lördag 23 februari 2019

Självkritik är en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskap

Tvärsäkerhet som mål för vetenskapligt arbete är förkastligt. Hur kan du säga så, kanske någon tänker? Det jag menar är att eftersom vi människor har lättare att lyssna på och ta till oss det som sägs med säkerhet, av den som utstrålar självsäkerhet, kommer vi att ha svårt att hantera lika säkra och väl underbyggda forskningsrön som handlar om det som är vagt till sin natur. Viktigt vetande om det som är komplext såsom kultur, hållbarhet, kunskap eller lärande kommer i ett kunskapsklimat där säkerhet idealiseras att tas emot och uppfattas som problematiskt, och när säker kunskap om det som är vagt ställs mot tvärsäkra uttalanden som yttras av tvärsäkra och ansedda individer kommer kunskapen om det vaga att förlora i förklaringskraft och dess förmåga att nå ut försvagas. Och råder det konkurrens om pengar eller om tiden är knapp går säkerhet alltid före osäkerhet. Hur behagligt det än är att lyssna på en tvärsäker och retoriskt skicklig presentatör är det lika fullt förrädiskt och potentiellt riskabelt. Åhörare invaggas lätt i en falsk säkerhet, och den som är kritisk eller tveksam till innehållet som presenteras måste upparbeta kraft och mod för att resa invändningar. Detta är en konsekvens av människans biologi, det är så vi är och fungerar. Det är en förutsättning för människans sökande efter bra och användbar kunskap om livet här på jorden som borde uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag.

Säkerhet tenderar att förstärka argumenten som förs fram. Och det motsatta gäller för den som väljer en annan metod för att presentera sina tankar. Både i samhället och inom akademin förväntas man vara tvärsäker. Det finns en dyrkan och en idealisering av den som är trygg, den som pekar med hela handen, den som vet vad han eller hon vill, och som har förmågan att få sin vilja igenom. Hen kan man lita på, hen förlöser oss från oron och lättar vår ångest över tillvarons osäkerhet och framtidens öppenhet. Den som säger sig veta blir lyssnad på, för att det är inprogrammerat i oss. Den som söker pengar för sin forskning måste vara säker på sin sak, och det är den som lovar mest, med störst säkerhet, som kommer att erhålla anslag i den mördande konkurrensen om forskningsmedel. Och den som lyckats i konkurrens hyllas som en hjälte och betraktas som en vinnare och får tolkningsföreträde över historieskrivningen. Så länge dessa saker inte uppmärksammas är risken stor att en hel del kunskap som vi verkligen behöver går förlorad.

Människan är och kommer alltid att vara MÄNNISKA. Varför är det så svårt att förstå och acceptera den insikten, som dessutom är objektivt sann? Hur länge ska vi medvetet sätta hämsko på vår intellektuella förmåga genom att värdera säkerhet högre än kunskap? Paradoxalt nog väljer vi att lita mer på den subjektiva och grundlösa övertygelsen om att det går att nå objektiv kunskap om allt, än på vetenskapligt testbara resultat som visar på motsatsen. Och när det visar sig att övertygelsen inte stämmer med verkligheten skyller vi på den mänskliga faktorn, hänvisar till brist på bevis och fortsätter leva med villfarelsen som om ingen ting har hänt. Vi agerar som om vi inte visste, trots att vi vet. Titta på debatten om klimatet där tvärsäkra skeptiker tas på minst lika stort allvar som självkritiska klimatforskare. Finns det minsta lilla tvivel riktar skeptikerna in sig på det och framstår i kraft av sin säkerhet som mer pålitliga, med konsekvensen att nödvändiga åtgärder förhalas.

Den som är van att föra sig i maktens korridorer och som vet hur man använder språket, den som väljer ord efter sammanhang och som aldrig tvekar om något; den som har attityd och signalerar SÄKERHET, uppfattas som trovärdig och litas på i mycket högre grad än den som pekar på och talar om komplexitet och är mer intresserad av hur LITE vi människor vet egentligen. En som inte pekar med hela handen och säger hur det är uppfattas som opålitlig, oavsett vad hen talar om och helt utan hänsyn tagen till det faktum att människors kunskaper och kompetenser aldrig går att avgöra genom att titta på ytan eller ett CV. Med risk för att uppfattas som tjatig säger jag det jag sagt så många gånger ännu en gång: Vi människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som sägs, vilket riskerar att leda till vår kollektiva undergång.

Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker, inte bara i den akademiska världen. Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att skriva, tala och försöka. Jag höll tillbaka mig själv och betraktade mig som misslyckad, ända tills jag efter år av studier och egen forskning insåg att osäkerheten och det vacklande självförtroendet var något positivt; det gynnar kunskapsutvecklingen och ökar kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna jag tar till mig och använder. Bristande självförtroende gör det dessutom lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap, för vem är jag att tala om hur det är. Dessutom leder avsaknaden av anseende och bristen på auktoritet till att jag kan agera under radarn eftersom få förväntar sig något av mig. Jag får på det här sättet distans till och kan studera kulturen som är mitt forskningsobjekt. Avsaknaden av självsäkerhet gör att jag hela tiden håller uppmärksamheten uppe och förmågan till kritiskt tänkande i trim. Det dåliga självförtroendet och självkritiken hjälper mig att vara tacksam och ödmjukhet och ger mig hela tiden nya perspektiv på det jag vet. Utan självkritik går det inte att öppna upp tänkandet för icke-kunskapen och allt som inte går att veta något om.

Säkerhet stänger in, låser fast och triggar försvarsmekanismer medan självkritik främjar nyfikenhet och lyssnande, vilket krävs för att utveckla ny kunskap. Säkerhet boostar egot medan självkritik utvecklar den intellektuella förmågan. Tvärsäkra människor kan bara umgås med likasinnade och samlar gärna ett hov av beundrare kring sig, medan självkritiska osäkra människor söker sig till andra som de kan lyssna på och lära av eller tillsammans med. Självkritiken håller både kroppen och tanken i rörelse och leder till att man aldrig slår sig till ro. Därför är självkritik en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskap.

fredag 22 februari 2019

Predator journals och den förödande jakten på mertier

Olika människor drivs av olika saker. Pengar, makt eller anseende, till exempel. Andra drivkrafter är kunskap, möjligheten att få vara delaktig i inspirerande gemenskaper och önskan att göra gott och bidra till arbetet med långsiktig hållbarhet. Det finns egoistiska drivkrafter och altruistiska. Jag tror det är olyckligt att idealisera, för de allra flesta handlar det troligen om blandformer och det är heller inte upp till individen att avgöra vad som driver hen. För att diskussionen om dessa saker ska kunna leda till ökad förståelse för vad som FAKTISKT driver kvalitet måste man hitta andra sätt att tala om drivkrafter och incitament än att jämföra vem som är mest ädel i sitt uppsåt. Det jag är intresserad av handlar om vilka olika kulturer som utvecklas beroende på åt vilket håll utvecklingen drar, åt egoism eller altruism.

Vad vinner samhället, akademin och kunskapen på att acceptera och underblåsa enskilda individers strävan efter anseende, pengar och makt? Om kunskap är uppdraget, är det måste man ställa sig frågan om det är lämpligt att bygga karriärvägar på bibliometriska data eller använda pengar som drivkraft för utvecklingen? Jag har inga givna svar och inser att frågan är komplex, men just därför menar jag att det är viktigt att ta frågorna på största allvar och diskutera dem så förutsättningslöst och frikopplat från dagens akademi som möjligt. Jag saknar ett seriöst samtal där tankar kan tänkas till slut om den viktiga frågan: Hur skapas de bästa förutsättningarna för utvecklande av så bra, ny och användbar kunskap som möjligt? Det är naturligtvis omöjligt att skapa ett perfekt system, men jag menar ändå att det finns en viktig poäng, dels att försöka, dels att aldrig slå sig till ro med vad man har; särskilt viktigt är det att ägna sig åt frågan om vi menar allvar med ambitionen att bygga ett kunskapssamhälle.

Jag slås av hur mycket av diskussionen om meritering och användningen av bibliometiska idag handlar om att finna argument för status quo,som om dagens system hade anor långt tillbaka i tiden när det i själva verket hänt massor på mycket kort tid. Bara sedan jag disputerade 2003 har synen på vad som är meriterande i akademin förändrats radikalt, vilket gör att jag idag forskar på helt annorlunda premisser än när jag var nydisputerad. Jag blev till exempel docent enligt regler och på meriter som 2009 ansågs giltiga men som idag inte alls räknas. Premisserna för kunskapssökande har dock inte förändras, bara synen på vad som ska räknas som en merit. Konsekvensen av detta är att jag, efter att jag på skattebetalarnas bekostnad genomgått landets dyraste utbildning och skaffat mig kunskaper och erfarenheter av forskning, förhindras att forska. Sluta forska och söka kunskap kommer jag aldrig att göra, men jag vill vara till nytta för samhället. Jag vill betala tillbaka till samhället, jag vill att investeringen som gjorts i mig, ska betala sig. Ytterst lite av det jag gör med stöd i min utbildning och erfarenhet anses dock meriterande, trots att arbetet leder till bättre kunskaper idag än för 10 år sedan när jag fortfarande var ny och osäker.

Forskare ska jaga kunskap, inte meriter; det är i korthet vad jag vill säga. Samhället tjänar ingenting på att forskare fokuserar på att jaga pengar, makt och anseende. Baksidan av dagens system för vetenskaplig meritering, vilket bygger mer på bibliometri än på kvalificerad BEDÖMNING av forskningens kunskapsbidrag, har skapat en situation där man varnar för så kallade predator journal som parasiterar på människans och vetenskapssamhällets fåfänga och girighet. I en värld och en akademi där KUNSKAPEN verkligen står i centrum spelar det ingen roll VAR man publicerar sina resultat, det enda som betyder något är VAD man publicerar och vilken kvalitet som kunskapen har. Idag litar man blint på att systemet för peer-review fungerar på samma sätt överallt, trots att det hela tiden rapporteras om oredlighet i forskningen, vilket inte borde förvåna någon givet hur mycket pengar som är i omlopp i den vetenskapliga tidskriftsvärlden.

Ingen som vet något om hur människor fungerar borde bli förvånad över att skrupelfria lycksökare söker sig till en ekonomisk marknad där och när man kan nå vinstmarginaler på upp till 40%, vilket ytterst få företag på andra marknader lyckas med. Tidskriftssystemet är akademins motsvarighet till friskolorna. Inget av företagen tar någon som helst risk. Förlagshusen som ger ut journalerna tjänar pengar på att sälja artiklar som skrivits av forskare som dels arbetar för allmänna medel, dels ofta får betala för att bli publicerade (jag är osäker på om det är sant, det låter i mina öron som ren galenskap, men jag talade med en klimatforskare som sa att man inom hens område fick betala 30000:- för att få artiklar publicerade). Och man säljer artiklarna till bibliotek som bekostas av allmänna medel. Granskningen av artiklarna görs gratis av andra forskare. Och eftersom det anses meriterande att vara redaktör får de flesta inget betalt för det arbetet heller. Det enda förlagen gör är att tjäna pengar åt ägarna. Givet vad vi vet om hur människor fungerar vore det närmast ett mirakel om ett sådant system INTE utnyttjades. Tragiskt nog är det utbildningssystemet och forskningen som drabbats, och anledningen till det är att KUNSKAPEN inte placerats i centrum utan ekonomin och jakten på meriter och anseende.

Vad tjänar samhället på och hur gynnas kunskapsutvecklingen av att det inte är meriterande att publicera och tillgängliggöra kunskap på andra sätt än de idag normerade. Hur kan man kategoriskt hävda att peer-review-systemet alltid är bättre, till allt. Och varför räknas inte längre boken? När jag var doktorand fanns det inget finare än att få en bok antagen på ett förlag som gav ut högkvalitativa böcker. Få saker har gjort mig så stolt som när jag fick min alkoholbok antagen på Daidalos. Den bokens kunskapsbidrag håller jag högt, men ur meriteringshänseende betyder den INGENTING; trots att boken utgör det viktigaste underlaget för min docenttitel.

Vad får samhället för pengarna? På vilket sätt bidrar dagens sätt att tillgängliggöra forskning och sprida kunskaper till allmänheten? Och hur stödjer systemet kunskapsutvecklingen? Betänk att siffrorna ovan handlar om ansedda tidskrifter. Det finns som sagt även predatory journals som inte bryr sig det minsta om vad man publicerar.

Jag förstår att forskare som byggt hela sin akademiska karriär och auktoritet på nuvarande system försvarar det, men varför ska samhället understödja systemet? Forskare är som alla andra människor, de är inte mer ädla och drivs inte självklart av andra drivkrafter än andra. Ingen torde därför förvånas över att dagens system, som bygger på konkurrens och på jakt efter meriter, har skapat en guldsits för förlagen som ger ut tidskrifterna. Vill vi på allvar bygga ett system som genererar kunskap måste vi kunna prata om drivkrafterna bakom många forskares försvar av nuvarande system. Så länge forskarna inte reagerar blir det svårt för politikerna att verka för förändring; politiker som i sin tur dessutom är beroende av forskarna för att få legitimitet för sin politik. Det som hände på Karolinska Institutet borde få varningsklockorna att ringa.

För vem forskar man? Varför forskar man? Hur granskas vetenskapliga resultat? Det är allt annat än triviala frågor. Jag har inga svar och jag förstår också att mina tankar och kritiken jag för fram kan uppfattas lite som räven i den berömda fabeln, men jag tycker inte det känns surt. Jag står vid sidan av förundras över naiviteten och oförmågan, dels att förstå att kunskapen är satt på undantag, dels att skapa ett så bra system som möjligt för bedömning av kunskap. Liksom ifråga om demokratin finns det inget bästa system, men utan insikt om, förståelse för och inte minst respekt för människan kan och kommer inget kunskapsdrivande system att kunna skapas.

torsdag 21 februari 2019

Bibliometri och vetenskaplig kvalitet

Vänersborg. Vid Göta älv. På internat med jobbet. Igår lyssnade vi på Gustav Nelhans som talade utifrån följande rubrik: Vetenskaplig kvalitet och bibliometri -- en paradox? Väldigt intressant och mycket lärorikt. Det är detta som akademin kommit att handla om, MÄTANDE av kunskap, kvalitet och så vidare. Nelhans är bibliometriker, och det viktigaste jag tar med mig från dagens föreläsningar och diskussionsövningar är hans ord att även om mycket går att mäta kommer man ändå inte undan den kvalitativa bedömningen, det vill säga den mänskliga förmågan att avgöra vad som är bra. Det finns inga helt igenom objektiva mått, och framförallt, alla bibliometriska data kan manipuleras.

Impact factor och H-värde talades det om. Är det lämpligt att sätta ut det i sitt CV? Värdet får man fram om man dividerar antalet citeringar under två år med antalet artiklar man skrivit under samma tid. Fast olika databaser räknar med olika typer av artiklar så vilket värde man får beror på vart man vänder sig. Även om vetenskapssamhället under rådande mätregim försöker finna en standard som ska gälla alla så är det inte så det ser ut. Nelhans pekade på en rad kritiska frågor man kan och bör ställa sig för att få fram ett rättvisande värde: Ska man ta bort citeringar som är kritiska, egna citeringar och referenser som finns där för att redaktörer och vetenskapliga förlag som är måna om tidskriftens impact factor kräver det av den som vill få sin artikel publicerad? Det finns fler frågor: Vad mäter man? En tankes spridning i kunskapssamhället, eller en människas förmåga att skapa uppmärksamhet för sin egen person? Det är den avgörande frågan, menar jag är följande: Utvecklas kunskapen genom mätning? Och är det kunskap man efterfrågar i mätningarna? Efter att lyssnat på Nelhans stärks jag i min uppfattning att mätandet handlar om något annat, om människans eviga strävan efter framgång i det sociala spelet; det handlar om makt, inte om kunskap.

I kölvattnet av att bibliometri och mätande blir viktigare och viktigare har det på senare tid dykt upp så kallade Predator journals, som kan ses som ett slags rovdjur som riktar lystna blickar mot den kunskapskropp som äldre tiders forskare mödosamt byggt upp, och som idag, när pengar allt mer blir en faktor och ekonomi blir viktigare än kunskapskvalitet och innehåll, håller på att offras. Där och när mätandet blir viktigare än kunskapen som mäts och det dessutom finns pengar dyker det självklart upp lycksökare, på den akademiska marknaden liksom alla andra marknader. Forskare är lika lite idealister som andra och är det publicerade artiklar och citeringar som räknas är det vad som kommer att produceras.

Vetenskapens normsystem, talade Nelhans om, uppstår i kontinumet mellan: Robert Mertons tankar om: Communalism, Universalism, Disinterested, Organized Scepticism som är ledord i den vetenskapliga etiken. Och följande ord, som är resultatet av studier av hur det faktiskt ser ut på många håll: Proprietary, Local, Authoritarian, Commissioned, Expert. Teori och praktik skiljer sig åt inom vetenskapen likväl som på andra områden. Det är därför jag är kritisk till MÄTANDET, för det riktar fokus mot annat än kunskapen. Det finns inga genvägar till verkligt, viktigt vetande, bidning och vishet! Kunskapen måste vara i centrum för att systemen för mätning ska vara ändamålsenliga, det vill säga driva kunskapsutvecklingen framåt och inte leda till att skapa karriärvägar för förslagna individer som knäcker koden och spelar spelet. Olika kunskapsmål kräver olika typer av kanaler att sprida resultaten i och tidskrifter används på olika sätt inom olika områden. One size fits all kan aldrig vara vägen fram, inte om det är kunskap vi söker.

Varför citerar man? Alla som skrivit en vetenskaplig text vet att det görs på en lång rad olika sätt och av olika skäl. Ett system som inte tar hänsyn till olika sätt att citera och olika avsikter med citeringen kan aldrig bli kunskaps- och kvalitetsdrivande. Bilbliometri ska vara ett verktyg för forskare och kunskapsintresserade, inte för administration och ledning av universitetens verksamhet. Att sätta upp mål för citering och efterfråga strategier för publicering fokuserar på fel saker och skapar förutsättningar för den som vill hacka systemet. Nelhans var tydlig genom hela sin föreläsnig. Han påpekade till exempel att redan Eugene Garfield som skapade det metriska system som används idag varnade för att systemet kunde leda till risker och problem. Han lär ha sagt att: Impact is not the same as importance and sigificance!

Fast nu har vi trots allt det system vi har, och det finns även fördelar med mätande. Det är heller inte bibliometrin och mätandet i sig jag är kritisk till. Jag pekar på och värjer mig mot farorna jag ser och aningslösheten som driver förändringen av akademin. Systemet för mätning kan aldrig bli mer kvalitetsdrivande och kunskapsutvecklande än vi människor tillåter det vara. Och utan hänsyn till och förståelse för svårigheten med och komplexiteten i kvalitativa analyser som bygger på människans förmåga att bedöma, riskerar systemet att leda till utarmning av kunskapen. Det finns INGA genvägar till verkligt, användbart och viktigt vetande samt kunskapskvalitet.

Nelhans presenterar resultatet av en undersökning han gjort, där han analyserade sätten att citera i tidskrifter inom naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Naturvetenskapens kunskapsbyggande är kumulativ och man bygger vidare på andras forskning. Därför följs i princip alla meningar av citeringar som visar vem man hämtar stöd från. Samhällsvetenskapens kunskapsmål är ett annat. Här handlar det ofta om analyser av kunskapens mångfald. Här citerar man delvis för att visa att man lutar sig mot andra forskares resultat, delvis citerar man för att kritisera andras forskning, delvis för att visa att det finns olika sätt att tänka kring och forska om ämnet man undersöker. Humaniora slutligen. Här citerar man inte als lika mycket. Och ofta citerar man för att diskutera andras tankar och resultat. Här bygger resultaten mycket mer på argument. Vetenskap är med andra ord ett allt annat än entydigt begrepp.

En annan sak Nelhans tar upp är referensspannet: Hur länge är en artikel aktuell och anses vara relevant att citera till; det avgör så klart hur många citeringar artikeln får. Här skiljer det sig också stort mellan områdena. Samhällsvetenskap har kortats spann, medan humaniora och naturvetenskap har längre, beroende på olika kunskapssyn. Naturen förändras långsamt och det påverkar kunskapen, och kulturella mönster går djupare än samhällsförändring. Den bilbliometriska analysen handlar alltså inte bara om mätningsmetoder, den handlar också om akademisk kultur.

Människor har i alla tider varit upptagna med att skapa idealiserade bilder av det perfekta (Gud, Sanningen och så vidare); det vill säga det som människan aldrig kan eller kommer att kunna mäta sig mot. Det fiktiva behovet av metrik accentuerar denna utveckling och eftersom datorer är överlägsna människorna på att ta fram relevanta data, snabbt och kostnadseffektivt, finns en uppenbar risk att digitaliseringen leder till datorerna upphör att vara ett hjälpmedel och förvandlas till normen som människor och kunskap mäts mot. När det sägs att vi måste mäta mer är därför den naturliga följdfrågan: Vad händer med människorna, med våra mänskliga värden och den MÄNSKLIGA kompetensen att göra bedömningar? Vad händer med kunskapens kvalitet?

onsdag 20 februari 2019

Utan inlevelse, ingen kunskap

Fångade upp en artikel i flödet. Den handlar om olika sätt att läsa, om en avhandling som undersökt just läsande: Den kroppsliga läsningen. Bildningsperspektiv på litteraturundervisning. Det är Djamila Fatheddine som skrivit avhandlingen. Den presenteras på följande sätt på forskning.se, och jag låter mig inspireras av orden och tankarna.
Vad avgör om barn och unga blir litteraturläsare? Hur gör man som lärare för att undervisa i litteratur när läroplanen är fylld av motstridiga krav? I avhandlingen Den kroppsliga läsningen – bildningsperspektiv på litteraturundervisning undersöker Djamila Fatheddine grundskolans litteraturundervisning med fokus på läsning, kropp och bildning.
Tänker att det blir svårt att främja läsning och undervisa om vad det betyder att läsa med inlevelse i en skola som bara får fler och fler uppgifter att leva upp till, samtidigt som förståelsen och stödet från föräldrarna blir sämre och verksamheten hela tiden drabbas av nedskärningar. Tänker vidare att få saker är viktigare än förmågan, dels att kunna, dels att förstå betydelsen av inlevelsefull läsning i grundskolan. Hur ska man annars senare i livet, på högskolan till exempel, där vi talar om abstraktioner och komplexitet som kräver att man förställa sig det som inte kan iakttas direkt, kunna klara sig. Och vad händer när visioner för en bättre framtid ska formuleras, om fantasiförmågan saknas? Dagens ekonomiska logik är platt, linjär och saknar förmågan att räkna med virtuella alternativkostnader, det vill säga kostnader som kräver fantasi och föreställningsförmåga.
Avhandlingen behandlar grundskolans litteraturundervisning med fokus på kroppslighet och bildningsaspekter. Den bygger vidare på idén om litteraturläsning som något som kan utveckla människor och fördjupa insikter om vad det innebär att vara människa.
Till människans storhet hör förmågan att föreställa sig saker och att vara kreativ, att tänka förbi det givna och bokstavliga. Läsningen av skönlitteratur främjar en sådan utveckling och öppnar dörrar. Det finns en kroppslig aspekt av detta och en intellektuell och båda binds samman av boken där orden triggar fantasin. Det är så bildning utvecklas, det är så människan, mänskligheten och både kunskap och vishet utvecklas. Det är ingen liten sak alltså, ingen detalj i sammanhanget. Förmågan att läsa är så mycket mer än att bara kunna sätta samman ord till meningar som förmedla ett innehåll. Förmågan att läsa med inlevelse är en ovärderlig, hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande nyckelegenskap.

Motsägelsefull läroplan

Djamila Fatheddine har följt några lärares undervisning i klassrummet och dokumenterat elevers egna erfarenheter av litteraturläsning. Hon har även gjort en genomgång av den nuvarande läroplanen för grundskolan (Lgr 11) och konstaterar att den står i skarp kontrast till såväl lärarnas undervisningspraktik som till elevernas egna berättelser.
– Läroplanens skrivningar om litteraturläsning ger en splittrad syn, där beskrivning av syftet och det centrala innehållet helt motsägs av kunskapskraven. Detta kan innebära att de möjligheter till bildning som litteraturen ger, inte når alla elever, menar Djamila Fatheddine.
Förmågan att föreställa sig saker, som utvecklas av inlevelsefull läsning av skönlitteratur (och även filosofi) hjälper en också att se mönster och skapa mening i det som är motstridigt. Verkligheten är inte logiskt stringent, den är som den är. Kunskapen om livet, samhället och verkligheten kan inte vara bokstavlig för då handlar kunskapen om något annat än det man vill veta något om. Att läroplanen inte visar medvetenhet om detta är ett allvarligt tecken på vilka problem vi har att brottas med idag. Betygshets och prestationskrav, kontroll, styrning och ständiga utvärderingar av måluppfyllelsen i lärarnas och elevernas arbete stressar och pressar fram en helt annan läsart.

Jag är oändligt tacksam för att jag gick i den skola jag gick i, framförallt för att det där fanns tid att tänka tankar till slut. Även om jag kände leda, var skoltrött redan i mellanstadiet och aldrig riktigt förstod vad jag jag gjorde där fick jag med mig insikter och förmågor som jag fortfarande har nytta av idag som lektor på högskolan. Jag brottades och har fortfarande problem med dyslexi. Min son läser till exempel fortare än jag. Den hårda vägen har jag fått lära mig att det kommer inte an på hastigheten eller bokstavligheten. Kunskap är inte en linjär process, den kräver föreställningsförmåga, kreativitet och inlevelse. Bildning är vad som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Allt det där underkommuniceras och bortrationaliseras i skolan idag.

Tänker tillbaka på hur det var när jag höll på att lära mig läsa på egen hand. Det var en kamp. Tacksam för att mina föräldrar inte tjatade på mig utan uppmuntrade mig. Mamma som arbetade på bibliotek tog med sig nya böcker varje dag för att fånga mina föränderliga intressen. Och de läste båda högt för mig. Jag lyssnade även på radio. Högläsningen framkallade bilder och tog mig till levande, fantasifulla platser. Jag hade aldrig vågat söka mig till högskolan om de där dörrarna inte öppnats för mig tidigt i livet. Problemet för mig var att min egen läsning, där i början, inte öppnade dörrarna, inte tog mig till de där världarna. Jag minns det som det var igår hur mamma läste halva Skattkammarön och sedan lät mig läsa resten själv. Skillnaden i bildkvalitet inne i huvudet när hon läste och när jag läste på egen hand var som att gå från en 3D-film på Biopalatsets största duk med surround-sound till en suddig, rullande, svart-vit TV bild på en stökig pub. Jag tror alla kan förstå besvikelsen. Jag sattes i klinik (som det hette då) för mina läs- och skrivproblem, men där fick jag ingen hjälp. Fast jag tror i och för sig inte att det finns någon hjälp att få. Nyckeln till min akademiska karriär var att jag aldrig gav upp drömmen om att på egen hand kunna frammana och ta mig in i de där underbara världarna. Hade jag fått ljudböcker hade jag troligen gett upp. Dyslexi handlar om problem med LÄSNINGEN och skrivandet, det är inte ett intellektuellt handikapp! Jag kämpade med läsningen i min egen takt och på mina egna sätt. Betygen blev därefter och lärarna betraktade mig som ett hopplöst fall, men jag visste vad jag visste och har idag bevisat det för alla. Med åren och eftersom jag inte gav upp lyckades jag sakta bygga upp förmågan att läsa med inlevelse. Det var på KomVux jag upptäckte att jag läser med öronen, och det blev uppenbart när jag läste högt för mina barn när de var små. När jag HÖRDE mina ord dök det upp bilder och förflyttades jag till fantasivärldarna som beskrevs i böckerna.

Inser plötsligt att bloggandet och bokskrivandet skänker samma lustkänslor som läsandet av riktigt bra skönlitteratur. Fritt skapande är inte arbete för mig, och det är därför jag har så fruktansvärt svårt för rigida regler, kontroll och styrning; allt det där som hindrade mig att nå min fulla potential som människa under skolåren och som ung vuxen. Det är också därför jag blir så frustrerad när jag tvingas hantera studenternas efterfrågan på manualer, instuderingsfrågor och tydliga anvisningar. Jag vill ge dem frihet, men tyvärr har de lärt sig följa regler och har svårt att ta eget ansvar.

Läslust och lustfylld läsning

I begreppet bildning utgår hon från inlevelseläsning, en läslust som får läsaren att stiga in i fiktionens värld och med alla sinnen förnimma spänning, sorg, glädje och alla de känslor som kan rymmas i litteraturen. Som läsare går man in i berättelsen – och kliver ur denna litterära värld med ett annat perspektiv på sig själv och sin omgivning.
– När jag intervjuade elever som gillar att läsa, beskrev de tydligt läsningens kroppsliga och rumsliga dimensioner. Eleverna väljer med omsorg ut läsvänliga miljöer och skapar goda förutsättningar för att stiga in i olika skönlitterära världar. Var de läser någonstans påverkar alltså hur de upplever läsningen. De lever sig in i fiktionens värld och beskriver kroppsliga förnimmelser som om de själva vore med i berättelsen. Denna lustfyllda upplevelseläsning har tidigare i undervisningssammanhang haft en negativ klang, men är i hög grad en del i bildningsaspekten. Detta är viktigt att lyfta fram när det gäller barn och läsning, där fokus i litteraturundervisningen idag i så hög grad handlar om att mäta läsförmåga och läsförståelse, menar Djamila Fatheddine.
Jag kan bara instämma! Det har tagit mig ett liv att inse detta, men jag vet med hela kroppen att det är sant och riktigt det Fatheddine skriver. Därför bloggar jag om det, för att försöka bidra till spridningen av hennes viktiga och värdefulla forskning. Det går inte att bygga ett hållbart, humant, kunskapssamhälle utan en väl utvecklad förmåga i HELA befolkningen att läsa med inlevelse. Och en skol- och utbildningspolitik som inte förstår detta, som premierar mätbara resultat framför strävan efter bildning och vishet är slöseri med skattemedel, oavsett hur stora nedskärningar man tvingar fram.

Går via lust

Slutsatsen i avhandlingen är att grunden för att bli en litteraturläsare går via lust. För att sedan kunna utveckla en läsaridentitet – se sig själv som läsare – behöver barn och unga aktiva insatser och goda förutsättningar. Att stiga in i läsningens rum går via kroppen, något som är viktigt att komma ihåg i diskussioner om litteraturläsning och undervisning. 
Det är gott och väl detta, men min poäng är att förmågan att läsa med lust och inlevelse handlar om så oändligt mycket mer. Tyvärr krävs det fantasi, kompetens att läsa med inlevelse samt förmåga till abstrakt, kritiskt tänkande för att inse detta. Ett slags kunskapens Moment 22 alltså, om nu någon idag kan relatera till det begreppet, hämtat från skönlitteraturens underbara värld.

Vill stanna kvar i denna tanke, men hinner tyvärr inte skriva mer. Det akademiska arbetslivets krav på prestation stressar mig och jag måste sluta. Kampen för bildning, läsning och intellektuell utveckling kan och kommer ingen att kunna hindra mig från att ägna mig åt med liv och lust. För mig handlar det om ren överlevnad.

tisdag 19 februari 2019

Makt och kunskap, kunskap och makt

Viljan att veta är svår att skilja från viljan till makt. Kunskap innebär kontroll och innebär makt i många sammanhang, men det omvända gäller också; den som har makten kontrollerar även till dels kunskapen. Vad som ska räknas som kunskap är nämligen aldrig givet, dels finns det olika uppfattningar, till exempel om vad sanning är och hur den ska definieras, dels talar inga vetenskapliga resultat för sig själva, det krävs alltid tolkning för att rena data ska blir till kunskap. Problemet är att insikten om dessa sakernas tillstånd uppfattas som kritik mot vetenskapen, vilket det av uppenbara skäl inte handlar om, tvärtom är insikten ett resultat av forskning och den uttrycks av omsorg om kunskapen. Där och när viljan att veta inte hålls åtskild från viljan till makt, i avsaknad av förståelse för skillnaden, kommer makten att övertrumfa kunskapen och vetandet förlora sitt värde. Meningen med forskningen har då gått förlorad, för vägen till kunskap är alltid en snårig omväg medan vägen till makten, i alla fall för den som bara söker makt och inflytande, är rak och bred.

Forskning som bara handlar om att följa metoden till punkt och pricka oavsett vart den tar en och vilka resultat forskningen än leder fram till, banar väg för en akademi där det är viktigare att tänka rätt än att tänka fritt. Där finns en uppenbar risk att man förr eller senare lyssnar mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs. Regelföljande och disciplin kan och får aldrig bli viktigare än nyfikenhet och kritisk analys, i alla fall inte om det är kunskap man söker.

Utbildning brukar lanseras med slagordet att kunskap är makt, men i dagens hårt reglerade, strikt kontrollerade och nyckeltalsfixerade utbildningssystem där elever och studenter representerar en summa pengar som utbildningsföretag konkurrerar om att locka till sig är risken uppenbar att det bara blir en reklamslogan, helt utan mening. Bara i ett samhälle där kunskap har ett egenvärde blir vetande makt. I ett samhälle och ett utbildningssystem där GENOMSTRÖMNING mäts och avgör hur mycket pengar man drar in, där skolor konkurrerar med varandra och där man aldrig slutar effektivisera, kommer den som bryr sig mer om makt än om kunskap att bli vinnare.

Inom forskningen har kvalitet kommit att bli synonymt med kvantitet. Därmed handlar forskning idag mer om att jaga citeringar och samla publiceringar, samt om att jämföra storleken på forskningsanslagen man lyckas landa i konkurrens med andra. Den synen på kunskap banar väg för egoism eftersom framgång i det systemet handlar om att bevaka MINA resultat, MIN kunskap. Det är inte den enskildes fel att viljan till makt blandas samman med viljan att veta, det är en konsekvens av sammanhanget man verkar inom. Fast är det ett kunskapssamhälle man vill bygga är detta saker man måste beakta, för om tanken på att den som PRODUCERAR mest anses vara klokast blir kunskap en fråga om att hävda sig i konkurrensen om mätbara resultat. Mål och medel blandas samman på ett sätt som INTE gynnar kunskapsutvecklingen.

Vetenskapen bevisar ingenting. Forskning handlar om att lägga fram väl underbyggda resultat för granskning, och så länge rönen håller för granskning kan man hålla förslagen till svar på frågorna för sanna. Utan beredskap och villighet att släppa taget om gamla sanningar som visat sig problematiska kan kunskapen inte utvecklas, bara makten och kontrollen. Därför är dessa tankar så viktiga att förstå och vara medveten om. Förmågan till kritisk granskning och värdering är dels avgörande för kunskapens vitalitet och användbarhet, dels är den samhällsbyggande och befrämjar långsiktig hållbarhet.

Forskningen behöver inte bara vara korrekt och pålitlig, den måste även betyda något. Meningslösa svar på meningslösa frågor må vara hur korrekta som helst, men om resultatet inte betyder något, om det bara publiceras för att få en publikation antagen i en tidskrift som tjänar pengar på att publicera vetenskapliga resultat, om forskning endast handlar om meritering och jakt på konkurrensfördelar, om det handlar om att bli bäst (istället för att bli bra och sträva efter att bli bättre) har kunskapen lämnat walk over till makten. Viljan att veta är en samvetsfråga, just eftersom det är så svårt att skilja strävan efter kunskap från strävan efter makt. Det krävs väl en utvecklad analytisk förmåga och djup insikt om hur människor samt saker och ting fungerar för att kunna avgöra vad som är vad och hur dessa saker hänger ihop.

Kunskap handlar inte om rätt eller fel, sökandet efter vetande är en långt mer komplex och grannlaga uppgift än så, än vad många tror och idag uppfattar som skolans och forskningens utgångspunkt. Vill man veta något bör man börja i vetenskapen, för att se om det går att nå ett svar. Och om det går ska man självklart söka och kritiskt granska det. Går det inte att finna ett entydigt svar på frågan man har måste man söka sig mot en mer hermeneutiskt tolkande ansats. Trots att svaret inte kan bli lika säkert är det den i många fall så säker kunskap som går att få, och det måste man acceptera. Det är så verkligheten och följaktligen även kunskapen är beskaffad. Finner man inte det man söker där kan man hitta vägar fram för tänkandet i trons värld. Jag ser det som ringar eller som ett slags kunskapspyramid, där vetenskapen utgör basen och tolkning befinner sig mellan. Trons sfär ligger bortom det vetbara och kräver att man närmar sig frågan på andra sätt än inom vetenskapen. Poängen är att ingen eller inget ersätter det andra, alla tre vägarna mot insikt behövs för att fånga och förstå livets komplexitet och för att leva livet fullt ut. Är det mening man söker har vetenskapen mycket lite att bidra med, mening handlar om att skapa kollektivt bestämda, föränderliga svar på frågor om vad som faktiskt betyder något. Att tro är en kompetens, och andlig utveckling är en förvärvad förmåga.

Det avgörande är att veta vad som är vad, när vilken kompetens är användbar och till vad. Det finns fundamentalism i alla tre ”lägren” och inget område är fritt från inslag av vilja till makt. Nyckeln till hållbarhet och utveckling är att kunna röra sig mellan och att motverka alla former av okritisk, dogmatisk fundamentalism.

måndag 18 februari 2019

Kreativitet är en ovärderlig kraft som aldrig kan säkras

För att klara av att hantera nya problem och utmaningar krävs en väl utvecklad förmåga att tänka nytt, och nyckeln till nytänkande är kreativitet. Detta tror jag alla förstår och kan enas kring, men vad är kreativitet egentligen? Kreativitet är per definition något som inte går att beordra fram eller måttbeställa, för vet man vad man letar efter handlar det inte om nytänkande. Kreativitet är en egenskap som antingen finns där, eller också inte. Till saken hör även att allt resultat av kreativt arbete inte är användbart. På pappret och utifrån ser det kanske ut som om kreativitet är en mänsklig egenskap som skänker den kreative evig lycka, rikedom och ära. I praktiken kan det lika gärna vara en förbannelse, för den som verkligen är kreativ är det hela tiden, inte bara när där och när förmågan efterfrågas.

Kreativitet är en egenskap som uppskattas och idealiseras. Alla resultat av kreativitet faller emellertid inte i god jord, vilket många har svårt att förstå. Kreativitet handlar i hög grad om överflöd, om att ösa ur sig idéer och förslag genom att inte låta sig hindras av några kulturella ramar. I en miljö där man inte förstår detta kan kreativiteten lika gärna kan vändas mot den som för fram kreativa förslag (som går för mycket på tvärs mot normen). Kreativitet och galenskap ligger mycket nära varandra. Skillnaden mellan den kreative och galningen är dock tydlig; galningen tror att allt hen säger är klokt medan den som är kreativ förstår att de flesta idéerna som dyker upp är oanvändbara. Det krävs därför en god portion tur och timing samt en tillmötesgående, öppen, nyfiken och förändringsbenägen miljö för att människans kreativa förmåga ska kunna komma samhället eller verksamheten till godo.

Både enskilda individer och samhällen kan vara mer eller mindre kreativa. Kreativitet är dels en mänsklig egenskap, dels ett sätt att se på kunskap. Hur många goda och användbara uppslag och idéer har kvävts i sin linda på grund av majoritetens rädsla för det annorlunda, av motvilja mot den som är kreativ på fel sätt eller i fel miljö? Det får vi aldrig veta, för det krävs som sagt en tillåtande och förstående miljö för att ta tillvara på kreativitet. Den som är kreativ måste få både tid och möjlighet att släppa lös sin förmåga och det krävs även att miljön där kreativiteten förväntas frodas präglas av hög grad av tillit.

Kreativitet är som frön, som fiskyngel. Och alla vet att det krävs massor av yngel, det vill säga potentiella fiskar, för att arten ska reproducera sig. Miljön slipar arvsmassan och bara de mest livskraftiga exemplaren överlever till vuxen ålder. Att behandla människor så är cyniskt. Socialdarwinismen var en återvändsgränd, en missuppfattning. Ändå är det precis så som många kreativa människor behandlas idag, eftersom man har svårt att skilja på don och person. Idéerna bör ses som fiskyngel eller frön, inte den som frambringar dem. Och det är i samspelet mellan förslagen som lämnar kreatören och den omgivande miljön som kreativiteten får sitt värde. Ingen idé eller människa är ond eller god i kraft av sig själv, det är i samspelet mellan som värdet eller problemen uppstår.

Idag mer än kanske någonsin förr är mänskligheten i behov av nytänkande och kreativitet. Våra nuvarande system är inte hållbara, och mer av samma leder inte till några lösningar. Ju mer vi gör av det vi redan gjort desto större och allvarligare blir problemen. Idealiseringen av jaget, individen och den enskilde är en viktig del av förklaringen till problemen, i kombination med rädslan för det annorlunda och strävan efter kontroll, kvalitetssäkring och målstyrning. Sammantaget gör allt detta att kreatörerna tvingas till tystnad och till att förslag som hade kunnat fungera aldrig testas. Rädslan för det okända och begäret efter att veta på förhand liksom önskan att förutsäga och kontrollera framtiden har försatt samtiden och oss alla i ett slag låsning som är förödande på väldigt många olika sätt. Och ju mer kvalitetsarbete och målsäkringsåtgärder som införs i samhället desto större blir problemen, för allt sådant leder till mer av samma.

Det krävs nytänkande och (förståelse för) kreativitet för att komma upp med idéer som ännu inte sett dagens ljus. Det krävs värme och uppmuntran samt en kollektiv förståelse för mångfaldens värde och lite mindre ljus på individen. Det vi tillsammans som bygger världen och kreativitet kräver samverkan och gemensamma ansträngningar. Det krävs en förståelse för och uppskattning av misslyckanden. Att misslyckas och att få misslyckas, utan att det ses som ett misslyckande, är en förutsättning för att kloka kreatörer ska våga öppna sig och börja släppa ut sina tankar. Ingen äger sina idéer, det gör gruppen där arbetet utförs. Kunskap är en kollektiv verksamhet. Därför är integration och samverkan så oerhört viktigt. Utan tillit sprider sig rädsla och rädslan är också en miljö, men det är en miljö där mörkrets krafter gror. För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och kvaliteten på det vetande som faktiskt används i vardagen är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att våga engagera sig och söka kontakt med sina inre kreativa egenskaper. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Och genom att tygla girigheten och otåligheten samt öka gemenskapen engageras fler människor med olika egenskaper och kompetenser i sökandet på den kunskap som samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad.

Kunskap kräver samverkan och förståelse för det faktum att människan är en kollektiv varelse; människa blir man tillsammans. Människor kompletterar varandra. Därför borde vi bejaka olikhet, för allas skull, för däri finns potential till ett mer hållbart samhälle. Tänker på begreppet gemensam sårbarhet, som är vad som förenar oss människor. Vi är sårbara och behöver varandra för att överleva. Med ett sådant sätt att se på samhället och kunskapen är inte kulturella skillnader och neuropsykiatriska diagnoser problemet, problemet är att samhället, det gemensamma inte förmår uppskatta och dra nytta av egenskaperna. Vi inser inte hur viktiga de är för vår gemensamma överlevnad. Mångfald har relativt lite med hudfärg att göra, och mer med tankar, egenskaper och samverkan. Strävandet efter likhet, upprätthållandet av normen, önskan om att alla ska uppfylla snittypens egenskaper riskerar i förlängningen att leda till framväxten av en obehaglig monokultur av likar, modellerade efter samma form. Det vore inte bara tråkigt, det vore förödande för kreativiteten och nytänkandet; framförallt är det riskfyllt och obehagligt.

Kreativitet är omöjligt utan möjlighet att visa sårbarhet, utan förståelse för vikten av öppenhet och en väl utvecklad, kollektiv insikt om tillvarons oförutsägbarhet. Utan ödmjukhet, frihet, tillit, tålamod och väl tilltagna marginaler kvävs kreativiteten i sin linda och hämmas allt vad nytänkande heter. Strävan efter effektivitet och försöken att kvalitetssäkra högre utbildning och forskning går på tvärs mot allt som främjar utvecklingen av kreativitet och tar dessutom död på lusten att lära. Givet vad vi vet, hur kunde vi får för oss att en så pass befängd idé som New Public Management skulle kunna vara lösningen på någonting?

söndag 17 februari 2019

Bildning är en överlevnadsfråga

Bildning handlar dels om att röra sig i ett växande kunskapslandskap i jakten på kloka insikter och svar som fungerar, dels om att utveckla förmågan att hålla ihop den samlade, föränderliga kunskapsmassa som ackumuleras över tid och vars dynamik ständigt förändras. Det handlar alltså både om att lära och lära om, samt om att lägga till, dra ifrån och hela tiden modifiera. Vidare handlar det både om det man vet och om allt det som inte går att veta något om.

Tror jag har skrivit om detta tidigare, men det behöver upprepas. Bildning är en värdefull kvalitet som aldrig går att låsa fast och kontrollera. Bildning går bara att skapa förutsättningar för, sedan kan man bara vänta och hoppas. Dagens prestationsinriktade, hårt styrda och strikt kontrollerade skola har utvecklats till en maskin för effektiv överföring av fakta. Det talas om kunskap, men skolan rör sig snabbt neråt i den vetandets hierarki vars steg utgörs, först av information (allt är information, även meningslösa ljud och rena lögner), sedan fakta (som är kontrollerad information), därefter kunskap (som är är vetande som satts i relation till andra insikter). Efter kunskap kommer bildning (som är kunskap placerad i ett historiskt sammanhang). Längst upp i toppen av hierarkin finns vishet, som inte går att nå, som man bara kan sträva mot och vara ödmjuk inför.

För att en kunskapsskola ska kunna växa fram måste alla inblandade dels förstå hur vetandets hierarki fungerar, dels inse att vetande inte är ett mål man kan styra någon annan mot. Det krävs gemensamt arbete och ömsesidig omsorg i hela samhället om kunskapen. Bara där och när kunskapen har ett egenvärde och skolan och den högre utbildningen handlar om lärande för livet (och inte som idag för betygen och genomströmningens skull) kan vetandet UTVECKLAS och samhället röra sig uppåt i vetandets hierarki. Idag finns tydliga tecken på att vi rör oss neråt, och det är inte så konstigt eftersom graden av kontroll och styrning, samt kundnöjdhet anses vara relevanta mått på kvalitet.

Kunskap är som sagt inte ett resultat utan en värdefull och ömtålig kvalitet. Därför är det så viktigt att inte sätta upp mål, men att ständigt sträva uppåt i hierarkin. Bildning kan ses som ett slags riktning, och den måste sättas i verket, måste användas och avsätta spår i världen, för att bli meningsfull. Det är i alla fall min fasta övertygelse. Bildning får inte bli ett självändamål. Den måste kunna försvaras på en rad olika sätt. Bildning riskerar annars att bli ett slags grädde på moset. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Just därför måste alla som säger sig värna och försvara bildningen kunna presentera hållbara argument för varför man ska satsa resurser på bildning. Vill man ha bildning måste man kunna argumentera för dess nytta, även om man har aldrig så goda argument för att vara kritisk till nyttobegreppet i sig.

Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare handlar om att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Där finns bildningens nytta.

Bildning är nyttigt, både här och nu och på sikt! Genom att tillägna sig bildning får man förmågan att tänka kritiskt och man lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Utan dessa egenskaper, utan kritiskt tänkande och analytisk förmåga, faller samhället ihop som ett korthus. Bildning är med andra ord avgörande för livet och samhället som vi känner dem. Detta måste alla vi som ser oss som bildningsföreträdare inse, formulera och kommunicera till resten av samhället. Att lägga sig i fosterställning och vagga kommer inte att lösa finansieringen som är det fundament som bildningens framtid utgår från i dagens ekonomistyrda samhälle. Att fjärma sig på sin kammare och odla drömmen om ett svunnet förr i tiden, då bildningen uppskattades och allmänt ansågs ha ett värde i sig, löser inga problem. En bildning som är i otakt med tiden är per definition ingen bildning. Ingen kommer att satsa på bildning av barmärtighet. Det är upp till oss som ser värdet och förstår nyttan att försvara bildningens ställning och visa på dess nytta.

Mina argument för bildningens nytta handlar om att uppmärksamma singulariteten, det vill säga den punkt i historien (men låt oss hoppas att vi aldrig når den) när datorerna och teknologin utvecklats så pass att den kan mäta sig med och till och med bli bättre än människan. Den utvecklingen handlar lika mycket om teknikens utveckling som om människans och om synen på bildning. Kunskap är ett ord som idag allt oftare görs synonymt med fakta, men i samma stund som den tanken slår rot är människan och det mänskliga hotad. Fakta man kvalitetssäkras och granskas med hjälp av logaritmer, och faktaprocesser kan målstyras. Detta är datorer redan idag bättre på än människor, vilket gör människor överflödiga på område efter område. Den utvecklingen accelererar när ekonomin blir en parameter och kraven på effektivitet växer. Därför ser jag bildning som ett slags motstånd, eller nödvärn. Bildning handlar om att försvara människan och det mänskliga mot den tekniska instrumentalitet som håller på att invadera samhället. Bildning är ett försvar för livet och allt som är LEVANDE. Fakta är död och stelnad kunskap och om det är vad man lär sig i skolan fostras man till att lägga sig platt inför tekniken och allt fler vågar allt mer sällan tänka själva och ta strid för det man tror på och drömmer om.

Bildningsignorans är skadlig för alla, för bara på en stabil grund av kunskap kan ett välmående och hållbart land byggas. Ett land behöver självklart företag och en fungerande ekonomi också, it goes without saying, men om allt reduceras till pengar rasar förr eller senare även marknaden ihop, när människorna vänder sig mot varandra i sin egoistiska jakt på personliga fördelar. Bildning är DELAD kunskap och den växer och blir mer värdefull ju mer den delas och sprids. Ett bildningsinriktat utbildningssystem handlar INTE om att finna den kortaste vägen mellan antagning och examen, utan en omväg eller en tid, ett utrymme som fylls med mesta möjliga mångfald av innehåll. Talet om att vara taktisk i utbildningssammanhang är motsatsen till bildning. En bildningsinriktad skola bygger på överflöd, omvägar och nyfikenhet. En målinriktad utbildning stänger in, låser fast och passiviserar; fråntar individen ansvar för kunskapen och utarmar reflektionsförmågan. Bildningsskolan är öppen och ett universitet med bildningsambitioner är en plats och ett sammanhang där individen själv ansvarar för sina kunskaper, i samverkan med lärarna som har gott om tid för fortbildning i tjänsten.

Tänker på ett citat från Sven-Erik Liedman, som i alla fall för mig visar varför bildning är så viktigt: "Vi är alltid på väg mot det hem vi aldrig har varit". Jag associerar till etik, som aldrig går att lära sig exakt vad det är, för det är liksom bildning inte en fastställd lista utan handlar mer om kompetensen att ta kloka och hållbara beslut. Om bildning är en resa mot ett hem vi aldrig varit i är det viktigt att känna igen hemmet när man finner det, tänker jag. I dagens skola lär man sig vad man ska svara, inte hur man avgör vad som är en lämplig fråga och ett bra svar. Därför har vi en lång väg kvar och massor av hårt arbete innan vi ens kan börja hoppas på en bildningsskola. Fakta kan mötas med alternativa fakta och den som har tillräckligt med makt och pengar kan välja att ignorera fakta. I ett kunskapssamhälle med bildningsambitioner är man dödsdömd om man väljer den vägen.

lördag 16 februari 2019

Det generella och det unika

Stannar kvar i tankarna om pedanter. Tycker det är ett bra begrepp. Ingen behöver känna sig utpekad eller skyldig, men alla manas till eftertanke. Vad gör jag som bidrar till att pedanteriet får makt och inflytande över samhällsutvecklingen, arbetslivet och vardagen? Jonna Bornemarks analys av samtiden visar tydligt att vi slagit in på en väg som ytterst leder till banal ondska. Alla förstår att ett samhälle av okritiska regelföljare är potentiellt livsfarligt för alla; därför är det viktigt att diskussionerna om frågan förs på en allmän nivå och att ingen känner sig anklagad.

Ingen är helt igenom, antingen pedant eller kritiskt sinnad intellektuell. På samma sätt finns det heller inte en homogen svensk identitet och invandrare är absolut inte en kategori med entydiga kännetecken. Vi rör oss i samhällsdebatten med generaliseringar. Det är stereotypa och förenklade bilder av oss själva och de andra som diskuteras, vilket riskerar leda till fördumning och till att potentiellt riskabla beslut rörande framtiden tas.

På samma sätt som alla invandrare är unika individer med personliga förutsättningar och drömmar samt definitioner om ett gott liv är alla patienter som söker sig till sjukhusen i vårt land tänkande, kännande och upplevande personer av kött och blod. Det är kravet på kontroll, effektivisering och dagens fokus på ekonomi som tvingar fram stereotypiseringen och den inhumana människosynen som leder till utvecklingen av banal ondska.

Enskilda ledare, administratörer och väljare som lockas av SDs förenklade problembeskrivningar är lika unika och komplext sammansatta som alla andra. Hur mycket man än önskar sig att så vore fallet går det inte att dela in mänskligheten i onda och goda, och försöker man mot bättre vetande ändå driva igenom en politik som bygger på en sådan föreställning tvingas man ta till alternativa fakta för att få bilden att gå ihop. Och det är precis vad som håller på att ske idag. Bornemark lanserade förra åren nyordet Förpappring som på ett träffande sätt beskriver samtidens uppdelning i en levande verklighet där du och jag kämpar med att få livspusslet att gå ihop, och en alternativ, parallell verklighet bestående av siffror, manualer och kalkyler. Förpappringen är kartan och det tragiska är att vi tvingas och tvingar oss själva att följa och anpassa verkligheten efter kartan istället för tvärtom.

Den banala ondskan består i och underblåses av att förmågan till kritisk analys och förståelsen för dels det unika, dels allt det som vi saknar kunskap om betraktas som onödig och i vissa fall samhällsomstörtande (eftersom budskapet går på tvärs mot pedanternas världsbild, eftersom verkligheten inte stämmer överens med kartan som bestämts ska gälla). Kritisk är inte samma sak som kritiserande, men det anses av företrädarna för den banala ondskan vara meningslös semantik. Allt som inte ger stöd åt världsbilden avfärdas som fake news, eftersom det är enda sättet att hålla fast vid en verklighetsfrämmande och kunskapsförnekande uppfattning. Och när dumheten blivit norm anses det inte längre vara något problem att bygga luftslott av alternativa fakta.

Problemet är att det går så länge det går. En tid kan man leta efter evidens som ger stöd åt den egna uppfattningen och när det inte går längre kan man förneka och förbjuda människor att anmäla avvikande åsikter. Titta bara på hur Greta Thunberg behandlas i sociala medier. Hon gör som det lilla barnet i H C Andersens saga Kejsarens nya kläder, säger som det är: Kejsaren är naken. Jonna Bornemark säger samma sak när hon klar av pedanterna och visar på konsekvenserna av deras tänkande och agerande. Hon utgår från verkligheten och människors levda liv och letar sedan efter kartor att orientera sig efter för att inte hamna fel. Pedanterna, klimatförnekarna och företrädarna för främlingsfientliga rörelser gör tvärtom.

Greta Thunberg och Jonna Bornemark visar vägen och erbjuder inga enkla lösningar. Båda ber oss öppna ögonen eller lyfta blicken och hjälper oss se vart vi är på väg. De är inga ledare med anspråk på makt, de drivs av medkänsla och omsorg om livet på jorden och människorna som lever i och utgör samhällets ryggrad. Därför finns ingen anledning för någon att känna sig anklagad eller hotad. Vi är alla mer eller mindre av både och, inte antingen pedanter eller företrädare för en godhetsknarkande PK-maffia. Var och en av oss har ett ansvar att se oss själva utifrån. Det är enda sättet att rannsaka sig själv. Vem vill du vara? Vilket samhälle bidrar du i din vardag? Vilka beslut och livsregler tar du till dig och lever efter?

Låt oss alla stanna upp och tänka efter. Sverige, vart är vi på väg? Vad är klokast och mest hållbart, att bygga samhället på kunskap eller på känsla?

fredag 15 februari 2019

Pedanternas herravälde måste brytas!

Igår var jag och lyssnade på Jonna Bornemark, på stadsbiblioteket i Göteborg där hon talade om sin bok Det omätbaras renässans, som har undertiteln: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Fullsatt, till bristningsgränsen. Tänker att det vittnar om vantrivseln i det (post)moderna, för att travestera en annan stor och viktig tänkare, salig i åminnelse: Zygmunt Bauman. Något är väldigt fel i vårt samhälle idag. Bornemark ger oss inga svar, hon ger oss verktyg att tänka med för att förstå. Det är vi själva som försatt oss i den situation vi nu sitter i genom att ge pedanterna tolkningsföreträde och makt över vårt arbetsliv och vår vardag.

Tyvärr, eller vad man nu ska säga, talar hon för de redan frälsta. Som det så ofta är och blir när allt inte är som det ska lyssnar inte de som borde, bara de som berörs och som får känna av problemen och missförhållandena in på bara kroppen. Lärare, poliser och vårdpersonal; den offentliga sektorns fotfolk. Idag står inte kampen i samhället mellan arbetare och kapitalister, utan mellan alla de som utgör välfärdssamhällets ryggrad och som bränner ut sig eller på andra sätt kroknar under pedanternas orimliga krav. Bornemarks monumentala framgång, hon verkar dra fulla hur var hon än framträder, visar på allvaret i situationen. Vi är många som famlar i blindo efter förklaringar av det oförklarliga. Hur hamnade vi här? Hur kunde pedanterna ta över?

Inledningsvis berättar arrangören att det är kö på alla hennes böcker. Intresset för filosofi har ökat, och suget efter förklaringar som fungerar och förståelse som skänker tröst är stor. Pedanterna har kunnat ta över eftersom vi idag är fixerade vid evidens och fakta; eftersom vi har slutat lyssna på varandra och våra berättelser om våra egna unika upplevelser av att leva och verka i samtiden. Det unika avfärdas till förmån för det generella och statistiskt säkerställda, trots att vi vet att livet är din och min och alla andras upplevelse av våra personliga resor in i framtiden.

Det nya i Bornemarks filosofi är att hon riktar intresset mot och pekar på betydelsen av förståelse för icke-vetande, det vill säga allt det som avfärdas av pedanterna som är besatta av och fixerade vid det som går att bevisa. På högskolan förväntas vi därför producera mätbara resultat. Och som forskare måste man för att få medel för forskningen först i detalj beskriva exakt hur det vi redan vet ser ut, det vill säga beskriva kunskapspusslet. Sedan måste vi identifiera vilka pusselbitar som saknas och i detalj redogöra för vilka resultat vi förväntar oss att finna. Pedanterna har bestämt att det är så det är och vill man forska måste man följa reglerna. Kartan förväxlas därmed med verkligheten och allt som hör den till. Bornemark talar om betydelsen av att acceptera och i den kunskapssökande processen integrera icke-vetande. För att förstå verkligheten, samhället och det liv vi alla faktiskt lever måste även det vi INTE vet något om och det som inte går att veta något om beaktas. Kunskapen handlar om ALLT, och eftersom det alltid är mer vi inte vet handlar den framförallt om att förstå det vi inte vet något om, och om det som inte går att veta något om.

Bornemark skriver om och tänker med tre filosofer Cusanus, Bruno och Descartes, som alla sina unika sätt förhåller sig till icke-vetande och utvecklade metoder för att balansera ratio (förmågan att söka säkra svar) och intellectus (förmågan att förstå icke-vetande). Som av en händelse fångade jag under resan på väg till jobbet upp ett citat från Paul Tillich, som säger följande: "Motsatsen till att tro är inte att tvivla — det är att veta säkert." Bornemark talar om religionen, om dess många inslag av mystik och om bönen. Hon påpekar att det finns tvärsäkerhet i kyrkan och bland religiösa, men det viktiga är tron som en egen intellektuell kompetens. Tro handlar inte om att veta (alla former av fundamentalism är förkastliga) utan om att utveckla tekniker för att förstå det ovetbara, eller om att öppna upp sinnet för icke-vetande. Det är en värdefull egenskap som idag misstänkliggörs fån en rad olika håll. Den behövs för att kunna bekämpa pedanternas världsherravälde och bygga ett mänskligare samhälle. Religionen hanterar det okända och det ovetbara, liksom konsten, som bygger på skapande, på intellectus och förmåga att hantera frågor utan givna svar.

Livet öppnar alltid upp sig och relaterar till det okända, det som inte går att nå. Det unika upprepas i vardagen och är vad som kännetecknar människors levda erfarenhet. Idag strävar vi efter kontroll och sättet vi gör det på är genom att skapa generaliseringar, det vill säga typsituationer som i praktiken har väldigt lite med vardagen att göra. Typsituationer går att kvantifiera, räkna på och ta kontroll över. Problemet är bara att människor lever i sina egna vardagsverkligheter och har att hantera nya och unika problem varje dag. Inget möte är det andra likt även om variationen mellan alla möten inte är särskilt stor. Vi människor är väldigt lika varandra, men vi är också unika. Dagarna som går följer efter hand ett allt tydligare mönster, ändå är den ena dagen aldrig helt lik den andra dagen. Och det är skillnaden som är det viktiga, även om den är liten. Det vill inte pedanterna acceptera eftersom de söker kontroll.

En konsekvens av jakten på kontroll och målstyrning är att samhället allt mer kommit att delas upp i å ena sidan en förpapprad, teoretisk och generaliserad verklighet som uppför sig i enlighet med modellerna som skapats med hjälp av beräkningar av big data. Och å andra vardagen för människor av kött och blod som INTE består av typsituationer utan av unika händelser som visserligen liknar modellerna men som alltid skiljer sig mer eller mindre från dem. Skillnaden kanske upplevs som liten, men den är avgörande och det är förenat med stora risker att bortse från den. Modellerna och pedanterna, ledarna och ansvariga för ekonomin drabbas inte, men det gör alla vi som känner ända in i märgen att det Bornemark skriver och talar om är sant och viktigt.

Digitaliseringen av samhället drivs av pedanterna och den kräver standardisering av allt, vilket vanliga människor i vård, omsorg och skola idag får betala priset för. Problemet är att tillvaron upplevs subjektivt och förstås med hela kroppen, alltså både med känsla och intellekt. Verkligheten är inte rationell, det är en mänsklig föreställning och en fåfäng dröm om hur det borde vara. Utan balans mellan ratio och intellectus kan inget humant och hållbart samhälle byggas och förvaltas. Pedanterna liknar på många sätt de där grå herrarna, i boken Mommo och kampen om tiden, som planterar tanken om att man kan spara tid bland människorna och som så när föröder samhället. Steget mellan dagens syn på effektivisering och målstyrning och klimatförnekelse är inte långt, det är samma andas barn. Kritiken mot genusvetenskap och det bildningsförakt som växer fram där och när ratio överordnas intellectus är andra tecken på samma sak. Det är fundamentalistiska tankefigurer som bygger på förnekelse av icke-vetande.

Håller vi fast vid denna föreställning och syn på kunskap, på verkligheten och det unikt mänskliga, kommer datorerna förr eller senare ta över. Bornemark varnar för framväxten av ett pedantiskt ratio och pekar på betydelsen av att ratio balanseras mot en utvecklad förmåga att hantera intellectus. Utan öppenhet mot och förståelse för det omätbara och unikt mänskliga kan ingen verklig, användbar och hållbarhetsfrämjande kunskap växa fram och leda samhället rätt. Lyhördheten för det unika, det föränderliga, det känslomässiga ses idag som ett problem. Och det är detta som är problemet, inte den mänskliga faktorn.

Nya Karolinska framstår allt mer som en tragisk symbol för pedanternas nya sköna värld. Sjukhuset bygger på följande tanke: In till sjukhuset kommer en diagnos, som svarar mot en manual som tagits fram med stöd i evidens. Standardiserade metoder och ett löpande-band-tänkande driver verksamheten och problemen uppstår när den förpapprade verkligheten krockar med unika, tänkande och kännande, levande människor. Varken patienter eller vårdpersonal känner sig hemma i den hypermoderna miljön skapad som ett idealsamhälle av pedanter som avfärdar intellectus och icke-vetande. Och vi låter det ske, mot bättre vetande, för alla inser enkelt att ratio inte kan lösa unika, komplexa problem. Ratio kan bara hantera standardiserade, generella typsituationer som kan utvärderas och effektiviseras, vilket gör verksamheten människofientlig.

Nya Karolinska vilar på lösan grund eftersom det är en papperskonstruktion, en teoretisk idealbild. I farans riktning öppnar sig en hel arbetsmarknad upp som bidrar till att tillvaron klyvs i två delar. För att hålla illusionen om kontroll vid liv anställs fler och fler administratörer som ansvarar för fler och mer utvecklade kontrollsystem, som i sin tur kräver mer dokumentation. Förr hanterade administratörerna dokumentationen, vilket gjorde att lärare, läkare och poliser kunde ägan sig åt det de utbildats för. Idag skapar administrationen ett ökat behov av mer dokumentation, som läkarna, lärarna och poliserna får ägna allt mer av sin dyrbara arbetstid åt. Målet för pedanterna är absolut kontroll. Den levda verklighetens myllrande komplexitet betraktas som ett problem, inte som en förutsättning. Kvalitet i mellanmänskliga yrken handlar om relationsbyggande och om att hantera vardagens komplexitet. Inte om dokumentation och ordning på papper och inte om manualdisciplin.

Fjärrstyrning av samhället är målet för pedanterna. Kurser på högskolan och vården och polisens insatser ska styras med manualer, inte med erfarenhet och relationsbyggande. Lärare, läkare och poliser ska lyda order, inte ta egna beslut eller visa mellanmänsklig omtanke. Manualen styr och blir det fel är det manualens fel, inte någon enskilds. På det sättet klarar sig pedanterna alltid undan all kritik och anställda i den offentliga sektorn kan på motsvarande sätt aldrig riktigt känna sig trygga någonstans. Antingen offrar man sin mänsklighet och ger sig in i den riggade konkurrensen med datorer och robotar, eller också gör man motstånd och riskerar avsked.

Allt detta banar väg för samma banala ondska som ledde nazityskland mot och över avgrunden. Det är en oundviklig effekt av försummelsen av intellectus och förnekelsen av icke-vetande. Människor måste få ta ansvar och ska inte blint följa regler. Vad händer med demokratin? Hur går det med medmänskligheten och den långsiktiga hållbarheten? Vad händer med dig och med mig och allt mänskligt?

Intellectus handlar om förmågan att hantera nya, unika situationer som bara kan bedömas och dra lärdom av. Vad är viktigt? Vad ska och vad är lämpligt att mäta? Varför? Vilken syn på människan bygger vi dagens samhälle på? En humanistisk och förlåtande grundsyn eller pedanternas iskalla rationalitet? Utan att värna intellectus är mänskligheten och samhället utelämnat åt ett känslolöst ratio som inte tar några som helst mänskliga hänsyn. Omdömet återbildas när det inte används. Omdöme är en unik och värdefull, mänsklig egenskap som idag håller på och bortrationaliseras.

New Public Management som är en pedantisk tankefigur är fundamentalistisk till sin natur, säger Bornemark. När jag står där i trängseln på stadsbiblioteket klarnar bilden och jag får verktyg att tänka och förstå med. Världen och verkligheten kan och ska inte kontrolleras, för i enlighet med vems regler ska den kontrolleras? Vem ska tilldelas makten över allt och alla? Pedanterna bryr sig bara om en enda sak: ekonomi och allt som inte är ekonomiskt lönsamt måste med deras logik rationaliseras bort, vilket i praktiken gör att människor och det mänskliga kommer att förvandlas från samhällets förutsättning till dess problem. Det är är så den ansiktslösa banala ondskan agerar och det är priset vi får betala för tillväxten som tillfaller allt färre som blir allt mäktigare.

Humaniora är ingen motrörelse, men den behövs för att bryta pedanternas herravälde och samhället och verkligheten. Humaniora handlar om att utveckla kompetens att hantera det okända och förstå det okontrollerbara. Humaniora och bildning behövs för att värna demokratin, inte i betydelsen simpelt majoritetsvälde utan som en komplex och bräcklig uppsättning värdefulla tanketraditioner skapade för att hantera levt liv och människors unika vardag. Intellecus och demokrati kräver respekt för svårigheterna och omsorg om bräckligheten liksom förståelse för livets och tillvarons oöverblickbarhet.

Livet rinner ur oss om och när vi aldrig överraskas och där det inte finns utrymme för känslor. Samhällets själva livsnerv, det som gör tillvaron levande är icke-vetande och allt som är obegripligt och därför fascinerar. Förmågan att förundras är unikt mänsklig och den behöver återupprättas för att samhället inte, likt Nya karolinska ska implodera under den förkrossande tyngden av pedanternas människofientliga, verklighetsförnekande administrativa kontrollsystem.

torsdag 14 februari 2019

Tålamod är nyckeln till all varaktig framgång

För många år sedan nu körde Carlsberg en reklamfilm som var ett filmklipp från filmen En iskall i Alexandria (från 1958), som handlar om några soldater som måste korsa öknen för att nå sina kollegor. Hela filmen igenom talar de om och längtar efter sen iskalla öl som de ska dricka när de kommer fram. Reklamfilmen var i form av scenen där de sitter vid bardisken och får sig ölen serverad, och slogan (som också hämtades från filmen) var: Worth waiting for!

Vad anses vara värt att VÄNTA på idag när allt ska gå snabbare och snabbare och allt mer köps på kredit? Inte ens kunskap anses vara värt att vänta på. Tiden som studenterna tillbringar på högskolan anses vara för lång och politikerna vill korta den; givetvis utan kvalitetsförlust (obs ironi). Utbildning går inte att skynda på, lärande tar den tid det tar. Om det sprider sig en känsla av otålighet i skolan och på universitetet uppstår det stress, vilket hämmar inlärningen och kunskapskvaliteten.

Många unga drömmer idag om att bli influensers, och en YouTube-kanal är onekligen en snabb väg till kändisskap och rikedom. För de ytterst få som lyckas, vill säga. De kommersiella TV-kanalerna översvämmas av casinoreklam. Det är tecken i tiden och det säger något. Vad som beror på vad går dock inte att uttala sig om med säkerhet. En sak vet vi dock, att all verklig och varaktig lycka och framgång kräver TÅLAMOD. Unga som drömmer om att bli fotbollsproffs är väl medvetna om den berömda 10000-timmarsregeln. Läser också på nätet om det berömda Marsmallowtestet, som är en annan indikation på att det finns ett samband mellan förmågan att kunna vänta (eller i alla fall att kunna finna strategier för att uthärda väntan) och lycka och framgång i livet.

Senare studier visar på ett möjligt samband mellan möjligheten att kunna vänta och att prestera väl på intelligenstester.[1] Forskning tyder även på att dessa personer med tålamod har mer aktivitet i prefrontala cortex. [1] Det verkar dock inte vara fallet att vissa är födda med egenskapen tålamod, utan snarare lyckas fokusera sin uppmärksamhet på annat än den frestelse som ligger direkt framför dem. Den prefrontala cortexen, vårt arbetsminne, kan vara extra viktigt i detta fall då det hjälper oss att fokusera på vår uppgift även vid distraktion.[1]

På senare tid har jag läst en hel del om hjärnan och vikten av att sova minst åtta timmar per natt för att kunna prestera på toppen av sin kognitiva förmåga. Jag har även både läst om och själv börjat praktisera meditation för att hantera den ökande graden av stress som jag känner i arbetslivet. Det verkar finnas massor av belägg för att mental träning ger resultat, även om det tar tid. Jag mediterar en halvtimme per dag och har bestämt mig för att fortsätta göra det under hela 2019. Även om jag redan känner stor skillnad tänker jag att det krävs minst ett års övning innan det går att säga något säkert om effekten. Trots att jag alltid känt mig rastlös inser jag, när jag tänker tillbaka på vem jag var och hur jag tänkte, att det som verkligen betytt något för mig är det jag tvingats vänta på. Och eftersom det finns massivt forskningsstöd för att tålamod är positivt och viktigt på en hel lång rad olika sätt, vill jag lyfta detta och påminna om att vi vet att det inte finns några genvägar till hälsa, lycka, framgång och intellektuell utveckling. Tar vi inte till oss dessa kunskaper kan det sluta med en förskräckelse. Klimatet som är en förutsättning för livet på jorden, till exempel, utsätts för enorm press av mänsklighetens samlade brist på tålamod.

Vi är alla beroende av att utbildningssystemet fungerar och verkligen leder till kunskap. Vad händer med kvaliteten i lärandet om skolan slår in på samma väg som näringslivet och stressar och pressar den uppväxande generationen att visa resultat, snarare än faktiskt och på riktigt lära för livet? Vad händer om otålighet blir en dygd, istället för tålamod, uthållighet och tillit? Om inget är värt att VÄNTA på, vad handlar då livet och samhället om?

Jag följer med fasa det oerhört viktiga arbete som utförs av tankesmedjan Balans, som just nu granskar hur de folkvalda politikerna tänker och agerar på skolområdet. Det är verkligen skrämmande läsning. Politikerna talar om SATSNINGAR på skolan för att locka väljare, men i själva verket handlar det om nedskärningar. För att rättfärdiga besluten och för att få det att framstå som att man har koll hävdar många att man effektiviserar skolverksamheten, vilket alltså är omöjligt. Vi får den skola vi betalar för och den kunskapskvalitet vi skapar förutsättningar för, det vill säga den skola och kunskap vi förtjänar.

Tid anses vara pengar, det är den bärande tanken i samhället och kulturen idag. Det är också elefanten i rummet, som vi alla förr eller senare kommer att tvingas hantera. Ju förr desto bättre, för ingen kan säga att vi inte visste eller förstod vartåt det håller på att barka. Snabbare är inte bättre och det går inte att köpa sig lycka, hälsa eller varaktig framgång. Tålamod behöver göras till en dygd igen. Den här typen av förändringar genomförs inte i en handvändning, det kommer att ta tid. Låt oss hoppas att det inte är försent att försöka vända skutan. Och låt oss påminna oss om och söka tröst i vetskapen om att forskningen ger stöd för tanken om att allt viktigt och verkligt värdefullt är värt att vänta på.

onsdag 13 februari 2019

Flöden kan aldrig kontrolleras, bara regleras

Kultur vill jag se som ett flöde. Det finns bara där och när det rör sig. Flöden kan inte kontrolleras, bara regleras och kanaliseras. Därför har jag så svårt för allt tal om målstyrning, resultatmätning och kvalitetssäkring. Som forskare och lektor vill jag naturligtvis använda kunskaperna jag tillägnat mig under åren av studier. När jag tvingas acceptera regler som går på tvärs mot allt jag vet, bara för att någon med makt bestämt att nu är det så här vi ska göra, är det som jag slits isär inifrån. Jag känner mig lurad. Varför ska samhället satsa på utbildning när kunskapen och kompetensen som landets högst utbildade har inte används, när man inte litar på och låter docenter eller ens professorer ta eget ansvar för arbetsuppgifterna som de anses kompetenta att utföra? Det går över mitt förstånd.

Processledare är idag en titel, ett yrke. Det säger en hel del om synen på kultur i samhället. Kulturella processer kan inte ledas, i alla fall inte mot på förhand definierade mål. Kultur är ett flöde som bara kan regleras, och det kräver många människors samverkan. Ledare kan peka, gapa, bestraffa, hänvisa till dokument och grafer, men det är bara ett spel. Utan medarbetarnas lojalitet och medverkan blir ingenting gjort. Resultatet som gruppen uppnår är allas förtjänst, inte ledarens. Kulturell utveckling kan man bara följa med och försöka påverka på marginalen. Det spelar ingen roll hur mycket man vill och önskar sig att det vore på något annat sätt, det är så det är.

New Public Management bygger på ett fundamentalt och vida spritt tankefel, på en linjär modell för utveckling. Kultur och samhällsutveckling är liksom evolutionen öppna flöden. Jag förespråkar inte anarki och menar inte att allt ordnar sig till det bästa av sig själv. Det behövs absolut regler och även ledare; det är synen på styrning och det fiktiva behovet av kontroll samt försöken att mål- och kvalitetssäkra utbildning jag vänder mig mot. Är det kunskap och hållbar utveckling vi önskar oss är det an annan typ av ledare än dagens chefer och manager vi behöver. Och en helt annan syn på vem som kan och bör ta åt sig äran för framgångar och lyckade projekt. Idag är det ledaren äras och belönas, och medarbetarna ses som utbytbara kuggar i ett mekaniskt system.

Gilles Deleuze skiljer mellan mekaniska och maskiniska processer, och det bör även vi göra. Kultur och kunskapsutveckling är maskiniska processer, det vill säga öppna och icke-linjära process. Processer som delvis alltid lever sitt eget liv, och som därför aldrig går att reducera till och förstås genom dess ingående delar tagna för sig. Kulturen är levande och förändras dynamiskt i mellanrummen; den inte är någons, den är allas. Och denna förståelse är viktig och måste lyftas fram och göras synlig, för den går på tvärs mot det "sunda förnuftet", med hur det upplevs vara. Människans hjärna söker samband och ser orsak och verkan, vill veta säkert och söker efter svar och har därför svårt att hantera det som är komplext, eller paradoxalt och motsägelsefullt. Det är förklarligt att vi tänker och agerar som vi gör, kanske till och med rationellt; men klokt är det inte, eftersom det går på tvärs mot verkligheten. Tron kan absolut försätta berg, men kulturen bryr sig föga om människors hjärnor och hur vi tänker om den, den följer sin egen logik. Även en kulturförnekande kultur är en kultur. Som alltså är levande, eller maskinisk.

Det spelar roll ifall vi betraktar liv och samhälle, kunskap och utbildning som maskinska processer, eller mekaniska processer. Och, som sagt, den maskinska uppfattningen är idag den dominerande. Se på debatten om skolan till exempel, där ledande politiker har bestämt sig för hur det är, och hur man ska påverka processen i önskad riktning. Ett fatalt och fundamentalt tankefel. Skolan är ingen mekanisk process som går att styra, det är en dynamisk och levande process som leder till kollektiv erfarenhet. Inte bara skolan, utan samhället som helhet har tappat bort sig och gått vilse i sökande efter kunskap. Vi letar eller är anmodade att leta efter kunskaper som inte finns, för att ekonomin kräver detta. Ekonomins krav som idag upphöjts till norm är verklighetsfrämmande, och eftersom dessa krav inte får ifrågasättas kommer skolan aldrig att leva upp till förväntningarna. Så länge som ekonomin är överordnad och synen på vad det är för typ av processer man har att göra med ser ut som den gör, kommer skolan och hela utbildningsväsendet att vara ställt under förmynderi, vilket gör att människorna som vill och är bäst lämpade att arbeta med utbildning och forskning inte kommer att kunna använda sina kunskaper och kompetenser. Bara om och när kunskap, av alla i det aktuella sammanhanget, anses vara det högsta goda, kommer lärande och utbildning att locka till sig de mest kunniga och bäst lämpade.

Meningen med skolan och den högre utbildningen samt forskningen skulle kunna vara att lära och forska, att utveckla kunskap. Så ser det inte ut idag. Visst talas det om kunskap, men det är en kunskap som saknar egenvärde. Kunskapen har bara ett värde om den leder till ekonomisk tillväxt, och så länge det är den rådande samhällssynen är det ekonomi som är det högsta goda och New Public Management som är den enda vägen fram. Och eftersom det går att bli rik utan att ha gedigen utbildning och eftersom kunskap inte har något egenvärde, det har bara pengar, så kommer samhällets utveckling att dikteras av ekonomin och skolan kommer att styras enligt principer hämtade från näringslivet.

Alla talar om skolan och har en åsikt om skolan, men så länge man inte litar på och lyssnar till lärarna kommer skolan aldrig att bli en plats som lockar till sig landets skarpaste och mest hängivna forskare och kunskapsutvecklare. Skall läraryrket göras prestigefyllt med hjälp av ekonomi krävs VD-löner. Det är så den ekonomiska logiken ser ut, och det är dess inflytande över samhället som färgar av sig och påverkar allt annat. Ekonomisk vinst skapas genom effektivitet, produktivitet, kontroll och målstyrning. Kunskap, vetande och vishet är emellertid något helt annat än ekonomi. Vetande kan absolut leda till ekonomisk tillväxt, men ekonomi och kunskap är två helt olika typer av logiker som kräver olika ledningsstrategier för att bli framgångsrika verksamheter. Det förstår alla som sysslar med och är intresserade av lärande och kunskap, och därför växer frustrationen i landets skolor, när politiker och andra makthavare försöker tvinga in skolan i en mall som den inte passar in i. Frustrationen växer än mer när man talar om kunskap, men sedan inte lyssnar på dem som har insikt och som vet.

Först när kunskap är det värde och den måttstock som allt annat mäts med eller mot kommer skolans resultat att förbättras och den högre utbildningen att leva upp till förväntningarna. Först när kunskap blir ett värde i sig, lika mycket eller mer värt än pengar. Först när skolan är en plats som alla vill vara i (inte bara tala om), så länge som möjligt, både som elev och som lärare, forskare och medborgare. Först när ansvariga lyssnar på forskare och ger lärare mandat att bestämma. Först när skolan hamnar i centrum för samhället. Först där och då kan man hoppas på ett samhälle där kunskapen växer, idéer flödar och innovationer genereras. Idag är skolan en produktionsenhet som så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt skall leverera det som beställts av ekonomin och näringslivet. Det vill säga en strikt kontrollerad, mekanisk process som leds mot mål. Synen på och meningen med skolan idag är att man ska vara där så kort tid som möjligt, för att sedan kunna tjäna så mycket pengar som möjligt.

Meningen med skolan kan och ska bara vara ett: Kunskap, i obestämd form plural. Först när skolan betyder något i kraft av sig själv, utan att relateras till annat kommer kunskapen att bli värt något. Det är ingen utopi, men det låter så idag. Och anledningen till det är att vi av någon outgrundlig anledning fått för oss att kultur går att kontrollera, inte ett flöde som bara går att reglera. En annan syn på kultur och kunskap är både önskvärd och möjlig, så låt oss tänka om tillsammans.

tisdag 12 februari 2019

Döm ingen för kulturen de kommer från

Den mänskliga hjärnan är på många sätt fantastisk, samtidigt som den i vissa avseenden är oerhört primitiv. Den är helt enkelt och på gott och ont både och, samtidigt. Och detta måste vi människor lära oss dels förstå, dels hantera. Fast i dagens allt mer uppdrivna tempo på alla plan, både i arbetslivet och i vardagen, är det svårt; det finns ingen tid att stanna upp, tänka efter och faktiskt använda de intellektuella förmågor som alla människor har. Reptilhjärnan kickar in och tar över och då blir det känslorna som räknas, inte kunskapen och den kritiskt analytiska förmågan. Saknas förutsättningarna att agera klokt kommer ingen vishet att kunna förverkligas, och inget hållbart samhälle kommer kunna utvecklas.

I mötet med människor som kommer till vårt land utifrån blir det särskilt tydligt vilken del av hjärnan som tilldelas tolkningsföreträde. I debatten om invandring krigar inte sällan två sidor om vem som har tolkningsföreträde över hur man ska se på olika grupper av människor. Antingen är gruppen ond eller god. Det är så det blir när man tvingar fram tydliga svar på komplexa frågor. Vi ser grupper och tänker på människor med utgångspunkt i deras grupptillhörighet, trots att vi vet att det bara finns individer med sina respektive historier och drömmar. Gruppen är en generalisering, en förenkling och orsaken till att vi tänker så är kognitiv; det är en effekt av hur vår hjärna fungerar.

Invandrare är ingen GRUPP, till exempel. Ändå talar vi om invandring som om det fanns ett homogent vi som drabbas av en hotfull men lika homogen grupp av okända människor. De är mer kriminella, sägs det med hänvisning till undersökningar som ger stöd för en sådan tolkning (men som även kan tolkas på andra sätt, med hänsyn i andra parametrar och faktorer än de som invandringens motståndare väljer). De våldtar kvinnor i grupp, eller kräver att Islam ska bli stadsreligion i Sverige. Och när man påpekar att gruppen män är kraftigt överrepresenterad i brottsstatistiken påpekas det att inte alla män är, vad det nu är. När det handlar om vi är man noga med att ta hänsyn till undantagen, vilka i bland i retoriken upphöjs till det normala för den egna gruppen. Trots att alla vet att det alltid, i alla lägen, på gruppnivå är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt av det enkla och självklara skälet att vi alla är människor. I ett KUNSKAPSSAMHÄLLE borde man diskvalificera sig själv om man håller sig med dubbla standards och dömer andra med hänvisning till deras grupptillhörighet och sig själv och sina vänner som individer.

För att en långsiktigt hållbar politik ska kunna utvecklas måste grupp och individ hållas isär i samhällsdebatten och den politiska retoriken. Vill man tala om grupper är det data på gruppnivå man ska jämföra, och vill man tala om individer måste det gälla alla. Dessutom både kan och bör man kritisera och debattera uttryckta ord, dolda tankar och utförda handlingar som inte stämmer överens med det man tror på, men det måste gälla lika för alla. Och grupper människor har inga åsikter och varken uttalar sig eller agerar; det gör alltid och endast INDIVIDER. Gruppen är en konstruktion, den finns bara i vår föreställningsvärld.

Döm ingen för deras kulturella tillhörighet, i alla fall inte innan du vet om hen faktiskt delar gruppens åsikter, som dessutom sällan stämmer överens med fördomarna om den. Ingen varken kan eller vill försvara sig som individ mot bilder och föreställningar om grupper. Först när vi, det vill säga alla vi som lever här i Sverige, förstår det och den tanken präglar samhällsdebatten, kan politikerna resa anspråk på eller i alla fall diskutera frågan om vem som är den vuxne i rummet; om det nu kan anses vara ett lämpligt ämne att debattera i en demokrati där man utgår från kunskap och reser anspråk på att vara kloka och mogna samt demokratiskt sinnade.

måndag 11 februari 2019

Vad kan vi lära om organisering av myrorna?

New Public Management och talet om effektivitet och kvalitetssäkring, relaterar till en stor och övergripande plan som var och en förväntas bidra till att sätta i verket genom att följa allt mer komplicerade regler, underkasta sig en allt mer genomgripande kontroll vars syfte är att styra verksamheten mot tydligt definierade mål. Sättet att organisera har visat sig vara framgångsrikt när man bygger bilar eller världens högsta hus, men när samma tanke implementeras i en så pass komplex verksamhet som utbildning som saknar ett tydligt och kontrollerbart mål som kan brytas ner i delmål vilka kan lösas separat för att sedan sättas samman till en lösning på det övergripande problemet, är kontrollen och styrningen den samma liksom arbetet med kvalitetssäkringssystemen. Fast resultatet är ett annat. Världens bästa bil eller det högsta huset, eller för att ta ett ännu mer komplicerat uppdrag, att komma först till Månen, är mål för stora och svåra verksamheter som alla förstår när de uppfyllts. Talar man om världens bästa skola kommer saken i ett HELT annat läge eftersom alla har sin egen uppfattning om vad en skola är och vad den ska innehålla, liksom vad som kännetecknar kvalitet. Lärande och kunskap, som är vad man sysslar med i skolan, är inte entydiga begrepp. Skola och utbildning är KOMPLEXA verksamheter och det som är komplexa problem kan inte delas upp i delproblem. Eftersom komplexiteten är den samma i varje delproblem kommer man inte ett enda steg närmare lösningen, och det är inte ens självklart att det finns en enda lösning.

New Public Management är en vision, en dröm och en framgångsrik berättelse. Det fungerar i teorin, men när planen (som hämtats från en kontext och okritiskt överförs till en helt annan) ska sättas i verket i praktiken visar det sig snart att det krävs det en administrativ apparat som tenderar att växa närmast exponentiellt över tid eftersom komplexiteten i uppdraget gör att det saknas överblick. Och eftersom uppdraget är komplext kommer man aldrig att kunna nå överblick och kontroll över proceseen, oavsett hur många administratörer man anställer, hur tydliga regler och detaljerade manualer man skapar och hur rigida kontroller man man inför. Komplexa problem kräver en helt annat syn på organisering, samverkan och uppföljning, samt helt andra roller, regler och kontroll.

Det finns andra, mycket mer effektiva och långt mindre energikrävande sätt att tänka kring organisering av den typen av stora komplexa projekt som ett lands utbildningssystem är. Samhällets behov av kunskap är dessutom annorlunda än behovet av bilar och andra produkter. Här verkar det som att vi människor har massor att lära av myrorna. Det är åtminstone vad jag tänker när jag läser den intressanta artikeln i DN, som avslutas med följande ord.
Det har allmänt antagits att myror som sysslar med megaprojekt av det här slaget, där tusentals individer arbetar tillsammans, kommunicerar med varandra för att koordinera arbetet. Enligt teorin lämnar varje myra efter sig ett spår av doftämnen, feromoner, med instruktioner till andra myror i kolonin. Men att döma av den nya studien, som publiceras i Proceedings of the Royal Society, stämmer inte detta.
Forskning handlar inte om att bevisa saker och ting, utan om att försöka falsifiera, det vill säga kritiskt granska resultaten eller hypoteserna, vilket man alltså lyckats med här. Bladskärarmyrornas gigantiska kolonier, med komplexa vägsystem som kräver ingående underhåll och samordning av ett stort antal individer, saknar uppenbarligen kommunikationssystem och således även en övergripande plan för verksamheten.
Forskarna, som har letts av beteendeekologen Thomas Bochynek vid Northwestern University i USA, observerade kolonier både i naturen – i Costa Rica i Centralamerika – och i laboratorium. Vad de fann var överraskande. Om den gängse teorin stämmer borde arbetstakten först minska då myrorna kommunicerar med varandra när de stött på ett hinder som måste avlägsnas. Sedan borde takten öka då alla som rekryterats hugger in för att gemensamt dra bort hindret. Slutligen, när jobbet är klart, borde takten minska dramatiskt.

Men så gick det inte till. Arbetstakten varierade aldrig som den borde göra om myrorna till och från kommunicerade med varandra. I stället upptäckte Bochynek och hans kollegor att myrorna avlägsnade hinder när de stötte på dem. De kallade aldrig på hjälp från andra myror och de samordnade aldrig arbetet.
Var och en av myrorna följer alltså individuellt ett fåtal tydliga regler. Det är enda sättet att gripa sig an och hantera komplexa problem, just eftersom de är oöverblickbara och omöjliga att kontrollera. Om var och en som är del av systemet däremot tilldelas ansvar att följa enkla instruktioner och om granskningen av verksamheten sker på en övergripande nivå och med fokus på i vilken riktning utvecklingen går, kan även gigantiska projekt fås att fungera effektivt. Tragiskt nog blir människans intellektuella förmåga och övertygelsen om rationalitetens förträfflighet till ett hinder för en sådan utveckling.
Så skulle aldrig vi människor bete oss. Men myrorna får faktiskt arbetet gjort ändå. Stigarna rensas från allehanda löv, kvistar och andra växtdelar. Och kanske det hela går fortare än om de skulle ägna en del av tiden åt att "prata" med varandra.
Tänk på alla timmarna som anställda på högskolan tillbringar i möten som handlar om att diskutera olika regler eller om att tillgodose det administrativa systemets krav, trots att i alla fall lektorerna har genomgått en forskarutbildning och dessutom har utbildats pedagogiskt och därför måste anses vara kompetenta att ta individuella beslut rörande vardagen i klassrummen. Det sägs borga för akademisk kvalitet att lärarna på högskolan är disputerade, men den tanken rimmar illa med allt fokus på ledning, målstyrning, kvalitetssäkring och kontroll.
Enligt forskarna är principen enkel. Om du inte behöver kommunicera – avstå. Du sparar energi och slipper tänka på vad du ska göra.
Förpappringen av akademin sägs vara en garant för kvalitet, men i realiteten delas utbildningssystemet upp i två delar som har allt mindre med varandra att göra. Och medan lärarna sitter i möten eller är fullt upptagna med att fylla i blanketter som bara vagt har något med det arbete som faktiskt utförs att göra lämnas lärandet och kunskapsutvecklingen åt sitt öde, trots att det är vad hela systemet är skapat för. New Public Management är en gökunge som trängt sig in i boet och som nu är i full färd med att tränga ut allt och alla andra, allt medan de förtvivlade föräldrarna intensivt jagar efter nog med mat att mätta den växande inkräktarens omättliga behov av föda. Det spelar ingen roll hur effektiva lärarna är i sin strävan efter att effektivisera sitt arbete, eftersom resultatet blir att kunskapen utarmas när den inte får den uppmärksamhet den kräver. Låt oss lära av myrorna och forskningen om deras sätt att organisera sina kolonier:  
Det hela bygger med andra ord på att varje individ agerar för sig. På så vis kan jättelika byggprojekt slutföras utan att någon gjort upp någon plan och utan att arbetet samordnas. Det enda som behövs är en medfödd drift hos varje individ att rensa bort föremål när de stöter på dem.
Låt oss omgående upphöra med att försöka centralstyra kunskapsutvecklingen och vårt lands behov av kunskap, och låt oss istället utrusta oss med en uppsättning enkla regler för vad lärarna ska göra. Det finns ingen medfödd drift att utbilda, men efter att först har tagit en magisterexamen och sedan ägnat minst fyra år på heltid åt studier på forskarutbildningsnivå och försvarat en avhandling har man skaffat sig de kunskaper och den erfarenhet som krävs för att anförtros uppdraget att skapa och planera arbetet i kurser, utföra undervisning och bedöma studenternas resultat. Varje timme som läggs på att sitta i möten är tid som tas från undervisningen.

Utbildningssystemets motsvarighet till myrornas drift att rensa bort föremål när de stöter på dem är tillit till lärarnas kompetens och vilja att göra ett bra jobb, med utgångspunkt i strävan efter bästa möjliga kunskap. Vardagen i klassrummen är lika komplex som den ständigt föränderliga regnskogen och varje elev och student är i kraft av sin personliga historia, genetiska förutsättningar och drömmar och visioner, unik. Och lärarna är också individer, men de förenas av att ha gått samma utbildning och att de följer samma regler. Det finns inget system i världen som kan innehålla regler för allt, och även om det vore möjligt är målet med utbildning allt för komplext och dessutom delvis ökänt (eftersom målet är ny kunskap, det vill säga kunskap som ingen visste fanns innan den upptäckt eller skapats). New Public Management är ett orimligt löfte om ett omöjligt mål. Vi borde därför lära av myrorna och överge alla stora visioner och gigantiska kontrollsystem som omyndigförklarar landets högst utbildade och istället lita på kraften i det personliga ansvaret för utförandet av några enkla regler.