tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post1620426270311120904..comments2024-03-23T18:57:41.646+01:00Comments on Flyktlinjer: Var sak har sin tid, plats och funktionEddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.comBlogger3125tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-526213320618560112016-04-06T16:32:01.002+02:002016-04-06T16:32:01.002+02:00Tack för intressanta inspel! Viktiga påpekanden!Tack för intressanta inspel! Viktiga påpekanden!Eddyhttps://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-1324885554028512352016-04-05T12:19:58.892+02:002016-04-05T12:19:58.892+02:00Jag råkade skriva för många tecken och får dela i ...Jag råkade skriva för många tecken och får dela i två ... här var slutet på kommentaren.<br /><br />Sen måste jag kommentera det där med "perfekt", det finns nog mycket att säga om det. T ex att definiera "perfekt", vad är det, är det ett personligt perfekt, eller ett absolut effekt. Det finns förstås många som har ett "gemensamt perfekt", som tycker alla ska sträva dit. Det blir extremt jobbigt, om alla ska förmås att acceptera ett överordnat perfekt.<br /><br />Men, jag tror att vi behöver ha vårt eget "perfekta", jag har svårt att se hur ett liv utan den dynamik som en önskan, viljan, längtan eller strävan skulle vara. Nu behöver inte perfekt vara "det statusfyllda livet", där är min personliga åsikt att det är ett "larvmål" även om nu många verkar ha det, och jag i toleransens anda bör acceptera deras "perfekt". (Mitt eget perfekt är att få göra det jag vill göra ... ha tid att läsa och lära mig saker, och träna ibland, det är en väg, inte ett mål. Nåja, målet, visionen, strävan är ju att alltid kunna göra så ... ;)).<br /><br /><br />Men här: <i>"Svårt att acceptera sakernas tillstånd. Ändå måste vi acceptera, framförallt vår egen oförmåga. För bara så kan vi göra något åt saken. Bara så kan vi lära oss hantera, oss själva, våra relationer till andra, samhället, livet på jorden och framtiden."</i> skriver du en sak ... "bara" så kan vi göra något åt saken. Genom att acceptera, om jag förstår rätt. (Jag håller iofs med om att acceptera ofta är en bra metod att skapa utrymme för sig själv att fokusera på viktiga saker). Men du skriver <b>bara</b>, dvs du ser också <b>ett</b> sätt, <b>en</b> väg, fast ett annan än "den enda perfekta vägen". Det blir logiskt lustigt. Lurigt med språket.Camillahttp://triloger.senoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-51683620761186145482016-04-05T12:18:29.414+02:002016-04-05T12:18:29.414+02:00Jag håller med dig om det här, det är jätteviktigt...Jag håller med dig om det här, det är jätteviktigt att förstå var man kan tillämpa olika metoder, det är en lika viktig kunskap som den om metoden i sig.<br /><br />Jag kan såklart förstå drömmen om <i>en metod</i>, eller ska man säga ett systematiskt sätt, att angripa alla problem. Inom tekniken t ex, tycker man ju att man får ett slags enhetlighet då, man får jämförbara resultat, om vi gör den här utvärderingen av en mätserie på samma sätt som vi gjorde förra gången, eliminerar vi mätmetodens inverkan på resultatet, och kan tro att resultatet säger något om den process vi försöker mäta. Om vi använder "ad hoc"-metoder kan vi aldrig förstå något om "systemet" (tekniska system är rimliga att kalla "system" utan att någon känner kylan breda ut sig ;)). För det är ju vad man ofta vill, man vill förstå den fysikaliska processen.<br /><br />Och att tillämpa det sättet på andra områden, att t ex mäta nyckeltal i organisationer, då tror man att man får ett mått på hur organisationen mår, hur det går. Men ett problem är förstås mätetalen i sig, att övertyga sig om att de verkligen säger något, där är det enklare för naturvetenskapen eftersom man ofta känner till fysikaliska samband som man mäter i, vars parametrar man "drar ut" från mätningen. Men i organisationer har man inte lagar på det sättet, även om man gärna vill.<br /><br />Men, inte ens för en fysikalisk process är det rätt att alltid använda samma metod för jämförbarhet, jag har ett sån't exempel och där går jag nästan bet på att förklara det ens för mina i ämnet insatta kollegor! På sätt och vis är det lätt, eftersom processen jag vill analysera inte är fysikaliskt känd, den har inte en känd fysikalisk lag (däremot är den ett resultat av många, både kända och mindre kända fysikaliska lagar, till de osäkrare hör t ex turbulens), som ser likadan ut alltid. Så vi approximerar med en modell, problemet är att modellen kan ändra sig. Och då finns det de som hävdar att "om vi göra likadant varje gång, får vi i alla fall samma fel, och vi kan förstå något". Men det är inte sant, ibland blir avvikelserna jättestora, ibland inga alls. Och då hävdar jag att vi i alla fall inte förstår något om processen, vi måste faktiskt anpassa vår modell varje gång! Ve och fasa, då kommer det att bero på den människa som analyserar, vilket resultatet blir! Japp, så är det. En som inte kan något alls, kommer att få ett annat resultat än den som kan processen. Men hur ska vi veta att den som kan, verkligen kan, och kommer att kunna ta fram det "bästa" resultatet, det mest "sanna"? Det vet vi inte ... men vi vet kanske att den personen troligen kommer att förstå mest ... fatta vilket trauma ett sådant icke reproducerbart sätt är på mitt område! <br /><br />Lyckligtvis har vi en sneak-väg, som kallas "engineering judgement", (ingenjörsmässig bedömning) som är ok i vissa lägen, men inte alltid ...<br /><br />Det var om metoder och tillämpningar, ett svårt område.<br /><br />En sak man kan tänka om en systematisk metod är att den är "rättvis" i alla fall, även om den är fel ... men mitt exempel ovan visar att inte ens det säkert är sant.<br /><br />Camillahttp://triloger.senoreply@blogger.com