Föreställningen om att kultur är något man inte behöver kunskap om och förståelse för upprätthålls kulturellt. Man kan tänka som man vill och till och med förneka kulturens existens, men ingen kommer undan kultren; även en kulturförnekande kultur är en kultur. Detta säger jag med stöd i egen och andras kulturvetenskapliga forskning. Tyvärr lever inte kulturforskaren upp till bilden av hur en forskare ser ut och agerar, och kunskapen som kulturforskningen resulterar i går ofta på tvärs mot föreställningen om vad kunskap är och hur den presenteras. Därför avfärdas inte sällan både budbäraren och budskapet, om det nu inte faller publiken i smaken. Etnologer ska forska om tomtar, troll, sägner, seder och bruk. Om forskare och kunskapen som deras arbete resulterar i inte lever upp till förväntningarna anser sig även lekmän kunna avfärda det som sägs och den som talar. Vill påpeka att det naturligtvis finns undantag till denna "regel", och jag leder inget i bevis här. Det är inte så jag jobbar, eftersom med kultur är det så att den aldrig är entydig och möjlig att fånga en gång för alla. Därför går det oftast inte att falsifiera resultaten av kulturforskningen. Kulturen är som den är och därför ser kulturforskningen ut som den gör, eftersom det är KUNSKAP som är målet med all forskning, inte kundnöjdhet eller att nå på förhand bestämda produktionsmål.
Kunskap ser jag som förslag på förklaringar som visar sig fungera. Det är en öppen definition, och det menar jag är viktigt. Bara på en stabil grund av kunskap kan ett hållbart samhälle byggas, aldrig på föreställningar om vad kunskap är eller borde vara. Alldeles för många beslut rörande alldeles för många frågor tas med utgångspunkt i förställningar och känslor. Det är inte att hållbart argument att många människor tänker och agerar lika, det är inte så KUNSKAP fungerar. En sådan definition av kunskap är potentiellt livsfarlig. Ändå är det i hög grad precis så som vi människor agerar, trots att vi vet att vi gör det mot bättre vetande. Kunskap blandas ofta ihop med känslor. Viljan att veta säkert övertrumfar ofta intellektet som säger att alla frågor inte har entydiga svar. Och eftersom besluten som tas i samhället måste vara förankrade i vetenskap pekar beslutsfattare på studier som bekräftar det man vill, trots att alla vet att det nästan alltid finns forskning som ger en annan bild och att alla vetenskapliga resultat kräver tolkning för att bli meningsfulla. Föreställningen om kunskap är kulturellt upprätthållen och förändras över tid. Därför menar jag, dels att det är viktigt att definitionen av begreppet kunskap tar med detta i beräkningen, dels att vi inser hur svårt det är att faktiskt säga något säkert om samhället och det som händer mellan människor. Bara för att fysiker på goda grunder kan uttala sig om vad som hände när universum skapades betyder inte att resultatet av samhällsvetenskaplig forskning ser ut eller fungerar på samma sätt. Hur mycket man än vill att det ska vara på något annat sätt måste den som vill veta ALLTID anpassa kunskapsanspråken efter det man söker förståelse för.
Forskningens mål är kunskap, och redan där blir det uppenbart att det på inget sätt är enkelt. Föreställningarna om kunskap och bilderna av forskare påverkar vad som blir möjligt att säga och göra som forskare. På högskolan där jag arbetar har ingen vit labbrock, men det är så bilden av forskaren ser ut. Testa att bildgoogla forskare. Tala sedan om för mig hur detta INTE påverkar synen på mig som kulturforskare och värdet på det vetenskapliga arbete jag ägnar mig åt. Självklart påverka den här typen av bilder politiska beslut och allmänhetens uppfattning om vem som är forskare och vad forskare sysslar med. Kulturen är sammanhanget som gör tillvaron begriplig. Människan är en biologisk varelse som söker trygghet i första hand; dessutom är människor bekväma. I min lärarvardag möter jag dagligen exempel på och uttryck för just det. Vill man VERKLIGEN veta måste man kasta sig ut i osäkerhet och man vet aldrig på förhand vad man kommer att finna eller vilka svar arbetet resulterar i. Kunskap kan bara nås genom hårt och mödosamt arbete, och till priset av osäkerhet. Det kan ingen vilja i världen ändra på och det spelar ingen roll vilka kulturella preferenser som är rådande.
Just för att det är så här det ser ut och fungerar kan en sådan som Ivar Arpi (och andra) ikläda sig rollen av granskare och ifrågasätta humaniora i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet. Den typen av granskare/granskning, som ibland till och med en överläkare som David Eberhard ägnar sig åt, går ut på att jämföra en naturvetenskaplig bild av forskare och en positivistisk föreställning om kunskap (vilket fungerar i sådana sammanhang och för den typen av ändamål) med genusforskare, som dels ofta är kvinnor och som inte bär vit rock i sin yrkesutövning, dels inte kommer fram till den typen av resultat som naturvetare, av den enkla och självklara anledningen att de forskar om helt andra saker. Det spelar då ingen roll att granskningarna inte lever upp till de vetenskapliga ideal som Arpi, Eberhard och andra svär trohet och lojalitet till. Eftersom det som sägs och politiken som drivs ligger i linje med den (kulturellt upprätthållna) allmänna föreställningen spelar det ingen roll att kejsaren är naken, i alla fall inte så läge det som sägs uttrycks med säkerhet och leder till trygghet. Och kan man dessutom spara pengar på att ta till sig budskapet upphöjs "granskningarnas" resultat till Sanning, i allmänhetens ögon, trots att det inte håller för en vetenskaplig granskning.
Om bilden av forskare och forskning var en annan och om förställningen om kunskap såg annorlunda ut skulle fler kunna forska om olika saker och kunskapen skulle både breddas och fördjupas. Chansen skulle därmed öka att beslutsunderlagen som tas fram fungerar bättre och arbetet med att skapa ett hållbart samhälle blir mer framgångsrikt. Tyvärr finns idag inte tid att tänka kritiskt och reflektera. Alla är fullt upptagna med annat och ser eller förstår därför inte kulturens komplexitet och dess föränderliga oöverblickbarhet. Dessutom anses ekonomin vara överordnad. Därför lyssnar man mer uppmärksamt (och okritiskt) på den som lever upp till förväntningarna om hur det borde vara, än på det som faktiskt sägs och den som verkligen har fungerande kunskaper att förmedla. Därför framstår även humaniora som en onödig kostnad och genusvetenskap som hittepå. Allt handlar om vad man jämför med och vilka bilder och föreställningar man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar