu finns för hjälp att tillgå om, när det blir aktuellt. Datorer och mobiltelefoner är också proteser som har integrerats i det blivande som världen känner igen som Eddy Nehls.

En posthumanistisk förståelse för människoblivandet, inte bara andras och i teorin, utan mitt eget högst konkreta liv, hjälper mig att upptäcka, hantera, förstå och bearbeta förändringarna. Tänker både på externa förändringar i form av appropriering av ny teknik, och interna förändringar som skumögdhet och hjärtrytmrubbningar.

Jag är inte. Jag blir, i och genom en komplext kommunikativ process av ömsesidigt blivande. Jag är inte en avgränsad del av världen. Jag är genom mitt blivande del av världens kollektiva blivande. Tillsammans med världen och allt som finns däri blir jag, blir vi. Tillsammans, ömsesidigt och genom interaktion. Ingen, inget är en ö. Allt och alla är beroende av varandra, vartannat.

Om detta handlar humaniora och posthumanism. Humaniora är inte en vetenskap uteslutande om människor. Humanioras forskningintressse är riktat mot ökad förståelse för människoblivandets förutsättningar och dess konsekvenser, utan att på förhand bestämma vad som är av intresse och vad som kan ignoreras. Humaniora handlar om livet, människors levda liv, i alla dess varianter, aspekter och olika interagerande delar.

Tänk vad ett konstaterat synfel kan användas till. Tänk vad en ökad medvetenhet om allt som påverkas oss i vår omgivning kan leda till. Min vision med Flyktlinjer handlar om detta, om att tillsammans med andra iaktta och reflektera över livet och världens blivande. Humaniora och kulturvetenskap förfogar över en hel uppsättning olika verktyg för detta ändamål.

Livet är här och nu, i rörelse. Tillsammans. Tänk på det.

Vad är ett misstag? Om massvaccinering och medielogik.

2012-02-19T09:53:00.000+01:00

Efter att SvD granskat massvaccineringen mot fågelinfluensan 2009 i en serie artiklar under den senaste tiden kan tidningen nu, inte utan belåtenhet, på redaktionschefens blogg, konstatera följande.

Som ”den enda avvikande rösten” lyfter de glädjande nog fram SvD, som ”genomgående breddade och nyanserade bilden av händelserna”. I första hand gällde det vår medicinreporter Inger Atterstam, som var mycket kritisk mot massvaccineringsinsatsen och även var först med att påpeka att det snabbt framtagna vaccinet kanske var otillräckligt testat.

Följaktligen är det alltså SvD som tagit på sig rollen att granska spelet bakom och konsekvenserna av den historiskt unika massvaccinering som genomfördes i Sverige 2009, och som enligt beräkningar räddade sex människors liv, till priset av att 150 människor drabbades av narkolepsi. I sakfrågan har jag inget att säga, och är heller inte kritisk mot mediernas roll. Varken innan, under eller efter influensaepidemin. Bloggposten handlar istället om ordet misstag, som förekommer flitigt i sammanhanget och om efterklokhetens sötma.

För det är uppenbart att redaktionen på SvD är nöjda med att av erkända forskare lyftas fram som ett slags trygg klippa i det kaos som rådde under hösten 2009. Det man emellertid alltid glömmer i sådana här sammanhang är hur lätt det är att vara efterklok. Eftersom det alltid finns många olika åsikter, som oftast spänner över hela spektret, kommer historien alltid att ge någon rätt. Det är bara det att ingen på förhand vet vem det kommer att bli. Den som sedan får rätt kommer av förklarliga skäl att hävda att hen visste detta hela tiden. Betyder det att uttalandet är sant? Nej, det gör det så klart inte.

Vad vill man uppnå på SvD, egentligen? Det går naturligtvis inte att svara på och det vem man nog inte själva. Jag förutsätter att tidningen har ett ärligt uppsåt och en vilja att göra samhället en tjänst, så att vi alla kan undvika att något liknande händer igen, i framtiden. Och jag tycker också att SvD brukar vara gediget balanserade i sin rapportering av makten, samhället och världen. Men här lyser självgodheten igenom, i rapporteringen och reflekterandet över det egna reportaget. Synd att man inte höll sig för god för det. Sådan är medielogiken. Syns man inte finns man inte. Exponering betyder pengar, och pengar är ytterst vad som driver en tidning. Det gäller såväl kvälls- som dagspress.

Att klandra tidningar för att de gör vad de måste är meningslöst. Men att granska argumenteten som förs fram och att reflektera över konsekvenserna som går att koppla till det faktum att vi får våra nyheter via denna kanal, det är varken meningslöst eller problematiskt. Det är viktigt. Det är vad mitt ämne Kulturvetenskap handlar om, att granska samhällsbärande företeelser i samhället. Medierna är en sådan kulturellt fenomen som bör granskas, som ett led i arbetet med att förstå den värld vi lever i tillsammans. Att kritiskt granska är inte det samma som att kritisera.

Ett uppslag, en ingång till kritisk granskning är användningen av ordet misstag i samband med massvaccineringen. Strävan efter att utse syndabockar. Det är vanligt idag att gripa sig an problem på det sättet. Rensa ut rötäggen. Det betyder inte att det är en bra väg att gå, för det tänkandet utgår från en logik som pekar i en högst problematiskt riktning. Den eller de skyldiga finns aldrig på ett ställe, och det går inte att isolera ansvar till en enda individ. Skulden är alltid kollektiv, liksom lösningen på problemet. Det är en viktig kulturvetenskaplig insikt. Ingen människa är en ö, allt uppstår i och är beroende av sammanhang.

Nu kanske någon invänder och säger att det jag nyss sagt inte stämmer. Det finns ytterst ansvariga överallt i samhället. Men då svarar jag, att visst är det så. Samhället utser ansvariga, som en eftergift för det kulturella kravet på att det skall finnas någon att klandra sedan när historien visat att något gick snett. Men är det ett ansvar egentligen? Ansvar kan väl bara den ha som verkligen har den fulla makten, och någon sådan individ finns inte. Diktatorer kommer nära, men inte ens dem har oinskränkt makt över ett samhälle. Därtill har vi att göra med allt för komplexa processer. Sökandet efter syndabockar har ett slags renande verkan. Det handlar om psykologi. Bättre vore, menar jag att helt överge den tanken. Det vore mer konstruktivt att ta till sig den kunskap som finns, och utarbeta en politik som ligger i linje med vad vi vet, istället för med vad vi tror eller vill.

Misstag har begåtts, skriver Daniel Persson på SvDs ledarsida idag. Och de drabbade bör ersättas av staten. Man borde vetat bättre, över hela linjen. Det är andemeningen i ledaren. Persson skriver att,

De barn och unga som har drabbats av narkolepsi till följd av vaccinationen bör ersättas av staten. Många drabbas av ett stort och onödigt lidande efter att ha följt det allmännas rekommendationer och uppmaningar. Staten har ett särskilt ansvar för att dessa människor inte ska behöva lida någon ekonomisk skada för detta.

Vaccinationerna gjordes dessutom utan vetskap om riskerna för narkolepsi samt i ett samhällsklimat där de som, i likhet med undertecknad, inte vaccinerade sig i bästa fall sågs som asociala, i värsta fall som förrädare. Vad som inte täcks av läkemedelsförsäkringen, och det kommer att handla om betydande belopp, bör vi gemensamt stå för genom staten.

Att bestämt hävda detta är omöjligt. Det finns ingen som helst grund för att inta en sådan inställning. Bara för att man idag kan se att mycket borde har gjorts annorlunda betyder inte att dessa möjligheter fanns och ignorerades, då. Det är bara med facit i hand som den lyckligt lottade, den som tog ett beslut som i efterhand visade sig vara rätt, som kan brösta upp sig på det sättet. Bara för att historien visat att de beslut man tog visade sig vara rätta och rimliga betyder inte att man moraliskt kan ställa sig över eller döma någon annan för att de trodde eller handlade annorlunda.

Logiken och kraven faller på sin egen orimlighet. För om det vore så att man på förhand visste vad som var ett misstag och vad som inte var det, då hade vi inga problem. Men, och detta glöms alldeles för enkelt och ofta bort, då hade vi heller inte det samhälle och den kultur som vi idag tar för given. Allt, precis allt, skulle vara annorlunda om det gick att peka på misstag, innan de begicks!

Framtiden är oviss, per definition. Varför är det så svårt att acceptera det, och göra politik av den insikten? Kanske för att vi människor hellre lyssnar på den som säger det vi vill höra, än den som säger det som är sant? Det är delvis den kollektiva egenskapen som gjorde att det blev som det blev där under hösten 2009. Tänk om debatten kunde handla om det istället för vilka "misstag" som begicks, eller vem som ska ställas till svars för det som gjordes. Tänk om ansvariga politiker och journalister kunde förstå vilken resurs kulturvetenskapen utgör. Tänk vilket samhälle vi skulle kunna bygga då, för alla. Tänk om ...

Jag avslutar som jag brukar: Kulturvetenskap är samhällsnyttigt!

Kodak, och bedrägliga drömmar om en tid som flytt

2012-02-18T15:44:00.000+01:00

Ett av världens mest välkända varumärken är allvarligt hotat. Eller låt mig korrigera, företaget som förvaltar ett av världens mest kända varumärken står på ruinens brant och håller på att gå i konkurs. Läser om detta i en intressant artikel, "Kodaks flickor hittade rätt", i dagens SvD. Tänker på min första kamera, och på hur jag sparade pengar för att köpa en 24 korts filmrulle inför sommarens semester. Tänker på hur andaktsfullt bildtagandet var, och på hur man med spänd förväntan öppnade brevet med de framkallade bilderna, fram emot hösten, när man tagit slut på rullen. Kontrasten till hur det är idag, när jag knäppt minst 24 bilder innan jag ens satt mig på planet mot resmålet, är slående. Fast det är ändå märkligt att Kodak har problem.

Så här i efterhand är det lätt att se att orsaken till det nuvarande konkurshotet naturligtvis var den digitala revolutionen. Paradoxalt nog förutspådde Kodak den och var först i världen att lansera en digitalkamera, men lyckades ändå inte styra företaget in i framtiden.

Kulturella processer, vilket är vad vi har att göra med här, är komplexa och många gånger paradoxala. Och Kodak är ett exempel på detta. Hasselblad som var/är ett annat känt företag i fotobranschen var inte lika snabba i vändningen när den digitala tekniken kom och revolutionerade synen på och användningen av bilder i vardagen. De gick under (för visst är det så att Hasselblad inte finns längre? Blir osäker ...), och där kunde man enkelt peka på bristande förståelse för den nya teknikens konsekvenser. Lite som Facit, alltså (det världsledande räkneapparatföretaget som försvann på bara något år när digitala räknare som var billigare och mer kraftfulla dök upp på marknaden). Kodak visar att det sällan är så enkelt som det verkar på ytan.

Företaget var framsynt inledningsvis. Kodak, likt Singer som sålde symaskiner, vände sig medvetet till kvinnor och kunde härigenom utnyttja en helt ny kundgrupp. Framgången blev monumental.

Klatschiga bilder med säljande texter: ”Värden är min. Jag äger en Kodak”, väckte ha-begär långt utanför de kvinnliga fotografpionjärerna. Och Kodakflickan var förstås självständig, berest, sofistikerad och inte sällan klädd i en blå- och vitrandig klänning. Alltid med kameran i högsta hugg och hon avbildade sin värd. Inte männens. Reklamkampanjen gjorde omedelbart succé och Eastman hade skapat en amerikansk kulturell ikon som likt en randig snöbollseffekt rullades ut över kontinenten. Fotografiets estetik hade därmed förändrats från den idealiserade, statushöjande bilden till att istället handla om att avbilda sin vardag. Snap-shots, ögonblicksbilder, blev det självklara, moderna valet.

Från inledningen ända fram till 1970-talet byggde Kodak sina reklamkampanjer på självständiga kvinnor. Och vi snackar här påklädda, aktiva kvinnor som hanterar teknik. Inga kuttersmycken vars enda uppgift är att förföra. Kodaks kvinnor pekade framåt och visade på möjligheterna med jämställdhet, långt innan samhället efterfrågade detta budskap. Det visar hur olyckligt det är att klaga på reklamen. Den har ingen egen agenda, det som fungerar kommer att fångas upp, spridas över jorden och exploateras snabbare än någon hinner säga Judith Butler eller könsmaktsordning. Tycker den typen av exempel behöver lyftas fram och diskuteras mycket mer än vad som görs, för de visar att jämställdhet inte kräver teoretisk abstraktion för att förändra. Vad som behövs är visioner och handling.

Framsyntheten hos Kodak visade sig även på andra sätt, inte bara i sociala frågor, utan framförallt i tekniska, vilket följande passage i artikeln visar. Citatet visar också hur kulturella processer aldrig är linjära och möjliga att räkna på. Kultur är något högst paradoxalt.

1975 presenterades världens första digitalkamera, skapad av Kodaks egen ingenjör Steve Sasson – en 3,6 kilos klump med 10 000 pixlar – som var början på en ny era. Ironiskt nog var alltså Kodak själva pionjärer inom den digitala fotoutvecklingen och bolaget satsade enorm kraft på att utveckla digitalkameran, som alltså inte behövde någon film utan där bilderna istället lagrades på ett minneskort. Samtidigt som företagets intäkter till stor del bestod av just försäljning av film. Sedan dess har företagsledningen brottats med problemet att medan den digitala revolutionen pågick tjänade de fortfarande mer pengar på att sälja film. De lyckades helt enkelt inte byta spår i tid.

Pengar är en fantastisk drivkraft, men det gör ibland att man mot all logik tvingas hålla fast vid sådant som man tycker att ansvariga borde kunnat inse det ohållbara i. Men företag är kulturella processer som bygger på och engagerar en lång rad olika aktörer, materiella (analog film, och digital teknik) såväl som immateriella (varumärket Kodak, till exempel). När processen väl satts igång är det svårt att byta ut enskilda aktörer eller komponenter. Företagets utvecklingsmöjligheter ligger till stor del fast, vilket Kodaks problem kan sägas illustrera.

Kodak kämpar, svårt blödande, för sitt "liv". Därför är det intressant att jämföra det företaget med Fuji, som är ett parallellexempel. Hur har de hanterat omställningen?

Samtidigt har japanska Fuji, som stal de åtråvärda OS-rättigheterna från Kodak 1984, klarat den digitala övergången bättre, genom att bland annat försöka styra om sina kemisters kunnande och hitta nya produkter som fortsatt är gångbara. (Varken Fuji eller Kodak finns dock med bland huvudsponsorerna till London-OS 2012.)

Förutsättningarna som respektive företag har att bygga vidare på ser olika ut. Ingen kulturell process är den andra lik, alla har engagerat olika aktörer med olika kompetenser och inbyggda hinder/möjligheter. Det är sammansättningen och samspelet mellan aktörerna som bygger upp företaget och och reglerar dess möjligheter att överleva. Och detta gäller alla kulturella processer, företag och samhällen. Det är bland annat den insikten som gör att jag är kritisk mot experter, VD-löner och idealiseringen av best practice. Det finns aldrig en väg, en lösning. Sammanhanget som helhet bestämmer vem som kommer att överleva och växa, och vem som kommer att försvinna. Ingen aktör kan därför sägas vara viktigare än någon annan.

Erica Terijes som skrivit artikeln i SvD avslutar med följande ord:

Efter att ha läst och reflekterat över innehåller i boken The Kodak girl syns de överallt. I varje gathörn. På varje fik. Flickorna, utrustade med kameror som de ständigt ler mot själva eller vänder mot sin omvärld. Urvalet går fort och responsen är omedelbar. Det finns inte längre tid för eftertanke. Heller inte för Kodak som måste agera snabbt för att få en ny chans. Men den här gången krävs mer än vägvinnande marknadsföring.

Kanske är det detta som är problemet. Världen klarar sig så klart utan Kodak och andra anrika företag, men om det är så att det i dagens samhälle inte finns tid för eftertanke är vi alla illa ute. Kravet på omedelbar behovstillfredsställelse är lockande, men hur lockande är det att leva i ett samhälle där allt förlorar sitt värde så fort man fått fatt i och förfogar över det? Det är i den farans riktning som ett allt för stort fokus på ekonomi pekar.

Ekonomin bryr sig bara om sin egen förmering. Och den äter företag som Kodak till lunch, utan att känna någon som helst ånger. Ekonomins hunger är omättlig. Den är ett svart hål som hotar att utplåna allt i sin väg. Ekonomin är en kulturell process som lyckats engagera en hel massa olika typer av aktörer. Ekonomin lever sitt eget liv, och den är otroligt svår att reglera. Den är en svekfull och nyckfull allierad, vilket Kodak och andra företag bittert fått erfara.

För vår egen långsiktiga överlevnads skull är detta insikter som borde tas på största allvar. Om framtiden vet vi inget, men historien har visat att ingen går säker. Även världens mest välkända varumärken kan på kort tid falla ihop som korthus. Den grund som samhället och mänskligheten vilar på är bräcklig.

Med denna vetskap i ryggen, kan det fortfarande sägas vara klokt att låta studenters nyckfulla efterfrågan på universitetsutbildningar styra vilka kurser som ska ges och vilka utbildningar som ska läggas ner?

Räntegap, makt och konsumtionsetikens konsekvenser

2012-02-18T10:08:00.000+01:00

Räntegapet, det växande räntegapet och bankernas ökande vinster, talas det mycket om. Många är upprörda, och främst i ledet står finansminister Anders Borg. Landets alla bostadsägare, som belånat sina hem följer kampen med spänning från sina köksbord där allt fler livs- och samhällsavgörande beslut tas, i alla fall enligt den rådande ideologin. Ändå är det påfallande lite som görs, både av politiker och privata låntagare. Oroväckande lite med tanke på att kunden anses vara kung och individens makt enligt retoriken är oinskränkt. Något stämmer inte här. Kalkylen går inte ihop. Men jag har ett förslag till förklaring som jag tänkte delge den som är intresserad.

Vill börja med att säga något om den konsumtionsetik som råder i samhället, enligt Zygmunt Bauman och som ersatt den arbetsetik som rådde tidigare. I korthet skiljer sig de båda etiska förhållningssätten åt genom att välstånd enligt arbetsetiken skapas i och genom arbete. Ju fler som har arbete, desto högre välstånd generellt i samhället. Det var så det var fram till någon gång på 1980-talet. Konsumtionsetiken som vi levt med sedan dess går i princip ut på att det är medborgarnas samlade konsumtion som reglerar samhällets välstånd. En viktig historisk brytpunkt för dessa båda etiker, även om det tagit lång till innan händelsen resulterade i märkbara konsekvenser, är USAs avskaffande av guldmyntfoten i början av 1970-talet. Guldmytfoten påverkade ekonomin såtillvida att den upprätthöll en tydlig koppling mellan materialitet och pengars värde. Guldmyntfoten införde ett slags tröghet i det ekonomiska systemet vilket gjorde att förvaltningshorisonten och överblickbarheten var större än idag. Då, förr i tiden, när jag växte upp, var arbete och sparande högt värderade dygder. Idag, när allt går mycket snabbare på grund att ekonomin är i princip helt virtuell (och därför styrs i mycket högre grad av kulturella logiker), blir konsumtion en dygd. Det är i korthet vad konsumtionsetik handlar om.

Vad har detta med Anders Borg och med bankernas ökande räntegap att göra? Allt, vill jag hävda. Betänk att det är konsumtion som driver välstånd idag. Utan konsumtion inget samhälle. Det är så världen, som vi skapat åt oss själva i vederbörlig demokratisk anda, ser ut och fungerar. Idag är samhället följaktligen beroende av ökande ekonomiska flöden. Det är pengarnas omloppshastighet som bestämmer graden av välstånd, inte pengar som samlas på hög. Att spara är inte längre en dygd, även om sparande fortfarande klingar vackert i de flesta människors ögon. Speciellt i tider av kris plockas gamla och tryggt igenkännbara värdeord fram och dammas av. För att ingjuta hopp hos befolkningen. Det är så man bör se på och förstå Anders Borgs agerande. Men finansministern och politikerna är i praktiken maktlösa och står handfallna inför konsumtionens fluktuationer, som reglerar deras handlingsutrymme.

Klart att Anders Borg skäller. Han gör det för att få folkets sympatier. Men bankerna kommer han inte åt. Och detta börjar nu så sakteliga gå upp för bankerna. Konsumtionsetiken har med en häpnadsväckande eftersläpning fått bankerna att inse sin makt. Ekonomi är allvar och berör alla. Det skulle kunna förklara varför det tagit så pass lång tid för bankerna att inse detta. Men å andra sidan har man kanske tjänat tillräckligt med pengar ändå, även utan den insikten. Och nu står vi där vi står. Räntegapet kommer så klart inte att minska med mindre än att kunden röstar med fötterna och byter ekonomisk tjänsteleverantör. Fast till vad? Det finns ju inga seriösa alternativ. Därtill har bankerna allt för mycket att vinna och politikerna allt för lite att sätta emot. Lite har vi nog målat in oss i ett hörn här, befarar jag.

Inget tyder på att bankernas makt kommer att minska. För konsumtionsetiken lever sitt eget liv, den är en potent aktör i vardagen som påverkar både politiken och privatlivet för medborgarna. Eftersom konsumtion idag inte föregås av sparande och hårt arbete, utan av ett besök hos banken eller ett sms till någon av de lite mer ljusskygga aktörerna på den ekonomiska marknaden, kommer problemet att öka med tiden. Vi är än så länge, fortfarande, i början av en process. Det finns inget som tyder på att behovet av lånade pengar kommer att minska i framtiden.

Grekland, som hamnat i den knipa man sitter i på grund av utnyttjandet av generösa lånemöjligheter och villkor i samband med inträdet i Eurosamarbetet, löser nu sina problem genom att låna ännu mer. Det borde vara att försöka släcka en eld med bensin. Visst vet jag att nationalekonomi inte bygger på samma logik som privatekonomi, men det verkar ändå fel. Jag tolkar det som ytterligare ett tecken på att politikernas maktlöshet, och bara misstanken om att det kan vara en rimlig förklaring borde mana till eftertänksamhet och försiktighet.

Sensmoralen då, vad vill jag säga med reflektionen över tillståndet i världen? Jo, att allt tyder på att världen och samhället påverkas i mycket hög grad av förväntningar. Och förväntningar uppstår i kommunikation, samverkan och utbyte av tankar. Förväntningar är kultur. Därför borde man satsa mer, istället för mindre, på kulturforskning. Den Anders Borg Borde skälla på är alltså inte bankerna, utan Jan Björklund. Hans politik och drömmar är fatala, med hänsyn tagen till rådande konsumtionsetik. Och honom har Anders Borg makt över genom att vara den som sitter på statens kassa och reglerar flödet av de allmänna medel politikerna har att fördela.

Fredagsvinet och kulturell komplexitet

2012-02-17T17:24:00.000+01:00

Det där första glaset vin, efter en intensiv arbetsvecka. Sitter och längtar efter det. Samtidigt vill jag inte förhärliga alkoholen och ignorera dess baksida och det pris som samhället betalar för att tillhandahålla denna tjänst. Det finns alltid ett pris att betala för allt. Några fria luncher existerar som bekant inte. Det är bara det att vi sällan tänker på de fulla konsekvenserna av vårt handlande. Tänkte försöka ägna tiden fram till dess att jag med gott samvete kan hälla upp det där glaset, och slå mig till ro i soffan, åt att reflektera över detta högst komplexa problem.

För den som inte har några problem med alkoholen är det en ren njutning att dricka det där glaset, och även resten av glasen vin som man hinner få i sig innan John Blund pockar på uppmärksamhet. Inget är som det första glaset, men resten av dem hör liksom till och hjälper den hårt arbetande människan att komma till ro. Alkoholen hjälper till att skärma av världens larm och livets krav. Mitt liv skulle absolut bli fattigare utan alkohol.

Men, och det är viktigt, det finns ett pris att betala för njutningen. För att jag skall kunna handla alkoholen krävs ett omfattande regelverk. Alkoholen är ingen vara som liksom andra bör säljas fritt. Därtill finns det allt för många människor i populationen som har problem med alkoholen. Försäljningen behöver regleras, på något sätt. Det är de flesta överens om, även om det tvistas kring hur regelverket ska utformas. Jag tycker det är en rimlig begränsning av friheten att tvingas till systembolaget för att få köpa alkohol. Om det kan hjälpa någon att hålla nere sin konsumtion är det ett lågt pris för mig att betala.

Det priset för njutningen är de flesta medvetna om och det finns inget särskilt starkt motstånd mot det svenska systembolaget. Men det finns andra aspekter av och pris att betala för tillgången på alkohol i samhället. Alkoholens verkningar går långt utanför det glas vin jag snart skall hälla upp åt mig som inledning på helgen. Vad händer med kroppen på sikt? Min kropp är jag inte särskilt oroad för, men hur är det med min granne, eller mannen på parkbänken? Hur går det för hustrun till mannen som kommer hem full till helgen, full och hotfull? Vad händer med barnen som växer upp i en familj där pappan misshandlar mamman, som en direkt följd av att alkohol är en laglig drog i Sverige? Vilka kostnader är kopplade till denna, och andra liknande konsekvenser, på kort och på lång sikt? Går det ens att räkna på priset?

Frågan om alkoholens pris är ett exempel på en sådan komplex fråga där det inte finns ett svar. Det enda man kan veta är att hur man än gör kommer det att resultera i konsekvenser. Förbjuder vi alkoholen kommer det också att ha ett pris kopplat till sig. USA betalar delvis fortfarande av på den skuld man drog på sig när man försökte förbjuda alkoholen under 1930-talet. Maffian växte sig då stark, och den finns och verkar fortfarande i samhället. Det finns ingen enkel lösning på detta problem. Det är den viktigaste insikten man kan utrusta sig med i arbetet med att försöka förstå. Det finns inga enkla svar, ingen enkel lösning på problemen. Bara olika konsekvenser av människors handling.

Läser i dagens DN om ungdomar på Kungsholmen som bjuder in till party på dagen, när föräldrarna är på jobbet. Läser om unga flickor som dricker sig redlösa på starksprit. Läser också om hur ny teknik underlättar för den som vill langa alkohol till minderåriga. På nätet finns också artiklar där man får hjälp att välja vin inför helgen. En komplex bild framträder, och det är så det ser ut. Det finns inga enkla svar, bara konsekvenser av handlingar.

Inser att jag har ingen aning om det pris jag direkt och indirekt, sammantaget över tid, betalar för det där hägrande glaset vin. Men så mycket vet jag att det kraftigt överstiger det pris jag betalat för den bag-in-box som ligger på kylning. Och jag vet att priset i kronor och ören bara utgör en liten del av helheten. Det sociala prisets indirekta kostnader måste så klart också räknas in. Sjukhuskostnader, uteblivna skatteinkomster, ökade poliskostnader och så vidare, och så vidare. Högt är det, vilket gör det pris jag betalar för mitt fredagsvin otroligt, nästan skamligt lågt.

Ville tänka på detta, så här innan. Tycker att alla har ett ansvar för att begrunda den värld vi lever i, och konsekvenserna av vårt handlande. Allt vi tar för givet har ett pris kopplat till sig. Det "billiga" köttet i kyldisken, städhjälpen som arbetar för en lön vi aldrig skulle överväga, eller märkeskläderna som visserligen kostar en hel del men som tillverkas av människor som aldrig kommer att ha råd att köpa ett enda plagg av dem de tillverkar. Oljan vi tankar bilen med, allt. Precis allt har ett pris kopplat till sig. Det borde vi tänka mer på, oftare. Vi som är lyckligt lottade har ett ansvar att göra det. Tycker jag.

Det ska jag fundera vidare på, nu när jag strax har tagit den där första underbara klunken vin. Ska tänka på det när alkoholens verkan sprider sig i min kropp, och jag säger som min kloke farbror sa till mig för många år sedan, när jag i ungdomligt oförstånd klagade på priset för vodka på systemet: Alkoholen har inte nått sitt rätta pris ännu, långt därifrån.

Kvotering (och makt som korrumperar)

2012-02-17T08:54:00.001+01:00

Forskning visar. Brukar vara kritisk till den typen av uttalanden (och blir det än mer när jag läser idag i DN om hur Regeringen skaffar underlag till sin politik). Som om forskning, i obestämd form, bara så där, utan undantag och överallt, alltid, skulle kunna garantera trovärdigheten i det som sägs. Medierna verkar tror det. Hur ska man annars tolka följande artikel, eller notis snarare, som jag hittade på DN när jag sökte där efter träffar för ordet/begreppet Kvotering som jag tänkte skriva om idag. Rubriken är: Kvotering främjar kvinnor, och texten lyder:

Positiv särbehandling av kvinnor, till exempel kvotering, fungerar bra visar en studie av en gästforskare vid Handelshögskolan i Göteborg.

Kvotering främjar kvinnorna utan att påverka effektiviteten på arbetsplatsen, visar resultaten som publicerades på fredagen i tidskriften Science.

Forskarna undersökte kvinnors vilja att tävla när det gällde arbetsuppgifter. Utan positiv särbehandling var viljan låg, med särbehandling större. Männen påverkades inte.

Vad får vi veta här, egentligen? Och räcker det för att bilda sig en egen uppfattning, för det måste väl ändå vara mediernas uppdrag, att hjälpa sina läsare att bilda sig en egen uppfattning? Eller håller den synen på att ändras? Har länge irriterat mig på Mats Knutson som i SVT tränger sig mellan mig och den nyhet det rapporteras om. Jag kan, alternativt får inte, bilda mig en egen uppfattning. Experten Knutson talar om för mig vad jag ska tycka och hur det han hört (för man får sällan höra vad som sades egentligen) skall tolkas och förstås. Lite samma känsla får jag när jag läser ovanstående typ av nyheter, för detta är på inget sätt unikt.

Vad får vi veta, det var frågan? Att positiv särbehandling fungerar. Till vad kan man undra? Och för vem, var och när? Och vad betyder, bra i detta sammanhang? Tveksam till om det räcker att slå sig till ro med att en forskare säger att det fungerar och att det är bra. Approved by, i detta fall "en gästforskare från Handelshögskolan i Göteborg". Vad vill man säga med den upplysningen? Oklart, men den måste ansetts viktig, annars skulle vi inte fått ta del av den.

Tidskriften Science nämns, och det är så klart en kvalitetsstämpel. Ett vetenskapligt varumärke som borgar för sanning. Där publicerar man potentiella Nobelpristagare. Och nu har en forskare som i alla fall är verksam i Sverige fått sina resultat publicerade i detta ansedda organ. Dessutom med en artikel rörande ett kontroversiellt ämne, kvotering. Och med ett kontroversiellt resultat. Det fungerar, bra. Kan inte skaka av mig känslan av att detta har spelat in, både för beslutet att publicera artikeln i Science och beslutet att rapportera om händelsen i DN. För det är ju det som föranleder DN att rapportera om forskningsresultaten, att de publicerats i Science som är en karriärfrämjande referens att ha med i CVn.

Hur undersöker man "kvinnors" vilja att tävla, och hur kommer man fram till att "männen" inte påverkas? Och vad betyder den typen av resultat för vardagen ute på företag och organisationer? Är kategorin kvinnor och män homogena, och är gruppernas karakteristiska egenskaper stabila över tid? Jag tvivlar inte på att forskarna verkligen har kommit fram till det resultat som det rapporteras om, men vad detta betyder svävar jag i ovisshet om. Jag är också forskare, och har intresserat mig för genusfrågor och jämställdhetsproblematik i arbetslivet. Min slutsats är att den bristande jämställdheten i samhället är en högst komplex fråga och att det därför inte går att med hjälp av forskning visa antingen det ena eller det andra.

Kvotering är ett verktyg som kan användas för att främja jämställdhet. Men det är inget universalverktyg som garanterar framgång, oavsett vad forskare från respekterade akademiska miljöer kommer fram till i studier vars resultat publiceras i ansedda vetenskapliga tidskrifter. Forskning visar (den sammantagna bilden av den forskning som på olika sätt adresserat problemet med jämställdhet) däremot att frågan är komplex och att problemet bara kan lösas med breda insatser som når spridning i hela samhället. Det asymmetriska maktförhållandet mellan könen löses inte av några enskilda experter och är inte ett problem som kan delegeras och läggas ut på entreprenad till hugade konsulter.

Att frågan är komplex kan illustreras med ett porträtt i (dagens pappersupplaga av) SvD, av styrelseproffset Peggy Bruzelius. Här hittar jag en massa ledtrådar till saker att reflektera lite mer på djupet över frågan om kvoteringens vara eller icke-vara. Att slå sig till ro med att forskning visar är djupt otillfredsställande, och i förlängningen farligt, om det är en inställning som sprider sig. Forskning riskerar därigenom att bli ett samhälle i samhället, fast med dålig kontakt med resten av befolkning.

Av det Bruzelius säger i intervjun framgår att hon är kritisk till kvotering. Så klart hon är. Hon har ju lyckats med något exceptionellt. Hon har visat att hon duger, fast hon är kvinna. Hon har lyckats med det unika att som kvinna visa sig vara lika kompetent som männen. Kvotering skulle devalvera hennes värde i styrelserummen som hon framlever sitt liv i, hemma och internationellt. Det är så makten fungerar, den korrumperar på olika sätt. Här visas den kanske mest fatala sidan av maktens korrumperande verkan upp för världen, och det gör något med allmänhetens föreställning om och syn på detta med kvotering. Faktum kvarstår dock, den kultur som skapats bland näringslivets toppar gynnar män och är formad efter klassiska manliga ideal. Makt är synonymt med manlighet, och då kommer kvinnor att tvingas till heroiska insatser för att bli accepterade, för de har många praktiska hinder och mentala spärrar att övervinna. Då är det inte så konstigt om kvinnorna som lyckas är motståndare till kvotering. Olyckligt därför om samhället lyssna på sådana som Bruzelius. Lika olyckligt som att blint lita på forskningen.

Styrelserummen är en sluten värld. En liten exklusiv värld med sin alldeles egen kultur. Där finns problemet. Det är samhällets ekonomiska elit vi talar om. Det som händer där får genomslag. Därför bör det forskas mer om den kultur som odlas bland näringslivets toppar. Sådan forskning är samhällsnyttig, för den hjälper oss att förstå vad makt gör med människor, och den ökar förståelsen för hur man kan arbeta med förändring, långsiktigt hållbar förändring. En ökad andel kvinnor löser så klart ingenting, om inte tänkandet inom de slutna styrelserummen förändras. Och det framgår tydligt att Bruzelius inte tänker vara delaktig i det arbetet. Hon är intresserad av makt, att behålla den makt hon har och att göra vad hon kan för att bevara den kultur hon lärt sig verka i, för det är garanten för hennes makt. Detta gäller så klart även männen.

Slutar bloggposten med ett citat från porträttet som jag överlåter åt läsaren att på egen hand reflektera över. Det säger någon mycket viktigt, om makt, om förutsättningarna för jämställdhetsarbete, och om den kultur som samhällets icke folkvalda ledare odlar. Först när styrelserumskulturen förändrats kan arbetet med jämställdhet inledas, och kvotering är ett bland många olika verktyg som måste användas. Fundera på vad citatet säger om styrelseproffsets människosyn och om värdet på olika människor och vad det, om något, har med jämställdhet och kvotering att göra:

Som medlem i Electrolux styrelse tillhörde hon försvararna av Keith McLouglins ersättning på 75,5 miljoner kronor, som SvD Näringsliv kunde avslöja.

-Man kan inte begära att han ska flytta till mörka kalla Sverige och flytta på fru och barn och därtill gå ner i lön, kommenterade Bruzelius.

Noossfären

2012-02-16T17:03:00.001+01:00

För några år sedan läste jag Teilhard de Chardins bok Fenomenet människan. Blev inspirerad till detta efter att ha läst Alexander Bards och Jan Söderqvists bok Kroppsmaskinerna. Det som väckte mitt intresse för den franske jesuitpatern var hans begrepp Noosfären som Bard och Söderqvist nämner i Kroppsmaskinerna. Om honom står att läsa på Wikipedia:

Teilhard de Chardins bestående betydelse ligger inom den andliga och metafysiska reflektion av mycket originellt slag som han utvecklade beträffande utvecklingsläran och materiens relation till anden. Charles Darwins utvecklingslära, Vladimir Vernadskijs geologi och den kristna skapelsetron förenas av honom i en holistisk vision av ”det mänskliga fenomenet.” Detta uppfattar han som en utvecklingsetapp som leder till ”noossfären” (från det grekiska ”noos”, medvetande eller sinne). Denna ”sfär” förbereder i sin tur ankomsten av en gestalt som han kallar ”den kosmiske Kristus.” Den yttersta spetsen på all evolution är ”omegapunkten.”

Relationen mellan Ande och Natur. Den är lockande. Gregory Bateson har skrivit en mycket tankeväckande bok som heter just Ande och Natur, en nödvändig enhet, där han sammanfattar sitt livsverk. Batesons forskning, som bedrevs i skärningspunkten mellan naturvetenskap och humaniora handlade just om relationen ande och natur. Det var delvis därför jag lockades av Teilhard de Chardin och hans tankar om Noosfären, och det är det begreppet som denna bloggpost handlar.

Först måste bara några viktiga saker klargöras. Teilhard de Chardins metafysik finner jag mycket tankeväckande, men allt han skriver om kan jag inte ställa upp på. Hans kristna budskap lämnar jag därhän. Och tron på att det finns en teleologi i världen som leder evolutionen i riktning mot "omegapunkten" det finner jag besvärande. Det kan jag inte ställa upp på. Men hans tankar för övrigt om fenomenet människan är tankeväckande, och begreppet Noosfären är användbart. Med dessa reservationer kastar jag mig ut.

Världen kan, om man väljer att se på den med detta tankeverktyg (för det är vad jag skriver om och är intresserad av, verktyg att tänka med hjälp av), delas in i tre sfärer: Biosfären, Noosfären och Teknosfären.

Biosfären är den tunna hinna på jordens yta där allt levande finns och verkar i en ömtålig balans. Evolutionen förändrar och frambringar livet på jorden, i en icke-linjär, stokastisk process av blivande. Allt levande samverkar och är beroende av vartannat och påverkas ömsesidigt, även om människan kan sägas vara jordens herre. Människan är till 100 % en biologisk varelse, men, och det leder oss över och in i nästa sfär, hon är samtidigt till 100 % en kulturell varelse.

Och kulturen hör delvis, men inte uteslutande till Noosfären som är meningen ansvaret och tänkandets dimension. Frågor som: Vad är sant, skönt, rätt, gott, heligt? hör hemma i denna sfär. Alla immateriella artefakter hör till Noosfären, som går in i, ut ur och som samverkar med nästa sfär eller dimension av liv på jorden. Teknosfären som utgörs av materiella artefakter. Samhällen, Världens högsta hus, längsta bro, djupaste gruva, största torg och så vidare, hör till Teknosfären.

Alla tre är aspekter av mänskligt liv, och vill man förstå människan måste alla tre beaktas. Biosfären och Teknosfären, vill jag hävda, är välbeforskade områden. Men Noousfären är styvmoderligt behandlad, och framförallt samverkan och interaktionen mellan dimensionerna är sorgligt underbeforskad. Här finns mycket att göra, och med hjälp av insikten om att det finns en avgränsad dimension dit forskningsfokuset kan riktas underlättar det arbetet.

Noo-/teknosfären kan sägas vara den del av jordens yta som bearbetats av människan, i hennes ständiga strävan efter att finna sig till rätta på jorden och i livet. Mänskliga verksamheter, både tankemässiga och mer handfasta avsätter spår. Ibland föregår tanke handling, och bland föregår handling tanke. Det sker ett ständigt växelspel mellan dessa dimensioner och det går inte att med bestämdhet avgöra vad som är orsak och vad som är verkan. Uppdelningen gör det emellertid enklare att förstå vad vi har att göra med.

För mig fungerar ovanstående tankar som ett slags påminnelse om att det inte finns ett och ett enda svar på frågor som rör livet, samhället och kultur. Det fungerar också som illustration till ett annat begrepp, multiplicitet, som är en sammansatt enhet som finns och verkar i världen (bestående av komponenter som utgörs av både materia och immateriella aspekter), men som inte kan bestämmas närmare än genom insikten om att den är uppbyggd av fler än EN men färre än MÅNGA delar. Närmare än så går det inte att komma en definition av ett mänskligt fenomen. Det är ett sätt att beskriva och förstå komplexitet. Det behövs och är viktigt att utgå från, en definition och detta är mitt förslag.

Se dig omkring. Överallt, inne som ute, finns den Noosfären. Den går inte att ta på, men den avsätter tydliga spår i världen, överallt. Tankar och kultur är aspekter av Noosfären, och dessa är lika viktiga för att förstå människan som teknologin, biologin och den fysiska världen. Alla aspekterna behövs för att lägga livets pussel. Ibland kan man få för sig att det bara behövs en enda pusselbit, Higgs boson. Men det räcker att se sig omkring i världen, och det behövs ingen doktorsgrad eller ens högskolestudier, för att förstå att det finns mer än beräkningsbara partiklar i världen. Alla bitar behövs och är lika viktiga för att kunna lägga pusslet.

När skall politikerna som ansvarar för forskning- och utbildningsfrågor inse detta fact of life och omsätta insikten i handling?

Vetenskapen och människans starka vilja att tro

2012-02-16T09:04:00.000+01:00

Kreativitet handlar enligt Fredrik Herén inte om att tänka helt nytt, även om det så klart kan göra det, också. Kreativitet handlar oftast om att ta två kända saker och kombinera dem på ett nytt sätt. Det går stick i stäv med vad jag ägnat mig åt att reflektera över här under de senaste dagarna. Är man övertygad om att det finns ett, och ett enda svar, då är det så klart svårt att hitta ett värde i en kombination. Det är svårt, men är det en anledning att inte försöka? Och är det svårare än att söka efter och hitta det enda svaret? Knappast, det är bara det att det är förenat med mer prestige att söka det enda svaret. Det arbetet är mer mödan värt än att söka kombinationer. Att behöva dela äran med någon är mindre attraktivt än att ensam få sola sig i glansen.

Det behövs mer kreativitet och samarbeten inom akademin, för kunskapens skull. Visst finns det en (oftast ganska utbredd) medvetenhet om detta. Och visst finns det ansatser. Tvärvetenskap brukar sällan kritiseras, även om framgångsfaktorn är låg och exempel på lyckade samarbeten få. Tanken är god, men det fungerar inte i praktiken. Det är en erfarenhet som många gjort, som försökt. När man väl hamnar i ett tvärvetenskapligt projekt händer det något i forskargruppen. Plötsligt ser man sig nödgad att försvara sin disciplins ära. Man bevakar ämnets positioner och kämpar mer om att synas än åt uppdraget. Den erfarenheten har många gjort, men det betyder inte att det inte går. Samma logik här. Hellre jobba ensam än i grupp, för om det mot förmodan skulle fungera är det mer lockande att vara ensam om upptäckten.

Två exempel som illustrerar samma sak: Vetenskap drivs inte av logik, utan av (kompetenta) människor, med allt vad det innebär. Vetenskap är en kulturell miljö. Alla vet det, men att påpeka det uppfattas i vissa läger som illojalt. Utåt håller man uppe fasaden, skenet av att forskarna har absolut och obefläckad tillgång till ren kunskap. Detta säger jag inte för att avslöja någon förmodad bluff, utan för att jag vill se en diskussion om vetenskap som bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Jag är själv forskare. Docent! Brukar sällan skylta med det, för det har ingen betydelse i sig. Titel är ingen garanti för att det som sägs är sant. För att vetenskap skall ha något värde i ett samhälle krävs att det finns en högutbildad befolkning med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Annars riskerar vetenskapen att bli ett slags prästerskap som tolkar världens tecken fjärmade från resten av samhället i ett elfenbenstorn varifrån utsagorna sprids till befolkningen som förväntas lyda blint. Vetenskap kan, får och vill inte, likna de medier som granskas i en högintressant artikelserie i SvD.

Vad jag ämnar reflektera över här handlar om detta, om allt som nämnts ovan. Och stöd hämtas från de forskare som nämns i artikeln. Ambitionen är som sagt inte att kritisera vetenskapen. Vi har den vetenskap vi har, och den är det bästa vi kan förmå. Det är värd all respekt. Men den kan bli bättre. Med enkla medel kan vetenskapens verkningsgrad ökas betydligt och dess nytta mångdubblas. Tricket är att man inom vetenskapen börjar lyssna lite mer på det man vet, inom akademin. Vägen fram handlar om att lyssna och samarbeta, mer än att strida om det enda, bästa svaret eller om att bli världsbäst. Som en kollega till mig sa: Vi har TVÅ öron, och EN mun. Det säger något, och borde mana till eftertanke.

Artikeln inleds med en berättelse om två män som diktar ihop en spökhistoria, och sprids accepteras av allmänheten. Det får till följd att det börjar strömma in rapporter om just den vålnad som beskrevs av männen, i just det området.

– Det är ett fascinerande exempel på berättelsens makt, säger Olav Hammer, professor i religionshistoria vid Syddansk universitet i Odense.

Det är i sanning ett fascinerande exempel, också på hur människor fungerar. Det är ett resultat av vetenskapligt arbete som resulterat i insikter som borde användas mycket mer vad som görs idag, inom akademin och för att förstå relationen mellan vetenskapen och det omgivande samhället. Artikeln fortsätter:

Det som krävs för att människor ska acceptera berättelser är att det är trovärdiga personer som har förmedlat dem. Olav Hammer har i flera böcker belyst tron på det övernaturliga, hur det mänskliga psyket är funtat och hur vårt tankemönster inte är så logiskt och effektivt som vi gärna vill tro.

Artikelserien handlar om människors tro på övernaturliga väsen, men den säger framförallt något om hur människan fungerar. Betänk att vetenskap bedrivs av människor, för människor. Både utövaren samt förmedlaren av kunskap samt mottagaren av det vetenskapliga budskapet är människor. Därför sträcker sig artikelseriens relevans långt utanför dess syfte. Vad som krävs för att se det är bara lite kreativitet. Då ser man att det som sägs om tron på spöken har bärighet även för synen på vetenskap. Fler forskare borde lyssna på varandra istället för att strida om vem som har den bästa kunskapen.

– Vi är inte logiskt konstruerade varelser utan går runt med ett lapptäcke av olika funderingar och kartor över hur verkligheten är konstruerad. Ibland tar man till den ena förklaringen och ibland den andra och märker inte själv att man motsäger sig, säger Olav Hammer.

Det som sägs här är en förklaring till vetenskapens anseende, och en uppmaning till vaksamhet till alla som litar blint på allt som sägs i namn av vetenskap. Om man vet att man inte är så logisk som man tror, då kan den insikten användas i arbetet med att kritiskt granska vilka rön man kan/bör ta till sig av allt klokt som sägs inom vetenskapen.

Förväntningarna som vi människor bär på är högst betydelsefulla för värderingen av det vi lyssnar på och för vad vi tar till oss. Kombinera den (vetenskapligt grundade) insikten med Hammers rön ovan om att en trovärdig person har lättare att övertyga än en mindre trovärdig, allt annat lika. Det är viktiga kunskaper, som manar till eftertanke. Detta är kunskaper som är värdefulla för alla, över hela linjen. Både dem som finns och verkar inom akademin, politiker och beslutsfattare, och den breda allmänheten som är beroende av akademin och resultaten av vetenskapligt arbete. Insikterna ska inte läsas som kritik, utan som en väg till fördjupad insikt om hur världen och samhället fungerar. Det är min kulturvetenskapliga slutsats. Dessa kunskaper säger något oerhört viktigt om vetenskapen och om oss akademiker.

Två saker till nämns i artikeln, som också bygger på omfattande vetenskapliga studier av det mänskliga psyket, som alltså är det samma för akademiker och allmänhet. Den ena är att människor ofta tenderar att överskatta sin förmåga. Tron på den egna förmågan är hos de allra flesta många gånger större än vad man har förmågan att inse. Det andra är att människan har ett selektivt minne och att man har enklare att komma ihåg sådant som harmonierar med det man redan "visste".

Kombinerar vi dessa båda rön om människan med insikterna ovan, och använder kunskapen aktivt i vår vardag (och här talar jag till såväl akademiker och forskare som till allmänheten), då finns det goda chanser att vi kan skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Tillsammans, ödmjukt men också kritiskt, lyssnande, mer på vad som sägs än vem som talar. Det är vägen fram, för både akademin och för samhället. Forskning visar det, och det är upp till oss all lyssna och värdera rönen.

För mig som kulturvetare är det enkelt att kombinera dessa olika typer av kunskap. För tankarna ligger i linje med mina forskningsintressen: Makt, Kunskap och Människor (enskilt och i grupp). Kultur uppstår i mötet mellan dessa aspekter, och då blir all kunskap som på ett eller annat sätt adresserar någon av aspekterna viktig att beakta. Kulturvetenskaplig forskning visar att det inte finns ett svar på frågor som rör många komponenter i samverkan. Det finns ingen sanning om människan, inte som kulturvarelse i alla fall. Och det är vi, både vi akademiker och allmänheten vi tjänar.

Lyssna gärna på mig, men lyssna på mig för att det jag har att säga är klokt och användbart, inte för att jag är docent. Beakta det som sägs i namn av vetenskap, men gör det kritiskt och värdera orden noga innan ni tar dem till er och använder dem i vardagen. Det är en väg till långsiktig hållbarhet, men inte den enda. Men det är den väg som jag finner mest framkomlig när jag beaktat allt det jag vet om, människor, kunskap och makt. Det är ett resultat av mångåriga, kulturvetenskapliga studier av samhället.

Vetande, världsbäst vetande

2012-02-15T16:08:00.000+01:00

Var visst inte riktigt klar med tankarna om begreppet världsledande, inser jag här. Glömde akademin och hur samma tankar, föreställningen om att det finns ett svar på alla frågor, påverkar miljön där och resultatet av det vetenskapliga arbetet. För det är ju så att akademin är inte frikopplad från det övriga samhället. Akademiker är som folk är mest, för det mesta. Många akademiker kan mycket, och är kompetenta och högpresterande på sitt område. Men forskningen är ett arbete och livet pågår 24 timmar om dygnet. Bara för att man har den analytiska förmågan, eller vet hur man gör en regressionsanalys eller hanterar ett svepelektronmikroskop betyder inte att man står över vid sidan av samhället.

Övertygelsen om att verkligheten går att koka ner till en yttersta princip, att svaret på alla frågor om livet, universum och verkligheten här på jorden, är ett och ett enda. Den lever i högönsklig välmåga och påverkar vardagen inom akademin, i högsta grad. Det är den principen eller det apriori-antagandet som ger den som säger sig veta säkert, den som säger sig sitta inne med svaret, tolkningsföreträde framför den som har en mer prövande ansats. Oavsett vilket ämne frågan adresserar och vilket problem är tänkt att lösa.

Varje kunskap i ordets rätta bemärkelse är alltså orienterad i en viss riktning eller förvärvad utifrån en viss ståndpunkt.

Citatet är hämtat från Bergsons essä: Introduktion till Metafysiken, och är talande. Varje vetenskap har en riktning, ett på förhand bestämt mål och utgångspunkter som måste finnas för att kunskapen skall kännas igen som kunskap. Och all vetenskap har en historia och relaterar till ett kulturellt sammanhang. Kontinuitet är en egenskap som är viktig, även om man sällan tänker på vilka konsekvenser den är förknippad med. Eftersom fysiken är ett slags mönstervetenskap inom akademin är det dess sanningar och utgångspunkter, dess förgivettaganden, som, enligt principen som formuleras i citatet, har tolkningsföreträdet. Fysiken utgör den måttstock som alla andra vetenskaper mäts mot och jämförs med.

Fysikens historia präglas av sin jakt efter svaret. Och just nu är det en spännande tid vi lever i. Nere i Cern håller fysikerna på leta efter, och som det verkar är man på god väg att även hitta (fast det är fortfarande en öppen fråga), svaret. Higgs boson är inte bara en eftertraktad bit i det pussel som fysikerna är upptagna med att lägga, hela fysiken som vetenskap är dessutom orienterad och organiserad enligt principen om att man är inne på rätt spår och att det bara finns ett enda spår, ett svar. Jag kan så klart inte kritisera detta gigantiska projekt, därtill har jag alldeles för lite på fötterna. Fysiken är på inget sätt mitt område. De enda kunskaperna jag har i ämnet kommer från populärvetenskapliga framställningar, bland annat av Ulf Danielsson (som ska ha en stor eloge för sin pedagogiska förmåga och för sina tankeväckande resonemang). Det kan mycket väl vara så att fysikerna är något viktigt på spåren.

Oavsett vad som händer i Schweiz, om man hittar Higgs boson eller ej, och vad som än sker inom fysiken så är det ett faktum att kultur är en helt annan typ av fråga. Den kräver helt andra verktyg för att hitta relevanta svar. Relationen mellan dessa båda vetenskapsgrenar och det medium genom vilka de förenas, människan, kan illustreras med följande citat från Bergson, från samma essä som det förra citatet:

Vårt förstånd har emellertid en oemotståndlig böjelse att betrakta den idé som det har störst nytta av som den klaraste.

Som man frågar får man svar, skulle kan kanske kunna säga. Och om det bara är ett speciellt sätt att fråga som allmänt anses vetenskapligt, då är kampen avgjord på förhand. Fysikens påverkan går mycket långt utanför labben. Det sätter standarden för kunskap, över hela linjen. Vetenskapligt värde bestäms av, i och genom graden av likhet med detta finaste, bästa och mest värdefulla av ämnen. Och eftersom kulturvetenskap ligger långt från idealet har man svårt att övertyga. Inte för att svaren är felaktiga eller för att kunskapen är fel eller meningslös, utan för att i en värd där det bara finns plats för en och en enda betydelse av begreppet kunskap där kommer allt som inte kan rätta in sig i ledet att betraktas som mindre värt. Bergson fortsätter:

Det är därför orörligheten förefaller klarare än rörligheten och stilleståndet som föregående rörelsen. De svårigheter som rörelsens problem alltsedan den äldsta antiken har framkallat härrör från detta. De hänger samman med att man försöker gå från rummet till rörelsen, från kastbanan till kastet, från orörliga positioner till rörelse, och att man försöker göra dessa övergångar med hjälp av addition. Men det är rörelsen som föregår stillaståendet, och förhållandet mellan positionerna och föremålets förflyttning motsvarar inte alls förhållandet mellan delen och det hela, utan bara det förhållande som finns mellan mångfalden av möjliga aspekter och föremålets faktiska odelbarhet.

Kultur är förändring, rörelse och präglas av komplexitet. Kultur är ett emergent fenomen som verkar på en överindividuell skalnivå. Kultur präglas av en mångfald av möjliga aspekter, och av att vara odelbar. Svaren på frågor om kultur, oavsett hur de formuleras, finns aldrig på en plats. Kulturella problem går inte att bryta ner i delproblem, går inte att förenkla eller generaliseras. Vill man förstå KULTUR är detta saker som man måste acceptera. Oavsett hur det ser ut inom fysiken.

Det går följaktligen inte att bli världsbäst på kultur. Kultur är mer än summan av delarna, och dess värde och påverkansgrad går långt utanför de enskilda aktörerna som genom sina tankar och handlingar skapar den föränderliga enhet som samtidigt är både orsak och verkan till samhället och människornas liv. Kultur är komplext, och det finns inte ett enda svar. Hur mycket människorna än vill att det ska finnas ett och ett enda sådant svar.

Kulturforskning är lika vetenskaplig som fysiken och annan forskning. Den ser bara annorlunda ut, ställer andra typer av frågor och adresserar andra problem. Kunskap om kultur behövs minst lika mycket som kunskap om de partiklar som materien består av. Kulturforskningen går dock inte att effektivisera, specialisera. Excellens inom kulturvetenskapen handlar om förmågan att samarbeta, sprida kunskaperna i samhället. Den handlar i korthet om förmågan att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Någon kulturvetenskapens Einstein kommer aldrig att finnas. Sökandet efter en sådan individ är meningslös och bygger på ett fundamentalt tankefel.

Tron på att det går att bli världsledande är en effekt av fysikens primat, inte av att världen ser ut som vi tror. Kultur är något komplext och överindividuellt som inte går att förenkla. Det är ett resultat av vetenskaplig analys på högsta nivå. Det är overdersäglig insikt sprungen ur kulturvetenskapligt sökande efter kunskap, med hjälp av kulturvetenskapliga verktyg. Kultur är inte fysik, men den fysiska vetenskapen påverkas av kultur, eftersom det är människor som forskar och som ställer frågorna.

Detta kan inte nog poängteras. Kulturvetenskap behövs, er än någonsin. Lika mycket som fysik och andra vetenskaper. Tillsammans kan vi söka svar på alla typer av frågor som finns och som hela tiden uppstår när människor lever sina liv, på jorden. Det finns bara inte ett enda sätt att bedriva vetenskap, och det är fåfängt att sträva efter att bli världsledande. Befolkningens kunskapsnivå behöver bredas för att möta tillvarons utmaningar, inte specialiseras och smalna av.

Mångfald ifråga om kunskap, är önskvärt och bra inte bara inom akademin utan i samhället också.

Viljan till makt, och dess konsekvenser

2012-02-15T08:56:00.000+01:00

Ibland släpper tankar sitt grepp när man fått dem ur sitt system och på pränt, ibland väcker skrivprocessen i sig nya tankar. Texten från igår, om strävan efter att vara världsbäst, ledde till det senare. Tanken har verkat under natten och jag inser nu att det finns mycket mer att säga, fler kopplingar att göra och aspekter att utforska. Så då gör jag väl det då.

Strävan efter att bli världsledande är inte bara ett uttryck för mänskliga aktörers dröm om makt och inflytande. Den är det yttersta tecknet på den territorialiserande kraft som verkar i världen. Överallt syns frön till och tecken på denna strävan. Sammankoppling, strategiska samarbeten, kontroll och företagsuppköp, är olika uttryck för samma kraft, som med hjälp av Nietzsche kan förstås som en i världen inbyggd, allomfattande och genomgripande vilja till makt. Viljan till makt finns visserligen hos människor, men det är inte den aspekten av begreppet som gör det teoretiskt intressant i detta sammanhang. Ett verktyg att tänka med hjälp av blir det när viljan till makt frikopplats från enskilda aktörer, då går begreppet att använda för att att förstå vad som händer på andra skalnivåer. Viljan till makt, som tagits upp av eller kanaliserats genom och hämtat kraft från delarna som bygger en grupp eller organisation, det är ett sätt att förstå den utbredda strävan efter världsledande.

När många enskilda aktörers handlingar, vilka tagna för sig inte kan sägas vara uttryck för maktsträvan, kopplas samman uppstår ett nytt fenomen, gruppen. Eller en makroaktör, för att tala med Latour. Alla aktörer oavsett skalnivå och oberoende om det är en mänsklig aktör eller en icke-mänsklig fungerar på i princip samma sätt. Tricket är att lära sig se, inte bara individer, utan även grupper och artefakter (materiella och immateriella), som aktörer. Makroaktörer är uppbyggda av mindre delar som kan vara både människor och annat, men när de väl kopplats samman finns och verkar de in världen som en enhetlig aktör.

Makroaktörerna som strävar efter att bli världsledande är ett resultat av territorialiseringens kraft och ett uttryck för viljan till makt. Sammanhållandet är resultatet av enskilda aktörers handlingar, det handlar inte om en ande i maskinen, inget hokus pokus. Om enskilda drömmer om att bli bäst vore det konstigt om inte den önskan, när den kanaliserats i och genom en grupp, ökar och får mer genomgripande konsekvenser. Det är vad vi ser också.

Företag som vill växa, ta över och bli bäst, kommer att ta till alla till buds stående medel. Viljan till makt har inga känslor, den följer sin egen logik, utan att ta några mänskliga hänsyn. Och det säger jag inte för att anklaga, det är bara så det är och tar sig uttryck. Det klagas mycket på företagsledares girighet, men det är en olycklig förenkling av ett komplext problem som inte tar oss ett enda steg närmare en lösningen. Om det nu är något vi vill lösa, vi mänskliga aktörer som samhället väl ändå ytterst är till för? Viljan till makt är alltså ett begrepp som kan användas för att förstå världen vi lever i. Och det förklarar samt ger oss verktyg att hantera alla de negativa konsekvenser som strävan efter att bli världsledande leder till (Här, här och här är några exempel som kan fungera som underlag till en sådan diskussion).

Vad är hönan och vad är ägget, är viljan till makt en konsekvens av eller orsaken till företagens strävan efter att bli världsbäst? Viljan att veta vad som är vad, behovet av ett entydligt svar, oavsett vad som frågas efter, är ett uttryck för samma sak. Övertygelsen om att det finns en, en enda, yttersta princip, tillsammans med viljan till makt, ger upphov till det vi ser i världen. Och eftersom det även påverkar bilden av en ledare får det självklart konsekvenser för arbetet med att öka mångfalden i styrelserummen. Företagsuppköp, kartellbildningar och annat som syftar till att hjälpa organisationerna att nå målet om ensamt världsherravälde, allt är uttryck för den i världen inneboende viljan till makt. Och det är en konsekvens av många aktörers handling, varken mer eller mindre. Det är viktigt!

Vad det handlar om och vad som behövs för att hantera problemen är en mer utvecklad och spridd förmåga att tänka med hjälp av verktyg. När vi lärt oss se den stora bilden och när vi fått grepp om vilka aktörer som finns och verkar tillsammans, hur kulturen är ordnad och kan förstås. Då kan arbetet med förändring ta sin början. Om det är förändring vi vill? Eftersom strävan efter att bli världsledande är kontingent, det vill säga möjlig men inte nödvändig, går det att på olika sätt verka för förändring. Till exempel kan man på politisk nivå ställa sig frågan om hur önskvärt det är att sträva efter att bli bäst? Är det mödan värt, är priset för att nå målet rimligt? Om svaret är nej blir begreppen aktör och viljan till makt oundgängliga verktyg i förändringsarbetet. Det är inte lösningen, bara verktyg som kan användas i arbetet för förändring.

Först måste man emellertid lära sig inse att strävan efter att bli världsbäst inte är ett självklart mål. Det har ett mycket högt pris kopplat till sig, om det överhuvudtaget är hållbart? Här behövs en väl utvecklad förmåga, inte hos enskilda experter utan hos breda lager av befolkningen, till kritiskt tänkande. Betänk att viljan till makt är stark och vida spridd. Att liera sig med den är förförande. Många kommer att vilja försöka, och inte bara människor utan även makroaktörer. Inte bara du och jag måste lära oss se, många fler aktörer måste ha förmågan för att någon varaktig förändring skall kunna komma till stånd.

Ovanstående tankar kan sammanfattas med följande ord: Kulturvetenskap är inte bara nyttig, det är dessutom ett oundgängligt verktyg i arbetet för att skapa en långsiktigt hållbar värld.

Världsledande

2012-02-14T18:08:00.000+01:00

Ambitiösa mål premieras ofta, och ju ambitiösare desto bättre. Varför nöja sig med något annat än det bästa. Ordet världsledande nämns således, snart sagt överallt och i alla sammanhang. Är det ett rimligt mål? Nej, i de allra flesta fall är det inte det. Därför kan man undra varför den typen av mål överhuvudtaget formuleras. Värt att reflektera kring och viktigt att fundera över är det oavsett, för den typen av mål säger något om vilken kultur vi lever i och hur vi ser på oss själva, vår förmåga och vad som är önskvärt.

Att bli världsledande. Den som uttalar en sådan ambition kan vara säker på att mötas med respekt, för den som kritiserar målet kommer att riskera att dra på sig kritik. Målet att bli världsledande inom sitt område är alltid, överallt, lovvärt. Inom ramen för rådande paradigm. Det möts med respekt och ger uppmärksamhet. Äntligen! I den allmänna yran över att någon visar framfötterna, sticker ut hakan och verkligen vill något, glömmer man att bara en kan bli bäst. Alla andra kommer att misslyckas. Och hur länge får man behålla den ärofyllda positionen? Till vilket pris? Är det verkligen mödan värt?

Jag tvivlar på att strävan efter att vara världsbäst är ett långsiktigt hållbart mål, oavsett vilken verksamhet man än har i åtanke. Inte för att jag är pessimist eller en dysterkvist, utan för att all den kunskap och erfarenhet jag samlat på mig genom åren har fått mig att inse det orimliga i den typen av mål.

Världsledande blir bara den som är hänsynslös mig att bortse från allt annat än det mål man har för ögonen. Målet, eftersom det är så stort, kräver full koncentration och det är då lätt att andra, viktiga, hänsyn nedprioriteras eller bortses från. Eftersom målet är så pass lovvärt och eftersom det ligger så mycket prestige i det tvingas alla inblandade att vara lojala, och den som klagar måste mycket goda skäl och torrt på fötterna för att man överhuvudtaget skall överväga att lyssna. Det leder till att man konsekvent, inom denna typ av organisationer, tenderar att undervärdera risker och problem som på lång sikt kan bli förödande för alla inblandade. Den typen av mål får den typen av konsekvenser. Det visar erfarenheten.

Det är ett manligt mål, att bli världsledande. Den som lyckas bli bäst hyllas som hjälte. Men eftersom det alltid kommer att vara någon annan som vill ha den positionen kommer den som är i topp alltid att vara utsatt för hot och han måste följaktligen bevaka sin plats i täten. Det tar också fokus från eventuella problem och risker på lång sikt, vilket kan leda till att det inom organisationen (bakom lyckta dörrar) kan uppstå en kultur där man döljer det som är problematiskt, eller förnekar riskerna. Målet överordnas allt för lätt vägen dit, och allt det man ville uppnå med det utstakade målet. Målet att bli världsledande tenderar att bli ett självändamål.

Världsledande kan dessutom bara den bli som tror på en yttersta princip. Och alla organisationer som jag känner till, som utgår från den tankemodellen, har nära till våld. Världsledaridealet främjar inte samarbete, men konkurrens. Kampen blir allt för lätt en kamp på liv och död. Har man utlovat att bli bäst är allt annat ett förnedrande misslyckande, och främjar sällan egenskaper som ödmjukhet.

Hur vet man när man nått sitt mål? Hur mäter man världsledande? För att det skall vara någon mening med det måste det finnas en objektiv måttstock. Men det gör det inte, vilket gör att målet tunnas ut och blir meningslöst. Men riskerna som beskrivits ovan, som är uppenbara, finns ändå kvar. Därför är det inte bara en dålig idé, det är ett fundamentalt misstag att ens försöka nå målet.

Att bli världsledande är naturligtvis något man kan bli. Det kan vara en konsekvens av att man är duktig på det man gör, men det får inte bli ett självändamål. Att bli bra, så bra man bara kan. Det är ett mål som är mer ödmjukt och som inte är förenligt med samma risker. Det finns plats för många som är bra, och ingen behöver följaktligen vara orolig för att förlora den statusen. Bra är dessutom ett mål att sträva efter, eller att bli bättre. Ständigt bättre. Det är ett mål som sätter vägen dit i fokus. Och det är alltid vägen som är målet, egentligen.

Vägen mot, det är livet. Ständigt är allt och alla på väg. Mot bättre tider, kanske. Mot långsiktig hållbarhet. Bara för att man är bäst betyder inte att man är bra, det är viktigt att ha i åtanke. Bäst är den som vann, kor och gott. Bra kan bara den vara som uppfyller de kriterier som samfundet man verkar inom har enats om. Bra går att mäta, jämföra och utvärdera.

Bra kan man bli tillsammans. Bra är förenligt med kollektiva lösningar. Bra främjar samarbete, och går att koppla samman med målet om långsiktighet. Bra är ett mycket mer långsiktigt hållbart mål, än bäst. Den som är bra får inga rubriker, kanske. Men det lockar därför heller inte till regelöverträdelser. Bra kan alla sträva efter. Alla kan bli bättre. Och om alla arbetar tillsammans ökar chansen till att mänskligheten kan skapa långsiktigt hållbara samhällen.

Världsledande främjar hybris, och bör därför inte få formuleras som mål.

Vilken typ av kunskap behövs i kärnkraftsfrågan?

2012-02-14T07:56:00.001+01:00

Söka vishet, och äga kunskap. Mellan dessa två synsätt ligger en ocean. Skillnaden handlar om makt. Den som äger kunskap förfogar över en mycket potent valuta, ett kapital som kan växlas in till tyst förundran och inflytande. Den som söker vishet är ständigt på väg, sökandes efter problem att arbeta med, utmaningar där man presterar på toppen och helst lite förbi sin egen förmåga. Sökande efter vishet tvingar sökaren till ödmjukhet, vilket sällan ger makt och som ibland till och med kan resultera i förakt.

Orsaken till att jag befinner mig i akademin är att det är en plats där jag kan söka vishet. Lika bra att vara öppen med var jag står på skalan. Detta gör mig inte på något sätt till en bättre människa. Förhoppningsvis lite klokare, men inte bättre. Detta är inte en självömkande bloggpost. Vad jag vill reflektera över här är konsekvenserna av dessa båda diametralt olika förhållningssätt till världen och vetandet.

Ägande av kunskap. Läs orden igen. Äga kunskap. Ha insikt. Veta: att, hur, när och varför. Stora anspråk. Vad händer i mötet mellan den som har tydliga kunskapsanspråk, och den som är kritisk, inte bara till kunskapen utan till anspråken (de egna såväl som andras)? Den med mest kapital brukar vinna i andra sammanhang, och så även här. Tillit är vad det handlar om. Den som är trygg i sitt vetande, som utstrålar säkerhet och som har underlag för det man hävdar, han eller hon kommer att vinna fler anhängare än den som tvivlar på både sig själv och sina resultat. Och det gör den som söker vishet. Tvivlar, på allt. Tvivlet är det bränsle som driver sökandet.

Vishet är inget mål, det är en process. Ägd kunskap, och allt som där till hör, är belöningen för det hårda arbetet vid forskningsfronten. Eftersom det handlar om ägande blir det ofta kamp. Min kunskap är just min, och den är ständigt hotad i en värld där det finns fördelar att hämta för den som har. Min kunskap måste försvaras.

Problemet är egentligen inte ägandet. Problemet uppstår när kapitalet ska försvaras mot yttre hot. När försvaret av kunskapen blir viktigare än innehållet i och användningen av det som försvaras, då har man att göra med makt och inflytande över vetandet. Och det är svårt att skilja dessa båda aspekter av vetenskap åt, när konkurrens är det högsta goda. Kunskap som makt, makt som kunskap? Var börjar det ena och slutar det andra? Går det att veta det? Nej, är mitt svar. Och därför är det problematisk att bygga en akademi där detbara finns en väg att gå, ett kunskapsideal. Ägd kunskap, fast visshet.

Jag vill se en akademi som även omfamnar och kan se värdet i processen som leder till insikt. Sökande efter vishet, som ideal, får inte sådana problematiska konsekvenser som kampen om kunskap. Sökande leder inte till den typen av maktanspråk. Ibland är det bra att kämpa om kunskap. Vissa frågor besvaras bäst i öppen tävlan. Men inte alla. Kultur till exempel, och överhuvud taget de flesta aspekterna av människors levda verklighet är synnerligen illa lämpad som arena för kamp om kunskap. Fysikens värld, och kemin. Där ser det annorlunda ut. Kultur och även klimatfrågan däremot. Den som vill skaffa sig förståelse för den typen av processer gör bäst i att anamma en mer sökande ansats.

Nomadologi och minor science, två termer hämtade från Deleuze och Guattari handlar om sökande efter vishet. Det är vetenskapliga metoder eller förhållningssätt till kunskap, utarbetade för att upplösa problem. Verktyg för att uppnå förståelse för processer, vilket är vad som krävs för att kunna studera sådant som är rörligt, komplext och föränderligt eller kanske till och med motsägelsefullt. Som kultur och klimatförändringar.

Nomaden lever i mindre grupper som anpassar sina liv och sitt leverne efter den kontext där de finns och verkar för tillfället. Nomaden följer, och utvecklar ständigt nya metoder för att hantera nya problem och situationer. Nomaden lever medvetet i och med förändring. Nomaden har ingen nytta av att äga kunskap. Hen ser däremot värdet i att vara vis, att kunna tillverka verktyg för att undanröja oväntade problem som ständigt dyker upp. Nomaden är ödmjuk inför världens oöverblickbarhet och dess komplexa skönhet. Hen strävar inte efter att äga kunskap, för det är omöjligt. Han eller hon ser vishet som det högsta goda. Det är en beskrivning av det vetenskapliga ideal som jag menar att kulturvetenskapen bör sträva efter, och är vad minor science handlar om.

Royal science bygger murar och befäster fort samt skapar strikt hierarkiska beslutsordningar. Royal science driver ner sina bopålar djupt i marken och försvarar sitt territorium. Hen lägger ner stor energi på att registrera och bevaka sina patent. Royal science handlar om att bygga äreminnen över sin egen storhet. Om att äga kunskap, och försvara denna med alla till buds stående medel. Ju mer kunskap man har, desto bättre. Och ju mer eftertraktad kunskap man har, desto mer makt får dess innehavare. Den som byggt muren, som har betalat för militären som bevakar patenten och som sitter inne med lösningen, han eller hon bestämmer också vad man kan och får göra med den.

Egentligen lägger jag ingen värdering i detta. Olika metoder är bra till olika saker. Som kulturforskare föredrar jag, och känner mig mest hemma i, en nomadologisk ansats. Där finns verktygen och inställningen till uppgiften som bäst hjälper mig att förstå det jag studerar. Men är man intresserad av atomens minsta byggstenar, ja då måste man bygga en borg och bevaka sin resultat. Det viktiga är alltså vad vi gör av det vi har, och vilket som är målet med vår verksamhet.

Kärnkraftsfrågan är en fråga som befinner sig någonstans mellan dessa båda ytterligheter. Den adresserar tydligt en rad olika kulturella problem. Behovet av energi bottnar ytterst i människors sökande efter ... Och den teknologi som processen bygger på är naturvetenskaplig. Hur gör vi där? Vem har tolkningsföreträdet, och vilken vetenskaplig ansats är bäst att lyssna på? Vad finns det för risker med än det ena, än det andra? Den typen av samtal, mellan företrädare för olika vetenskapliga discipliner och kunskapstraditioner, vill jag ta del av innan jag är beredd att säga ja eller nej i en så pass komplex fråga som byggandet av nya kärnkraftverk.

Bloggpost 700

2012-02-13T15:20:00.000+01:00

Detta blir min bloggpost nummer 700 sedan starten. Läser därför med intresse artiklarna i DN om arbetsgivarnas intresse för vad som händer på sociala medier (här, här och här). Idag är man kontrollerad, och det gäller att vara medveten om det. Försöker vara det, men jag inser samtidigt att saker och ting, tankar och åsikter kan uppfattas på olika sätt. Det ingår i mitt arbete att tänka på det, så kanske jag överdriver oron. Men jag försöker att vara ärlig här och drar mig inte för att skriva om sådant som kan uppfattas som kontroversiellt. Ibland kan synen på vissa frågor förändras, före och efter avgörande händelser till exempel. Finns absolut en poäng att fundera på det, ibland.

Flyktlinjer är å andra sidan en vetenskapsblogg, och här skriver jag nästan uteslutande om sådant som ingår i mitt forskaruppdrag. Vissa inslag är personliga, det medges, men jag försöker hålla mig på rätt sida om gränsen till det privata. För oss kulturvetare är gränsen dock inte självklar. Genusproblematik, klass och utanförskap är ämnen som behandlas här ibland, och då är det lätt att närma sig gränsen för att inte bli för abstrakt. Jag vill utgå från sådant som läsaren kan känna igen. Jag vill dessutom bjuda på mig, för jag uppskattar när andra gör det. Tycker att vetenskapen överlag är för allvarlig. Inte för att jag vill se att man tar lättsamt på saker som sanning, utan för att allvaret ibland mer handlar om att sätta kraft bakom orden. Allvar kan vara en metod att övertyga. Det är problematiskt, att det är så svårt att skilja på vad som är vad. Därför tycker jag att forskaren har ett ansvar att vara tydlig. Och då finns det en poäng att skriva lättfattligt och att hämta exempel från sin egen vardag.

Flyktlinjer är min offentliga plats. Den ägs av mig, tillsammans med mina läsare. Makten över bloggen ligger i mellanrummet mellan mina texter och läsarnas kommentarer. Bloggen är inte min megafon mot världen, det är en plats där jag tänker högt på. Ett ställe att hämta inspiration från. Ett medium för att kommunicera tankar och för att inhämta information. Flyktlinjer handlar om kultur, i mycket vid mening. Kultur är mitt forskningsområde, och bloggandet hjälper mig både att komma vidare i forskningen, och ger mig kunskap i hur mitt studieobjekt fungerar. Till exempel är det intressant att se vilka ord i ämnesraden som ger flest träffar, och vilka reaktioner olika inlägg väcker. Jag kan bara hysa en from förhoppning om att mina läsare finner något användbart i det jag skriver. Jag är tacksam för alla typer av reaktioner, det vill jag vara mycket tydlig med. Utan er finns inte bloggen!

Det är nu över två år sedan jag startade Flyktlinjer, men första gången höll det bara i sig några dagar. Andra gången hölls inspirationen och modet uppe ännu kortare tid. Men så, på nyåret 2010/11 var tiden mogen. Då bestämde jag mig för att tredje gången skulle det bli allvar av satsningen. Målet, en bloggpost (minst) per dag, har i princip hållit sig. Med undantag för sommarens semester har det blivit en post varje dag. Viktigt dock att det inte blir ett tvång. Här skriver jag för att det är kul. Här följer jag lustprincipen. Tycker om att vakna med en idé i huvudet. Älskar att se vad det blir av den, och hur den tas emot. Just detta att det inte är ett tvång gör att jag orkar. Att skriva är inte jobbigt, bara att skriva på beställning. Att skriva är att tänka för mig.

Just nu är jag inne i ett inspirationsstim, delvis som en reaktion på det faktum att jag nu, efter lite mer än ett års regelbundet bloggande, känner att det fungerar som jag drömde om, som en inspirationskälla. Och den insikten har hjälpt mitt självförtroende på traven, och det gör att jag vågar tänka svårare tankar offentligt. Med 700 bloggposter i ryggen ökar modet. Jag vet hur olika tankar kan tas emot, och jag lär mig mycket genom att sätt mina tankar på pränt. Det faktum att jag vet att det jag skriver kan läsas av vem som helst gör att jag skärper mig lagom mycket, och det faktum att bloggformatet är fritt gör att jag kan experimentera. Kombinationen av dessa båda aspekter har visat sig lyckosam.

Ser med spänning fram emot vart detta skall ta vägen. Det är som sagt inte bara jag som bestämmer. Jag är en del av detta projekt, tekniken en annan, och ni kära läsare utgör en central aspekt av Flyktlinjer. Kan inte lova att jag kommer att skriva om allt som de önskas om, men jag tar tacksamt emot tips. Vem vet vad som triggar inspirationen? Det kan vara i princip vad som helst, har jag märkt.

Åter till arbetet med den offentliga föreläsningen om Makt som ska hållas på Högskolan Väst den 13 mars. Den måste bli bra! En timme, för intresserad allmänhet, personal och gamla studenter. Ett hedersuppdrag, och ett ämne jag verkligen brinner för. Rapport utlovas, här, i nära anslutning till föreläsningen.

Tack än en gång för alla konstruktiva kommentarer, tips och andra reaktioner. Alla livstecken tas emot, tacksamt. Även kritik, för den skärper tanken.

Fler tankar om metafysiken

2012-02-13T10:53:00.000+01:00

Upptäcker att jag är långt ifrån klar med metafysiken. Att det är en fråga som kan hjälpa oss att förstå innebörden i det postmoderna. En svår fråga, också. Men just därför fascinerande och viktig. Metafysiken söker alltså svar på och producerar rationella utsagor om världen och undersöker tillvarons fundamentala egenskaper samt utmärkande drag hos allt varande. Det är själva uppdraget. Arbetet bedrivs i övertygelsen om att det inte finns ett och ett enda rätt svar på dessa frågor. Svar (på frågor om verkligheten) är alltid fler än ett, men färre än många. Det finns ingen yttersta princip. Det är avgörande för all vidare reflektion.

Bläddrar igenom Henri Bergsons Introduktion till metafysiken, efter understrykningar som kan fräscha upp mitt minne. Kommer ihåg att den gav mig nycklar till Deleuze. Hittar några talande rader i Asbjörn Aarnes inledande essä om just Bergsons filosofi. Han skriver,

Bergsons verk utgör ett storstilat "räddningsförsök", men det är inte i första hand själen som ska räddas utan det kroppsliga stoffet, materian, naturen. Syftet är att återskänka den missbrukade naturen dess värde och bringa den i säkrad förbindelse med själen och tänkandet. [...] han söker inte orsak eller verkan, utan tillfällen där kropp och själ, materialitet och varaktighet kommer i beröring med varandra.

Känner mig hemma här, i detta tänkande och när jag lite längre fram i Aarnes introduktion läser följande rader nickar jag igenkännande. Fler tankebitar faller på plats. Bergson,

var själv Spnozaanhängare så till vida som vetande för honom innebar något mera än att samla in kunskap: det var att ge sig hän, att omfatta med sympati, att förstå på ett sätt som inte kränkte vare sig naturen, människan eller själva livskraften. Även hans strävan efter kunskap var en amor intellectualis.

Vishet är målet i sökandet, varken kunskap för kunskapens skull eller titlar och makt. Spinoza framstår allt mer som en intellektuell guldgruva att hämta inspiration från. Hans tänkande är vi långt i från färdiga med (vill därför varmt rekommendera Fredrika Spindlers fantastiska bok om Spinoza). Bilden av metafysiken som en central, men samtidigt gigantisk och komplex frågeställning, klarnar. Det gör det på inget sätt enklare att hitta några svar, men med fördjupad förståelse för frågans art och dess grad av komplexitet underlättas ändå arbetet. Man ska göra det man vill undersöka så enkelt som möjligt, vill jag minnas att Einstein sa, men inte enklare än så. Det har blivit ett ledord i mitt sökande efter vishet.

Vishet kan aldrig nås, det är en resa mot ett föränderligt mål. Och insikten om att svaret på vilken fråga man än har om livet aldrig kan preciseras närmare än, fler än en men färre än många, illustrerar det. Kunskap om världen, livet och människan går inte att äga, den kan bara användas mer eller mindre klokt. Det är för mig en central metafysisk utgångspunkt. Undersökningen om kultur tar sin utgångspunkt i det tanken, och det är också målet för sökandet. Inte att komma till vägs ände, det definitiva svar som inte existerar i världen, bara i människans fantasi, utan att ständigt befinna sig i rörelse, sökande. Det så jag förstår och tar till mig Deleuze och Guattaris nomadologiska ansats, som adresserar metafysiken på ett utmanande och vishetsfrämjande sätt.

Förändring är viktig för att förstå postulatet om att det inte finns någon yttersta princip, inget Svar. Och om Bergsons förståelse och användning av förändring skriver Aarnes följande.

Med sin betoning på förändringen är Bergsons filosofi ingen identitetsfilosofi, det vill säga en filosofi där det Samma ges prioritet före det Andra. Bergsons målsättning var inte att återföra allt till det Samma och föra in det i vetandets register. För honom var det inte heller filosofins avsikt att dela in det varande i art och släkte för att få översikt och herravälde. Därför manade han till varsamhet i fråga om att använda begrepp, för begrepp är skarpa och kan skada. Det högsta var för honom det som befann sig bortom art och släkte, det individuellas outgrundliga leende ...

I tidens ström står det Samma ständigt under Olikhetens förvandling. Vetande var för Bergson sekundärt i förhållande till sympati och hängivelse. Det var inte heller jagmedvetandet som vad det högsta, utan med-levande, med-känsla, med-varande.

Världen är här synonym med förändring, ständigt upprepad förändring. Ordning och varande kräver energi och aktivitet, eftersom allt rör sig. Det ser inte så ut, men det är en sinnenas missuppfattning. Förändring och tillblivelse, det är vad världen kännetecknas av. Därför kan svaret aldrig preciseras exakt, bara approximativt. Är det inte vad kvantmekaniken och svängande strängteorin lär oss, att allt rör sig? Jag kan ha fel här, om fysikens tankevärd vet jag väldigt lite, men det lilla jag vet harmonierar med det som står ovan om metafysiken.

Det leder mig till tanken om att fysik och metafysik är två sidor av samma sak, ett resultat av Aristoteles organisering av sitt bibliotek, snarare än en sann beskrivning av förhållandena i världen. Såväl materien (allt fysiskt i världen) som anden (allt icke-fysiskt) befinner sig i rörelse. Universum saknar gräns och följaktligen finns ingen yttersta princip för något, bara tillblivelse, rörelse och förändring. Naturlagar, precis som kulturella mönster är just det, regelbundenheter och ordningsprinciper, inga absoluta sanningar. Allt blir, fysiskt såväl som metafysiskt.

Aarnes lyfter fram ytterligare ett citat som fångar en viktig och inspirerande aspekt av Bergsons tänkande. Han skriver att

Sann tänkare är för Bergson inte den som ständigt slungar fram nya infall, utan den som förstår att bära det tänkta med sig och hålla det samman med det aktuella tänkandet under ständigt pågående korrigering.

Det citatet fångar för mig vad (kultur)vetenskap är för något. Kontinuerligt sökande efter förståelse för alla de sammanhang inom vilka människor ingår i, utan att på förhand bestämma vad som är vad och vad skall räknas och hur det skall bedömas. Inget värde, ingen kunskap, är beständig och bär på en egen betydelse skild från det sammanhang inom vilket den ingår. Allt beror på sammanhang. Svaret finns alltså varken hos människan eller hos omgivningen, det finns någonstans mellan dessa enheter.

Metafysiken, åtminstone den som jag är intresserad av, ger inga svar. Metafysikens viktigaste uppgift är att skapa verktyg för att undersöka världen med hjälp av. Och metafysikerns uppdrag är att ständigt söka svar. Vetenskapen befinner sig i rörelse. Likt metallurgen som Deleuze och Guattari talar in i Traktat om krigsmaskinen, är det en hantverkare som följer malmen dit den tar honom och som omformar materien i enlighet med kulturens kraft.

Kulturvetenskap ger inga svar, den söker insikt, användbara redskap att förstå människans värld med hjälp av. Målet är inte kunskap, det är sökande efter vishet!

Människans kännetecken, gränser och konsekvenser

2012-02-13T07:47:00.000+01:00

Dagens Under Strecket handlar om människor, maskiner och posthumanism. Utgångspunkten för artikeln är TV-serien Äkta människor, som jag tyvärr inte haft möjlighet att följa. Inte av ointresse, utan av en hel massa andra skäl. Frågan om och synen på såväl människor, maskiner och intelligens som den posthumanistiska teoribildningen upptar en stor del av min vakna tid. Jag brukar presentera mig som humanist, men det handlar inte om att sjunga människans lov eller om att bevaka människans rättigheter eller något sådant. Mitt vetenskapliga intresse rör kultur, och det handlar som jag ser på saken om interaktion mellan en lång rad olika komponenter varav människokroppar är en i raden.

Begreppet människa är intressant att undersöka, för det är på inget sätt självklart. Och just den aspekten utgör temat i understreckaren. Vad innebär det att vara människa? Vad är en maskin? Och var går gränsen mellan det ena och det andra? Det är frågor som hör hemma inom humaniora. Humanistisk forskning kan och får inte ducka för dessa ämnen. Ett ensidigt fokus uteslutande på människor av kött och blod är inte bara olyckligt, det är ignorant och ovetenskapligt. Det vore att bortse från centrala aspekter av människoblivandet. Och forskning som på förhand är avgjord, det är inte forskning.

Betänk att skriftspråket inte var det första verktyget som människan begagnade, och redan där har gränsen mellan människan och hennes omgivning luckrats upp. Sokrates var om jag inte är helt fel ute en humanist som vägrade begagna skriftspråket. Han menade att det skulle förflacka den mänskliga förmågan att minnas om den egenskapen förlades utanför människokroppen. Inte för inte har han kallats den siste humanisten. Och det var för väldans många år sedan han fick det epitetet. Detta är viktigt att ha i åminnelse, för det handlar så klart om synen på vad det innebär att vara människa och om var gränsen för det mänskliga går.

Den posthumanistiska teoribildningen handlar om att undersöka denna fråga, förutsättningslöst. Forskningen handlar inte om att bejaka den teknologiska utvecklingen (vilket TV-serien Äkta människor handlar om), om hoten och möjligheterna med nya och intelligentare maskiner. Forskningen handlar heller inte om människans förmåga till utveckling och förbättring. Posthumanism är ingen politisk rörelse med någon agenda, det är ett forskningsfält som undersöker mänsklig interaktion utan att på förhand definiera vad det skulle kunna vara. Det handlar om människor, det är forskningens minsta gemensamma nämnare. Och resultatet av forskningen är tänkt att hjälpa människor att förstå sin roll i världens och samhällets tillblivelse. Därför är den organisatoriskt placerad inom humaniora.

Två spår nämns i artikeln, utvecklingen av intelligenta maskiner, och arbetet med att förbättra människans förutsättningar. Båda är intressanta. Det ena handlar som sagt om maskinutvecklingen och den stora frågan inom det området är om singularitetens (som jag skrivit om i en tidigare bloggpost) realitet eller omöjlighet. Kommer den tekniska utvecklingen att nå den punkt där maskinernas kapacitet överstiger människans biologiska intelligensförmåga, och kommer maskinerna då att ta över? Det andra spåret handlar om forskningen kring människoförbättring. Fredrik Svenaeus skriver följande.

Det som är avgörande för om dagens ingrepp är av godo eller ondo för oss är inte ambitionen och försöken att förbättra människan i sig, utan vilka egenskaper förbättringarna kan tänkas leda till, och vilka som bestämmer över dem. Så länge det är föräldrar och inte staten som fattar beslut om sina barn och de förhöjda egenskaperna är de individuella barnen tillgodo är det ingen fara, argumenterade Agar, så låt oss understödja ”liberal enhancement” och försöka göra formerna för den så säkra och rättvisa som möjligt.

Nicholas Agar, som nämns i citatet, ställer frågan: "bör vi eftersträva att bli posthumana"? Och Svenaeus svarar insiktsfullt att,

Exakt var och hur övergången från en människa till en postmänniska skall lokaliseras är en svår fråga. Det kan inte bara vara frågan om ett biologiskt artbegrepp (också det är för övrigt löst i kanterna) eftersom vi intresserar oss för (post)människan i meningen av vad hon är, vill och kan göra. Agar argumenterar för att vi inte bör eftersträva en utveckling där vi lämnar de begränsningar som vår biologiska konstitution för närvarande förser oss med bakom oss. Mänskliga värden är beroende av att vi föds, åldras och dör på ungefär det sätt som är fallet för närvarande, eftersom de känslor och tankar som vi har om vad som är värt att leva för har sin rot i hur vår kropp förser oss med naturliga begränsningar och inriktningar.

Kurzweils människomaskiner kommer inte att kunna känna de känslor som vi gör eftersom de saknar vår typ av kroppslighet och de Greys varelser som inte längre åldras kommer att leva i en ständig oro för att något skall gå fel med deras kroppar. Om du kan leva i hundratals år förutsatt att du inte drabbas av olyckor eller påfrestande infektioner är det inte värt att ta risken att gå ut och träffa andra. Du blir kvar framför datorn där du kopplar upp dig tillsammans med andra som uppnått det som de Grey kallar LEV (longevity escape velocity).

Den typen av frågor menar jag är humanioras huvuduppdrag att forska kring. Det finns inga givna svar på vad som kommer att hända, om än det ena, än det andra. Men just därför. Att överlämna frågan, antigen till teknikentusiasterna som vill bygga hubotar, eller till företrädarna för human enhancement-rörelsen, vore djupt olyckligt. Men är vad humanister gör, om de väljer att uteslutande intressera sig för människor av kött och blod.

Människan blir till och genom kommunikation, genom att ingå i olika sammanhang. Människa är inget entydigt begrepp, vilket resten av bloggposten handlar om. Följande tankar sattes på pränt för snart ett år sedan, när jag låg på Östra Sjukhusets hjärtavdelning. Där och då funderade jag intensivt på vad det är som gör en människa till en människa och hur det begreppet ska förstås.

När ens kropp inte fixar det den brukat. När man tvingas inse att en kontrollfunktion som man tagit för given inte går att lita på. Då förändras livet, på ett fundamentalt sätt. Inser det, sakta. Sedan man behöll mig på akuten för tre veckor sedan är inget sig likt. Ändå har ingenting förändrats.

Fram till för tre veckor sedan levde jag i förvissningen att kroppen, min biologi, kunde styras av mitt intellekt. Upplevelsen jag levde i och med var att det gick att kontrollera utfallet av mitt vara, resultatet av blivandet. Att det räckte att planera in vila, men att det gick att prioritera andra självpåtagna såväl som tvingande, uppdrag.

Det går inte längre att handla så. Kroppen har sagt ifrån. Och det kräver reflektion. Vill ta vara på upplevelsen för att inte falla tillbaka i mönstret som förpassade mig till akuten och Östras hjärtavdelning.

Uppenbart är att jag inte är en enhet. Det har blivit påtagligt att jag är ett assemblage, ett sammansatt fenomen. Jag består av ett skelett, det är den materiella struktur som resten byggs kring. Skelettet sätter lika många gränser som det öppnar möjligheter för assemblaget. Skelettet, det lärde jag mig när jag hälsoundersöktes, har pressats samman sedan jag mättes senast. Jag är inte längre 189 centimeter, utan snarare 187. Det kan ingen vilja i världen ändra på!

På skelettet finns en biologi. Muskler, blodådrar, nervtrådar och hår, naglar och tänder. Allt för att helheten skall kunna fungera på det sätt som vi människor har vant oss vid att just mänskliga kroppar skall fungera.

Allt detta består av mänskligt DNA, men för att kunna smälta maten. För att kroppen skall kunna tillgodogöra sig den näring som finns i maten, för att den skall kunna tas upp av biologin, krävs främmande element. Bakterier och mikrober som inte består av mänskligt DNA. Det är en ansenlig massa som som kroppen bär på som inte utgörs av kroppsegna substanser. Allt för att helheten skall kunna fungera på ett sådant sätt att den inte gör något väsen av sig.

Till detta måste läggas substanser som kroppens biologi själv producerar, så som galla, insulin, saltsyra och hormoner. Delvis är produktionen av vissa av dessa substanser, vilka alla är nödvändiga, styrda av något som i brist på ett bättre ord kan omnämnas i termer av ett slag vilja. De är i alla fall inte autonoma, som blodtrycket eller hjärtats (normala) slag.

Men för att fungera som människa. För att erkännas och kännas igen som människa krävs en hel rad med andra saker som inte har något med biologi att göra. Kläder, för att bara nämna ett exempel på något som vi tar för givet. Kläder behövs, annars ses man inte som människa. Den som tvivlar kan försöka sig på att gå till jobbet en dag utan kläder. Det blir då uppenbart att kläder, hur kroppsoegna de än är, utgör en central del av assemblaget människa.

Datorer, telefoner, pennor och så vidare. Det är bara fantasin (och så klart sammanhanget och tillfället) som sätter gränsen för vad som kan räknas till nödvändiga delar av assemblaget människan. Glasögon, pacemakers, blindkäppar och hörapparater, et cetera, et cetera. Idag och i en västerländsk kontext behövs fler delar än i 1800-talets bondegemenskap, för att kunna fungera och kännas igen som människa.

Individen är emellertid inte ensam. Till mänsklighetens kännetecken hör att man sluter sig samman med andra människor. Och för att detta skall vara möjligt rent praktiskt krävs teknologier som möjliggör kommunikation. Språk, talat och skrivet, till exempel. Och idag krävs dessutom telefoner, datorer och en utbyggd infrastruktur för att människan skall kunna människa, det vill säga verka i världen som just människor. Människor är inte djur som bekant.

Och, efter ett glas vin och en öl, på puben innan tåget mot Stockholm, måste, till ovanstående lista av objekt tillhöriga assemblaget människan läggas, kroppsoegna substanser som används medvetet för att skaffa sig respit från tillvarons krav och sammanhangens måsten.

Allt detta, tillsammans med andra, mänskliga assemblage, är vad som krävs för att jag skall kunna människa. Verka i världen, som människa. Och det är dessa aspekter, allt ovanstående (och mer därtill) som givit upphov till konsekvensen att jag måste se över mitt liv.

Och att göra sig medveten om att det är helheten, sammanhanget som ger upphov till och samtidigt sätter gränserna för och anger villkoren för, mig. Det är min strategi för överlevnad på sikt. Arbetet med att sätta sig in i och förstå detta, det hjälper mig att inse begränsningarna jag har att förhålla mig till, men även möjligheterna.

Posthumanismen är en humanism!

Metafysik?

2012-02-12T10:04:00.007+01:00

Metafysik. Oj vad jag har funderat kring det begreppet genom åren. Förstår så klart grunderna och kan hjälpligt följa med i en diskussion kring ämnet. Skulle nog kunna ge sken av att jag förstår också, om nöden kräver. Men det är inte vad jag söker i livet, tillfällen och sammanhang där jag får rätt och möts av respekt. Vad jag söker är vishet och förståelse för verklighetens grundläggande natur. Belöning nog är insikt. Har aldrig varit rädd för att blotta min okunskap. Inte för att jag är modig, eller så. Den egenheten bottnar i ett fundamentalt dåligt självförtroende. Och då är det bättre att inte ge sken av att man kan mer än man kan, ibland är det till och med bättre att få det att se ut som man kan mindre. Det var länge min livsstrategi. Den tog mig ända fram till och genom disputationen. Sedan kom jag till en organisation där det fanns förväntningar på mig, och då insåg jag att det inte var hållbart längre att ducka och glida undan. Än mindre håller det nu, när jag är Docent. Dags att sticka ut hakan lite. Det var så jag tänkte, för drygt ett år sedan, när jag började blogga på allvar. Dags att betala tillbaka. Återföra kunskapen som ansamlats och bearbetats inom mig genom åren.

Nu var det dock inte om självförtroende jag ville skriva, det var om metafysik. Ville bara inleda med några ord om att detta inte är på något sätt självklart. Det är heller inget jag känner mig speciellt säker på, men jag vill som etiketten för inslaget säger, tänka högt. Här, om metafysik, som handlar om allt det som ligger bortom fysikens område. Verklighetens grundläggande natur. Världens uttryck, dess form. Transcendens.

”Metafysiken söker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande”, läser jag på Wikipedia. Resonemanget fortsätter,

Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska, men detta är inte en tillräcklig definition. Från att ursprungligen ha varit ett mer väldefinierat ämne - som kan sägas ha haft "varande i sig" eller "första orsaker" som sitt studieämne - har det idag kommit att inkludera frågor som exempelvis viljans frihet, som förr inte skulle ha betraktats som en metafysisk fråga. Andra frågor som har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet. Denna utveckling av ämnet har gjort att det idag är mycket svårdefinierat.

Svårdefinierat, indeed! Kant nämns lite längre fram, och honom har jag ju varit och nosat på tidigare. Tror jag börjar där. Detta är ingen begreppshistorik, eller ens en definition. Jag tänker bara högt, för vad det är värt. Är du hjälpt av detta, men så bra då, var så god. Om inte, ja då finns det ju väldigt mycket annat att läsa på nätet. Åter till Kant, och Wikipedia,

I samband med Immanuel Kants filosofi utvecklades en deskriptiv syn på metafysiken. Kant ansåg att vi inte kan nå åt tinget i sig. Med andra ord, den objektiva verkligheten är för oss oåtkomlig. Han menade att vi ständigt bär på ett par begreppsliga glasögon som tolkar världen på ett speciellt sätt. En konsekvens av detta var att Kant skilde mellan transcendent metafysik och sin egna kritiska metafysik. Där den transcendenta metafysiken ämnade beskriva världen såsom den faktiskt är oberoende av oss, ville Kant inrikta studiet på våra egna begreppsliga ramar som tolkade världen åt oss.

Och där hittade jag något att ta min utgångspunkt i. Metafysiken som jag är intresserad av handlar inte om världen som den faktiskt är. Sådana kunskapsanspråk är allt för stora, och allt för vidöppna för maktanspråk hos den som tar dem i sin famn. Hur kontrollerar man utsagor om ”världen såsom den faktiskt är”? Var finns den juridiskt vetenskapliga instans där sådana tvister avgörs? Nej, det är inte en framkomlig väg. Bättre att rikta intresset mot människans uppfattningar om och begrepp för att förstå, världen, så som den är.

Kultur är ett sådant område. Kultur är metafysik. Kan det fungera tro, som ett verktyg för att fördjupa förståelsen för både metafysiken och kultur? Kulturen är den plats där kontakt med verkligheten upprättas. Det ligger något i det som gör det mödan värd att jobba vidare med. Aristotelse, läser jag, kategoriserade entiteterna som världen består av. Tio kategorier nämns. Sedan ser jag att Kant presenterande en liknande uppdelning, byggd kring tolv kategorier indelade i fyra grupper. Även Peirce, Husserl och andra tänkare har gripit sig an problemet på liknande sätt. Handlar det om kategorisering av världen, då känns det inte lika intressant längre. Det sysslade man med inom Etnologin under 1950-talet, i arbetet med mastodontverket: Atlas över svensk fokkultur. En återvändsgränd inom kulturforskningen, om än ett imponerande projekt. Kategorisering bär också på maktanspråk, vilket striden om det rätta sättet att dela upp och ordna världen visar med all önskvärd tydlighet.

Fri vilja nämns i artikeln på Wikipedia. Är den möjlig i en värld som är bestämd? Här hänger jag inte riktigt med, men jag får associationer till Deleuze (som jag får för mig adresserar denna aspekt av metafysiken) och hans tankar om en värld utan original, präglad av upprepad skillnad. En värld stadd i icke-linjär tillblivelse. En sådan förklaring av världen, en sådan metafysik, behöver inte förklara fenomenet fri vilja, det är en konsekvens av världens blivande. Världen är inget, om man ser på saken på det sättet, är inte det en metafysik? Det vill jag minnas att Deleuze menar.

Deleuze filosofi handlar om verklighetens grundläggande natur. Om kultur, om man vill använda honom på det sättet. Han ser blivande och konsekvenser och då är allt annat av underordnad betydelse. Det som fungerar, det fungerar och behöver inte förklaras. Förklaringsmomentet, kravet på att det inte bara ska fungera utan även kunna förklaras, öppnar upp för maktanspråk. Kan du inte förklara, då är det du talar om inte vetenskap. Utan förklaring lyssnar ingen, även om det fungerar. Det är precis vad som drabbar kulturforskningen inom nuvarande kunskapsregim. Vetenskap, så som den definieras idag, kräver förklaring. Men om det man undersöker inte kan förklaras, för att det är föränderligt till sin natur. Kultur är det. Föränderligt till sin natur. Hur gör man då? Följer man kartan, eller orienterar man sig efter bästa förmåga i terrängen där man oundvikligen lever sitt liv? Jag vet vad jag väljer. Hur gör du?

Metafysiken har fått utstå kritik, många gånger stark kritik. Mycket beroende på att det har ansetts handla om sådant som finns bortom det gripbara. Bortom fysiken. Men en sådan anklagelse blir bara giltig om det är ställt bortom varje rimligt tvivel att fysiken är enda vägen till kunskap, och om det fysiken undersöker är det enda som är värt att undersöka. Bara för att kultur är något som ligger bortom det konkreta, är något som inte går att räkna på eller går att fånga och mäta, väga, betyder inte att det inte finns. Alla som kommit till ett nytt sammanhang har oundvikligen fått känna på kulturens konsekvenser. Kvinnan som var lättklädd och genade genom parken hem, och som utsattes för sexuella övergrepp och sedan ifrågasattes i rätten, med hänvisning till sin klädsel. Den typen av konsekvenser är ett resultat av kultur.

Kultur gör skillnad, alltså finns den. Kulturen kan förstås som ett slags aktör. Och med en sådan definition går den att undersöka, med sådana verktyg blir den möjlig att upptäcka. Dess verkan är konkret och den går att iaktta. Däremot går kultur inte att räkna på, den är inte som gravitationen (som också är något som finns men som bara går att studera med ledning av konsekvenserna den ger upphov till) oföränderlig. Kultur är oförutsägbar, det medges. Men det är bara ett problem om man bara kan hantera det förutsägbara.

Kulturforskning, det upptäcker jag, kommen så här långt i mitt tankearbete, kan hämta mycket inspiration från metafysiken. Den handlar om metafysik. Kulturforskningen söker (med betoning på verbet SÖKER) svar på frågan om verklighetens grundläggande natur. Och man söker svar förutsättningslöst, utan att på förhand utgå från någon mall som bestämmer vilket svar man ska komma fram till. Betoningen på sökandet, i kombination med intresset för verklighetens yttersta natur, är vad som gör att jag vill se kulturforskningen som en del av metafysiken. Med reservationen att forskningen bedrivs utan ambition att hitta några definitiva svar. Undersökningsobjektet är som sagt föränderligt och gäckande till sin natur. Och det ligger BORTOM fysiken.

Vet inte om läsaren som följt mig ända hit har blivit klokare, men jag känner mig lite mer upplyst. Lite säkrare på vad jag talar om och tänker kring. Och jag förstår nu bättre varför det ofta är så svårt att resonera med fysiker. Vi talar lätt förbi varandra, för vi rör oss i olika dimensioner av universum, vi lägger vikt vid olika saker och aspekter. Förstår vi detta, ja då ökar chanserna till att vi på sikt skall kunna utbyta tankar och erfarenheter. Vi vill ju förstå. Det är ju vad forskning handlar om. Förstå den värld vi lever i. Förståelse för varandras olikheter och ömsesidig respekt, det är vägen fram. Det kan leda till (men är ingen garant för) ett långsiktigt hållbart samhälle.

P.S.
Kan inte undanhålla läsaren den uppsats jag hittade på nätet, på temat kultur och metafysik (och lite sex).

Samhällets omvända evolution

2012-02-11T08:17:00.002+01:00

Har varit lite upptagen av evolution denna vecka. Det har varit den bärande tankefiguren. Märker det när jag ser tillbaka på det som blev skrivet. Gillar tanken på evolution. Ser det som ett fruktbart verktyg, inte bara för att förstå naturen och biologin. Även kunskap och lärande är fruktbart att tänka på i termer av evolution. Det handlar om att värna vikten av mångfald och om att se värdet av kreativitet, men det handlar också och lika mycket om att se kontextens betydelsen, sammanhangets roll för utfallet av processen.

Flyktlinjer heter flyktlinjer för att det är en plats där idéer, mer eller mindre genomtänkta tankar och rena hugskott kastas ut i ett slags kritiskt granskande kontext. Genom att texterna läses och kommenteras går det, i efterhand att se vad som fungerar och vad som var mindre bra (just då i alla fall). Det är så jag ser på min blogg, som en plats för evolutionär utveckling av idéer, Idéer, tankar och verktyg som kan användas för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är visionen med Flyktlinjer.

Därför är det med sorg och förfäran jag ser hur samhällsprocessen fortskrider enligt helt andra regler. Ett slags omvänd evolution kan sägas karaktärisera dagens styrning av den kontext inom vilken vi alla är hänvisade att leva och verka. Ska i dagens bloggpost försöka förklara vad jag menar, för jag förstår att det inte är självklart att alla hänger med.

Med omvänd evolution menar jag att vi har skapat ett samhällsmaskineri där det naturliga urvalet, evolutionens grundprincip, har satts ur spel. Det talas om konkurrens (se tidigare bloggpost), men i själva verket handlar det om en socialdarwinism där den starke vinner, den snabbaste segrar och den med mest pengar har de bästa förutsättningarna. I sken av att det är förutsättningarna för en rättvis tävlan lanseras handlingsplaner och stiftas nya lagar. Det talas om politik och om kunskap som att det är objektiva processer där den bäst lämpade gallrats fram. I själva verket är det tvärt om.

Det är inte den bäst lämpade, eller optimala av lösningar som tillåts växa och som används. Det system vi skapat för att hantera samhällsprocessen går ut på att bara se och ta tillvara de idéer, tankar och verktyg som ligger i linje med den rådande synen på sanning. Det är vad jag menar med omvänd evolution. Först bestäms vad som är sant och riktigt, viktig och önskvärt, sedan väljer man ut idéer och tankar som ligger i linje med det man redan visste. Det ser ut som evolution, som öppen och förutsättningslös tävlan för det allmännas bästa. Men spelet är avgjort på förhand.

Detta gör att bara den kunskap som visar att det man visste på förhand är sant och riktigt accepteras som sann och riktig kunskap. Bara de vetenskapsdiscipliner som levererar den kunskap som beställts av makten kan räkna med fortsatta medel. Vi är därför och på detta sätt på god väg att skapa ett samhälle som stagnerar. Ett dött samhälle utan nya impulser. Ett samhälle som smeker sina medborgare medhårs. Ett samhälle där det bara finns utrymme för en, den rätta åsikten (om vad det än är man talar om).

Monokulturers förföriska glans och dess gigantiska risker, det handlade gårdagens bloggpost om. Här finns förklaringen till att det har kunnat gå så långt som det har kunnat gå. Vi är på god väg att montera ner själva det fundament som samhället vilar och som byggt upp med hjälp av blod, svett och tårar från tidigare generationer. Vi går med öppna ögon rakt in i lejonets gap, skulle man kunna säga. Anföra av major Jan Björklund, som har gjort det till sin livsuppgift att avskaffa mångfalden inom akademin.

Tron på konkurrensens saliggörande verkan, överallt, är livsfarlig. Inte för att den på något sätt är ond i sig, utan för att den är den enda vägen som erbjuds i dagens samhälle. Samhällen där alla marscherar i takt mot samma mål, det har testats förut. Det vill ingen se igen. Men bara för att dagens ledare är kort samt saknar snedlugg och mustasch, och bara för att ideologin inte bär brunskjorta, betyder inte att det är ofarligt att marschera.

Mångfald, i ord och handling, transparens och en öppen, förutsättningslös och kritisk samhällsdebatt, det är vägen som leder till hållbarhet. Skälet för det är att ingen vet vad som väntar oss i framtiden. Vi behöver därför hålla alla möjligheter öppna.

Är jag ensam om att se detta, och tänka i dessa banor?

Orsak - verkan? Vem kan veta?

2012-02-10T13:48:00.000+01:00

Skrev för ett tag sedan här, om ny forskning som visade att kvinnor som ofta och länge går i höhklackat riskerar att skada sina fötter. Att problemet var större och allvarligare än man tidigare trott. Och jag gjorde då en poäng av att kultur som är något icke-materiellt ofta ger upphov till konkreta konsekvenser. Tycker också man kan fråga sig om det verkligen behövs naturvetenskapligt, fysiologisk forskning för att få kunskap om vad som händer när man går i obekväma skor. Varför inte lita på människors egna erfarenheter och på det sättet frigöra forskningsresurser till något mer angeläget.

Idag läser jag i DN, att konsumtion av fet mat riskerar att krympa hjärnan. Men jag läser också att forskarna som sökt denna kunskap säger att,

– Även om vi i vår forskning inte kan säga om fetma orsakar eller är en konsekvens av minskad hjärnvolym rekommenderar vi att du tänker på vad du äter, eftersom inte bara midjemåttet påverkas utan även din hjärnvolym, säger Samantha Brooks, forskare vid institutionen för neurovetenskap.

Jaha, på vilket sätt gör detta oss då klokare, kan man undra? Att fet mat är skadligt, det visste vi ju. Och nu vet vi alltså att det fortfarande är skadligt. Men vi vet också att forskarna inte kan säga om det är en orsak eller en verkan av fet mat.

Är all kunskap bra och användbar? Ibland låter det som om naturvetenskapen närande och kulturvetenskapen är tärande, och att det är en sanning. Men om man ser till vad vi får ut av varje satsad krona på olika typer av forskning är jag inte säker på att den kalkylen håller. Mer av samma kunskap som man redan har, är det väl investerade forskningspengar?

Behöver vi veta, än en gång och även från neurovetenskapen att fet mat kan vara skadlig? Och blir rekommendationen bättre om den uttalas av en neurolog, än en kulturvetare eller hälsovetare? Är det inte så att vi behöver olika typer av froskning, som belyser tillvaron och verkligheten från olika håll?

Jag ser ett värde i fler gränsöverskridande samarbeten och jag tror att tvärvetenskaplig forskning. Men inte vilken sådan forskning som helst. Den måste planeras på ett speciellt sätt. Och här kommer en tanke om hur det arbetet kan se ut. Man borde samtala mycket mer än man gör.Samtal är helt enkelt en lysande plattform för processuella och förutsättningslöst utformade, gemensamma handlingsstrategier.

Det vanliga är annars att man startar ett diskussionsforum eller inleder en förhandling när ett problem skall lösas. Allt för ofta och allt för snabbt brukar emellertid dessa fyllas av krav och förväntningar på snabba och konkreta resultat. Problemet med många diskussioner som förs och frågor som ställs inom såväl samhället som akademin är att själva dess konfiguration stänger in och begränsar. Frågandet i sig reglerar helt enkelt möjligheten att svara. Det handlar i de flesta fall inte alls om illvilja hos den som ställer frågan eller den som efterlyser diskussion. Snarare bör man förstå det som en egenskap som ligger inbäddad i själva frågandet och diskussionsforumet som sådant. Ett sätt att förstå detta på är att betrakta det som ett resultat av ohejdad vana och på att just sådana aspekter är svåra att uppmärksamma. Frågandet och konventionella diskussionsforum är helt enkelt fyllda av regler och förväntningar som måste uppfyllas för att det som händer där ska bli meningsfullt.

Inte sällan är det så att man samlas till diskussion just för att lösa ett specifikt problem. Men tvärvetenskapen jag har i åtanke får inte uppfattas som en metod för att lösa konkreta problem, en gång för alla så att parterna sedan kan återgå till sin respektive vardag. Tvärvetenskapen jag vill se är en process som för att bli fruktbar måste få verka över tid. Och då kan samtalet fungera som modell och strävansmål. Så fort man märker att samtalet inte längre är förutsättningslöst utan har övergått till en diskussion där territorium bevakas och där makt utövas, då kan man göra paus och börja om.

Inflationsspöket, ekonomiska monokulturer och samhällets behov av en lite mer fiberrik kost

2012-02-10T07:28:00.001+01:00

Är jag ensam om att ha lagt märke till ekonomins kolonisering av allt fler områden och aspekter av samhället, kulturen och mänskligt liv? Nej, det är jag inte. Det visar ett svep över dagens tidningar (här, här och här). Vi är många som ser, som tänker och som reagerar. Skönt. Det betyder att det finns hopp. Är vi många som ser och som reagerar ökar chanserna till att ekonomiseringens negativa konsekvenser kan uppmärksammas och motas i grind. Dagens bloggpost handlar om en sådan konsekvens, en fara. Faran med att mata samhällsmaskineriet med socker, snabba kolhydrater och tomma kalorier.

Ekonomiseringen sprider sig alltså. Märkligt vore det annars, med tanke på att ledordet i politiken är konkurrens. Konkurrens är bra, det är man överens om över hela det politiska spektrat. I princip är det så. Jag ser inget riktigt trovärdigt alternativ i debatten. Kritik, absolut. Vänsterpartiet och Miljöpartiet kämpar hårt mot marknadskrafternas verkan mot samhällskroppen och det allmänna som byggts upp genom många generationers hårt arbete. Tyvärr handlar politik idag lite för mycket om retorik, delvis som ett resultat av att medierna sätter en stor del av agendan.

Vad gör denna ensidiga betoning på konkurrens, med oss och med den kontext vi lever i? Är det möjligt att driva ett samhälle med hjälp av och utifrån en och en enda metod? Monokulturer har många fördelar, men också sina risker. Och riskerna är stora för den som lägger alla sina ägg i en och samma korg. Priset man betalar för att kunna håva in vinsten är högt. Men är det inte just detta vi håller på att göra idag? Satsa allt vi äger, allt vi har, på ett och ett enda kort? Konkurrens är den allenarådande (slentrianmässiga) lösningen på allt. Utbildning, forskning, sjukvård och så vidare. Sedan kommunismen försvann som reellt alternativ har marknadskrafterna, med benägen hjälp av politiker, fått sprida sig. Det är den enda vägens politik, så till den milda grad att den inte längre ens uppfattas som politik.

Det stora spöket. Hotet som politikerna och nationalekonomin fokuserar och ständigt jobbar med, är inflationen. Den som hade del i romarrikets fall, och som fick ner Tyskland på knä i mellankrigstiden och därigenom banade väg för nazismen. Inflationsspöket skrämmer och kan få politiker att utsätta befolkningen för mycket. Inflationsbekämpande åtgärder är följaktligen en besk men ofta ordinerad medicin idag. Som det verkar har man hittat den rätta dosen, patienterna överlever i allt högre grad. Då är väl allt gott och väl? Inget kunde vara mer fel!

Eftersom man lyckats bemästra det enda hotet som ansetts finnas sprider sig en känsla av trygghet. Riksbankscheferna viftar med sina trollspön, och nationalekonomerna åker världen runt och hyllas som hjältar. Politikerna lutar sig tillbaka och träffas på toppmöten för att beundra varandra och för att fotograferas tillsammans. Nattmanglingar bjuder man på, mest för att göra skäl för sin lön. Och så offras det ett och annat lamm (Grekland?), för dramatikens skull. Och livet har sin gilla gång i väst. Visst blåser det ibland, men så länge inflationsspöket hålls fjättrat finns inget att oroa sig för.

Skrämmande att se detta ske mitt framför ögonen på en, utan att någon på allvar reagerar. Bara för att det just nu inte finns ett tydligt hot mot samhället kvarstår fakta: Vi lever i en monokultur, vilket betyder att när hotet visar sig då är det för sent att göra något åt det. Multitesistenta bakterier, tänker jag. Som hotar att undanröja skyddet mot allvarliga sjukdomar som idag banaliserats, men som för bara några generationer sedan var en dödlig realitet i vardagen. Vad händer om inflationen hittar nya vägar? Vad händer om ett hot som ingen ens i sin vildaste fantasi kan tänka ut, dyker upp? Vad gör vi då? Finns inget att göra, då. Hamnar vi i den situationen kan allt förändras, snabbt. Är konkurrensen långsiktigt hållbar? Jag tror inte det.

Det finns även andra hot, inom nuvarande system. Ekonomin håller på att bli ett mål i sig. Pengar och ökade vinster, för pengarna och vinsternas skull. Det är ett resultat av marknadskrafternas verkan, en konsekvens av konkurrensens primat i samhället. Att tjäna pengar är många gånger inte ett medel, det är själva målet. Utbildningsområdet är bara ett område där detta visar sig. Kravet på att kurser, skolor och universitet ska gå med vinst sprider sig. Det är målet kunskapen räknar man med skall komma av sig själv. Detta utarmar utbildningssystemet, för bara de kurser som studenterna direkt och enkelt ser ger arbete, mer i lön och pengar i handen, efterfrågas. Den utvecklingen är självorganiserande. Och förloraren, bland annat, är det ämne och den kunskapstradition som jag hämtar verktyg från för att genomföra ovanstående analys.

Pengar är för samhället vad socker är för kroppen. Uppiggande och energigivande på kort sitt, men inget som främjar hälsan på sikt. Lite mer grönsaker och fibrer (och med det menar jag variation. Olika lösningar, med betoning på olika. Och inte bara förförande och spektakulära lösningar. Vissa hot kan bara undanröjas med besk medicin), det är vad som krävs för att utveckla skyddet mot alla de olika hot som världen och dess befolkningar kommer att behöva hantera.

Det hoppas jag inte blir ett famous last word från kulturvetenskapen, innan ämnet tvingades bort från akademin, av marknadskrafterna (vad vet de om kunskap?).

Evolution, och tänkande

2012-02-09T13:41:00.000+01:00

Satte uppenbarligen igång något igår när jag började skriva om lärande. Dammluckorna till något öppnades och nu är det svårt att hindra flödet. Har kommit igång med artikeln, som är dagens huvudfokus, men just därför behöver uppmärksamheten riktas mot något annat. För att artikelns tankar skall få tid att sjunka in. Finner det vilsamt att blogga. Mer konstruktivt, för mig i alla fall, än att spela datorspel. Fortsätter därför på tankarna om lärande, och för dem samman med evolution. Även denna gång använder jag min gamla anteckningsbok. Minnet av det som står där, försöker använda fragmenten av tankar för att bygga vidare på. För att skapa något nytt av det arbete som inleddes av Deleuze. Helt i linje med hans egen syn på sina texter, vilket gäller även för mig. Ta vad du vill och gör något eget av det, och det som inte fungerar, det kan lämnas därhän.

Gillar verkligen tanken på texter som underlag i arbetet med att komma vidare. Och tanken om att lärande är synonymt med tillblivelse, liv. En bok i bokhyllan är värdelös om den inte används. Men böcker kan användas på olika sätt, till exempel för att skaffa makt och inflytande. Böcker kan används för att trycka ner och platta till, om man hävdar att man sitter inne med den rätta tolkningen av texten. Det är förkastligt. Håller med Foucault om att kommentarer och tolkningar kan fungera på det sättet, att de oftast inte tillför ursprungstexten något. Uttolkningar med anspråk på att förklara den sanna betydelsen av ett verk är simuleringar. Meningslösa upprepningar av det samma, för att visa att man kan. För att sola sig i stjärnglansen av den man kommenterar. Deleuze själv värjer sig för den typen av läsningar, som jag förstår saken. Han vill istället att man ska använda hans tankar, konstruktivt för att skapa något eget.

Den typen av läsning som jag är mest intresserad av och finner mest konstruktivt inspirerande, det är en mer simulacraliknande läsning. Ett slags upprepning som har påtagliga likheter med det som upprepas, men också tydliga skillnader. Läsningen av den typen av texter gör att man som läsare tvingas aktivera sig. Det går inte att vara passiv i förhållande till en text som uppvisar dissonanser, som gnisslar och som pockar på uppmärksamhet. Det är vad jag försöker göra här, tvinga läsaren att tänka själv. Här finns ingen ambition att visa hur det är. Jag vill inte mästra, jag vill samtala. Och det tror jag är enklare om jag inte strävar efter perfektion.

Det är mitt sätt att underlätta lärandeprocessen, att skapa en miljö där det går att testa olika lösningar. När man hittar något som fungerar, då lever det sitt eget liv. En flyktlinje är det som fungerar, och som har förmågan att sticka iväg åt ett oväntat håll, av egen kraft. Det var så jag läste Difference and Repetition, och det är så jag läser mina anteckningar nu. Letar inte efter texternas egentliga innebörd, utan söker efter sådant som talar till mig nu, som hjälper mig att komma vidare.

Tankar/idéer är i sin grundform, problem (utan lösning), vilket gör att de bäst förstås som både uttryck för immanens och transcendens, för att knyta an till en tidigare bloggost. Både ock, samtidigt. Det är i sin tur ett anat sätt att definiera muliplicitet, eller på lite klarare svenska: Fler än en, men färre än många. Utsidor på insidan, och insidor på utsidan. Och med det sagt förstår jag vad Rosi Braidotti menar när hon liknar subjektet vid ett slags möbiusband. Jaget som blir till, på både insidan och utsidan, i ett slags evolutionär process i ett sammanhang och där svaret finns på fler än en, men färre än många ställen. Subjektivitet är ett slags problem, utan lösning. En process framdriven av ett ständigt pågående spel mellan fråga-svar, utan början, utan slut.

Början på en multiplicitet, skriver Deleuze, står att finna i mellanrummet. Vad kom först, hönan eller ägget? Det är en klassisk fråga. Ett svar är att båda skapades samtidigt. Det är ingen lösning på problemet, det är en upplösning av det. Genom att förhålla sig på det sättet till problemet slutar det vara ett problem. Liksom lärandet. Vad som krävs är ett öppet sinne, och rörelse. Ägget-Hönan, Hönan-Ägget är rörelse, varken mer eller mindre. Inget kom först och inget kommer efter. Upprepningen av skillnaden är det enda som är intressant. Det enda som betyder något.

Fråga-Svar är ett komplex, ett slags enhet. Det är så jag ser på Deleuze förklaring. Fråga-Svar utgör en central komponent i det moderna tänkandet. Och därför blir det intressant att reflektera över hur man kan gripa sig an komplexet som sådant. Antingen tvingar man isär helheten, klyver atomen, och behandlar den som två separata delar. Vad kom först, frågan eller svaret? Och vad är viktigast? Känns tankemodellen igen. Genuskontrakt? Dikotomisering och hierakisering, makt! Genom att plocka isär något som inte går att plocka isär. Mänskligheten, till exempel är en enhet, är omöjlig utan båda könen. Det handlar inte vem som kom först, eller vem som är mest värd. Båda förutsätter varandra och måste förstås på den nivån. Tillsammans, i mellanrummen, det är där världen, livet, mänskligheten växer fram.

Idéerna, vilket människan kan ses som, liksom kunskap, växer fram i mellanrum, processuellt. Förklaringen, nycken till förståelse för det komplex, den multiplicitet man är intresserad av, står att finna i helheten. Att bryta upp och sönderdela leder inte till svar, bara till förvirring. Det gör bara den som är ute efter makt. Svaret på livets gåta finns varken immanent eller transcendent, det finns i helheten. På in-och-utsidan, och i dess samspel med kontexten.

Tänkande är att likna vid kastandet av en tärning. Deleuze (se t.ex. 2006:209, 2006:253, 1990:164ff) har i en rad olika sammanhang liknat filosoferande vid tärningskastande. Han betonar därmed att tänkande varken primärt eller uteslutande är något som försiggår inuti huvuden på människor utan snarare ska förstås som något som uppstår i möten mellan aktörer, inom ramen för en kontext och att hela detta sammanhang måste beaktas för att man skall kunna förstå hur tänkandet uppstår och förändras.

Alla parter i som är engagerade i en tankeprocess måste ge upp en del av sin autonomi för att tänkandet skall kunna generera användbara lösningar på problemen som adresseras. Detta skulle i utbildningssammanhang kunna, men får absolut inte, betraktas som en pedagogisk modefluga, eller ännu värre en sådan quick fix som många konsulter försöker sälja till företag. Vad jag vill visa med resonemanget är istället att vikten av att man för att lära måste våga beträda en väg som per definition bara till viss del kan vara utstakad. Insatsen kan vid en första anblick tyckas hög, men här finns goda möjligheter att hitta nyckeln till ett lyckligt liv eller ett långsiktigt hållbart samhälle. Förhoppningsvis är det mödan värt att försöka.

Förutsättningen för att kunna utnyttja potentialen som finns hos en sådan förståelse av tänkande och lärande är att man gör sig mottaglig för det nytänkande som är själva utgångspunkten för skapandet av en ny och bättre värld. Det är som sagt av yttersta vikt att parterna ger upp en del av sin autonomi och för att problemen som uppstår överallt skall kunna upplösas. Problem som löses finns per definition kvar. Det är hela försäljningsidén för konsultbranschen, att lösa problem som sedan återkommer tillsammans med behovet av den som kan lösa dem, igen och igen. Upplösta problem återkommer inte, och då behövs heller inga experter. Bara många människor med förmåga till kritiskt tänkande och ett öppet sinne.

Det kanske viktigaste kännetecknet på tänkande och lärande i den mening som här åsyftas är dess karaktär av icke-linjär process. För att kunna omsätta en sådan tanke praktiskt krävs att man ställer upp på följande premisser. För det första måste man acceptera att tillvaron i hög grad styrs av slump, vilket kan vara svårt. Men låt mig säga att jag vet att slump ligger farligt nära ödet och andra metafysiska tankefigurer som inte har något med vad jag här vill säga och visa att göra. Slump är utfallet av tärningskastandet, tänker man så blir det förhoppningsvis lättare att förstå och acceptera. Slumpen illustrerar då att vad som helst av ett begränsat antal möjliga scenarion kommer att realiseras; alltid fler än ett, men färre än många.

Utfallet (av tänkande, lärande, samhället, kultur, livet, världen) går således inte att i detalj reglera, men det går naturligtvis hjälpligt att påverka möjlighetshorisonten som föreligger och ur vilken slumpens utfall genereras.

Det är en liten, men väldigt viktig perspektivförskjutning.

Konkurrens och evolution

2012-02-09T09:37:00.000+01:00

Att jobba hemma är väsensskilt från att ta tåget till Trollhättan och högskolan. Gillar den kontrasten, den omväxlingen. Den hjälper mig att hantera min rastlöshet och gör mig mer effektiv. Fast nu var det länge sedan jag hade tid och möjlighet att arbeta hemma med något slags kontinuitet. Det är svårt att göra något vettigt av en dag här och en dag där. Är emellertid inne i en period nu där det ska finnas förhållandevis många sådana dagar. Känns bra. Får se vad jag kan göra av dem. Dagar utan krav är möjligheter, och det är upp till mig att göra något. Försöker att inte känna någon press.

Tycker om att vakna tidigt. Att glida i kläderna och att smyga ut i köket. Hämta tidningen på vägen. Sätta på kaffet och titta ut på samhället som vaknar. Älskar den stunden. Kaffe, tidning, gott om tid och en hel dag som väntar att fyllas med innehåll. Tidningen ger mig tankeimpulser, ibland fler, ibland färre. Det är en guldgruva och utan den fanns inte Flyktlinjer. Idag dök det upp en tanke i huvudet, som bearbetats under natten. Ett slags svar på bloggposten om lärande. Näringslivsbilagans olika försök att tolka konjunktursignalerna, i kombination med det jag skrev om evolution igår, satte igång något inom mig. Lärande kanske man skulle kunna kalla det. Ska försöka hålla sinnet öppet, och så får vi se vart processen tar mig. Sedan kan jag börja arbetet på artikeln, som också finns där inne och pockar på uppmärksamhet.

Konkurrens. Vad säger uppslagsverken? Wikipedia alltså, vilket fantastiskt verktyg! Där kan man alltid börja, eller man kanske till och med alltid bör börja där, för att se hur man tänker eller kan tänka om det man nu är intresserad av. Det är ingen källa, det är ett verktyg. En avgörande skillnad. Källor påbjuder passivitet och underordning, men ett verktyg uppfordrar och tvingar användaren till aktivitet. Vad står det där om konkurrens?

Konkurrens är ett begrepp som främst används inom ekonomi, biologi, politik och sociologi. Det är en situation som uppstår där det finns ett flertal oberoende och med varandra på något vis tävlande aktörer inom en given sektor. En sådan sektor kan exempelvis utgöras av en ekonomisk marknad, en idrottsgren, eller en biologisk biotop. Konkurrens kan sägas vara en form av urvalsförfarande, där de aktörer som är snabbast/starkast/rikast/mest anpassningsbara och så vidare normalt har de bästa förutsättningarna.

Det var som jag misstänkte. Konkurrens är ett begrepp som hämtar inspiration från evolutionen. "Ett antal oberoende och med varandra tävlande aktörer." Intressant. Vad står det om evolution, på Wikipedia? Oj, det står mycket, men jag fastnar särskilt för detta,

Evolutionsteorin är en av våra mest allomfattande vetenskapliga teorier, och tillämpningar av teorin används inom många områden i samhället[2]. Evolutionsteorin är en övergripande huvudteori som kastar ljus över alla biologiska delvetenskaper, t.ex. genetik, biokemi, fysiologi, beteendevetenskap, etc. Teorin stöds i gengäld av alla dessa delvetenskaper.[3] Det finns också en enorm mängd olika vetenskapsgrenar som såväl tillsammans som var och en för sig bekräftar att en evolution ägt rum och äger rum.[4]

Läser vidare där och hittar följande passage, som jag vill ställa i relation till den sista meningen i citatet om konkurrens. Den finns under en uppräkning av tillämpningar av evolutionsteorin.

Socialdarwinism är en filosofisk/ideologisk inriktning inspirerad av Darwins teorier, men utan stöd i dagens biologiska forskning. Socialdarwinismen sägs ha det naturliga urvalet som förebild för samhällets organisation. Herbert Spencer formulerade de grundläggande tankarna.[9]

"Utan stöd i dagens biologiska forskning." Läs den sista meningen om konkurrens igen, och fundera på ordvalen, dels "snabbast", "starkast", "rikast", dels "mest anpassningsbara". Jag anser att det finns en avgörande skillnad mellan de leden i uppräkningen. Skillnaden handlar om kopplingen mellan evolution och konkurrens. Konkurrens som samhällsmodell uppvisar påfallande likheter med socialdarwinismen. Betänk, under läsningen av fortsättningen här, att denna teori saknar stöd i aktuell naturvetenskaplig forskning. Det är viktigt att ha det i åtanke när vi nu riktar uppmärksamheten mot organiseringen av Sverige.

Vänder mig till en annan guldgruva att ösa ur, ett annat verktyg för att förstå samhället. Riksdagens hemsida. Vad står det där om konkurrens, för det betyder så klart något hur våra ledare tolkar begreppen som sedan ligger till grund för hur samhället organiseras och vilka beslut som tas och strategier som utarbetas. På Näringsdepartementets sida hittar jag följande rubrik.

Konkurrens - ett viktigt medel för ökat välstånd

Konkurrens är ett viktigt medel för att stimulera effektivitet och utveckling. Genom konkurrens skapas väl fungerande marknader, vilket är en förutsättning för ett högre ekonomiskt välstånd.

Annie Lööf är ansvarig minister. Det handlar om en vital del av samhällsbygget som på ett eller annat sätt påverkar oss alla, direkt eller indirekt, och man hänvisar till Prop. 2009/10:218,i texten som fortsätter.

Genom att fler företag kan erbjuda sina varor och tjänster ökar konkurrensen, vilket i längden leder till högre produktivitet. Högre produktivitet gynnar i sin tur konsumenter och företag då det ökar kvaliteten på varor och tjänster samt pressar priserna. Företag och konsumenter får kort sagt mer för pengarna. Dessutom skapas positiva samhällsekonomiska effekter när fler innovativa företag i konkurrens kan utveckla nya produkter och tjänster vilket skapar nya branscher som innebär ökad sysselsättning och ekonomisk tillväxt.

Vägen till ett dynamiskt näringsliv där konkurrenskraftiga och entreprenöriella företag är vinnare går således via en väl fungerande konkurrens. Konkurrenspolitikens uppgift är därför att på bred front vidta konkurrensfrämjande åtgärder som skapar tillväxt.

För att understryka att detta är tankar som verkligen får genomslag och påverkar vardagen för oss alla kan det finnas en poäng med att påpeka att det dessutom finns ett statligt verk som har som uppgift att främja konkurrensen i samhället. På deras hemsida står det att,

Konkurrens stimulerar samtidigt till en bättre användning av samhällets resurser, gör det möjligt för nya företag att komma in på marknaden och stärker de svenska företagens förmåga att hävda sig på internationella marknader.

Saknar stöd i biologisk forskning. Så stod det, och jag kan inte tolka detta som något annat än socialdarwinism. Ett slags varumärkesintrång, för att tala näringslivska. Ett försök att profitera på en ansedd teoretiker. Ingen tvivlar på evolutionen, och därmed blir det svårt att ifrågasätta konkurrensen primat i samhället. Men det finns ingen koppling mellan evolutionsteorin och konkurrens. Det handlar med andra ord om ren politik. Inget fel med det, men för att underlätta samhällsdebatten, vilket ligger i allas intresse, kan man tycka att detta borde kommuniceras tydligare. För allas skull!

Konkurrens är den bärande samhällsideologin, över hela den politiska skalan. I princip, även om det finns varianter och vissa tydliga skillnader, för ingen ifrågasätter på allvar konkurrensen. Den har blivit vårt samhälles hegemoniska tankefigur. Och vi vet ju vem som gynnas av detta, den starke, rike, snabbe. Den mest lämpade, hur var det med den figuren. Det är vad fortsättningen handlar om.

Evolution handlar om, det är dess bärande ide, om två komponenter. Dels delarna som konkurrerar om utrymmet, djuren i naturen, och företagen i samhället, dels om kontexten där kampen om överlevnad utspelar sig, alltså naturen och samhället. Djungelns lag, den starkes rätt, det är ren och rå socialdarwinism och den har som bekant inget stöd i forskningen (i alla fall inte inom biologisk forskning). Den vill ingen heller ha tillbaka, åtminstone inte under det varumärket. Konkurrens låter bättre, och genom att benämna det konkurrens kan man köra på. Men jag menar alltså att det handlar om socialdarwinism.

Evolutionen går inte att styra, det är centralt. Det är en process som lever sitt eget liv, följer sina egna lagar. Självorganisering, det är vad det handlar om. Därför har jag svårt att se hur man ska kunna bygga en hållbar politik på begreppet konkurrens. Politiken ger i en demokratisk rättsstat förutsättningarna, själva den arena på vilken konkurrensen sedan ska verka. Och om det vore så att politiken stod fullkomligt fri från näringslivet, då var det en sant evolutionär process det handlade om. Men som det är nu är det snarare tvärt om. Politiken och näringslivet är två delar av samma sak. Då blir det per automatik socialdarwinism.

Avslutar denna (kanske väl?) långa bloggpost med att se om det går att hitta exempel på detta i dagens nätupplagor av dagstidningarna.

Mötet i Stockholm mellan de nordiska och baltiska länderna och Storbritanien handlar bland annat om hur man ska kunna främja kvinnors möjligheter till makt och inflytande i näringslivet, men det är ju att sätta konkurrensen ur spel, och har inget med evolution att göra (DN).

Jan Björklunds debattartikel i samma tidning är nästan provocerande socialdarwinistisk. Det mest provocerande är att han helt vill sätta konkurrensen ur spel genom att "handplocka forskarstjärnor från utländska lärosäten och ge dem sådana villkor att de lockas hit", alltså göra som kolonialmakterna gjorde i Afrika på 1800-talet. Hjälpa evolutionen på traven. Påskynda processen. Konkurrens inom utbildning är förödande. Lärande är en ömtålig process som hämmas av rå konkurrens. Ett visst mått av tävlan är sund och sporrande för de flesta, men när man måste vinna för att överleva då har man skapat en miljö som är allt annat än kunskapsfrämjande, och då MÅSTE man importera människor som står pall för den miljön. Ofta är det hänsynslösa karriärister som drar vidare på nya äventyr så fort de inte får som de vill. Det gynnar bara företagen, inte Sverige!

Konkurrens och evolution går inte att styra, om det är just konkurrens och evolution man strävar efter i samhällsorganisationen. Det man glömmer är att företagens enda mål är att överleva, och det gör man genom att tjäna pengar. Företagen, med stöd från politiker som går deras ärenden, bryr sig föga om vilka sociala och ekologiska konsekvenser deras strävan efter att förmera kapital leder till. Vattenfall (som det står om i SvD), till exempel, och deras satsningar på kolkraftverk, får avsluta resonemanget.

Konkurrens är inget entydigt gott, det var egentligen bara det jag ville visa på. Detta är inte primärt en politisk bloggpost, men den rör politiksikt relevanta frågor. Den, liksom mitt ämne kulturvetenskap, handlar om förutsättningarna för demokrati, och för långsiktigt hållbar förvaltning av samhällsprocessen.

Några tankar om lärande

2012-02-08T18:41:00.000+01:00

Fortsätter tänka högt om termer och begrepp. Här om lärande.

Befinner mig i ett slags mellanrum, mellan en (som jag uppfattade det synnerligen) lyckad föreläsning och eget författande. Både föreläsande, skrivande och lärande handlar om samma sak. Om bearbetning av kunskap. Om tillägnande och förmedling av insikter, erfarenheter. Att vara lärare är att vara inbegripen i ett slags process. Tillsammans med studenterna lär jag, när jag undervisar. Genom uttalade frågor, rynkade pannor, frustration, protester och via nickande bifall, jubel över insikten om att polletten trillat ner, tacksamhet över hjälp med att förstå. Genom att vara där, i stunden lär jag mig ständigt. Ingen grupp är den andre lik. Varje föreläsning är unik.

Hur förundrad och glad jag än är över att ha det arbete jag har kan och får jag aldrig slå mig till ro. Lärande är en process. Deleuze, min läromästare och inspirationskälla, skriver i boken Difference and Repetition, att lärande är passagen från tillståndet av icke-kunskap, till tillståndet av kunskap. Inget annat. Lärande är skiftet. Lärande är med andra ord inget i sig. Det finns alltså, med detta sätt att se på lärande ingen teknik, ingen pedagogik. Bara detta skifte, från icke-kunskap, till kunskap. Det är vad som upprepas genom livet. Skiftet. Ständigt upprepas skiftet. Det är vad livet handlar om, att befinna sig passagen från icke-kunskap på väg till kunskap.

Kunskap är inget i sig. Kunskap kan inte läggas på hög. Kunskap är en process. Metoder för lärande är meningslösa och tar fokus från det som är viktigt. Kunskap nås genom att röra sig genom livet och tillvaron med ett öppet sinne. Lärdomar finns överallt. Att leva är att vara i passagen, i rörelse. Och ett öppet sinne är det enda verktyg man behöver. Lärare är överflödiga. Lärande är inte en verksamhet begränsad till skolan. Lärande är livet.

Lärande tar plats, händer, i det omedvetna. Det är ingen medveten akt eller teknik. Därför går det inte att stänga av lärandet, lika lite som det går att styra det medvetet, utifrån. Lärande handlar helt enkelt om upprättande av en relation med världen. Ande och natur är en enhet, och passagen mellan dessa båda storheter är skiftet från icke-kunskap till kunskap. Lärande är blivande.

Sanning finns bara i sinnen, är förankrad i sinnet. Sanning är det empiriska resultatet av sinnet, skriver Deleuze. Utan sinnen, ingen sanning. Eller, det var länge sedan jag läste boken nu. Det jag skriver här skriver jag utifrån mina anteckningar. Hittade min anteckningsbok, i mellanrummet mellan förmiddagens föreläsning och kvällens skrivarambitioner. Har alltid svårt att komma igång. Då är det lätt att göra annat. Men detta är egentligen inget annat. Att skriva är att lära, och att skriva om lärande. Vad är skillnaden? Intalar mig i alla fall att det är så.

För att underlätta passagen mellan icke-kunskap och kunskap, kan man aktivt försöka tänka bort allt vad begynnelse heter och är. Genom att vara i processen, i rörelse och tillblivelse. Utan mål, utan mening. Bara på väg. Ständigt. Genom att kasta sig ut, och våga vara i det osäkra, underlättas passagen. Tanken på en begynnelse, en början, ett original försätter den som vill lära i ett tillstånd av passivitet. Begynnelsetanken leder till passivitet. Och den förhindrar lärande.

Passiva studenter ger makt åt läraren, och hindrar samtidigt sitt eget lärande. Men även läraren förvägras härigenom kunskap. Läraren passiviseras också, av passiva studenter. Det kan te sig lockande att träda in i en sal med förundrade åhörare som lydigt antecknar allt man säger. Men det ger inte läraren något tillbaka. Och därmed utarmas innehållet i processen, kvaliteten i lärandet.

Det finns inga original, bara ständigt upprepande av skillnad. Det är lärande. Livet. Upprepad skillnad. Repeterad upplevelse av insikten om människan är och blir till inom ramen för en process mellan ande och natur. Det kan vara skillnad, upprepad skillnad. Och det är lärande.

På Wikipedia står följande, om lärande:

Lärande kan definieras som "varje process som hos levande organismer leder till en varaktig kapacitetsförändring som inte bara beror på glömska, biologisk mognad eller åldrande" [1].

Lärande är för de flesta förknippat med undervisning i skolan och även om de flesta lär sig något i skolan så finns det inget automatiskt samband mellan undervisning och lärande. Lärandet är, enligt ovanstående definition, en generell egenskap hos levande organismer. Lärandet är inte heller nödvändigtvis positivt, utan bör mera ses som en anpassning till tillvaron och dess utmaningar.

Om pedagogik står det bland annat, också på Wikipedia:

Pedagogik är läran om utbildning, framför allt av barn. Ibland avses strategier och tekniker för undervisning; den akademiska termen för detta är dock didaktik. En mer snäv definition av pedagogik är att det är läran om undervisningen i ett sociologiskt eller kulturellt perspektiv, särskilt med avseende på individens och samhällets påverkan på varandra samt utbildningens mål och syfte. Som akademisk disciplin är det ett tvärvetenskapligt ämne som bl a innefattar allmän psykologi, ledarskap, organisationsteori, kunskapsteori, intelligensforskning, filosofi och sociologi. De filosofiska grunderna för utbildning och pedagogik studeras i pedagogikens filosofi.

Har inte tänkt på denna skillnad tidigare. Pedagogik handlar om anspråk på kunskap om lärande, men det har egentligen inget med lärande att göra. Pedagogik är en forskningstradition. Pedagogik handlar om makten över kunskapen om lärande. Ständigt denna makt. Makten är som kunskap, inget man har. Det är konsekvensen av en relation. Makt uppstår i mellanrummen mellan aktörerna som bygger samhället.

Vad kan man lära av detta? Att lärande uppstår överallt, inte bara hos människor och djur. Även teknik lär. Lärandet är en del av livet, är synonymt med livet. Lärande kan med andra ord egentligen inte främjas, bara hindras. Pedagogiken är ett slags hinder. Politiken ett annat. Tanken om att det finns en början, vilken kännetecknas av noll kunskap och ett mål som kännetecknas av full kunskap, och att kunskap är något som kan ackumuleras och läggas på hög. Det är hinder för lärande.

Lärande är inte gott, per se. Lärande är anpassning efter givna förutsättningar. Lärande är evolution och kan aldrig planeras. Allt som krävs är ett öppet sinne. Förstår man det har ett viktigt hinder för lärande undanröjts. Då kan man ta itu med övriga. Det arbetet blir aldrig färdigt. Hindren är inget problem, det är förutsättningen för livet.

Vad man behöver är inte alltid det man vill ha eller höra!

2012-02-08T08:04:00.000+01:00

Är det inte så att all mänsklig tankeförmåga i någon mening rymmer "mytiska" komponenter och att den största faran rentav ligger i ett förnekande eller osynliggörande av detta?

Frågan formuleras av SvD krönikören Jayne Svenungsson (docent i systematisk teologi). Tycker den frågan är oerhört viktig. Har varit inne på den tidigare, i flera bloggposter, och nu är det dags igen, att sjunga dunkelhetens lov. För ett långsiktigt hållbart samhälles skull. Svenungsson fortsätter.

Inte minst kan man begrunda vad myten om den rakt igenom upplysta människan är kapabel att frambringa. I regel en människa som är skrämmande övertygad om sin egen plats i förnuftets och den fria tankens hägn. Och som dessvärre sällan har särskilt långt till att med jakobinsk iver peka ut de barbariska sedvänjorna hos dem som ännu inte skådat det civilisatoriska ljuset.

Vi går alla en obehaglig framtid till mötes, eller, jag omformulerar, med ett sådant tänkande skapas i ord och handling en förmodat överblick- och kalkylerbar värld där det oväntat oväntade anses vara utrotat. Och med det (tanke)hindret för utveckling undanröjt, ligger fältet öppet för linjära modeller om framtiden. Kraften i den rörelsen (överblickbarhetens profeter) är stark, i politiken, näringslivet, samhället och oroväckande nog även inom akademin.

Tron på att världen i sig och samhället, livet är möjligt att kartlägga i detalj, räkna på och därmed bemästra. Förnekandet av eller ignoransen, föraktet, för det dunkelt gäckande, det oförklarligt överraskande, allt det i livet och världen som inte går att förklara. Det finns ett mycket gammalt ord för det, ett varningens ord från tidigare generationer, ett mänsklighetens arv byggd på erfarenhet, hybris.

När Reinfeldt säger att man ska jobba till 75, att det är enda sättet att lösa pensionsfrågan på. Eller när Ylva Johansson svarar på utspelet. Då är det inte en ny skön värld som beskrivs. En värld där det råder full kontroll. Det tycks vara så, men tvärsäkra uttalanden, bestämda uppfattningar och vattentäta resonemang är snarare uttryck för hybris. Dunkelhet, obestämbarhet och breda marginaler är inget problem (se bara här, här och här), insikten om vikten av att ta med det i beräkningen, det är istället själva nyckeln till ett hållbart samhälle. Hur länge kommer tron på att det går att hålla världens ineboende kaos och oberäknelighet under kontroll att hålla i sig denna gång? Och vad lärde vi oss egentligen av det som hände den 11 september 2001?

En rationellt kalkylerbar värld, utan överraskningar är en död värld. Det är en sluten värld, en andefattig simulering. Frågan är först och främst om vi vill leva i den värld vi håller på att skapa för oss själva? Innan du svarar ja, betänk att det är en värld präglad av total förutsägbarhet. En värld inrättad på bästa sätt, utan varken positiva eller negativa överraskningar. Vill vi ha det, egentligen? För det andra måste man fråga sig om det överhuvud taget är en möjlig värld. Svaret på båda frågorna är ett rungande, NEJ! Det är varken möjligt eller önskvärt att sträva efter den typen av kontroll. Det är en farlig återvändsgränd.

Att vara människa - för det man vill ha även i framtiden föreställer jag mig (men jag kanske har fel här?) är en mänsklig värld - innebär vissa saker och det är dessa som gör oss till dem vi uppfattar oss som. Död, sjukdom, besvikelse, olycklig kärlek och så vidare. Sådana inslag är en oundviklig del av livet. Det är oförutsägbarheten som gör världen intressant. Utplånas dessa inslag utplånas människan, så som vi känner hen. Liksom en perpetum mobile, som ser ut att fungera på pappret, är den världen och sådana samhällen en omöjlighet. Grunden för allt det andra, själva upprinnelsen till drömmen om en överblickbar värld, människan, är just det man vill utplåna. Liksom kakan som ska ätas, samtidigt som den finns kvar, är och förblir den totala kontrollen en omöjlig dröm.

Paradoxalt nog, eller, slår det mig just, logiskt nog, är det den vetenskap som utgår från och accepterar dessa livets lagar som straffas. Kulturvetenskapen levererar inte det makten beställt. Då dras ämnets status som vetenskap i smutsen. Alla som inte accepterar spelets regler och underordnar sig makten hånas, föraktas. Sakta går det upp för mig, att det är så det håller på att bli. Vetenskap handlar snart inte om att förutsättningslöst undersöka världen och livet. Vetenskap håller på att bli politik med andra medel, ett verktyg för makten. Om kartan inte stämmer överens med terrängen, då gäller kartan. Det är regeln man har att följa, om man vill göra akademisk karriär.

Jag kanske är naiv, men jag vill leva i världen. Jag vill förstå och göra det bästa av den tid jag får mig tilldelad. Jag söker kunskap, om livet, som det är, inte som människor vill att det ska vara. Och om livet är gåtfullt, nyckfullt och omöjligt att räkna på. Ja, då kan jag inte se att vi har något annat val än att acceptera detta. Det är vad kulturvetenskap handlar om, att undersöka världen, människornas värld just så som den är. På gott och ont. Kunskapen är tänkt att användas för att förändra det som går att förändra, men också för att förstå vad man måste acceptera.

Jag är kanske naiv när jag säger detta, men det är vad jag ser när jag undersöker saken vetenskapligt, med hjälp av all den kunskap och erfarenhet jag samlat på mig genom åren: Kejsaren är naken!

Tänk om, tänk nytt, över hela det politiska spektrat. Innan det är för sent!

2012-02-07T13:54:00.000+01:00

Läser med växande frustration den mycket märkliga debatt om pensioner och arbete som just nu rullas upp i medierna (se här, här, här och här). Här finns så mycket att reagera på, så mycket som är fel, enögt och avgjort på förhand. Agendan är satt, riktningen utstakad och ingen verkar se att man (och här syftar jag inte bara på moderaterna, det gäller alla) talar om ett sätt, ett enda sätt, bland många möjliga strategier att lösa det grundproblem som ingen kan komma ifrån.

Problemet som måste lösas, och som oundvikligen och hur man än ser på vägen till lösning är ett problem som inte går att förneka, är att allt fler blir allt äldre. Det är fakta i målet. Det är bra, det är fantastiskt. Tänk att det är möjligt i ett land som för bara några generationer sedan att bli gammal, med hälsan och livslusten i behåll. Det är något vi ska vara stolta över! Men det ger också upphov till frågor. Till exempel hur denna konsekvens ska lösas rent praktiskt. Det måste lösas. Förr eller senare blir det ohållbart, och då riskerar hela samhällsbygget att rasa ihop. Och då är vi tillbaka på ruta noll.

Vilka lösningar är det som förs fram? Hur ser debatten ut, i grova drag? Reifeldt och Moderaterna säger: Höj pensionsåldern till 75 år. Och oppositionen svara med att säga: Vad som krävs är fler antal arbetade timmar, och utökade utbildningsmöjligheter. Förstår inte riktigt skillnaden. Som jag skrev i en tidigare bloggpost vill jag se lösningar på den här typen av problem, som fungerar. Vill se nytänkande, sant nytänkande. Mantrat om arbete, en enda typ av arbete (lönearbete i industrin), är både enögd, defensiv och förlegad.

Vad politikerna säger egentligen idag, över i princip hela linjen, är att de inte har en aning om vad de ska göra. De säger samtidigt att de inte tänker ens försöka ta sig an problemet. Dagens politiker är i full färd med att avskaffa sin egen roll i samhället. Då blir det så här. Det är detta vi vill ha, eller det är i alla fall detta vi får, för det är vi som röstat fram dem till makten. Det är problemet, att man helt saknar förmågan att tänka på nya sätt kring grundproblemet, frågan om vad ett samhälle är och hur det kan organiseras?

Den frågan måste lösas först. Sedan kan samtalen ledas över till att handla om dess långsiktiga upprätthållande. Var finns samhället? Vem räknas som medborgare? Vem har ansvar, för vad? Vilka olika sätt att försörja ett samhälles fortbestånd finns? Hinder, möjligheter? Visioner, ambitioner? Om detta hör jag inget, någonstans? Det är som den typen av frågor inte existerade, men det gör de ju. Det bevisade jag just. Varför talas det inte om detta? Varför tittar alla åt samma håll? Vem tjänar på att man inte talar om alternativa vägar att gå?

Den typen av frågor hindras att nå fram till de ansvariga, av olika komplexa skäl. Ett viktigt skäl till enkelriktningen är att förmågan att hantera och tiden att reflektera över, komplexa problem och oklara samband, håller på att med en rasande hastighet utarmas bland den breda massan. Basen i samhället utgörs av alla oss vanliga människor, bortom titlar och tjänster. Alla är till syvende og sidst, först och främst, medborgare. Och det är denna helhet, tagen för sig. Det är dess generella utbildningsnivå och förmåga som bestämmer hur ett land, ett samhälle ska styras. Det är helheten som bestämmer, inte några få lyckligt lottade eller exceptionellt begåvade individer. Ansvaret för samhället går inte att delegera. Detta är grundproblemet. Där finns lösningen till samhällets långsiktiga försörjning.

Arbetslinjen är en väg att gå, men det är på inget sätt den enda. Förstår vi bara det kan samtalet öppnas upp, och det kan plötsligt ta en helt annan vändning. Varför måste Sverige låsa fast sig vid tanken på att industrin skall lösa alla våra problem? Det förstå jag inte! Varför är det bara naturvetenskapliga kunskaper som anses värda att satsa på? Varför finns det ingen politiker som vågar lyfta blicken, tänka nytt och bjuda in till samtal om hur den stora massan vill att samhället ska se ut?

Varför diskuteras bara olika lösningar på givna problem? Varför diskuteras inte olika typer av lösningar på, olika problem? Det är vad jag undrar över när jag läser i tidningarna idag. Jag har en misstanke. Jag tror att det handlar om att Sveriges generella kunskaps- och utbildningsnivå, befolkningens samlade förmåga, har sänkts, som ett resultat av 50 års framgångsrik politik, vilken gjort att vi tar sådant för givet som per definition aldrig någonsin kan tas för givet. Välfärd kan bara nås genom aktivt handlande, (eller med hjälp av oljetillgångar).

Dags att börja arbeta, förutsättningslöst, hårt och på många olika fronter, med olika medel och tekniker. Vad Sverige behöver är inte höjd pensionsålder, fler utbildningsplatser eller höjda skatter ökade anslag. Det är inte den typen av tänkande alls som bär på lösningen. Lösningen är ett helt nytt sätt att se på och en helt annan förståelse av vad ett samhälle är. Fröet till denna syn finns inom kulturvetenskapen, som just nu håller på att nedmonteras som en konsekvens av rådande politiskt enögda paradigm.

Framförallt behövs engagemang för frågan och kompetens att samtala om problemen och dess lösningar, från breda lager av befolkningen. Säger som Farbror Barbro: Det finns inga genvägar till ... Finns inga enkla lösningar!

Tänker högt om transcendens och Immanens

2012-02-07T10:31:00.000+01:00

Stringens och säkerhet är så klart både lovvärt och viktigt när man har med vetenskap att göra. Ser dessa båda ledord som ideal att sträva efter i yrkesvardagen. Men det slår också, lätt och ofta, över i arrogans och uttryck för makt. Logik och säkerhet kan till exempel användas som verktyg för maktutövning i seminarierummet, mot den som inte är tvärsäker eller som inte får ihop sitt resonemang fullt ut. Bara för att man med säkerhet presenterar ett logiskt vattentätt resonemang betyder inte att man har rätt, eller att man vet vad man talar om för den delen. Vem är bluff,och vem sitter inne med användbar kunskap ... går det att veta? Finns det en metod att avgöra? Osäker, men så mycket vet jag, att det akademiska kravet på säkerhet och logik ibland står i vägen för kunskap. Speciellt kunskap om kultur, som till sin natur ofta är varken logisk eller säker.

Har varit inne på det förut här, detta med experter som med säkerhet och logik förför allmänheten och gör anspråk på kunskap om sådant som faktiskt inte går att bestämma. Expertrollen är eftertraktad, den ger makt till den som kan och vågar gå in i rollen och som kan fylla ut kostymen. Allmänheten är enkel att förföra, det vet alla som klivit upp i en talarstol och yttrat sin i kraft av sitt ämbete. Det utnyttjas så klart. Konstigt vore det annars. Är det makt man vill ha, då är det expert man ska sträva efter att uppfattas som. Och just eftersom det är så det är krävs en väl utvecklad förmåga till kritiskt reflekterande hos allmänheten. Det är viktigare än experternas kunskaper.

Har också varit inne på riskerna med detta tidigare, speciellt ifråga om kultur. Kultur är per definition ett föränderligt studieobjekt, upprätthållet i och genom ett slags förhandling. Kultur är en koningent process. Då är det olyckligt om man reser anspråk på att vara expert. Säker kunskap om kultur låser fast det som är rörligt och föränderligt. Tänk på det nästa gång något talar om för er hur det är, i bestämd form singularis!

Tänkte med anledning just därav öppna upp en ny etikett här, Höga tankar om termer och begrepp. Ambitionen är att under denna etikett tänka högt, utan krav på logiskt stringens och absolut säkerhet. Tanken är ett bjuda in läsaren i mina tankebanor, där jag befinner mig för tillfället. Har skrivit på olika ställen att jag vill se fler lärda som visar vad de inte kan. För jag tror att det är viktigare än det vi kan. Och detta är mitt strå till den stacken. Jag kommer inte att dölja vad jag inte förstår. Kastar mig bara ut, för att inspirera andra. Jag gör detta som ett led i det övergripande arbetet med att nå fördjupad kunskap om kultur. Kommentarer och synpunkter, påpekanden om fel och brister i resonemangen, tips på litteraur och annat, tas emot tacksamt. Tillsammans, tänkte att vi tillsammans kunde tänka högt. Idag om begreppet Transcendens (och Immanens), som jag gått och funderat på ett tag men inte riktigt fått grepp om.

På svenska Wikipedia (denna fantastiska källa att hämta inspiration till sitt eget tänkande från) står följande:

Transcendens (lat. "överskridande") betecknar något som ligger bortom den empiriska sinnevärlden, är motsatsen till immanens och har flera användningsområden:

inom matematik för ett (reellt) tal, som inte kan skrivas som ett nollställe till ett polynom med rationella koefficienter. Se transcendent tal.

inom teologi en beskrivning av Gud som skild från världen, se Guds transcendens.

inom filosofi en beteckning för det som ligger bortom det mänskliga vetandets gränser. Se fenomenologi, epistemologi, metafysik (metafysisk filosofi) och esoterik. Jämför transcendental.

Det hjälper mig inte speciellt mycket. Det var gammal kunskap. Något bortom sinnenas värld. Utanför människans fattningsförmåga, Gud. Och så transcendental filosofi, som jag periodvis snöat in på och känner mig hyfsat bekant med. Men detta var som sagt aldrig tänkt som en undervisande bloggpost. Jag skriver inte om det jag kan, utan undersöker vad jag inte kan. Söker mig därför vidare, till den engelska utgåvan av Wikipedia. Där står lite mer att läsa. Fler talar engelska, och den kritiska massan av både läsare och undrare är större. Inte så konstigt att det då finns fler och fylligare poster på det språket. Den posten börjar i begreppsparet Immanens – Transcendens, och spårar diskussionens ursprung till den religiösa kontroversen mellan dem som menar att Gud och formerna finns utanför människornas värld, och dem som hävdar att formerna och Gud finns i samma värld som människorna och deras sinnen.

Immanens, det är ju däråt jag drar i tanken, till att det inte finns någon transcendens. Det är den åsikten som är hela upprinnelsen till frågandet och funderandet. Börjar bli osäker på om det håller att avfärda transcendensen. Därför ville jag skriva om det, för att få syn på mina tankar, och kanske få hjälp att komma vidare i funderandet.

Kant är viktig, det visste jag. Hans citat om Tingen i sig, och tingen för mig, är tacksamma att dra upp om man vill ge sken av att man förstår. Men vad betyder det, egentligen. Hur kan man ANVÄNDA den tanken för att förstå kultur och den värld man/vi lever i? Det är fördjupad insikt i och om det som jag är på jakt efter uppslag till här och nu. Vill inte ge sken av att förstå, utan vill verkligen fördjupa mina kunskaper, för att bli bättre på att förstå kultur. Läser på Wikipedia att,

For Kant, the "transcendent", as opposed to the "transcendental", is that which lies beyond what our faculty of knowledge can legitimately know. Hegel's counter-argument to Kant was that to know a boundary is also to be aware of what it bounds and as such what lies beyond it – in other words, to have already transcended it.

Vad står det här? Kant hävdar att det inte är möjligt att veta något om det som ligger bortom människans fattningsförmåga, vilket tingen uppenbarligen gör. Vetenskapen om människan är med andra ord hänvisad till människans upplevelse av världen. Tingen för mig. Fenomenologins område är härmed inmutat. Dags att sätta parentes om materien och rikta intresset mot talet om och upplevelserna av ... Den språkliga vändningen, i korthet.

Det var där någonstans jag kastades in i den akademiska världen. Mitt i kampen om språkets primat, mitt i det rasande vetenskapskrig som jag först långt senare kom att intressera mig för. Minns ett uttalande från ett hetsigt doktorandseminarium där någon med bestämdhet, och till professorernas fasa, uttalade orden: ”Det finns BARA språk!” Kände mig nästan övertygad om att det var sant och riktigt att hävda det, då. Men bara nästan. Jag var vilsen. Sökte svar. Ville bara inte välja sida. Det kan inte vara rätt, sa mig min intuition. Och det gör den fortfarande. Svaret finns aldrig på ett ställe, är aldrig ett och ett enda. Kanske var det därför jag fann tröst hos Latour när han introducerades för mig? Kanske var det därför som citatet (som jag inte längre vet vem det kommer från egentligen, bara hur det används, bland annat av AnneMarie Mol), "Fler än en, men färre än många", (se Multiplicitet) hakade i och fortfarande hänger kvar och ger klangbotten till mitt tänkande? Kanske, eller också ligger det något i det. Kan man någonsin veta säkert, något? Om något? Är det kanske det Kant menar? Det är i alla fall så jag väljer att läsa hans ord, så som det presenterats för mig i sekundärlitteraturen. Ska läsa Kant i original. Någon gång. Vill det, åtminstone.

Transcendens då, och Immanens? Vad kan man säga, och hur kan tankarna användas? Det är det viktiga. Teorier, termer och begrepp är verktyg som får sitt värde i och genom att användas. Eftersom det är svårt eller kanske omöjligt att uttala sig om det som ligger bortom den egna fattningsförmågan kan man välja olika vägar. För det verkar man (tänker här på olika namn) vara överens om, att det inte går att nå kunskap om allt. Inte absolut säker kunskap. Och det är ju en bra och konstruktiv början på förutsättningslösa samtal om världen, och om kultur. Att vara överrens om att ingen vet, säkert. Då kan man lättare se tankar som verktyg för att förstå.

En sådan som Deleuze väljer (som jag läser honom) att se allt som immanenta uttryck för den del av världen som går att förstå. Allt finns på insidan, och det som eventuellt finns på utsidan kan och bör man ignorera. Det nyttar inget till att dividera om sådant som per definition ligger utanför. Därför är det mer konstruktivt att se allt som delar av samma helhet, samma sammanhang. Allt som kan göra skillnad, är viktigt. Det är åt det man ska rikta intresset och använda sin tankemöda för att förstå. Latour verkar också i den andan. Han ser sammanhang. Aktörer som får sin betydelse i och genom nätverk av interagerande delar (materiellt teknologiska och immateriellt språkliga).

Graham Harman (som även driver en intressant blogg och som det framöver finns många anledningar att återvända till. Har skrivit lite om honom och om objektorienterad ontologi under etiketten ooo) däremot, som jag än så länge bara skrapat på ytan av, väljer att se på världen som uteslutande bestående av transcendens. Jag finner i hans tänkande en diametral ansats till den som bara ser immanens. Harman ser bara utsidor. Överallt objekt. Jag är ett objekt för dig på samma sätt som du är ett objekt för mig. Ingen av oss kan komma innan för huden av den andra, in i den andres hjärna. Det gäller människor, djur, mikrober, växter och ting. Tankar, språk; Allt! Det finns bara objekt i Harmans tankevärld, i hans spekulativa realism. Det är ett sätt att se på kultur, ett verktyg att förstå världen med hjälp av. Ett annat sätt. Ett annorlunda verktyg.

Vilket ska man välja? Det beror på vad man vill uppnå. Det beror på vad man är intresserad av, vad man vill förstå? Det är i alla fall så jag ser på kunskap, på vetenskap. Det handlar om verktyg att tänka med hjälp av. Inte vet jag om den som läst ända hit blev klokare av att få följa min tankestig, men jag känner mig, i alla fall för stunden, lite mer upplyst. Det kanske går över. Jag kanske har rört till det? Men just nu känner jag mig i alla fall nöjd. Jag är på inget sätt färdig med begreppen transcendens och Immanens, men det blir å andra sidan ingen annan heller.

Återkommer med ett annat begrepp, när det finns tid och inspiration.

Pendlardrömmar och kylslagna demokratifunderingar

2012-02-06T07:57:00.005+01:00

Måndag morgon på Göteborgs Central. En ny vecka randas. En lite lugnare vecka. Och det är vad som krävs för att få något lite mer akademiskt skrivet. Det är planen denna vecka, att påbörja arbetet med en kulturvetenskaplig artikel. Har några som påbörjades innan jul som ska ses över, också. Men idag tar jag tåget till Trollhättan. Eller det var i alla fall vad jag tänkte. Men när jag kom ut i den bitande kylan på perrongen stod där inget tåg, bara huttrande pendlare. Eftersom jag inte måste vara på jobbet klockan sju, det är bara jag som gillar att vara där tidigt, och eftersom jag såg att Oslotåget, som går 40 minuter senare, stod inne på spåret bredvid, gick jag in i värmen igen.

En liten kopp espresso för 10 kronor, i värmen. Får skriva veckans första bloggpost på Ritazza istället för på tåget. Det är ett lågt pris att betala, för hälsan. Alternativet, att stå i kylan, med växande irritation, förbannandes Västtrafik och bräckligheten i den infrastruktur som samhället vilar på. Det var mitt förstaval, för ett år sedan. Då fanns bara en väg, framåt. Enligt plan. Även om tågen inte gick. Stod många timmar i kylan, adrenalinstinn. Hatade. Stångade pannan blodig mot väderkvarnar som brydde sig föga, om mig. Det var då. För ett år sedan.

Lärde mig den hårda vägen att det inte är hållbart att leva så. Livet är ett pussel som inte går ihop sig. Det måste man acceptera. Den insikten tag jag till mig, med möda, motvilligt, på Östra sjukhusets hjärtavdelning. Under den vecka jag hölls kvar där, efter att jag kommit dit akut för hjärtflimmer som resulterade i kraftigt höjda enzymvärden, vilka kunde indikera hjärtinfarkt, tvingade jag mig att tänka över mitt liv. Idag mår jag bättre. Försöker ta vara på ögonblicken som är livet. Jobbar på att vara närvarande i nuet. Istället för att förbanna det som inte går att förändra försöker jag se alternativ.

Nu sitter jag på Oslotåget. Det stod inne, och avgick i tid. Jag mår bättre. Och jag hinner utan problem med vad jag ska innan dagens första möte. Tråkigt att det krävdes en vecka på sjukhus och en massa plågsamma tester för att inse att det inte nyttjar något till att förbanna det som inte går att förändra. Men bättre det, bättre sent än aldrig.

Fast faktum kvarstår. Även om denna vinter inte varit lika prövande för pendlare som förra årets, är det fortfarande inte på något sätt så att man kan lita på systemet (varken här hemma eller ute i Europa). Hela tiden påminns man om sårbarheten. Ständigt dessa småförseningar. Och är det problem på ett ställe, då sprider sig detta. Marginalerna är för små. Utrustningen för dåligt underhållen. Allt för mycket energi läggs på att hålla skenet uppe, av att man bryr sig om resenärerna. Cynismen växer på båda sidor. Alla vet att det är en fasad. Konsekvensen är att engagemanget för samhället utarmas. Fokus riktas från det allmänna till det egna. För att överleva är det vad man måste. Alla ser om sitt hus eftersom livet inte går i repris. Livet levs här och nu.

Förra veckan gick i demokratins tecken. Ovanstående handlar också om demokrati. Demokrati i praktiken. Är det hållbart, på lång sikt? Vem är det bra för, om någon? Demokrati utgår från enskilda aktörers vardag. Det är vad som händer i interaktionen mellan människor och de verktyg och exptersystem som människor använder för att klara sina liv som demokratin växer fram. Insikten om det, och frågorna till processen, är avgörande. För framtiden. Vilket samhälle vill vi ha? Vem ansvarar för vad? Är det så här vi vill ha det, egentligen?
Jag vägrar tro det!

En arbetslinje som fungerar, någon?

2012-02-05T10:01:00.001+01:00

Läser på DN-debatt idag, om Erik Åsbrinks tankar om en modern arbetslinje. Blir bara inte klok på vad som menas med modern här. Tankarna känns igen. Det är samma gamla lösningar som vanligt. Det kanske blir så när man av rädsla för att sjuka ännu djupare ner i det svarta hål man just befinner sig skaffar sig en ledning bestående av trygga män, och idéer hämtade från 1950-talet. Modern, med andra ord, i betydelsen, det moderna projektet. Är det vägen fram? Är det lösningen på dagens problem? Tänk om Åsbrink, det är mitt budskap. Förslag som detta leder inte framåt, uppåt, utåt.

Studenter bör uppmuntras att tidigarelägga sina högskolestudier och öka studietakten. Det kan ske genom att studiemedlen görs mer generösa, så att studenterna klarar att finansiera sina studier utan extra arbetsinsatser. Vidare bör övervägas att göra studiemedlen särskilt förmånliga för dem som påbörjar sina högskolestudier tidigt och att studieskulden skrivs ned för dem som avslutar sin högskoleutbildning inom en föreskriven tid. Lärosätena bör ställa sådana krav på högskolestudenterna, att dessa förmås studera på heltid.

Lösningarna som presenteras är bara mer av samma medicin som försatt Sverige i den situation vi befinner oss. En ny arbetslinje kan inte byggas på drömmar om och lösningar från fornstora dagar. En ny och i sanning modern arbetslinje måste bygga på forskning. På forskning som adresserar grundproblemet, inte på forskning som säger att lösningen på problemet är att införa mer av det vi redan testat.

Forskning tar tid. Utbildning går inte att tidigareläggas eller effektiviseras. Det är ett fundamentalt tankefel. Bara den som är redo att studera kan ta till sig kunskaperna (till skillnad från examina), och bara den som får tid på sig och inte känner sig stressad kan tillägna sig innehållet i utbildningen (det är skillnad på att läsa, och förstå). Ju äldre man är, desto mognare och mer redo blir man. Desto större överblick och framförhållning har man. Varför fixera sig vid åldern då man utbildar sig? Varför stressa ungdomar att ta livsavgörande och samhällsbärande beslut innan de är mogna? Vem tjänar på det? Bara de som har det väl förspänt hemifrån! Bara de redan gynnade. Och det är ingen bas att bygga ett samhälle för alla på.

Frustrerad tvingas jag se på hur beslut som tas och satsningar som görs, konsekvent går på tvärs mot den kunskap och den forskning jag och mina kollegor bedrivit. Politiker och många företagsledare lyssnar på forskare som säger vad de vill höra, på forskare som tänker traditionellt. Forskare som presenterar mer och fler resultat om det man redan "vet". Det är ett tänkande inom vilket en sådan cynisk sak som uteliggarlakan kan framstå som rationellt.

En modern, ny och fungerande arbetslinje finns redan. Eller kunskaperna om hur man kan skapa den finns i alla fall. Men den finns inte där man letar just nu. Det är sällan så med kunskap som fingerar, att den finns där man vill att den ska finnas. Kunskap som är användbar och som fungerar, den finns där den finns, och det är bara att acceptera. Först när man förstår det kan man börja arbetet med att utforma en politik som ligger i linje med vad vi vet, och inte med vad vi vill och tror.

Dagens SvD (tyvärr bara i pappersupplagan) bekräftar det jag vetat länge. Att kulturvetenskap sitter inne med lösningen på problemen som finns på arbetsmarknaden. Kulturvetenskap är ett ämne som just nu jobbar i motvind. Inte för att kunskaperna som forskningen resulterar i inte fungerar, utan för att kulturvetenskapen inte ger politiker och ansvariga vad de vill ha. Kulturvetenskapen söker svar, förutsättningslöst. Svar på frågor om kultur, om hur kultur fungerar, var den finns och vad man måste ta hänsyn till för att bygga ett samhälle som är hållbart och i harmoni med aktörerna som bygger helheten. Där Åsbrink, finns lösningen på problemen. Inte i drömmens värld. Det spelar ingen roll hur bra karta man har, om den inte är anpassad efter landskapet man ska orientera sig i.

Artikeln i SvD har rubriken "Omorganisationens 10 råvaror" och den handlar om vilka hänsyn man måste ta, men sällan gör, i tider av omställning på arbetsmarknaden. Råden som ges bygger på erfarenhet, och ligger helt i linje med aktuell kulturforskning (även om denna inte nämns i artikeln). Följande är vad jag ser. 10 punkter för en modern arbetslinje, byggd på kulturvetenskaplig kunskap.

1. För att lyckas med omställningar och förändringsarbete krävs att man håller ihop tre centrala aspekter och ägnar dem lika mycket uppmärksamhet. För det första måste man studera och förstå omvärlden och de sammanhang man verkar inom. För det andra måste man veta vad man vill och man måste kunna kommunicera detta till samtliga delar av organisationen. Och för det tredje måste man ta hänsyn till det kulturella klimat som skapats i och genom interaktionen mellan aktörerna som utgör basen för företaget. Här krävs alldeles uppenbart kunskap om kultur, och det krävs vidare en väl utvecklad analytiskt, kritisk förmåga. Det är vad vi sysslar med inom kulturvetenskapen.

2. Kulturen måste vara med. "Kulturen äter strategin till frukost", är ett citat som lyfts fram. Ett välkänt citat hämtat från managementgurun Peter Drucker. Kommentar överflödig. Varför möts kulturvetare med sådan skepsis om man vet detta? Det är för mig en gåta!

3. Glasklar logik. Det är viktigt, inte bara att man har en klar tanke med vad man vill, man måste även kunna kommunicera denna på ett begripligt sätt. "Karta och kompass måste också vara gemensam. Det är vanligt att personer i ledningsgruppen har olika agendor. När beslut väl sipprar ner i vardagen så ror man båten i olika riktningar". Det är självklart. Men den som är upptagen av kartan och som saknar förmåga att analysera det sammanhang vari man verkar och har att leda, kommer att misslyckas. Anställ en kulturvetare som ledare, och problemet är löst.

4. Mer tid åt medarbetarna. Organisationer med maktfullkomliga ledningar, som är fullt upptagna med bonusprogram och fallosmätningar, och som förlitar sig på inhyrda expterter, som delegerar arbetet i vardagen och kontakten med dem som ska utföra besluten som tas, kommer att misslyckas. Det paradoxala är att när man misslyckas, då skyller man på allt annat än den egna ignoransen. Och det går hem, idag fungerar detta. Just för att ledningarna och politikerna är fixerade vid kartan, och ignorerar verkligheten. Människornas levda vardag.
5. Prata om det! Information är inte det samma som inkännande kommunikation. Det vet alla med bara ytliga kunskaper om kultur. Medarbetare som verkligen är delaktiga, i praktiken och som verkligen blir lyssnade på, är mer villiga att samarbeta. Ärlighet, transparens och fler tillfällen till förutsättningslösa samtal där allas röster är lika mycket värda. Det är en väg till framgång, och den ligger helt i linje med kulturvetenskapens förståelse för både samhället och aktörerna som utgör dess bas. Ökade klyftor i samhället och organisationer leder i helt fel riktning!

6. Utbilda i förändring. Det har kulturvetare gjort, länge. Kulturvetenskap ger förändringskompetens. Kulturvetare är experter på att hantera och förstå förändring. Kultur är en komplex process som inte går att förenkla. Förstår man det, då har man nycklarna som krävs för att hantera både nuet och framtiden.

7. Var kompis med facket. Se samtliga punkter ovan!

8. Gör ett snyggt genomförande. Alla förstår att ledningar ibland måste ta smärtsamma beslut. Men om dessa genomförs på ett ansvarsfullt, transparent och schyst sätt. I samförstånd med alla inblandade, då ökar chanserna till att processen blir smärtfri. Och om organisationen har en väl utvecklad och vida spridd förståelse för, insyn i och kompetens att hantera förändring, då minskar risken att man ska behöver ta till drastiska åtgärder. Kulturvetenskap betalar sig i längden!

9. Sämre innan det blir bättre. Denna punkt handlar om långsiktighet. Lätt fånget, lätt förgånget. Det är en gammal sanning. Den gäller än. Tålamod är en dygd! Kvartalsrapporter gynnar inte företaget, det gynnar aktieägarna. På bekostnad av vem, vad?

10. Undvik de stora förändringarna. Denna den sista punkten följer naturligt av arbetet med att uppnå de övriga.

Här finns frön till en ny och i sanning modern arbetslinje. Här finns också underlag till en ny politik, som bygger på forskning. Politik som inte fungerar, som väljer att se det man vill se, istället för det som är, den är dömd att misslyckas. På sikt i alla fall. Men i alla fall jag tänker leva så länge jag kan.

Framtiden skapas idag, i och genom människors levda vardag. Ska vi välja att utgå från en förförande vacker karta ritad av förhoppningar och säljande lockrop? Eller ska vi använda den kunskap som finns? Fundera på det, Åsbrink. Och Björklund!

Under tiden kämpar vi på, alla vi som tror på kulturvetenskapens nytta, i den isande motvind som ansvariga politiker och marknadskrafterna utsätter oss för. Varför? För att vi säger som det är, och inte vad samhällets ledande skikt vill höra!

Melodifestivalen, SuperBowl, Astra Zeneca och ekonomins kolonisering av vardagen

2012-02-04T13:11:00.001+01:00

Vågar inte, vill inte. Inte än i alla fall. Men jag behöver, ut och röra på mig. Uppfinner saker att göra här inne istället. Förhalar, följer minsta motståndets lag. En bloggpost till, det måste jag får ur mig. Det håller mig borta från kylan där ute en stund till. Tankar finns det gott om. Tankar som pockar på uppmärksamhet och som behöver upp på skärmen för att bli synliga, vilket krävs för att de skall kunna värderas. Blott tänkta tankar finns inte, bara uttalade och offentliggjorda tankar räknas. Tankar som fungerar ger upphov till konsekvenser, och det är med ledning av konsekvenser tankar kan bedömas.

Demokrati har varit temat för veckan. Och ekonomismens konsekvenser. Det är vad som snurrat i huvudet på mig i mellanrummen där tankarna fått flyga fritt. Bränsle och uppslag till tankar om dessa frågor har inte saknats. Läste till exempel nyss på bloggkollegan Karl Palmås, 99, our 68, om nedläggningen av Astra Zenecas forskningsavdelning i Södertälje, och det satte igång tankarna igen. Morgonens bloggpost följs därför upp, med fortsatta funderingar kring demokratin, kunskapen och effekterna av ekonomins kolonisering av allt fler områden.

Idrott handlar om pengar, liksom väldigt mycket annat i samhället. Ibland är det svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan. Spelas det boll för att tjänas pengar, eller tjänas det pengar för att det spelas boll? Svaret är inte givet, och det varierar över tid och beror på vem man frågar. Super Bowl är ett fenomen som illustrerar detta på många intressanta sätt. Handlar det om idrott, eller om reklam? Det är på inget sätt givet. Läser med stort intresse artiklarna på SvD om detta. Se här, till exempel. Lika kända, om inte mer, är reklamfilmerna som lanseras i samband med finalen i amerikans fotboll. I år slår galan alla rekord, om man ska tro medierna?

Idrott och ekonomi leder tankarna till hälsa, till kroppen. Och den påverkas också av ekonomiseringen. Själen är kroppens fängelse, skrev Foucault (även om jag i skrivande stund inte mins var). Exempel på det finns i massor, i DN exempelvis, i en artikel där kroppen som varumärke för personens värde på arbetsmarknaden diskuteras. Själen är kroppens fängelse genom att tankarna struktureras av språket, och språket är det verktyg vi använder för att kommunicera. Kulturen tar sig den vägen i i kroppen. Och en kultur där ekonomi tar en allt större plats får följaktligen konsekvenser för vår syn på kroppen.

Att ett snyggt yttre generar anställning vid jobbansökan visar flera undersökningar, om samma sak gäller en vältränad kropp är osäkert. Men oavsett om det gäller en vältränad kropp eller inte, blir det vanligare att man uppger om och vad man tränar i sitt cv, menar Annika Stålhandske Holm, rekryteringskonsult på Wise Professionals.

– Det märks att det finns en ökad medvetenhet kring hälsa. Många, särskit lite äldre människor, betonar gärna i sitt cv att de är fysiskt starka och lever ett aktivt liv.

Hälsa har blivit ett sätt att tjäna pengar. Hur hälsosamt är det i längden, kan man undra? Återigen ett exempel på att det inte finns någon enkel väg till lycka. Allt som görs och alla beslut som tas och som resulterar i handling får konsekvenser. Och överallt finns den, ekonomin. Vad är hönan och vad är ägget?

Melodifestivalen. Den inleder sin vandring över landet idag och medierna hakar på. Hit riktas folkets uppmärksamhet, och det behovet måste utnyttjas. Förströelse är vad vi söker, kanske för att komma bort från vardagens (ekonomiska) krav? Om det är så blir paradoxen än mer paradoxal. Kulturen är lika beroende av och insyltad i ekonomin som allt annat. Torsten Flinck är inte längre Torsten Flinck, han har förvandlats till en ikon, och det är den som uppträder ikväll. Ett varumärke, precis som Sean Banan och alla andra artister. Melodifestivalen arrangeras av Public Service, men den handlar lika mycket som Super Bowl om ekonomi, om förmering av kapital. Musik är ett sätt att tjäna pengar, för artister, låtskrivare, skivbolag och andra.

Melodifestivalen är också ett sätt att marknadsföra platser, i syfte att dra till sig turister, företag och pengar. Precis som skolorna finns inte städer som inte syns. Samhällen drivs av pengar, money makes the world go around. Det är en större och mycket mer spridd sanning idag än när Liza Minelli sjöng sitt paradnummer.

Ekonomi, kultur, kunskap. Olika sidor av samma sak. Vad är orsak, vad är verkan? Vet vi det? Går det att veta? Jag tror inte det finns något definitivt svar, och därför behövs det forskning. Det behövs forskning som inte har som mål att tjäna pengar. Sammanblandningen av forskning och ekonomi riskerar att ge upphov till farliga konsekvenser. Genom att bara se den kortsiktiga nyttan med forskningen, genom att fokusera tillämpningsmomentet av kunskapssökandet, utarmas kunskapen och med den minskar förmågan i samhället att förstå och hantera alla de faror som lurar i vassen överallt. Låt oss ta nedläggningen av Astra Zenecas laboratorium i Södertälje som en påminnelse om att det inte är långsiktigt hållbart att blanda ihop forskning och ekonomi. Även om jag håller med debattörerna i DN idag, om att: "Det är hög tid att sätta innovation, entreprenörskap och kunskapsdriven tillväxt i fokus för den ekonomiska politiken.", är jag inte säker på att jag håller med om deras slutsatser.

Jag vill se fler och mer initierade, förutsättningslösa samtal om vad forskning är. Hur ska forskning bedrivas, och med vilka mål, på lång och kort sikt? Vem ska finansiera den? Vem äger resultatet av forskningen? Vad får de olika svaren på dessa frågor för konsekvenser? Och hur bör man se på och hantera ekonomins kolonisering av livet? Det är frågor som inte kan lösas av enskilda forskare. Det är frågor som måste lösas kollektivt, demokratiskt. Svaren på frågorna får konsekvenser för alla.

Palmås är inne på något viktigt. Han berör en aspekt av medicinforskningen som är värd att fundera vidare på. Han skriver,

Alltså – det finns någonting intressant i att inte se Södertäljebeslutet som en simpel förflyttning av laboratoriet, i syfte att koncentrera och konsolidera sina “sites”. Kan det vara så att man istället tänker att framtidens idéer kommer någon annanstans ifrån – från en amorf massa av skapare, spridda därute i samhället? Frågan är inte huruvida AZ bara flyttat sitt labb någon annanstans. Frågan är om företaget har tänkt om kring vad som är deras labb.

Var genereras kunskap? Hur genereras kunskap? Till vad skall kunskapen användas? Vem ska finansiera forskningen som skapar kunskapen? Och, sist men inte minst, spelar det någon roll hur vi tänker kring dessa frågor? Har det något med mitt liv att göra, här och nu och i framtiden? Jag tror det, att dessa frågor bär på fröet till morgondagens samhälle. Hur vi svarar och vad vi gör i relation till frågorna, och med vi menar jag alla vi som lever och verkar i världen idag, kommer att få konsekvenser. Det har med demokrati att göra, i allra högsta grad!

Det tänker jag fundera på ute i kylan, och ikväll när jag sitter i soffan och slötittar på Melodifestivalen. Hur gör du? Oavsett vad du väljer att göra så får det konsekvenser.

Mediekonsumenter och utbildningskunder. Tankar om köp-och-säljlogikens konsekvenser

2012-02-04T10:47:00.000+01:00

Under veckan som gick uppmärksammades det hur mycket pengar gymnasieskolorna lägger på marknadsföring. Pengar som kunde ha lagts på undervisning. Det handlar om mycket pengar. Och som det ser ut idag finns inget att göra. Det är priset vi får betala för valfriheten. När vi själva får välja, då tvingas skolorna marknadsföra sig. Syns man inte finns man inte. Vad man än tycker om valfriheten så är det ett faktum att skolorna tvingas lägga en (ökande?) andel av sina budgetar på marknadsföring. Och det är pengar som hade kunnat läggas på undervisning.

Konsekvenser av nuvarande organisation är viktiga att uppmärksamma. Lika viktiga att ta med i samtalen om vilket samhälle vi vill ha som visionerna om framtiden. Det går aldrig att bara plocka russinen ur kakan. När man väl sjösatt ett system, implementerat en politik, då får man ta det onda med det goda. Och det är naturligtvis viktigt att diskutera. Är priset för valfrihet värt att betala? För att kunna svara på den frågan måste man veta hur stor andel som läggs på marknadsföring. Det är en fråga om demokrati, om kontroll av den demokratiska processen. Som det verkar är det enligt nuvarande regler en uppgift som företagen i skolbranschen anser vara en företagshemlighet.

Transparens, ökad transparens. Transparens överallt. Det framstår som allt viktigare, för hållbarheten. Det som sker bakom lyckta dörrar är alltid mer eller mindre problematiskt. Makt uppstår och hämtar kraft i mellanrummen, och om dessa ökar (och det gör de när dörrar stängs och murar byggs) mellan aktörerna som bygger samhället, då ökar möjligheterna för makten att förmeras.

Ekonomin är en makt med sin egen agenda. Ekonomin lever sitt eget liv. Den finns och verkar på en nivå ovanför aktörerna som bygger ekonomin. Ekonomins syfte är att förmera kapital, och det är dess enda syfte. Ekonomi för ekonomins egen skull, det är en kraft att räkna med idag. En nyckfull kraft. Vi ville ha valfrihet, men i samma stund som vi fick valfriheten tvingades skolorna att lägga allt mer pengar på marknadsföring. Vår valfrihet, tvingar skolorna att splittra sitt fokus. Och det går självklart ut över kvaliteten i undervisningen, det påverkar så klart utfallet, kunskapen.

Kanske är det oundvikligt. Kanske är det ett rimligt pris för att få valfrihet. Men det kan lika gärna vara så att det var bättre innan skolorna började konkurrera med varandra. Kanske fick eleverna mer och bättre kunskap då. Kanske. Därför är det viktigt att undersöka frågan. Det handlar om samhällets långsiktiga överlevnad. Och för att kunna undersöka skolorna krävs insyn, transparens. Demokrati kräver öppenhet och kritiskt engagerade medborgare. Och skolans uppgift i byggandet av demokratin är central. Frågan är om nuvarande system, som utgår från och styrs av ekonomiska lagar, är det bästa? Om det vill jag att samhällsdebatten ska handla.

Mediernas roll i och för den demokratiska processen är också viktig. Och om dessa står det i dagens SvD. Under rubriken, Striden om tittarna trappas upp. Medier är i allra högsta grad inbegripna i det ekonomiska systemet. Om det ger bättre eller sämre TV kan diskuteras, men det är inte vad denna bloggpost handlar om. Det jag finner intressant är att medierna följer en lite annorlunda logik än skolorna. Medierna, så som det ser ut idag, konkurrerar om tittarna på samma sätt som skolorna. Skillnaden är att medierna konkurrerar med kvalitet, och det går inte all utlova. Då gäller, upp till bevis, i realtid. Får tittarna inte det de vill ha, fångas inte deras uppmärksamhet, flyr de till konkurrenterna.

Medierna tvingas alltså av samma ekonomiska system att fokusera på innehållet. Medierna marknadsför sig inte på samma sätt som skolorna. Visst läggs pengar på marknadsföring, men det går inte ut över kvaliteten på samma sätt som i skolan. Även detta system har så klart en baksida, ett pris. Konsekvensen av mediernas logik är att vi som tittare, läsare, lyssnare får det vi vill ha, nu. Och det är inte alltid det samma som vad vi behöver, på sikt.

Mediernas ökade fokus på ekonomi får också konsekvenser för demokratin. Vad hände med den granskande journalistiken? För inte allt för länge sedan fanns det flera olika kritiskt granskande redaktioner, och det fanns plats för granskande journalistik även i kvällspressen. Idag har detta viktiga uppdrag effektiviserats, ekonomiskt. Det har gått ut över bredden. Är det långsiktigt hållbart att Janne Josefsson (i princip) ensam ansvarar för granskningen av samhället? Vad får det för konsekvenser?

Kulturvetenskap handlar om detta. Om att granska samhället och konsekvenserna av allt det vi tar för givet. Om utvecklande av metoder och verktyg för kritiskt tänkande. Kulturvetenskapliga utbildningar är emellertid utbildningar med vikande efterfrågan. Och eftersom även högskolan lyder under ekonomins lagar, och eftersom alla kurser som ges måste bära sina egna kostnader, blir det inom nuvarande system svårt att motivera dessa utbildningar.

Vad får detta, resonemangen och tankarna ovan, för konsekvenser för demokratin? Det är en fråga som ägnas alldeles för lite uppmärksamhet idag? Vad får det för konsekvenser för samhällets långsiktiga överlevnad, för hållbarheten?

Vad gör jag för fel? Eller är det inte mig det är fel på?

2012-02-03T15:24:00.000+01:00

Ska hem snart. Hem till helg och vila. Till skönlitteratur, sovmorgon och långa promenader. Några glas vin och På spåret, Skavlan. Forskare är också människor. Har ett privatliv, också, även om det blir mycket fokus på arbetet. Försöker bli bättre på att ta ledigt. Och det har jag blivit mycket bättre på, att ta ledigt. Ändå är det lite svårt att slita sig, att bara klippa bandet med arbetet. Detta är ett försök till mjuk övergång.

Valde att inte jobba med någon forskningsansökan denna omgång. Har gjort det, i princip varje år sedan jag disputerade 2003. Resultatet är nedslående, noll beviljade ansökningar från de staliga forskningsråden. Har fått några stipendier och interna pengar, men ingen stor summa som möjliggör forskning på heltid. Jag vill forska. Vill inget hellre. Både undervisa och forska. Men det blir mest undervisning, och 20 välsignade procent som vårdas ömt. Tack för det HV, för att organisationen tror på fri forskning!

Riksbankens Jubileumsfornd, Vetenskapsrådet och FAS, avslag. Har uppenbarligen inte knäckt koden, eller också har jag inte kraften och energin som krävs för att jobba med ansökan. För det räcker inte att bara ha en bra idé, man måste också ha gjort en stor del av arbetet för att få pengar. Det stör mig, och hindar min koncentration. Tar fokus från skrivande av ansökningar. Det är för formaliserat, för fyrkantigt. Formatet passar mig inte. Forskning ska vara fri. Är för kontroll i efterhand istället. Tror på någon form av kösystem, på att många ska få chansen, och att man sedan ska fokusera på utfallet. Det är mycket fokus på landandet av medel som det är nu, på beviljandet. Den som fått. Resultatet räknar man med kommer av sig själv. Kan man det, undrar jag?

Fast det är bara att gilla läget. Men det känns ändå synd att jag troligen aldrig kommer att få genomför det projekt vars sammanfattning jag hittade på arbetsdatorns hårddisk. Avslaget: Nej, utan motivering. Hur är det möjligt, tänker jag, att samhället kan tacka nej till den kunskap som det projektet skulle generera? Förstår inte. Men du, käre lösare förstår, då tar jag mer än gärna emot tankar, reflektioner och respons. Hur gör man, om detta inte fungerar? Det skulle jag bra gärna vilja veta!

Så här skrev jag:

För att skapa ett effektivt och långsiktigt hållbart arbetsliv och utbildningsväsende behövs både teorier och strategier för att integrera såväl kunskapen i arbetet, som arbetet i kunskapen. Syftet med projektet är att utveckla teorier och strategier som kan användas för att fördjupa innebörden i begreppet AIL, samt skapa en plattform för möten mellan högskolan och det regionala arbetslivet. Vårdvetenskap, hälsovetenskap och kulturvetenskap är ämnesinriktningar som både kan och bör vara centrala och användbara i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle/arbetsliv. Och att visa på rimligheten i detta påstående kan sägas vara projektets viktigaste mål och motiv. Ämnena kompletterar varandra väl och representerar också tre av högskolans utbildningsprogram. Såväl Sjuksköterskeprogrammet som Hälsopromotionsprogrammet och Människa, mångfald, arbetsliv, kommer att kunna dra nytta av plattformarna för kunskaps- och erfarenhetsmässiga möten mellan akademin och det regionala arbetslivet som kommer att utvecklas inom ramen för projektet.

Arbetet i projektet har teoretiskt fokus. För att bygga en konstruktiv och ömsesidigt utvecklande plattform för möten mellan akademi och arbetsliv behövs betydande kunskapsteoretiska insatser, och med stöd i dessa kommer en praktisk infrastruktur att utarbetas. Plattformen kommer att byggas upp i nära samarbete med högskolans AIL-forskargrupp och är tänkt dels som ett redskap för att hjälpa såväl studenter som nyutexaminerade att föra ut sina teoretiska kunskaper i arbetslivet, dels ett sätt för lektorer inom respektive ämne att få inblick i förhållandena som råder på arbetsplatserna i regionen. Arbetet är tänkt att löpa över tre år, där denna ansökan gäller första året där förutsättningarna för resten av projektet utformas och läggs fast. Arbetet handlar därför i hög grad om inläsning, seminarieverksamhet, testande av olika modeller samt inte minst av kontaktknytande och spridande av vunna insikter.

En viktig ambition med projektet är att medverka till att bryta upp barriären som finns mellan högskolan och det omgivande samhället. Högskolevärlden behöver veta hur arbetslivet ser ut och vilka behov som finns i regionen, och arbetslivet behöver få en bättre insikt i vilka kunskaper och kompetenser (utöver de självklara, ekonomi och teknik) som finns inom akademin. Målet är att projektet ska bidra både till ämnesmässig kunskapsutveckling på högskolan och till ett långsiktigt hållbart och akademiskt präglat arbetsliv inom VG-regionen.
Glömmer detta nu, och tar helg. Återkommer imorgon, med något. Vet inte vad, men något blir det, alldeles säkert.

Statistik, siffror och kultur

2012-02-03T11:59:00.000+01:00

Det är några år sedan nu, men minns den fortfarande. Ian Ayres: bok Super Crunchers. Why Thinking-by-numbers is the new way to be smart. Den handlar om hur internet och elektronisk lagring av information gör det möjligt att i realtid göra (kultur)analyser av mänskligt beteende och tänkande. Minnet av den aktualiseras av en artikel i DN, om Danskarnas sökvanor på Google. Politik, sex och rök toppar listan över sökord i Danmark just nu. Intressant, på många sätt.

När jag först kom i kontakt med boken var det med skepcis. Har under min utbildning till kulturvetare utvecklat en aversion mot siffror. Vi arbetar inte på det sättet här, fick jag höra som student. Kulturvetenskap är kvalitativ, sa man. Varför då, undrar jag idag. Ian Ayers fick mig att se på siffror på ett helt nytt sätt. Om det är kultur vi är intresserade av, då är det väl den vi ska undersöka? Forskningens adelsmärke är ju det förutsättningslösa sökandet efter kunskap. Att avvisa siffor utan att ange ett väunderbyggt motiv för det kan inte vara förenligt med god forskningssed. Lika lite som avfärdandet av kvalitativ metod är det, vill jag påpeka!

Söker man kunskap om och vill förstå kultur, då får man vacker följa kulturen dit den tar en. Och bara för att statistiska undersökningar oftast är ett dåligt redskap i det sökande, betyder inte att alla typer kvantitativa data är dåliga och kan avfärdas. Det lär oss Ayers, och det visar den danska undersökningen.

Frågar man människor vad de använder för sökord på nätet, vilka deras intressen är. Kan vi då vara säkra på att vi får svar där inget utelämnats? Kulturens kraft och normernas inverkan på mänskligt liv är stark. Därför talar mycket för att det vi kommer att få som svar på vår fråga är en friserad sanning. Ljuger gör männsikor sällan, men talar alla om allt för vem som helst? Nej, så är det så klart inte. Ingen lämnar någonsin ut all information. Är man verkligen intresserad av riktningen på människors intressen så är Googles sökordsdatabas en guldgruva. Listan säger inget om enskilda individers intresse, men den ger ovärderlig information om kulturen vi lever i och delar, och som påverkar våra handlingar. Denna typ av siffror ljuger inte.

Visst kan man ljuga med statistik. Ibland är till och med lögnen det viktigaste incitamentet att precentera sina rön i form av siffror. Fascinationen för siffror och statistik är på många sätt djupt problematiskt. Men den typen av siffror som genereras av Google är av en helt annat typ. Det är ett slags diagram, presenterat i realtid, över kultur. Det materialet förtjänar ett bättre öde än att fläkas ut i medierna. Dags för kulturvertare att göra upp med sin sifferfobi. Kulturen finns överallt, även i siffrorna!

Forskning måste vara fri och bedrivas förutsättningslöst, annars är det inte forskning!

Forskning är inte viktig, den är både nödvändig och mångfacetterad!

2012-02-03T08:50:00.000+01:00

När AstraZeneca nu väljer att lägga ner sin forskningverksamhet i Sverige finns det anledning att reflektera över detta med forskning. Många vill ha ett ord med i laget rörande denna viktiga fråga (här, här och här är några exempel på ingångar och åsikter), och jag som kulturvetare vill också ha ett ord med i laget.

Det finns mycket förhoppningar knutna till forskningen. Många drömmar om ekonomisk tillväxt och Nobelpris. Politikerna har en agenda, vilken styr resursfördelningen, och den har ett tydligt ekonomiskt perspektiv. I Södertälje handlar det om jobben. Forskning är en verksamhet som väcker känslor, som engagerar. Forskning angår alla. Framtidens samhälle byggs på forskningsrön. Paradoxalt nog talas det sällan om kunskap, när forskning debatteras.

Kunskap framstår när forskningen omtalas, ofta som ett slags formalitet. Det är det minsta problemet, verkar det som. Kunskap anses vara oproblematiskt, som om det rådde konsensus om det begreppets innehåll. Inget kunde vara mer felaktigt, eller mer problematiskt. Kunskap är forskningens mål, det är kring den som hela verksamheten borde (men gör inte riktigt) kretsa. Och det finns ingen enkel eller enda definition på kunskap, bara olika definitioner och olika användningsområden.

Politikerna har bestämt sig för en definition av forskning och en definition av kunskap. Forskning ska generera patent och pengar, och kunskap ska vara evidensbaserad och kvantitativ. Över hela linjen. Det är det kvalitetsmått som alla ämnen och forskare har att förhålla sig till. Och gör att maktordningen på högskolor och universitet är riggad i utgångsläget. Den som ägnar sig åt forskning som ger patent (naturvetenskap), eller som genererar data som går att mäta och jämföra, hen får makt och inflytande som går långt utanför det egna kompetensområdet.

Humaniora genererar inga patent, och den är inte kvantitativ. Humanioras forskningsuppgifter är heller inte kompatibla med evidensbegreppet. Betyder det att humaniora är tärande och onyttigt? Nej, bara att forskningen resulterar i en annan, men lika viktig, kunskap. Och hur skulle man kunna tala om evidens när man forskar om kultur som är föränderlig, per definition. Kultur går inte att låsa fast, går inte att bestämma eller karaktärisera. Kultur går inte att räkna på, men den finns överallt och påverkar. Kulturen inom akademin ger paradoxalt nog kulturvetarna problem. Fast det problemet är bara ett problem för forskarna och deras möjligheter att bedriva forskning, inte för den kulturvetenskapliga forskningen. Sådan är kulturen. Forskning visar det.

Mänskliga överenskommelser och politiska beslut får konsekvenser, även för kunskapen. Kunskapen är aldrig ren, objektiv eller skild från det övriga samhället, från kulturen. Forskare är också människor och har som alla andra även fritidsintressen. Alla forskare lever inte för sitt arbete, all forskning handlar inte om kunskap för kunskapens skull. Forskning är också och samtidigt ett arbete, en karriärväg och en bricka i det politiska spelet.

Vi får den kunskap vi förtjänar och akademin kan bara prestera det den får resurser och uppmuntran att prestera. Humaniora ligger just nu inte alls i fas och det hämmar kunskapsproduktionen på det området. Kampen om överlevnad i den många gånger hänsynslösa akademiska miljön försvåras när medlen till och intresset för humanistiskt kulturvetenskaplig kunskap stryps. Rådande kunskapssyn och forskningspolitik får dessa konsekvenser.

Utan pengar går det inte att göra något idag. Om det kan man ha åsikter, men det är en förutsättning som man måste förhålla sig till och hantera. Pengar är det som driver verksamheten. Men om forskningen skall bära sina egna kostnader på kort sikt får det menlig verkan på resultatet. Kravet på ekonomisk lönsamhet, som finns överallt utarmar kunskapsbasen och med den skyddet mot tillvarons många hot. Det driver kunskapen i riktning, Viagra. Inget ont om det, i sig. Men inte bygger man ett långsiktigt hållbart samhälle på en sådan grund, tvärt om.

Det finns ett citat eller tanke som jag gillar, som går ut på att visst kostar forskning pengar. Otroligt mycket pengar. Och det är svårt att se vinsten i det korta perspektivet. Men vad skulle det kosta samhället om man slutade satsa pengar på forskning? Det skulle kosta otroligt mycket mer! Det skulle riskera hela samhället, så som vi känner det idag. Mat och hyra är också kostsamt, men att sluta äta eller flytta till ett tält är inget alternativ.

Kunskap om kultur ser ur som en överflödig lyx, men är i själva verket en förutsättning för mänskligt liv. Människan är en kulturvarelse, inte en profithungrande maskin. Det är kulturen som bestämmer vad som är gott, önskvärt, vackert och eftersträvansvärt. Ökad förståelse för kulturens logik och mekanismer. Fördjupad kunskap om förutsättningarna för förändring. Det är livsnödvändigt och ovärderligt.

Ökad kunskap om kultur är lika viktig som kunskap om natur. Forskning är och måste vara diversifierad, liksom kunskap. Foskningsfrågan är allt för viktig för att bandas samman med rådande ekonomiska kvartalsrapportlogik, och det är en fråga som passar sig synnerligen illa för att överlåtas år mandatperiodsfixerade politiker.

Vad vi sällan talar om i debatten om LCHF

2012-02-02T15:06:00.001+01:00

Bloggar lite innan jag drar hemåt efter en mycket givande dag med Hälsovetarstudenter som jobbat med och presenterat tankar kring demokratibegreppet.

Det som väcker min lust att kasta ut lite tankar i cyberrymden är en uppmärksammad artikel i DN idag, om hälsoeffekterna av LCHF-dieter. Forskarna är inte riktigt överrens i frågan. Maj-Lis Hellénius (professor i kardiovaskulär prevention och ansvarig för livsstilsmottagningen på hjärtkliniken vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna) varnar för dieten, och,

Andreas Eenfeldt [läkare och specialist i allmänmedicin, till DN.se. Han driver bloggen Kostdoktorn, och är en av Sveriges främsta LCHF-förespråkare] menar dock att det inte finns några vetenskapliga bevis för ett samband mellan mättat fett och hjärt- och kärlsjukdomar. Enligt honom är studier som Nurses Health Study extremt osäkra.

– Problemet är att det är en enkätundersökning. Den typen av undersökningar kan inte bevisa vad som är orsak och verkan. Det finns så många felkällor. Man har tittat på en grupp som äter mycket mättade fetter, men då får man samtidigt en grupp som har valt bort grönsaker, röker mer, och som motionerar mindre. Då visar det sig att de lever kortare i genomsnitt, och man drar slutsatsen att det är på grund av lågkolhydratkosten, när det kan bero på rökningen, säger Andreas Eenfeldt.

Vem har rätt? Ingen aning, och jag tänker inte ta ställning eller välja sida. Det är inte den aspekten av problemet som väckte mitt intresse. Jag är intresserad av vem som får uttala sig i frågan, och vilka perspektiv som anläggs på problemet. Vem äger kontrollen över debatten och vilka saker kan/får man diskutera? Här, liksom ofta när denna fråga är på tapeten, handlar det om kroppen och om hälsan. Det handlar om ett snävt individperspektiv, om det är bra eller dåligt, för mig.

Man kan tänka sig andra perspektiv, vilket bara i undantagsfall visar sig i medierna. DN har till exempel berört en annan vikling på problemet, för några dagar sedan. I den artikeln kan man läsa följande.

– Vi är inne i en köttrend. Vill man snabbt få i sig ordentligt med protein, vilket många som tränar vill, är kött det bästa sättet, säger Margareta Thorgren, pressansvarig på Scan.

Köttproducenten har märkt av den ökade efterfrågan sedan ett år tillbaka och spår att den kommer fortsätta i ytterligare minst ett år. Bacon är storsäljaren och under 2011 ökade försäljningen med 8 procent i värde. Uppgången började redan för några år sedan. Under finanskrisen 2008 ökade baconförsäljningen med 50 procent på en höst. Scan drar nytta av trenden och ökar utbudet av diverse baconprodukter.

Köttproduktion påverkar miljön. Äter vi mer kött, oftare, då ökar trycket på miljön. Och hälsokonsekvenserna av detta, på lång sikt, uppmärksammas inte alls på samma sätt. Det får naturligtvis också hälsoeffekter.

Om den stora massan i samhället inte förmår eller orkar se, eller ens förstår vikten av att se andra typer av samband än de för stunden uppenbara. Om det är en trend, då är vi illa ute, alla. Allt vi gör och sätten vi tänker på, får hälsokonsekvenser. Om jag väljer en biff, sitället för grönsaksoppa till middag, då får det konsekvenser. Jag är en del av den multitud vars interaktion med världen samhället blir till genom.

Liksom med så många andra frågor finns det inga enkla svar. Och just därför står det allt mer klart för varje dag som går, att den viktigaste egenskapen man kan få med sig i livet. Den bästa investeringen man kan göra, är att arbeta med att utveckla sin förmåga till kritiskt tänkande. Om den kan öka generellt i samhället, ökar chansen till att vi kollektivt kan undvika de enklaste fällorna. Det är ingen lösning på problemen, men det är en väg mot och ett verktyg som kan användas i arbetet med att skapa, ett bättre samhälle (utan att definera vad som är bra eller dåligt).

Allt vi gör får konsekvenser. Tänk på det, ofta. Det räcker en lång väg!

Hur förändrar man framtiden, om det ens är möjligt?

2012-02-02T12:28:00.000+01:00

Karlstad Universitet marknadsför sig med hjälp av en intressant slogan: Förändra framtiden. Hur är det möjligt tänker jag, att förändra något som ännu inte finns? Tankar om och föreställningar om framtiden kan förändras, men framtiden kan aldrig förändras. Kanske kan tyckas petigt att påpeka detta, men frågan är viktig. För just synen på och tankar om framtiden är viktiga. Det som finns och existerar idag påverkar hur det blir imorgon, även om det inte finns någon determinant, ingen teleologi, inbyggd i processen.

Framtiden kan med andra ord inte förändras. Vad gör det med den allmänna uppfattningen om världen, samtiden och framtiden, om ett av Sveriges Universitet använder ett omöjligt uttalande som slogan för att sälja utbildningar? Det är naturligtvis viktigt att reflektera över. Vem hittade på den, och vad ville man med den, förutom att sälja utbildningsplatser? På vilka grunder togs beslutet? Överläts frågan helt och hållet till en reklambyrå (och vad säger det i så fall om Universitetet som institution)?

Kritiskt tänkande. Jag saknar det i samhället. Och om det är en egenskap som utarmas på landets högsta utbildningsnivå, då är vi illa ute. Från detta kan inga målsäkringsprogram i världen rädda oss. Det är en aspekt rörande målsäkringstänkandet som sällan berörs. Målsäkringen är bara ett kontrollredskap. Liksom logiken kan redskapet bara hjälpa oss att se över processen, men premisserna som processen bygger på. Rimligheten i målen som sådana. Om detta säger målsäkringen noll och inget. Det blir således ett slags falsk trygghet. En skenbar säkerhet.

Här får du redskap att förändra världen! Eller: Här tar du första steget mot framtiden. Kanske: Framtiden vet vi inget om, därför behöver vi verktyg för att hantera det oväntade. Kom till Karlstad Universitet och var med om att bygga ett hållbart samhälle. Det var några hugskott, som ligger mer i linje med vad högre utbildning och samhällsutveckling handlar om. Ett försök att kombinera kravet på säljbarhet med behovet av kritiskt tänkande.

Vi har utbildningsmässa på HV idag. Därför fick jag upp ögonen för Karlstad Universitets slogan. Men jag tänker också på alla nöjda människor som finns överallt, på bilder och i reklamfoldrar. Alla ska vara nöjda. Det är så som högre utbildning presenteras idag, som ett sätt att bli och vara nöjd. Glada, entusiastiska och nöjda förväntas alla vara. Men att tillägna sig ny kunskap är också frustrerande. Det är svårt och ibland blir man förbannad. Och att se igenom den fasad som samhället är så mån om att visa upp, det kan vara direkt smärtsamt. Studenter tvingas i sin utbildning ständigt konfrontera och leva vid gränsen för sin egen förmåga. Det är också frustrerande att läsa på högskolan, och att forska. Vem talar om det? Och hur hanterar man den typen av känslor när allt material bara talar om hur lyckliga alla är och hur fantastiskt det är att studera?

Frågor, frågor, frågor. Viktiga frågor. Någon måste ställa dem, men inte för att kritisera. Frågorna måste ställas för att få igång samtal, reflekterande och förutsättningslösa samtal om viktiga saker. Om framtiden. Det som ska hände, man som ännu är en öppen fråga.

Vart är vi på väg? Kom till Högskolan Väst och skaffa dig verktygen du behöver för att bygga din framtid! Det är mitt förslag till slogan. Tyvärr har jag ingen utbildning att marknadsföra. Den har lagts ner. Bkjörklund och ansvariga politiker har bestämt att söktryck skall vara den parameter som bestämmer om utbildningar skall ges eller ej. Och där fallerar Kultur och samhällsanalys. Hur påverkar sådana beslut framtiden?

Den som lever får se …

Världens högsta hus

2012-02-02T08:34:00.002+01:00

Läser om världens högsta hus i dagens tidning, om hur färdigställandet av dessa kolosser påfallande ofta genom historien sammanfallit med börskrascher. Idag är det i Asien, företrädesvis i Kina som de byggs. Världens högsta hus. Tänker på hur mycket den frågan handlar om kultur. Visst krävs det tekniska lösningar och en väg genomtänkt ekonomisk plan för att lyckas, men långt innan man kommit dit har tanken väckts. Och tankar genereras ur sammanhang: kultur. Skillnaden mellan den som anses galen och den som betraktas som geni är hårfin. Mänskliga egenskapers värde bestäms kollektivt, är inget i sig. Den som på 1700-talet talade om mänskliga månresor ansågs galen. 100 år senare ansågs det fascinerande , och när Kennedy drog upp linjerna för USAs framtid, i början av 1960-talet mottogs han som en hjälte. Resten är historia.

Världens högsta, bästa, första, största, snabbaste. Superlativ fungerar som honung för flugor, de drar uppmärksamheten till sig. Men inte alltid, och långt ifrån alla visioner hyllas. Bara idéerna som anses värda att satsa på hakar i det kollektiva medvetandet. Vad och vem bestämmer vad man kan/bör satsa på? Det ser ut som individuella beslut, men en sån som Kennedy var inte ensam. Ingen människa är en ö. Utan ett starkt nätverk, ett komplext sammanhang (där tekniska och ekonomiska förutsättningar ingår) som backar upp och som krattar manegen, står sig individen slätt. Världens högsta hus är en konsekvens av ett sammanhang, inte resultatet av en eller några få framsynta individer.

Världens högsta hus har i allra högsta grad med kultur att göra. Världens högsta hus är ett konkret resultat av immateriell kultur, och det ena går inte att skilja från det andra. Ändå är det visionären och ingenjörerna som ensamma får sola sig i glansen när projektet slutförts. Påfallande ofta är det män som hamnar i den positionen, som intar den rollen.

Världens högsta hus står kvar även efter den ekonomiska kris som alltså brukar komma som ett brev på posten när huset byggts färdigt. Inte så märkligt kanske, tänker jag, att det blir så. Världens högsta, det ligger otroligt mycket prestige i det, vilket gör att projektet prioriteras ändå in i det sista. Alla inblandade, och här snackar vi mäktiga män men stora resurser, gör sitt yttersta för att lyckas. Och att ett så stort och spektakulärt projekt skulle sammanfalla med börskrascher borde, med beaktande av hela bilden, alltså inte förvåna.

Ändå spekuleras det i artikeln om nästa husprojekt, The mile high tower skall innebära en ny krasch. Som om huset i sig styrde världsekonomin. Den typen av resonemang utgår från ett grundläggande tankefel, att det finns enkla förklaringar på komplexa problem. Det gör inte det, komplexa frågor kräver komplexa förklaringar. Kulturvetare har insett detta, men det är ekonomer och ingenjörer som idag betraktas som genier, det är deras idéer och visioner som behandlas med respekt. Kulturvetarna ses över axeln, om man inte säger rakt ut vad man tänker: ni är galna!

Just det faktum att världens högsta hus står kvar blir paradoxalt nog inte en påminnelse om faran och riskerna med att dra igång ett sådant projekt. Det blir istället en sporre och en uppmuntran för nästa man att anta utmaningen. På samma sätt och med samma logik som tungviktsvärldsmästaren i boxning, som med närmast 100% säkerhet vet att han kommer att förlora (alla gör det, förr eller senare), går upp i ringen, byggs denna typ av hus. Äreminnen över rådande kulturella norm är vad det handlar om. Manifestationer av makt och indikatorer på vad mänskligheten anser värt att sträva efter.

Det krävs ingen ingående eller ens avancerad kulturanalys för att se detta. Det enda som krävs är en vilja att gripa sig an problemet förutsättningslöst, och en mental beredskap på att frågan inte kommer att kunna lösas fullt ut. Svaret på frågan om varför världens högsta hus byggs, det finns inte. Ett enda svar, det bästa, existerar inte. Därtill är frågan allt för komplex. Kultur är komplext, liksom världen. Och vill vi förstå, på riktigt måste vi sluta se komplexiteten som ett problem.

Det är inte männen eller manligheten det är fel på. De är bara en konsekvens av rådande kulturella klimat. Kultur är synonymt med komplexa samband. Världens högsta hus är kulturens yttersta konsekvens. Om analysen kunde börja där, då tror jag att man skulle kunna lösa problemet med både skrytbyggen och börskrascher. Ekonomi, kultur och teknik är tre aspekter av eller uttryck för samma sak. Problem av det här slaget kommer aldrig att kunna närma sig en lösning, om man inte börjar samarbeta över disciplingränser. Svaret finns inte, inte det bästa svaret.

Superlativ är som yttersta principer, fascinerande att drömma om, men samhällen mår, i alla fall på sikt, bäst av att sluta drömma. Långsiktig hållbarhet är ett komplext problem, och som sådant kan det självklart bara lösas med hjälp av komplexa verktyg. Kulturvetenskapen tillhandahåller sådan.

Låt oss göra med enkla lösningar, som vi gjorde med Apolloprojektet, skicka dem ut i rymden. Och låt oss koncentrera oss på och försöka förstå de sammanhang vari vi framlever vår vardag. Låt oss upphöja kulturvetenskapen till samma nivå som naturvetenskapen. Komplexa problem löses bäst genom samarbete mellan många olika kompetenser, i samtal.

Några personlighetstyper inom akademin

2012-02-01T14:03:00.000+01:00

Som ett slags komplement till rollistan i förra bloggposten kan läggas några personlighetstyper. Genom åren och med stöd i erfarenheter från några olika lärosäten har jag funnit följande idealtyper inom akademin. Kan inte säga att jag mött någon renodlad personlighet, detta är ingen nyckeldeckare. Det är en karaktäristik över olika typer man kan stöta på i korridorer och seminarierum, som lärare, kollega eller överordnad.

Först ut är karriäristen. Den som bara gör sådant som, och ser till att alltid befinna sig i sammanhang som, leder framåt, uppåt i karriären. Det är en nyfiken typ, ständigt nätverkande och med fickan full av visitkort. En som aldrig försitter ett tillfälle att tala om sin egen förträfflighet. Han eller hon är alltid noga med att lyfta fram sina egna arbeten, men är mindre nog att peka på vad andra gjort, speciellt om det ligger nära eller det råder konkurrens. Han eller hon är utåtriktad, trevlig och intresserad, så länge det finns något att vinna på relationen. Han eller hon citerar bara det som leder framåt och har koll på vad som gäller. Ansvar är bra, om det är meriterande. Annars skyr han eller hon det som pesten. Sådant som tar tid från det övergripande projektet, att stiga i graderna, avvisas bestämt.

Karriäristen är i akademin för att göra karriär, i första hand. Kunskapssökande blir i bästa fall ett slags bieffekt av karriärklättrande, för det är så klart en förutsättning i någon mening, att man har täckning för det man säger. Men det kan man så klart få på olika sätt, till exempel genom att citera och skriva med andra. Och det är risken om man från ansvarigt håll ser detta som ett ideal, om det är karriärer som premieras, det som går att mäta, då förlorar kunskapen i värde. Om insignierna anses vara viktigare, om det är vad som räknas när verksamheten utvärderas, då tappar man fokus på kärnverksamheten. I den bästa av världar sammanfaller karriärambitioner med kunskapssökande, men det finns inga garantier. En akademin som bara räknar sådant som går att mäta och räkna, yta och kvantitet, det är en akademi där kvalitet och innehåll hamnar i skymundan.

Nästa personlighetstyp är den som söker personlig bekräftelse. Duger jag? Håller jag måttet? När ska jag avslöjas? Det är en ängslig typ. Ofta en klassresenär som inte känner sig hemma någonstans, varken därifrån hen kommer, eller dit där han eller hon är på väg. Akademin är en ogästvänlig plats, och bekräftelse gödslas det inte med. Speciellt inte om det sammanhang man verkar inom domineras av karriärister.

Den som söker bekräftelse är mindre intresserad av det som ger formell uppskattning. Hen vill hellre synas och få uppmärksamhet och håller därför gärna tal vid högtidliga tillfällen, föreläser ofta och i olika sammanhang, svarar mer än gärna i telefon och ställer upp på intervjuer. Ett inslag i Aktuellt är det hen helst av allt vill synas i. Bekräftelsesökare kan ibland likna karriäristen, men hen har ett tydligare fokus på personen. Titlar, ansvar, citeringar och utmärkelser är bra och utmärkt, men inte i sig. Fast ofta leder det ena till det andra.

Båda dessa personlighetstyper är mer intresserade av ytan än av innehållet. Kunskap är för dem ett medel för att uppnå primärmålet, karriär eller uppmärksamhet. Sammanhang med en hög andel av dessa personligheter är sällan kreativa. Dessa personligheter är mer intresserade av att få än att ge.

Två andra personlighetstyper finns också, med fokus på innehåll. Den ena är nörden, som ständigt förlorar sig i sitt specialintresse. Hen kan ha svårt att få ur sig artiklar och är inte alltid intresserad av att föreläsa eller få uppmärksamhet. Lyckligast är denna personlighet i labbet eller i arkivet, eller kanske ute på oändliga deltagarobservationer. Kunskap, för kunskapens skull. Det är mottot och det överskuggande intresset. Allt annat blir oviktigt och lämnas åt sitt öde. Nörden är ofta en organisatorisk katastrof, och för många sådana personligheter i en grupp leder lätt till att inget händer. Hen förlorar sig ständigt i frågor och aspekter som andra ser som petitesser. För nörden är det blodigt allvar. Detaljerna, det är vad hen är uppslukad av. På gott och på ont.

Den sista personlighetstypen är livsnjutaren, akademikern som alltid följer minsta motståndets lag och gör allt på känsla. Hen följer lustprincipen och skyr rutinuppdrag som pesten. I sina bästa stunder är livsnjutaren en fröjd att vara nära. När inspirationen flödar och när hen får fria händer, då händer det saker och kreativa lösningar radas upp. Men när det inte det inte finns utrymme för eget tänkande, när det skall konsolideras och formaliseras, då dör energin fullkomligt. Då händer ingenting. Livet förlorar sin mening. Kunskapen och sökande efter den är det centrala, uppnådda resultat och utmärkelser är inget värda, om de inte går att växla in i nya uppdrag eller ökat ansvar och utrymme för att söka utmaningar och nya intellektuella kickar.

Alla kan nog känna igen sig lite mer i någon än i andra av dessa karakteristika, men få skulle nog köpa en karaktär rakt av. Och en organisation mår helt klart bäst av att sträva efter balans i mixen av medarbetare. Alla behövs och kan tillföra helheten något.

Tillsammans och i mellanrummen, det är där och då det händer!

Akademiska roller: Prästen, Polisen, Verktygsmakaren

2012-02-01T08:44:00.000+01:00

Tänkte, bara så där på skoj, reflektera lite över några olika akademiska roller. Olika ämnen kan, har jag upptäckt, karaktäriseras med hjälp av liknelser hämtade från övriga arbetslivet. Om det, och om olika personlighetstyper jag mött i den akademiska världen, handlar dagens bloggpost.

Akademikern/forskaren, som präst först. Det är en roll som kanske oftast tillskrivs forskare, men jag har sett tecken på detta också hos vissa utövare. Prästen tolkar diffusa tecken och förklarar världen. Prästen tar sig rollen som ett slags ställföreträdare för sanningen, eller medlare mellan den rena kunskapen och människorna som behöver den för att säkra sin vardag och leva sina liv på bästa sätt. Människor är många gånger lata, och det gäller alla. De flesta läser hellre översättningar, sammanfattningar, kommentarer och uttolkningar än ger oss i kast med originalen. Där finns ett utrymme i tillvaron och ett behov av präster. Någon måste ju leverera. Någon måste göra jobbet som övriga sedan kan dra nytta av. Hen ser jag som ett slags präst, men det har inget med religion att göra.

Vad gör detta med kunskapen, och med dem som delegerar detta moment, med akademin? Kommentarer och tolkningar av innehållet i en text är alltid förenklingar och innebär förändring av innehållet. Därför kommer den som presenterar författarens intentioner, den som gör anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen av ett verk, att få makt över övrigas mentala kartor och uppfattning om världen. Framförallt eftersom detta, om det inte uppmärksammas och diskuteras i relation till originalarbetet, sker på ett omedvetet plan. Alla som skriver kommentarer, som tolkar texter och som försöker skriva fram betydelser gör det, förutsätter jag, av välvilja, inte för att vilseleda. Likafullt kan verksamheten resultera i just vilseledande. Kommentarer och uttolkningar som tas emot och accepteras okritiskt passiviserar läsaren och försvårar en kritisk reception av originalarbetet.

Michel Foucault som skriver om detta i Diskursens ordning och hävdar där (men lita nu inte på mig, jag vill inte gå in i prästrollen) att skillnaden mellan vad som är vad, det vill säga vad som är den kanoniserade ”primärtexten” och kommentaren till den samma, är varken stabil, konstant eller absolut. Texterna som repeterar, förklarar eller kommenterar utgör alla delar av samma (sannings)system. Den uttolkare som lyckas knyta till sig flest åhörare och följare kommer att bli mer inflytelserik än andra i bruset av texter som slåss om uppmärksamhet i det begränsade utrymme som finns. Hen tilldelas eller tar sig rollen som ett slags överstepräst. Med denna roll följer en inte oansenlig makt och inflytande över hur världen skall tolkas och förstås.

En närbesläktad akademisk roll är polisen. Överallt finns de, bevakarna av sanningar, gränser och definitioner. Den som inte riktigt är i sanningen och som saknar det anseende och den skara av följare och anhängare som krävs för att bli betraktad som präst, kan hitta tillfredsställelse i rollen som polis, tankepolis. Det är en jobbig typ som inte tillför det akademiska samhället någon annat än ett irriterande moment av tröghet och motstånd. Oftast har polisen inget annat argument än regelboken, och hen blir därför till ett slags robot som följer order, enligt det på förhand utarbetade protokollet.

Polisens självpåtagna roll handlar om att peka med hela handen, om att kräva rättning i leden. Utgångspunkten är ett det finns en sanning, den sanning som prästerna sitter inne med, och den skall följas. Men är det verkligen en adekvat beskrivning av världen, samhället, kultur och människan? Är det inte snarare så att dessa storheter bäst beskrivs som föränderliga komplexa processer, präglade av ett slags ömsesidigt lärande hos alla inblandade aktörer? Kan man veta i förväg hur framtiden ska bli? I den föränderliga värld vi lever i idag tror jag, som jag skrev igår, att det är mycket olyckligt att tänka så. Präster och poliser, är som jag ser det olyckliga rollmodeller inom akademin. Kunskap är, liksom världen och allt som finns däri, ett slags blivande, icke-linjära processer vars resultat aldrig går att i detalj förutse, på förhand. Försöker man göra det ikläder man sig rollen av maktfullkomlig tankepolis.

En sätt att parera sådana problem kan vara att som individ och som (forskarsubjekt) inse sin högst begränsade roll i den abstrakta maskin som samhället utgörs av och blir till genom. Ett lyckat forskningsprojekt är det som skapats inom ramen för samverkan mellan många aktörer, med olika kompetenser. En kollektiv process med såväl upplysta med ödmjuka forskare, som självständigt, kritiska följare/användare. Skapandet av en sådan akademi och ett sådant samhälle underlättas om så många som möjligt ser sig själva som mindre kuggar i ett större, självorganiserande maskineri bestående av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer. Kulturvetenskapens bidrag till vetenskapssamhället är som jag ser det att konstruera tankeverktyg. Och dessa kan användas för att hantera insikten att människor utgör en liten (men betydelsefull) del i en ständigt pågående, öppen och icke-linjär process. Samhället och kulturen är omöjliga att fånga, kondensera och presentera i skriftlig form utan att göra våld på verkligheten.

En annan roll i akademin, den roll jag själv strävar efter, är vetenskaparen som ett slags snickare eller verktygsmakare. Vetenskap kan och bör, inte minst för att undvika att samhället och allmänheten hamnar i ett slags beroendeförhållande gentemot någon (präster, till exempel) med makten över sanningen, betraktas som ett slags snickare. Världen, samhällen, kultur och människor blir ständigt till. Inget är och för varje dag adderas och subtraheras något till helheten, med ökad komplexitet som följd. Det är så jag ser på människan och på kultur, som komplexa helheter, under ständig tillblivelse. Men det är inte något jag skulle hävda är sant, det är ett verktyg att tänka med hjälp av. Varken mer eller mindre. Och som alla andra verktyg har det sina för- och nackdelar.

Det förhållningssätt som jag valt till de verktyg jag använder i min forskning och som jag presenterar här, är hämtat från tänkare som Nietzsche, Foucault och Deleuze. Det jag finner mest befriande med deras arbeten är bejakandet av rörelse även i det egna tänkandet, och fokuset på det som fungerar. Samtliga anser att det inte finns någon mening i att kritisera, att förgöra och påpeka fel. Och de hävdar vidare att det inte finns någon absolut sanning att försvara. De värjer sig aktivt från prästerskapsrollen. Följaktligen finns ingen enda, rätt tolkning av deras texter. Bara olika sätt att använda dem.

Foucaults storhet, om man frågar mig, ligger framförallt i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att alltid sätta läsaren i fokus. Ett exempel på detta finner man i förordet till boken The Order of Things, som får bli slutordet i denna bloggpost. Jag är sen till tandläkaren inser jag.

This foreword should perhaps be headed “Directions for use”. Not because I feel that the reader cannot be trusted – he is, of course, free to make what he will of the book he has been kind enough to read. What right have I, then, to suggest that is should be used in one way rather than another? When I was writing it there were many things that were not clear to me: some of these seemed too obvious, others too obscure. So I said to myself: this is how my ideal reader would have approached my book, if my intentions had been clearer and my project more ready to take form.

Målsäkringens förförande lockelse och förgörande konsekvenser

2012-01-31T13:20:00.000+01:00

Kan inte hålla tankarna som väcktes av den förra bloggposten, den om framtiden, borta. Lika bra att få dem ur tankesystemet. Har ju ett arbete att sköta, också. Fast nu är det lunch, och jag ser dessutom bloggandet som en del av mitt arbete. Spridande av forskningsresultat är en viktig del av lektorers arbete, av forskarens ansvar. Kunskap som bara samlas på hög eller som uteslutande ses som poster i en CV vars mål och mening är att främja karriären, det är meningslös kunskap. Kunskap får sitt värde i och genom att kommuniceras, brett. Och jag kan inte tänka mig ett bättre, snabbare eller enklare sätt att kommunicera med allmänheten, än via Flyktlinjer.

Framtiden var det. Synen på framtiden och vad olika uppfattningar om framtiden gör med samtiden. Igår talades det som förestående kvalitetsutvärderingar av utbildningarna på Högskolan Väst. Att vi ska och måste göra detta, det råder det ingen tvekan om. Bara att acceptera påbudet uppifrån. Det är ju i någon mån bra, eller beslutet är i alla fall taget i välmening. Det är inte för att djävlas med oss som Högskoleverket utsätter organisationen för omaket att visa hur man arbetar med kvalitet och målsäkring. Det är en alldeles för enkel och ologisk analys av läget. Syftet är gott, och alla sitter i samma båt. Alla utvärderas idag. Självklart måste HV följa regelverket.

Jag behöver emellertid inte omfamna beslutet. Bara finna mig i det och utföra uppdraget efter bästa förmåga. Jag kan emellertid, och tycker också att jag har ett ansvar att göra så, granska det kritiskt med hjälp av de verktyg jag förfogar över. Målsäkringstänkandet är förförande enkelt. Det ser så självklart på pappret. Vem vill inte ha en process som garanterar att det man vill uppnås? Alla kan se fördelarna med detta, och det finns så klart vinster att göra. Ökad överblickbarhet och transparens är aldrig fel. Men det finns andra aspekter också. Förlitar man sig på system riskerar man att förlora i kritisk vaksamhet. Och det i sin tur riskerar att utarma samhällets skydd mot det oförutsedda som inte går att förutse.

Målsäkringsprogram invaggar allmänheten i falsk trygghet. Mälsäkringstänkandet riktar att fokus på slutprodukten, och gör vägen dit till en formalitet. Det främjar uppsättandet av djärva mål. Varför nöja sig med lagom, när man kan få mer? Varför lyssna på den som är försiktig, när man med hjälp av målsäkringsverktyg kan få precis vad man vill ha? När detta tänkande implementeras, på allt fler ställen och i allt fler verksamheter, gör det något med den kollektiva uppfattningen av världen, samhället och kulturen. Det är med andra ord inte bara ett verktyg för att skapa gott, det blir också ett slags omformare av vårt sätt att tänka.

Tänkte visa hur det påverkar och vad det får för konsekvenser. Tänk om man kunde (och varför skulle man inte kunna. Finns inget som talar emot det) målsäkra politiken. Då skulle vi kunna spara många sköna miljoner som används till att säkra makten för dem som har den för tillfället. Ett målsäkrat parlament, där vallöften levererades med en utförlig plan för hur de ska uppfyllas. Tänk om valet var fjärde år handlade om vilka mål vi har tillsammans för den kommande mandatperioden. Och tänk om politikerna slapp lova runt och hålla tunt, och istället kunde ägna sig åt kärnverksamheten, att förvalta samhället och se till att målen uppfylls. Tänk vad bra det skulle vara?!

Eller?! Är det verkligen så enkelt? Går det att styra en så pass komplex organisation som ett samhälle efter principer hämtade från bilindustrin? Nej, det gör det så klart inte. Samhället består av allt för många komponenter och aktörer, i samverkan med inre och yttre faktorer, för att det skall gå att målsäkras. Politikerna slipper således utvärderas, på det sättet. Deras kompetens kan därmed se lite annorlunda ut. Vad som behövs för att lyckas är följsamhet, flexibilitet och inte så lite uppfinningsrikedom. Ett slags kritisk medvetenhet kombinerad med kreativitet. Det är vad samhället behöver för att kunna överleva på sikt. Ledare som kan hantera och jämka samman motstridiga viljor så att de drar i ungefär samma riktning, men som samtidigt har en del av sin uppmärksamhet riktad mot det som ligger utanför och som har en mental beredskap på att det aldrig blir riktigt som man tänkt sig. Bara så kan en långsiktig politik bedrivas. Bara så kan ett samhälle förvaltas. Målsäkring leder tanken i motsatt riktning och är förkastlig, där. Riksdagens arbete kan inte målsäkras (Exempel på varför det inte går och argument finns här, här och här, till exempel).

Följaktligen kan heller inte utbildningar, vars mål är att främja kompetens som kan användas i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, målsäkras. Det ser ut som det går, och det är en lockande tanke. Men det går inte. Kultur fungerar inte på det sättet. Går inte att överblicka eller kontrollera i minsta detalj. Därtill spelar slumpen en allt för stor roll. Målsäkring har fokus på framtiden, men om den vet vi som sagt inget. Först när vi är där kan vi inse och förstå vad vi borde tagit hänsyn till. Förs i backspegeln förstår vi samtiden. Det är gott nog, och tänker man så främjas egenskaper som ödmjukhet och självständigt, kritiskt, tänkande.

Avskaffandet av målsäkringstänkandet är kungsvägen till långsiktig hållbarhet. Bara genom att släppa på kontrollen, och genom att öka ansvaret på enskilda aktörer, går det att få överblick. Och bara så kan man möta tillvarons oväntat oväntade utmaningar.

Framtiden, samtiden och den bristfälliga förståelsen

2012-01-31T09:00:00.001+01:00

Flyktlinjer handlar om kultur. Om nu någon missat det. Kultur. Säger jag så är det många som vet vad jag talar om. Det är en vardagsspaning. Eller, låt mig korrigera, många tror sig uppenbarligen veta vad jag talar om. Kultur, vill jag dock hävda, är inte bara svårt, det är dessutom ett av de mest missförstådda orden i världen. Man tror sig veta, bara för att det dyker upp bilder i huvudet. Men om man bara nöjer sig med att tro sig veta. Om man inte verkligen försöker förstå. Då vet man ingenting.

Kultur som forskningsområde, som utbildningsämne och som levd erfarenhet, angår alla som finns och verkar i samhället. Förstår man kulturen, då förstår man vardagen och livet bättre. Men det första man måste inse och ta till sig för att förstå kultur är att den varken är enkel att förstå eller möjlig att förstå, fullt ut. Kultur är till sin natur gäckande. Men det är bara ett problem för den som tror sig förstå, för den som anlägger ett vardagligt perspektiv på problemet. Vill man emellertid förstå kulturen måste man acceptera att den inte går att förstå fullt ut. Om man vill förstå på allvar vill säga. Och förstå måste man. Hur skulle man annars kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle?

Bloggposter på detta tema finns det många av här på bloggen. Det handlar inte om att jag har svårt att variera mig. Det handlar om att det är viktigt, eller avgörande, om man vill förstå den värld man lever i, vilket krävs om man vill vara med och förändra den. Därför berörs ämnet regelbundet, från olika infallsvinklar. Kulturforskning handlar om att undersöka förutsättningarna för förändring. Hur är förändring möjlig, vad driver förändring och vad bör man ta hänsyn till om man vill verka för förändring i en speciell riktning? Den typen av frågor kan sägas utgöra kärnan i ämnet kulturvetenskap, det tema kulturvetare improviserar kring. Och kunskaperna och färdigheterna som det arbetet ger är viktiga kuggar i alla samhällsmaskinerier.

Alla är intresserade av framtiden, på ett eller annat sätt. Alla som får leva och ha hälsan kommer att tvingas hantera framtiden. Alla måste planera för den oavsett hur de ser på framtiden och tänker kring den. Det är bara en av alla sanningar och utmaningar som kulturvetare arbetar med och forskar kring. Framtidshantering. Kulturvetenskap kan sägas handla om att skapa verktyg för att hantera verkligheten, den levda verkligheten, nu och i framtiden. Individuellt och kollektivt. Men för att göra det på rätt sätt måste man ha med sig och utgå från ovanstående insikter. Det första man måste acceptera är att framtiden är en öppen fråga. Det går att spekulera, men vad som kommer att hända vet ingen! Den som säger, "vad var det jag sa" han eller hon visste inte. Hen hade bara en åsikt bland andra som kom att realiseras. Framtiden finns inte och därför kan ingen veta. Basta!

Framtidsvisioner finns det däremot gott om. Och de existerar, kan studeras och bär på en hel massa spännande kunskap om kontexten de skapas i. Läser till exempel med växande fascination dagens Under Strecket, som handlar om boken Sverige år 2000. 24 framtidsforskare om morgondagens samhälle, från 1969. Texten återväcker minnen från min barndom. Jag känner igen visionerna och tankarna om vad man trodde skulle hända runt millennieskiftet, som inte kallades så då. Sekelskiftet sa man, och det mytomspunna året 2001. Oj vad jag fantiserade om det, då när jag var liten. Och jag var inte ensam. Framtidsvisionerna var inga fantasier, det var resultatet av vetenskapligt arbete.

Framtidsvisioner var inte längre någon spådomskonst, försäkrades i baksidestexten, utan var numera en etablerad vetenskap genom den nya framtidsforskningen. Dess metoder hade förbättrats med hjälp av bland annat datorer. Prognoserna var numera så säkra att de till och med kunde få en styrande effekt i sig, fick läsaren veta.

Det var i alla fall så man såg på det. Fast så här i backspegeln blir det uppenbart att man redan då visste att det trots allt var ett slags spådomskonst, om än vetenskapligt underbyggd.

Men trots den samlade kompetensen och försäkringarna om prognosernas vederhäftighet var bilden av Sverige och världen år 2000 slående spretig. Vildvuxen teknikoptimism blandades med nattsvart dystopi.

Detta är intressant. Fördelningen mellan optimistiska visioner och dystopisk oro, den säger något om samtiden som tankarna om framtiden genererats ur. Boken och Understräckaren är fylld av såväl undergångsfarhågor som optimism. Mycket av det som tas upp är gamla nyheter, oron för kärnvapen och klimatfrågan. Oljekrisen kommer först senare och med den en annan typ av oro. Förvånas lite över oron om antibiotikaresistens, men så vad det också väl insatta forskare som intervjuades i boken. En sak är högintressant. Synen på högre utbildning. Den passagen visar hur komplex frågan om framtiden är. Det står att man förutspådde att,

Nästan en tredjedel av ungdomarna skulle läsa på universitet. Och utbildningen skulle huvudsakligen gå ut på att läsa sig kommunicera. Tv skulle få en dominerande roll i undervisningen, och tidningarna skulle levereras direkt i brevlådan genom en teleprinter till en pappersrulle, där nyhetstexterna skrevs ut. Det var bara att gå och riva av det man ville läsa – direkt från brevlådan.
Opinionsbildning och politik skulle omdanas i grunden – den svenska konsensuskulturen var rentav hotad. ”Utbildningsexplosionen medför att stora grupper som tidigare på grund av bristfälliga kunskaper och dåliga kommunikationskanaler varit ganska tysta kommer göra sig ordentligt hörda”, menade en expert. Detta kan föra till att samhällsdebatten blir mer anarkistisk i den mening att de olika grupperna för fram vitt skilda idéer.

Med facit i hand kan vi konstatera att visionen överträffats, med råge. Idag läser fler än en tredjedel av varje årskull vidare på universitet och högskolor. Man läser emellertid inte kommunikation i någon större utsträckning, och den ökade andelen högutbildade har heller inte lett till större intresse för politik och samhällsfrågor. Det är viktig kunskap. Utbildning är ingen garanti, för någonting egentligen.

Idag kommuniceras det mer än någonsin. Ändå är kunskaperna om vad som händer i kommunikationen och hur interaktionen påverkar och kan påverkas, bristfälliga och styvmoderligt behandlade i utbildningssystemet. Både i visionerna och vår levda samtid behövs kulturvetenskaplig kunskap. För att kunna förvalta och utveckla samhället och världen; för att kunna upptäcka och förhindra missförhållanden. Kulturvetenskaplig kunskap och kompetens är viktig och samhällsnyttig, också.

Idag satsas mycket av resurserna inom utbildning och forskning på teknik och sjukvård. Hade man satsat på det som finns så att säga mellan tekniklösningarna och människors kroppsliga och själsliga problem. Om en tredjedel av pengarna satsas på livet, på kultur och levd verklighet, finns goda chanser att bördan på sjukvården lättar och att efterfrågan på tekniklösningar minskar. Det kan bli så, men om det blir så vet ingen. Det kan ingen veta.

Framtiden var, är och förblir en öppen fråga. Och just därför behövs kunskap om och ökat fokus på, det som sker här och nu. Vetenskapen om kultur handlar om det. Om det som finns och betyder något nu. Vet och förstår vi hur kultur fungerar, då kan vi både förbereda oss för framtiden och arbeta för att förändra den. För att nå dit måste vi bara förstå att framtiden är en öppen fråga, ända fram tills den inte är framtid längre, utan samtid.

Överklassafari, orsak eller verkan?

2012-01-30T17:23:00.000+01:00

Överklassafari är ett fenomen som väcker känslor. Uppenbarligen. Läser om det i dagens DN. Vad handlar det om, egentligen? Jo om ekonomi. Närmare bestämt om den ekonomiska logikens baksidor. Innan jag kommer igång vill jag därför påpeka att jag är fullt medveten om att det finns en hel massa goda aspekter av ekonomi, också. Profithunger har till exempel visat sig vara en betydande kraft, med förmåga att bygga samhällen. Mänskligheten har dessutom nått dit den har, just på grund av den ekonomiska logiken. Det går inte att sticka under stol med. Att förneka fakta är befängt. Lika olyckligt och orättvist som det är att förneka dess baksidor.

"Hitta på ett eget system som är bättre då, eller acceptera det vi har och gilla läget." Det är en reaktion jag mött när jag velat diskutera baksidorna av det rådande och effekterna av det framväxande klassamhället. Men det vore djupt olyckligt om bara den som kan presentera ett eget, alternativt system får opponera sig. Så talar bara den som har makt och som vill behålla den. Den som talar så gynnas oftast av rådande system. Jag är inte ute efter makt, jag vill bara ställa mina kompetenser till det allmännas förfogande. Dessutom är jag djupt oroad över vart världen är på väg.

Ekonomismens baksidor finns överallt. Mitt framför ögonen på oss. Om man bara lärt sig se, (vilket man gör om man går en kulturvetenskaplig utbildning). Kom gärna med kritiska motargument. Visa var min logik brister och vilka problem som finns med mitt sätt att tänka. Att ha rätt är inget självändamål här. Visst tror jag på det jag gör, men att ha rätt för sakens skull handlar om makt och är ett tecken på omsorg om sig själv, snarare än om det omgivande samhället.

Detroit, till exempel (som kan sägas vara motsatsen till Solsidan dit man åker på safari), är en av få städer i världshistorien som håller på att monteras ner. Detroit var för bara 30 år sedan en blomstrande industristad. Motor City. Nu, när det är svårt att tjäna pengar på arbete och tillverkningsindustri, då tvingas städer som Detroit bekänna färg. Andra, som innevånarna i storstädernas välbärgade områden, har gynnats av utvecklingen. Sådan är kapitalismen, på gott och ont.

Ekonomiska drivkrafter är blinda på det sättet. De kan aldrig sägas vara varken onda eller goda, per se. Bara i relation till ekonomismens konsekvenser går det att uttala sig om dess värde. Därför är kompetensen att lära sig se sambanden som gör att man faktiskt kan identifiera konsekvenserna oerhört viktig i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Och idag, när flödet mer och mer renodlats till att bara handla om tillväxt, för tillväxtens skull. När ekonomin blivit sitt eget mål. Idag när tillverkning inte längre ses som en förutsättning för tillväxt, utan som en oönskad kostnad som till varje pris måste minimeras. Då blir konsekvensen att bilfabriker och städer monteras ner och flyttas till länder där befolkningen är beredda att arbeta för mindre pengar. Och de som varit lyckosamma i sina investeringar tjänar bra.

Systemet är självorganiserande, och det är ytterst svårt, om det överhuvudtaget är möjligt, att styra det aktivt med politiska medel. Speciellt eftersom engagemanget för politiken bland allmänheten också håller på att nedmonteras, och i den ekonomiska logikens namn handlar om hur mycket mer jag kan få kvar i plånboken efter att kostnaderna för det akuta livsuppehället betalats.

Systemet vi lever i är sårbart, och det ger upphov till omfattande konsekvenser. Ekonomin är inte ond i sig, men den påverkar oss alla. Det är på många sätt ett nollsummespel, även om sambanden aldrig är enkla. I teorin kan alla bli rikare, men i praktiken, så som det ser ut i världen idag, ger rådande ekonomiska logik snarare upphov till klyftor än utjämnar dem. Klyftorna är ju trots allt en resurs som går att utnyttja. Och som utnyttjas hänsynslöst, för ekonomiska vinning.

Den som lyckas och blir väldigt mycket rikare än övriga i närområdet kommer att, om klyftorna är stora, tvingas bygga murar och betala för sin säkerhet. För om de som har lite är tillräckligt desperata har de inget att förlora på att bryta mot lagen. That’s a fact! Gated comunity är inte en lösning, det är själva symptomet på problemet.

Vilken värld vill du ha? Inkännande samtal på det temat borde föras oftare. Samtal om det goda livet här på jorden. Och först när vi är överens om hur vi vill ha det. Först då kan vi samtala om hur målet sa nås. Idag blandas mål och medel ihop på ett mycket olyckligt sätt, vilket ytterligare förstärker ekonomismens grepp. Ekonomiska drivkrafter är ett sätt, ett kraftfullt sätt, att nå målet. Men det kan och får inte vara det enda och allenarådande sättet. Därtill har det som alla andra enhetslösningar allt för många problem kopplat till sig.

Atombomben utrotar myggproblem, också. Men ingen skulle komma på tanken att använda det som lösning på de årliga problemen i södra Dalälven. Samma gäller för ekonomin. Den är ett verktyg, och som alla verktyg är den bra till vissa saker, men inte till alla. Ekonomin är och får inte bli ett mål i sig!

Öppna ögonen, lär dig se samband.

Ett plus ett är inte alltid två.

2012-01-30T08:03:00.001+01:00

Överallt och hela tiden förhandlas det. Ett plus ett är aldrig två. Livet, samhället och kulturen går ytterst sällan jämnt upp. Alla vet att det är så. Samtidigt luras vi (av en massa olika skäl, medvetna så väl som omedvetna) att uppfatta världen som en symmetrisk ekvation. Naturaliseringen av förhandlandet döljer det faktum att det förhandlas. Det ser följaktligen ut som om världen och kulturen går jämnt upp, som om harmoni vore utgångspunkten. Inget kunde vara mer felaktigt. Kaos är vad som omger oss och förmågan att förhandla är den viktigaste egenskapen, inte bara för människan. Alla aktörer måste förhandla, alla förhandlar, alltid. Inget är, allt blir. Ständigt.

Författande av text är ett slags förhandling. Många hänsyn måste tas. Skrivprocessen är inte linjär. Liksom livet och kulturen växer texterna fram i och genom förhandling. Bokstäver och ord ska sammanfogas på ett harmoniskt sätt. En inre logik måste finnas. Initiala val och hänsyn måste jämkas mot idéer och tankar som dyker upp senare under processen. Helheterna som ständigt skapas med möda ur kaos är undantag. Kultur är tillfällig ordning skapad ur kaos. Utan sammanhållande och förhandling ingen ordning, ingen kultur, ingen överblick. Bara kaos.

Lätt att glömma det. Förhandlandet är en fullkomligt självklar del av vardagen. Sammanhållandet och ordnandet är synonymt med vardagen och uppfattas därför inte som handlingar. Kulturen sopar så att säga igen spåren av sin egen tillblivelse, och framstår därigenom som möjlig att räkna på, som överblickbar och logiskt konsistent. Inget kunde vara mer fel. Kultur handlar om att ordningsskapande, med betoning på skapande. Kultur är förhandling.

Att föreläsa är att förhandla. Mening skapas ur kaos, i föreläsningssituationen. Tillsammans med åhörarna skapas mening, ordning och logik. Föreläsarens uppgift är inte att föemdla kunskap och klokhet, det är att jämka samman alla de betydelser och förutfattade meningar som samlats i klassrummet. Föreläsa handlar om att skapa ordning ur kaos. Inte om att återskapa en förlorad ordning.

Forskning? Samma sak där. Den går inte ut på att hitta fördolda meningar och gömda strukturer, även om det är så som behovet av forskning motiveras (som här, till exempel). Forskning går ut på att förhandla sig fram till en rimlig och fungerande ståndpunkt. Gärna en ståndpunkt som andra gör till sin. Om jag får med mig mig många på min bild, min uppfattning om världens vara, då får jag makt och inflytande. Om jag får andra att se det jag ser får jag ett försprång. Om, säger om, jag inte är öppen med att det är precis vad jag sysslar med. Och det hoppas jag att jag är. Det är min ambition. Transparens är just av ovan angivna skäl, centralt. Kulturvetenskap är synonymt med förhanding om förståelse. Hur ska vi se på världen? Hur ska vi förstå sammanhangen vi lever i och som vi genom våra handlingar är med om att skapa.

Det som skapats kan omskapas. Det som blir kan omformas. Det som fungerar och som inte ger upphov till negativa konsekvenser, det ska naturligtvis inte ändras. Men det som fungerar dåligt. Det som ger upphov till negativa och önskade konsekvenser, det kan och bör vi förändra. Och vad som är vad här, om det handlar kulturvetenskap. Kulturvetenskap är intresserad av tillvarons kontingenser, allt som är möjligt men inte nödvändigt.

Kulturvetenskap är en politisk vetenskap, just för att det inte finns någon mening för oss att upptäcka. Bara olika sätt att ordna tillvaron så att den fungerar. Politik handlar om att förhandla, ständigt pågår förhandlingar om hur man ska se på och förstå det som är (fast det egentligen är resultatet av blivande). Vems förtjänst är det, till exempel att Sveriges ekonomi är god? Hur löses eurokrisen på bästa sätt? Det finns inga givna svar på den typen av frågor, bara olika sätt att driva förhandingar om mening och innebörd.

Kunskap är makt, men makt är samtidigt kunskap. Den som har kunskap har makt och vise versa. Viss kunskap är mer eftertraktad än annan. Läkare till exempel, förfogar över kunskap med mer makt än kulturvetare. Därför är den kunskapen mer eftertraktad. Och kunskap som ger makt och inflytande, den kan nås med olika medel. Att plugga och gå på föreläsningar är ett sätt, men det finns andra sätt också. Och det är svårt att veta vem som fått sin examen hur.

Därför är kulturvetenskap nyttigt. För att den erbjuder verktyg som kan användas i arbetet med att förstå hur världen blir till, hur kunskap blir kunskap och hur makt är ett resultat av förhandling. Kunskap, makt och människor är föränderliga storheter som kontinuerligt blir till i och genom förhandlingar. Varken vi eller världen är, vi blir till inom ramen för sammanhang och genom interaktion.

Varning: svammel!

2012-01-29T11:30:00.000+01:00

En hel dag, eller i alla fall nästan en hel dag (skriver detta en sen förmiddag) ligger framför mig. En hel dag, ännu utan några som helst planer. Ska bara skriva en bloggpost här, sedan ska dagen fyllas med innehåll. Vad ska jag skriva om? Har funderat på det, intensivt en stund här. Kommer inte på något vettigt. Tänker att det kanske är bra. Prestera, man kanske inte alltid måste prestera. Kanske behöver man ibland bara vara, utan krav. Eller, det är precis vad man behöver. Bara vara. Måste bli bättre på det.

Samtidigt finns det så himla mycket att upptäcka, och så lite tid till det. Livet är kort, och ju äldre man blir, desto snabbare går tiden. En dag, som denna, utan innehåll, plötsligt har den försvunnit som sand mellan fingrarna. Håller på med en bok, Jonathan Franzens Tillrättalägganden. Otroligt lovande, som det verkar. Har bara kommit en bit in i den ännu. Ren njutning att se hur författaren skriver fram sina karaktärer. Trovärdigt in i minsta kommatecken. Det är ett sätt att fylla dagar och liv med innehåll, att läsa. Böcker är ett sätt att ta del av andras tankar och erfarenheter.

För det borde vi intressera oss mer, generellt, vi människor som lever här och nu. För varandra. För hur vi lever, vad vi önskar och vilka tankar och erfarenheter vi bär på. Vi borde intressera oss mindre för ytan och mer för det som finns där inne. Även om det aldrig går att ta sig innanför pannbenet på någon annan så finns det ett värde i att öka intresset för det som finns där inne, eller i alla fall för hur detta något tar sig uttryck. Människan är en gåta. En svår gåta. Det är ingen nyhet. Men när hemligheterna rörande allt annat runt omkring oss avslöjas i en allt snabbare takt blir det som om människans dunkla inre blir ett allt större problem. Jag ser det svarare som något vackert. Att söka svar är bättre än att ha dem.

Fullbordade fakta, exakta svar och tillfället när alla korten ligger på bordet. Det kan man drömma om, men när man mot förmodan har uppnått målet återstår bara tomhet. Livet är per definition gåtfullt, nyckfullt och motsägelsefullt. Vi vill veta, men ändå inte. Vi vet ju. Tänker vi rätt på saken så vet vi. Vi ska alla dö. Det är svaret på frågan om livet, att det kommer att ta slut. För dig och för mig. Så, är det svar vi vill ha, egentligen? Eller är det kunskap om hur man fyller den tid man har här på jorden med innehåll? Jag röstar för det senare.

Tycker att vi har ett ansvar för varandra. Kollektivt bör vi bevaka riktningen på vart vi som gemenskap är på väg. Vad får det för konsekvenser om vi fortsätter på den inslagna vägen? Vad händer om alla gör så här, eller får vad de vill ha? Är det hållbart? För mig, för oss, för jorden? Lite mer eftertänksamhet skadar inte. Tyvärr är det svårt. Lika svårt som att acceptera det oundvikliga är det att hitta former för eftertänksamhet. Det är min erfarenhet. Ändå måste vi. Enkla lösningar är förföriskt lockande, men bara på kort sikt.

Jag säger det igen. Kulturvetenskap är nyttigt. Kulturvetenskap handlar om detta, om att skapa verktyg för eftertänksamhet. Om meningen med livet. Och om att ta tillvara på och om att fylla vardagen med ett innehåll som är långsiktigt hållbart. Enkelt är det inte, och inte lika spektakulärt som frågan om det finns liv på Mars. Men viktigt. Lika viktigt som livet här och nu.

Märkligt. Att det är där jag hamnar när jag låter tankarna flyga som de vill. I mitt arbete. Är det bra, eller dåligt? Ingen aning. Lite torftigt. Det är vad det är är. Imorgon är det vardag igen. En dag full av möten. Sedan två dagar med skrivande. Det var länge sedan. Längtar efter det. Trivs med mitt arbete. Kapitulerar. Mitt liv är mitt arbete.

Det får bli planen för dagen. Att hålla arbetet på armlängds avstånd. Bio, kanske Simon och ekarna? Och lite skönlitteratur. En promenad. Räcker gott. Så får det bli. Återkommer imorgon, med lite mer genomarbetade tankar.

Laleh och den nya uppmärksamheten

2012-01-28T12:44:00.000+01:00

Veckan som gått har präglats, ljudmässigt av Lalehs musik. Och som det verkar är jag inte ensam. Kultur är spännande på det sättet. Man tror att man upptäcker något unikt och personligt, men så tittar man upp och ut över sin horisont och ser att alla andra gör samma sak. Detta har verkligen varit Lalehs vecka. Inte bara för mig. Tänkte försöka använda henne som ett slags prisma för att se på och upptäcka kulturen.

Igår var hon gäst hos Skavlan. Två kvinnor intervjuades, och tre män. Skavlan förnekade sig inte. Kvinnorna, Birgit Lovise Skarstein och Laleh kom till programmet med starka berättelser, som de fick framföra (även om jag nog tycker att Lalehs flamsades bort lite). Men det var männen som stal showen, vilket bekräftas av Aftonbladet, där man lyfter fram Torsten Flinck och samtidigt ger röst åt ranelidshatet. Visst, det är fascinerande att se hur medelålders män kämpar om uppmärksamhet, men också oerhört tröttsamt. Skrattade därför gott åt duellen i Ranelidska mellan Niklas och Björn som bjöd storsint på sig själv. Torsten Flink är, som en kompis skrev på Facebook, "som ett slags studentspex som aldrig tar slut..." Kenta Gustavsson, om du ändå kunde komma tillbaka och visa var skåpet ska stå!

Kvinnor får vara med, och de får uppmärksamhet. Det visade Skavlan igår, men han kunde inte dölja det faktum att det som verkligen intresserade honom var den italienske journalisten Roberto Saviano, som lever under dödshot efter att ha skrivit boken Gomorra, om maffian. Varannan damernas är ett sätt att se på och arbeta för jämställdhet, ett sätt som passar rådande kunskapssyn som hand i handske. Ser man så på maktordningen i samhället så är det bara att räkna sig fram till svaret på frågan om vilket som är det viktigaste könet. Har vi en fördelning som närmar sig 50 50, ja då har vi uppnått målet om jämställdhet. Givet att vi räknar på saken. Och, visst, siffrorna ljuger inte. Siffror är viktiga, men absolut inte det enda verktyg som krävs för att uppnå sann jämställdhet. Skavlans tappade haka som svar på Savianos berättelse, ställd mot hans hövliga intresse för Skarsteins livsöde, talade sitt tydliga språk. Jämställdhet handlar inte som form, inte bara. Innehåll och kvalitet är minst lika viktigt. Även om kvalitet är svårare att mäta betyder inte att vi kan lämna den aspekten obeaktad. Menar vi allvar med jämställdhetsarbetet måste kvaliteten i förhållandet, maktordningen mellan män och kvinnor, granskas. Och det är en uppgift för kulturvetare. Tack Laleh, för inspiration till den tanken.

Lalehs nya skiva var vad jag egentligen tänkte skriva om, men när jag bloggar tillåter jag mig att låta inspirationen och minsta motståndets lag styra. Här följer jag lustprincipen och är nyfiken på att få se vart den tar mig. Kultur finns som sagt överallt och i högsta grad i musiken. Laleh är en mycket speciell artist. Hon passar inte in i mallen över folkkära artister, men under hösten, i och genom TV-programmet Så mycket bättre, har hon verkligen vunnit folkets hjärta. Om jag bara får använda två ord för att beskriva henne väljer jag Integritet och Genialitet. Hon är kompromisslös och samtidigt ödmjuk, och det gör henne unik. Hon är tillsammans med Håkan Hellström de enda artister som jag köpt skivor av på senare år. De är på många sätt lika varandra. Båda ser jag som albumartister, som också producerar hits på listorna.

Det ville jag skriva om. Skivalbumet, och singeln som fenomen. Om vad det gör med musiken, innehållet. Även detta spår handlar om kvalitet. Laleh ser jag som en artist som skapar musik av hög kvalitet. Hennes skivor är inte en samling hits, de utgör sammanhållna helheter. Låtarna tagna tillsammans har ett högre värde än summan av delarna. Både Laleh och Håkan Hellström är artister som tydligt tänker i termer av album. Musiker som skapar helheter, inte hitmaskiner som Per Gessle.

Striden mellan singlar och hitlisetmusik, och albumorienterad musik är lika gammal som skivan. Tänker på Paul Willis klassiska studie av The Lads, som vägrar köpa album av de artister de gillar. De köper singlar för att inte luras av giriga skivbolag som prackar på dem låtar de inte vill ha. Men det fanns under LP-tiden också artister som vägrade ge ut singlar, som ville förmedla helheter. Springsteen, till exempel, gav i början av sin karriär bara ut LPs. Och jag minns en intervju med en frustrerad Lundell som ondgjorde sig över CD-växlaren som förstörde allt det arbeta och den möda han lagt ner för att hitta en harmonisk ordning på låtarna som samlats på CD-skivan. Idag behöver man inte välja, man kan köpa enstaka spår, och hela album. Man laddar helt enkelt ner det man vill ha, eller också lyssnar man på streamad musik via Spotify.

Brukar säga att det inte var bättre förr, bara annorlunda, och det står jag fast vid. Men eftersom jag uppskattar det mervärde som ett väl genomtänkt album ger, och eftersom jag tycker om variation och att ibland få det jag inte önskar, det som jag måste lära mig uppskatta. Jag gillar att utvecklas, vill vara i rörelse. Därför ser jag med sorg på att allt fler artister tvingas orientera sig mot och anpassa sitt skapande till, säljandet av hitar. Därför högaktar jag artister som trotsar motståndet och som håller fast vid sin vision, sitt uttryck och som inte kompromissar. Artister som tvingar mig att upptäcka nya sidor hos mig själv.

Laleh har inte bara gett mig veckans soundtrack, hon har dessutom fått mig att tänka på och fördjupa mina insikter i vad som främjar långsiktig hållbarhet. För det inser jag allt mer, att det rådande konsumtionssamhället och den etik som följer det det, att kunden alltid har rätt. Det leder inte till långsiktig hållbarhet. Långsiktig hållbarhet skapas inte genom att människor får vad det vill ha. Hållbarhet kan bara skapas om människor får vad de behöver. Och nya intryck, alternativa perspektiv, och en väl uppövad förmåga att hantera oväntade situationer som man inte har full kontroll över, det är det virke som hållbarhet skapas i och genom.

När Skavlan utan att veta om det själv och utan att generas visar hela svenska folket vad han är mest intresserad av så är det ett uttryck för kundorienteringen och konsumtionsetiken. Detta är, om det inte uppmärksammas som fenomen (att klaga på Skavlan är kontraproduktivt. Han liksom alla andra uppvärderar inte manligheten medvetet), ett stort och viktigt hinder för strävan mot jämställdhet och mångfald. Samma kan sägas om sättet att sälja musik. Mediet som musiken förmedlas via gör något med upplevelsen och det sker oftast inte på ett medvetet plan. Plötsligt har innebörden och förutsättningarna förändrats, på gott och på ont. Sådana kulturella fenomen är vad samhället skapas i och genom. Och därför behövs kulturvetenskap, lika mycket som andra vetenskaper.

System som ger oss vad vi vill ha, innebär att vi inte får det vi behöver. Världen och kulturen går inte att räkna på, den är komplex och många gånger motsägelsefull. Därför, för att uppnå långsiktig hållbarhet, behövs en ökad förmåga att tänka analytiskt, kritiskt. Det får man om man läser kulturvetenskap, eller om man lyssnar uppmärksamt på Laleh.

Forskning visar, att kultur får konkreta konsekvenser

2012-01-27T12:23:00.000+01:00

Läser i DN idag att högklackade skor kan ge upphov till skador på kroppen hos dem som bär dem. Forskare i Australien har kommit fram till följande ...

Forskarna har jämfört unga kvinnor som bar skor med minst 5 centimeter höga klackar, 40 timmar i veckan, i minst två år, med unga kvinnor som aldrig eller mycket sällan bar högklackade skor.

Och skillnaderna mellan de olika grupperna var påtagliga. Forskarna upptäckte att de som bar högklackat fick en helt annan gångstil, även när de bytte till lågklackade skor eller var barfota. De gick med korta, kraftfulla steg och fötterna stelnade i en välvd position. De fick alltså något som kan liknas vid "barbiefötter".

Resultatet av forskningsprojektet formuleras på detta sätt, i artikeln får jag tillägga för jag har inte läst rapporten.

Dessutom kan själva skobytet i sig öka riskerna för skador, menar forskarna. Speciellt om det görs för abrubt. Därför bör man begränsa användandet av högklackade skor till en eller två dagar i veckan och försöka ta av sig så skorna så ofta som möjligt, enligt Neil J. Cronin.

Forskning visar, det är ett klassiskt journalistknep. Och det är ofta den här typen av forskning som får uppmärksamhet i medierna. Men behöver vi forskning för att förstå att obekväma skor påverkar kroppen och kan ge upphov till skador? Knappast. Detta har kvinnor i alla tider vetat.

Den mycket viktigare frågan, den som handlar om orsakerna till att kvinnor utsätter sig för obehag och risker för hälsan, den berörs inte. Den typen av forskning, kulturvetenskaplig forskning, anses allmänt vara mjuk, flummig och utan intresse. Kulturvetenskaplig forskning och kunskap anses allmänt vara överflödig och av kuriosakaraktär. Studien av skadrona som skorna ger visar på motsatsen, men detta uppmärksammas inte.

Vad får kvinnor, och män att utsätta sig för olika typer av risker, i sin strävan efter att uppfylla normen för manlighet och kvinnlighet? Svaret finns i kulturen, i strukturerna som samhället ger upphov till och organiseras kring. Människan har att forma sig efter och förhålla sig till en hel massa mer eller mindre tysta överrenskommelser, bara för att erkännas som fullvärdiga medborgare värda at tta på allvar. Kunskap om dessa normer och strukturer, kulturen, behövs och är viktig. Livsviktig!

Ändå väljer man att satsa på annan forskning, om symptomen istället för orsakerna.