Förra bloggposten handlade om avsaknaden och behovet av högre seminarier i den akademiska världen. Jag ser seminariet som själva kärnan i en akademi som värnar kunskapen och är intellektuellt stimulerande att vara och verka i, och därför blir jag ledsen när jag ser hur intresset för och seminariets angelägenhetsgrad dalar i akademin. På många institutioner i landet finns det livaktiga seminarier, men det är inte längre navet i verksamheten, den samlande punkten, platsen där tankar slipas till argument och läsvärda texter växer fram mellan kloka, kritiska, analytiskt drivna människor som sätter kunskapen i centrum och vill varandra väl. Eftersom det inte finns särskild tid för seminariet avsatt i tjänsten bortprioriteras det lätt när arbetets alla krav och måsten tvingar en att bortprioritera seminariet, trots att de allra flesta ser värdet av och vill delta i samtalet.
Fast vad kännetecknar ett högre, akademiskt seminarium? Jag vill peka på följande kvaliteter och egenskaper, men det finns säkert fler. Ett akademiskt seminarium är samtalsinriktat och bevakar så inte verksamheten glider över i en debatt där man försvarar sig eller försöker förgöra varandra. Det är inte resultatorienterat utan kunskapsfokuserat. Om arbetet handlar om något annat än att kritiskt granska argument och utveckla kunskap är det inte ett högre seminarium. Om det handlar om att hjälpa författaren att få sin artikel publicerad eller nå framgång med ansökan är det ett strategiskt seminarium som handlar om att forma följsamma forskare som lydigt bidrar till att fylla kvoten av mätbara resultat, vilket är motsatsen till det HÖGRE seminarium som jag tänker på.
På ett högre seminarium står argumenten i centrum, inte personerna eller deras titlar. Allas ord och tankar är principiellt lika mycket värda, annars blir seminariet en arena för maktutövning och handlar inte längre om kunskap och är inte en intellektuell övningsarena. Under seminarierna är man kritiska, men inte kritiserande, man jobbar tillsammans med det som inte fungerar för att texten, argumenten och tankarna som lyfts ska slipas mot varandra och bidra till förbättring så att kunskapen ska bli så bra som möjligt och chansen att den når spridning ökar. Bjuds det på tårta under det högre seminariet är det när någon är FÄRDIG med sitt projekt, inte när man får pengar för att inleda arbetet. I samma stuns som det högre seminariet införlivas den akademiska (ekonomiska) produktionsapparaten upphör det att vara högre, det ena utesluter det andra.
Seminariet måste vara ofta återkommande, varje eller varannan vecka, och även utgöra en integrerad del av vardagen på arbetsplatsen, annars blir det svårt att utföra AKADEMISKT arbete på universitetet. Ett fungerande seminarium ersätter kick-off, teambuilding-övningar och andra fenomen som smugit sig in i akademin från det övriga arbetslivet, i takt med avakademiseringen och verksamhetens allt tydligare ekonomi- och prestationsfokus. I den bästa av världar ersätter seminariet alla personalmöten, utvecklingssamtal och annat som stjäl tid från forskningen och undervisningen utan att handla om lärande och kunskapsutveckling.
Vad kan vara underlag för ett högre seminarium? Nästan vad som helst, så länge det inte finns något krav på prestation. Ett begrepp, en bok, ett utkast till en text, en enkät vars frågor behöver granskas. Det kan vara en kurs som ska ges. Så länge underlaget håller igång det akademiska utbytet av tankar, är intellektuellt stimulerande och lockar till nytänkande samt leder till kunskapsutveckling hör det hemma på det högre, akademiska seminariet.
Det var inte bättre förr, och det finns gott om exempel på dysfunktionella, destruktiva seminarier där man praktiserar management by fear och sätter skräck i, framförallt doktorander. Sådana seminarier är varken akademiska eller högre, de är bara pennalistiska. Motivet för dem, som jag förstår det, är att man ska vara hänsynslöst hård inom den egna gruppen för att stärka medlemmarna så de klarar sig i den mördande konkurrensen om forskningsmedel, publiceringar och i karriärjakten på titlar. Kunskap växer dock mellan människor som samverkar, inte mellan människor som konkurrerar med eller motarbetar varandra. Det som är bra för stora egon och maktfullkomliga strebrar är sällan bra för kunskapsutvecklingen. Inom skolan, den högre utbildningen och forskningen bör man samarbeta så mycket det bara går, för kunskapens och det gemensamma bästas skull.
Seminariet som jag tänker och tror på samt ständigt söker efter eller försöker få till stånd är ett intellektuellt stimulerande, utmanande sammanhang där akademiska värden stärks, lärande uppstår och kunskap utvecklas. Visst händer det ibland att jag får vara med om något som i alla fall liknar det jag beskriver och efterlyser, men det blir allt mer sällsynt. I början av min karriär hände det nästan varje vecka ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar