tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post6423122209740182567..comments2024-03-23T18:57:41.646+01:00Comments on Flyktlinjer: Rekordårens baksida 1Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.comBlogger2125tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-56343274985373871582017-06-18T20:46:00.767+02:002017-06-18T20:46:00.767+02:00Jag skriver för att dela med mig, och jag tackar d...Jag skriver för att dela med mig, och jag tackar dig Eva, för dina tankar om dina erfarenheter. Jag tror som sagt på samtalet och det handlar inte om att komma överens, utan om att lyfta, dela och vända och vrida på saker som är viktigare allt och alla påverkar och påverkas av varandra, ingen del sv en helhet är autonom. Livet och samhället är något vi delar, och nyckeln till hållbarhet är medvetenhet och intresse för varandra och det vi har gemensamt.Eddyhttps://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-47930804391903175942017-06-18T18:28:51.222+02:002017-06-18T18:28:51.222+02:00Ja, kära nån vad det är lätt att relatera till det...Ja, kära nån vad det är lätt att relatera till det här. Drar upp det förflutna omgående. Är själv barnhemsbarn liksom min mamma. Mormor har fött fler barn än min mamma vet om att jag känner till. Hon (mormor) "försvann" mentalt, blev galen vilket är tabu att föra på tal. Min pappa, en känslig själ, blev alkoholiserad redan som tonåring och i likhet med sina 10 syskon blev han straffad om han talade sitt modersmål meänkieli i skolan och de flesta av dem blev tidigt utslagna. Han lever fortfarande i den helt falska tron att han är orsak till yngsta broderns självmord i tonåren. <br /><br />Jag kom i alla fall till fosterfamilj som femåring och har inte behövt erfara övergrepp eller några allvarligare saker. Är mycket tacksam för min uppväxt både på barnhemmet och i fosterfamiljen. Värre är det för släkten. De är snarare missunnsamma och avundsjuka på mig som i deras ögon fått en "fin" uppfostran. Resultaten blir förstås att man inte har någon hem någonstans. Men man vänjer sig och som sagt, så är jag oerhört tacksam. <br /><br />Solskenshistorierna får man för övrigt aldrig höra. Det blir ju inte bra TV av det heller. Har blivit mycket förvånad över allt som avslöjats om barnhemsbarn och fosterbarn på senare år. Hade verkligen ingen aning om eller tanke på att det kunnat gå så illa för så många. <br /><br />Men å andra sidan, när man läser sina socialtjänstjournaler så är det tydligt vilken okunskap det förr rådde om barn som måste utveckla tidig självständighet för sin mentala överlevnad. Vilken naivitet och ointresse man kunde komma undan med! Det verkar ha varit långt viktigare att barn var materiellt välförsedda än att tala med barnet i fråga och ha tro för att de har egna tankar och förmåga att uttrycka dem. Man får inte intrycket av att det beror på dessa myndighetspersoner om placerade barn ska få ett gott hem. Snarare är det fosterföräldrarnas lämplighet som är helt avgörande. <br /><br />Som du märker kommenterar jag inte din berättelse. Tror inte att du skriver för att någon egentligen ska tycka något om den heller. <br /><br />Våra liv är sannerligen hårt sammanlänkade med våra föräldrars och släktingars liv och gärningar. Den som tror sig kunna leva helt oeberoende av sitt förflutna och ändå kunna vara fri att skapa sig ett bra liv ljuger för sig själva. Så synd. Det är ju dessa som då bara fortsätter föra "fädernas missgärningar" vidare in i nästa generation även om de kanske maskeras på ett nytt sätt med andra former av medberoenden.<br /><br />/Eva<br />Anonymousnoreply@blogger.com