(2) the postulate of the ideal, or common sense (common sense as the concordia facultatumand good sense as the distribution which guarantees this concord)Idealet för tänkandet är det sunda förnuftet. Utgångspunkten är att det finns ett sunt förnuft och att det är den enda princip kunskapssökandet behöver. Man kan fundera över vad som är hönan och vad som är ägget, om det är tanken på individen (den första principen) som leder över i tanken om det sunda förnuftet, eller om det är tvärtom? För en individ är det så klart smickrande att adresseras som innehavare av förnuft och auktoritet på ett område. Fast det kan också vara tanken på förnuftet som skapat individen, som ett slags neutral behållare av den idealiserade egenskapen. Det sunda förnuftet antas hur som helst vara ett och det samma överallt, det ses som universellt och immanent. Föreställningen om att människan är rationell och att alla beslut som tas bygger på kloka överväganden är samma andas barn, men att vara människa betyder att leva med och lära sig hantera så mycket mer av både positiva och negativa aspekter.
Ett sunt förnuft antas vara något man föds med, en egenskap man har och som man lär sig utnyttja och måste knyta kontakt med för att nå sin fulla potential som tänkande individ. Det är en essentialistisk syn på kunskap och kompetens eftersom innebörden i begreppet finns där mer eller mindre färdig. Överfört till skolan och den högre utbildningen ger denna princip stöd för en pedagogik som går ut på att locka fram egenskaper som individen redan bär på och det finns därför ett begränsat utrymme för utveckling och förändring. Det som är fixt och färdigt och dessutom perfekt kan inte förändras utan att samtidigt försämras, därför uppfattas kritik som ett potentiellt hot. Tankemodellen går dock inte ihop för samtidigt som det sunda förnuftet inte är personligt utan universellt är det individen som är bärare av det. Och individen upptäcker sanningen endast om hen tänker i enlighet med normen och letar på rätt ställe, vilket är en högst begränsad och målstyrd definition av både kunskap och forskning.
Det sunda förnuftet är en idealiserad bild av kunskap. Det handlar om en norm för vetande som liksom normen för manlighet beskrivs indirekt, genom vad den inteär eller står för. Det finns ingen lista över egenskaper som kännetecknar det sunda förnuftet, just eftersom man antas känna igen det när man kommer i kontakt med det. Det sunda förnuftet är således intedet dunkelt tänkta. Det sunda förnuftet är vidare intesubjektivt, inteflummigt eller byggt på känslor. Det sunda förnuftet är förkroppsligad rationalitet, vilket gör det svårt att kritiskt granska kunskapssynen utan att riskera att trampa på ömma tår och trigga försvarskänslor. Om tanken som granskas kritiskt eller ifrågasätts utgör en integrerad del av ens personlighet blir det självklart svårt att agera objektivt. Att tvingas överge tankar som utgör grunden för allt man tror på och ser sig som och kanske har byggt hela sin karriär på kan leda till ångest, vilket kickar igång djupt liggande försvarsmekanismer. Vill man undersöka förutsättningar för förändring (vilket är mitt sätt att se på kulturforskning) är detta en aspekt av mänskligt liv som måste tas på största allvar. Om och när föreställningen om sunt förnuft och immanent rationalitet förkroppsligats och byggts in i samhällsstrukturen utgör den synen på kunskap en vital del av människans kött och blod och samhällets fundament. Sådana tankar överges inte i en handvändning, inte ens om man inser problemen med dem och trots att man vill tänka i andra banor. Hellre än att tänka fritt håller man fast vid tankarna som internaliserats och tänker ”rätt”. Hellre än att se hela sin värld lösas upp och sin akademiska karriär gå om intet skjuter man på budbäraren.
Tanken på det sunda förnuftet är en existentiell övertygelse som det är oerhört svårt att släppa taget om. Fast man borde göra det, för det existerar inget sunt förnuft. Det sunda förnuftet är ett hjärnspöke, en dröm om hur det borde vara. En idealiserad bild av kunskap. Människan är inte på långa vägar så rationell som hen vill tro och i många fall och situationer utgår från är fallet. Detta bevisas för oss gång på gång. Ändå lever föreställningen om att kunskap upptäcks av kloka och kompetenta individer vars unika egenskaper måste värnas, och den tanken görs till norm för kunskapsproduktion påverkas samhället och kulturen. Under moderniteten skapades myten om rationaliteten och framsteget. Människan har otvetydigt förmåga att vara rationell. Men för att utnyttja förmågan krävs en ansenlig mängd energi, koncentrationsförmåga och inte minst tid samt att man befinner sig i ett sammanhang där man känner sig trygg. Rationaliteten finns där inte bara och den kan inte heller bara kopplas på. Alla människor är mer eller mindre rationella, men för att verkligen kunna använda den typen av egenskaper för att skapa kunskap krävs också att andra godkänner det man gör som uttryck för sunt förnuft. Ingen människa är en ö och kunskapen har ingen minsta beståndsdel eller yttersta princip, den är överallt ett kontextuellt resultat av samproduktion (jfr Fleck 1997).
Människan styrs av en massa olika impulser och egenskaper. Rationalitet är bara en, bland många andra och ofta motstridiga aspekter av den komplexa och sammanhållna helhet som känns igen som människa. Affekt är en mycket starkare drivkraft som rationaliteten har svårt att bjuda motstånd mot, till exempel. Vid kassan i affären, på väg hem från jobbet. Hungrig, stressad och med huvudet fyllt av tankar på morgondagen och allt som inte hanns med idag. Plötsligt ligger det en chokladkaka på bandet och rätt som det är smälter den på tungan. Fast du beslutat dig för att detta var din fastedag, i enlighet med 5:2 dieten som du satt dig in i och finner rationell och görbar. Du glömde bara en sak, att dieten må vara rationell, men för att den ska fungera krävs att du har ett sunt förnuft som fungerar ävennär du är upptagen med annat. Ytterst få har det. Och de som är helt igenom rationella brukar uppfattas som märkliga i de flesta sociala sammanhang. Kapten Spock i TV-serien Star Treckkan fungera som ett exempel på hur alla skulle vara och agera, om det sunda förnuftet verkligen fanns, fungerade och faktiskt styrde människorna och samhällsförvaltningen.
Detta glöms konsekvent, av en hel massa olika skäl. Ibland bortser man från det av fåfänga, till exempel när man adresseras som rationell. Paradoxalt nog är det när människor tilltalas som kloka som de är som minst styrda av förnuftet. Den som får höra: ”Du som är så klok”, och som fångats av de orden är ett lätt byte för någon som vill kränga eller övertyga om något, och först senare upptäcker man vad man borde gjort istället, men då är kontraktet redan påskrivet. ”Sådana beslut ska inte tas av politiker, de ska avgöras hemma vid köksbordet”, var motivet för det systemskifte som här och nu dignar under pressen av sin egen vikt och inre spänningar. Och New Public Management motiveras med hänvisning till sunt förnuft; hur skulle vi annarsgöra?! Det finns dock en gräns för hur många kloka beslut en aldrig så förnuftig människa hinner med att ta, i lugn och ro, hemma vid köksbordet. Dygnet har bara 24 timmar och livet är fyllt av krav på beslut som måste tas allt snabbare. Det som låter så bra i enskilda och isolerade fall blir till problem när allt fler beslut ska tas på allt fler områden, vilka dessutom inte alltid är kompatibla. Om valet står mellan både sänkt eller höjd skatt och ökade eller minskade offentliga utgifter har man på ett otillbörligt och kunskapsvidrigt sätt delat upp ett komplext problem på ett sätt som visserligen gör det möjligt att välja, men där inget val leder till något klokt beslut. När man som individ ställs inför sådana valmöjligheter och måste ta beslut hela tiden spelar det ingen roll hur klok man är för man hinner helt enkelt inte sätta sig i alla frågor och skaffa sig nog med underlag för att ta kloka beslut. Och ställa man dessutom inför val som strider mot varandra, om helheten delas upp på otillbörliga sätt genom att delarna hanteras separat, riskerar besluten som tas i varje enskilt fall att leda till att det uppstår problem på den övergripande nivån.
Föreställningen om det sunda förnuftet leder till att fler och fler ologiska och inkompatibla beslut tas. Och ju fler beslut som ska tas, under allt kortare tid, desto mer tvingas människor att gå på magkänsla, och känslor är långt ifrån alltid rationella, vilket fallet med chokladkakan illustrerar. Ju mer man litar till det sunda förnuftet, desto mer irrationellt blir handlandet och desto mer affekt tränger sig in i och påverkar besluten som tas i vardagen samt den kultur och de normer som växer fram mellan människor. Och när problemen hopar sig visar sig styrkan och destruktiviteten i föreställningen om det sunda förnuftet genom att man snarare varnar för den mänskliga faktorn och använder den som argument för att automatisera, det vill säga flytta kunskap och kompetens samt ansvar från individer till system och maskiner, än anpassar systemen och samhället efter kunskapen som finns om människan.
Rationalitet är kontextberoende. Tänk till exempel på cheferna som kräver höga bonusar för att göra det man får (en hög) lön för att göra. Ställ det i relation till hur samma chefer resonerar om sina anställda, för att motivera dem att jobba sänker man lönen. Om rationalitet och sunt förnuft fanns hade världen inte sett ut som den gör. Det räcker att blicka in i sin egen vardag så ser man gott om exempel på avsaknadav sunt förnuft. Alla har förmågan att tänka rationellt, ingen tvekan om det, men hur ofta används den förmågan egentligen? Jag har många års träning att tänka vetenskapligt, men det är en förmåga som är svår att använda i vardagen, speciellt när det är stressigt, vilket det allt oftare är när kraven på prestation skärps. Jakten på effektivisering och den allt tydligare målstyrningen av allt fler verksamheter samt försöken att kvalitetssäkra komplexa processer som forskning och utbildning gör det svårt att begagna det sunda förnuftet; om det nu existerar något sådant. Även docenter och professorer styrs liksom alla andra av känslor och gör långt ifrån alltid bruk av sina intellektuella förmågor.
Om fler kunde förmås inse att människan styrs mer av affekt än av sunt förnuft (som är ett begrepp vars innebörd dessutom förändras över tid) skulle man kunna tala om ett sunt förnuft som fungerar, alltså en mer pragmatisk definition av orden sunt och förnuft och det skulle i sin tur bana väg för en mer människo- och verklighetsanpassad syn på kunskap. Alternativet till det sunda förnuftet är inte dumhet, relativism eller laissez faire. Det handlar inte om att ge fritt spelrum för känslor, utan om att praktisera ett kritiskt, analytiskt och samtalande förhållningssätt till allt som hållsför sant, även sanningen som sådan och sin egen status som subjekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar