(7) the postulate of modality, or solutions (problems being materially traced from propositions or, indeed, formally defined by the possibility of their being solved)Här fokuseras på övertygelsen om att alla problem har en lösning, den bästa och att alla frågor har ett enda korrekt svar. En trivial övertygelse kan man tycka, men betänk att premissen ingår i ett system tillsammans med övriga övertygelser samt att tankegångarna kan relateras till och samverkar med den makt som är knuten till tunga och prestigefulla positioner inom akademin, vilket skapar grogrund för strider om vem som har rätt och vems lösning som är den bästa. Kunskap och sanning är inga enkla begrepp (vore de det behövdes inga forskare) och även om det på senare år allt tydligare vuxit fram vedertagna standards för hur man avgör frågor som rör sanningen finns det alltid en osäkerhet inbyggd i systemet. Det råder heller ingen total koncensus om vilken standard som ska gälla, eller ens om det är ett bra sätt att tänka. Även sökandet efter standards och strävan efter att nå konsensus bottnar ju den här premissen, som Deleuze alltså inte ifrågasätter utan undersöker förutsättningarna för och i sin egen filosofiska gärning utmanar och visar på alternativ till. All vetenskap handlar om att söka eller skapa kunskap och alla forskare utformar verktyg och strategier för att lösa problem, men det spelar roll för resultatet av arbetet vilka grundpremisser man utgår från. Den som forskar med övertygelsen om att det finns ett enda bästasätt att skapa kunskap på blir mindre ödmjuk inför andra forskare, alternativa förklaringar och tillvarons komplexitet samt verklighetens oöverblickbarhet.
Varför strider olika vetenskapsgrenar mot varandra? En plausibel förklaring skulle kunna vara att forskning bygger på ett omedvetet och grundläggande antagande, dels om att sanningen finns nedlagd i världen och att kunskap upptäcks, dels att sanningen är en och odelbar samt att alla problem har en och en enda bästa lösning. Det är som upplagt för debatt och strid mellan individer som alla ser sig som bärare av ett sunt förnuft och en oklanderlig logik, vilket är ett sätt att avgöra frågor och lösa problem. Fast i krig och kärlek, brukar man säga, är allttillåtet och forskares prestige och anseende i samhället leder till makt och därför är det ofta svårt att avgöra vad striden om sanningen handlar om egentligen. Är det verkligen kunskap man strider för, eller är det makten och inflytandet som följer med kunskapen? Eftersom den typen av kritiska frågor inte får ställas, det uppfattas nämligen som relativism att ifrågasätta vetenskapens grundläggande antaganden, tvingas alla som vill söka kunskap att först acceptera och ansluta sig till vetenskapens normer för hur man söker kunskap och sedan strikt hålla sig till dessa, annars godkänns inte arbetet som forskning och resultatet som tillförlitlig kunskap. Att akademin är ett allt mer slutet rum med allt mindre kontakt med verklighetens komplexitet och kulturens mångtydighet blir nästan smärtsamt tydligt när den vetenskapliga praktiken och den akademiska vardagen betraktas med utgångspunkt i Deleuze åtta postulat. Därför skriver jag denna text; för att jag behöver kunna andas fritt och ha högt i tak för att kunna forska och utveckla kunskap.
Deleuze premisser leder mig fram till förståelse för debattens primat inom vetenskapen. Debatten som verktyg för kunskapssökande utgår från och motiveras med rådande syn på kunskap, vilken i sin tur är ett mer eller mindre vattentätt system som måste accepteras i sin helhet. Samtalet, som bygger på helt andra premisser, har jag anammat som alternativ till rådande diskurs och jag har gjort det för att försöka gjuta nytt liv i vetenskapen och för att öppna upp och vädra ut unkenheten som självrefereringen inom det slutna rummet leder till. Lanseringen av samtalet som verktyg i sökandet efter kunskap ska inte ses som en strid för den enda rätta metoden för att lösa kunskapssökandets problem. Jag anser inte att jag har funnit eller utvecklat det enda bästa sättet, jag undersöker samtalets möjligheter och kritiserar debattens primat i akademin men jag gör det inte i opposition mot någon.
Kunskap bör inte betraktas som något man kan äga, förvalta, försvara och kontrollera. Den inställningen leder obönhörligen till elfenbenstorn, till prästerskap och till destruktiv maktkamp. Den synen på kunskap kanske leder till individuell framgång men utifrån ett samhällsperspektiv finns det ett pris att betala. Vetenskapskrigen som den rådande synen på kunskap bäddar för, eftersom det endast antas finnas en enda väg till den enda sanningen, leder till kapitalförstöring av stora mått då man först måste vinna kampen om vems metoder som är de bästa och sedan måste strida inbördes för att få sina resultat erkända och accepterade som sanningar. Konkurrens driver inte självklart kvalitet överallt och eftersom vägen till kunskap väldigt ofta är en omväg är kamp om kunskap sällan bästa sätt att konstruera förslag och skapa förståelse för vad som fungerar. Kunskap är något människor kan ha. Att veta är en mänsklig egenskap. Att minnas det man lärt sig, och med hjälp av språket förmedla det man minns är en fantastisk förmåga. Men att bygga ett vattentätt, vetenskapligt system som både kunskapen och forskarna måste anpassa sig till och som resultaten nödvändigtvis måste passa in i är fyllt av risker och därför ett sätt att se på kunskap och forskning som är förenat med en rad problem.
Vetenskap handlar som jag ser det om att söka upp problem, vända och vrida på dem för att sedan peka på olikalösningar och därefter dra vidare och lämna människorna som behöver lösningen ifred. Vetenskap handlar inte om att tala om hur det är eller vad som är bäst, och heller inte om att äga och försvara kunskap, utan om att befinna sig i ständig kritisk och utmanande rörelse tillsammans med kunskapen man skapar och i relation till verkligheten som hela tiden förändras i en dynamisk process av tillblivelse. Forskare kan aldrig sägas vara bra (eller dåliga) på förhand, de måste hela tiden förtjäna sitt uppehälle, genom att röra på sig och ställa sina kompetenser till allmänhetens förfogande. Forskare ska inte bygga murar och aldrig skaffa sig mer bagage än de kan bära; åtminstone kulturforskare måste följa med och anpassa sig efter rådande sammanhang. Forskare ska inte ha egna agendor, bara (upp)lösa problem eller visa på alternativa vägar fram och sedan dra vidare. Denna min nomadiska syn på vetenskap är utformad av Deleuze och jag försöker här klä den i ord som relaterar till dagens samhälle och akademins vardag samt kunskapssyn.
Royal science, som är den vetenskap som premisserna utmanar, är statsbyggande och av statsapparaten understödd samt strikt hierarkisk, och bygger följaktligen murar. Individerna som forskar inom detta vetenskapliga paradigm förvaltar och försvarar uppnådda resultat, bygger monument över sin egen storhet och utkämpar bittra strider för Sanningen och den enda sant vetenskapliga metoden. Det är ett sätt att se på vetenskap, men inte det enda, och det är en syn på kunskap och en inställning till forskning som främjar strävan efter makt och inflytande. Problemet är inte enskilda utövare av vetenskap, och inte heller kunskapen som produceras. Problemet är strukturen inom vilken forskare tvingas verka för att deras resultat ska kunna godkännas som vetenskapliga. Det är akademin och dess grundläggande antaganden som ger upphov till problem. Brytandet med premisserna handlar om att försöka skapa ett bättre kunskapsklimat, inte om att ifrågasätta sanningen eller forskning som verksamhet.
Kulturvetenskap ser jag som en inkluderande vetenskap, och det sättet att se på kunskap gynnar både forskarna, forskningen och samhället som bekostar verksamheten. Kulturvetenskapen sätter frågandet, sökandet efter problem, och viljan att upplösa dessa för att kunna dra vidare, i första rummet. Det är en vetenskap som utvecklar metoder istället för att försvara resultat. En vetenskap som rör sig tillsammans med den förändring som studeras. Kulturvetenskap vill jag se som en gemenskap som liksom nomader bor i fält och som flyttar dit deras kompetens behövs. Likheten med Clint Eastwoods Westernhjältar som plötsligt dyker upp, löser problemet och drar vidare utan att göra väsen av sin egen person, är slående och inspirerar.
Kulturvetenskap är en vetenskaplig disciplin där sökandet (och förmågan att söka) är viktigare än svaren och lösningarna. Att förvalta kunskaper om kultur är dödsdömt och förödande, både för den som försöker och för det omgivande samhället. Det sättet att se på och förhålla sig till forskning främjar maktkamp som ytterst hotar att förgöra sig själv. Men med ett annat, lite mer ödmjukt ideal och en annan syn på vad som är uppdraget skulle vetenskapen som helhet kunna blomstra och bättre bidra till samhällets långsiktiga överlevnad. Alla som ställer upp på att det är viktigt att placera kunskapen i centrum och bryta med premisserna som här presenteras är välkomna på färden. Med en sådan syn på vetenskap är ingen forskare större än sin senaste lyckade problemlösning. Det som räknas är dels förmågan att hitta problem, dels förmågan att lösa dem. Och, viktigast av allt, förmågan att därefter släppa taget om resultatet och dra vidare. Den absolut viktigaste egenskapen hos forskare som vill främja utvecklingen av en vital vetenskap är att inte lockas av ära och berömmelse för egen del. Makt, som den får som är hyllad och berömd inom ett prestigefyllt system, är det enskilt största hotet mot kunskapsutvecklingen och i förlängningen mot demokratin, öppenheten och samhället långsiktiga överlevnad.
Kulturvetenskap handlar inte om enmetod, ettproblem, ettämne. Kulturvetenskap handlar om att utmana tabun och förgivettaganden samt bryta upp murar och överskrida gränser. Kulturvetenskap handlar vidare om att kombinera kompetenser och befinner sig i ständig rörelse. Ihärdigt sökande efter problem att uppösa grunden för. Kulturvetenskapen handlar om och utvecklar kompetens att förstå och hantera problem som på ett eller annat sätt handlar om eller uppstår mellan människor. Alla som vill kan och får vara med. Alla som har något att tillföra behövs. Men den som visar minsta tecken på försvar av kunskap eller som försöker bygga murar och upprätthålla gränser fördöms och diskvalificerar sig själv eftersom det inte lede till mer och bättre, det vill säga mer användbar, kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar