måndag 11 februari 2019

Vad kan vi lära om organisering av myrorna?

New Public Management och talet om effektivitet och kvalitetssäkring, relaterar till en stor och övergripande plan som var och en förväntas bidra till att sätta i verket genom att följa allt mer komplicerade regler, underkasta sig en allt mer genomgripande kontroll vars syfte är att styra verksamheten mot tydligt definierade mål. Sättet att organisera har visat sig vara framgångsrikt när man bygger bilar eller världens högsta hus, men när samma tanke implementeras i en så pass komplex verksamhet som utbildning som saknar ett tydligt och kontrollerbart mål som kan brytas ner i delmål vilka kan lösas separat för att sedan sättas samman till en lösning på det övergripande problemet, är kontrollen och styrningen den samma liksom arbetet med kvalitetssäkringssystemen. Fast resultatet är ett annat. Världens bästa bil eller det högsta huset, eller för att ta ett ännu mer komplicerat uppdrag, att komma först till Månen, är mål för stora och svåra verksamheter som alla förstår när de uppfyllts. Talar man om världens bästa skola kommer saken i ett HELT annat läge eftersom alla har sin egen uppfattning om vad en skola är och vad den ska innehålla, liksom vad som kännetecknar kvalitet. Lärande och kunskap, som är vad man sysslar med i skolan, är inte entydiga begrepp. Skola och utbildning är KOMPLEXA verksamheter och det som är komplexa problem kan inte delas upp i delproblem. Eftersom komplexiteten är den samma i varje delproblem kommer man inte ett enda steg närmare lösningen, och det är inte ens självklart att det finns en enda lösning.

New Public Management är en vision, en dröm och en framgångsrik berättelse. Det fungerar i teorin, men när planen (som hämtats från en kontext och okritiskt överförs till en helt annan) ska sättas i verket i praktiken visar det sig snart att det krävs det en administrativ apparat som tenderar att växa närmast exponentiellt över tid eftersom komplexiteten i uppdraget gör att det saknas överblick. Och eftersom uppdraget är komplext kommer man aldrig att kunna nå överblick och kontroll över proceseen, oavsett hur många administratörer man anställer, hur tydliga regler och detaljerade manualer man skapar och hur rigida kontroller man man inför. Komplexa problem kräver en helt annat syn på organisering, samverkan och uppföljning, samt helt andra roller, regler och kontroll.

Det finns andra, mycket mer effektiva och långt mindre energikrävande sätt att tänka kring organisering av den typen av stora komplexa projekt som ett lands utbildningssystem är. Samhällets behov av kunskap är dessutom annorlunda än behovet av bilar och andra produkter. Här verkar det som att vi människor har massor att lära av myrorna. Det är åtminstone vad jag tänker när jag läser den intressanta artikeln i DN, som avslutas med följande ord.
Det har allmänt antagits att myror som sysslar med megaprojekt av det här slaget, där tusentals individer arbetar tillsammans, kommunicerar med varandra för att koordinera arbetet. Enligt teorin lämnar varje myra efter sig ett spår av doftämnen, feromoner, med instruktioner till andra myror i kolonin. Men att döma av den nya studien, som publiceras i Proceedings of the Royal Society, stämmer inte detta.
Forskning handlar inte om att bevisa saker och ting, utan om att försöka falsifiera, det vill säga kritiskt granska resultaten eller hypoteserna, vilket man alltså lyckats med här. Bladskärarmyrornas gigantiska kolonier, med komplexa vägsystem som kräver ingående underhåll och samordning av ett stort antal individer, saknar uppenbarligen kommunikationssystem och således även en övergripande plan för verksamheten.
Forskarna, som har letts av beteendeekologen Thomas Bochynek vid Northwestern University i USA, observerade kolonier både i naturen – i Costa Rica i Centralamerika – och i laboratorium. Vad de fann var överraskande. Om den gängse teorin stämmer borde arbetstakten först minska då myrorna kommunicerar med varandra när de stött på ett hinder som måste avlägsnas. Sedan borde takten öka då alla som rekryterats hugger in för att gemensamt dra bort hindret. Slutligen, när jobbet är klart, borde takten minska dramatiskt.

Men så gick det inte till. Arbetstakten varierade aldrig som den borde göra om myrorna till och från kommunicerade med varandra. I stället upptäckte Bochynek och hans kollegor att myrorna avlägsnade hinder när de stötte på dem. De kallade aldrig på hjälp från andra myror och de samordnade aldrig arbetet.
Var och en av myrorna följer alltså individuellt ett fåtal tydliga regler. Det är enda sättet att gripa sig an och hantera komplexa problem, just eftersom de är oöverblickbara och omöjliga att kontrollera. Om var och en som är del av systemet däremot tilldelas ansvar att följa enkla instruktioner och om granskningen av verksamheten sker på en övergripande nivå och med fokus på i vilken riktning utvecklingen går, kan även gigantiska projekt fås att fungera effektivt. Tragiskt nog blir människans intellektuella förmåga och övertygelsen om rationalitetens förträfflighet till ett hinder för en sådan utveckling.
Så skulle aldrig vi människor bete oss. Men myrorna får faktiskt arbetet gjort ändå. Stigarna rensas från allehanda löv, kvistar och andra växtdelar. Och kanske det hela går fortare än om de skulle ägna en del av tiden åt att "prata" med varandra.
Tänk på alla timmarna som anställda på högskolan tillbringar i möten som handlar om att diskutera olika regler eller om att tillgodose det administrativa systemets krav, trots att i alla fall lektorerna har genomgått en forskarutbildning och dessutom har utbildats pedagogiskt och därför måste anses vara kompetenta att ta individuella beslut rörande vardagen i klassrummen. Det sägs borga för akademisk kvalitet att lärarna på högskolan är disputerade, men den tanken rimmar illa med allt fokus på ledning, målstyrning, kvalitetssäkring och kontroll.
Enligt forskarna är principen enkel. Om du inte behöver kommunicera – avstå. Du sparar energi och slipper tänka på vad du ska göra.
Förpappringen av akademin sägs vara en garant för kvalitet, men i realiteten delas utbildningssystemet upp i två delar som har allt mindre med varandra att göra. Och medan lärarna sitter i möten eller är fullt upptagna med att fylla i blanketter som bara vagt har något med det arbete som faktiskt utförs att göra lämnas lärandet och kunskapsutvecklingen åt sitt öde, trots att det är vad hela systemet är skapat för. New Public Management är en gökunge som trängt sig in i boet och som nu är i full färd med att tränga ut allt och alla andra, allt medan de förtvivlade föräldrarna intensivt jagar efter nog med mat att mätta den växande inkräktarens omättliga behov av föda. Det spelar ingen roll hur effektiva lärarna är i sin strävan efter att effektivisera sitt arbete, eftersom resultatet blir att kunskapen utarmas när den inte får den uppmärksamhet den kräver. Låt oss lära av myrorna och forskningen om deras sätt att organisera sina kolonier:  
Det hela bygger med andra ord på att varje individ agerar för sig. På så vis kan jättelika byggprojekt slutföras utan att någon gjort upp någon plan och utan att arbetet samordnas. Det enda som behövs är en medfödd drift hos varje individ att rensa bort föremål när de stöter på dem.
Låt oss omgående upphöra med att försöka centralstyra kunskapsutvecklingen och vårt lands behov av kunskap, och låt oss istället utrusta oss med en uppsättning enkla regler för vad lärarna ska göra. Det finns ingen medfödd drift att utbilda, men efter att först har tagit en magisterexamen och sedan ägnat minst fyra år på heltid åt studier på forskarutbildningsnivå och försvarat en avhandling har man skaffat sig de kunskaper och den erfarenhet som krävs för att anförtros uppdraget att skapa och planera arbetet i kurser, utföra undervisning och bedöma studenternas resultat. Varje timme som läggs på att sitta i möten är tid som tas från undervisningen.

Utbildningssystemets motsvarighet till myrornas drift att rensa bort föremål när de stöter på dem är tillit till lärarnas kompetens och vilja att göra ett bra jobb, med utgångspunkt i strävan efter bästa möjliga kunskap. Vardagen i klassrummen är lika komplex som den ständigt föränderliga regnskogen och varje elev och student är i kraft av sin personliga historia, genetiska förutsättningar och drömmar och visioner, unik. Och lärarna är också individer, men de förenas av att ha gått samma utbildning och att de följer samma regler. Det finns inget system i världen som kan innehålla regler för allt, och även om det vore möjligt är målet med utbildning allt för komplext och dessutom delvis ökänt (eftersom målet är ny kunskap, det vill säga kunskap som ingen visste fanns innan den upptäckt eller skapats). New Public Management är ett orimligt löfte om ett omöjligt mål. Vi borde därför lära av myrorna och överge alla stora visioner och gigantiska kontrollsystem som omyndigförklarar landets högst utbildade och istället lita på kraften i det personliga ansvaret för utförandet av några enkla regler.

1 kommentar:

Alan Ford sa...

Kunde inte motstå att inte förmedla Sagas syn på arbetsideologi i en av s.k. "äldsta yrken". Efter hela artikeln ska min komentar om det hela som du kan ana blir inte nödig. Pga begränsningar av antal tecken i kommentators fältet blir det en sort feltong.

Sexhandelns verklighet:
Torskarnas våldtäktsfantasier är Sagas vardag
– Prostitution är inget jobb. Det finns inga studievägledare
som skulle föreslå det för någon. Vilka behörigheter skulle
krävas? Lydnad, skita i sina gränser och vara okej med att
misshandlas? säger Saga som lever i prostitution.

5. september 2018 Av
Lenita Åberg (Proletären)

Saga är som vem som helst. Hon hade kunnat vara din kompis, flickvän eller syster. Det syns inte,
men Saga lever i prostitution. I slutet av förra årets metoo-uppror kom hashtaggen #utanskyddsnät,
med vittnesmål från kvinnor inom prostitution som utsatts för sexuella övergrepp. Strax efter
startade Saga sitt instagramkonto prostituerad_less, där hon delar med sig av sina erfarenheter av ett
liv i prostitution.
Världens äldsta förtryck– Det var en direkt aktion på hur trött jag var på torskarna. Jag har ofta fått höra att jag borde
skämmas för att jag varit prostituerad, men till slut vägrade jag. När jag lade upp torskarnas
meddelanden fick jag medhåll om hur äckliga de är. Jag kände hopp om attitydförändring. Efter det
har jag chattat med fler som funderat på att sälja sig, men ändrat sig efter att de läst hur verklighet
ser ut, säger Saga när Proletären träffar henne.
Saga berättar att hon innan hon hamnade i prostitution hade en föreställning om att det var
missionären som gällde och att kondom alltid användes. Att det skulle vara kliniskt, med lite
kroppskontakt. Så var det inte.
– Torskens första fråga är alltid om jag går med på analsex. Andra frågan är om jag ställer upp på
”deep throats”, alltså bli knullad djupt ned i halsen, och om de får spruta mig i ansiktet, i munnen
eller inuti mig. Många vill leva ut sina våldtäktsfantasier. Det är mycket kladd och kyssar. Striden
om att använda kondom går inte att vinna. Det är ett ytterligare övergrepp eftersom du utsätts för
stora risker. Torskarna frågar ”du är väl frisk?”. Vad ska jag svara? Säger jag ja, så kör de på. Om
jag säger nej får jag inga pengar. Det är en fälla för att ställa upp på saker som inte är bra och som
man inte vill.
Saga tror att hon hamnade i prostitution på grund av de psykiska och fysiska övergrepp som
hennes familj utsatte henne för. Gränsen hade redan suddats ut av vuxenvärlden. Oavsett hur hon
försökte uppmärksamma skolan och andra vuxna om situationen, så fick hon ingen hjälp. Under
tonåren kom det dåliga måendet till uttryck genom bland annat anorexia och att hon skar sig själv.
Vilket skol- och vårdpersonal noterade. De frågade dock aldrig om hennes hemsituation.
Prostitutionen blev det mest uppenbara uttrycket för övergreppen. Startskottet kom efter en våldtäkt
som Saga som artonåring utsattes för. I direkt anslutning till den började hon missbruka droger.
– När man sen är fast i tunga droger har man inget annat val än att fortsätta ta dem. De kostar flera
tusen varannan dag. Det enda jag lärt mig hade ett värde var min kropp, därför sålde jag den. Jag
levde i en egen lägenhet på existensminimum, vissa månader fick jag inget bidrag alls. Min
ekonomiska situation var att jag hela tiden kippade efter andan. När jag började prostituera mig
behövde jag inte längre välja mellan hyra, mat, åka buss eller knarka.
”De kan utnyttja dig i högre grad om de vet hur mycket pengarna betyder för dig. Då
kan de utnyttja dig i sex timmar för 300 spänn.”
Prostitution behöver inte vara en klassfråga menar Saga, men ju längre ned på samhällsstegen man
befinner sig desto fler gränser tvingas man passera. Ens klasstillhörighet avgör mängden stryk och
hur grova övergreppen blir.



fortsättning följer ! predrag