Till en stjärnkrog går man för att få en unik upplevelse att njuta av i stunden och sedan minnas, kanske för livet. Priset är inte en faktor (när man väl bestämt sig) och man väntar självklart på maten som tillagats av just den kock som driver just den specifika restaurang man valt för att man vill fira sin 50-årsdag eller något annat betydelsefullt tillfälle i livet, eller också går man dit för den unika kulinariska matupplevelsen i sig. Till McDonalds däremot går man för att snabbt och effektivt bli serverad en så billig och standardiserad måltid som möjligt. Där är alla dröjsmål och överraskningar, det vill säga avvikelser från planen, från det man beställt, problematiska. Vad vill jag säga med detta? Jo, att jag tror att alla förstår att snabbmatskedjornas verksamhet och utbud går att kvalitetssäkra och målstyra, men inte stjärnkrogarnas. Och när det gäller mat accepterar vi detta och förväntar oss inget annat, men när det handlar om utbildning och annan offentligt finansierad verksamhet kräver många stjärnkrogskvalitet trots att man bara betalar och skapar förutsättningar för standardiserad snabbmat.
Vill man kunna upprepa en prestation kan man inte samtidigt skapa något unikt, det ligger i sakens natur att man måste välja mellan det ena aller andra. Jo, jag vet att kända stjärnkockar ofta driver många restauranger, men de har åtminstone skapat menyn själva och de övervakar som jag förstår saken arbetet på de olika restaurangerna personligen och minutiöst. Och skulle stjärnkocken få för sig att skapa en franchise-kedja och sälja ett koncept och sprida det över världen skulle deras varumärke snart minska drastiskt i värde. Det unika har i restaurangvärlden och inom många andra sammanhang ett värde i sig, men så ser det inte av någon outgrundlig anledning ut i skolans värld. Utbildning har under en lång rad av år standardiserats och effektiviserats, eller man har i alla fall försökt. Med hjälp av strategier och verktyg hämtade från näringslivet har man försökt marknadsföra den svenska skolan och vi viss mån även den högre utbildningen som en intellektuell stjärnkrog, samtidigt som ansvariga skolpolitiker behandlar rektorer och lärare som (utbytbara) anställda på en snabbmatsrestaurang genom att förvänta sig att skolorna levererar standardiserade, kvalitetssäkrade och mätbara resultat, så billigt som möjligt.
På samma sätt som det inte finns några genvägar till kunskap och intellektuell kvalitet, just eftersom det handlar om ömtåliga, unika och ovärderliga egenskaper, finns det ingen möjlighet att standardisera, effektivisera eller pressa priset på en matupplevelse av världsklass. Ifråga om maten förstår alla detta, men ifråga om skolan och den högre utbildningen är det svårt att övertyga allmänheten om att det är omöjligt att skapa världens bästa skola om man inte betalar vad det kostar och skapar förutsättningar för intellektuell utveckling. Vad kan det bero på? Jag tror och tänker så här: Kulinariska upplevelser tvingas man betala priset för och det är tillgång och efterfråga som oundvikligen styr priset; dessutom kan man skryta om upplevelsen för sina vänner och på det sättet öka sitt sociala anseende. Såg man på samma sätt på kunskap, om kunskapen hade ett egenvärde och det ansågs värdefullt att veta, skulle skolan kunna representera ett liknande värde. Fast nu är det en gång så att pengar är det enda som har ett egenvärde i vårt moderna samhälle. Och alla sätt att snabbt få mer pengar i plånboken accepteras okritiskt. Politiker som lovar sänkt skatt OCH vård, skola och omsorg i världsklass, kan räkna med att vinna väljare, särskilt som det idag anses helt okej att hävda att det är känslan som räknas. Därför är vi där vi är och tvingas hantera de problem vi har att brottas med. Det går inte att anställa fler poliser samtidigt som man drar ner på ersättningen till polismyndigheten. Och det går inte att både ha ett starkt försvar och samtidigt spara in på försvarets utgifter. Den politiska retoriken fjärmar sig allt mer från den verklighet som medborgarna lever i; tillsammans med medierna och aktiviteten i de sociala nätverkens kommentatorsfält skapas en illusion och när kartan inte stämmer överens med verkligheten är det verkligheten som pekas ut som boven i dramat.
Jag har ett gesällbrev för bageriyrket hängande på väggen därhemma. Mina lärare, bagerimästarna, sa att man bara fick göra provet en gång i livet. Misslyckades man fick man inte försöka igen. Jag minns hur vi övade en hel termin och hur spänd stämningen vad den där dagen när vi bakade bröd, bullar och småkakor som sedan bedömdes av den kritiskt granskande samlingen grånade herrar. Ett halvår senare fick jag ta emot brevet vid en högtidlig ceremoni på Börshuset i Göteborg. Jag jobbade natten då, på ett stort och halvindustrialiserat bageri i Gårda. Det var jag och en galen tysk som bakade allt bröd, han körde degarna och jag ansvarade för ugnen. När jag berättade för honom att jag fått mitt gesällbrev fnös han och sa föraktfullt att det vi sysslade med i Sverige var väsenskilt från hur det var i Tyskland, att kraven där var mycket högre och att jag aldrig skulle lyckats om jag försökte göra mitt prov där. Och jag tror det var helt riktigt. Det räcker att åka till Danmark så ser jag skillnad i hantverkskvalitet. Skillnaden är markant, och den är det för att konsumenterna där kräver mer än konsumenterna här. Man är också beredd att betala mer, för man accepterar inte att leva i en illusion av att man kan få lyxkvalitet samtidigt som man betalar för skräp. Jag ser en tydlig parallell till mitt arbete som lektor och min titel docent. Ingen tjänar på att det delas ut titlar på lösa grunder bara för att högskolornas ledningar vill visa resultat och hävda sig i konkurrensen om vem som producerar bäst nyckeltal. Ändå är det så vi tänker och agerar, vi förväntar oss intellektuella stjärnkrogsupplevelser trots att vi betalar och skapar förutsättningar för standardiserad snabbmatskunskap. Det går att leva i illusionen om att det fungerar, ända till behovet av kunskap blir akut, men då är det försent. Det går att tala om behovet av fler poliser och bättre försvar, men man får oundvikligen vad man betalar för. Det finns inga genvägar! Ju förr vi förstår det desto bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar