Bildelar som sätts samman till fordon är kopior av exakt likadana delar som sätts samman på exakt samma sätt med samma verktyg och handhavande, på samma välordnade arbetsplats, vilket gör att varje moment kan tidssättas och hastigheten på bandet anpassas efter människorna och maskinerna som utför de standardiserade uppgifterna. När man väl hittat den optimala hastigheten (och det finns en begränsad uppsättning hastigheter som man enkelt kan växla mellan) är det bara att köra. Ska fler bilar produceras med samma höga kvalitet som kunderna kräver inför man treskift; bandets hastighet ökar inte och arbetarna påtvingas inte fler arbetsuppgifter. För den enskilde förändras inget om inte konjunkturen störtdyker och man tvingas avskeda folk. När jag besökt arbetsplatser där tekniska prylar tillverkas enligt Taylors modell har jag slagits, dels av hur rent det är, dels hur rofyllt arbetet verkar och att det finns tid för småprat inemellan. Kvaliteten står i centrum och takten är anpassad efter människorna som producerar. Och här går det verkligen att mäta kvalitet. Antingen fungerar bilen som den ska och ser den ut som förväntat, eller också inte. Kvalitet inom bilindustrin är inte en tolkningsfråga.
Ju mer standardiserat arbetet är desto bättre verkar människorna som arbetar där må. Förutsatt att arbetet faktiskt kan standardiseras på det sätt som kännetecknar bilindustrin. Jag skulle dock inte fixa det, jag stod inte ut med bristen på intellektuell stimulans i de halvautomatiserade bagerier jag arbetade på i slutet av 1900-talet. Fast det var också den värsta typen av produktionsförhållanden som rådde i bageriet eftersom jäsande degar är levande, nyckfulla enheter som ofta men inte alltid uppför sig enligt beräkningarna. Som bagare är man liksom bilarbetarna bunden vid samma arbetsplats och utför samma moment dag efter dag, samtidigt tvingades man på arbetsplatserna som jag arbetade på följa med i upp och nedgångar av efterfrågan på varor. Skillnaden mellan dagar då vi gjorde som minst och perioderna då vi producerade på toppen av vår fysiska förmåga var stor och det var vi bagare som tvingades prestera mer, inte systemet som sådant. Var det riktigt mycket att göra togs det in extrapersonal, men det hände bara vid verkliga toppar och innebar ingen avlastning för den ordinarie personalen eftersom alla förväntades öka sin prestation. Åtta timmars arbetsdag beskrev alltså bara tiden man befann sig i bageriet och innebar över året olika mycket arbete (för samma lön), vilket i och för sig kännetecknar de flesta arbeten (utom möjligen arbetet vid löpande band i bilindustrin). Kvaliteten på bakverk är lite svårare att mäta objektivt, men det går att göra en kvalitativ bedömning och i slutändan är det kunden som bestämmer. Antingen köps varan eller också inte.
Det jag reflekterar över och vill rikta uppmärksamheten mot är det faktum att en standard inte självklart är applicerbar överallt. Bara för att det fungerar bra med löpande band i bilindustrin betyder inte att det fungerar överallt. Taylors och Fords principer går att överföra till bageriet, men inte självklart och inte utan modifieringar. Det finns större bagerier där arbetet automatiseras i mer eller mindre grad, fast i bageriet skruvar man inte ihop identiska mekaniska delar, man bearbetar jäsande degämnen vars konsistens är beroende av en lång rad faktorer: luftfuktighet, temperatur och hur väl den som skapar degen följer receptet. På ett av ställena hade vi en gigantisk maskin som producerade lika många frallor och thekakor som tio bagare som arbetar med händerna, och allt löpte oftast på som det skulle. Jag ansvarade för att skapa degarna som skulle in i maskinens ena ände och två personer stod i den andra och såg till att resultatet hamnade i vagnar och förflyttades till jäsrummet där den som hade hand om ugnen tog över ansvaret för att bröden hamnade i ugnen och gräddades. Även om min uppgift var att väga upp ingredienser och köra degmaskinerna kunde jag aldrig någonsin slappna av och fokusera enbart på det, för rätt som det var fastade något av degämnena inne i maskinen och när det hände var alla tvungna att agera blixtsnabbt. Panik utbröt regelbundet bland personalen även om det inte hände alla nätter. Varje sekund som maskinen stod stilla innebar att problemen växte exponentiellt, för jäsande degar förändras och uppför sig inte enligt maskiningenjörernas beräkningar. Och eftersom maskinen slukade mycket deg kunde ett enda stopp påverka arbetet under en hel natt. Som bagare visste jag aldrig vad jag kunde förvänta mig när jag kom till min arbetsplats. Trots allt fungerade ändå löpande-bandprincipen oftast hyfsat, och även om arbetet inte passade mig förstår jag att man kan finna sig tillrätta där, uppdraget är komplext och jag kunde uppleva det stimulerande. Jag minns fortfarande känslan av oövervinnerlighet som uppfyllde mig de nätter när allt flöt på som det skulle, just eftersom jag visste att kaos när som helst kunde utbryta. Jag minns också ilskan som spred sig i arbetslaget den gången då jag glömde lägga jäst i degen och allt arbete fick göras om. Det var först när degämnena hamnade i jäsrummet som min fadäs uppenbarade sig ...
Ju mer standardiserat arbetet är desto bättre verkar människorna som arbetar där må. Förutsatt att arbetet faktiskt kan standardiseras på det sätt som kännetecknar bilindustrin. Jag skulle dock inte fixa det, jag stod inte ut med bristen på intellektuell stimulans i de halvautomatiserade bagerier jag arbetade på i slutet av 1900-talet. Fast det var också den värsta typen av produktionsförhållanden som rådde i bageriet eftersom jäsande degar är levande, nyckfulla enheter som ofta men inte alltid uppför sig enligt beräkningarna. Som bagare är man liksom bilarbetarna bunden vid samma arbetsplats och utför samma moment dag efter dag, samtidigt tvingades man på arbetsplatserna som jag arbetade på följa med i upp och nedgångar av efterfrågan på varor. Skillnaden mellan dagar då vi gjorde som minst och perioderna då vi producerade på toppen av vår fysiska förmåga var stor och det var vi bagare som tvingades prestera mer, inte systemet som sådant. Var det riktigt mycket att göra togs det in extrapersonal, men det hände bara vid verkliga toppar och innebar ingen avlastning för den ordinarie personalen eftersom alla förväntades öka sin prestation. Åtta timmars arbetsdag beskrev alltså bara tiden man befann sig i bageriet och innebar över året olika mycket arbete (för samma lön), vilket i och för sig kännetecknar de flesta arbeten (utom möjligen arbetet vid löpande band i bilindustrin). Kvaliteten på bakverk är lite svårare att mäta objektivt, men det går att göra en kvalitativ bedömning och i slutändan är det kunden som bestämmer. Antingen köps varan eller också inte.
Det jag reflekterar över och vill rikta uppmärksamheten mot är det faktum att en standard inte självklart är applicerbar överallt. Bara för att det fungerar bra med löpande band i bilindustrin betyder inte att det fungerar överallt. Taylors och Fords principer går att överföra till bageriet, men inte självklart och inte utan modifieringar. Det finns större bagerier där arbetet automatiseras i mer eller mindre grad, fast i bageriet skruvar man inte ihop identiska mekaniska delar, man bearbetar jäsande degämnen vars konsistens är beroende av en lång rad faktorer: luftfuktighet, temperatur och hur väl den som skapar degen följer receptet. På ett av ställena hade vi en gigantisk maskin som producerade lika många frallor och thekakor som tio bagare som arbetar med händerna, och allt löpte oftast på som det skulle. Jag ansvarade för att skapa degarna som skulle in i maskinens ena ände och två personer stod i den andra och såg till att resultatet hamnade i vagnar och förflyttades till jäsrummet där den som hade hand om ugnen tog över ansvaret för att bröden hamnade i ugnen och gräddades. Även om min uppgift var att väga upp ingredienser och köra degmaskinerna kunde jag aldrig någonsin slappna av och fokusera enbart på det, för rätt som det var fastade något av degämnena inne i maskinen och när det hände var alla tvungna att agera blixtsnabbt. Panik utbröt regelbundet bland personalen även om det inte hände alla nätter. Varje sekund som maskinen stod stilla innebar att problemen växte exponentiellt, för jäsande degar förändras och uppför sig inte enligt maskiningenjörernas beräkningar. Och eftersom maskinen slukade mycket deg kunde ett enda stopp påverka arbetet under en hel natt. Som bagare visste jag aldrig vad jag kunde förvänta mig när jag kom till min arbetsplats. Trots allt fungerade ändå löpande-bandprincipen oftast hyfsat, och även om arbetet inte passade mig förstår jag att man kan finna sig tillrätta där, uppdraget är komplext och jag kunde uppleva det stimulerande. Jag minns fortfarande känslan av oövervinnerlighet som uppfyllde mig de nätter när allt flöt på som det skulle, just eftersom jag visste att kaos när som helst kunde utbryta. Jag minns också ilskan som spred sig i arbetslaget den gången då jag glömde lägga jäst i degen och allt arbete fick göras om. Det var först när degämnena hamnade i jäsrummet som min fadäs uppenbarade sig ...
Lärararbetet håller idag på att förändras i grunden, i enlighet med löpande-band-principen som visat sig så framgångsrik i tillverkningsindustrin och som överförts med framgång till många andra yrken. New Public Management kallas det när tanken överförs till offentlig sektor. Det är inget fel på modellen och dess principer, men den fungerar inte i skolan. Jag har visat på adaptionsproblemen som uppstod i överföringen från bilar till deg och ju längre bort från bilindustrins ideala förhållanden man rör sig desto större blir problemen, och vid någon punkt har man passerat det möjligas gräns. Den punkten har passerats långt innan man ens närmat sig skolans och den högre utbildningens komplexa värld.
Lärare är människor, med allt vad det innebär, liksom eleverna och studenterna. Kunskapen som i sig är svårdefinierad måste dessutom kommuniceras, först (för att lärande ska uppstå) från läraren till eleverna och studenterna och sedan (för att resultatet ska kunna bedömas) från eleverna och studenterna till läraren, med hjälp av text och språk som i sig är föränderligt och kräver tolkning. Kunskapskvalitet är ett HOPPLÖST begrepp, omöjligt att standardisera eftersom det är vagt TILL SIN NATUR och dessutom föränderligt och beroende på minne och dagsform. Det som mäts och räknas på i skolans värld är inte kunskap, utan något annat. Och ju fler administratörer som anställs för att hantera mätandet och kontrollera kvaliteten, desto fler arbetsuppgifter adderas till lärarnas uppdrag, vilket gör att tiden för lärande och kunskapsutveckling stadigt krymper. Lägg därtill kraven på effektivisering och betänk att det är människor som är fyllda av känslor och som har ett liv vid sidan av arbetet som ska utveckla och förvalta kunskapen, så borde alla inse hur huvudlöst och kunskapsvidrigt försöken att pressa in kunskapen och lärandet i samma ekonomiskt fokuserade modell som används i bilindustrin. Jag hör redan invändningen från dem som menar att det visst går att räkna, även på utbildningskvalitet. Och till er vill jag säga att det absolut går, i TEORIN och med utgångspunkt i standardsituationer. Lärande är dock kontextuellt och individuellt och alla är unika. Utbildning måste fungera i PRAKTIKEN, annars är det inte utbildning och resultatet är definitivt inte kunskap.
Lärare är människor, med allt vad det innebär, liksom eleverna och studenterna. Kunskapen som i sig är svårdefinierad måste dessutom kommuniceras, först (för att lärande ska uppstå) från läraren till eleverna och studenterna och sedan (för att resultatet ska kunna bedömas) från eleverna och studenterna till läraren, med hjälp av text och språk som i sig är föränderligt och kräver tolkning. Kunskapskvalitet är ett HOPPLÖST begrepp, omöjligt att standardisera eftersom det är vagt TILL SIN NATUR och dessutom föränderligt och beroende på minne och dagsform. Det som mäts och räknas på i skolans värld är inte kunskap, utan något annat. Och ju fler administratörer som anställs för att hantera mätandet och kontrollera kvaliteten, desto fler arbetsuppgifter adderas till lärarnas uppdrag, vilket gör att tiden för lärande och kunskapsutveckling stadigt krymper. Lägg därtill kraven på effektivisering och betänk att det är människor som är fyllda av känslor och som har ett liv vid sidan av arbetet som ska utveckla och förvalta kunskapen, så borde alla inse hur huvudlöst och kunskapsvidrigt försöken att pressa in kunskapen och lärandet i samma ekonomiskt fokuserade modell som används i bilindustrin. Jag hör redan invändningen från dem som menar att det visst går att räkna, även på utbildningskvalitet. Och till er vill jag säga att det absolut går, i TEORIN och med utgångspunkt i standardsituationer. Lärande är dock kontextuellt och individuellt och alla är unika. Utbildning måste fungera i PRAKTIKEN, annars är det inte utbildning och resultatet är definitivt inte kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar