Kunskap går inte att separera från, den är en del av en komplex och sammansatt helhet bestående av språket, intellektet och generiska kompetenser som analytisk, kritisk förmåga. Kunskap kräver reflektion och eftertanke, moget övervägande och ödmjukhet. Kunskap tar tid och är aldrig självklar. Kunskap går med andra ord på tvärs mot hur utbildning organiseras idag.
Som ett led i kvalitetssäkringen av utbildning måste kunskapens komplexa helhet brytas upp i delaspekter som behandlas separat och bryts ner i tydliga mål som examineras och följs upp var för sig. Och studenterna som jagar poäng anpassar sig givetvis efter detta, hur skulle de annars agera? Tyvärr får det till följd att referenshantering betraktas allt mer som om det vore ett ämne i sig, något man kan bli expert på. Det är så referenshantering lanseras och talas om och det är därför man ger studenterna utförliga manualer som olyckligtvis uppfattas som att man måste följa till punkt och pricka för att få godkänt. Jag förstår att studenterna blir förvirrade när de får en manual på över 20 sidor som behandlar referenshanteringssystemet Harvard och erbjuds föreläsningar om det. Referenshantering är inte rocket science! I början utbildningen behöver man bara kunna grunderna, resten ger sig i takt med att man, som en naturlig del av sin egen intellektuella utveckling söker sig till allt mer svårkategoriserade källor.
Under mina år som lärare har jag med skepsis sett hur manualerna för allt fler aspekter av utbildningen vuxit och formaliserats allt mer; från att ha varit goda råd i största allmänhet till att idag vara standardiserade, kvalitetssäkrade och målstyrande dokument som lanseras som ett slags kokbok som ska följas till punkt och pricka. Fokus riktas allt mer och allt tydligare mot hur man gör, och frågan om varför förpassas allt mer till periferin, vilket förstärks av att undervisningen om referenshanteringen utförs av experter på just det området; experter som ibland inte själva forskar.
Under mina år som lärare har jag med skepsis sett hur manualerna för allt fler aspekter av utbildningen vuxit och formaliserats allt mer; från att ha varit goda råd i största allmänhet till att idag vara standardiserade, kvalitetssäkrade och målstyrande dokument som lanseras som ett slags kokbok som ska följas till punkt och pricka. Fokus riktas allt mer och allt tydligare mot hur man gör, och frågan om varför förpassas allt mer till periferin, vilket förstärks av att undervisningen om referenshanteringen utförs av experter på just det området; experter som ibland inte själva forskar.
När jag var student var referenshantering inget man talade särskilt om, det låg liksom i luften och man fick lära sig referera på egen hand genom att läsa vetenskapliga texter uppmärksamt och sedan göra så gott man kunde. Hur som idag framstår som allt mer gåtfullt gav sig eftersom varför stod i centrum på ett helt annat sätt, jämfört med idag. Kunskapen stod i fokus, inte lärandet. Jag examinerades inte mot specifika mål, mina texter bedömdes med hänsyn till dess generella kunskapsvärde, vilket inbegrep alla aspekterna sammantaget. Det går inte att säga att man vet om man inte kan förklara hur och varför, om man inte kan visa på kritisk medvetenhet om de egna insikternas status och relation till annan kunskap. Det blir inte sant för att det står i en bok, brukar jag säga till mina studenter. Det räcker inte att med egna ord upprepa vad som står i boken och avsluta stycket med ett efternamn och ett årtal. Referenserna kan vara korrekta, men om texten som lämnas in saknar kunskapsvärde kan den inte godkännas som underlag för en högskoleexamen.
Som lärare är det frustrerande att tvingas lägga så mycket tid på referenshantering, för det tar tid och fokus från själva anledningen till att vi har en högskola. Från dag ett har studenterna läst texter där författarna refererar till andra texter. Det är bara att göra som man gör i läroböckerna så blir det rätt, och det handlar i grund och botten om att följa ett fåtal mycket enkla principer som inte kräver något av en för att lära sig: Den löpande texten ska störas så lite som möjligt. Därför anges efternamn och årtal, vilket gör att man kan hitta fullständiga uppgifter i referenslistan på slutet. Anledningen till att man refererar är för att den som löser texten ska kunna följa upp och kontrollera det som påstås i texten. Det handlar om strävan efter transparens.
Frågorna om referenser hänger samman med annan vanlig fråga: Får man ha med egna åsikter i texten? Den frågan har jag aldrig förstått varifrån den kommer, för hur skulle man kunna skriva en text UTAN egna åsikter, tankar och reflektioner?! Det är ju studenterna egna kunskaper som ska bedömas och betygsättas. Jag tror även det handlar om att kunskapen idag brutits upp i delaspekter som behandlas separat, vilket gör att förståelsen för helheten går förlorad. Vad är en egen åsikt, brukar jag fråga studenterna, för att få dem att tänka efter. Högre utbildning handlar inte om att upprepa vad som står i olika böcker, utbildning på akademisk nivå handlar om att utveckla ny kunskap och den bygger alltid på äldre kunskaper. Och för att kunna bedöma kunskapen krävs att man kan följa tankarna bakåt. Därför refererar man; inte för att friskriva sig från kritik eller för att få godkänt på ett delmoment. Man refererar för att ge stöd åt sina egna tankar och åsikter, och för att ära den som äras bör.
Kritisk förmåga, självständighet och ansvarstagande är komplexa men värdefulla egenskaper som inte går att bryta ner i delaspekter. Och kunskapen hänger ihop med dessa egenskaper; det går inte att få det ena utan det andra. Förstår man VARFÖR man läser på högskolan inser man dels vad som krävs av en, dels att svaren på de allra flesta frågorna ger sig om man bara tänker efter. Ansvaret för dagens situation vilar tungt på skol- och utbildningspolitikerna som skapat ett system för utbildning som går på tvärs mot kunskapen och som handlar mer om kontroll och styrning än om intellektuell utveckling. Kunskap är ingen vara. Elever och studenter är inte kunder. Och referenser är en INTEGRERAD del av lärandet, inte ett eget ämne.
Som lärare är det frustrerande att tvingas lägga så mycket tid på referenshantering, för det tar tid och fokus från själva anledningen till att vi har en högskola. Från dag ett har studenterna läst texter där författarna refererar till andra texter. Det är bara att göra som man gör i läroböckerna så blir det rätt, och det handlar i grund och botten om att följa ett fåtal mycket enkla principer som inte kräver något av en för att lära sig: Den löpande texten ska störas så lite som möjligt. Därför anges efternamn och årtal, vilket gör att man kan hitta fullständiga uppgifter i referenslistan på slutet. Anledningen till att man refererar är för att den som löser texten ska kunna följa upp och kontrollera det som påstås i texten. Det handlar om strävan efter transparens.
Frågorna om referenser hänger samman med annan vanlig fråga: Får man ha med egna åsikter i texten? Den frågan har jag aldrig förstått varifrån den kommer, för hur skulle man kunna skriva en text UTAN egna åsikter, tankar och reflektioner?! Det är ju studenterna egna kunskaper som ska bedömas och betygsättas. Jag tror även det handlar om att kunskapen idag brutits upp i delaspekter som behandlas separat, vilket gör att förståelsen för helheten går förlorad. Vad är en egen åsikt, brukar jag fråga studenterna, för att få dem att tänka efter. Högre utbildning handlar inte om att upprepa vad som står i olika böcker, utbildning på akademisk nivå handlar om att utveckla ny kunskap och den bygger alltid på äldre kunskaper. Och för att kunna bedöma kunskapen krävs att man kan följa tankarna bakåt. Därför refererar man; inte för att friskriva sig från kritik eller för att få godkänt på ett delmoment. Man refererar för att ge stöd åt sina egna tankar och åsikter, och för att ära den som äras bör.
Kritisk förmåga, självständighet och ansvarstagande är komplexa men värdefulla egenskaper som inte går att bryta ner i delaspekter. Och kunskapen hänger ihop med dessa egenskaper; det går inte att få det ena utan det andra. Förstår man VARFÖR man läser på högskolan inser man dels vad som krävs av en, dels att svaren på de allra flesta frågorna ger sig om man bara tänker efter. Ansvaret för dagens situation vilar tungt på skol- och utbildningspolitikerna som skapat ett system för utbildning som går på tvärs mot kunskapen och som handlar mer om kontroll och styrning än om intellektuell utveckling. Kunskap är ingen vara. Elever och studenter är inte kunder. Och referenser är en INTEGRERAD del av lärandet, inte ett eget ämne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar