torsdag 17 januari 2019

Linjär produktion av mätbara resultat vs dynamisk utveckling av kritiskt tänkande

Igår när jag var ute på min morgonpromenad lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av Filosofiska rummet, om nonsensforskning. Mats Alvesson varnade där för att kunskapen håller på att tunnas ut när allt fler producerar allt mer under allt kortare tid och dessutom för allt färre. När mätbara resultat är vad som ligger till grund för meritering och kraven på prestation är höga är det som upplagt för att forskningen resulterar i nonsens. Ingen kan tycka att det är bra; ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Märkligt nog talade man inte om betygsinflation, vilket är värre än att forskarnas resultat inte leder till särskilt mycket ny och användbar kunskap. En doktorsavhandling antogs representera samma mängd kunskap och kvalitet över tid och fler examinerade doktorer antogs automatiskt leda till ökad kunskap och kompetens i samhället. Så är det naturligtvis inte. Elefanten i rummet, både i programmet och på högskolan är kravet på GENOMSTRÖMNING.

Om kvalitet mäts i ANTALET examina eller publikationer, citeringar och så vidare, kommer kvaliteten oundvikligen att påverkas negativt. Anledningen till det är att antal är ett tydligt mått medan kvalitet är vagt. Man kan tycka vad man vill om detta, men det är så verkligheten är beskaffad och försöker man inbilla sig att det är på något annat sätt och skapar ett system för kunskapsproduktion med utgångspunkt i den villfarelsen är det inte forskning eller utbildning man ägnar sig åt utan produktion av mätbara resultat. Enda sättet att värna kvaliteten i akademin är att sätta kvaliteten i första rummet. Kunskapskvalitet är liksom konst något ömtåligt. Jämför en unik tavla av någon av mästarna med den konst som säljs i massupplagor på marknader. Jämför kvaliteten på verken som belönas med Nobelpris och de ändlösa serierna med deckare som handlar om försupna kriminalare som bor och verkar i en småstad och som lyssnar på opera och löser mordgåtor på sitt eget unika sätt. I produktionen av bilar, telefoner och andra STANDARDISERADE varor och tjänster handlar kvalitet om att varje produktionsenhet lever upp till kraven och om avsaknad av variation. Inom konst, litteratur och vetenskap är det precis tvärtom; där handlar kvalitet om det unika.

Kunskapskvalitet går aldrig att tvinga eller stressa fram och lärande är en komplex process som inte går att effektivisera. Produktion av nyckeltal och genomströmning går däremot att kontrollera och skynda på med olika medel. Om rådande utveckling INTE ledde till betygsinflation, kunskapsförflackning och nonsensforskning vore det märkligt. I programmet sa Tapio Salonen, som försvarade nuvarande system, att bredden är viktig eftersom det inte går att veta på förhand vem som kommer att blomma ut som excellent forskare. Så är det naturligtvis och jag är en vän av ambitionen att hälften av varje generation ska beredas plats på landets högskolor. Jag tror inte att en återgång till hur det var förr löser problemen som Alvesson pekar på. Jag kan inte för mitt liv begripa hur vi hamnade här, i det val mellan pest eller kolera som programmet och utbildningspolitiken handlar om. Varför inte tänka utanför boxen och släppa kravet på genomströmning för att på det sättet låta lärarna ägna sig åt lärande och bedömning av kunskapskvalitet? På det sättet skulle ansvaret för lärandet läggas där det hör hemma: hos eleverna och studenterna, vilka i dagens utbildningssystem betraktas och agerar som KUNDER.

Jag vill se en skola och en högre utbildning samt forskning som sätter KUNSKAPEN i centrum och där allt annat anpassas efter strävan efter att skapa så bra förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskarna att forska och för elever och studenter att lära. Dagens fokus på produktion av MÄTBARA resultat, vilket kunskap inte är, tar tid, fokus, resurser och energi från det som är verksamhetens kärna och själva mening. Varför anses det vara oförenligt med statens uppdrag att hushålla med offentliga utgifter att LITA på lärare och forskare som ägnat år av sina liv åt studier och kunskapsutveckling? Varför anses det bättre och mer effektivt att tvinga skolor och forskningsinstitut producera nonsens? I forsknings- och utbildningssammanhang gäller samma regel som överallt annars; man får vad man betalar för, inte vad man vill och önskar sig. Finns inte tiden eller förutsättningarna att lära eller forska kan verksamheten inte resultera i kunskap, bara i nyckeltal. Fortsätter vi på den inslagna vägen är det tomheten som triumferar.

Jag ska snart avsluta här och ägnar resten av dagen åt annat skrivande. Tankarna som just nu finslipas i det bokmanus jag arbetar med har jag levt med i långt över tio år nu, och de har stötts och blötts, formulerats, reviderats och uttryckts på nytt, med hjälp av nya och bättre, mer talande exempel och i takt med att samhället och kulturen förändrats. Texten är ingen redovisning av ett projekt och innehållet bygger inte på någon analys av insamlad och väl definierad empiri. Jag skriver om kulturen som både formas av oss och som vi formas av. Kunskapen om kultur kan inte fångas eller kontrolleras. Resultatet av min forskning kan inte sammanfattas. Därför skriver jag böcker, för att det är enda sättet att leva upp till de kvalitetskrav jag tror på och utgår från i min verksamhet. Därför har jag även brutit mot konventionen och den vetenskapliga praxisen och valt att utgå från tankeexempel och välkända händelser och företeelser som alla kan relatera till, istället för att göra som man förväntas, det vill säga köra en enkät eller utföra semistrukturerade intervjuer för att samla in empiri enligt gällande regler och konventioner. Jag leder inget i bevis, jag uppmanar till kritisk analys av vardagen och tillvaron som vi alla delar och är del av.

Den kulturforskning jag ägnat mig åt under se senaste 10 åren har bedrivits på fritiden och på delar av den oreglerade kompetensutvecklingstid jag har i tjänsten. Jag har åkt på konferenser och presenterat tankar och fått respons, men produktionen av resultat är skral. Jag har lagt all energi på kunskapen och kvaliteten, trots att jag är medveten om att det leder till att min akademiska karriär går om intet och jag får se mig passerad av andra som gör som man ska och producerar artiklar i enlighet med reglerna. Jag önskar dem all lycka och är på inget sätt bitter, men jag är besviken på alla som är ansvariga för den politik och de beslut som tagits och som tas och som leder oss bort från allt det jag tror på och menar att vi behöver för att Sverige ska utvecklas till en stolt kunskapsnation.

onsdag 16 januari 2019

Objektivitet, subjektivitet och partiskhet

Snubblade över en krönika av Mikael Parkvall i SvD som väckte en del tankar om ett ämne som börjat diskuteras allt oftare på senare tid. Objektivitet i forskningen. Jag ser nästan dagligen inlägg där forskare, särskilt inom hum/sam anklagas för partiskhet eller confirmation bias. Som om det vore en nyhet, och som om det vore möjligt att uppnå fullkomlig objektivitet och total opartiskhet i något forskningsprojekt. All kunskap är förmedlad och kräver tolkning. Ingen har DIREKT tillgång sanningen. Det i sig är oproblematiskt, allt handlar om hur man hanterar saken. Och det ser olika ut i olika ämnen. Nåväl, Parkvall skriver: 
Jag kommer inte ihåg hur frågan dök upp, men på en konferens jag bevistade härförleden diskuterades inslaget av politiska ställningstaganden i språkforskningen. Jag uttryckte farhågor för en ökad politisering, och blev en smula förvånad över hur många som inte höll med. Det var inte bara det att min oro inte delades, utan man tyckte tvärtom att den egna verksamheten i högre grad skulle ta politisk ställning. Motiveringarna jag minns var dels att som världen ser ut nu vore det fel att inte agera, och dels att motståndarsidan knappast skulle hålla sig till liknande inskränkningar av sin verksamhet, och därmed vore det lika bra att svara med samma mynt.
Jag håller med om att forskningen inte ska politiseras och att forskare inte ska ta ställning. Som forskare har man ett ansvar att vara tydlig. Fast forskare är också människor och som medborgare i ett samhälle man bryr sig om är det naturligtvis omöjligt att inte ta ställning, och varför skulle forskare inte också få uttala sig om politiska frågor? Det avgörande är om och hur väl man lyckas hålla isär dessa båda aspekter.
Det är inte svårt att sympatisera med grundinställningen om man inte stödjer de politiska krafter som för ögonblicket växer mest. Förra gången det var 1930-tal hann som bekant en hel del obehagligheter inträffa innan vindarna vände. Man kan mycket väl hävda att vi har en plikt att kämpa för allas lika värde och annat som borde vara självklarheter.

Men en sådan plikt har vi i så fall som medborgare, och inte i egenskap av forskare. Kampen bör inte bedrivas under vetenskaplig täckmantel, och det finns flera goda skäl till det. Ett är att om vi som upplever oss stå på den "goda" sidan får göra avsteg från vetenskapliga principer, då måste rimligen andra också få göra det – vi kan inte gärna ha olika regler beroende på var man står politiskt, och inte heller bör spelplanen ritas om vid regimskifte.
Exakt! Avsteg från vetenskapligheten för den goda sakens skull är ALDRIG tillåtet. Fast även förment objektiv forskning som endast pekar på siffror och oklanderlig evidens kan vara partisk, och som sagt tolkningen av resultaten är alltid mer eller mindre subjektiv. Tänker närmast på forskare som ensidigt och utan att avslöja sina politiska ståndpunkter forskar, till exempel, om invandringens KOSTNADER eller undersöker brottslingars etnicitet utan att motivera varför just den aspekten är viktig att forska om (givet att rasbiologin falsifierats). Där går det inte att peka på några brister ifråga om resultatens vetenskapliga stöd, men projektets fokus kan mycket väl vara vinklat på ett sätt som leder till partiska resultat. Vissa frågor går inte att bryta loss från helheten de ingår i och kausalitet är svårt att bevisa. Invandringen genererar även kostnader och vissa etniciteter må vara överrepresenterade på fängelserna, men det beror på andra faktorer än deras etniska tillhörighet.

Jag ser ingen annan väg ut ur problemet än att öka transparensen genom att kanske låta forskare redogöra för sina visioner om ett gott liv och en klok samhällsförvaltning. Subjektivitet är bara ett problem om man lever i förvissningen om att objektivitet är möjligt att uppnå, vilket mycket talar för inte är fallet. Forskning är ett mäktigt vapen och ingen forskare är neutral, men om man tvingas motivera VARFÖR man valt att forska om det man forskar om skulle den kritiska granskaren av resultaten kunna blida sig en mer grundad förståelse för hur forskningen ska användas. Jag menar att det behövs olika typer av granskning; dels av forskningens syfte och inriktning, dels av dess genomförande och resultat, dels av tolkningen och användningen av slutsatserna. Idag antar man att allt som passerar genom peer-review-systemets nålsöga är oklanderligt och otvetydigt sant, vilket är en potentiellt livsfarlig och helt okritisk hållning.
Ett annat är att problem nog åtgärdas bättre ju klarare bild man har av dem, och därmed skulle en politiskt färgad forskning rentav kunna stå i vägen för deras lösning.
Ja, för igen vet vad som kommer att hända i framtiden. Kampen för demokratin, öppenheten och kunskapen måste hållas levande. Medlen får aldrig helga målen, oavsett vilka dessa är.
Ett argument som ofta dyker upp är att det ändå inte står i mänsklig makt att vara helt opartisk. Till och med själva valet av studieobjekt påverkas av ens bakgrund och erfarenheter, och i det läget är det lika bra att vara ärlig och spela med öppna kort. Något finns det väl i argumentet, men det är inte självklart att man bör kapitulera inför problem som förefaller olösliga. Ingen av oss lär få uppleva en värld utan brottslighet, miljöförstöring eller ens allmän tarvlighet. Ändå drar få slutsatsen att det bästa är att ge tappt.
Det är vanligt att tänka så, att man ska sträva efter det perfekta även om det är svårt och ibland omöjligt. Jag tror dock som sagt att det finns en annan väg, och det handlar om synen på granskningen av forskarnas resultat. Problemen kommer inte att kunna lösas på något enkelt sätt; men utan en intresserad, engagerad och kunnig befolkning som förstår komplexitet och tar livets och tillvarons förutsättningar på allvar, kommer problemen inte att kunna hanteras. Valet står inte mellan att kapitulera inför problemen eller att lita blint på forskarna. Ökad transparens och kollektiv omsorg om kunskapen samt en kritiskt granskande förmåga som är spridd i samhället skulle ta udden av den infekterade debatt som nu råder och som bottnar i att fysiken anses vara en mönstervetenskap och därför gjorts till norm, även inom hum/sam där det är omöjligt.  
På samma sätt bör forskaren försöka vara så opartisk som det nu alls går, även med insikten att det aldrig kommer att lyckas fullt ut. Det är endast då vi kan kräva att allmänheten ska ha förtroende för vetenskapen, och detta sviktar som bekant på många håll.
Fast blint förtroende och okritiskt lyssnade på auktoriteter är djupt problematiskt. Jag tror som sagt inte att det går att vara opartisk och objektiv, och därför ser jag transparens och tydlighet, samt en mer verklighetsanpassad kunskapssyn som en bättre väg fram. Jag menar att det är dyrkan av Sanningen och övertygelsen om att objektivitet är möjligt samt tron att forskare endast forskar för kunskapens skull, är roten till problemen som diskuteras.
Inom vänsterorienterade akademikerkretsar får detta mig att framstå som högeravvikare, samtidigt som jag av konservativa utanför universitetsvärlden (inte minst bland SvD:s läsare) beskylls för "kunskapsförakt" och "vänsterflum". Goda dagar försöker jag intala mig att man åtminstone har lyckats med något om man drar på sig ogillande från båda håll.
Ja, alltid är det något. Ingen kan i alla fall anklaga Parkvall för att vara partisk om alla riktar kritik mot honom.
Hur som helst: i ett samhälle där polariseringen tycks öka och tonläget i det offentliga samtalet är högt, är det knappast en gapigare vetenskap som behövs. Och upplysningstidens förnuftsdyrkan är inte ett sämre skydd mot stollerier än vad känslovurm är.
Jag håller som sagt med om problembeskrivningen, men inte om lösningarna (som jag har lite svårt att se i texten). Polariseringen och det högt uppdrivna tonläget i den offentliga debatten vill jag se som problemet och löser vi det kommer problemen inom forskningen att undanröjas också. För forskningen står inte utanför resten av samhället och är inte fri. Mitt förslag på åtgärd är att att värna bildningen och låta lärare vara LÄRARE. Avbryt omgående det destruktiva och kunskapsvidriga NPM-försöket att kontrollera forskning och utbildning. Först när kunskapen har ett egenvärde och alla inser att ingen äger kunskapen, att den är ett verktyg för att skapa något klokt och hållbart av, (inte ett vapen i kampen för en viss politik) kommer problemen som lyfts i krönikan att minska. Vi har alltså ALLA ett ansvar och vi får den forskning och utbildning vi förtjänar, inte den vi önskar oss.

tisdag 15 januari 2019

Framtiden är metafysisk

Det talas mycket om vikten av evidens och vetenskaplighet. Beslut ska vila på en stabil grund av verifierbar kunskap. Replikerbarhet talas det om, att studiers resultat måste kunna upprepas för att anses giltiga. Är det verkligen vetenskapligt bevisat, är en vanlig fråga när beslut ska tas. Postmodernism i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet kritiseras för att vara pseudovetenskap. Och religion avfärdas som metafysik. Man skulle kunna tro att vi lever i en tid där kunskapen står i centrum, men skrapar man bara lite på ytan finner man att så inte är fallet. Bildning betraktas som onödigt och utbildningssystemet tvingas hantera ständiga nedskärningar för att kunna hålla skatten nere. Både forskning och högre utbildning effektiviseras och utsätts för allt hårdare krav på målstyrning och rigorös kontroll. För att få möjlighet att forska måste man i princip veta vad man ska komma fram till, annars anses ansökan om medel inte hålla måttet.

Nej, det är inte kunskapen som står i centrum; det är viljan att veta och begäret efter kontroll. Frihet, nyfikenhet och ansvar ses i dagens akademi som problematiska inslag som hotar vetenskapens strävan efter samhällsnytta, det vill säga ekonomisk nytta. Näringslivets jakt på konkurrensfördelar och försök att undvika överraskningar påverkar allt fler aspekter av samhället, i takt med ekonomiseringen av alt fler sektorer. Forskare som försökt hitta logiken som styr börsens upp- och nedgångar har gått bet, men viljan att veta vad som ska hända övertrumfar kunskapen alla dagar i veckan. Begäret efter kunskap om FRAMTIDEN ökar därför hela tiden i takt med att ekonomins betydelse ökar. Och framtiden är METAFYSIK, som beskrivs på följande sätt på Wikipedia:
Metafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och försöker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande. Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska, men detta är inte en tillräcklig definition. Från att ursprungligen ha varit ett mer väldefinierat ämne – som kan sägas ha haft "varande i sig" eller "första orsaker" som sitt studieämne – har det idag kommit att inkludera frågor som exempelvis viljans frihet, som förr inte skulle ha betraktats som en metafysisk fråga. Andra frågor som har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet. Denna utveckling av ämnet har gjort att det numera är mycket svårdefinierbart. Metafysiken är ingen vetenskap; där vetenskapen slutar börjar metafysiken.
Den där sista meningen håller jag inte med om. Jag är forskare och jag sysslar med metafysik; det vill säga med frågor utan GIVNA svar. Min forskning handlar också om framtiden, men den gör det på ett sätt som skiljer sig mot normalvetenskapens. Jag forskar inte om hur det kommer att bli, min forskning handlar om det som skulle kunna bli. Skillnaden är avgörande. Jag undersöker förutsättningar för förändring och säger inget säkert om det som ligger i framtiden, av det enkla och självklara skälet att uttalanden om framtiden aldrig går att falsifiera. Säkra påståenden om vad som kommer att hända i samhället och kulturen i framtiden är ovetenskapliga. Faktum är att ingen vet och att det är omöjligt att veta någonting säkert om framtiden eftersom den existerar och kan kontrolleras först efter att den realiserats, och då är det inte framtiden vi talar om längre utan samtiden.

Jag håller inte med om att metafysik inte är en vetenskap. Det är en allt för snäv definition av vetenskap, som jag vill se som en undersökande och kunskapsorienterad verksamhet; inte som en leverantör av säkra svar. Vetenskap för mig handlar om att aldrig säga mer än man har täckning för, och håller man sig bara till den principen ryms även frågorna som nämns i citatet inom begreppet vetenskap. Säger man att frågan om människans fria vila eller frågan om människans plats i universum är metafysik och att vetenskapens uppgift är att söka och presentera bevis för att saker och ting är på ett bestämt sätt blir det svårt för att inte säga omöjligt att skilja dagens forskare från medeltidens prästerskap. Forskare ska inte försvara sina resultat, de ska lägga fram dem för allmänheten och utsätta dem för kritisk granskning. Bara så kan ett kunskapssamhälle byggas från grunden.

Framtiden är en viktig fråga, men om man närmar sig den med utgångspunkten att den redan är bestämd och att den går att skåda in i säger man mer än man har täckning för. Det är den mest bedrägliga formen av pseudovetenskap, för den erbjuder människor (bedräglig) trygghet och ger politiker och företagsledare otillbörlig och makt över samhället, vilket sätter demokratin ur spel. Framtiden skapas och vetenskapens roll är att bidra med kunskap om förutsättningarna som finns för att hantera utfallet av tillblivelsen som alltid påverkas mer eller mindre av slumpen. Ett annat samhälle är alltid möjligt, men vad som helst kan inte realiseras. Viljan till makt och strävan efter kontroll är en mäktig och samhällsförändrande kraft, men samhället och den kulturella utvecklingen går inte att styra.

Nästa gång någon säger sig veta vad som kommer att hända, tänk då på att INGEN kan veta och minns att det inte finns någon vetenskaplig metod att verifiera resultatet. Tids nog får vi svaret, men det skapas alltid i högre eller mindre grad, eftersom kultur inte är utan blir till i samspel. Framtiden är aldrig någonsin GIVEN, den är alltid mer eller mindre öppen. Det säger jag med stöd i vetenskap, det påståendet är inte metafysik ens i den betydelse av ordet som lanseras i citatet.

måndag 14 januari 2019

Styrkan i #MeToo

Det är svårt att lära sig förstå kulturen, delvis beroende på att den liksom skogen är svår att se för alla träd. Kultur är emergens, ett fenomen som existerar på en annan skalnivå än människorna och alla andra delar av den komplexa helhet som samtidigt både påverkas av och påverkar kulturen, som hela tiden befinner sig i tillblivelse och förändras i takt med att delar läggs till och dras ifrån. Kultur är med andra ord ett slags problem som inte går att förstå genom att man plockar isär helheten för att detaljstudera delarna, vilka kan vara både fysiskt reella och icke-materiellt virtuella. För att förstå kulturen måste man skaffa sig distans och få perspektiv genom att göra problemet större; först då kan man se rörelsen och förstå dynamiken.

Den mänskliga hjärnan har både format och formats av kultur, och den processen fortsätter att forma människor och samhällen. I takt med att nya delar läggs till och dras ifrån förändras dynamiken, och delarna kan som sagt vara både ting och tankar. Kultur är ett sammanhållet och undflyende fenomen som försvinner ur blickfånget om man försöker fokusera, vilket betyder att kultur bara kan studeras indirekt. På samma sätt och av samma skäl kan ingen bli expert på kultur, därtill är kunskapsobjektet allt för undflyende och diffust. Kunskapen om kultur måste därför spridas bland många ute i samhället, inte koncentreras hos ett fåtal; det är så kulturvetenskapliga insikter får sitt värde och kan påverka samhället och människors vardag.

Kultur är bland annat vardagens alla normer, värderingar och grundläggande antaganden som styr handlandet och synen på det som görs och händer mellan människor. Kultur reglerar tillvaron men den styr aldrig. Och ju större medvetenhet om kulturens karaktär som finns i ett sammanhang desto mindre blir kulturens makt över människors handlingar. Ju fler som förstår att kultur fungerar som gravitation och att den inte går att peka på, att dess verkan är indirekt, desto större är chansen att kulturellt relaterade problem kan undvikas och ibland till och med bekämpas. Om kulturförnekarna istället får makten, om tolkningsföreträde ges till de som kräver hårda bevis på kulturens existens (vilket inte går att få), ökar risken att problemen förvärras. Ingen kommer nämligen undan kulturen, även förnekelse upprätthålls kulturellt.

Nu har det gått över ett år sedan #MeToo växte fram och jag tänker att det är på tiden att vi börjar samtala om rörelsen och dess styrkor. Problemen har diskuterats i det oändliga. Det har handlat om att inte alla män begår övergrepp, vilket ingen hävdat. Det har handlat om att #MeToo skulle vara ett sätt att skuldbelägga gruppen män, vilket bara visar att vi lever i ett samhälle och ett kulturellt sammanhang där mannen är norm. Med rätta har kritiken handlat om mediernas, uppmärksamhetssökande, sensationslystna agerande och dess fokusering på kända mäns agerande mot namngivna kvinnor, vilket är en strategi som bygger på just den kulturförnekande logik jag försökt beskriva ovan. Kritiken har överskuggat styrkan i rörelsen och nära på fått kraften i den att avta. Med lite distans till det högt uppdrivna tonläget, och nu när Lasse Kronér fått upprättelse och Jean Claude Arnolt har dömts för sexuella övergrepp och sitter i fängelse, kanske vi kan stanna upp lite och reflektera över positiva aspekter av #MeToo.

Som jag ser det ligger styrka i rörelsen att det handlar om anonyma berättelser om övergrepp riktade mot anonyma offer. Styrkan ligger i MÄNGDEN vittnesmål och VIDDEN av berättelser. #MeToo uppmärksammar det faktum att sexuella övergrepp pågår hela tiden och överallt och visar hur integrerat och normaliserat agerandet är i den kultur vi alla delar och både påverkar och påverkas av. Alla män är inte och har aldrig varit våldtäktsmän, det handlar alltid om en minoritet. Men vad som UPPFATTAS som ett övergrepp är ofta två helt olika saker i förövarens och offrens ögon, och #MeToo tvingade oss alla att tänka efter och börja tala, dels om vad som är okej och inte, dels om vem som har tolkningsföreträdet. Problemet är att övergreppen tidigare tystades ner eller viftades bort som undantag, vilket är omöjligt att göra i ljuset av alla anonyma vittnesmål som lämnades under hösten 2017 och våren 2018.

#MeToo kan ses som ett slags kulturanalys och nu ligger alla korten på bordet. Nu är det upp till oss alla att göra något konstruktivt av insikten. Den som väljer att skylla på budbäraren anklagar indirekt alla kvinnor som vittnat om sina upplevelser. Varför skulle kvinnorna ljuga? Vad har någon att vinna på att berätta om vad man varit med om? Nu när hypen lagt sig och de mest flagranta övergreppen från de mest välkända kändisarna tappat nyhetsvärde tvingas alla män som tror på alla människors lika värde att rannsaka sig själva och sitt agerande i vardagen. #MeToo tvingas oss alla att fundera över tillvaron och det som tas för givet i det mellanmänskliga spelet. Den som inte överträder gränser och är lyhörd är inte anklagad för något, av det enkla skälet att INGEN enskild är anklagad, eftersom berättelserna handlar om övergreppen inte om männen. Kanske är det en ny situation för en del män, att inte vara i centrum för allas uppmärksamhet? Det är i så fall bra, tänker jag. För i ett jämställt samhälle är ingen grupp överordnad någon annan; där handlar det om individuella egenskaper och kompetenser.

Styrkan i #MeToo är att den har potential att göra feminismen överspelad och obsolet, eftersom berättelserna gör det uppenbart för alla tänkande människor att vi levt i en kultur som trivialiserat och normaliserat förekomsten av sexuella övergrepp. #MeToo är en kollektiv förändringsrörelse som handlar om att gruppen kvinnor har fått nog. Det är ett helt nytt sätt att kämpa på, ett icke-konfrontativt sätt att uppmärksamma kulturella problem. Tidigare tvingades kvinnor utsätta sig för risken att anklagas för att vara lögnare som riktar falska anklagelser mot enskilda män, som i ett rättssamhälle alltid måste betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Och det är fruktansvärt svårt att BEVISA att ett sexuellt övergrepp begåtts, särskilt om händelsen inte anmäls direkt. Här handlar det dock om ANONYMA vittnesmål som fokuserar på övergreppen och dess frekvens och spridning i samhället. Män sin INTE begår övergrepp har inget att frukta, tvärtom finns en chans att #MeToo leder till att normen förändras och att vi får ett annat klimat där män och kvinnor kan mötas som likar, vilket alla tjänar på i längden.

söndag 13 januari 2019

Skrivande är skapande

Språket är ett medium som liksom alla medier påverkar budskapet på olika sätt. Medier är aldrig neutrala. Exakt samma innebörd och mening kan uttryckas på lika många sätt som det finns författare och möjligheter att sprida budskap på. Alla skrivande människor möts och förenas i språket samtidigt som sättet att använda språket är individuellt och unikt för var och en. Språket både påverkar och påverkas genom bruket av det.

Förra veckan inledde jag arbetet med nästa bok, som jag har ambitionen att få antaget på ett etablerat förlag. Det är en bok jag betraktas som mitt Magnum Opus, mitt bidrag till humaniora i allmänhet och till kulturvetenskap i synnerhet. Bokens innehåll utgörs av essensen av de tre böcker som publicerats open access på nätet (sök på DIVA, där finns länkar). Jag vet sedan långe vad jag vill säga, men budskapet är inte färdigt. Mina tankar ändras i redigeringsarbetet, som en konsekvens av att jag läser det jag skrivit och ser det i ett nytt sammanhang. Jag leder med andra ord inte arbetet mot ett mål, utan följer med och påverkar innehållet på marginalen genom att väga orden på guldväg. De tre första böckerna ser jag som ett slags skisser eller förarbeten till den bok jag redigerar och korrekturläser nu. Det som slagit mig här under inledningen av processen är hur mycket av skapande skrivandet är.

Liksom kulturen som jag forskar om går språket inte att kontrollera, det behöver vara levande och föränderligt för att bli meningsfullt. Det spelar roll vilka ord som väljs och vilken språkdräkt som tankarna kläs i, fast det går inte att målstyra hur budskapet tas emot. Texten utgör det på det sättet ett slags mellanrum där författaren och läsarna kan mötas. Mening uppstår i mötet och den är alltid preliminär. Ju mer jag lär mig och forskar om kultur desto viktigare blir den insikten. Det är därför jag bloggar och skriver böcker och det är därför jag gör det på det sätt jag valt att arbeta på. Det är för kunskapens skull.

Skillnaden mellan kod och språk är viktig att uppmärksamma, liksom mellan ratio och intellectus samt frekvens och resonans. Inte för att det ena är bättre än det andra utan för att samhället och kulturen präglas av mer eller mindre av antingen eller och respektive uppsättning egenskaper leder till olika förutsättningar att skapa kunskap. I boken jag arbetar med skriver jag om helhetens och mellanrummens betydelse. Jag tänjer på språket och målar abstrakta konstverk med ord för att sätta igång resonanser som kan tolkas med hjälp av intellektet. Bokens innehåll är en omväg till startpunkten och läsaren förväntas vara lika förvirrade efter att ha tagit sig igenom boken som innan, men på ett högre plan och med bättre överblick. Det är så jag ser på bildning, som första steget mot den vishet som ingen kan nå men som alla har ett ansvar att sträva mot. Det är också därför jag är så kritisk mot försöken att effektivisera skolan och den högre utbildningen.

Av samma skäl är jag kritisk till de allt mer uttalade kraven på produktion av standardiserade artiklar. Jag vänder mig mot och är starkt kritisk till kurserna som finns på nätet där man får tips på hur man genom att följa ett antal regler kan skynda på produktionen av artiklar och öka graden av acceptans. Skrivande och kunskapsutveckling handlar inte om att knäcka någon kod. Det sättet att se på författande leder inte till kunskap, bara till produktion av mätbara resultat som i en snar framtid mycket väl kan komma att delegeras till datorer. Då behövs inga forskare längre, och i förlängningen behövs ingen skola heller, och snart betraktas människor som ett problem som ska elimineras. Det finns i alla fall ingen mekanism inbyggd i systemet som hindrar en sådan utveckling. Redan idag anses pengar och ekonomisk vinst vara viktigare än människor, så den som hävdar att det aldrig kommer att bli så har ett ansvar att övertyga. Istället viftas kritiken bort och man skrattar åt den som uttrycker oro.

Trots att vi vet att människor inte processar data rationellt utan skapar kunskap tillsammans med andra människor och sedan förhåller sig till den kultur och de normer som uppstår mellan envisas vi med att välja kartan framför terrängen i strävan efter att uppnå det omöjliga. Och ju mindre tid det finns att läsa eftertänksamt och samtala om olika innebörder av texters innehåll, ju mindre utvecklad den kollektiva förmågan att uppskatta ett varierat och vacker språk är, desto mer rör vi oss bort ifrån humanismens ideal. Det är inte datorerna som tar makten, det är människorna som överlämnar sig till och underordnar sig maskinerna genom att ge upp allt fler av sina unika egenskaper och kvaliteter.

Språket måste användas och värnas för att utvecklas och överleva. Fritt skapande av texter som inte följer någon mall är en kulturgärning. Det är i alla fall så jag ser på det, och jag är enormt tacksam för att jag har en kanal att nå ut med mina tankar och att det finns människor som läser och reflekterar över det jag har att säga.

lördag 12 januari 2019

Tankar föregår handling

Här återvänder jag till en artikel jag skrev och fick publicerad för ganska många år sedan nu, men som jag fortfarande finner aktuell, inte bara för att förstå (bruk och missbruk av) alkohol och droger. Det handlar om kulturens försummade roll i samhällets tillblivelse och betydelsen av kunskap om detta. Vi lever på många sätt i ett kulturförnekande samhälle, vilket är ett kulturellt upprätthållet antagande. Det går att lägga ner ämnen på högskolan och pengarna till forskning kan ransoneras, men ingen kommer undan kulturen. Jag menar att vi behöver kulturvetenskapen mer än kulturvetenskapen behöver oss. Ju fler ingångar, perspektiv, uppslag och analytiska verktyg man förfogar över, desto bättre och mer användbar blir kunskapen om fenomenet som undersöks. Tankarna nedan handlar som sagt om alkohol och droger, men teorierna och resonemangen är tillämpbara på andra områden också.
Utgångspunkten för detta projekt är att alkohol och droger finns i kulturen, men att kulturen också finns i drogerna och alkoholen och att båda aspekterna förändras ömsesidigt och processuellt. Och just eftersom kulturen och drogerna ständigt samproduceras går det inte att förstå det ena utan att beakta det andra. Droger är, med en sådan förståelse, inte något. Droger blir ständigt till, i och genom processer och sammanhang. Svaret på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemet bör därför även sökas i analyser av hur och var innebörder och föreställningar uppstår och sprids. Ingen blir missbrukare över en natt, hur biologiskt predestinerad man än är för detta. Riskbruk och missbruk bör snarare betraktas som ytterlighetsaspekter av ett i samhället och kulturen djupt inneboende och utbrett intresse för alkohol och droger. Om man vill nå ut till den stora gruppen medborgare som inte anser sig ha några problem, men ur vilken missbrukare och problemkonsumenter med tiden emanerar, bör sådana aspekter av problemet beaktas i mycket högre grad än vad som är fallet idag. Därför behövs också kulturvetenskaplig alkohol- och drogforskning.

Metod och teoretiska utgångspunkter

Kulturvetenskaplig forskning handlar i mångt och mycket om att skapa förutsättningar för människor att frigöra sig från invanda mönster. Aktör-nätverksteori (ANT, som i detta sammanhang inte bör förväxlas med Alkohol, Narkotika och Tobak) vilket är det analytiska redskap som används i projektet, är framförallt en metod för att lära sig se på och förstå det vardagliga på nya sätt. Både kulturellt immateriella och fysiskt materiella aspekter av helheten, både människor, tankar, ord och saker kan göra skillnad, och kan följaktligen i analysen betraktas som aktörer, utan att man gör våld på verkligheten. Strategin motiveras med att man inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, bör slå fast att det finns någon kvalitativt avgörande skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins). Alla fenomen kan förstås som enheter vilka är uppbyggda av mindre element eller som aktörer sammankopplade i nätverk. Förutom att identifiera aktörer går analysen därför ut på att även uppmärksamma det som håller storheterna samman, det vill säga förbindelserna som bygger upp nätverket/kulturen.

Den franske vetenskapsteoretikern Bruno Latour, en av studiens nyckelreferenser och den som utvecklat ovanstående tankegångar, har ett motto som enkelt kan sägas fånga arbetets metodiska grundprincip: ”don’t fill in the blanks”, det vill säga hänvisa inte till något som inte går att belägga empiriskt. Ledordet för arbetet inom projektet är strävan efter transparens och tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas. Kultur kan aldrig vara en förklaring till något, tvärt om är det kulturen som ska förklaras, med hjälp av redogörelser för dels spåren som handlingarna lämnar efter sig, dels genom att identifiera förbindelserna som finns mellan enskilda element inom helheten. En vanlig vardagsförklaring till många fenomen är att: ”det sitter i kulturen.” Men om forskare utgår från och underblåser sådana föreställningar blir det en form av maktutövning genom att uttalandet i kraft av sin status som vetenskap så att säga sanktionerar kulturen som förklaringsgrund. Alkohol dricks, med detta perspektiv, inte av kulturella skäl. Det är alkoholkultur man är med om att iscensätta när man dricker alkohol tillsammans med kräftorna eller sillen.

Två andra franska filosofer, Gilles Deleuze och Felix Guattari, är också viktiga i projektet. Deras analysmodell bygger på att sammanhanget/nätverket (eller kulturen om man så vill) hålls ihop av ett slags kraft som går att liknas vid ett begär. Begäret som här omtalas skapas i och genom interaktion mellan delarna och uppstår i mellanrummen. Det finns varken före eller kan sägas vara frikopplat från de ingående delarna och det kan således bara iakttas via kopplingarna det effektuerar, när dessa utförs. Begäret växer, för att tala med Deleuze och Guattari, fram tillsammans med och mellan de ingående delarna och är positivt i betydelsen en egen verkande kraft, fristående från delarna. Människor har, med en sådan förståelse, inte begär. Drogbegär bör snare förstås som ett slags gravitation, som är eller i alla fall kan förstås i termer av begär. Gravitation är en kraft som verkar ömsesidigt mellan entiteter, inte en egenskap inuti någon av dem. Att alkohol och droger i allmänhet och heroin i synnerhet förknippas med begär är självklart, men betänker man att det är en sanning som gäller först efter att kroppen satts i förbindelse med drogen förlorar påståendet en del av sitt förklaringsvärde eftersom det inte kan användas för att förstå varför man börjar använda droger första gången. För att förstå detta viktiga steg i missbrukarkarriären kan en framkomlig väg vara att uppmärksamma och undersöka det kulturella intresse som föregår bruket. Om begär förstås som något enbart och exklusivt förknippat med kroppsligt sug (hos missbrukare) efter en speciell substans riskerar man att hänföra både problemet och lösningen på det till enskilda subjekt som redan är utsatta, och man får dessutom svårt att nå den som inte identifierar sig som missbrukare eller problemkonsument.

Alkohol, en mångfacetterad och snart sagt allestädes närvarande aktör

Alla har någon gång träffat personer som genomgått personlighetsförändring på grund av alkohol. Det är ett exempel så gott som något på alkoholens förmåga att göra skillnad inom ett kulturellt sammanhang, men ANT-perspektivet används som sagt inte uteslutande för att undersöka förbindelser mellan människor och alkohol/droger. Alkoholen i sig, betraktad med ett ANT-perspektiv, uppvisar en fantastisk förmåga att nå spridning i rummet. Alkoholen som aktör betraktad har, genom att ingå i en rad olika föreningar, kommit att anpassas till snart sagt alla typer av smakriktningar. (Det bör påpekas att analysen är fokuserad på empiriskt iakttagbara företeelser och frågan om vem som gör vad därför är ointressant). Campari som är bitter är en ytterlighet och den sockerstinna bananlikören en annan. Glögg dricker man varm och Jägermeister iskall. Öl finns i en massa olika alkoholstyrkor och smakvarianter i den svagare delen av registret och Stroh rom med sina 80 % finns i den starkare änden. Däremellan finns en uppsjö av varianter på temat vin. Enkla lantviner säljs till ett lågt pris och förpackas företrädesvis i så kallade bag-in-box. Men vin kan också, genom att lagras på ekfat i exklusiva franska slottskällare, betinga ett i princip hur högt pris som helst. Genom att blandas med humle, malt och källvatten når alkoholen spridning hos vissa kategorier av människor, och genom att ingå förening med druvsaft attraheras andra grupper. Öl, vin och starksprit har emellertid den egenheten att dess smak inte är direkt tillgänglig för alla, vilket innebär ett initialt motstånd. Men när man väl lärt sig uppskatta smaken finns ett i det närmaste oändligt utbud att välja från. Om man till detta lägger det populära fenomenet alkoläsk och söta cidervarianter visar alkoholen sin exceptionella förmåga att nå spridning, för i dessa produkter finns inget som helst inneboende motstånd. Alkoläsk och cider smakar samma som de alkoholfria varianterna av samma drycker som säljs i livsmedelsaffärerna. Betraktat på detta sätt kan man inte annat än imponeras av aktören alkohols spridningsförmåga. Den som gillade alkoholfri cider som barn kan enkelt byta ut denna till en variant med alkohol, utan att behöva utveckla smakpreferenserna nämnvärt, och när man väl lärt sig uppskatta alkoholens verkningar är det enkelt att söka sig vidare. Det varierade utbudet gör också att det finns en alkoholsort för alla typer av humör och stämningar liksom för alla tillfällen. Sådana aspekter av alkoholen både kan och bör uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag, och ANT är ett verktyg som passar som hand i handske för det arbetet.

Olika smakvariationer av alkoholhaltiga drycker är nu inte det enda sättet för aktören alkohol att nå spridning i rummet. Det på senare år allt populärare fenomenet single malt är en annan ”strategi” med samma resultat. Genom att man tidigare lade sig vinn om att whiskyn skulle smaka på samma sätt varje år och därför blandade olika sorter av single malt och tappade resultatet på flaska begränsades utbudet av förklarliga skäl. Men genom att tappa varje single malt whisky på en egen flaska mångdubblas utbudet av sorter i ett slag. Oavsett vilka intentioner producenterna har och oberoende av vilken aktör i nätverket som utför de praktiskt nödvändiga handlingarna, så blir resultatet av operationerna att förekomsten av alkohol ökar i sammanhanget som allt och alla delar.

För att vidga förståelsen för problemet uppmärksammas i projektet även det faktum att alkohol och droger inte bara existerar i form av drycker och sinnespåverkande substanser. Var man än rör sig i det offentliga rummet i Sverige stöter man på alkohol, i en eller annan form. Alkohol finns i princip överallt, inte bara på krogen och på systembolaget, utan även i Pressbyråns tidningshylla, i bokhandeln, resebranschen och på bio där filmer med alkohol- och drogrelaterad handling är vanliga. Pressbyrån, TV-soffan och biografsalongen är några av alla de platser och sammanhang där alkohol och droger så att säga laddas med kulturella innebörder och skillnaden mellan de olika framträdelseformerna är ingen artskillnad utan en gradskillnad.

Alkohol och droger blir med en sådan förståelse sammanhållna fenomen bestående av både immateriella och materiella aspekter. Det populärkulturella fenomenet rockbiografier blir därför högintressant att analysera. Rockbiografier är en bokgenre som i det närmaste exploderat på senare år, inte minst efter försäljningsframgångarna med boken The Dirt som handlar om rockgruppen Mötley Crüe. Om man lyfter ut passagerna och berättelserna som har med alkohol och droger att göra hade detta inte blivit mycket till bok. (Om man dessutom lyft ut alla sexistiska skildringar av kvinnor återstår nästan ingenting). Boken The Dirt är inte en isolerad företeelse, tvärt om öppnar sig här en närmast outtömlig källa att hämta empiri från för att fördjupa förståelsen för alkoholens och drogernas immateriella aspekter, dess kulturella innebörder.

Lejonparten av rockbiografierna på bokmarknaden handlar om en speciell kategori av artister, nämligen de som levt mest utsvävande och som varit kända för att vara mest notoriska ifråga om alkohol och droger (och sex). Det blir därför uppenbart att drogbeskrivningar hjälper till att sälja böcker, och att böcker kanaliserar begär efter alkohol och droger. Följande artistbiografier har i samband med projektet studerats: Keith Richards, som är den kanske mest kände av alla? Jim Morrison, som dog av en överdos i Paris 1971. Lemmy från Motörhead, vars självbiografi fått namnet White line fever. Iggy Pop, Shane MacGowan, Kurt Cobain och den förhållandevis unge artisten Pete Doherty är andra exempel. Förhållningssättet till droger som beskrivs i böckerna brukar förknippas med manlighet, men det finns också böcker om kvinnor. Talande nog är att de enda tre biografierna om kvinnliga artister som jag funnit (fast det bör påpekas att några anspråk inte reses på att ha hittat allt som finns, bara ett signifikant urval) handlar om Billie Holiday, Edith Piaf och Janis Joplin, vilka alla är kända för sitt bruk av alkohol och droger. Det finns även böcker om svenska artister, eller det finns i alla fall en bok, som talande nog handlar om Sveriges kanske tydligaste motsvarighet till de internationella rockikoner som presenterats ovan, Freddie Wadling. Berättelserna om droger som finns i boken kan uppfattas som sökta, nästan som om de är införda i efterhand. Intrycket man får är att författaren har skrivit in drogtemat utifrån ett ganska tunt underlag som ett slags genreeftergift. Att det finns tydliga förväntningar på vissa inslag (läs drogskildringar) i genren märks även i en biografi om Frank Sinatra, som visserligen handlar mycket mer om musik, vänner och relationer än övriga böcker i uppräkningen. Men beskrivningar av Sinatras förhållande till alkohol finns med här och där, fast inte alls i samma utsträckning som det utlovas på baksidan av boken där innehållet beskrivs och där sådant lyfts fram som antas appellera till möjliga köpare av boken.

Försäljningsframgångarna med sådana böcker och med filmer där alkohol och droger spelar en framträdande roll kan betraktas som uttryck för ett kulturellt begär efter droger. Detta begär kan inte sägas vara helt frikopplat från det kroppsliga begär som får vissa människor att missbruka och därför bör båda begären ses som olika sidor av samma fenomen.

Avslutande konklusion och tankar om projektets samhällsrelevans

Kunskapsmålet med projektet är att öka medvetenheten om vilken makt över människors ”mentala kartor” som kulturellt immateriella uttryck har. Det finns emellertid inte något ett-till-ett-förhållande mellan bilder av alkohol och konsumtion av dryckerna. Men sådant som man inte tänker på, sådant som inte går på tvärs mot allmänna värderingar och djupt rotade vanor, mot det är alla öppna för influenser. Dryckesvanor är något man kanske inte tänker så mycket på som en vana. Men när man till exempel ser en film där vindruvan Pinot Noir nämns som ett mantra genom hela filmen, och där druvan används som metafor för livet, då, det visar försäljningssiffrorna, påverkas många att köpa vin av den druvan. Medvetenhet om sådana aspekter kan och bör ökas, spridas och diskuteras mycket mer än vad som är fallet idag. Där finns nyckeln till förståelse för det dåligt utforskade men helt centrala ledet mellan tankar på och bruk av droger. En ny och annorlunda alkohol- och drogpraktik finns hela tiden som en immanent potentialitet i sammanhanget som alla lever i och med. Men den kan bara realiseras om tillräckligt många inser att enskilda aktörer, mänskliga såväl som icke-mänskliga, varken är eller kan vara suveräna. Vad som är möjligt att göra och vad som blir utfallet av den process som världen skapas i och genom bestäms av sammanhanget som helhet. Kulturvetenskapens bidrag till missbruksforskningen handlar om att förmedla förståelse för logiken som styr dessa processer.

fredag 11 januari 2019

När datorerna blir norm, vad händer då med människorna?

Fortsätter på det tankespår jag plockade upp igår, för det väckte fler frågor. Vill bara inleda med att än en gång påpeka att jag inte är teknikfientlig, vilket jag bevisar genom bloggen och mitt engagemang i olika sociala nätverk. Jag är en hängiven användare av digitala verktyg och finner det stimulerande att utveckla kurser som ges via nätet, vilket kräver ett helt annat upplägg och andra undervisningsmetoder än campuskurser. Det är antingen-eller-tänkandet jag vänder mig mot. Liksom ifråga om pappersbokens relation till digitala texter ser jag nätkurser som ett KOMPLEMENT till campuskurserna, som jag menar utgör själva fundamentet i den högre utbildningen. Den dag som campus överges och högskolorna flyttar ut på nätet, är jag övertygad om att universitetet har spelat ut sin roll, för då har utbildningen förvandlats till något helt annat.

Oxford, Cambridge, Harvard och andra berömda universitet må vara välkända och prestigefulla varumärken, men det som gör ett universitet unikt är dess plats, dess fysiska byggnader och den kulturella atmosfär och traditionerna som vårdas och upprätthålls där, vilket inte går att överföra till nätet. Hur ekonomiskt lockande det än kan framstå som för en styrelse som ser till verksamhetens lönsamhet, menar jag på goda grunder att det finns en gräns för hur långt digitaliseringen kan drivas innan den undergräver verksamheten. Påminner om det stålbad som musikindustrin tvingades gå igenom när man trodde att det var MUSIK man tjänade pengar på och att LP-skivan och senare, men i mycket mindre grad, CDn, endast var ett neutralt medium som ledde till onödiga kostnader. Utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv kan det framstå som en genialisk lösning att sälja filer med musik istället för otympliga LP-skivor; men det visade sig omgående att även om kostnaderna för att framställa och distribuera LP-skivor och CD-skivor, stod för merparten av priset på skivan som såldes, reducerades ökade inte vinsten för musikbolagen; tvärtom. Kunderna betalade för HELHETEN som musiken ingick i, inte bara för ljudet. Idag har Spotify tagit över och förändrat hela branschen i grunden, på gott och ont.

Teknik, datorer och digitala system har potential att bli och göra snart sagt allt man önskar sig. Det är både deras styrka och svaghet och däri ligger även risken med en allt för snabb och obetänksam digitalisering av samhället. Människor kommer nämligen aldrig att kunna mäta sig med sina drömmar och fantasier, vilket tvingar oss och samhället som helhet in i en underordnad position gentemot tekniken som oftast införs med de bästa av intentioner. Liksom i frågan om droger är problemet att det initialt är så himla kul och omvälvande, och man märker därför inte om och när man förvandlats till slav. Det är också företagsledningarnas ansvar att se över och värna verksamhetens ekonomiska situation. I det korta loppet och utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det rationellt att digitalisera, men utifrån ett längre perspektiv och med hänsyn tagen till mänskliga värden, är det potentiellt förödande. Det gäller samma i dagens allt mer digitaliserade värld som under påvens och den katolska kyrkans regim på medeltiden. Människan är inte Guds avbild, det är i själva verket Gud som är människans bild av sina egna drömmar om en perfektion som man aldrig kan eller kommer att leva upp till och som man därför blir slav under, om man inte lyckas bli framgångsrik i organisationen och får en ledande position, vilket dock bara gäller ett fåtal. Den stora massan förslavas och utsätts för umbäranden; det är priset man får betala för att vara del av samhället som är omöjligt utan normer och regler.

Min poäng är att både Gud och tekniken är mänskliga skapelser som ger upphov till maktordningar  eftersom det är oundvikligt att det uppstår normer inom alla sammanhang. I samma stund som drömmen om den perfekta roboten slår rot, inte bara i några ingenjörers och teknikentusiasters huvuden, utan bland ekonomer och företagsledare, har företagets och längre fram samhällets normer förändrats. Plötsligt är det inte längre människan som är norm och utgångspunkt, utan tekniken som idag är överlägsen människan på område efter område. Och ju mer överlägsna maskinerna blir och ju mer pengar man kan tjäna på digitaliseringen, desto starkare blir normeringens tvingande kraft som kastar ut allt fler i arbetslöshet. Om effektiviseringsvinsterna fördelades jämlikt bland människorna eller om normen och utgångspunkten var MÄNNISKAN, istället för människors grandiosa drömmar om perfektion, evigt liv och andra omöjliga föreställningar, vore det oproblematiskt. Tragiskt nog är detta inte fallet. Det som driver digitaliseringen ser jag som en parallell till en rad andra mänskliga projekt i världshistorien: Försöken att utveckla en evighetsmaskin, till exempel eller alkemi. Även om intellektet säger oss att det är förenat med risker eller att det är omöjligt, att det strider mot allt vi vet, fortsätter vi. För tänk om det går ändå ... Tänk om!

Digitaliseringsentusiasternas övertygelse om att de har kontroll över tekniken skrämmer mig nog mest av allt, vid sidan av hur mycket makt de har över agendan och besluten som tas. Normer uppstår i och är är ett resultat av kultur. Tragiskt nog är kultur en mänsklig företeelse, dessutom ett fenomen som inte går att räkna på. För att förstå kultur, normer och maktstrukturer krävs att man förstår värdet av och kan aktivera intellectus, vilket blir svårt i en värld och ett samhälle där rationalitet värderas som det högsta goda, vilket är en mänsklig eftergift för den maskinnorm som vuxit fram i samhället.

Där och när datorer och robotar blir norm förvandlas människor till slavar; fast egentligen är det människorna själva som viker ner sig och intar den underordnade positionen. Sedan skyller man på budbäraren, den förment bakåtsträvande och nostalgiske humanisten som inte förstår att digitaliseringen endast innebär fördelar. Framtiden får utvisa vems analys av samtiden som bäst stämmer överens med verkligheten.

torsdag 10 januari 2019

Till pappersbokens försvar

Låt mig börja med att peka på några urgamla, mänskliga insikter och principer. För det första vill jag peka på ordstävet: lätt fånget, lätt förgånget. För det andra tänker jag på följande vishetsord: Man får vad man betalar för. För det tredje: Man saknar inte kon förrän båset är tomt (och då är det försent). Vad jag försöker säga är att om det är kunskap och lärdomar man söker finns det inga genvägar, av det enkla skälet att vägen till vetande alltid är en omväg. Och, det mänskliga genomet och våra biologiska förutsättningar att lära har inte förändrats under de senaste 10000 åren. Ingen har lyckats övertyga mig om att något av det jag sagt hittills är felaktigt, men jag är öppen för möjligheten. Jag säger inte att jag har rätt och försöker inte leda något i bevis. Jag manar endast till eftertanke. Mitt försvar för pappersboken är till dels känslomässigt, det har jag inga problem att medge, men försvaret bygger framförallt på mina snart 30 år i universitesvärlden och mina drygt 20 år som lärare (och så klart allt jag lärt mig genom åren). Kalla mig bakåtsträvare, skratta gärna åt mig, men glöm aldrig att ingen av oss vet hur det kommer att bli. Framtiden och förblir en mer eller mindre öppen fråga.

Mycket talar för att internet och digital teknik kommer att innebära en lika stor revolution för människans utveckling som talspråket, skriftspråket och boktryckarkonsten, men svaret på den frågan ligger dolt i framtiden som inte är utan skapas. Det finns ingen teleologi och den som säger sig veta har per definition fel eftersom inget kan veta något om det som ännu inte hänt. Människor är just människor, med allt vad det innebär. Människor styrs av känslor lika mycket som av vilja och visioner, människan är både biologi och kultur.

Just nu genomgår samhället en genomgripande och snabb omvandling, från analoga system till digitala. Förändringstakten är enorm och utvecklingen drivs framåt lika mycket av nyfikenhet som av ekonomiska skäl. Och jag följer självklart med. Det finns massor av fördelar med digitala verktyg. Varje dag interagerar jag med teknik och jag håller mig uppdaterad om vad som händer. Jag tycker om att skapa och driva nätkurser och tänker lika lite ifråga om pappersboken vs digitala texter i termer av antingen eller, som i någon annan fråga. Jag har dessutom skrivit fler digitala texter och böcker än jag skrivit pappersböcker och tryckta artiklar. Trots det, eller snarare just därför är jag en passionerad försvarare av pappersboken. Och jag ska nu försöka förklara varför.

Den teknikoptimism som digitaliseringen bygger på finner jag naiv. Jag har lärt mig att man inte ska laga det som inte är sönder och vänder mig mot att man utan eftertanke överger fullt fungerande analoga system och lösningar för oprövade och väldigt ofta undermåliga digitala system som dessutom inte sällan byts ut när det efter otaliga modifieringar och uppdateringar överges för helt nya system som säljs in med löften om ännu mer fantastiska möjligheter. Och alla invändningar eller frågor om det gjorts någon riskanalys avfärdas med bullrande hånskratt. Jag ser som sagt också möjligheter, men jag förstår inte vilket som var problemet som tekniken skulle lösa. Ny teknik måste inte nödvändigtvis ERSÄTTA gammal; särskilt inte om den äldre tekniken dels otvetydigt har en rad fördelar, dels inte har särskilt många nackdelar. Pappersböcker väger en del och kan vara jobbiga att bära på, men är det kunskap man söker överväger fördelarna.

Ljudböcker är ett slags mellanväg och det är också ett sätt att kombinera fördelar med olika medier på ett konstruktivt sätt, vilket gör att man kan "läsa" samtidigt som man promenerar eller sysslar med något annat. Men bara för att jag kan ladda ner all världens litteratur på min padda betyder inte att jag också tillägnar mig mänsklighetens samlade visdom. Om man ensidigt fokuserar på fördelarna och möjligheterna är det lätt att förblindas, och om man dessutom kan tjäna pengar på omställningen är det svårt att stå emot. Men det måste man om det är KUNSKAP man söker. Intellektuell utveckling går inte att effektivisera och skynda på, det är en i hög grad BIOLOGISK process. Kunskap, bildning och vishet är MÄNSKLIGA egenskaper. Datorer är överlägsna människorna på att bearbeta information, men skolan och utbildningssystemet handlar om kunskap, lärande och intellektuell utveckling samt om fostran av kritiskt drivna, ansvarskännande och demokratiskt sinnade (världs)medborgare.

Framgångsrusiga, möjlighetsfokuserade teknikoptimister omfamnas hjärtligt av ekonomerna och alla som ser effektivitet och ekonomisk tillväxt som det högsta goda. Här skapas en mäktig allians som är svår för lärare och alla som värnar lärande och bildning att bjuda motstånd mot. Komplexa argument som bygger på insikten att det finns en tvingande relation mellan mediet och budskapet och att mediet har större inflytande än innehållet rinner av digitaliseringens hånskrattande försvarare likt vatten på en gås. Människan kommer aldrig att kunna mäta sig med datorerna ifråga om processorkraft, och datorerna kommer aldrig att tänka och fungera som människor. Någon av parterna i relationen måste anpassa sig. Och idag är det människan som drar det kortaste strået. Debatten om skola och utbildning handlar ytterst lite om bildning idag och ännu färre talar om vishet. Kunskap har kommit att bli synonym med nyckeltal och lärande handlar om produktion av resultat. "Vi måste korta tiden som elever  och studenter befinner sig i skola och utbildning", säger ansvariga politiker, och motiverar reformerna med ekonomiska argument. Jag ser det som en konsekvens av den långt drivna digitaliseringen, och som ett hot mot KUNSKAPEN, BILDNINGEN och VISHETEN. Unikt MÄNSKLIGA värden offras och ersätts med teknik vilket på sikt hotar att först göra kunskapen obsolet och sedan människorna. Betänk att vi redan idag talar om den mänskliga faktorn som ett problem, inte som en förutsättning (medan teknikstrul betraktas som något fullkomligt naturligt och självklart).

Böcker formas av tankar och tankar formas av böcker, i enlighet med tanken om mediets påverkan på innehållet och budskapet, och när böckerna förlorar i värde, rensas ut och till och med förstörs går något ovärderligt förlorat. En djupt mänsklig kvalitet offras. Jag ser boken som en av vishetens viktigaste byggstenar. Boken av papper kan aldrig ersättas. Bokmediet är unikt. För att tala med Jonna Bornemark menar jag att digitalisering underblåser ratios makt över intellectus. Digital kod är ett helt annat än det språk som människor använder för att kommunicera med andra människor. Kod är tvingande medan analog text är vädjande, vilket harmonierar mer och underblåser strävan efter vishet. Pappersboken är ett långsamt medium och som vuxit fram tillsammans med och i samspel med människans förmåga att tänka. Jag bär ständig på minst två böcker, och visst är det tungt och otympligt, men just därför blir böckerna lästa. Alla de där miljonerna filer och digitala texter som också finns tillgängliga bara ett knapptryck bort och som hela tiden uppdateras och blir flera stressar mig bara. Läshastighet och lärande är MÄNSKLIGA egenskaper som regleras mer av förmåga än av tillgång (och efterfrågan).

Mina första textfiler, som jag skrev i början av 2000-talet går inte att öppna idag, medan böckerna från 1800-talet är exakt lika tillgängliga som nyare verk. Information må vara en färskvara, men kunskap är något annat och bildning är närmast motsatsen. Vishet går inte att ladda ner från nätet, det kräver år av övning, tålamod och brinnande engagemang och uppnås ofta genom misstag och misslyckanden. Det finns som sagt inga genvägar till kunskap och kvalitet i utbildning, därför fungerar effektivitetsargumentet bara för att övertyga ekonomer och politiker som lovar mer och bättre kvalitet för mindre.

Även om jag inte är troende finner jag att det är något närmast religiöst över pappersboken. Den är intimt sammankopplad med klosterväsendet och senare den vetenskapliga revolutionen, för att inte tala om bildning. För ett år sedan läste jag en bok om Erasmus av Rotterdam som är lika aktuell idag som han var i sin samtid eftersom människan inte förändrats sedan hans dagar då boktryckarkonsten skapade fantastiska möjligheter att producera och sprida kunskap via ett människoanpassat medium. 

Jämför ett fysiskt och därför begränsat bibliotek med en oändlig samling filer. I det förra kan man vandra runt och förlora känslan för tid och rum. Biblioteket upprättar en intim relation mellan orden och tankarna, mellan människorna och kunskapen. På nätet resignerar man lätt och drunknar i det osorterade överflödet av olika intryck. Den mänskliga hjärnan går inte att jämföra med en dator, men där och när tekniken blir norm och människan tvingas anpassa sig måste något offras, och detta något är sorgligt nog kunskapen, bildningen, visheten och andra unikt mänskliga värden.

Mitt försvar för pappersboken handlar inte om nostalgi, den bygger på en djupt känd oro över hur förfärande lätt det är att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bort till förmån för snabba och fräcka lösningar. Jag är inte motståndare till digitala lösningar och teknik för jag ser ingen motsättning, jag ser tekniken som ett verktyg i mänsklighetens tjänst och som ett komplement till pappersboken.

onsdag 9 januari 2019

Ansvarslös antipolitik

Politik är att vilja, sa Palme en gång i tiden. Ett berömt uttalande av en ikonisk politiker. Även de som inte levde när han var aktiv vet vem han är. Kennedy, en annan ikonisk politiker sa: Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land. Churchill förkroppsligade Englands motstånd mot och seger över Natzityskland. Alla tre ville något, stod för något och hade visioner för landet de var ledare för. Idag handlar politik snarare om att INTE vilja något. Vem kommer att minnas ledarna för partierna som just nu utnyttjar demokratin för egen vinnings skull?

Vad vill en sådan som Hanif Bali, mer än att provocera? Och varför går det hem? Det går inte att veta säkert, men både frustrationen över att inte veta och provokationerna och utspelen som en del av våra folkvalda ägnar sig åt är bilder av samtiden. På samma sätt som Palme förkroppsligade min barndom och det Sverige jag växte upp i, och liksom Churchill förknippas med kampen för det goda, är dagens politiker produkter av samtiden. Donald Trump må tro att han är där han är för att han är världens bästa politiker och Bali må styra sina följare på Twitter och mediernas uppmärksamhet, men ingen av dem VILL något. Inte i den mening som Palme, Kennedy eller Churchill la i begreppet. Och så är det naturligtvis eftersom väljarna inte vill något. Vi får de politiker och det parlamentariska läge vi förtjänar.

Idag handlar politik följaktligen inte om att formulera visioner. Dagens politiker kampanjar. Make America Great again, är ingen vision, det är ett marknadsföringstrick. Och att bygga en mur, att kasta ut invandrare eller sänka skatten säger man inte för att man vill ta ansvar för att bygga något eller förvalta ett arv, utan för att få makt. När dagens politiker tar till orda är det inga bevingade ord som flyger ur deras munnar. I have a dream, kanske man inleder sina tal med, men efter som fortsättningen inte kommer från hjärtat utan är skapad av en reklambyrå som använder metoden fokusgrupper för att förstå vilka känslor man ska spela på för att nå ut med budskapet i stugorna produceras bara (i bästa fall) tomhet.

Ett belysande exempel på antipolitik är Balis och andras attacker på Greta Thunberg, som verkligen vill något och som också agerar för att visionen ska bli verklighet. Hon visar vägen och hennes tal för världens ledare kan mycket väl komma att bli lika berömt som Martin Luther Kings beskrivning av sin vision om en mer jämlik värld. Jämför hennes ord och engagemang med "Grab em by the pussy" och "Hur många oskulder knullar din pappa". Skillnaden är anmärkningsvärd. Förklara sedan för mig varför genusvetenskap och feminism utgör det stora samtidshotet. Antipolitiken är samma andas barn som fake news och den bygger på alternativa fakta. När eller om den slår igenom på allvar kommer det att vara känslan som räknas och SD kan kliva fram och driva igenom sin vision om ett Sverige för svenskar, byggt på svenska värderingar, fritt från invandrare. Det behövs fler som Greta Thunberg och färre kampanjande politiker som saknar viljan att göra något.

Antipolitikens ansvarslöshet visar sig genom att man idag gör allt för att provocera motståndarna och till varje pris försöker undvika kritik för sina egna luddiga ståndpunkter för att därigenom slippa ta ställning. Det talas om att vara vuxen, men i en värld och ett samhälle där en 15-åring framstår som mognare, mer ansvarstagande och lämpad att styra vårt land än ledaren för högerpartierna som samlade över hälften av mandaten i riksdagen, men som på grund av taktiska skäl inte kan komma överens, säger det något om läget i landet och vår demokrati. Hur skulle SÄNKTA skatter kunna vara lösningen? Hur skulle MINSKAD makt för landets ledare kunna ansvarsfullt? Varför ska samhället använda skattemedel för att bekosta det politiska systemet om politikerna inte vill något annat än än att få uppmärksamhet och bara kritiserar sina motståndare för att framstå i bättre dager?

Ansvarslös antipolitik spelar andra makthavare i händerna. Makthavare som verkar utan att synas och som påverkar demokratiska beslut indirekt. Dagens antipolitiker banar väg för multinationella bolag som endast är intresserade av sina egna, kortsiktiga, ekonomiska intressen. När Bali attackerar Thunberg gör han sig alltså till en nyttig idiot och det borde vi tacka honom för; hans tydlighet alltså. Fast det krävs förstås politiskt intresse, kritisk, analytisk förmåga och en vilja att faktiskt ta och utkräva ansvar av våra politiker för att se igenom retoriken och för att kunna få till stånd en förändring. Om man är rädd för att skatten ska höjas och den årliga resan till Thailand ska bli dyrare kommer fulspelet att fortsätta och vår generations (anti)politiker kommer att gå till historien som lättkränkta stoppklossar för nödvändiga reformer, istället för som vuxna, ansvarstagande, ikoniska ledare för en hållbar värld.

tisdag 8 januari 2019

Rättvisa

Vad är rättvist? Den frågan fick jag efter att jag retweetade en text av Göran Greider på Twitter där han skrev:
Viktigt meddelande till allmänheten på hela jorden: Öppna dörrarna, gå ut på gatorna, kräv en ny, rättvis och hållbar värld.
Fast jag reagerade egentligen på svaret han fick:
Vad betyder rättvisa ur ett kommunistiskt perspektiv?
Det var den direkta kopplingen till kommunism jag reagerade på. Tanken att kritik mot kapitalism nödvändigtvis blir kommunism. Som om världen var svart eller vit och att det bara fanns två olika sätt att förvalta det gemensamma. Gud hjälpe oss om kommunism är det enda alternativet till nuvarande system, vilket liksom alla system bär på fröet till sin egen undergång. Det finns en hel massa andra vägar fram och mer elaborerade sätt att tänka. Jag svarade:
Ingen aning, jag känner ingen kommunist och ser den ideologin som obsolet. Varför måste begreppet kopplas till ideologi, varför inte filosofi?
Och fick följande reaktion:
Att uttala sig om ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är provocerande. Rättvisa ur ett filosofiskt perspektiv tror jag är lika knepigt som att definiera ett ”spel”.
På det svarade jag, för jag kände att här fanns någon som nog trots allt ville samtala, inte debattera och förgöra:
Att ge upp och överlämna allt till marknaden finner jag mer provocerande än att försöka finna en väg fram som är hållbar, även om det är svårt.
Marknadsliberaler brukar hävda att allt blir bättre och bättre dag för dag, vilket det finns evidens för. Fast som alltid finns djävulen i detaljerna och vägen till helvetet är förfärande ofta kantad med goda intentioner. Vad betyder det till exempel, och vilka konsekvenser på sikt går att koppla till den drastiska minskningen av insekter, som påverkar småfågelbeståndet, vilket i sin tur påverkar (vad är svårt att uttala sig om)? Vad händer om bin och andra pollinerare försvinner, vilket verkar vara en uppenbar risk? Utarmningen av jordbruksmarkerna som gör att matens näringsinnehåll minskar? Skövlingen av regnskogar och minskad biologisk mångfald? Global uppvärmning? Eller antibiotikaresistens som går att koppla till den industriella köttproduktionen? På det stora hela blir det mesta helt klart bättre, men det betyder inte att nuvarande system är det enda och bästa. De snabbt växande klyftorna som kapitalismen ger upphov till är ett allvarligt hot. Frågan om rättvisa är därför viktigare än kanske någonsin förr, tänker jag. Det är därför jag engagerar mig i sociala nätverk, inte för att driva opinion utan för att väcka tankar och testa idéer. Svaret jag fick löd:
Måhända att marknaden provocerar. Å andra sidan, marknaden är mindre skrämmande än planekonomi och en kollektivistisk stat. Läs gärna ”the Harvest of Sorrow” av Robert Conquest. Boken ger bra historiskt tillbakablick och en otäck beskrivning av ngt som ofta skönmålas.
Visst har Sovjetkommunismen många liv på sitt samvete, liksom Kina. Båda systemen satte människans grandiositet framför kunskap och kritisk analys, vilket ledde till KATASTROFALA konsekvenser. Och kommunism har inte minst i Venezuela visat sig vara potentiellt förödande, det går inte att förneka. Men eftersom vi inte har facit i hand vad gäller konsekvenserna av den kapitalistiskt drivna, industriella produktionen av mat bör man iaktta försiktighet. Bara för att kommunism är fel betyder inte att kapitalism automatiskt blir rätt. Min replik blev därför:
Det finns en väg mellan också. En oprövad väg som handlar om balans mellan både och, istället för kamp mellan antingen eller. Rättvisa uppstår mellan människor, den är inget i sig; tänker jag.
Som resulterade i följande svar:
En väg emellan låter bra. Exempel? Mellan människor i förhållande till vad? Det finns inte mycket som är invariant och vad som skiftar bör också påverka förhållandet mellan individer och således rättvisebegreppet. Jag tänker att det är en förhandlingsfråga och inget som uppstår.
Samtalet fortsatte. Jag svarade:
Jag tänker på rättvisa som ett mellanrum som båda parter accepterar och respekterar. Idag växer klyftor mellan människor som sliter isär samhället, vilket är destruktivt för alla. På olika sidor av en klyfta växer ömsesidigt förakt.
Det är en tanke jag ofta återkommer till. Min nästa bok handlar om det där gäckande och svårdefinierade mellanrummet som det är så lätt att ta för givet, men som måste respekteras för att inte samhället ska implodera under trycket av sina egna inre spänningar. Tanken om RÄTTVISA som ett mellanrum fångade jag i flykten, vilket stärker mig i övertygelsen om att kunskap finns överallt, om man bara lär sig se, förstå och fånga tillvarons flyktlinjer. Det ovanligt respektfulla utbytet av tankar på Twitter, som jag hyser ett högst ambivalent förhållande till, avslutades på följande sätt, vilket jag är glad och tacksam för:
I acceptera och respektera läser jag in att förhålla sig till. Jag håller nog med dig i sak. Tack för kul samtal! Jag önskar dig en trevlig lördag.
För att uttala sig om något måste man läsa in sig på ämnet, sägs det. Jag håller inte med om det, inte om man har för avsikt att interagera på Twitter eller skriva ett blogginlägg. Självklart känner jag till Rawls med flera, men jag är inte intresserad av att kasta referenser i ansiktet på andra, det är inte en bra början på ett utbyte av tankar mellan människor som vill förstå varandra. Jag tror på kraften i samtalet och menar att det är viktigare att våga tänka själv och utsätta sina tankar för granskning än att ängsligt vända sig till klassikerna varje gång man ska uttala sig om något, alternativt sätta andra på plats med hjälp av andras renommé. Jag läser klassikerna och arbetar ständigt med viktiga tänkares verk på alla områden jag är intresserad av, men jag ser också på bildning som de neurala spår som finns kvar efter att jag glömt vad jag lärt mig (vilket jag bloggade om för ett tag sedan). Om jag vill tala om Rawls tankar, eller om någon annan tänkares verk, vill jag göra det med hen, inte med någon självutnämnd auktoritet på området som anser sig veta bättre.

Jag har inte formulerat någon ny teori om rättvisa, men jag har försökt visa på vikten av samtal om angelägna frågor i vardagen, för att uppnå ömsesidig förståelse för och för att hjälpa varandra att förstå den komplexa värld vi lever och både påverkar och påverkas av i vår strävan efter att få livspusslet att gå ihop.

måndag 7 januari 2019

Olika sätt att lära och utvecklas

Genom åren har jag märkt att jag läser böcker och lär mig saker på andra sätt och med andra mål än många andra. Redan i grundskolan började jag ana att jag fungerade annorlunda än andra och som man som elev förväntades göra och vara. Och jag jag lida för det. När jag blickar tillbaka på de där åren och på den jag var och det jag upplevde, när jag försöker se den pojkens värld med mina ögon och genom kunskaperna och erfarenheterna jag tillägnat mig genom åren, fylls jag med vemod. Samtidigt är jag tacksam, för jag vill inte vara någon annan och jag har blivit den jag är för att jag levt det liv jag levt. Vemodet kommer sig av att det tog så lång tid, först att inse att felet inte låg hos mig, sedan att bearbeta erfarenheterna och finna strategier att hantera både mig själv och tillvaron. Det är som det är och jag har förlikat mig med allt det där och fokuserar på det som är här och nu. Jag hinner det jag hinner, det finns ingen mening i att sörja det som inte blev eller kommer att bli. Och eftersom jag idag dessutom är trygg i mig själv och kan vila i förvissningen om att jag duger som jag är och har bevisat att jag kan, att det inte var fel på mig, jag var och är bara annorlunda, känner jag verkligen att min bästa tid är nu. Jag tror på framtiden och både kan och vill använda kunskaperna och erfarenheterna jag skaffat mig för att bidar i arbetet med att skapa en bättre värld och för att hjälpa andra med liknande erfarenheter genom att dela med mig.

Jag har inte skådat ljuset och vet inte vad som är bäst. Jag ser mig inte som någon guru. Men jag kan det jag kan och fungerar som jag gör och jag vet att jag inte är ensam. I varje klassrum och föreläsningssal sitter det troligtvis någon som är som jag och kan det jag skriver få bara en enda att snabbare och mer smärtfritt än jag, finna sig själv och sin potential, att inte vika ner sig och nöja sig med mindre än hen förtjänar, vore jag oändligt tacksam. Det jag kan har jag lärt mig genom att gå min egen väg och det har som sagt inte alltid varit enkelt. Min smala lycka och nyckeln till framgång är att jag alltid närt en hunger att veta och förstå, kanske just för att det är genom andras frågor, höjda ögonbryn och det motstånd och den mobbing jag utsatts för? Att vara annorlunda märker man först när andra reagerar, och eftersom jag aldrig aldrig velat sticka ut och vara annorlunda har det alltid varit viktigt för mig att förstå det sociala spelet och kulturens väsen. Min resa till kulturvetare och docent i etnologi började redan på högstadiet, men inte genom att jag pluggade hårt och fick fina betyg, utan genom trial and error. Viljan att veta har varit min drivkraft och är fortfarande vad som får mig att gå upp på morgonen. Det är vetande och förståelse jag söker, inte kunskap om något specifikt. Jag är ingen minnesmästare, men jag är bra på att känna av nyanser av stämningar och se mönster.

Allt jag kan har jag upptäckt genom att vandra kunskapens väg. När jag vågade steget in i högskolan upptäckte jag en värld som jag omgående knöt an till, och jag kände mig från dag ett bekväm med rollen och ansvaret som det innebar att vara student, till skillnad från att vara elev. Akademin satte kunskapen först och undervisningen inspirerade till lärande, snarare än att gå igenom vad som kommer på tentan. Initialt hade jag allt för mycket respekt för att gå min egen väg, men det fanns heller inget behov av det. Där och då var kursera så pass fritt upplagda att man tvingades ta ett eget ansvar för att klara sig, vilket jag gjorde närmast prickfritt eftersom jag var där för kunskapens skull och för att lära. Jag blev aldrig en helt integrerad del av studentgemenskapen, men jag kände mig trots det och för första gången i livet inte utanför. Och det var också en lärprocess.

Idag står jag vid sidan av och iakttar; det är så jag lär mig förstå tillvaron och utvecklas som människa. Trial and error. Det är också därför jag har så stora problem med försöken att målstyra skola och utbildning. Kraven på effektiviseringen och genomströmning leder till likriktning och fostrar den uppväxande generationen att marschera i takt längs den ena vägen, den bästa och mest evidensbaserade vägen. Normen för det normala krymper hela tiden, och det går allt snabbare på senare tid. Jag är därför enormt tacksam för att jag klarade mig igenom nålsögat innan dörren till den högre utbildningen stängdes för en sådan som jag. Idag får ingen misslyckas och det är svårt att börja om. Man får en chans. Då spelar det inge roll om man går i världens bästa skola, för lärande är personligt och unikt för varje individ. Det finns inte en väg till kunskap, det finns lika många vägar som det finns människor. Världens bästa skola styr inte eleverna fram till ett UNIversitet. En verklig kunskapsskola präglas av mångfald, bygger på tillit och frihet under ansvar för såväl elever som lärare och skapar förutsättning för att klara sig på egen hand i ett Multiversitet.

Det är med sorg i hjärtat jag läser på sociala nätverk hur lärarna i grundskolan förtvivlat kämpar för att få möjlighet att bedriva undervisning med lärande som mål (istället för att producera mätbara resultat genom att styra mot mål). Jag kanske har fel, jag är och har alltid varit öppen för den möjligheten, men jag tror att vi håller på att gräva vår egen grav genom att agera som vi (tvingas) gör(a). Ingen äger kunskapen och den är aldrig entydig eller given.

Jag kämpar idag liksom jag gjort genom hela mitt liv för att lära och utvecklas både som människa och som forskare och tänkare. Jag studerar, forskar och meriterar mig inte för att bli expert på något, utan för att lära och förstå. Det gäller samma på högskolan liksom utanför. Jag läser inte filosofer för att bli uttolkare av deras tänkande, inte för att bli en auktoritet på något område. För mig har kunskapen ett EGENVÄRDE, vilket är grunden till frustrationen jag känner. För när jag äntligen, sent om sider, tog mig samman och accepterade utbildningssystemets villkor och tog inte bara en utan flera högre examina, trodde jag att jag skulle känna mig fri att söka mig vidare fördjupade kunskaper och breddad förståelse på mitt eget sätt. Det får jag nu inte, i alla fall inte inom ramen för min tjänst som lektor. Jag känner mig idag i princip lika misstänkliggjord, styrd och utanför som jag gjorde på högstadiet.

Vad har vi en skola för och vad är meningen med universitetet, om inte för att ge alla en chans att lära och utvecklas, på sina egna premisser och för samhällets bästa?

söndag 6 januari 2019

Bloggpost 3800

Detta blir den 3800de bloggposten som publiceras på Flyktlinjer. Tar tillfället i akt att stanna upp och reflektera över projektet i dagarna går in på sitt nionde år. Om kraften i rörelsen håller i sig två år till kan jag fira 10 år som bloggare, och om läs- och besöksstatistiken håller i sig passeras en miljon klick innan dess. Fast jag har aldrig blickar framåt, jag skriver en post i taget och även om jag så klart håller koll på antalet läsare och noterar vad som blir läst (det säger en hel del om kulturen vi lever i och som jag skriver om) är det inte därför jag skriver. Jag har inga som helst ambitioner om att bli någon influencer; jag vill att tankarna ska nå ut men för egen del trivs jag med att verka i marginalen och i det dolda.

Det primära syftet med mitt skrivande har aldrig varit att driva opinion, men skriver man om kultur är det omöjligt att inte påverka. Kulturforskaren är dömd att ta ställning, vilket sedan och allt oftare i dessa dagar (på grund av okunskap, ignorans eller ren illvilja) vänds mot humaniora i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet. Att ta ställning och vara med och påverka är inte samma som aktivism. Att forskningen är politisk ska inte sammanblandas med partipolitik. För kulturforskaren är tydliga ställningstaganden och öppenhet ett led i strävan efter vetenskaplighet och objektivitet. Om jag som forskare är tydlig med var jag står och vilket samhälle jag vill se förverkligat kan läsaren bilda sig en egen uppfattning om resultatens giltighet, vilket INTE är samma sak som confirmation bias. Den som ensidigt forskar om invandringens kostnader och pekar på statistiskt säkerställda siffror är och kan aldrig sägas vara objektiv, för all kunskap som rör samhället, kulturen och det sociala är alltid alternativa. Valet att INTE forska om eller reflektera över invandringens intäkter, beslutet att presentera siffrorna som fakta eller sanningen är i högsta grad politiskt.

Som kulturforskare strävar jag efter största möjliga transparens och Flyktlinjer är ett led i den strävan. Jag skriver alla möjliga typer av texter och blir ibland personlig. Det spelar roll vem som bedriver forskningen och resultaten av kulturvetenskaplig forskning måste alltid vara öppna för tolkning, eftersom de skapats genom tolkning. Därför delar jag med mig av mina personliga tankar och försöker inte dölja mina politiska åsikter, samtidigt som jag försöker upprätthålla gränsen till det privata och inte driver partipolitik.

Flyktlinjer är ett flöde av tankar om och analyser av samtiden. Jag vill se bloggen som en ständigt växande verktygslåda. En maskin skapad för att förändra, men inte för att styra. Kulturen både påverkar och påverkas. Jag varken styr eller äger bloggen, jag liksom alla som läser och interagerar, som delar, kommenterar, reagerar och reflekterar, är medskapare. Det är också så jag ser på bildning, som det blivit många poster om genom åren. Jag ser på bildning på följande sätt, vilket ligger i linje med vad jag vill försöka uppnå med mitt bloggande:
Bildning är både form och innehåll samt dynamiken som uppstår mellan. Bildning är en öppen och föränderlig, samtalsfrämjande syn på kunskap som för människor samman och utvecklar känslan av gemenskap. Bildning måste sättas i verket, användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott, i sig. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är att den tillhandahåller användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Bildningens värde överskrider kunskapen och finns kvar även efter att man glömt det man lärt sig.
Kulturell förändring, vilket med åren kommit att utkristallisera sig som mitt huvudsakliga forskningsintresse, kommer alltid inifrån och uppstår mellan, den kan inte tvingas på utifrån eller uppifrån. Därför utgör kritiken mot New Public Management en allt tydligare röd tråd i flödet av texter som presenteras på Flyktlinjer.

Hur man utför sitt arbete spelar idag en underordnad roll, mätbara resultat och måluppfyllelse är allt som betyder något. Jag är kritisk till dagens utbildningspolitik eftersom jag maktlös tvingas se på hur synen på kunskap förändras allt snabbare. När jag började på högskolan genomsyrades akademin av en kvalitativ syn på kunskap där innehållet var det enda som betydde något, medan allt fler aspekter av verksamheten som bedrivs på landets högskolor handlar om planer, instruktioner och ledning. Betyg, genomströmning, mötesanteckningar och handlingsplaner kan man räkna, väga, mäta och jämföra. Kunskap, liksom kultur och bildning är emellertid svårt och otydligt, så när snart sagt allt handlar om ekonomi och när prestationsmätning och resultat blir viktigare än vardagen och verksamheterna ute i organisationerna, skapas ett system som gör det svårt att värna kunskapen, akademiska traditioner och intellektuella kvaliteter. Flyktlinjer är en värdefull plats som med åren blivit allt värdefullare och viktig för mig att kunna återvända till. Den är ett slags ventil. Här och snart kanske endast här kan och får jag tänka högt och fritt, medan jag i min yrkesvardag måste tänka rätt.

Jag ställer mig gärna på en scen och talar, men inte för att leverera svar utan för att väcka frågor och initiera samtal. Jag är kritisk till det expertsamhälle som växer fram, där man tenderar att lyssna mer på vem som talar än på vad som sägs. Nätet svämmar över av konton som drivs av människor som drömmer om att bli kända och ekonomiskt oberoende. Flyktlinjer är närmast motsatsen till det. Här står KUNSKAPEN i centrum och det enda jag gör reklam för är böcker som berör och som jag ser som viktiga, både mina egna (som kan laddas ner gratis) och andra. Jag tjänar inga pengar på bloggandet och det blir bara viktigare och viktigare att det fortsätter vara så, för det är en förutsättning för den frihet i tanken som är nödvändig för den intellektuella utveckling jag strävar efter.

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Höstterminen går in på upploppet och det finns tentor att rätta och uppsatser att examinera. Idag är jag dock ledig. Ska läsa och promenera, bara vara och fokusera på att finna ro i tillvaron och det eviga nu som jag bestämt mig för att bli bättre på att acceptera och bara vara i.

lördag 5 januari 2019

Välkommen till floskelsamhället

Ordet viktigt håller på att utarmas. Allt kan inte vara viktigt. Vem är det vi försöker lura när listan på saker som är viktiga och därför måste prioriteras ständigt växer, när saker och ting adderas och inget aktivt tas bort från listan. Det som långsamt sjunker ner i dunklet eller in i dimman är påfallande ofta det som alla innerst inne vet är det verkligt viktiga, det som faktiskt borde värnas men som ignoreras allt mer ju fler aspekter som läggs till listan av prioriterade uppgifter.

Det fanns en tid då lärare uteslutande sysslade med undervisning och lärande. Det är svårt att föreställa sig detta, men en gång i tiden hade lärare makten och inflytande över det som hände i klassrummet. Det fanns en läroplan som i grova drag bestämde inriktning och fördelning mellan olika ämnen, och betyg skulle sättas, men bortsett från dessa krav var resten upp till den enskilde läraren. Då var lärarna auktoriteter man lyssnade på, de sågs som förebilder. Läraryrket var eftertraktat eftersom det var ett relativt fritt yrke med en hel del lov som innebar ledighet men också, och framförallt, möjlighet att förkovra sig och fördjupa sina kunskaper; för vem går en lång utbildning och kämpar för att få en anställning om man sedan vill slippa ägna sig åt yrkets huvuduppgifter? Ingen! Det är en villfarelse, är något vi fått för oss för att vi av någon outgrundlig anledning kommit att lyssna på andra än på kunskapens, bildningens och vishetens försvarare.

Idag är det konsulterna som regerar och som sprider sina evangelium. De lovar mer för mindre och lanserar ständigt nya metoder och koncept som sägs leda till effektivitet. Länge stod skolan och framförallt den högre utbildningen emot det där. Långt fram i tiden sågs kunskap och lärande som lärarnas och de lärdes ansvar. Sen bröts motståndet, och då hände det som låter mycket bättre på engelska och som det saknas ett svenskt uttryck för; skiten träffade fläkten. Den svenska skolan skulle bli världens bästa skola, trots att det svenska skolsystemet betraktades som världsledande. Det var inte lärarna som krävde detta eller efterfrågade skolreformer, det var effektivitetsjagande politiker som lovat väljarna både sänkta skatter och höjd kvalitet i den offentliga förvaltningen som drev på och reglerade allt fler områden av lärarnas vardag. Först ledigheten, sedan förtroendetiden och efter det snart sagt allt, in i minsta detalj.

Lärarnas ansvar för lärande och kunskapsutveckling hamnade allt mer i skymundan när allt fler ansvarsuppgifter adderades till uppdraget och arbetet skulle standardiseras; för KVALITETENS skull. Idag betraktas lärare som tjänsteutövare och producenter av resultat. Och skolor konkurrerar med varandra istället för att samarbeta. Det man konkurrerar med är hårdvalutan BETYG, som idag ses som en vara som liksom alla andra varor bjuds ut på en marknad och vars värde endast är ekonomiskt.

Det måste löna sig att arbeta, sägs det. Och därför SÄNKER man bidrag och försvårar för sjuka och svaga. Det är konsulterna som talar, och när samhällets generella kunskapsnivå utarmas får allt fler allt svårare att se igenom flosklerna, vilka därför förvandlas till sanningar. Och när forskarna granskar underlaget för reformerna kritiskt och ifrågasätter flosklerna betraktas kritiken som partsinlagor som måste balanseras mot andra. Det är som om kunskap vore en åsikt och känslan av hur det är anses viktigare än fakta. Och när fakta talar emot känslan lutar sig idag, i det floskelsamhälle vi lever i, mot alternativa fakta.

Kunskapssamhället står och faller med skolan och det som händer där. När lärarna förlorat makten över lärandet och kunskapen, över innehållet och utförandet av undervisningen, och när betygen ses som en vara med ett förhandlingsbart pris och ansvaret för kvaliteten inte längre är elevernas och studenternas utan LÄRARNAS, går nedmonteringen av kunskapssamhället snabbt. För varje år som går tar allt fler elever studenten och utexamineras allt fler från högskolan. Allt fler får allt högre DOKUMENTERADE kunskaper, och det blir därmed svårare och svårare att få gehör för oron över att det gått inflation i betyg och examen, att KUNSKAPEN utarmas.

Vad händer med forskningen, utbildningen när allt mer fokus i skolan och den högre utbildningen riktas mot andra uppgifter, som antas vara lika viktiga som kunskapen och lärandet? Förr talades det inte ens om kunskap. Lärarna lämnades ifred med uppdraget att värna kunskapen och fostra den uppväxande generationen till kunniga, ansvarskännande och demokratiälskande medborgare med en utvecklad förmåga att TILLSAMMANS bygga ett fungerande samhälle för alla. Låt oss stanna upp lite och fundera över om det är rimligt eller ens möjligt att fokusera på kunskap och lärande när man samtidigt måste ta ansvar för och dokumentera att man faktiskt arbetar med: Digitalisering, Internationalisering, Kvalitetssäkring, Entreprenörskap, och så vidare. Kunskap och lärande är ömtåliga kvaliteter och komplexa helheter som är omöjliga att bryta ner i delmoment som prickas av på en lista. Kunskap är inte ett standardiserat resultat som går att utvärdera. Betyg bygger på kvalificerade BEDÖMNINGAR, vilket är en mänsklig förmåga.

Ord, och yta ersätter innehåll. Kontroll ersätter ansvar. Utvärdering ersätter tillit. Lusten att lära ersätts med pedagogiska metoder vars effekter det finns evidens för. Resultat ersätter kunskap. Google ersätter läsning av böcker självständiga studier. Och betyg har blivit en handelsvara allt mer frikopplad från elevernas och studenternas prestationer och faktiska kunskaper. Idag talas det mer om studenternas rättssäkerhet än om deras förkunskaper och förmåga att ta ansvar samt kunna uttrycka sig i skrift. Hejdå kunskapssamhället. Välkommen till floskelsamhället. Enligt den orange ledaren i väst är det VÄRLDENS BÄSTA samhälle, men jag är tveksam.

Det faktum att landets högst utbildade och mest forskningsmeriterade människor förväntas köpa detta och okritiskt följa direktiven säger en hel del om synen på kunskap och kompetens. Förmågan till kritiskt, självständigt tänkande betyder idag ingenting, i alla fall inte när den ställs mot konsulternas floskler som i enlighet med public service syn på objektivitet måste betraktas som lika mycket värda. Utspel från twittrande politiker och ledarskribenter med många följare jämställs med uttalanden från forskare som lutar sig mot gedigna kunskaper och solida studier. Kunskap har ersatts med makt och den som låter mest och väcker starkast känslor vinner och får uttolka samtiden och skriva historien.

I floskelsamhället anses det legitimt att skylla problemen som oundvikligen visar sig allt tydligare på invandringen, och nedskärningarna inom all offentligt finansierad verksamhet kan fortsätta med oförminskad verkan, ända ner till botten. Allt till tonerna av kasinoreklamens löften om att alla, hur enkelt och smidigt som helst, kan bli en vinnare.

fredag 4 januari 2019

Dilemmat med att bedriva vetenskap om vardagen

Samhället förändras snabbt och mycket av det som alla tog för givet när jag växte upp löses upp som morgondimma på en sommaräng av solens första strålar. Förändringen går snabbare nu än den gjorde under 1900-talet. Under de senaste 10 eller 15 åren har förändringstakten ökat dramatiskt. Skillnaden mellan nu och då är att fram till millennieskiftet ungefär handlade förändringen huvudsakligen om kultur. Musik, film och umgängesmönster förändrades snabbt och den äldre generationen tyckte att dem yngre generationen uppförde sig märkligt eller lyssnade på obegriplig musik. Alla följde dock med i den tekniska utvecklingen. Skillnaden mellan stenkakan, LP-skivan och CDn är inte särskilt dramatisk, till exempel; men musiken som förmedlades var det. Idag är det tvärtom. Alla (nåja) lyssnar på i princip samma musik, men via helt olika kanaler och på helt olika sätt.

Vardagens lunk talade man om när jag växte upp. Idag talar man om svårigheten att få ihop livspusslet; eller man gjorde i alla fall  det för några år sedan, nu känns det som alla är fullt upptagna med att klara sig med hälsan i behåll från en dag till en annan utan att det ska påverka kvaliteten i det man gör. Livskvaliteten sjunker i takt med att kvalitetssäkringssystemen i arbetslivet blir allt mer utvecklade, och när målstyrningen på jobbet blir mer preciserad förlorar allt fler riktningen i sitt eget privatliv. Vi är så upptagna med att digitalisera och anpassa oss efter olika system att vi inte märker att samhället som utgör basen för tillvaron och miljön som utgör förutsättningen för livet på jorden håller på att malas sönder.

Stanna upp och ta dig tid att reflektera över vad som håller på att hända. Idag stängs inte bara butiker på grund av dålig lönsamhet, idag står lokalerna tomma allt längre efter en konkurs. Utvecklingen har gått ohyggligt snabbt. Mitt under julruschen meddelades att Toys are Us och BR gick i konkurs. Vad säger det om den samhällsmodell som vi lever med? Och för varje månad som går försvinner butiker både i köpcentret i förorten där jag bor och mitt i storstaden Göteborg. Dels försvinner det arbetstillfällen, dels förlorar fastighetsägarna hyresintäkter. Hur kommer det att påverka ekonomin i samhället? Under 2000-talet har hushållens ekonomiska styrka upprätthållits av möjligheten att belåna bostaden, vilket ökat i en exceptionell takt. Nu vekar det finnas en uppenbar risk att både arbetstillfällen försvinner snabbare än de ersätts och att fastighetsvärdet sjunker som en sten.

Det sägs att vi är på väg ut ur en högkonjunktur, men ärligt talat har det denna gång inte alls känns som en fest. Jag minns hur det var på 1980 och början av 1990-talet. Då påverkade konjunkturens upp- och nedgångar alla. Jag gick ut i arbetslivet under krisen i början av 1980-talet då arbetslösheten var dramatiskt hög och närmade sig fyra procent. Under krisen runt millennieskiftet ansågs 10 procents arbetslöshet vara acceptabel. Fram till för några år sedan såg vi som arbetade i den högre utbildningen tydligt hur studenttillströmningen ökade och minskade i takt med konjunkturen. Söksiffrorna ökade och minskade i takt med efterfrågan på arbetskraft. Idag är det bara efterfrågan på utbildning som ökar i takt med att konkurrensen på arbetsmarknaden hårdnar och det krävs högskoleutbildning även för helt vanliga jobb; inte för att kunskaperna behövs, utan för att konkurrensen driver på betygsinflationen. Kunskapen i samhället utarmas alltså både av konkurrensen mellan privata, vinstdrivande friskolor som tjänar pengar på att skapa förutsättningar att komma in på eftertraktade högskoleutbildningar och av arbetsmarknadens ökade krav på examina.

Jakten på lönsamhet är en allt mer desperat jakt på överlevnad och den drabbar alla, men de fattiga mest. Jobbskatteavdraget som kuppades igenom under hösten gör att klyftorna ökar. Hur många tror på allvar att sänkningen som ger de lägst betalda några hundralappar mer i månaden, som ger mig runt en tusenlapp och verkligt högavlönade mångdubbelt mer, kommer att leda till att fler arbetar mer? Den ekonomiska kalkylen bygger på det antagandet, men vem ORKAR jobba mer än man redan gör på en arbetsmarknad där man får vara glad om man ens har ett jobb och där snart sagt ingen kan vara säker på att arbetsuppgifterna inte automatiseras och ersätts med robotar?

Butikslokalerna som står tomma är en varningssignal. När vi handlar allt mer på nätet för att det är billigare och bekvämare undergräver vi samtidigt själva grunden för livet, vardagen och kulturen som vi alla lärt oss ta för givet. Gamla traditioner som för bara några år sedan följdes av generation efter generation löses idag snabbt upp och ersätts med en bild på Instagram. Vardagslunken har förbytts till en ständig ström av uppdateringar och notiser från människor man inte känner eller i alla fall inte har tid att träffa och som inte bryr sig om en, annat än som följare och potentiell klickare och lajkare.

Som kulturvetare står jag vid sidan av och iakttar förundrat det som sker. Det borde vara en gyllene tidsålder för mig som kulturforskare, fast så är det inte, tvärtom. Överallt där människor möts och interagerar med något slags kontinuitet uppstår kultur, som är den struktur som ger stadga åt allt det som annars skulle vara helt oförutsägbart. Kultur är det som får människor att fungera i grupp, skulle man kunna säga. Märkligt kan man därför tycka, att inte mer intresse riktas mot kulturen. Fast det är å andra sidan också ett resultat av kultur, för den blir vad vi gör den till. Fast vi och blir, är problematiska ord. Ingen kontrollerar kulturen, alternativt: kulturen kontrolleras av alla, tillsammans.

Även inom vetenskapen och politiken finns kultur. Där är ointresset och kulturförnekelsen om möjligt ännu starkare. Inte påverkas politik av kultur, och hur skulle det se ut om vetenskapen styrdes av sådant som kultur? Den tanken är allt för skrämmande för att tänkas till slut, och tänk om det var en uppfattning som spred sig?! Det får bara inte ske, för det skulle underminera förtroendet för dessa båda samhällsbärande institutioner. Och då hotar kaos och anarki, då finns ingen eller inget att lita på. Så kan vi inte ha det, det kan människor bestämma sig för. Faktum kvarstår dock, att ingen kommer undan kulturen. Varken du, jag, politiken eller vetenskapen.

Anledningen till att jag skriver detta, att jag förlorade mig i tankar om vardagen och dess allt snabbare förändringstakt är att jag läste en artikel igår som handlade om just det faktum att kunskapen om vardagen idag är hotad på ett sätt den aldrig varit tidigare.

Vardagsnära forskning i riskzon

Förutom genusvetenskap nämner Demker pedagogik, historia, religionsvetenskap och medieforskning som sådana ämnen som ofta väcker debatt, men också förakt och misstro mot forskare.

– Viss kritik är bra, men det har en tendens att dra med sig andra grupper som inte är intresserade av att diskutera vetenskap utan av att föra fram sin egen åsikt som sanningen, säger Demker.

Varför är det just forskning inom humaniora och samhällsvetenskap som anklagas för att vara ovetenskaplig eller ideologiskt driven?

– För att den forskningen rör oss, vardagen. Det kan vara skolan, föreningar, relationer eller jämställdhet... saker där vi tycker att vi vet själva. Och då är det väldigt lätt att ta sig själv som måttstock och tänka ”det där är bara tramsigt för jag vet hur det egentligen är”. Naturvetenskap och medicin ligger på en mer abstrakt nivå.
Jakten på pengar förvrider huvudet på oss alla och påverkar kulturen, normerna och de grundläggande antaganden som styr samhällsutvecklingen. Jag oroas över det faktum att kulturvetenskap är ett ämne som är på väg att försvinna, just på grund av det som Demker pekar på.

Tänker av någon outgrundlig anledning på Philippa Reinfeldt (är det någon som minns henne?) som lanserade uttalandet: "Jag delar inte den bilden", vilket slog an en ton, pekade ut en kulturell möjlighet som harmonierade med politikens längtan efter ett sätt att undgå kritik. Plötsligt blev detta uttalande vardag och "alla" nyttjade tekniken och avfärdade all kritik på det sättet: Jag delar inte din bild. Så var saken i hamn och striden om väljarna och makten förändrades till just en strid om väljarna. Politiker som vill bygga ett hållbart samhälle, från grunden, tillsammans med resten av medborgarna, förvandlades till en anekdot, till något man sysslade med förr i tiden. Jag delar inte den bilden är själva sinnebilden för en kulturförnekande kultur. Och fram växer en kultur som talar om utbildningssatsningar när man skjuter till en bråkdel av pengarna som behövs för att upprätthålla verksamheten. En kultur som betraktar investeringar som onödiga kostnader och skatt som stöld. En kultur byggd på en omöjlig dröm om en kaka som kan ätas och ha kvar, på en längtan om evighetsmaskinen som ska lösa alla problem.

Uttryck för kultur kan ta sig oändligt många olika former, men det betyder inte att kultur kan vara vad som helst. Kultur är som kulturen är. Kultur går att studera och lära sig förstå, men den går aldrig att kontrollera. Det är något av det första man lör sig och måste acceptera som kulturforskare. Att förneka kulturen är en dålig idé, lite som att kissa i byxorna för att bli varm. Det är en dålig strategi. Ändå är det en allt för vanlig väg att försöka sig på när kulturens konsekvenser tränger sig på. En dator kan startas om, ett företag kan gå i konkurs, men kultur fungerar inte så. Kultur kan förnekas, men ingen kommer undan den. Det går att med stöd i politiskt fattade beslut att sluta satsa på kulturforskning, liksom den borgerliga regeringen gjorde med arbetslivsforskningen. Obehagliga sanningar kan tystas, men är det en sanning kommer ingen undan dess konsekvenser.

Vetenskap är också i högsta grad ett resultat av kultur. Även om akademisk kultur ser som lite finare, lite mindre godtycklig och mer byggd på kunskap är det bara en illusion. Visst handlar vetenskap om kunskap och målet är överallt att nå så sann och användbar kunskap som möjligt, om detta råder ingen tvekan. Det är sedan det uppstår problem, när den tanken ska omsättas i praktisk handling och vardag ute på institutionerna. I en allt mer ekonomiskt pressad vardag, där alla måste kämpa för sin överlevnad. Då kan man få för sig att det är bättre att skriva mycket än bra, eller att kvalitet kan mätas i antalet citeringar eller storleken på anslagen som forskarna lyckas erhålla. Hur lätt som helst uppstår det även föreställningar om att det finns förbud och måsten i vetenskapen, att det går att fånga hela kunskapsprocessen i en manual och att om man bara hänvisar till de rätta (vad det nu är) referenserna, så är det vetenskap man sysslar med. Framgångsrika vetenskaper, med rådande syn på vad som är bra och eftertraktad kunskap, görs till norm och alla andra får följa. Därför är fysiken vetenskap, par excellence. Och alla andra får rätta sig in i ledet. Fysiken sysslar med riktig vetenskap. Kulturvetaren får finna sig i att vara hänvisad till smulorna från de rika vetenskapernas bord. Humaniora får kämpa för sin överlevnad för i en kulturförnekande kultur "behövs" så klart ingen kunskap om kultur, enligt logiken att vi ser det vi vill se och det vi inte vill se blundar vi för. Formen överordnas på detta sätt kunskapen och bara den som på förhand vet vad hen ska komma fram till kan räkna med stöd för sin forskning. Nåde den som låter kunskapsmålet styra metod, teori och framställningssätt. Och att nyfiket söka sig fram i landskapet för att leta efter bra och användbar kunskap är närmast att betrakta som akademiskt självmord. Så går det när kultur förnekas.