Vilken typ av progression förväntas lärare arbeta med?

Filosofen Jonna Bornemark lanserade ett av förra årens nyord; förpappring. Ett av de senaste årens viktigaste ord. All uppmärksamhet hennes bok fått och all publik hon drar till sina föreläsningar tyder på att det fanns ett behov av ett liknande ord, ett ord som beskriver känslan som allt fler bär på och som förklarar känslan av frustration i vardagen och problemen som uppstått efter införandet av New Public Management. Förpappring handlar om att sätta ord på känslan av att världen håller på att klyvas i två delar eller dimensioner, å ena sidan den imperfekta sinnevärlden, och å andra sidan dokumentens perfekta idévärld. Människorna lever i gränssnittet mellan dessa båda världar och har ålagt eller ålagt sig själva att hålla ihop dimensionerna, vilket blir svårare och svårare.

En aspekt av högskolans kvalitetsarbete handlar om att skapa progression i utbildningarna. Lärarna utbildas i konstruktiv länkning och det finns kommittéer som granskar kursplaneskrivningarna, allt i strävan efter att få pappersdimensionen att smälta samman med sinnevärlden. Om det var eleverna och studenterna, det vill säga subjekten som ska lära, som utsattes för kraven, kontrollerna och styrningen kanske det hade kunnat fungera. Fast så ser det inte ut. Valfrihet är viktigt idag och även om vi har skolplikt i Sverige erbjuds eleverna välja skola, och att läsa på högskolan är frivilligt. Lärarna som är anställda och beroende av lönen för sitt uppehälle kan tvingas följa regler och måste underkasta sig styrning, de kan även ställas till svars om resultaten uteblir.

Stanna upp och reflektera lite över förutsättningarna. Å ena sidan har vi en växande, perfekt pappersvärld som allokerar allt mer makt och inflytande. Där hakar dokumenten och handlingsplanerna i varandra och med hjälp av olika taxonomier skapas sömlös progression som går från det basala och konkreta till det abstrakta och komplexa. Det är en matematisk värld där processer kan köras framåt och bakåt och där man kan styra utfallet. Det är dock en idévärld. Å andra sidan har vi en sinnevärld befolkad av allt fler lärare som vittnar om ökande frustration över att tvingas ansvara för en allt mer hopplös vardagsverklighet i sinnevärlden. Dokument och regler har inga känslor, men det har människor av kött och blod. Om företrädarna för pappersvärlden inte tar hänsyn till vardagsverkligheten och förutsättningarna ute i klassrummen, om idévärlden överordnas sinnevärlden, kan och kommer ingen kunskap att kunna skapas i skolan eller den högre utbildningen.

Så länge utbildningssystemet inte tar hänsyn till lärarnas förutsättningar att påverka utfallet av elevernas och studenternas arbete, så länge verksamhetens mål är att så effektivt som möjligt producera mätbara RESULTAT och nyckeltal, det vill säga så länge som genomströmning är en faktor som ansvariga tvingas ta hänsyn till; kommer subjekten som ska lära och utveckla ny kunskap att verka under radarn. Det är elefanten i rummet som ingen talar om men som alla tvingas ta hänsyn till.

Skolan och den högre utbildningen har ett enda syfte och det är att främja studenternas lärande och kunskapsutveckling, allt annat är sekundärt i förhållande till det. Och den enda dimensionen av verkligheten är nog så svår att förstå och hantera, både för lärare och lärande. Är det kunskap vi vill ha är det huvudlöst att agera som vi gör och ett sanslöst slöseri med skattemedel. Lärande sker inte i teorin och pappersprodukterna som skapas, mäts och utvärderas är inte samma sak som kunskapen. Dels är vetande förkroppsligat, dels finns det inga genvägar till kunskap.

Det är elevernas kunskapsutveckling som ska uppvisa progression. Det spelar ingen roll hur vackra styrdokument som skapas eller hur rigida regler lärana tvingas följa. Om elever och studenter inte förstår, inte orkar, vill eller kan göra vad som krävs för att verkligen lära sig kan inget papperssystem eller regelverk i världen förändra denna förutsättning. Idévärlden utövar bara makt över människor som accepterar att underordna sig den, de som inte bryr sig behöver inte ta hänsyn till den. Det går som sagt att tvinga lärare att följa reglerna och underkasta sig pappersvärldens krav, men om lärarna inte får utöva tvång i undervisningen kommer systemet bara att leda till frustration och ohälsa. Om lärarna inte tvingades ansvara för skolornas produktion av resultat utan kunde rikta allt fokus och all kraft mot att skapa förutsättningar för lärande och är kunskapsutveckling kanske världarna skulle kunna mötas och lärandet utvecklas, men så länge genomströmning utgör en faktor och det är lärarnas ansvar, inte elevernas och studenternas att se till att målen nås, kan och kommer progressionen endast att vara en pappersprodukt i en drömvärld.

Systemutvecklarna och konsulterna som säljer systemen bryr sig bara om sina företags ekonomiska balansräkningar, och alla med bara basala kunskaper i mänsklig psykologi ser och förstår hur lurade vi är och hur hopplöst lärarnas uppdrag är. När ska vi inse att kejsaren är naken, att hans kläder bara existerar i fantasin? När ska vi inse vårt misstag och dra i nödbromsen, stanna upp och reflektera över hur man på riktigt skapar en skola och en högre utbildning som fungerar i SINNEVÄRLDEN, den myllrande, oöverblickbara värld som befolkas av levande människor?