lördag 15 juni 2019

Ett ögonblick i sänder

Livet är fyllt av ögonblick och ibland dras ögonblicken ut och blir till mellanrum att vila i, med tid att tänka och möjlighet att få perspektiv på saker och ting. Ögonblick när bitar faller på plats och man ser mönster i det som tidigare upplevdes som kaos. Förändring är kulturens och livets enda konstant, det är vad som upprepas, ögonblick för ögonblick.

Hade en tanke om vad jag ville skriva om, men känner mig lite håglös. Arbetsårets krav har släppt och nu kommer tröttheten och känslan av tomhet. Än är det inte semester, men de yttre kraven på mig släpper ett efter ett här i veckan som kommer. Kontoret ska städas, vi har ett möte och de sista tentaresultaten ska rapporteras in. Sedan i höstas har ögonblicken avlöst varandra snabbt, men nu går livet in i en lugnare fas. Lika många ögonblick, men inte lika stor förändring mellan varje. Det akademiska livets rytm ser ut så.

Scrollar bland äldre poster, för att få perspektiv och inspiration. Läser om en intressant fotoutställning, på Fotografiska i Stockholm, som jag skrev om för länge sedan. Man ställer ut 250 bilder av Henri Cartier-Bresson och temat är ögonblick.
Kan allting i vårt liv hänga på ett enda ögonblick? Kärlek, hälsa, karriär? Den franske kardinalen de Retz menade på 1600-talet att allt, politiken inräknat, har sin avgörande stund. En bråkdels sekunds oaktsamhet och det rätta tillfället har gått oss förbi.
Ett ögonblick, och allt är förändrat. Det känns ofta så i efterhand, men det är sällan så. Förändringen sker altid i små steg över tid, men uppfattningen om den kommer i språng. Två skott på Sveavägen och efter det var inget sig likt. I många fall är det som att klippa av en gummisnodd, eller sticka hål på en ballong. Ögonblicket är varken större eller mindre än andra ögonblick, men konsekvenserna kan bli det när spänningar byggs upp över tid och när skillnaden mellan det som är på ena och andra sidan av barriären är stor. Det är därför klyftor är ohållbara. För det räcker med en enda liten gnista så kan allt sättas i brand. Förändringen sker dock över tid, spänningar byggs upp och det finns ingen yttersta orsak som kan elimineras i jakten på kontroll.
Uttrycket ”det avgörande ögonblicket” har i moderna tider förknippats med mästerfotografen Henri Cartier-Bresson (1908-2004). Fotografi är att trycka ner fingret på utlösaren i rätt ögonblick, var hans definition. Enkelt och oändligt svårt på samma gång. Det rätta ögonblicket (grekernas kairós) kan nämligen varken räknas ut eller förutspås. Oftast vet vi däremot när det har gått förlorat. Att fotografera är ett tillstånd, en fråga om öppenhet och en förmåga att glömma sig själv, förklarade Cartier-Bresson i en intervju för John Berger. Han beskar aldrig sina bilder utan komponerade dem i sökaren. Det som räknas i ett foto är dess helhet och enkelhet, menade han och citerade Cézanne: ”När jag börjar tänka är allting förlorat.”
Jag ser här en definition av kultur, för att förstår den måste man försätta sig i ett tillstånd av öppenhet och odla förmågan att glömma eller i alla fall bortse från sig själv. Kultur är förändring och varje ögonblick räknas. På ett ögonblick kan lycka vändas till vemod. Även om lycka är det vi strävar efter finns det alltid ett vemod där i botten. Och utan kontrasterna finns ingen kunskap, ingen kultur. Det vi vet handlar alltid om något, i relation till något annat. 

Vemod listades för några år sedan som ett av vårt språks vackraste ord, och det tycker jag är vackert och tänkvärt. När känslan av vemod kommer över en och tvingas man tänka efter och reflektera. Livet levs ett ögonblick i sänder här och nu; inte i historisk tid, och inte i framtiden, utan mitt emellan. Vemodet lurar alltid bakom hörnet, så hellre än att rädas det eller försöka förtränga är det bra att göra sig medveten om det och begrunda det. Liksom lyckan. 

Ska snart sätta mig och meditera och det slår mig att det är precis detta som meditation handlar om, att öka medvetenheten om det som är hör och nu i varje ögonblick. Allt förändras är ett känt buddistiskt mantra som minner en om att både det som är bra och det som är dåligt går över. Livet är helheten och det sker i det möjligheternas mellanrum som ständigt öppnar sig mellan det var då och det som kommer sedan. 

Andas in, andras ut. Nuet går alltid att hantera, ögonblick för ögonblick.

fredag 14 juni 2019

Försök till kunskapsvariationer

Kunskapen är en av människans unika egenskaper, den utgör gränssnittet mellan människan, världen och verkligheten. Kunskapen är den lins som tillvaron betraktas genom. Vidare är kunskapen förbindelselänken mellan människan och sanningen som ingen har direkt tillgång till. Det handlar om ett mångtydigt ord eller begrepp, fast det är inte bara ett ord vi har att göra med. Jag vill se kunskap som en kvalitet eller en egenskap, inte något man har utan snarare något man gör eller använder. Antingen fungerar kunskapen eller också gör den det inte. Kunskap är undflyende och perspektivberoende, den kräver tolkning för att bli meningsfull och användbar.

Det går inte att slå sig till ro med det man vet eller att man vet, för verkligheten förändras hela tiden, liksom människorna och kulturen som kunskapen uppstår i. Utan kritisk, analytisk förmåga och ödmjukhet inför allt man inte vet och förståelse för det som inte går att nå kunskap om blir kunskapen platt och intetsägande. Fakta är något annat, den kan man vara säker på. Antingen är den korrekt eller också inte. Fakta är dessutom sig själv nog och kan behandlas fristående från sammanhanget den beskriver. Kunskap är mycket mer ett verktyg, och dess värde står i direkt relation till användbarheten, vilken förändras från individ till individ och från en tid och plats till en annan. Fakta är linjär och komplicerat medan kunskap är icke-linjär och komplext. Kunskapen är med andra ord inte kumulativ utan en dynamiskt föränderlig kropp som hela tiden rör sig tillsammans med människorna och verkligheten. Kunskapen både påverkar och påverkas.

Ovanstående ord och tankar om kunskapens gäckande väsen är frukten av alla år i akademin, det är min definition av kunskap och den bygger på allt jag lärt mig genom att läsa böcker, samtala med kollegor, undervisa för studenter och föreläsa offentligt samt egen forskning. Kunskap har hela tiden varit målet för mig, men eftersom kunskapen är som den är och fungerar som den gör har jag närmat mig den indirekt. Bara så kan man nå förståelse för det som är komplext. Orden och meningarna som här satts på pränt är inte särskilt många och definitionen är bedrägligt enkel. Någon kanske tänker; om det var detta du sökte, känner du dig inte lurad? Vad dessa ord och tankar verkligen värt alla år av studieslit och forskarvedermödor? Det kan man sannerligen undra, men den som ställer frågan eller tänker så har inte förstått någonting. Hen sitter fjättrad vid Platons berömda grottvägg och betraktar skenet av verkligheten utan insikt om att så är fallet. Hen vet ingenting annat och är fullkomligt nöjd med definitionen, trots att den i sig är värdelös eftersom den inte betyder någonting. Kunskapen är något annat än orden och definitionen. Den som nöjer sig med sammanfattningar och tydliga resultat, som vill veta hur det och var forskaren kommer fram till behandlar kunskap som information och väntar hela tiden otåligt på nästa förströelse.

Det kan tyckas torftigt eller uppfattas som slöseri med tid att söka kunskap, i alla fall om man tänker som frågeställaren ovan. Faktum är att jag är i princip lika förvirrad idag som jag var när jag inledde mina studier på 1990-talet, men, och detta är det viktiga, det helt avgörande, jag är det på ett mycket högre plan. Jag inser till exempel att Platon hade fel, inte i sak, men hans grottliknelse fungerar bara delvis. Det finns nämligen inget äkta ljus, ingen idévärld att ta sig upp till och ut i. Kunskapen har inget yttersta mål eftersom sanningen ligger bortom, inte bara det fattbara utan även bortom allt det som är mänskligt. Människan är dömd till en tillvaro i grottan och gränsen går inte mellan de som sitter fjättrade vid väggen och de som nått upplysning utan mellan de som inser att de sitter fjättrade vid väggen och betraktar skuggor av verkligheten och de som tror att skuggorna är verkligheten. Sedan finns det de som tror sig sett ljuset eller som hävdar att det sett det, och så finns det de som tror på och beundrar den som säger sig veta säkert. Fast, återigen, det är inte så kunskap fungerar. Är jag besviken? Nej, jag har hela tiden sökt KUNSKAP och har alltid vetat att den är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Jag är tacksam för allt jag vet och förstår, för det innebär att jag förfogar över ovärderliga verktyg som hjälper mig hantera verkligheten så som den faktiskt är och fungerar. Den insikten skänker enorm trygghet. Jag kan vila i den förståelsen och le överseende åt alla som strider om vem som har mest rätt egentligen eller som debatterar frågor i jakten på det enda svaret, trots att båda har rätt, alternativt fel. Söker man kunskap kan man aldrig hävda att man har rätt och någon annan fel; det beror alltid på.

Samhällsdebatten är fylld av okunniga frågor: Vad kommer du fram till? Hur ser dina resultat ut? Det är avslöjande frågor som bygger på den verklighetsfrämmande premissen att kunskap är något man producerar, en bestämd och avgränsad, mätbar mängd information som kan paketeras och överlämnas till någon annan i ren och oförändrad form. Bara den som är okunnig eller som tror sig veta håller sig med en sådan inställning till kunskap. Tyvärr blir uppfattningen vanligare och vanligare, fler och fler ansluter sig till den. Det är så människor fungerar. Människan är en flockvarelse. Evolutionen har gjort oss sådana. Kulturen definierar oss och våra tankar mer än vi själva, även i en individualistisk kultur. Vi tror att vi är autonoma och att kunskapen är ren och står över människornas kamp med varandra om makt och inflytande.

Snart är det semester här. Några veckors arbete till bara, framförallt med skrivande. Idag är sista dagen med möten. Nästa vecka är det personaldag. För övrigt är jag fri att arbeta med kompetensutveckling, vilket innebär inläsning och författande. Under sommaren ska jag bara läsa skönlitteratur och titta på TV-serier, inte som förströelse utan för att få distans till och perspektiv på kunskapen, vilket är en förutsättning för att den ska utvecklas. Till hösten ska jag först skriva klart och publicera min bok om högre studier, sedan ska jag på allvar ta tag i min bok om kunskap och kultur; mitt Magnum Opus, mitt livsverk.

torsdag 13 juni 2019

Studenternas möjlighet att påverka kurser

Mitt uppdrag som lärare på högskolan är det min uppgift att främja kunskapsutveckling och hjälpa och stötta studenternas lärande, därför är jag hela tiden uppmärksam på vad som händer i klassrummet, i mailväxlingar, på seminarier, under tentor och när jag bedömer uppgifter. Det jag fokuserar på och genom åren har upparbetat lyhördhet inför är lärandets progression och kunskapsutvecklingens framsteg. Jag försöker dessutom hela tiden och på olika sätt främja och vill även se framsteg i förmågan att förstå vad studier på högskolan handlar om. Det är för mig själva innebörden i att vara lektor, att aldrig någonsin slå mig till ro med något utan att ständigt förändra, moderera och utveckla kurserna och förutsättningarna för studenternas lärande. Jag har aldrig någonsin hindrat studenterna att påverka kurserna jag ansvarat för. Deras röst är också viktig, förutsatt att det handlar om kunskapen och lärandet.

Det ingår i mitt arbete att hålla mig ajour med litteratur och jag söker hela tiden efter nya böcker som skulle kunna fungera på de moment jag ansvarar för. Kursutveckling är en integrerad process, inte något som utförs separat eller efter någon extern utvärdering. En kurs på högskolan som inte ständigt utvecklas är inte en högskolekurs, som jag ser det. Och bara tillsammans med studenterna går det att utveckla kursen och skapa bättre förutsättningar för lärande. Jag har dock aldrig förstått varför jag inte bara ska ska bjuda in studenterna utan dessutom uppmuntra och ibland till och med ansvara för att studenterna engagerar sig. Det är ett mått på kvalitet att studenterna engagerar sig, men engagemanget måste komma från studenterna själva. Varför då? Jo, för annars agerar studenterna själva och högskolan behandlar dem som, ELEVER. På högskolan är alla, dels vuxna, dels där för kunskapens och lärandets skull.

Hela tanken om att engagemang är något som går att styra/främja uppifrån går på tvärs mot ALLT jag lärt mig under alla mina år i akademin. Och eftersom det i andra sammanhang betraktas som en viktig kvalitetsmarkör och i vissa fall en krav och en garanti för kursens vetenskaplighet att jag är docent kan och kommer jag aldrig att förstå varför jag inte är betrodd att ansvara för kvalitetsutvecklingen av kurserna jag andrar för och undervisar på. Varför ska jag kontrolleras enligt på förhand uppgjorda kriterier? Varför litar systemet jag verkar i inte på mig som lärare? På vilket sätt tjänar skattebetalarna på att jag som genomgått landets dyraste utbildning och dessutom har över 20 års erfarenhet INTE får använda kunskaperna och kompetensen jag skaffat mig genom åren? Om alla, assistenter utan akademisk utbildning, adjunkter och lektorer tvingas följa exakt samma manualer, om man nu tror så starkt på SYSTEMET för kvalitetssäkring, varför sparar man då inte pengar genom att anställa outbildad personal?

Att så många av dagens studenter inte engagerar sig i kvalitetsutvecklingen av kurserna de går i är samma andas barn som det sjunkande engagemanget i samhället för demokratin. What's in it for me? Vad fan får jag för tiden jag lägger ner alternativt pengarna? Det är ett allvarligt problem och en oroande tendens i samhället, och lär man sig inte förstå VARFÖR det är viktigt i unga år kommer man inte att utveckla den kunskapen senare. Givet att lärarna på högskolan är engagerade i kvalitetsutvecklingen, vilket är lätt att kontrollera (och varför skulle man som lektor INTE engagera sig, man har ju först ägnat uppemot fem år av studier, sedan har man ägnat minst fyra år som doktorand. Allt det där vore ju slöseri med tid, om man inte engagerade sig), kan och borde högskolan nöja sig med det. Kunskapen kan man se som ett avtal och genom att anställa kunniga och kompetenta lärare som brinner för sin uppgift har man uppfyllt sin del av avtalet. Resten är upp till studenterna och om de inte vill, orkar eller bryr sig om att engagera sig är det helt och hållet upp till dem.

Det är viktigt att bjuda in och skapa möjlighet för engagemang, att vara lyhörd för synpunkter, men få saker är mer själsdödande än att tvingas lyssna på oengagerade representanter som för fram synpunkter som handlar om annat än förutsättningarna för att skapa de bästa förutsättningarna att lära och utveckla kunskap, vilket det ofta handlar om när engagemanget inte kommer underifrån och bärs fram av en ärlig önskan om att faktiskt bidra till byggandet av en högskola som sätter kunskapen i centrum. I dagens system behandlas studenterna som barn, inte som vuxna, kompetenta och ansvarstagande individer som kommer till högskolan för att STUDERA.

onsdag 12 juni 2019

Vad kännetecknar ett högre akademiskt seminarium?

Förra bloggposten handlade om avsaknaden och behovet av högre seminarier i den akademiska världen. Jag ser seminariet som själva kärnan i en akademi som värnar kunskapen och är intellektuellt stimulerande att vara och verka i, och därför blir jag ledsen när jag ser hur intresset för och seminariets angelägenhetsgrad dalar i akademin. På många institutioner i landet finns det livaktiga seminarier, men det är inte längre navet i verksamheten, den samlande punkten, platsen där tankar slipas till argument och läsvärda texter växer fram mellan kloka, kritiska, analytiskt drivna människor som sätter kunskapen i centrum och vill varandra väl. Eftersom det inte finns särskild tid för seminariet avsatt i tjänsten bortprioriteras det lätt när arbetets alla krav och måsten tvingar en att bortprioritera seminariet, trots att de allra flesta ser värdet av och vill delta i samtalet.

Fast vad kännetecknar ett högre, akademiskt seminarium? Jag vill peka på följande kvaliteter och egenskaper, men det finns säkert fler. Ett akademiskt seminarium är samtalsinriktat och bevakar så inte verksamheten glider över i en debatt där man försvarar sig eller försöker förgöra varandra. Det är inte resultatorienterat utan kunskapsfokuserat. Om arbetet handlar om något annat än att kritiskt granska argument och utveckla kunskap är det inte ett högre seminarium. Om det handlar om att hjälpa författaren att få sin artikel publicerad eller nå framgång med ansökan är det ett strategiskt seminarium som handlar om att forma följsamma forskare som lydigt bidrar till att fylla kvoten av mätbara resultat, vilket är motsatsen till det HÖGRE seminarium som jag tänker på.

På ett högre seminarium står argumenten i centrum, inte personerna eller deras titlar. Allas ord och tankar är principiellt lika mycket värda, annars blir seminariet en arena för maktutövning och handlar inte längre om kunskap och är inte en intellektuell övningsarena. Under seminarierna är man kritiska, men inte kritiserande, man jobbar tillsammans med det som inte fungerar för att texten, argumenten och tankarna som lyfts ska slipas mot varandra och bidra till förbättring så att kunskapen ska bli så bra som möjligt och chansen att den når spridning ökar. Bjuds det på tårta under det högre seminariet är det när någon är FÄRDIG med sitt projekt, inte när man får pengar för att inleda arbetet. I samma stuns som det högre seminariet införlivas den akademiska (ekonomiska) produktionsapparaten upphör det att vara högre, det ena utesluter det andra.

Seminariet måste vara ofta återkommande, varje eller varannan vecka, och även utgöra en integrerad del av vardagen på arbetsplatsen, annars blir det svårt att utföra AKADEMISKT arbete på universitetet. Ett fungerande seminarium ersätter kick-off, teambuilding-övningar och andra fenomen som smugit sig in i akademin från det övriga arbetslivet, i takt med avakademiseringen och verksamhetens allt tydligare ekonomi- och prestationsfokus. I den bästa av världar ersätter seminariet alla personalmöten, utvecklingssamtal och annat som stjäl tid från forskningen och undervisningen utan att handla om lärande och kunskapsutveckling.

Vad kan vara underlag för ett högre seminarium? Nästan vad som helst, så länge det inte finns något krav på prestation. Ett begrepp, en bok, ett utkast till en text, en enkät vars frågor behöver granskas. Det kan vara en kurs som ska ges. Så länge underlaget håller igång det akademiska utbytet av tankar, är intellektuellt stimulerande och lockar till nytänkande samt leder till kunskapsutveckling hör det hemma på det högre, akademiska seminariet.

Det var inte bättre förr, och det finns gott om exempel på dysfunktionella, destruktiva seminarier där man praktiserar management by fear och sätter skräck i, framförallt doktorander. Sådana seminarier är varken akademiska eller högre, de är bara pennalistiska. Motivet för dem, som jag förstår det, är att man ska vara hänsynslöst hård inom den egna gruppen för att stärka medlemmarna så de klarar sig i den mördande konkurrensen om forskningsmedel, publiceringar och i karriärjakten på titlar. Kunskap växer dock mellan människor som samverkar, inte mellan människor som konkurrerar med eller motarbetar varandra. Det som är bra för stora egon och maktfullkomliga strebrar är sällan bra för kunskapsutvecklingen. Inom skolan, den högre utbildningen och forskningen bör man samarbeta så mycket det bara går, för kunskapens och det gemensamma bästas skull.

Seminariet som jag tänker och tror på samt ständigt söker efter eller försöker få till stånd är ett intellektuellt stimulerande, utmanande sammanhang där akademiska värden stärks, lärande uppstår och kunskap utvecklas. Visst händer det ibland att jag får vara med om något som i alla fall liknar det jag beskriver och efterlyser, men det blir allt mer sällsynt. I början av min karriär hände det nästan varje vecka ...

Utan högre seminarier blir akademin oakademisk

Dagens prestationsinriktade akademiska kultur blir allt mindre akademisk. Det ena utesluter nämligen det andra. Kunskap och fördjupad förståelse för livet och tillvaron är inte en prestation; det som mäts och jämförs, skapas regler för och kontrolleras, är något annat. Och det det där andra har blivit allt viktigare, just för att det går att kontrollera. Akademiska kvaliteter är ömtåliga, svårfångade och man måste acceptera att det aldrig finns några garantier för att man lyckas, annars kan akademin inte vara akademisk. New Public Management bygger på tanken om framsteget, men det är en omöjlig dröm, en myt. Akademiska kvaliteter och värden kan bara värnas och bevaras.

Intellektuell håller på att bli ett skällsord, kanske som en konsekvens av den förändrade akademiska kulturen. Det krävs intellektuella kompetenser för att värna det akademiska i akademin. Tiden som krävs för att tänka tankar till slut, vilket är en förutsättning för intellekt att utvecklas och akademin att leva, finns inte när allas kalendrar är fyllda till bristningsgränsen av allt mer specificerade uppgifter som dessutom tenderar att dels bli fler och fler med åren, dels förväntas utföras snabbare och snabbare.

Akademin liknar allt mer en helt vanlig arbetsplats, vilket även påverkar forskningen. Granskningen av resultatet av det vetenskapliga hantverket läggs allt mer ut på entreprenad. I normalfallet idag krävs det att två anonyma granskare ger sitt godkännande. I och med det förvandlas resultatet av forskningen på ett magiskt sätt från ett förslag till förklaring till en sanning, om man hårdrar. Innehållet och kunskapernas konsekvenser diskuteras inte längre. Så fort en artikel publicerats riktas fokus mot nästa artikel. Den som knäckt koden och hittat framgångsformeln matar ut artklar och klättrar i karriären. Idag blir det följaktligen viktigare och viktigare hur många artiklar man skrivit och hur ofta dessa citeras; vad man skriver om och kommer fram till har blivit mindre viktigt. Idag samarbetas det allt mindre i akademin. Samarbete kräver tid att lyssna, tid att tänka och möjlighet att ses för att samtala; allt det som gör akademin akademisk. Konkurrens är mer kostnadseffektivt. Fast akademin är inte ett produktionsföretag som ska tjäna pengar utan en långsiktig investering för framtiden.

En annan iakttagelse. I konkurrensen om forskningsmedel avslås uppemot 90 procent av ansökningarna. Är verkligen den inbördes skillnaden mellan mellan ansökningarna som bedöms ligga i den, säg övre tredjedelen (vilket jag ser som en acceptabel avslagskvot), så stor att man kan säga att de som får medel verkligen är så exceptionella forskare som statistiken indikerar. Det är inte kompetens som avgör vem som får pengar, det är slumpen. Vinnaren skriver dock historien och pengarna rullar in till lärosätet; hälften till forskningsrelaterad verksamhet, hälften till lärosätet i form av over-head. Alla som arbetar, både med att upprätthålla systemet och med att skriva och granska ansökningarna får sin lön betald av det allmänna. Forskare ska forska och lärare ska lära och all tid som inte handlar om det är slöseri med skattebetalarnas medel. Konkurrens driver inte akademisk kvalitet, den pressar bara kostnader, hotar människors hälsa och utarmar möjligheterna att värna den intellektuella höjden i universitetsvärlden. Konkurrensen om ansökningar är en konkurrens om löften och förhoppningar, inte om något konkret. Den som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att skapa kunskap. Vetenskapen handlar om kunskap, nämligen om det vi ännu inte vet något om eller om det som kan bli. Dagens system för meritering gynnar forskare som lever på gamla meriter eller som försvarar det paradigm de byggt sin karriär och makt på hindrar med andra ord oftare utvecklingen än bidrar till genombrott.

Konkurrensen som drabbar alla leder till en ökande osäkerhet i hela den akademiska världen och det gynnar varken samverkan eller tvärvetenskap, byten av vetenskapliga inriktningar eller utveckling av ny kunskap. Grundforskning är omöjligt att bedriva under press, med krav på prestation. En fast anställning är en trygghet. Kanske är det därför som debatten om felaktiga anställningar är glödhet just nu. Kritiken mot LAS sägs handla om ett försvar av meritokratin, men den som eventuellt anställdes på tveksamma grunder för 20 år sedan och därefter har undervisat, dragit in forskningsmedel, skrivit artiklar, presenterat sin forskning på konferenser och troget har bidragit till kunskapsutvecklingen i sitt ämne och det akademiska klimatet på arbetsplatsen; kan man verkligen säga att det är ett problem? Vill man verkligen komma till rätta med problemet och samtidigt värna kunskapen måste man först lösa frågan om trygghet, som är en förutsättning för en akademisk akademi.

Avakademiseringen av universitetsvärlden leder till många andra förändringar också. Allt oftare stöter man till exempel på opponenter och referee-granskare som följer manualer eller ställer frågor som prickas av från en lista, samma till alla. Man upprepar mer eller mindre mekaniskt en framgångsformel. Akademiska texter behandlas som datorer som fixas med hjälp av standardiserade frågelistor. Frågor som fungerar i alla sammanhang är per definition frågor som är oakademiska, för sådana frågor borde den som skriver akademiska texter kunna ställa till sin egen text under arbetet med att skriva den. Det är också frågor som opponenten egentligen inte behöver höra svaret på för att kunna ställa nästa fråga. Retoriska frågor som hindrar samtal och utbyte snarare än frågor som öppnar upp för och bjuder in till in till intellektuellt utbyte. Är det riktigt illa kan frågorna ställas utan att texten ens lästs särskilt noga. Sant akademiska frågor är per definition unika och riktar sig mer till författaren än till texten, och de ställs snarare för att uppmuntra till och inleda ett samlat än för att driva hem en poäng. Intellektuella frågor ställs för att den som ställer dem verkligen vill höra svaret eller fördjupa kunskap, inte för att sätta respondenten på plats, ifrågasätta påståenden eller kontrollera resultat. Uppenbara felaktigheter behöver man inte uppehålla sig vid eller grotta ner sig i.

Kunskapen utarmas när den behandlas som fakta som måste granskas. Jag vill se mer av bildning i alla akademiska ämnen. Kunskap är alltid kontextuell och utvecklas alltid i ett historiskt sammanhang, den talar aldrig någonsin för sig själv. Kunskap är sällan rätt eller fel, den är mer eller mindre användbar och relevant, för olika människor, i olika sammanhang och för olika ändamål. Artiklar blir snabbare och snabbare inaktuella när allt fler publicerar allt mer, men kunskapen har inget bäst-före-datum. För att kunna hantera kunskap akademiskt krävs individuella, intellektuella kvaliteter, inte standardiserade manualer (oavsett hur mycket evidens dessa bygger på), eftersom verkligheten alltid är unik, föränderlig och mer eller mindre öppen. Manualer skapas för att hantera typsituationer och generella problem, vilket gör att de fungerar hjälpligt för det mesta, men är värdelösa när verkliga problem uppstår eftersom verkliga problem saknar färdiga lösningar (annars vore de inga problem). Dagens akademi fungerar alltså som en elektrisk klocka, men när strömmen bryts och behovet av att synka åtgärder uppstår står även klockan stilla, om den liknelsen fungerar? I normalfallet fungerar allt bra, men när verkliga behov uppstår står företrädarna för akademin lika handfallna som resten av samhället, just för att akademin betraktas som en verksamhet som alla andra.

Jag fostrades till forskare och tog mina första steg på den akademiska banan i en miljö som idag i princip har bortrationaliserats från universitet. Några lyckliga år innan millennieskiftet och en kort tid efter deltog jag i flera regelbundet återkommande (en gång i veckan), välbesökta högre seminarier där olika typer av texter lades fram och diskuterades utifrån en lång rad olika perspektiv och av många olika forskare. Som student och doktorand lärde jag mig att seminariet är humaniora och samhällsvetenskapens motsvarighet till naturvetarnas laboratorier. Lika tacksam som jag är för att jag fick vara del av de inspirerande akademiska miljöerna och det intellektuella utbytet av tankar som det fanns tid att tänka till slut, lika besviken och bedrövad är jag över att det idag sällan finns tid och intresse för att mötas på det sättet och diskutera texter. Idag möts man i fokuserade strategiska seminarier för att vässa ansökningar eller för att få tips på hur man ökar chanserna att få sina artiklar publicerade. Det är två helt olika saker, två helt olika intellektuella miljöer med helt olika förväntningar. Lägger man fram en text på ett klassiskt högre seminarium är frågorna öppnare och alla synpunkter är välkomna, vilket långt ifrån är fallet på ett strategiskt seminarium där man inte sällan utser en eller flera opponenter med uppdrag att fokusera på specifika aspekter av texten. Jag ser utvecklingen som en olycklig konsekvens av högskolans allt tydligare resultatfokusering och kraven på produktion av nyckeltal. Den samlade kompetensen i den klassiska högre seminariet som kunde bestå av uppemot 30 forskare och doktorander har idag ersatts av en, två eller tre anonyma granskare som har som uppdrag att aldrig vara nöjda. Flertalet forskare och mångfalden av synpunkter som samverkade för att skapa högkvalitativ och användbar kunskap, har alltså i princip ersatts av en lista som måste åtgärdas för att artikeln ska godkännas för publicering. Jag är inte kritisk till peer-review, det är utarmningen av den akademiska miljön jag vänder mig mot. Jag förstår inte varför det ena behöver ersätta det andra, varför vi kastat ut barnet med badvattnet?

Monografin är samma andas barn som det högre akademiska seminariet. Den ersätter inte artklar, den är något i kraft av sig själv och representerar ett värde som idag bortrationaliserats. Kunskapen som en riktigt bra monografi där ett ämne behandlas på djupet har i princip helt försvunnit från akademin och utvecklingen påskyndas när kontorsytorna ska minskas (det vill säga hyreskostnaderna ska sänkas) och akademiker inte längre får ha böcker på arbetsplatsen. Därifrån stupar det brant neråt och avakademiseringen accelererar för varje ny kull med doktorander som får sitt körkort och kan börja konkurrera om medel och meriterande publiceringar med äldre forskare som fortfarande har minnen av den tid som flytt. Det var kanske inte bättre förr, men kunskapen stod i centrum på ett helt annat sätt, den akademiska världen var akademisk och det var en fördel att odla akademiska kvaliteter. Det fanns tid att tänka, tid att mötas, tid att läsa och samtala om utmanande texter.

Kollegialitet, det högre, akademiska seminariet och kritiska samtal leder till en föränderlig akademisk ordning underifrån, med utgångspunkt i kunskapen och det som fungerar. Dagens mål- och toppstyrda, kvalitetssäkrade system för produktion av nyckeltal liknar mest den gamla sovjetstatens femårsplaner, vars "framgångar" presenterades i Pravda.

Jag hårdrar, anklagar ingen för något; sätter ord på en känsla. Så här vid slutet av terminen kommer tröttheten över mig. För egen del ser jag fram emot hösten då jag har en rad utmanade uppgifter att ta tag i, men jag oroas över avvecklingen av det akademiska i akademin.

tisdag 11 juni 2019

Kvalitetssäkrad och målstyrd kärlek, någon?

Filosofi betyder vän av vishet, och jag ser min egen forskargärning som ett uttryck för kärlek till kunskap och bildning. Filosofi är ett av alla verktyg jag använder för att utveckla kunskap. Jag drivs av viljan att veta och har svårt att släppa sådant jag inte förstår. På ett sätt har jag världens bästa arbete och befinner mig på den bästa platsen jag kan tänka mig, i akademin. Under många år var det så jag kände, på riktigt. Så är det inte riktigt längre, i teorin har inget förändrats. Vardagen på högskolan har dock genomgått en snabb förändring på senare år och förutsättningarna för att arbeta filosofiskt med kunskap blir allt sämre.

Det talas om kvalitet, om hur viktigt det är. Skattebetalarnas pengar måste användas ansvarsfullt. Jag är helt med på dessa tankar. Så har jag alltid tänkt och agerat. Uppdraget som lektor tar jag på största allvar och jag har vikt mitt liv åt kunskapen, det är den jag lever för och har ett livslångt kärleksförhållande med. Därför blir jag bedövad när jag, trots att jag är docent och har över 20 års erfarenhet av undervisning på högskolan, märker att jag inte längre anses vara betrodd att ansvara för kunskapsutvecklingen och upprätthållandet av den akademiska kvaliteten på högskolan. Det gör nu mer konsulter, administratörer och andra. Vi lärare tvingas fylla i blanketter där vi ska redogöra för allt vi gör så att detta kan följas upp och kontrolleras. Alla ändringar måste sanktioneras och verksamheten styrs allt mer i detalj uppifrån, i enlighet med principerna för New Public Management.

Trots att samhället investerat miljoner i min utbildning till filosofie doktor och lika mycket eller mer i min meritering till docent är jag inte betrodd att agera efter eget huvud i jakten på kunskap eller tillsammans med studenter som kommer till högskolan för att lära. Jag förväntas lydigt utföra tjänsten utbildning på ledningens uppdrag, övervakad och kontrollerad för kvalitetens skull och för att hushålla med skattemedel. Ingen talar dock om vad kontrollen kostar, eller administrationen; linjeorganisationen. Om det var så att kunskap faktiskt gick att kvalitetssäkra och målstyra hade jag aldrig skrivit detta. Jag sökte mig som sagt till högskolan för kunskapens skull och är ödmjuk inför ansvaret som uppdraget innebär. Jag uppbär lön, det är i princip allt. Och jag jobbar gladeligen mer än 40 timmar i veckan, utan någon övertidsersättning. Om, säger om, jag får arbeta med det jag är utbildad för, istället för att sitta och fylla i meningslösa blanketter som dessutom strider mot allt jag lärt och vet. Varje minut som jag inte ägnar åt kunskapsutveckling är slöseri med tid och skattemedel. Om högskolans uppdrag är att bedriva högskoleutbildning på högsta nivå och landets högst utbildade inte får använda sina erfarenheter och erfarenheter är hela verksamheten ett gigantiskt slöseri med enorma resurser.

En viktig förutsättning för både kärlek och kunskap är spontanitet. Erfarenhet, engagemang och kreativitet är förutsättningar för lärande och sökande efter ny kunskap, på samma sätt som det är med kärleken; det handlar om aspekter av mänskligt liv som bara kan leva och frodas samt komma till sin rätt i frihet under ansvar. Ingen skulle få för sig att kvalitetssäkra sin kärleksrelation, för det skulle vara et säkert sätt att ta död på den. Och den som försöker målstyra kärleken kallas med rätta stalker eller psykopat. När det kommer till kunskap, som är ett liknande fenomen, hyllas strategierna och konsulterna som talar om för forskarna att detta är det nya hyllas som hjältar.

Jag avslutar denna bloggpost som jag kände att jag var tvungen att skriva för att bli av med del av frustrationen med att citera boken jag läser, av Nassim N. Taleb (sidan 118 i Antifragilitet).
När man behandlar en organism som en enkel maskin gör man ett slags förenkling eller anpassning eller reduktion som är precis som en prokrustessäng. Ofta gör vi detta med de ädlaste avsikter, eftersom vi känner en press på oss att "fixa" saker, men på grund av vår rädsla för slumpmässighet och kärlek till det polerade och utslätade åstadkommer vi ofta bara förödelse.
Försöken att fixa kärleken och kunskapen genom att kontrollera och styra är DÖDSDÖMT! 

Några avslutande ord om ett annat vetenskapligt rum 11

Jag är forskare och bedriver vetenskap, men den kulturvetenskap jag ägnar mig åt samtidigt som jag försöker utveckla den är en annan typ av vetenskap än den konventionella och etablerade. Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur kultur fungerar och vad som händer på insidan av den helhet som allt och alla är delar av och tillsammans förändrar. Jag bryter mot premisserna för att lära mig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Vetenskapen jag skissar på och undersöker möjligheterna med handlar om att lära sig se samband och utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad.

Dagens ekonomisk/vetenskapliga logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av vetenskapen och samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte, vilket understöds av vetenskapen som både integrerats i och ger stöd åt det rådande systemet. Nyckeln till hållbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det enda svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något konstruktivt. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta? Den typen av frågor driver mig och min forskning om kultur som handlar om att utveckla metoder för att undersöka frågor utan givna svar, eller, vilket är titeln på min senaste bok, om att bedriva Studier av förändring, i rörelse.

Deleuze (1998) skriver i slutet av sin text om kontrollsamhällena att en: ”orms ringar är än mer komplicerade än en mullvads hålor” och det samma gäller för katakomberna som genom sitt myllrande gytter av gångar under staden räddade representanterna för den spirande kristna kyrkan i Rom under antiken. Ironiskt nog övertog den katolska kyrkan samma maktstruktur som bekämpat dem. Motstånd mot makt har genom historien ofta visat sig vara en spegelbild av det som bekämpas vilket inte kan sägas vara tecken på ny-tänkande. Enda sättet att bygga något verkligt nytt är att göra det helt utan hänsyn tagen till det man bryter med. Det är svårt, men är man bara medveten om riskerna somt förstår hur kunskap formas ökar chansen att man lyckas. Vetenskapen övertog under upplysningen kyrkans makt och byggde egna akademiska katedraler och skapade vetenskapliga ritualer, istället för att bryta upp strukturen och skapa något nytt och konstruktivt. Därför är jag noga med att inte föra fram kulturvetenskapen som ett alternativ; jag vill inte bygga eller verka i en katedral eller dyrka den högste, det enda; sanningen.[1] Tron på kyrkans skapelseberättelse och en dömande Gud kritiseras ivrigt idag av företrädare för vetenskapen; påfallande ofta på ett lika dogmatiskt och dömande sätt som de religiösa fundamentalister som kritiseras. Jag är kritisk mot och tar avstånd från alla former av och uttryck för fundamentalism. All blind och ogrundad övertygelse är problematisk, oavsett om det är en vetenskaplig sanning eller Gud som försvaras. Fundamentalism finns på båda sidor av demarkationslinjen, både bland religiösa och sekulära. Det finns bokstavstroende religiösa både inom Islam, Kristendom, Judendom och andra religioner, liksom det finns blind tro på sanningar som inte bevisats vara sanna inom vetenskapen, och även i politiken finns gott om exempel på fundamentalism. Debatten bygger på fundamentalistisk grund och underblåser tvärsäkerheten och är olika uttryck för territorialisering.

Jag efterlyser samtal. Ömsesidigt lyssnade samtal, där det går att ändra åsikt utan att tappa ansiktet och där engagemanget i utbytet bygger på välvilja och önskan att förstå den man samtalar med. Vad handlar religion om egentligen? Varför tror man och vad tror man på? Det går inte att förutsätta att tro handlar om att läsa Bibeln eller Koranen bokstavligt. Det är inte självklart att det finns en tydlig motsättning mellan religion och vetenskap, det finns gott om exempel på människor som bygger sin tro på vetenskaplig grund och det finns många teologer som liksom Nietzsche utgår från att Gud är död. Den som utan att veta tar för givet att alla religiösa tar avstånd från vetenskapens resultat och att det finns en motsättning mellan tro och veta bygger inte sina resonemang på kunskap. Det är debattens logik som spökar och det är lika illa vilken sanning som försvaras i katedralerna. Ingen äger kunskapen, alla måste förhålla sig ödmjuka, både till det man vet och det man inte vet. Och det är lättare att vara ödmjuk och svårare att kämpa om makt och inflytande i katakombernas vindlande gångar; därför är det där jag trivs, i dunklet och mellan det ena och andra. Att mötas i katakomberna under katedralerna och de akademiska skrytbyggena, för att samtala om allt som är viktigt i livet och tillvaron och med en ärlig önskan om att lyssna på andra för att tillsammans lära av varandra, är ett sätt att göra uppror mot alla auktoriteter, ett sätt att bryta med maktens tvingande vilja att ta kontroll över kunskapen. Det är inte det enda sättet, men jag trivs där, överallt där jag kan och får tänka fritt och där det inte finns någon mall som kunskapen måste passas in i eller några färdiga svar, bara tillblivelse, reflektion och fokus på kunskapens funktion. Därför har jag skrivit denna text, inte som en stridsskrift att försvara, utan som en inbjudan till samtal och förutsättningarna för forskning och kunskapsutveckling och ett rop på hjälp.

________________________________________

[1] Här vill jag rikta ett stort tack till teologen Josef Gustavsson som inspirerat mig att tänka i dessa banor.

måndag 10 juni 2019

Åtta premisser för kunskap, att utmana 10

Åttonde och sista premissen formulerar Deleuze på följande sätt:
(8) the postulate of the end, or result, the postulate of knowledge, (the subordination of learning to knowledge and of culture to method).
Här handlar det om att problematisera utgångspunkten och förgivettagandet att kunskapen har och är ett mål i sig, och den sista premissen visar att och hur det vetenskapliga tänkandets cirkel sluts, och illustrerar hur vetenskapen som bedrivs inom rådande paradigm riskerar att utvecklas till ett slutet, självrefererande system. Individer söker, med hjälp av logik och i kamp med andra individer, Sanningen som inte skapas utan upptäcks eftersom den antas finnas nedlagd i verkligheten. Sökandet efter kunskap och kunskapen i sig förenas här och blir två sidor av samma sak, åtminstone om man ställer upp på premisserna. Och när forskningsmålet uppnåtts kan geniet, den som fann sanningen, hyllas för sina exceptionella förmågor och utvecklade (sunda) förnuft. Inifrån elfenbenstornets akademiska miljö och bakom dess skyddande murar kan kunskapen spridas i samhället som höljs i okunskapens mörker. Målet med vetenskapen är ytterst att hitta en teori som knyter samman allt vetande och som kan förklara allt. Lyckas man med det har man bevisat det man redan vet, att sanningen är en och odelbar samt att den finns i världen, fixt och färdig för forskare att upptäcka. Och det är kanske sant och riktigt; varken jag eller Deleuze hävdar att diskursen som utmanas och undersöks kritiskt är fel. Det vetenskapliga manifest jag skissar på är inte en motdiskurs utan ett lite mer ödmjukt sätt att se på kunskap, forskare och vetenskapliga metoder.

Detta att akademin och kunskapen inom rådande paradigm är ett slutet system är viktigt att lägga märke till och reflektera över. Målet med forskningen idag är att bekräfta det man redan vet och både vem som får forska, hur man ska forska och vad som avgör forskningens värde är givet på förhand. Kontrollen av processen och över dess resultat är rigorös och förstärks ständigt. Detta rigida sätt att se på kunskap hämmar utvecklingen och stänger vägar fram som skulle kunna visa sig vara framkomliga och leda till bättre, mer användbar kunskap. Därför behöver vetenskapens grundpremisser utmanas, inte för att strida om makt eller kunskap, utan för att befria vetandet, släppa in frisk luft i akademin och öppna upp forskningen för nya intryck samt inspirera till ny-tänkande. Jag leder inget i bevis, förvarar inga resultat och strider inte för det rätta sättet att bedriva vetenskap; jag är nyfiken och övertygad om att kunskapsutvecklingen främjas av öppenhet och mångfald.

Vetenskap är kultur liksom alla andra mänskliga verksamheter, på gott och ont. Jag är lojal med kunskapen, ingenting annat, och det oroar mig att se hur forskning allt mer och allt tydligare kommit att handla om sökande efter bekräftelse. All kunskap antas passa in i ett och samma system vars kod man försöker knäcka i jakten på att bli den som först når målet. Einstein ägnade halva sitt liv åt att söka efter teorin som skulle förklara allt. Fast det arbetet ledde bara till nya frågor och just det menar jag är lärdomen man bör dra. Jag forskar inte för att komma fram till svar, det är förståelse jag söker, inte bekräftelse. Argumentet jag lutar mig mot är att vetenskapens mål lite väl mycket liknar den medeltida, maktfullkomliga katolska kyrkans mål som vetenskapen under upplysningen utmanade. Forskare ska inte bygga katedraler, strida om pengar, makt och inflytande eller söka personlig bekräftelse på sin egen förträfflighet. Ändå är det exakt detta som forskning allt mer kommit att handla om. Vetenskap handlar idag om makt och pengar och forskning antar allt mer formen av en sluten verksamhet som bedrivs av utvalda människor inom ett strikt hierarkiskt och rigoröst kontrollerat, logiskt system; trots att verkligheten inte ser ut eller fungerar på det sättet.

Som kulturforskare har jag tränats i att se och förstå kultur och jag ser tecken överallt i akademin och den vetenskapliga vardagen på arbiträra och föränderliga konventioner som inte får ifrågasättas. Vill man vara och verka som forskare inom akademin måste man vara lojal mot premisserna som här utmanas, men är det då kunskap man söker? Om inte frågan är fri, hur kan då svaret vara öppet? Och om man redan på förhand vet, vad är då poängen med att forska? Deleuze drog sig inte för att ställa kritiska frågor och han vände sig mot alla sådana strävanden och riktade kritik mot själva grunden för den syn på kunskap och vetande som vetenskapen utgår från och bygger på. Jag ifrågasätter inte premisserna för att vara obstinat, för att jag själv vill lansera en egen, alternativ Sanning. Jag forskar för att jag vill förstå och där, när och om jag känner mig instängd går det inte att söka kunskap. Jag behöver frihet och känner mig kvävd i slutna rum och prestigefulla sammanhang där man ängsligt söker auktoriteters bekräftelse snarare än undersöker verkligheten så förutsättningslöst det bara går och med kunskap och förståelse som mål.

Hos Deleuze finner jag en annan syn på kunskap och den vill jag vara med och utveckla. Tillsammans med Guattari undersökte han världen på ständigt nya sätt och utan annat mål än kunskap som fungerar. Deras arbete handlade om att skapa verktyg som kan användas av andra för att fortsätta det arbete som påbörjades av dem. Forskning om kultur och undersökningar av (förutsättningar för) förändring handlar om att lära sig se rörelsen och förstå dynamiken, vilket är motsatsen till forskning med utgångspunkt i de åtta premisser som här granskats kritiskt och utmanats med (förhoppningsvis) goda argument. Kulturvetenskapen som jag skissar på handlar om att skapa en aktuell verktygslåda som innehåller det människan behöver för att hantera verklighetens komplexitet samt tillvarons motsägelser och inneboende dynamik. Sanning är helt enkelt ett hopplöst begrepp, för det är en integrerad del av den helhet som allt och alla finns och verkar i. Sanning är inget i sig, det är en artefakt, en kulturell och därför föränderlig bild av ett ideal. Därför leder debatten kunskapsutvecklingen fel och därför behövs det samtal för att lära sig bättre förstå vad som fungerar.

Artificiell intelligens är en fattig dröm

Människans fascination och idealisering av Artificiell Intelligens (AI) är en mänsklig dröm, det är lätt att glömma det. Maskinerna kommer aldrig någonsin att kunna ta över utan att människor ser till att det blir så. Ingen enskild människa kommer att se till att det blir så, och om maskinerna tar över kommer alla människor att tvingas underordna sig tekniken. Teknikutveckling som inte sätter människan och den mänskliga främst, som inte anpassar tekniken efter människan, är en farlig lek med elden. Om och när tekniken väl utvecklats finns ingen möjlighet att outveckla den igen. Liksom i relation till atombomben skulle mänskligheten ta ett steg in i en helt nya era om AI utvecklas till sin fulla potential. Manhattanprojektets ursäkt var att världen stod i brand och demokratin, friheten och öppenheten var hotad. AI-forskningen drivs framåt av teknikoptimister som enbart fokuserar på teknologins möjligheter och forskningen sker av ekonomiska skäl (om man hårdrar, vilket jag brukar göra här för att peka på tendenser och för att belysa potentiella problem). Alternativt betraktas utvecklingen av tekniken som oundviklig. Men det finns ingen teleologi, bara en öppen process av blivande som ger upphov till konsekvenser. INGEN vet vad AI kan leda till, och just därför bör mänskligheten iaktta försiktighet.

Det jag har problem med när det gäller AI är att den skapats och utvecklats för att ersätta människan och det mänskliga, för att visa att det går. Det sägs av vissa att tekniken hjälper till och gör människan bättre, men det är nonsens. Bara människan kan förbättra sig själv, och det blir inte fallet om man väljer att avstå från saker. På samma sätt som det inte går att vila sig i form är det omöjligt att förbättra mänskliga förmågor genom att använda maskiner. AI utvecklas dock för att ta över mänskliga förmågor eller för att överbrygga mänskliga tillkortakommanden, men det är människorna som viker ner sig i vördnad för (drömmen om) maskinernas överlägsenhet. Teknik har i alla tider används för att förverkliga människans dröm om kontroll över naturen. Paradoxalt nog gör AI-utvecklingen framsteg just när klimatförändringarna håller på att växa oss över huvudet. Mer av samma som försatt oss i problemen kommer inte att lösa dem och det är huvudlöst att försöka. Naturen, både den vi lever med (våra egna kroppar) och den vi lever i och som är förutsättningen för liv, är mycket större och långt mer komplex än mänsklighetens samlade kunskaper och förmågor någonsin kommer att kunna greppa och än mindre kontrollera, åtminstone så länge vi envisas med att sätta vårt hopp till och rikta våra resurser mot tekniska lösningar.

Det framstår allt mer som att utvecklingen av AI antagit formen av ett slags stor berättelse som allt fler kapitulerar inför och ser som något oundvikligt. AI är liksom de stora världsreligionerna en berättelse som handlar om en bestämd framtids oundviklighet och den lockar med löften om en hel massa olika saker som människor alltid drömt om. Evigt liv, superintelligens samt makt och inflytande över naturen och (för några lyckligt utvalda som inte anges med namn utan är en fråga öppen för tolkning) andra människor. AI är en variant av drömmen om evighetsmaskinen vars lockelse är svår att värja sig från. Tänk om det skulle fungera ändå, tänk om det gick att skapa energi ur ingenting. Fast nu går det inte. Låt oss därför sluta drömma! Och låt oss för guds skull ge upp alla drömmar om att överge det mänskliga. Låt oss sluta fokusera på problemen, hindren och våra egna tillkortakommanden. Planeten Jorden, naturen och människan är FÖRUTSÄTTNINGARNA för tillvaron och det måste vi dels acceptera, dels försöka lära oss hantera. Teknik är viktigt, det handlar inte om att ge upp alla ambitioner om utveckling; men MÄNNISKAN och KUNSKAPEN måste placeras i centrum!

Att vara människa är att INTE vara maskin, och det är något man måste värna och vårda. Att drömma om att vara någon/något annan/annat eller någon annanstans, att önska sig saker som ingen annan har eller som inte går att få, är också djupt mänskligt. Därför är det svåra frågor detta, frågor utan givna svar. Frågor som kräver kunskap om, förståelse för och förmåga att hantera unikt mänskliga egenskaper och värden. Humanioras ställning är hotad inom universitetsvärlden, vilket är djupt olyckligt, av ovan angivna skäl. Insikten om och förmågan att förstå och hantera komplexa problem, vilket begreppet människa är ett exempel på, finns inom humaniora. Och det är viktigt, oerhört viktigt. Kultur är något som uppstår mellan människor. Kulturens viktigaste kännetecken är förändring. Kultur är vidare, per definition komplext och ofta motsägelsefullt. För att förstå att detta inte är ett problem utan en förutsättning för mänskligt liv krävs djupa kunskaper, år av träning och inte så lite mod och styrka. Humaniora behövs för att förvalta den insikten och för att förstå vilka konsekvenser som detta för med sig, för individer, grupper, samhällen och världen.

Ett centralt arbete inom humaniora är att utveckla verktyg att tänka med hjälp av. Och dessa verktyg får inte förväxlas med verkligheten. Kultur är verklig, och ger upphov till konsekvenser. Men, och det är detta som gör frågan komplex, kultur kan alltid se annorlunda ut. Kultur är per definition kontingent. Därför behövs inte bara verktygen utan även förmågan att hantera komplexitet utan att förenkla. Förmågan att förstå att det rådande måste man förhålla sig till, men samtidigt kan och bör man arbeta för förändring för att minimera problemen som finns överallt och alltid inom alla system. Det måste anses vara nyttigt, för utan dessa insikter och verktygen att hantera kulturen vi alla lever i är människorna utelämnade åt dolda maktordningar. Och analyser av makt är ett annat centralt inslag inom humaniora. Makt är liksom begreppet människa högst komplext och samtidigt något som genomsyrar alla aspekter av mänskligt liv. Makten är det som får, det istället för detta, att uppfattas som självklart och normalt, fast det i själva verket är kontingent. När vi förstå det kan vi arbeta för förändring, ökad mångfald och jämställdhet. Det är i allra högsta grad nyttigt, även med ekonomiska mått mätt. Det handlar om effektiv och hållbar resurshantering.

Humanioras uppgift är vidare att förvalta språk. Latin till exempel är ett språk som många av de historiska (ett annat område som behövs för att förstå vad det innebär att vara och leva som människa) källorna, vilka i sin tur behövs för att förstå hur vi hamnade där vi är idag, är författade på. Och eftersom kultur ständigt förändras måste man kunna återgå till källorna. Så med ett lite större perspektiv inser man omgående att även studier av ett utdött språk är viktiga och därmed nyttiga för samhället. Språk är dessutom det verktyg människor använder för att kommunicera, och det behöver självklart undersökas för att man skall kunna förstå vad det är och hur det fungerar. Talat och skrivet språk är en förutsättning för mänskligt liv, för kultur.

Innan drömmen om AI analyserats grundligt av humanister borde inga programmerare eller ingenjörer tilldelas resurser för vidare utveckling av teknik vars syfte är att ersätta människor och unikt mänskliga egenskaper!

söndag 9 juni 2019

Åtta premisser för kunskap, att utmana 9

Sjunde premissen handlar om synen på vetenskapliga problem och vetenskapens uppdrag:
(7) the postulate of modality, or solutions (problems being materially traced from propositions or, indeed, formally defined by the possibility of their being solved)
Här fokuseras på övertygelsen om att alla problem har en lösning, den bästa och att alla frågor har ett enda korrekt svar. En trivial övertygelse kan man tycka, men betänk att premissen ingår i ett system tillsammans med övriga övertygelser samt att tankegångarna kan relateras till och samverkar med den makt som är knuten till tunga och prestigefulla positioner inom akademin, vilket skapar grogrund för strider om vem som har rätt och vems lösning som är den bästa. Kunskap och sanning är inga enkla begrepp (vore de det behövdes inga forskare) och även om det på senare år allt tydligare vuxit fram vedertagna standards för hur man avgör frågor som rör sanningen finns det alltid en osäkerhet inbyggd i systemet. Det råder heller ingen total koncensus om vilken standard som ska gälla, eller ens om det är ett bra sätt att tänka. Även sökandet efter standards och strävan efter att nå konsensus bottnar ju den här premissen, som Deleuze alltså inte ifrågasätter utan undersöker förutsättningarna för och i sin egen filosofiska gärning utmanar och visar på alternativ till. All vetenskap handlar om att söka eller skapa kunskap och alla forskare utformar verktyg och strategier för att lösa problem, men det spelar roll för resultatet av arbetet vilka grundpremisser man utgår från. Den som forskar med övertygelsen om att det finns ett enda bästasätt att skapa kunskap på blir mindre ödmjuk inför andra forskare, alternativa förklaringar och tillvarons komplexitet samt verklighetens oöverblickbarhet.

Varför strider olika vetenskapsgrenar mot varandra? En plausibel förklaring skulle kunna vara att forskning bygger på ett omedvetet och grundläggande antagande, dels om att sanningen finns nedlagd i världen och att kunskap upptäcks, dels att sanningen är en och odelbar samt att alla problem har en och en enda bästa lösning. Det är som upplagt för debatt och strid mellan individer som alla ser sig som bärare av ett sunt förnuft och en oklanderlig logik, vilket är ett sätt att avgöra frågor och lösa problem. Fast i krig och kärlek, brukar man säga, är allttillåtet och forskares prestige och anseende i samhället leder till makt och därför är det ofta svårt att avgöra vad striden om sanningen handlar om egentligen. Är det verkligen kunskap man strider för, eller är det makten och inflytandet som följer med kunskapen? Eftersom den typen av kritiska frågor inte får ställas, det uppfattas nämligen som relativism att ifrågasätta vetenskapens grundläggande antaganden, tvingas alla som vill söka kunskap att först acceptera och ansluta sig till vetenskapens normer för hur man söker kunskap och sedan strikt hålla sig till dessa, annars godkänns inte arbetet som forskning och resultatet som tillförlitlig kunskap. Att akademin är ett allt mer slutet rum med allt mindre kontakt med verklighetens komplexitet och kulturens mångtydighet blir nästan smärtsamt tydligt när den vetenskapliga praktiken och den akademiska vardagen betraktas med utgångspunkt i Deleuze åtta postulat. Därför skriver jag denna text; för att jag behöver kunna andas fritt och ha högt i tak för att kunna forska och utveckla kunskap.

Deleuze premisser leder mig fram till förståelse för debattens primat inom vetenskapen. Debatten som verktyg för kunskapssökande utgår från och motiveras med rådande syn på kunskap, vilken i sin tur är ett mer eller mindre vattentätt system som måste accepteras i sin helhet. Samtalet, som bygger på helt andra premisser, har jag anammat som alternativ till rådande diskurs och jag har gjort det för att försöka gjuta nytt liv i vetenskapen och för att öppna upp och vädra ut unkenheten som självrefereringen inom det slutna rummet leder till. Lanseringen av samtalet som verktyg i sökandet efter kunskap ska inte ses som en strid för den enda rätta metoden för att lösa kunskapssökandets problem. Jag anser inte att jag har funnit eller utvecklat det enda bästa sättet, jag undersöker samtalets möjligheter och kritiserar debattens primat i akademin men jag gör det inte i opposition mot någon.

Kunskap bör inte betraktas som något man kan äga, förvalta, försvara och kontrollera. Den inställningen leder obönhörligen till elfenbenstorn, till prästerskap och till destruktiv maktkamp. Den synen på kunskap kanske leder till individuell framgång men utifrån ett samhällsperspektiv finns det ett pris att betala. Vetenskapskrigen som den rådande synen på kunskap bäddar för, eftersom det endast antas finnas en enda väg till den enda sanningen, leder till kapitalförstöring av stora mått då man först måste vinna kampen om vems metoder som är de bästa och sedan måste strida inbördes för att få sina resultat erkända och accepterade som sanningar. Konkurrens driver inte självklart kvalitet överallt och eftersom vägen till kunskap väldigt ofta är en omväg är kamp om kunskap sällan bästa sätt att konstruera förslag och skapa förståelse för vad som fungerar. Kunskap är något människor kan ha. Att veta är en mänsklig egenskap. Att minnas det man lärt sig, och med hjälp av språket förmedla det man minns är en fantastisk förmåga. Men att bygga ett vattentätt, vetenskapligt system som både kunskapen och forskarna måste anpassa sig till och som resultaten nödvändigtvis måste passa in i är fyllt av risker och därför ett sätt att se på kunskap och forskning som är förenat med en rad problem.

Vetenskap handlar som jag ser det om att söka upp problem, vända och vrida på dem för att sedan peka på olikalösningar och därefter dra vidare och lämna människorna som behöver lösningen ifred. Vetenskap handlar inte om att tala om hur det är eller vad som är bäst, och heller inte om att äga och försvara kunskap, utan om att befinna sig i ständig kritisk och utmanande rörelse tillsammans med kunskapen man skapar och i relation till verkligheten som hela tiden förändras i en dynamisk process av tillblivelse. Forskare kan aldrig sägas vara bra (eller dåliga) på förhand, de måste hela tiden förtjäna sitt uppehälle, genom att röra på sig och ställa sina kompetenser till allmänhetens förfogande. Forskare ska inte bygga murar och aldrig skaffa sig mer bagage än de kan bära; åtminstone kulturforskare måste följa med och anpassa sig efter rådande sammanhang. Forskare ska inte ha egna agendor, bara (upp)lösa problem eller visa på alternativa vägar fram och sedan dra vidare. Denna min nomadiska syn på vetenskap är utformad av Deleuze och jag försöker här klä den i ord som relaterar till dagens samhälle och akademins vardag samt kunskapssyn.

Royal science, som är den vetenskap som premisserna utmanar, är statsbyggande och av statsapparaten understödd samt strikt hierarkisk, och bygger följaktligen murar. Individerna som forskar inom detta vetenskapliga paradigm förvaltar och försvarar uppnådda resultat, bygger monument över sin egen storhet och utkämpar bittra strider för Sanningen och den enda sant vetenskapliga metoden. Det är ett sätt att se på vetenskap, men inte det enda, och det är en syn på kunskap och en inställning till forskning som främjar strävan efter makt och inflytande. Problemet är inte enskilda utövare av vetenskap, och inte heller kunskapen som produceras. Problemet är strukturen inom vilken forskare tvingas verka för att deras resultat ska kunna godkännas som vetenskapliga. Det är akademin och dess grundläggande antaganden som ger upphov till problem. Brytandet med premisserna handlar om att försöka skapa ett bättre kunskapsklimat, inte om att ifrågasätta sanningen eller forskning som verksamhet.

Kulturvetenskap ser jag som en inkluderande vetenskap, och det sättet att se på kunskap gynnar både forskarna, forskningen och samhället som bekostar verksamheten. Kulturvetenskapen sätter frågandet, sökandet efter problem, och viljan att upplösa dessa för att kunna dra vidare, i första rummet. Det är en vetenskap som utvecklar metoder istället för att försvara resultat. En vetenskap som rör sig tillsammans med den förändring som studeras. Kulturvetenskap vill jag se som en gemenskap som liksom nomader bor i fält och som flyttar dit deras kompetens behövs. Likheten med Clint Eastwoods Westernhjältar som plötsligt dyker upp, löser problemet och drar vidare utan att göra väsen av sin egen person, är slående och inspirerar.

Kulturvetenskap är en vetenskaplig disciplin där sökandet (och förmågan att söka) är viktigare än svaren och lösningarna. Att förvalta kunskaper om kultur är dödsdömt och förödande, både för den som försöker och för det omgivande samhället. Det sättet att se på och förhålla sig till forskning främjar maktkamp som ytterst hotar att förgöra sig själv. Men med ett annat, lite mer ödmjukt ideal och en annan syn på vad som är uppdraget skulle vetenskapen som helhet kunna blomstra och bättre bidra till samhällets långsiktiga överlevnad. Alla som ställer upp på att det är viktigt att placera kunskapen i centrum och bryta med premisserna som här presenteras är välkomna på färden. Med en sådan syn på vetenskap är ingen forskare större än sin senaste lyckade problemlösning. Det som räknas är dels förmågan att hitta problem, dels förmågan att lösa dem. Och, viktigast av allt, förmågan att därefter släppa taget om resultatet och dra vidare. Den absolut viktigaste egenskapen hos forskare som vill främja utvecklingen av en vital vetenskap är att inte lockas av ära och berömmelse för egen del. Makt, som den får som är hyllad och berömd inom ett prestigefyllt system, är det enskilt största hotet mot kunskapsutvecklingen och i förlängningen mot demokratin, öppenheten och samhället långsiktiga överlevnad.

Kulturvetenskap handlar inte om enmetod, ettproblem, ettämne. Kulturvetenskap handlar om att utmana tabun och förgivettaganden samt bryta upp murar och överskrida gränser. Kulturvetenskap handlar vidare om att kombinera kompetenser och befinner sig i ständig rörelse. Ihärdigt sökande efter problem att uppösa grunden för. Kulturvetenskapen handlar om och utvecklar kompetens att förstå och hantera problem som på ett eller annat sätt handlar om eller uppstår mellan människor. Alla som vill kan och får vara med. Alla som har något att tillföra behövs. Men den som visar minsta tecken på försvar av kunskap eller som försöker bygga murar och upprätthålla gränser fördöms och diskvalificerar sig själv eftersom det inte lede till mer och bättre, det vill säga mer användbar, kunskap.

Sälja idéer, är det en bra idé egentligen?

Jag har inget självförtroende alls när det kommer till att pitcha idéer, och jag har svårt för formregler som hindrar min kreativitet. I dagens samhälle och akademiska kultur är det ett problem, det blir till ett handikapp trots att jag inte har några problem att tänka, förklara, skriva, forska och skapa kunskap. Kan man inte formulera idéer på ett säljande sätt är man dödsdömd. Kanske är det för att jag inte fixar det som jag är kritisk, men argumentet jag lutar mig mot är att man säljer in och konkurrerar om idéer och den som lovar mest eller är bäst på att måla upp visioner får pengar, tid och möjlighet att arbeta, medan den som presterar mest och bäst i frihet under ansvar aldrig får chansen att visa vad hen verkligen går för. Att formulera och beskriva idéer är något annat än att skapa ny kunskap; det ena har väldigt lite med det andra att göra. Eftersom det inte görs någon ingående analys och utvärdering av hur väl resultatet av projektet vars ANSÖKAN vann bifall lever upp till löftena som avgavs (och var anledningen till att ansökan bifölls); ingen har mig veterligen blivit återbetalningsskyldig för ett projekt som levererat något.

Förstår så klart att mina tankar kan uppfattas lite som räven i förhållande till rönnbären som dissas för att han inte lyckades smaka på dem. Här under våren har jag dock till min stora förvåning faktiskt lyckats sälja in en idé till ett bokprojekt. Mina tidigare böcker som getts ut på förlag har jag först skrivit och sedan skickat in och fått antagna. Jag hade ställt in mig på att vara hänvisad uteslutande till publicering på nätet på eget förlag. Trots att jag har skrivit på kontrakt med deadline satt till den förste september känns det overkligt. Imorgon ska jag maila ett första utkast till redaktören, vilket är en helt ny situation för mig. Det känns så klart oerhört bra, och boken ligger mig mycket varmt om hjärtat. Det är en lärobok och uppdraget känns enormt ansvarsfullt. Avslutar bloggposten med att presentera ett första utkast till bokens förord, men först vill jag vara tydlig med att jag är lika kritisk till idén att sälja idéer och konkurrera om ansökningar som jag alltid varit. Det är ingen bra idé helt enkelt, eftersom det handlar om två helt olika saker och hela upplägget premierar den som ohämmat kan lova mest och framställa sig själv och sitt projekt i bäst dager. Förordet som följer är långt ifrån klart, men det är inget löfte om något som ännu inte finns, det är en beskrivning av något som faktiskt existerar.
Detta är inte en lärobok, det är en bok om lärande, en samling tankar om och tips som är tänkta att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för vad som kännetecknar högre studier. Boken är ett försök från min sida att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper som krävs för att inte bara ta sig igenom högre utbildning och få sin examen utan faktiskt lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt. Boken riktar sig till alla som vill lära och bli bättre på att förstå vad kunskap är, i första hand till blivande och nyblivna studenter men även till lärare. Boken kan även ses som ett slags inlägg i debatten om utformningen vårt lands universitetsutbildningar. Jag delar med mig av mina tankar och erfarenheter av åren i akademin, både som student, lärare och forskare. Utbildningssystemet är en dynamisk helhet utan vattentäta skott mellan stadierna och kurserna och därför är det så viktigt att främja kommunikation mellan, för kunskapens och kvalitetens i lärandet skull. Ytterst handlar skolan och den högre utbildningen om allas vår gemensamma framtid.

Många söker idag ihärdigt efter genvägar till kunskap och landets lärare dignar under krav på sig att snabbare och mer effektivt producera resultat. Den som söker efter något sådant i denna bok kommer att bli besviken, för utgångspunkten för tankarna som presenteras här går helt på tvärs mot den synen på kunskap och utbildning. Ska den högre utbildningen verkligen kunna bli högre går det inte att leta efter enkla lösningar och snabba svar. Jag har liksom Winston Churchill inget annat att erbjuda än blod, svett och tårar. Kunskap är resultatet av envishet, uthållighet och kamp. Ingen kan ge fördjupade insikter åt en och sina egna intellektuella förmågor måste man utveckla på egen hand. Jag tror inte på mer eller bättre pedagogik, jag tror på samtal och utbyte av tankar och erfarenheter. Kunskap uppstår och utvecklas mellan människor och på högskolan är alla vuxna och måste kunna förväntas ta ett vuxet ansvar, det gäller både lärare och studenter. Högre utbildning är inget man får utan något man gör, och belöningen i form av bredare och djupare kunskap och förståelse står i direkt relation den tid och det engagemang som läggs ner på studierna. Ansvaret för kvalitén i all utbildning är delat och därför är det lika olyckligt ifall lärarna klagar på studenterna som det är ifall studenterna klagar på lärarna. Det är inte (enbart) för sin egen skull man studerar på universitetet, det är lika mycket för demokratins skull och samhällets och dess långsiktiga hållbarhet. Utbildning är en långsiktig investering. 
Tanken med boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Boken innehåller inga regler och pekar inte på några förbud; det är ingen kokbok för framgång eller någon självhjälpsbok som talar om hur man gör för att snabbt och enkelt lyckas. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på mina erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare. Det finns inte ett sätt eller en väg att klara av högre studier, det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Svaren på frågorna man har finns i hög grad hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök, det är utgångspunkten för tankarna som lyfts i denna bok. Innehållet handlar därför mer om frågor och reflektioner än om svar, och tipsen som ges och tankarna som lyfts kring handlar om att peka på förslag till konstruktiva vägar fram snarare än om att ge instruktioner. Boken är tänkt att fungera som en karta att orientera sig med i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar sina studier. Studier på högskolan handlar inte om betyg, examen eller om att göra rätt, utan om lärande. På högskolan arbetar studenter och lärare tillsammans för att förvalta och utveckla den kunskap som är nödvändig för att bygga det långsiktig hållbara samhälle som alla ytterst är beroende av. 
Fokus riktas mot ett antal grundläggande insikter och generiska egenskaper som det kan vara bra att känna till och lära sig förstå och hantera för att få ut så mycket som möjligt av studierna på högskolan. Ytterst handlar innehållet om vad som gör den högre utbildningen högreoch resonemangen kretsar kring skillnaden mellan att vara elev och student. Boken är skriven för alla som söker sig till eller är på högskolan för kunskapens skull. Den som nöjer sig med att ta sin examen och som bara är intresserad av att klara sina kurser så fort som möjligt rekommenderas att läsa andra böcker. Här tas läsaren med på en omväg, för det är där kunskapen finns.

lördag 8 juni 2019

Åtta premisser för kunskap, att utmana 8

Sjätte premissen handlar om logik:
(6) the postulate of logical function, or the proposition (designation is taken to be locus of truth, sense being no more than the neutralized double or the infinite doubling of the proposition)
Logiken är kungsvägen till sanning. Tanken bygger på att teori föregår praktik, att världens och verklighetens tillblivelse sker i enlighet med en inneboende plan och att forskare upptäcker kunskap och med hjälp av vetenskapliga verktyg kan skåda in i framtiden. I enlighet med Platons tankar är idéernas värld den högsta och mest fulländade och sinnenas värld utgörs av brist på fulländning. Och enda vägen att nå dit (till platsen varifrån Sanningen läcker ut) är att kompetenta individer med hjälp av logik och sunt förnuft avgör vad som är den bästa kunskapen. Kommer man inte överens debatterar man i trygg förvissning om att det bästa argumentet avgör frågan eftersom sanningen är nedlagd i världen, vilket sociala studier av forskning (se t.ex. Latour 2000) har visat långt ifrån alltid stämmer även om det hävdas att så är fallet.

Människor är aldrig mer än människor och en av människans egenskaper är viljan att veta vad som ska hända. Det är en djupt känd önskan som förenar alla; både allmänhet, forskare, politiker och makthavare vill förstå och kontrollera framtiden. Innan den moderna vetenskapen utvecklats vände man sig till astrologer och siare för att få svar på sina frågor. Det gör man inte längre, men viljan att veta och begäret efter sanning har inte försvunnit trots att denna typ av bias förnekas inom rådande vetenskapliga paradigm, vilket är olyckligt eftersom den som har makt också alltid har inflytande över kunskapen och människors tänkande. Logik är ett kraftfullt och viktigt verktyg i sökandet efter kunskap, men om logik uppfattas som kungsvägen till Sanning uppstår problem av ovan angivna skäl. Framtiden är alltid en mer eller mindre öppen fråga och det finns inget vetenskapligt sätt att en gång för alla, på förhand avgöra vems svar som är det rätta. Det är så verkligheten ser ut och det måste vi människor acceptera.

Fysiken är mönstervetenskapen som alla andra vetenskaper jämförs med, och där är logiken verktyget par préférence, både för forskare som ser logiken som ett verktyg skapat av människor och de som ser matematiken som den kod verkligheten består av. Fast om man verkligenvill veta varför fysiken kommit att få status som mönstervetenskap måste man reflektera över frågan om det är för att den är bättre och mer vetenskaplig än andra vetenskaper, eller för att fysiken är den vetenskap som kommer närmast föreställningen om vad som kännetecknar vetenskaplighet? Livet och tillvaron är fylld av frågor av karaktären hönan eller ägget och med inspiration från Deleuze utgår jag från att det inte är en fråga om antingen eller utan om mer eller mindre av både och.

Om det alltid var så att forskare började med att skapa hypoteser med hjälp av logik och extrapoleringar utifrån kända fakta och sedan fann stöd för teorin i iakttagelser och erfarenheter vore saken avgjord. Fast alla aspekter av verkligheten fungerar inte som människor tror eller önskar. Planetbanor och kvarkar går att räkna på och följer fysikens lagar, men så ser det inte ut i naturen; evolutionen har inget mål, den bara förändras i enlighet med sin egen inneboende dynamik. Och är det kultur man söker kunskap om måste man acceptera att mänsklig samverkan alltid påverkas av både förnuft, känslor och vilja. Samhället låter sig inte passas in i modeller. Logiken är med andra ord inte ena sättet att nå kunskap. Vill man lära sig förstå och utveckla kunskap om kultur måste man bryta mot den premissen och skaffa sig en större verktygslåda och utveckla nya, alternativa handgrepp.

Kultur är till sin natur kontextbunden och därför föränderlig och relativ. Är det kultur man vill veta något om måste man acceptera att det inte finns ett enda, bästa svar på någon fråga som rör den aspekten av verkligheten. Det finns bara olika, mer eller mindre användbara svar på frågor som rör samhället och kultur och eftersom framtiden skapas genom handlingar som styrs av känslor och vilja existerar verkligheten först när den realiserats. Ingen kan veta på förhand vad som ska hända i politiken, på börsen eller mellan människor. Viljanatt veta är stark och det är lätt att förföras av den som är säker och karismatisk, detta vet vi, det är så människor fungerar. Kunskap om kultur är inget man upptäcker, den skapas i och relaterar alltid till sammanhang som både påverkar och påverkas av allt och alla som är del av helheten.

Där och när sanningen uppfattas som varande en och odelbar kommer vägen till vetande och synen på hur man gör akademisk karriär att handla om att försöka förgöra motståndare, i enlighet med logiken att om bara en kan ha rätt måste den andre ha fel. I teorin handlar det bara om sunt och om vem som har bäst logik och säkrast evidens. I praktiken och eftersom människor inte är mer än människor, handlar kampen dock lika ofta om motståndarens rykte som klok och förnuftig. Kunskap är förkroppsligad, den anses vara någons och ha ett ursprung. Vetande hänger på detta sätt intimt samman med det subjekt som anser sig själv och som av andra anses veta hur det är. I teorin är kunskap fristående och forskning har ingenting med subjekt eller subjektivitet att göra, men vetenskap handlar i praktiken sällan bara om kunskap, det handlar lika mycket om individers kamp för erkännande av resultaten av deras forskning och om konkurrens om pengar och strävan efter prestige. Därför kan man aldrig ta någonting för givet, därför är kritiskt tänkande, transparens och samtal en bättre väg till svar som fungerar, i alla fall om frågorna och det som undersöks handlar om kultur.

Antifragilitet. Några första tankar

Vissa tänkare och skribenter känns som ens tvillingsjäl. Nassim N. Taleb är en sådan författare. Det är många år sedan nu som jag läste hans bok The black swan, men den tog sig in. Både tanken och sättet den presenteras på svänger i takt med mina egna tankar. Utan några jämförelser i övrigt känner jag mig besläktad med Taleb. Det insåg jag kanske inte då, men nu när jag börjat läsa hans bok Antifragilitet: Om sådant som gynnas av oordning är det vad som slår mig. Han är lika rastlös som jag och har samma problem med regler för reglernas skull, och han ser mönster och räds inte att tänka utanför den där intellektuellt förlamande boxen. Än så länge har jag bara läst 100 sidor, av runt 800, så det finns säkert anledning att komma tillbaka till boken och dess bärande tankar, men jag vill ändå reflektera över den och tankarna den väcker hos mig. På Bokus presenteras den på följande sätt:
Antifragilitet är volym nr tre i Nassim N. Talebs svit Incerto och den föregås av Den Svarta Svanen och Lurad av slumpen. Böckerna kan dock läsas i vilken ordning som helst. Det genomgående temat är sannolikhet, slump och risker. Taleb exemplifierar sina idéer med ett brett spektrum av ämnen, däribland arkitektur, barnuppfostran, trafik, Irakkriget och prioriteringar inom sjukvården.

I denna bok belyser Taleb olika problem och företeelser ur ett perspektiv som har funnits med i mänskligt liv och handlande sedan urminnes tider, men som först nu har fått en benämning, nämligen antifragilitet. Ordet - som myntats av författaren - går kortfattat ut på att saker och ting kan vara antingen fragila eller robusta, men det finns ytterligare en dimension: osäkerhet och oordning innebär möjligheter till nytänkande, innovationer och positiva upplevelser. I Antifragilitet vänder Taleb upp och ner på osäkerheten och menar att den är önskvärd och rentav nödvändig. Antifragilitet är mycket mer än robusthet och motståndskraft. Det resilienta står emot chocker utan att förändras; det antifragila däremot stärks av påfrestningar och drar nytta av dem. 
Taleb visar med skarpsinne (och humor) att världen och dess skeenden är högst oberäkneliga och att vi inte kommer särskilt långt med sedvanliga prognoser och spekulationer. Antifragilitet lyftar fram ett hoppingivande sätt att betrakta världen, eller med Nobelpristagaren Daniel Kahnemans ord: "It changed my view of how the world works."
Det antifragila är ett slags tredje position, mellan det som är ömtåligt och det som är stabilt och motståndskraftigt. Begreppet är viktigt och även om det inte förändrat min syn på världen finner jag det synnerligen användbart. Även om Taleb inte nämner Deleuze rör sig båda tänkarna i samma härad och skapar begrepp för att förstå liknande saker. Deleuze talar om det mekaniska och det maskiniska, och även om Taleb inte använder de begreppen skiljer han mellan mekaniska processer och organiska. En bil, till exempel, slits om en används medan människokroppen åldras om den inte används. Det är i korthet vad anifragilitet handlar om, och förstår man det blir det lättare att förstå en lång rad samtidsfenomen som många står handfallna och förbryllade inför.

Taleb tar inte upp det i sin bok, i alla fall inte än (det kanske kommer längre fram), men Donald Trumps framgångar i politiken, mot alla odds, kan förklaras med begreppet antifragilitet. Poängen är att ju mer han hånas och kritiseras desto starkare blir han. Det är vad antifragilitet handlar om. Trump är inte robust och står emot kritiken, han lever och hans framgång bygger på den. Samma SD och andra, liknande kunskapsförnekande partier. Det är inte deras följare på nätet eller de som röstar på partierna som utgör deras maktbas, utan deras kritiker. Ju fler som kritiserar deras uttalanden desto mer uppmärksamhet och makt får de. Ju mer hånade och förlöjligade de blir desto starkare blir de. När utspelen faktakollas vinner okunskapen eftersom vi har att göra med ett helt nytt fenomen i politiken. Strategin är knappast uttänkt och medveten, men i samma stund som politiken förändrades, ideologierna övergavs och partierna började jaga väljare, öppnade sig möjligheter som banade väg för SD och Trump. De följer bara med och deras makt kommer inte från de egna leden, vilket bevisas av att en lång rad ledande partiföreträdare gång på gång utesluts eller avslöjas som rasister. Makten som Trump och SD förfogar över kommer från partierna som tar avstånd från politikerna och politiken, från medierna som rapporterar om och raljerar över stolligheterna.

Med Hanif Bali är det lite annorlunda. Han framstår som klokare och verkar medvetetet utnyttja samma mekanismer för att nå ut och samla stöd. Problemet för honom är att han är ironisk och inte tar steget fullt ut. Han spelar bara spelet, han tror inte på det han gör, vilket Åkesson och Trump verkar göra. Bali hejas på av sina partikamrater, men han ses inte som ett hot och drar inte på sig samma kritik och vrede som Trump och SD. Moderaterna vill vara en vuxen röst och vill signalera förtroende och klokskap, därför kommer man aldrig att lyckas på samma sätt som Trump. Alla partier som bryr sig om sin politik och som vill signalera förtroende är per definition fragila. Bali är i bästa fall robust. Inom ramen för nuvarande politiska system och så längs som demokratin inte värnas av både politiker, näringslivet och andra makthavare samt väljarna, är det bara partier vars handlingsprogram är antifragililt som kommer att bli vinnare; fast bara i jämförelse med övriga partiers väljarstöd eftersom vägen man slagit in på är en återvändsgränd.

Alla blir förlorare i det samhälle som växer fram som en konsekvens av poltiken som förs av Trump och SD. Det är ingen lösning, för så fort politikerna tar verkligt ansvar eller börjar engagera sig på allvar för sina idéer kommer de att upphöra vara antifragila. Framgångarna bygger tragiskt nog på kloka och ansvarsfulla människors berättigade kritik mot stolligheterna. Jag har inget bra svar på frågan om vad man ska göra och tror inte på tystnad och ignorans, det är lika förödande för demokratin och hållbarheten som populismen. Däremot tror jag på kunskap om och förståelse för den typen av fenomen som fångas ev begreppet antifragilitet.

Tack Taleb, och på återhörande alla andra! Jag släpper inte detta, men behöver läsa mer innan jag kan skriva mer.

fredag 7 juni 2019

Åtta premisser för kunskap, att utmana 7

Femte premissen lyder:
(5) the postulate of the negative, or of error (in which error expresses everything which can go wrong inthought, but only as the product of externalmechanisms)
För den som ser sanningen som en och odelbar, som något bestämt och entydigt, något som följaktligen bara finns på en plats, kommer tillvaron att kännetecknas av mer eller mindre brist på sanning. Accepterar man denna tanke måste man även acceptera tanken på att bara den som äger och verkar i sanningen har det förnuft som andra lider mer eller mindre brist på. Och den som är uppfylld av och bara kan acceptera denna binära syn på sanning kommer att få svårt med förändring eftersom det som är perfekt aldrig kan förbättras bara försämras. Överförd till samhället och politiken leder denna premiss till att bana väg för vi-och-dem-tänkande, drömmar om det perfekta samhället och andra totalitära tendenser. Om sanningen är en och odelbar betyder det att om våra tankar och uppfattningar skiljer sig åt kan bara en av oss ha rätt. Köper man denna logik blir debatten den enda vägen till kunskap, och eftersom det bara finns en väg till korrekta svar tvingas man acceptera att alla avvikelser från den enda vägen leder bort från sanningen. Detta sätt att tänka och agera är en konsekvens av att kunskap uppfattas som en förkroppsligad egenskap som förbinder individen med sanningen och verkligheten.

Om sanningen är nedlagd i världen kommer tillvaron att kännetecknas av mer eller mindre brist på sanning och problem som uppstår har alltid en extern förklaring. Invandring som ett hot eller talet om den mänskliga faktorn emanerar från denna tankefigur. Det är aldrig mig, oss eller kunskapen det är fel på, om och när ett problem uppstår, problemet är alltid någon annans eller beror på något annat. Här finns grunden för mångas syn på postmodernism, att det skulle handla om kunskapsvidrig relativism som därmed utgör ett hot mot vetenskapens ädla kamp för det sanna och rätta. Den som lever i förvissningen om att sanningen är en och odelbar kommer att uppfatta alla invändningar mot den rådande uppfattningen som antingen förfäktande av osanning eller uttryck för relativism. Så kan det naturligtvis vara, men bara för den som ser premissen som sann är det självklart att se det så. Den som anser sig veta vad som är sant och är i sanningen uppfattar alla försök att se saken ur ett annat perspektiv som avvikelser från den rätta vägen. Om sanningen är lyktan som lyser upp mörkret blir vetenskapen en fyr att navigera efter. Forskningens uppgift blir att eliminera bristen och söka efter det förlorade paradis som sanningen utgör. Den synen på forskning är självmotsägande, för om man verkligen kunde få eller redan hade tillgång till sanningen skulle vetenskapens uppgift vara att avskaffa sig själv.

Forskning, menar Deleuze och jag instämmer, handlar om att söka svar som fungerar, om att undanröja hinder för tänkandet och skapa verktyg som kan användas för att upplösa problem. Det är inte ställt bortom varje rimligt tvivel att sanningen är en och odelbar samt möjlig att nå; därför bygger en vetenskap som har detta som utgångspunkt på ovetenskaplig grund. Den vetenskap och kunskapssyn jag vill vara med och utveckla håller sig inte med några sådana övertygelser och ser heller inte sanningen som ett pussel med ett bestämt antal bitar som bara kan läggas på ett enda sätt. Jag ser på vetenskap som skapande verksamhet och kunskap ser jag som en mosaik av bitar som bildar mönster men som alltid kan förändras och anpassas efter sammanhanget där kunskapen ska användas. Sanningen är en flexibel funktion, inte en a priori föreställning. Det som fungerar kan hållas för sant, men alla övertygelser måste man vara beredd på att överge eller modifiera när de inte fungerar längre. Kunskap är något som adderas till och förändrar helheten man lever och verkar i, den är immanent, inte extern och följaktligen är det på insidan och mellan människor som både problemen och lösningarna står att finna.

Deleuze skapade en filosofi vars utgångspunkt är förändring, dynamik och tillblivelse, en filosofi som hämtar inspiration från evolutionen som bygger på två principer: Ett överflöd av försök och möjligheter och en begränsad miljö. Deleuze är inte relativist och hävdar inte att han sitter inne med den rätta definitionen av sanningen, han ifrågasätter bara premissen att sanningen är en och odelbar samt att tillvaron kännetecknas av brist. Hans utgångspunkt är att verkligheten är som den är och att den blir till och förändras som ett resultat av slumpen, samt att sanningen av detta skäl inte går att finna, strida om eller slå sig till ro med. Han skriver i en passage (Deleuze 2004:5) som jag ofta återkommer till.
Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning. Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.
Sökandet efter svar som fungerar är något annat än sökande efter Sanningen; det är ett mer ödmjukt förhållningssätt till kunskap. Den som söker svar och forskar för att bidra till ökad förståelse är inte intresserad av debatt, för hen är samtalet vägen fram. Okunskap uppfattas bara som en brist av den som anser sig veta, för den som söker kunskap och förståelse är okunskap istället början på en resa in i den okända terräng som framtiden alltid utgör. Framtiden är förändring, den är resultatet av tillblivelse, inte en spårbar rörelse i ett fixerat koordinatsystem. Framtiden består dessutom av ett överflöd eftersom den ännu inte realiserats och eftersom den blir till i spelet mellan människor som vill och kan föreställa sig mer än det finns plats för i den begränsade och villkorade tillvaron. Livet, samhället och kultur är inte rörelser från mörker till ljus utan tillblivelse och förändring inom ramen för begränsade sammanhang. Allt eftersom kulturen och samhället blir till förändras det lika mycket som människorna som rör sig genom livet och är medskapare av samhället och kultur via vardaglig interaktion med andra. Nu är den punkt i tillvaron där virtualitetens öppna överflöd begränsas genom att realiseras. Sanningen är därför aldrig given, den verkställs kontinuerligt i vardagen och påverkar på det sättet tillvaron lika mycket som tillvaron påverkas av det som hålls för sant.

Samtalet är en alternativ bild av både forskning, kultur och kunskap; en mer användbar och konstruktiv syn på sanning som inte låser fast utan öppnar upp och som lägger större vikt vid begreppets funktion än vid dess form. Samtalet ser jag med Deleuze som konturerna till ett blivande. Samtalet är ett förhållningsätt till livet och kunskapen som inte handlar om att växla mellan fråga-svar eller andra dikotomier. Samtalet är inte ett sätt att få två eller flera parter att smälta samman till en, det är inte ett sätt att söka sanningen eller en metod att kompensera för någon brist. Samtalet handlar om tillblivelse, om att vara och verka tillsammans för att uppnå ökad förståelse för det som händer mellan. Kulturen som kontinuerligt realiseras både förändrar och förändras i processen. Både kunskap och kultur är ett slags samtal, och samtal är inte skapelseakter utan tillblivelseprocesser.

Deleuze tänkande ser inte slump och tillfälligheternas spel, den mänskliga faktorn eller perspektiv och alternativ till Sanningen som problem, vilket den som är övertygad om att sanningen är en och odelbar tvingas till. Deleuze placerar förändring och tillblivelse i centrum för vetenskapen, det är så han bryter mot den femte premissen. Han är inte relativist, han erkänner bara inte tanken på att tillvaron kännetecknas av brist och ställer inte upp på övertygelsen om att det går att sätta upp kunskapsmål som man kan utarbeta strategier för att nå. Han ifrågasätter varken vetenskapen eller dess resultat, det är vetenskapens underliggande förgivettaganden han kritiserar; det är en avgörande skillnad. Han bryter med en totalitär syn på sanningen som hotar att underminera demokratin och skapade en filosofi som är utformad för att lära sig se och förstå tendenser i samtidens myller av intryck och bli bättre på att upptäcka alla konstruktiva möjligheter som uppstår överallt, hela tiden och i alla sammanhang.

Utgångspunkten för den vetenskap jag skriver om här är att sanningen alltid består av fler än en men färre än många komponenter som hålls samman mer eller mindre fast. Ingen äger därför sanningen och den går inte att nå av det enkla skälet att det är en metafysisk föreställning. Verkligheten är som den är och fungerar som den gör och kunskapen om den måste ta tillblivelse och förändring, mångfald och överflöd med i beräkningen. Som kulturvetare undersöker jag relationer och det som händer i mellanrum, inte för att jag menar att det är där sanningen existerar utan för att det är där jag finner mest användbara svar på frågorna jag arbetar med. Ett annat klassiskt citat från Deleuze (2004:6) får illustrera tanken.
Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.
Ömsesidig tillblivelse och a-parallella block av tillblivelse finns överallt. Samhället och kulturen är resultatet av oplanerade och ofta omedveten samverkan. Liksom ifråga om evolutionen är det ingen som styr processen men alla är med om att påverka tillblivelsens riktning; det som händer mellan är lika viktigt som delarna och dess samverkan. Växten och insekten är förbundna med varandra, men själva förbundet är inte skapat av naturen, det är inte naturligt det finns där bara om man väljer att se det så. Kunskapen är också ett förbund och samma gäller sanningen. Premissen att sanningen är en och odelbar är inte en beskrivning av verkligheten utan en allmän, skapad uppfattning om sakernas tillstånd. Både getingen och orkidén är autonoma aktörer som av en slumpens nyck kommit att bli ömsesidigt beroende av varandra. De är motsatsen till ett par. De är båda dubbelt infångade. Sanning är ett begrepp som kan se olika ut, men vad som helst kan inte passera som sanning; bara det som fungerar. Kunskap är en relation mellan en verklighet som är som den är i all sin föränderliga komplexitet och rika mångfald och forskaren som söker förståelse och skapar förslag till svar som fungerar.

Ny-tänkande kan aldrig uppstå som ett resultat av lydnad eller följande. För att tänka nytt behöver man bryta mönster, vara missanpassad, gå sin egen väg samt sluta härma och upprepa. Kunskap om kultur kan bara nås genom att kasta ur sig tankar som inte alltid måste vara genomtänkta, för att se var de landar, hur de tas emot och vilken förändring de ger upphov till samt om svaren fungerar. Forskning om kultur handlar om gemensamt skapande och ömsesidig tillblivelse, om att våga kasta sig ut i det okända tillsammans och göra det bästa av resurserna som finns tillgängliga.

Tala först och tänka sedan är vad ett samtal handlar om. Samtalar gör man med vänner, med människor man litar på och man gör det för att lära känna både varandra och ämnet man talar om. Samtal kan också vara ett sätt att leva och interagera med världen och verkligheten. Det handlar inte om att söka efter något som gått förlorat eller om att komma överens, och det handlar inte om att kompensera för någon brist, utan om att skapa något nytt och att testa ifall det fungerar. Under och i ett samtal ska man inte behöva vara på sin vakt. Där måste man kunna säga det som dyker upp i ens huvud. Och när man gör det, och samtidigt lyssnar på varandra, kan man i efterhand sålla ut det som fungerar. Samtalet är konstruktivt, nyfiket och framtidsinriktat, det öppnar upp och flödar över av mer eller mindre användbart innehåll, till skillnad mot debatten som handlar om makt och kontroll samt om att hävda sig och försvara sin position i centrum, nära sanningen. Debatten utser vinnare och förlorare och avgör vems ord som ska tas på allvar och vems tankar som ska förkastas, den begränsar och stänger in och hämmar därmed utvecklingen av ny kunskap.

Punkt fem handlar om den bristontologi som Deleuze vänder sig mot. Den handlar om själva utgångspunkten för det vetenskapliga projektet, om rådande premisser för sökande efter kunskap. Motivet för att bryta mot denna premiss är att den leder till bevakande av gränser och försvar av sanningen, som bara en kan ha och äga, vilket underblåser ett fiktivt behov av konflikt och dömer människor till lydnad under auktoriteter. Tanken på brist leder till att människan döms till ett liv i avsaknad och längtan. Deleuze bjuder motstånd mot alla tendenser till totalitarism, och anklagelsen om att hans filosofi är relativistisk är ett försök att misstänkliggöra och hota en tänkt utmanare till makten över kunskapen. Om jag pekar på något som jag menar är sant och det strider mot det du håller för sant måste frågan om vem som sitter inne med sanningen avgöras på något sätt, för båda kan inte ha rätt inom ramen för bristontologin. Kunskap blir med den synen på sanning en högst begränsad resurs, och tänker man så är det som upplagt för strid. Bryter man mot premissen om brist öppnar sig helt andra möjligheter att se på och söka kunskap.