onsdag 3 april 2019

Ordningsbetyg leder inte till bättre kunskaper

Lärarna ska alltså sätta ordningsbetyg (också). Om jag inte för länge sedan slutat ägna annat än förstrött intresse för politiska utspel hade jag fullkomligt gått i taket över genomdrivandet av detta tomma och populistiska förslag som bara bekräftar det som varit uppenbart länge; att politikerna helt har tappat greppet om skolan. Skolan utnyttjas idag hänsynslöst och cyniskt av en lång rad olika intressen och aktörer och när önskade resultat uteblir förläggs ansvaret på lärarna. Så bygger man inte ett kunskapssamhälle- Det kan bara växa fram underifrån och mellan människor som bryr sig om varandra och som har förutsättningar att göra ett bra jobb.

Jag kanaliserar min energi och riktar mitt engagemang för utbildning till den lärobok bok som jag nu skrivit på kontrakt för och som kommer till hösten. Den förste september ska manus levereras och även om jag nu går in i årets mest intensiva arbetsperiod känns det befriande att ha något meningsfullt att jobba med vid sidan av. Jag har aldrig haft några problem att ta vara på lösryckta dagar, resor och stunder som uppstår i vardagen. Och nu kan jag göra något konstruktivt av frustrationen jag känner över politikernas och andras syn på kunskap och lärande. Det är det enda hållbara, att inser vad man kan göra (och göra det) och acceptera det man måste. Jag kommer inte att kunna förändra politiken, men jag kan förklara hur jag tänker och sprida tankarna på olika sätt för att försöka få med mig andra i den förändringsprocess som behövs för att värna kunskapen.

Det kunskapssamhälle jag vill se växa fram, som jag tror på och menar är det enda som kan rädda mänskligheten och livet på jorden, är ett relationellt samhälle. Kunskap växer mellan människor, den är en relation. Det är tanken jag lanserar i boken som har arbetstiteln: Vad gör den högre utbildningen högre? Ingen äger kunskapen och skolans uppgift är inte att producera resultat. Att tvinga lärare att sätta ordningsbetyg på eleverna är ett slag i luften som bara visar hur monumental politikernas illusionslöshet är och gör det uppenbart att det endast handlar om röstfiske, alltså populism. Utbildningspolitikernas uppgift i ett kunskapssamhälle är att stötta lärarna, inte styra deras arbete. Lärarna ska å sin sida stötta eleverna och skapa förutsättningar för lärande, vilket för övrigt föräldrarna också måste göra för att skolan ska kunna fungera. Ansvaret för kunskapsutvecklingen ligger dock på ELEVERNA i grundskolan och STUDENTERNA på högskolan. Utan samverkan kan ingen UTVECKLING främjas och inget lärande växa fram. Allt som tar fokus från kunskapen och lärandet är problematiskt. Och införandet av ordningsbetyg i skolan är bara ännu en av en lång rad saker som gör just det, tar fokus från och försämrar förutsättningarna för LÄRANDE.

I min bok har jag valt att rikta mig direkt till studenterna. Jag har gett upp alla ambitioner att nå politikerna. Kan jag få studenterna att förstå dels vad kunskap är, dels vad som krävs för att verkligen lära, dels vilken deras roll i framväxten av ett framtida kunskapssamhälle är, tänker jag att halva slaget är vunnet. Jag tycker synd om dagens studenter som kommer till högskolan med fel förväntningar och högst varierande förkunskaper och ofta med en skev bild om vad det innebär att vara student. Boken är uppdelad i tre delar. För det första vill jag förmedla min syn på kunskap, lärande och högre utbildning. För det andra vill jag förmedla goda råd till studenterna rörande vilka generiska egenskaper som behöver utvecklas och fokusera på för att studierna inte bara ska leda till betyg och examina utan kunskap och lärande för livet. För det tredje vill jag skapa förutsättningar för det jämställda möte mellan lärare och student som krävs och den ÖMSESIDIGA förståelse för varandras olika roller och ansvar som jag ser som en förutsättning HÖGRE utbildning.

Utan en bred och djup förståelse, i hela samhället, för vad kunskap och lärande är, kan varken lärarna eller studenterna göra vad som krävs för att verkligen lära och utveckla kunskap. Och om förväntningarna på skolan inte stämmer överens med verkligheten, om det inte skapas förutsättningar för undervisning och lärande, kan och kommer inte skolan och den högre utbildningen att kunna fungera för ändamålet. Övertron på betyg, legitimationer, förestelärartjänster, högre lön samt styrning och kontroll av lärarnas yrkesvardag tar fokus från det som behöver fokuseras på: Elevernas och studenternas ansvar för SIN EGEN kunskapsutveckling. Det är inte för någon annans skull man går i skolan och får möjlighet att utbilda sig, det är helt och hållet för sin egen skull. Och kunskaperna som skolan och den högre utbildningen ger är inte bara en valuta som växlas in i betyg och examina, inte bara en dörröppnare till arbetsmarknaden. Både individen och samhället som helhet står och faller med KUNSKAPEN. Det kan och kommer inget betyg någonsin att kunna ändra på.

Det är dags att prata allvar med elever och studenter. Skolan och den högre utbildningen handlar om DERAS framtid, inte om vem som ska regera under nästa mandatperiod. Jag är optimist och övertygad om att studenterna förstår detta, och jag vill göra vad jag kan för att försöka övertyga och inspirera. Greta Thunberg har visat att dagens unga kan vara mer vuxna än ansvariga politiker som käbblar likt småbarn om vem som är mest vuxen. Kunskapssamhället som är en förutsättning för den långsiktiga hållbarheten är inte ord och signaler, framväxten av det bygger inte på utspel av listiga, medietränade politiker. Det handlar om det som händer här och nu är och avhängigt av vad dagens studenter FAKTISKT gör av tiden i utbildning, och det vet ingen annan än studenterna själva. Resultatet visar sig långt senare, inte i betyget. Det är hög tid att inse detta och agera därefter, och det fina är att en sådan förändring inte kräver några nattmanglingar i riksdagen. Det enda som krävs är att synen på och inställningen till kunskap och utbildning förändras och att kunskapen placeras i centrum.

Inga kommentarer: