Kärnkraftens ofattbara tidsperspektiv

Läser Hanna Fahls krönika i DN och förundras över människans motsägelsefulla natur. Å ena sidan enormt klok och kompetent, och å andra korkad, egoistisk och kortsynt. Krönikan handlar om TV-serien Chernobyl, som alla borde se; både för sina konstnärliga kvaliteter och för dess budskap som ständigt behöver påminnas om.

Det är en ofattbar tidsrymd, 100 000 år. Tidsperspektiven är högst närvarande i HBO-serien ”Chernobyl” också, som jag ser fastnaglad, oförmögen att titta bort. Kärnkraftsolyckan som skildras är omedelbar, direkt, men pågår också i parallella utdragna tidsplan, i osynliga strålskador, i knappt avvärjda domedagsscenarier som skulle kunna ha resulterat i irreparabla katastrofala konsekvenser för hela Nordeuropa. Tidsperspektiv på minuter, timmar, år. Eller decennier, generationer, hundratals år, tiotusentals. Tiden strimlas som de söndertrasade DNA-strängarna hos arbetarna som beordrades in till den smältande härden i Pripjat.

Jag minns våren 1986 tydligt. Jag gjorde lumpen då, i Sollefteå. Det i sig var en märklig upplevelse, men just den våren är speciell på många andra sätt. Först mördades Olof Palme, vilket kom att bidra till förändringen av samhället och det politiska landskapet. Det finns ett före och efter skotten på Sveavägen. Förändringen påverkades kanske av att den där våren innehöll två stora händelser till; först Challengerolyckan och sedan katastrofen i Chernobyl. TV-serien påminner oss om vad det är för krafter som människan tror sig kunna tämja, och hur lite som finns att göra om eller snarare när katastrofen är ett faktum. 100000 år är tio gånger längre än HELA mänsklighetens kulturhistoria. Tanken svindlar och manar till ödmjukhet. Den som säger sig veta säkert har fel. Det går åtminstone inte att avgöra frågan.  

Scenen i ”Chernobyls” första avsnitt när lokalbefolkningen nyfiket samlas på en bro för att betrakta skådespelet av ett brinnande kärnkraftverk vid horisonten är sannerligen inte den mest grafiska i serien (här skyggas inte för att visa smältande hud eller blödande slemhinnor) men det stilla ögonblicket när den osynligt förgiftade askan singlar ned som snö bland de förtjusta barnen, är ändå omskakande. För vi är kanske inte gjorda för att förstå den sortens risk, den sortens skada, den sortens tid.

Nej, vi människor är inte gjorda för att förstå vad det är för krafter vi leker med när vi söker tillfredsställa vårt begär efter energi. Inget kärnkraftverk har byggts utan försäkran om att det är säkert. Kanske är dagens kärnkraftverk säkra. Jag vet inte att att det inte är så, men jag vet också att ingen kan föreställa sig hur livet på jorden ser ut om 100000 år. Varför ska vi lita på dem som säger att kärnkraften är säker idag när INGEN kan ställas till svars ifall det som inte får hända trots allt ändå inträffar?

Ska vi satsa på kärnkraft måste den som vill bygga och driva kraftverket betala det fulla priset för alla eventuella kostnader, idag, imorgon och 100000 år fram i tiden. Det räcker inte med en försäkran om att det är säkert. Först när människan förstår sina intellektuella brister och tar med detta i sina samhällskalkyler kan ett verkligt vuxet samtal om kärnkraftens lämplighet inledas. Bara för att dagens ledare för M och KD hävdar att vi måste bygga nya kärnkraftverk betyder inte att det är en god idé. Det är tillåtet att bygga kärnkraftverk, men branschen anser det inte vara lönsamt, just för att man tvingas ta ansvar för tekniken och dess risker. Att ändra reglerna och låta samhället subventionera byggandet av nya kärnkraftverk som sägs vara säkra, men som ingen vet hur de står emot tidens tand, är huvudlöst. Och då har vi inte talat något om avfallet som i bästa fall måste lagras under minst lika lång tid som den mänskliga civilisationen utvecklats.

Ingenjörerna som utvecklar tekniken kanske är kloka och kompetenta och det stämmer kanske att kärnkraftverken är säkra, mycket talar för det. Men det räcker inte, just eftersom kärnkraftens tidsperspektiv är ofattbart. Titta på dagens ledare och deras sätt att se på och hantera sanningen. Tänk på vad det skulle kunna leda till och hur kärnkraftverken skulle kunna utnyttjas i en eventuell konflikt. Kärnkraftsfrågan är enormt mycket större än diskussionen om dess säkerhet ger sken av. För oavsett hur säker kärnkraften än är handlar det om ett monster som människan är allt för liten och inkompetent för att hantera. Det finns massor av annat vi både kan göra och hantera för att lösa våra problem. Låt oss fokusera på det vi kan är och är bra på och låt den förbjudna zonen runt Chernobyl vara en påminnelse om människans kortsynthet.