När man går till en läkare vill man, och har även rätt att kräva att, bli behandlad av någon som har den kunskap och erfarenhet som krävs för att utöva yrket. Läkare arbetar med frågor om liv och död och är man riktigt sjuk lägger man bokstavligen sitt liv i läkaren och sjuksköterskornas händer. Därför skapades systemet med legitimation, som naturligtvis inte är någon absolut garanti men i alla fall något slags trygghet; om systemet fungerar som det ska naturligtvis. Om läkare som missköter sig inte blir av med sin legitimation och rätten att uttala sig i namn av att vara läkare finns en risk att förtroendet för systemet urholkas, vilket är allvarligt eftersom det öppnar upp för vem som helst att säga vad som helst och utsätta andra för fara. Lika problematiskt är det om legitimationen används för att stänga ute kompetenta och utbildade, kunniga människor som bygger sina utlåtanden på gedigen forskning, bara för att deras metoder omdiskuterade och deras förslag inte ligger i linje med hur man traditionellt brukat göra, eftersom det riskerar leda till att värdefull kunskap inte når ut och används i samhället.
Det finns inga perfekta system, det är utgångspunkten för dagens bloggpost, men i fallet med läkarlegitimationen överväger fördelarna, och även om det finns risker är de värda att ta. Ifråga om jurister, som också har ett slags legitimationssystem i form av medlemskap i advokatsamfundet, handlar det mer om makt och prestige. Där fyller "legitimationen" inte samma roll. Det är rollerna jag vill reflektera över, och vad de gör med den för demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet fullkomligt nödvändiga, mellanmänskliga tilliten. En parallell till dagens politiker, som visserligen inte är legitimerade men som ändå verkar inom ramen för en roll som ger individer makt och som går att skydda sig bakom, får illustrera min poäng. Förtroendet för våra folkvalda politiker håller på att luckras upp, och den utvecklingen kommer att fortsätta om inte politikerna tar sitt ansvar och visar i HANDLING att de lever upp till förtroendet. Min poäng är dock att det är rollen och möjligheten att dölja sig bakom ämbetets skyddande murar som är problemet, inte väljarnas bristande tillit eller politikernas agerande.
Det är bekvämt och dessutom attraktivt att gå in och dölja sig bakom en roll och kan men dessutom visa upp en legitimation som är prestigefull och ger en makt ökar värdet av rollen. Det finns dock en baksida, det finns det alltid. Perfekta lösningar på komplexa problem existerar bara i fantasin. Tyvärr håller samhället och kulturen på att klyvas i två delar, en perfekt förpapprad föreställningsvärld och så den vardagsrealitet som alla lever och verkar i. Politiker som avslöjas som rasister, bidragsfuskare eller tafsare befinner sig i gränssnittet mellan de där båda världarna. Om möjligheten att gå in i och dölja sig bakom en roll inte fanns, om vi anpassade våra system efter människornas reella, unika, kontextbundna vardag och endast accepterade en enda, imperfekt verklighet, skulle vi tvingas brottas med andra typer av problem. Ingen system är som sagt perfekt. Men arbetet med den typen av problem för åtminstone människor närmare varandra och leder till bättre förståelse för det unikt mänskliga. Om vi såg till individen och hen fick stå till svars för vad hen gör och tvingades motivera sina handlingar med hänvisning till egna argument, istället för till uppdraget, regelverket, rutinerna eller sekretess. Om det inte fanns någon roll att söka skydd bakom skulle alla inse hur utsatta, rädda och imperfekta alla vi människor är.
Det har gått inflation i legitimationer idag, och arbetslivet organiseras allt mer utifrån yrkesroller som bygger på standardiserade kvalifikationer och typsituationer. Människorna bakom rollerna och det mänskliga betraktas allt mer som ett problem, och enskilda offras på löpande band för att hålla illusionen om att legitimationer, rutiner, regler och system för ledning och styrning utgör en garanti för kvalitet. Det är SYSTEMET det är fel på, inte människorna. Problemet är att systemet bygger på orimliga förväntningar och felaktiga föreställningar. Det är lätt att förstå lockelsen i att kliva in i en roll som ger en makt och som höjer en som individ över den gråa massan av helt vanliga människor. Alla inser att prestigen som det innebär att kunna visa upp en legitimation är attraktiv. Faran jag vill peka på är att pengarna, prestigen och makten som systemet ger den som accepterar att vara del av det leder till att SYSTEMET kommer att försvaras med alla till buds stående medel, vilket underblåser illusionen om att allt är som det ska.
Särskilt allvarligt är det att läraryrket sedan ett antal år är ett legitimationsyrke, för om det är någonstans man måste lyssna uppmärksamt på VAD som sägs , istället för VEM som talar är det i skolan. Om man som ung dels lär sig lita blint på lärarprofessionen, dels lär sig att oktiskt följa regler, kommer kunskapen och förmågan till självständigt, kritiskt tänkande att utarmas och demokratin att hotas. För demokratin och samhällets långsiktig hållbarhet står ock faller med befolkningens individuella kunskaper och kollektivets samlade kritiska förmåga. Elever ska möta lärare som vet vad de talar om och som tar PERSONLIGT ansvar för vad som sägs och sker i klassrummet. Om lärare betraktas som företrädare för en standardiserad roll eller en prestigefull profession, vilket är poängen med legitimationen, kommer lärarna som liksom politikerna befinner sig i gränssnittet mellan den förpapprade idealvärlden och vardagsverklighetens oöverblickbara kaos och komplexitet att kunna gömma sig bakom rollen, reglerna och rutinerna. Där och då tar ingen ansvar för kunskapen eller lärandet, allt fokus ritas mot mätbara resultat, nyckeltal och systemets verklighetsfrämmande krav.
Om människor utsätts för högre krav än vad som är möjligt att leva upp till och det finns en roll att gömma sig bakom, regler att hänvisa till och rutiner man kan lova att se över, är det inte individernas fel att möjligheterna utnyttjas. Och finns det dessutom pengar med i spelet, och makt samt prestige ökar risken att den som söker sig till yrket gör det av andra skäl än att bota sjuka, förvalta samhället och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Människan och det mänskliga behöver uppvärderas, men det går inte så länge vi förnekar kulturen och väljer att leva i en perfekt idealvärld. Humaniora behövs idag mer än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar