Stannar kvar i tankarna om pedanter. Tycker det är ett bra begrepp. Ingen behöver känna sig utpekad eller skyldig, men alla manas till eftertanke. Vad gör jag som bidrar till att pedanteriet får makt och inflytande över samhällsutvecklingen, arbetslivet och vardagen? Jonna Bornemarks analys av samtiden visar tydligt att vi slagit in på en väg som ytterst leder till banal ondska. Alla förstår att ett samhälle av okritiska regelföljare är potentiellt livsfarligt för alla; därför är det viktigt att diskussionerna om frågan förs på en allmän nivå och att ingen känner sig anklagad.
Ingen är helt igenom, antingen pedant eller kritiskt sinnad intellektuell. På samma sätt finns det heller inte en homogen svensk identitet och invandrare är absolut inte en kategori med entydiga kännetecken. Vi rör oss i samhällsdebatten med generaliseringar. Det är stereotypa och förenklade bilder av oss själva och de andra som diskuteras, vilket riskerar leda till fördumning och till att potentiellt riskabla beslut rörande framtiden tas.
På samma sätt som alla invandrare är unika individer med personliga förutsättningar och drömmar samt definitioner om ett gott liv är alla patienter som söker sig till sjukhusen i vårt land tänkande, kännande och upplevande personer av kött och blod. Det är kravet på kontroll, effektivisering och dagens fokus på ekonomi som tvingar fram stereotypiseringen och den inhumana människosynen som leder till utvecklingen av banal ondska.
Enskilda ledare, administratörer och väljare som lockas av SDs förenklade problembeskrivningar är lika unika och komplext sammansatta som alla andra. Hur mycket man än önskar sig att så vore fallet går det inte att dela in mänskligheten i onda och goda, och försöker man mot bättre vetande ändå driva igenom en politik som bygger på en sådan föreställning tvingas man ta till alternativa fakta för att få bilden att gå ihop. Och det är precis vad som håller på att ske idag. Bornemark lanserade förra åren nyordet Förpappring som på ett träffande sätt beskriver samtidens uppdelning i en levande verklighet där du och jag kämpar med att få livspusslet att gå ihop, och en alternativ, parallell verklighet bestående av siffror, manualer och kalkyler. Förpappringen är kartan och det tragiska är att vi tvingas och tvingar oss själva att följa och anpassa verkligheten efter kartan istället för tvärtom.
Den banala ondskan består i och underblåses av att förmågan till kritisk analys och förståelsen för dels det unika, dels allt det som vi saknar kunskap om betraktas som onödig och i vissa fall samhällsomstörtande (eftersom budskapet går på tvärs mot pedanternas världsbild, eftersom verkligheten inte stämmer överens med kartan som bestämts ska gälla). Kritisk är inte samma sak som kritiserande, men det anses av företrädarna för den banala ondskan vara meningslös semantik. Allt som inte ger stöd åt världsbilden avfärdas som fake news, eftersom det är enda sättet att hålla fast vid en verklighetsfrämmande och kunskapsförnekande uppfattning. Och när dumheten blivit norm anses det inte längre vara något problem att bygga luftslott av alternativa fakta.
Problemet är att det går så länge det går. En tid kan man leta efter evidens som ger stöd åt den egna uppfattningen och när det inte går längre kan man förneka och förbjuda människor att anmäla avvikande åsikter. Titta bara på hur Greta Thunberg behandlas i sociala medier. Hon gör som det lilla barnet i H C Andersens saga Kejsarens nya kläder, säger som det är: Kejsaren är naken. Jonna Bornemark säger samma sak när hon klar av pedanterna och visar på konsekvenserna av deras tänkande och agerande. Hon utgår från verkligheten och människors levda liv och letar sedan efter kartor att orientera sig efter för att inte hamna fel. Pedanterna, klimatförnekarna och företrädarna för främlingsfientliga rörelser gör tvärtom.
Greta Thunberg och Jonna Bornemark visar vägen och erbjuder inga enkla lösningar. Båda ber oss öppna ögonen eller lyfta blicken och hjälper oss se vart vi är på väg. De är inga ledare med anspråk på makt, de drivs av medkänsla och omsorg om livet på jorden och människorna som lever i och utgör samhällets ryggrad. Därför finns ingen anledning för någon att känna sig anklagad eller hotad. Vi är alla mer eller mindre av både och, inte antingen pedanter eller företrädare för en godhetsknarkande PK-maffia. Var och en av oss har ett ansvar att se oss själva utifrån. Det är enda sättet att rannsaka sig själv. Vem vill du vara? Vilket samhälle bidrar du i din vardag? Vilka beslut och livsregler tar du till dig och lever efter?
Låt oss alla stanna upp och tänka efter. Sverige, vart är vi på väg? Vad är klokast och mest hållbart, att bygga samhället på kunskap eller på känsla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar