Forskning handlar om att söka ny kunskap. Vet man redan behöver man inte forska. Genom åren har forskare skapat en rad metoder och utvecklat olika sätt att söka svar på alla möjliga och omöjliga frågor. Det är viktigt att det arbetet fortsätter och att det bygger på vetenskaplig grund. Just nu läser jag en otroligt fascinerande bok om framväxten av det vetenskapliga fältet kvantbiologi, och jag lär mig massor, inte bara om kvantmekanik och biologi utan framförallt om (natur)vetenskaplig metod, vilket i sin tur gör mig till bättre humanvetenskaplig forskare. Forskarna som nämns i boken rörde och rör sig i ett gränsland, blickandes ut i det mer eller mindre okända. Och det gäller all forskning och alla forskare inom alla områden. Eller borde i alla fall göra de. Ingenting är givet på förhand och vid kunskapsfronten är man inte överens, just för att man rör sig i okänd terräng vars landskap till dels är höljt i dunkel. Förståelsen för detta förändras idag snabbt, vilket oroar.
Idag när media snabbt och okritiskt, så fort en artikel publicerats, rapporterar förenklade åsikter om nya rön, ger man en djupt felaktig bild av vad vetenskap och forskning är och hur sökandet efter ny kunskap fungerar. Om det vara vore medier och allmänhet som tänkte så vore problemet inte lika allvarligt, men jag ser en oroande tendens inom akademin till att allt fler forskare också anammat denna högst förenklade bild av forskning och vetenskapligt grundad kunskap. Idag produceras det enorma mängder resultat, med om vad, hur och varför? Det borde vi diskutera mycket mer ingående och kritiskt än vad som är fallet idag.
Idag när media snabbt och okritiskt, så fort en artikel publicerats, rapporterar förenklade åsikter om nya rön, ger man en djupt felaktig bild av vad vetenskap och forskning är och hur sökandet efter ny kunskap fungerar. Om det vara vore medier och allmänhet som tänkte så vore problemet inte lika allvarligt, men jag ser en oroande tendens inom akademin till att allt fler forskare också anammat denna högst förenklade bild av forskning och vetenskapligt grundad kunskap. Idag produceras det enorma mängder resultat, med om vad, hur och varför? Det borde vi diskutera mycket mer ingående och kritiskt än vad som är fallet idag.
Boken jag läser handlar om naturvetenskap och där är det lättare att dra gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap, men om forskningen handlar om människor är det svårt att avgöra vad som är vad. Inom humaniora och samhällsvetenskap är det därför oerhört viktigt att alltid vara kritisk och analytisk. Det är DJUPT olyckligt att det akademiska seminariet bortrationaliserats, eftersom det är där man testar idéers bärighet och resultatens giltighet samt hjälper varandra att tolka resultaten. Idag har den verksamheten delegerats till anonyma granskare som fungerar som ett slags grindvakter och bevakare av kvalitet, vilket gör att både behovet av akademiska seminarier och kompetensen att föra akademiska samtal minskar. Det är illa nog, men det värsta är att när dessa kompetenser utarmas kommer allt som passerar grindvakternas vakande öga att betraktas som VETENSKAP. Jag ska inte gå in på alla problem som finns i djungeln av tidskrifter, men i en värld där man räknar nyckeltal borde det vara uppenbart för alla att kvaliteten på kunskapen som ligger till grund för samhälleliga beslut är allvarligt hotad.
I många av samtalen i akademin idag är det inte argument som möts. Orden och tankarna som yttras av den forskare som har flest publikationer väger tyngre än forskare med färre publikationer. Kvaliteten på forskningen som lett fram till publikationerna och forskningsfrågornas relevans anses irrelevant, ju fler publikationer man samlat på sig desto större inflytande över det akademiska samtalet får man. Jag upplever denna utveckling inifrån och det skrämmer mig. För varje år som går och ju mer jag lär mig, ju bättre forskare jag blir och ju bredare akademisk kompetens jag skaffar mig, desto svårare får jag att få gehör för mina genomtänkta ord och välunderbyggda argument. Varför? Jo, eftersom jag valt att publicera resultatet av min forskning på andra sätt än de som är meriterande, inte för att jag är lat eller ointresserad, utan för att jag anser att formen och medlen alltid måste anpassas efter målet, vilket är kunskap. Jag har skrivit få artiklar eftersom min forskning handlar om ämnen som kräver andra publiceringsformer. Därför betraktas jag, det jag gör, kan och säger med allt större misstänksamhet i takt med att allt fler forskare publicerar allt fler artiklar.
Vad är problemet? Hur ser forskningen, eller delar av den i alla fall, ut? Vad är det jag reagerar på och är kritisk mot? Jo, den slarviga och arroganta inställningen till vetenskaplig metod som blivit mainstream och som nu snabbt sprider sig bland studenter. Fortsätter utvecklingen kommer jag snart inte att kunna undervisa om vetenskaplig metod på det sätt som jag anser att sådan undervisning måste ske på; genom att fokusera mer på hur man tänker och argumenterar kring vad man gör och varför man väljer att göra just så, än på hur man gör det. Det är idag inte bara studenter som tror att valet inom vetenskapen står mellan "den kvalitativa och den kvantitativa" metoden, det gör allt fler forskare också. För det första finns det inte en enda metod och för det andra är det aldrig så enkelt eftersom all forskning dels utgår från syftet, dels har som mål att skapa ny och relevant kunskap om något man inte visste innan.
Som samhällsvetenskaplig forskare "kör" man inte en enkät och det är inte information man samlar in. Och det är inte svaren på frågorna man fick under de (närmast obligatoriska) semistrukturerade intervjuerna som redovisas. Fast i en värld där antalet artiklar är snart sagt det enda som räknas är det svårt att värja sig mot en sådan utveckling. Samhällets begär efter vetenskapliga resultat leder till att den som kan producera sådana inte bara blir rikligen belönad, hen får även makt och inflytande över det offentliga samtalet. Jag fasar för den dagen, som känns som den kommer allt närmare, när jag inte längre kan säga till studenterna jag undervisar i vetenskaplig metod om, att det inte är svaren på frågorna man fick eller informanternas åsikter man är ute efter när man samlar in empiri, utan kunskap om något ämne (som relaterar till en teori). Resultatet finns inta bara där, det arbetas fram genom analys och blir relevant när det ställs i relation till och diskuteras i ljuset av tidigare forskning. Arbetar man kvalitativt kan en lögn som förmedlas under en intervju vara lika kunskapsbärande som sanningen, därför handlar källkritik inte om att avgöra ifall dem man intervjuat talade sanning.
Allt jag lärde mig om vetenskaplig metod som student och doktorand och som jag sedan praktiserat och fördjupat kunskapen om i min vetenskapliga gärning betyder idag allt mindre, när allt fler är allt mer ointresserade av och okunniga om vad kunskap är, hur kunskap blir till samt hur vetenskapliga resultat skiljs från ovetenskapliga. Har resultaten passerat genom peer-rewiew-granskningens nålsöga och artikeln blivit publicerad anses det som påstås vara vetenskap, och när den tanken slår igenom på allvar kan undervisningen om metod ersättas med filmer på YouTube som handlar om hur man blir publicerad i vetenskapliga journaler. Det är en skrämmande utveckling som talas på tok för lite om.
I många av samtalen i akademin idag är det inte argument som möts. Orden och tankarna som yttras av den forskare som har flest publikationer väger tyngre än forskare med färre publikationer. Kvaliteten på forskningen som lett fram till publikationerna och forskningsfrågornas relevans anses irrelevant, ju fler publikationer man samlat på sig desto större inflytande över det akademiska samtalet får man. Jag upplever denna utveckling inifrån och det skrämmer mig. För varje år som går och ju mer jag lär mig, ju bättre forskare jag blir och ju bredare akademisk kompetens jag skaffar mig, desto svårare får jag att få gehör för mina genomtänkta ord och välunderbyggda argument. Varför? Jo, eftersom jag valt att publicera resultatet av min forskning på andra sätt än de som är meriterande, inte för att jag är lat eller ointresserad, utan för att jag anser att formen och medlen alltid måste anpassas efter målet, vilket är kunskap. Jag har skrivit få artiklar eftersom min forskning handlar om ämnen som kräver andra publiceringsformer. Därför betraktas jag, det jag gör, kan och säger med allt större misstänksamhet i takt med att allt fler forskare publicerar allt fler artiklar.
Vad är problemet? Hur ser forskningen, eller delar av den i alla fall, ut? Vad är det jag reagerar på och är kritisk mot? Jo, den slarviga och arroganta inställningen till vetenskaplig metod som blivit mainstream och som nu snabbt sprider sig bland studenter. Fortsätter utvecklingen kommer jag snart inte att kunna undervisa om vetenskaplig metod på det sätt som jag anser att sådan undervisning måste ske på; genom att fokusera mer på hur man tänker och argumenterar kring vad man gör och varför man väljer att göra just så, än på hur man gör det. Det är idag inte bara studenter som tror att valet inom vetenskapen står mellan "den kvalitativa och den kvantitativa" metoden, det gör allt fler forskare också. För det första finns det inte en enda metod och för det andra är det aldrig så enkelt eftersom all forskning dels utgår från syftet, dels har som mål att skapa ny och relevant kunskap om något man inte visste innan.
Som samhällsvetenskaplig forskare "kör" man inte en enkät och det är inte information man samlar in. Och det är inte svaren på frågorna man fick under de (närmast obligatoriska) semistrukturerade intervjuerna som redovisas. Fast i en värld där antalet artiklar är snart sagt det enda som räknas är det svårt att värja sig mot en sådan utveckling. Samhällets begär efter vetenskapliga resultat leder till att den som kan producera sådana inte bara blir rikligen belönad, hen får även makt och inflytande över det offentliga samtalet. Jag fasar för den dagen, som känns som den kommer allt närmare, när jag inte längre kan säga till studenterna jag undervisar i vetenskaplig metod om, att det inte är svaren på frågorna man fick eller informanternas åsikter man är ute efter när man samlar in empiri, utan kunskap om något ämne (som relaterar till en teori). Resultatet finns inta bara där, det arbetas fram genom analys och blir relevant när det ställs i relation till och diskuteras i ljuset av tidigare forskning. Arbetar man kvalitativt kan en lögn som förmedlas under en intervju vara lika kunskapsbärande som sanningen, därför handlar källkritik inte om att avgöra ifall dem man intervjuat talade sanning.
Allt jag lärde mig om vetenskaplig metod som student och doktorand och som jag sedan praktiserat och fördjupat kunskapen om i min vetenskapliga gärning betyder idag allt mindre, när allt fler är allt mer ointresserade av och okunniga om vad kunskap är, hur kunskap blir till samt hur vetenskapliga resultat skiljs från ovetenskapliga. Har resultaten passerat genom peer-rewiew-granskningens nålsöga och artikeln blivit publicerad anses det som påstås vara vetenskap, och när den tanken slår igenom på allvar kan undervisningen om metod ersättas med filmer på YouTube som handlar om hur man blir publicerad i vetenskapliga journaler. Det är en skrämmande utveckling som talas på tok för lite om.
Forskning handlar inte om att välja från en lista med färdiga patenterande metoder som sedan bara följs. Alla sant vetenskapliga metoder utformas i enlighet med vad man vill veta. Metoden är med andra ord alltid unik för respektive undersökning och det handlar inte om hur väl man följt något slags manual, utan om hur man tänkt i varje led. Vetenskapliga resultat utgår dessutom alltid från tolkning, de talar aldrig helt och hållet för sig själva. TRANSPARENS är nyckeln till kunskap, i kombination med kritiska analyser och akademiska reflektioner. Kunskap uppstår aldrig i ett vakuum, den är alltid relaterad till ett sammanhang och en tidsanda. Utan ödmjukhet och förståelse för komplexitet och förändring kan ingen vetenskaplig kunskap uppstå och än mindre användas på ett vetenskapligt sätt.
Vad man än tänker och hur man än gör som forskare och vetenskapligt intresserad kommer man alltid tillbaka till den där känslan av osäkerhet som jag började reflektionen med. Forskare sprider inte sanningar, de förmedlar mer eller mindre pålitilig och användbar kunskap om angelägna frågor som behöver besvaras för att värna samhällets långsiktiga hållbarhet och mänsklighetens och livets på jorden överlevnad. Därför är det ingen liten sak att akademin håller på att avakademiseras och att förståelsen för dels vad vetenskapliga metoder är, dels hur och till vad de kan användas, håller på att utarmas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar