tisdag 6 november 2018

Hur komma tillrätta med oredlighet

Fenomenet medförfattare är intressant av många skäl. Två eller kanske tre tänkare som arbetar tillsammans och producerar text gemensamt kan mycket väl resultera i bättre kvalitet än var och en för sig; det finns det massor av exempel på i den akademiska världen. Så länge alla som står som författare har gemensamt ansvar för texten ser jag inga problem, tvärtom. Fast det är inte så det ser ut idag i vårt nyckeltalsjagande akademiska värld.

Varför skriver man tillsammans med andra? Vilka krav ställs på medförfattare? Vem räknas som författare? Hittar en artikel där man listar fyra kriterier som måste uppfyllas för att man ska kvalificeras som författare till en vetenskaplig artikel:
  • Substantial contributions to the conception or design of the work; or the acquisition, analysis, or interpretation of data for the work; AND
  • Drafting the work or revising it critically for important intellectual content; AND
  • Final approval of the version to be published; AND
  • Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till den regel som jag hörde en forskare som undersökt Hells Angels berättade om i en föreläsning och som handlade om att medlemmarna var tvungna att åka ett visst antal kilometer motorcykel varje år för att får stanna kvar som medlemmar. Den här typen av regler säger något om verksamheten och dess fokus. Det uppenbara behöver man givetvis inte påpeka eller ställa upp regler för. Publicerade artiklar i högrankade tidskrifter är akademisk hårdvaluta. Därför finns det också (häpnadsväckande nog) forskare som står med som författare på 180 artiklar på ett år!? Hur är det möjligt, och varför är det tillåtet? Det gynnar knappast kunskapsutvecklingen.

Formellt regleras bara relationen mellan forskaren och tidskriften. Om tidskriften är nöjd (oavsett om man kontrollerat texten och resultatet eller inte) anses allt vara frid och fröjd. Jag ser en uppenbar fara med ett sådant system där ingen har eller tar ett övergripande ansvar; där alla bara bryr sig om sin avgränsade del av helheten. Tidskrifterna lever på inkomsterna från dyra prenumerationer, forskarna behöver mäta sig i konkurrensen och högskolorna måste värna sina placeringar på olika rankinglistor. Konsekvensen blir att kunskapen och innehållet spelar en allt mindre roll, vilket på sikt hotar att utarma vetandet i samhället. För att inte tala om förekomsten av forskningsfusk, vilket det är som upplagt för i en värld där det är viktigare VEM man är än VAD som sägs.

Varför vägs inte avslöjanden om forskningsfusk in när tidskrifters prestige bedöms? Om en högrankad tidskrift inte bryr sig och om det saknas incitament att driva den här typen av frågor på redaktionerna blir det svårt att motarbeta den växande förekomsten av fusk. Forskning bygger på forskares öppenhet, ärlighet och hederlighet; bara så man verkligt viktig och användbar KUNSKAP produceras. Om det förekommer fusk inom forskningen betyder det att forskare fokuserar på fel saker, kanske på grund av att det idag är viktigare VAR man publicerar sig än VAD som publiceras.

Idag när det avslöjats att en artikel blivit publicerad trots att den bygger på fusk eller är ett plagiat söker man med ljus och lykta efter en syndabock; fast som jag ser det är problemet inbyggt i systemet. Menar man allvar och vill man verkligen komma till rätta med problemet med oredlighet i forskningen måste man inse att vetenskapssamhället som helhet har ett stort ansvar. Jag förordar ett system där man inte räknar antal artiklar, impact factor eller citeringar, ett system där man aldrig slår sig till ro med att en artikel blivit publicerad. Vill man värna KUNSKAPEN kan och får ingen, någonsin slå sig till ro med att man blivit publicerad. Det yttersta ansvaret borde ligga på utgivaren, det vill säga tidskriften. Om tidskriften publicerar forskningsfusk borde man, om inte bli av med sin prestige så i alla fall tappa i anseende. Vetenskapligt värde måste bygga på dagsaktuella förhållanden och ständigt utvärderas, om säger om det är KUNSKAP man söker.

I en akademisk kultur där KUNSKAPEN placeras i centrum får det inte finnas någon plats för fusk, och förekommer det trots allt ändå fusk är det ett tecken på sjukdom som måste tas på största allvar. Om inte ALLA som står som författare har ett gemensamt och solidariskt ansvar för texten betyder det att INGEN borde räknas som författare. Det kan och får inte vara en självklar rättighet att stå som författare till en vetenskaplig text bara för att man har makt och inflytande, till exempel. Varför kan man inte dra tillbaka sitt författarskap eller en artikel som blivit publicerad. Fler borde vara mer intresserade av detta om det finns en akademisk kultur där fusk fördöms i BÅDE ord och handling, i såväl teori som praktik.

Vi borde även tala mer om högskoleledningarnas ansvar, tänker jag. Dagens regler och New Public Management med sitt fokus på mätbarhet, konkurrens och prestation leder till att forskare tvingas producera för att överleva. Och människor som känner sig pressade tar lättare genvägar än andra; särskilt om riskerna är få och straffen inte särskilt kännbara. Det viktiga är dock att inte BEHÖVA straffa någon, utan att förhindra att det händer igen eller aldrig uppstår. I en verklig kunskapskultur är det KUNSKAPEN som räknas, ingenting annat. I en kultur där man kan och uppmuntras att erkänna vad man INTE kan blir det lättare att motarbeta forskningsfusk för där finns inga incitament att fuska. Där är vi inte idag, långt ifrån.

Varför är forskare inte mer ärligare än de är? Varför dras vi med den här typen av problem? Jag menar att vi fokuserar på fel saker och försöker kontrollera och målstyra utvecklingen. Det är inte så unik kunskap och högkvalitativt lärande fungerar. Säger det jag brukar säga, för det behöver uppenbarligen upprepas: Man får den kunskap man förtjänar, inte den man vill ha.

Inga kommentarer: