tisdag 18 december 2018

Olika sätt att se på lärares kunskaper

Det sägs vara ett mått på kvalitet i utbildning att kurserna inte är individberoende, men jag är skeptisk; för vad gör den synen på kvalitet med värdet av lärarens kunskaper egentligen? Och vilket budskap sänder den organisatoriska principen, dels till studenter, dels till lärare? Vad är det för underliggande kunskapssyn som banat väg för denna utveckling; eller handlar det om att annat än kunskap prioriteras mer (genomströmning/ekonomi kanske) i skolan och den högre utbildningen? Som vanligt bottnar frågorna i min undran över vart vi är på väg och vad som händer med kunskapen.

Det talas ofta om att lärarens auktoritet i klassrummet måste återupprättas, och här menar jag finns något att arbeta med. Jag ser det nämligen som en förutsättning för att elever och studenter ska kunna känna tillit och respekt för läraren, att kurserna är någons och bygger på just den individens unika kunskaper och erfarenheter; annars blir läraren bara en utförare av tjänsten undervisning som dessutom kan upplevas som ett hinder på vägen mot de poäng och den examen man anser sig blivit lovad. Om det inte spelar någon roll vem som undervisar, vad spelar det då för roll vad läraren har för kunskaper, och varför skulle elever och studenter betrakta läraren som en auktoritet som man ska lyssna mer på än andra?

Idag flyttas allt mer kunskap och ansvar från läraren till utbildningssystemet, som ett led i kvalitetssäkringsarbetet. Kursernas innehåll strömlinjeformas för effektivitetens skull, upplägget standardiseras för överskådlighetens skull och styrdokumenten godkänns av nämnder eftersom rättssäkerhet anses viktigt. Konsekvensen av detta blir att betydelsen av lärarnas personliga kunskaper devalveras och deras möjlighet att påverka vad som händer i klassrummet minskar. Inte konstigt att lärarutbildningen tappar i attraktivitet. Extrapolerar man lite och betraktar utbildningssystemet utifrån ett ekonomiskt perspektiv är det inte otänkbart att man inom en snar framtid, särskilt om nedskärningarna fortsätter, betraktar högutbildade lärare som en börda för systemet. Högskolans linjeorganisation får allt mer makt över verksamheten och antalet administratörer ökar hela tiden. Det är därför inte en fråga om, utan när politikerna och universitetsledningarna (som domineras av företrädare för näringslivet) anser att eftersom kursernas kvalitet inte ska vara avhängiga lärarens individuella kompetens, varför inte anställa adjunkter eller kandidater (assistenter) som kostar mycket mindre i lön än lektorer, docenter och professorer? Vad blir LÄRARENS roll i ett utbildningssystem där verksamheten bygger på en sådan syn på kunskap?

Jag blir ledsen när jag tänker på vad som håller på att hända med skolan och den högre utbildningen; när jag tänker på hur fort akademin förändrats, från att vara en plats där "alla" strävade efter mer och bättre kunskaper och där lärarnas auktoritet och frihet (under ansvar) var självklar eftersom KUNSKAPEN stod i centrum, till att idag vara en allt mer strömlinjeformad, ekonomiskt fokuserad verksamhet där lärarnas kunskaper allt mer betraktas som ett problem och där tiden för kompetensutveckling stadigt krymper; för varför ska högskolan bekosta min fortbildning när mina kunskaper inte anses värda att vårda?

Det är inte för min egen skull jag drömmer om en annan skola och högre utbildning, det är för kunskapens, samhällsutvecklingens och den långsiktiga hållbarhetens skull jag värnar vetandet och kämpar för att LÄRANDET ska vara i fokus i utbildningssystemet; inte (mätbara, strikt kontrollerade) resultat. Kunskap är personlig, och bildning liksom vishet är det i ännu högre grad. Information och fakta kan vem som helst som har en dator eller smartphone skaffa sig, men kunskap är alltid någons. Bildning och vishet tar tid att utveckla och bygger på egna studier, tålmodigt arbete samt både förmedlas mellan och värnas av individer som förstår och bryr sig om varandra och värdesätter den kunskap man vårdar tillsammans för det gemensammas bästa. Därför menar jag att kurserna som ges på universitetet och undervisningen i skolan måste vara individberoende. Det kan inte vara på något annat sätt, i alla fall inte i en kunskapsskola och ett kunskapssamhälle. Kunskapens kvalitet står och faller med engagerade, inspirerande, kunniga och erfarna lärare som elever och studenter kan se upp till lära sig av. I samma stund som läraren reduceras till en utförare av en tjänst förvandlas skolan och synen på lärande till något annat. Det blir inte längre viktigt vad eleverna och studenterna kan; allt fokus riktas mot RESULTATET. Där och då behövs inga lärare, bara administratörer, jurister och ledare.

En verklig kunskapsskola är och kan bara vara individberoende, och högre utbildning kan bara vara AKADEMISK om den bygger på högutbildade lärares unika kunskaper, erfarenheter och personliga engagemang. Kunskapsskolan står och faller med lärarna som ansvarar för den, av den enkla och självklara anledningen att kunskap är personlig och strävan efter bildning och vishet inte är ett mål utan en kollektiv strävan efter ny kunskap som bara kan nås genom att överskrida rådande begränsningar.

Den tid jag har i min tjänst för kompetensutveckling är oerhört värdefull för mig. Eftersom jag lever för kunskapen och lärandet ger mitt liv mening kan jag med hjälp av tiden jag får i tjänsten och min egen fritid fortfarande ägna mig åt lärande, utveckling och forskning. Frågan är hur länge jag kommer kunna göra det; och vad som händer med ett samhälle som värderar kunskap så pass lågt som vårt?

Inga kommentarer: