Gör din fiende till en motståndare och lyssna!

Vem vill jag vara? Vilken värld vill jag leva i? Hur ser vi på varandra? Tre frågor utan givna svar som vi alla har ett ansvar att ställa oss, inte bara en gång utan kontinuerligt genom hela livet. Inte för att komma fram till ett definitivt svar, utan för att det spelar roll vem jag väljer att vara, vilka visioner jag håller mig med och hur jag ser på och agerar gentemot andra människor, i min närhet såväl som på sociala nätverk och ute i samhället. Vuxenblivande, anständighet och hållbarhet handlar det om.

Det är lätt att bli arg och häva ur sig, lätt att skylla på andra. Och i drömmens värld är allt möjligt. Fast det är inte så verkligheten fungerar. Känslor kan och måste kontrolleras för att kulturen man lever i inte ska urarta till ett allas krig mot alla. En sak vet vi, och det är att det alltid är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Där, i den insikten, kan man mötas och det kan man bestämma sig för att vara överens om. Man kan enas om och förenas i tanken på att vi är och tänker olika, vi har olika drömmar om vilken värld vi vill leva i, och vi måste mötas. Det är lika för alla även om svaren på frågorna skiljer sig åt.

Jag tänker att det är ur arbetet med dessa FRÅGOR som ett hållbart samhälle växer fram; men inte via konsensus utan i mötet mellan motståndare som vill och tänker annorlunda. Jag var på en föreläsning för någon vecka sedan, på temat interkulturell dialog, och där väcktes tanken på denna bloggpost. Chantal Mouffe nämndes. Hon menar att vi människor allt för lätt ser andra som fiender, och hon påpekar att det gör något med oss. En fiende måste förgöras. Mouffe menar att man kan och bör göra fienden till motståndare istället, för en motståndare kan man vinna över och debattera med, viket med tiden kan leda till samtal. Det handlar om vem jag vill vara, för den enda man kan förändra är sig själv. Det handlar om vilken värld man vill leva i och det handlar om hur man ser på den andre. Ser man fiender är det lätt att känna sig hotad, men ser man motståndare tvingas man skärpa sig och slipa på sina argument.

I ett öppet, demokratiskt samhälle är man motståndare; det är inget problem att man inte är överens. Det är kravet på konsensus som är farligt och som leder till att allt fler andra förvandlas till fiender. Fiender utgör ett hot och kräver mobilisering, den synen på andra gör något med mig själv och påverkar mina drömmar. Jag blir vaksam och protektionistisk. Väljer jag däremot att se andra som motståndare tvingas jag läsa på och skärpa mig för att inte förlora.

Nelson Mandela uppfattades som en fiende till den Sydafrikanska regeringen och såg sig även som det själv under många år, men han ändrade sig och valde att betrakta sig själv och regimen som satt honom i fängelse som motståndare istället. Och när han inte längre ville förgöra regimen tvingades den lyssna på honom för att inte förlora anseendet i omvärldens ögon. (Vill inom parentes säga att jag är medveten om att jag förenklar hänsynslöst och drar slutsatser som jag inte har täckning för, men jag skriver inte historia, jag reflekterar över tillvaron med hjälp av exempel som dyker upp i mitt huvud.) När Mandela släpptes ur fängelset och ANC vann valet och apartheid avskaffades gick övergången relativt smidigt, just för att det var motståndare som möttes i ömsesidig respekt och inte fiender som försökte förgöra varandra. Sanningskommissionen (som gav apartheidregimens förövare amnesti om de berättade vad det gjort) är ingen universallösning, men den är ett vackert och hoppfullt exempel på vad man kan göra med frågorna som bloggposten inleddes med.