Olika människor drivs av olika saker. Pengar, makt eller anseende, till exempel. Andra drivkrafter är kunskap, möjligheten att få vara delaktig i inspirerande gemenskaper och önskan att göra gott och bidra till arbetet med långsiktig hållbarhet. Det finns egoistiska drivkrafter och altruistiska. Jag tror det är olyckligt att idealisera, för de allra flesta handlar det troligen om blandformer och det är heller inte upp till individen att avgöra vad som driver hen. För att diskussionen om dessa saker ska kunna leda till ökad förståelse för vad som FAKTISKT driver kvalitet måste man hitta andra sätt att tala om drivkrafter och incitament än att jämföra vem som är mest ädel i sitt uppsåt. Det jag är intresserad av handlar om vilka olika kulturer som utvecklas beroende på åt vilket håll utvecklingen drar, åt egoism eller altruism.
Vad vinner samhället, akademin och kunskapen på att acceptera och underblåsa enskilda individers strävan efter anseende, pengar och makt? Om kunskap är uppdraget, är det måste man ställa sig frågan om det är lämpligt att bygga karriärvägar på bibliometriska data eller använda pengar som drivkraft för utvecklingen? Jag har inga givna svar och inser att frågan är komplex, men just därför menar jag att det är viktigt att ta frågorna på största allvar och diskutera dem så förutsättningslöst och frikopplat från dagens akademi som möjligt. Jag saknar ett seriöst samtal där tankar kan tänkas till slut om den viktiga frågan: Hur skapas de bästa förutsättningarna för utvecklande av så bra, ny och användbar kunskap som möjligt? Det är naturligtvis omöjligt att skapa ett perfekt system, men jag menar ändå att det finns en viktig poäng, dels att försöka, dels att aldrig slå sig till ro med vad man har; särskilt viktigt är det att ägna sig åt frågan om vi menar allvar med ambitionen att bygga ett kunskapssamhälle.
Jag slås av hur mycket av diskussionen om meritering och användningen av bibliometiska idag handlar om att finna argument för status quo,som om dagens system hade anor långt tillbaka i tiden när det i själva verket hänt massor på mycket kort tid. Bara sedan jag disputerade 2003 har synen på vad som är meriterande i akademin förändrats radikalt, vilket gör att jag idag forskar på helt annorlunda premisser än när jag var nydisputerad. Jag blev till exempel docent enligt regler och på meriter som 2009 ansågs giltiga men som idag inte alls räknas. Premisserna för kunskapssökande har dock inte förändras, bara synen på vad som ska räknas som en merit. Konsekvensen av detta är att jag, efter att jag på skattebetalarnas bekostnad genomgått landets dyraste utbildning och skaffat mig kunskaper och erfarenheter av forskning, förhindras att forska. Sluta forska och söka kunskap kommer jag aldrig att göra, men jag vill vara till nytta för samhället. Jag vill betala tillbaka till samhället, jag vill att investeringen som gjorts i mig, ska betala sig. Ytterst lite av det jag gör med stöd i min utbildning och erfarenhet anses dock meriterande, trots att arbetet leder till bättre kunskaper idag än för 10 år sedan när jag fortfarande var ny och osäker.
Forskare ska jaga kunskap, inte meriter; det är i korthet vad jag vill säga. Samhället tjänar ingenting på att forskare fokuserar på att jaga pengar, makt och anseende. Baksidan av dagens system för vetenskaplig meritering, vilket bygger mer på bibliometri än på kvalificerad BEDÖMNING av forskningens kunskapsbidrag, har skapat en situation där man varnar för så kallade predator journal som parasiterar på människans och vetenskapssamhällets fåfänga och girighet. I en värld och en akademi där KUNSKAPEN verkligen står i centrum spelar det ingen roll VAR man publicerar sina resultat, det enda som betyder något är VAD man publicerar och vilken kvalitet som kunskapen har. Idag litar man blint på att systemet för peer-review fungerar på samma sätt överallt, trots att det hela tiden rapporteras om oredlighet i forskningen, vilket inte borde förvåna någon givet hur mycket pengar som är i omlopp i den vetenskapliga tidskriftsvärlden.
Ingen som vet något om hur människor fungerar borde bli förvånad över att skrupelfria lycksökare söker sig till en ekonomisk marknad där och när man kan nå vinstmarginaler på upp till 40%, vilket ytterst få företag på andra marknader lyckas med. Tidskriftssystemet är akademins motsvarighet till friskolorna. Inget av företagen tar någon som helst risk. Förlagshusen som ger ut journalerna tjänar pengar på att sälja artiklar som skrivits av forskare som dels arbetar för allmänna medel, dels ofta får betala för att bli publicerade (jag är osäker på om det är sant, det låter i mina öron som ren galenskap, men jag talade med en klimatforskare som sa att man inom hens område fick betala 30000:- för att få artiklar publicerade). Och man säljer artiklarna till bibliotek som bekostas av allmänna medel. Granskningen av artiklarna görs gratis av andra forskare. Och eftersom det anses meriterande att vara redaktör får de flesta inget betalt för det arbetet heller. Det enda förlagen gör är att tjäna pengar åt ägarna. Givet vad vi vet om hur människor fungerar vore det närmast ett mirakel om ett sådant system INTE utnyttjades. Tragiskt nog är det utbildningssystemet och forskningen som drabbats, och anledningen till det är att KUNSKAPEN inte placerats i centrum utan ekonomin och jakten på meriter och anseende.
Vad tjänar samhället på och hur gynnas kunskapsutvecklingen av att det inte är meriterande att publicera och tillgängliggöra kunskap på andra sätt än de idag normerade. Hur kan man kategoriskt hävda att peer-review-systemet alltid är bättre, till allt. Och varför räknas inte längre boken? När jag var doktorand fanns det inget finare än att få en bok antagen på ett förlag som gav ut högkvalitativa böcker. Få saker har gjort mig så stolt som när jag fick min alkoholbok antagen på Daidalos. Den bokens kunskapsbidrag håller jag högt, men ur meriteringshänseende betyder den INGENTING; trots att boken utgör det viktigaste underlaget för min docenttitel.
Vad får samhället för pengarna? På vilket sätt bidrar dagens sätt att tillgängliggöra forskning och sprida kunskaper till allmänheten? Och hur stödjer systemet kunskapsutvecklingen? Betänk att siffrorna ovan handlar om ansedda tidskrifter. Det finns som sagt även predatory journals som inte bryr sig det minsta om vad man publicerar.
Jag förstår att forskare som byggt hela sin akademiska karriär och auktoritet på nuvarande system försvarar det, men varför ska samhället understödja systemet? Forskare är som alla andra människor, de är inte mer ädla och drivs inte självklart av andra drivkrafter än andra. Ingen torde därför förvånas över att dagens system, som bygger på konkurrens och på jakt efter meriter, har skapat en guldsits för förlagen som ger ut tidskrifterna. Vill vi på allvar bygga ett system som genererar kunskap måste vi kunna prata om drivkrafterna bakom många forskares försvar av nuvarande system. Så länge forskarna inte reagerar blir det svårt för politikerna att verka för förändring; politiker som i sin tur dessutom är beroende av forskarna för att få legitimitet för sin politik. Det som hände på Karolinska Institutet borde få varningsklockorna att ringa.
För vem forskar man? Varför forskar man? Hur granskas vetenskapliga resultat? Det är allt annat än triviala frågor. Jag har inga svar och jag förstår också att mina tankar och kritiken jag för fram kan uppfattas lite som räven i den berömda fabeln, men jag tycker inte det känns surt. Jag står vid sidan av förundras över naiviteten och oförmågan, dels att förstå att kunskapen är satt på undantag, dels att skapa ett så bra system som möjligt för bedömning av kunskap. Liksom ifråga om demokratin finns det inget bästa system, men utan insikt om, förståelse för och inte minst respekt för människan kan och kommer inget kunskapsdrivande system att kunna skapas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar