tisdag 20 november 2018

Överföra fakta, främja lärande eller utveckla kunskap?

Alla har en åsikt, om allt. Och debatten dominerar. Valfrihet är slagordet och lösningen på allt. Som högskolelärare känner jag mig privilegierad, för jag kan fortfarande lägga upp min undervisning på det sätt jag finner bäst för de kunskapsmål som respektive kurs organiseras kring. Lärarna i grundskolan och gymnasiet har det värre, de blir allt mer styrda och kontrollerade. När jag skriver om skolan är det visserligen för att uttrycka åsikter, men jag debatterar inte och mina åsikter om lärare handlar om att jag ser ett växande behov av att ge dem större makt över organiseringen av sin yrkesvardag. Vi lärare spelar alla i samma lag och ansvarar gemensamt för kunskapsutvecklingen i vårt land. Jag ser utbildningssystemet som en sammanhållen helhet, och när kunskapen hotar att utarmas är det allas problem, inte någon enskilds.

Denna bloggpost handlar om olika pedagogiska upplägg för olika ändamål, och jag skriver för att sätta ord på min oro över att vi med förfärande hastighet och utan förståelse rör oss neråt i den vetandets hierarki som här ska reflekteras över i stigande ordning. Dagens allt mer kontrollerade, målstyrda och kvalitetssäkrade skola prioriterar produktionen av jämförbara resultat framför utveckling av kunskap, bildning och vishet. Elever har i alla tider varit mer eller mindre intresserade av betygen (jag gör mig inga illusioner om att det var bättre förr), men i den kunskapsskola som lämnade plats för dagens valfrihetsskola låg ansvaret för betygen helt och hållet på eleven, medan det idag är lärarens och skolans ansvar att producera mätbara resultat. Självklart påverkar detta lärarens arbete och relationen med eleverna i klassrummet.

Den som har som uppdrag att överföra information kan gå igenom en lista med uppgifter och kanske köra någon övning för att se till att budskapet gått fram. Undervisning med informationsöverföring som mål handlar om retorik och alla medel är tillåtna. Här underlättar det för alla inblandade om läraren är karismatisk, rolig och får med sig eleverna. Det viktiga är att bruset i överföringen minimeras. Jag tror inte det är riktigt så det ser ut i skolan, i alla fall inte generellt sett, men det oroar mig att resten av samhället rör sig i den riktningen. Vi översköljs av INFORMATION hela tiden och överallt, vilket skapar ett fiktivt behov för lärare och andra att tränga igenom bruset med allt mer elaborerade retoriska metoder.

Dagens skola och undervisningen i klassrummen handlar i hög grad om fakta, eftersom fakta kan kontrolleras. Och eftersom alla idag har tillgång till datorer blir det naturligt att engagera elevernas egna sökande efter aktuella faktauppgifter. Digitaliseringen erbjuder tillsynes oändliga möjligheter till självstudier, och lärarnas uppdrag blir att inpränta vikten av källkritik. Fakta är kontrollerad information som med hjälp av tydliga kriterier går att målstyra och kvalitetssäkra samt på ett rättssäkert sätt transformera till tydliga betyg och jämförbara nyckeltal.

Kunskap är något helt annat och för att främja lärande utveckling av vetande krävs något annat och något väsensskilt från retorik och källkritik. För att utveckla kunskap krävs eftertanke, tålamod, intresse och en vilja att verkligen veta. Inget av det där finns det tid, resurser eller förståelse för i dagens skola som har helt andra mål. På pappret har inget förändrats, men i praktiken är dagens skola helt annorlunda än den skola jag gick i på 1970-talet. Där och då var det mitt ansvar att lära och jag blev bedömd och fick betyg baserat på vad jag presterade. Idag är det lärarens och skolans ansvar att producera resultat som jämförs med andra, konkurrerande skolor som agerar med ekonomin i fokus på en marknad där eleverna är kunder. Tanken att alla ska med och ingen ska få misslyckas är god, men eftersom KUNSKAPEN inte står i centrum kommer undervisningen att handla om annat, om sådant som går att kontrollera, målstyra, kvalitetssäkra och mäta.

Jag vill se en skola vars mål är bildning, en skola där man läser böcker och samtalar, istället för att söka information, diskutera källkritiska metoder och plugga till prov som genomförs för att producera underlag till betyg. Bildning handlar om att sätta kunskapen i ett sammanhang och om att förstå olika sätt att se på det man vet. Bildning är ett kritiskt, reflekterande förhållningssätt till kunskap och lärande som kräver eget ansvar och verkligt intresse. Information och fakta kan överföras från en lärare eller nätet till en elev, och det går att kontrollera resultatet. Bildning är något helt annat; det är ett överflöd vars värde är relationellt. Bildning är som bekant vad som finns kvar när man GLÖMT det man lärt sig. Vad finns kvar när man glömt information eller den fakta som redovisats på provet? Ingenting, bara tomhet. I en bildningsinriktad skola måste lärarna vara belästa och det måste avsättas generöst med tid för läsning och kompetensutveckling. För att hålla bildningen vid liv behövs seminarier bland lärarna och lärda samtal i vardagen, vilket inte är förenligt med dagens resultatfokus. Här är lärarna auktoriteter i kraft av sina djupare och mer utvecklade KUNSKAPER, och eleverna kan mäta sig och sina insikter mot lärarens. Här är betygen, just därför, inte det viktiga. Kunskapens egenvärde, som idag oroande nog snabbt närmar sig noll i dagens samhälle är i bildningsskolan något som värnas av både elever och lärare. För att nå dit krävs en annan syn på och värdering av kunskapen i samhället som helhet. Det är inget man fixar i en handvändning med hjälp av någon smart metod.

Helst av allt skulle jag vilja se en skola och ett utbildningssystem vars mål är att främja vishet, som är något man bara kan uppnå på egen hand och som man aldrig blir färdig med. För att nå vishet krävs först och främst att man kan sålla bland överflödet av information samt att man kan avgöra vilka fakta som är relevanta, men det är bara början. Man måste även kunna bedöma kunskapens värde och förstå sammanhangens betydelse och historiska förändringsprocesser, vilket är vad bildning handlar om. Jämför detta med hur det ser ut i riksdagen, i medierna och dagens samhälle. Skillnaden är ENORM. Det talas om behovet av utbildning, men eftersom kunskapen inte har något praktiskt värde blir det bara tomt prat, vilket banar väg för politiker och företagsledare som far med osanning, talar om att det är känslan som räknas och som bara bryr sig om ekonomi och mätbara resultat.

Vishet och bildning går inte att betygsätta. Kunskap måste bedömas; därför bygger kunskapsbetyg på tolkning som aldrig kan vara annat än subjektiv. Fakta däremot kan kontrolleras och är också ett mål man kan styra mot och omvandla till resultat som kan jämföras. Är det månne därför vi rör oss så förfärande snabbt neråt i vetandets hierarki? Vi behöver verkligen inte ännu en debatt om skolan; vad vi behöver är istället samtal om vad vi ska ha skolan till och vilket värde vi tillmäter kunskapen i praktiken. Lärare ska lära, inte styra mot mål eller producera resultat. Och för att kunna göra det krävs att man känner sig litad på och att man kan agera i frihet under ansvar, med kunskap och bildning som mål.

måndag 19 november 2018

Illusionernas makt (över tanken)

Vill man få någon att tro på en föreställd storhet, som en gud, nationen eller valfrihetens välsignelse och rationalitetens möjligheter, har det visat sig vara en viktig framgångsfaktor att först försöka få anhängarna att offra något värdefullt för saken, och ju smärtsammare offret är, desto mer övertygade tenderar människor bli om att övertygelsen som man offrat något för är sann och värd att försvara till varje pris. Vill man arbeta för förändring och ett mer hållbart samhälle är detta insikter man måste ta med i beräkningen.

Den som får mig att tänka i dessa banor, som hjälper mig att återknyta kontakten med dessa tankar som jag arbetat med många gånger genom åren, är Yoval Noah Harrari, som bland annat skriver följande (på sidan 273 i boken Homo Deus. En kort historik över morgondagen). Yoval reflekterar i citatet över Jorges Luis Borges text, Ett problem, som, med utgångspunkt i berättelsen om Don Quijote, handlar om människans villkor och vilken roll illusioner spelar i livet och för tänkandet. Exemplet som reflekteras över handlar om vad som händer ifall Don Quijote skulle råka döda någon på riktigt i sin kamp mot föreställda jättar. Yoval skriver:
Det finns tre huvudalternativ, säger Borges. 
Ett alternativ är att inget särskilt händer. Don Quijote skulle inte bry sig så mycket om att ha dödat en annan människa. Hans villfarelser är så övertygande att han inte skulle se någon skillnad mellan en sådan händelse och sin inbillade strid med jättarna. Ett annat alternativ är att Don Quijote efter att ha tagit ett verkligt liv skakas så mycket att han måste överge sina illusioner. Detta påminner om en ung rekryt som som drar ut i krig i tron att det är gott att dö för sitt land, för att sedan bli fullständigt desillusionerad genom krigets realiteter.
Och det finns ett tredje alternativ, mycket mer komplext och djupgående. Så länge Don Quijote slogs mot inbillade jättar spelade han bara, men så snart han faktiskt dödar någon kommer han att klänga fast vid sina fantasier för allt vad tygen håller, för de är det enda som ger det fruktansvärda brottet mening. Ju större uppoffringar vi gör för en påhittad berättelse, desto starkare blir paradoxalt nog berättelsen, eftersom vi så gärna vill att dessa uppoffringar och det lidande vi har ställt till med ska ha mening.
Sökandet efter mening är djupt mänskligt och existentiellt, det utgör därför en betydande kraft i tillvaron och samhället, stark nog att försätta berg. Och där det saknas evidens och vetenskapen inte kan erbjuda svar, eller där svaren som finns inte är entydiga, alternativt där viljan att förstå är starkare än kunskapens förklaringskraft, är det närmast omöjligt att värja sig för illusionernas makt över tanken. Jag har skrivit många gånger här på bloggen om H C Andersens saga, Kejsarens nya kläder, som är en berättelse om illusionernas kollektiva kraft. Fast här handlar det om något mycket mer existentiellt och därför ännu mer kraftfullt, om skam och rädslan för att tappa ansiktet. Har man offrat allt för en viss sak är det som kraften i försvaret för ståndpunkten ökar på kvadraten. Låt mig ge några exempel.

När planerna på bygget av Nya Karolinska lanserades hade man satt ett kostnadstak för projektet på 14 miljarder, men priset ser ut att landa någonstans runt 60 miljarder. Det är en skillnad som trotsar all fantasi, men som kan förklaras med just de psykologiska mekanismer som Harrari skriver om. När man väl överskridit priset man budgeterat för satt alla ansvariga fast i fällan och enda sättet att göra offret meningsfullt var att skjuta till mer pengar, och sedan mer, och mer. Tunneln under Hallands ås är ett liknande exempel på hur en investering i en idé, en illusion (eftersom den inte existerar i sinnevärlden förrän den realiserats) bara blir dyrare och dyrare ju mer pengar som plöjs ner i projektet.

Harrari skriver om generalernas och politikernas agerande under första världskriget där miljoner människor slaktades i skyttegravarna utan att någonting uppnåddes. Ju fler som dog desto fler soldater rekryterades till kriget, på båda sidor. När processen väl är igång är den närmast omöjlig att stoppa.

Friskolereformen eller i alla fall beslutet att öppna upp skolan för vinstdrivande aktörer med elaborerade skatteupplägg är ett annat tragiskt exempel på illusionernas kraft. Det politiska beslutet bygger på föreställningen om att människan är autonom och rationell och motiverades med föräldrarna vet vad som är bäst för deras barn och att valfriheten skulle leda till att Sverige skulle få världens bästa skola, vilket man på många sätt redan hade. När reformen genomförts och privata aktörer släppts in i skolans värd, när skolmarknaden väl etablerats spelar det ingen roll hur många problem som forskare och andra pekar på. Försvaret för vinstdrivna skolorna blir bara mer ihärdigt ju mer kritik som riktas mot sättet att garantera samhällets behov av kunskap. Försvararna av reformen säger att hela utbildningssystemet skulle kollapsa om man förbjöd vinstuttag, och det argumentet anses lika giltigt som argumentet att fortsätta pumpa in pengar i projekt som redan visat sig bli ENORMT mycket dyrare än vad entreprenörerna lovat.

Klimatförnekelse är ett slags omvänd process som bygger på samma (avsaknad) av logik; eller det handlar ju helt uppenbart inte om logik och rationalitet. Det är, som Jimmie Åkesson säger, känslan som räknas; i praktiken är det så, och det bekräftas av att USA inte rasat samman under Donald Trumps regim som bygger på önsketänkande och alternativa fakta. På lite längre sikt och i historiens avslöjande ljus blir det uppenbart att det inte går att bygga ett hållbart samhälle på en illusion, men där och då övertrumfar människans vilja till mening kunskapen. Det spelar inget roll hur mycket evidens som en övertygad människa som dessutom offrat något för saken presenteras för, hen kommer bara att hålla fast ännu mer vid illusionen som bara blir verkligare och verkligare ju mer orimlig den är.

Kultur fungerar på detta sätt; (social)psykologin spelar en avgörande roll i samhällets tillblivelse och historiens evolutionära tillblivelseprocess. Det går inte att undanröja problemen, men det går att lära sig förstå den underliggande logiken och förutsättningarna för förändring. Tyvärr satsas det dock mer pengar på att utveckla system för att bli ännu bättre på målstyrning, kvalitetssäkring och budgetdisciplin ju större problem som just det tänkandet visar sig leda till. Tänk om vi gjorde tvärtom istället, tänk om vi satsade på bildning och utveckling av intellektet. Tänk om vi såg människans tendens att välja och försvara illusioner framför kunskap som en förutsättning, snarare än ett problem som går att eliminera med rätt metod. Historien lär oss ju att det är möjligt. Jag inser att jag kämpar mot väderkvarnar, men jag tror i alla fall på kunskap och kritisk analys, vilket är antitesen till illusioner.

söndag 18 november 2018

Ett anspråkslöst försök att definiera kvalitet

Vi strävar efter en absolut sanning och fullkomlig objektivitet, vilket är bra, förutsatt att man inser att det är mål som aldrig kan nås fullt ut. Men när det kommer till kvalitet är det som vi gett upp och låter massan bestämma. Ifråga om kvalitet är det majoritetens smak som avgör, antingen i en positiv konfirmerade betydelse där majoriteten bestämmer vad som är kvalitet, eller i en negativ bemärkelse där det som är smalt, svårt och som få uppskattar anses vara fint.

Försöken att finna en definition av kvalitet som fungerar överallt är ett hopplöst uppdrag. Det är som guldet vid slutet av regnbågen, så fort man når dit har den flyttat sig. Det existerar inget objektiv mått på kvalitet! Kvalitet är liksom kunskap en process och ett sökande i okänd terräng efter något man vet att man funnit först nar man har det framför ögonen.

Jag värnar kvaliteten i allt jag gör, men skulle vilja vända på det. Jag är kritisk till att kunden bestämmer och finner tanken på att skönhet alltid ligger i betraktarens ögon, och alla former av snobbism och elitism finner jag förkastligt. Därför vill jag har ett mått på kvalitet som kan användas av alla och som inte förändras över tid. Det borde kunna gå att skapa något sådant, även om det är svårt. Nyckeln till framgång är insikten om att kvalitet inte går att MÄTA eller KONTROLLERA, den kan bara upplevas och strävas efter.

Kvalitet är något, men den är inget i kraft av sig själv, den uppstår och förändras i dynamiken mellan. Jag skrev i våras om begreppet kontrapunkt och de tankarna är jag inte riktigt färdig med. Kvalitet skulle kunna vara något sådant. "Ett strukturerat spel mellan melodiska linjer." Kontrapunkt är inget i sig, det är det som händer mellan. Och det som händer mellan är sig aldrig likt även om det alltid är det samma. Det finns inget ett till ett förhållande i relationen mellan kvalitetens subjekt och objekt, tänker jag. Kvalitet är en upplevelse, men för att det ska vara meningsfullt att tala om KVALITET kan det inte vara vilken upplevelse som helst. Kunden har inte alltid rätt.

Kvalitetsutveckling bygger på ett slags evolutionärt spel mellan ett överflöd av möjligheter och en begränsad miljö, det är en dynamisk process utan mål som lever sitt eget liv. Om kontrapunkt handlar om improvisationer förstår jag kvalitetsarbete som ett sätt att arrangera arbetsförhållandena genom att skapa motrörelser som kan ta vara på dynamiken som uppstår mellan. Jag tänker att jazzimprovisation som handlar om att bygga upp en harmonisk dynamik. Improvisatören tänjer på det ursprungliga temat och utforskar dess gränser och skapar något nytt och eget mellan det givna och det som sker i stunden, tillsammans med publiken. Det är både unikt och igenkännbart samtidigt. Det är en mycket speciell kvalitet som håller på att gå förlorad i dagens samhälle där specialiseringen hela tiden utmanar gränserna för det möjliga och där effektivitet och kvantitet är viktigare än kvalitet. Det står alt mer klart att ett målsäkrat och kvalitetskontrollerat mätbarhetssamhälle INTE leder till kvalitet.

Själva poängen med denna typ av definition är att det INTE går att definiera eller beskriva kvaliteten i detalj, eftersom det handlar om aspekter av livet och tillvaron som är vaga till sin natur. Associationer kräver en bred uppsättning kunskaper om en rad OLIKA områden, som kombineras och ger fördjupad förståelse för HELHETEN. Bara så kan verklig kvalitet växa fram, mellan. Det samhälle som idag håller på att administreras till döds bygger informationsspridning och faktaöverföring. Kvalitet handlar om att göra något eget och unikt i ett helt annat sammanhang, av kunskaperna, erfarenheterna man har och sammanhanget man befinner sig i. Och det går inte att mäta eller kontrollera. Där och när kvaliteten finns och omsätts i handling vet man, och eftersom kvalitet inte är ett mål utan ett tillstånd krävs det lyhördhet, respekt och arbete för att hålla en hög och jämn kvalitet över tid. Kvalitet är liksom kunskap en OMVÄG och ofta måste man gå vilse för att hitta rätt eftersom det är genom misstag och misslyckanden man lär sig förstå var gränserna går.

Jag tänker ofta på något jag kommit att kalla indirekt kunskap; detta att lära sig saker i andra sammanhang än det de är avsedda och designade för. Det menar jag skulle kunna liknas vid kontrapunkt, och det är hur som helt antitesen till kvalitetsstyrning. Det är så jag har lärt mig, vilket avspeglade sig i urusla betyg, men också i det faktum att jag faktiskt skaffade mig kunskap för livet när jag gick i grundskolan. Det man talade om på religionen föll på plats under historielektionen, och jag lärde mig svenska på historielektionen och så vidare. När jag läste dagstidningen eller såg på TV, eller var ute i skogen med kompisar, det vill säga när jag gjorde något helt annat, utvecklades kunskapen när jag såg allt fler samband mellan. Både kunskap och kvalitet uppstår i dynamiken och spänningsförhållandet mellan teori och praktik som alltid skaver lite.

Det där skavet är det viktiga. Kvalitet är liksom ljuv musik resultatet av resonans, inte en exakt och brusreducerad, livlös frekvens.

lördag 17 november 2018

Biologin dekonstruerad

Sanningen är aldrig en och odelbar; det är en illusion att kunskap är en ren och exakt beskrivning av verkligheten som är antingen sann eller falsk. Ingenting är så enkelt, inte om man verkligen går på djupet och faktiskt vill förstå. Allt beror på och påverkas av vartannat. Postmodernismens tankefigur, som går ut på att lära sig se och förstå samt värdera kunskap efter dess funktion snarare än efter dess sanningshalt (eftersom sanning är enkelt att säga men svårt att i praktiken leva upp till eftersom det är ett ord och en föreställning, inte en realitet i eget namn), dess konstruktivistiska ansats och sökande efter tillvarons kontingenser, är inte det samma som att säga alla uttalanden har samma värde eller giltighet, absolut inte. Tänkte jag skulle försöka illustrera detta genom att dekonstruera den biologi som kritikerna till genusforskning använder som argument för att ifrågasätta forskningen om kön som en social konstruktion. Manlighet och kvinnlighet är resultatet av både arv och miljö, av både biologi och kultur. Det handlar inte om antingen eller, och min poäng här är alltså att inte ens biologin är något entydigt.

Den liberala tanken om att människan är autonom, odelbar och rationell är också en illusion. Vi är i realiteten alla divider som består av delar som hålls samman och som samverkar med andra delar (inte bara mänskliga utan även till exempel teknologier) som också hålls samman och som tillsammans bildar större helheter som i sin tur interagerar med andra, liknande enheter. Tanken på ett konsistent och biologiskt grundat jag med en fri vilja är en illusion, eller en social konstruktion som tilltalar många människor. Men bara för att många tycker och tänker samma betyder inte att det är rätt och riktigt. 

Verkligheten förändras hela tiden eftersom den är en process, ett flöde av händelser där det ena ger det andra och där slumpen spelar en stor roll. Därför är tillvaron fylld av konstruktioner. Problemet är att den mänskliga hjärnan inte är konstruerad för att se och förstå detta, den är av evolutionen inställd på att finna mening och skapa logiska förklaringar till känslorna som uppstår och det kroppen förnimmer och medvetandet upplever och registrerar (vilket alltid är ett urval av allt som faktiskt sker. Människans hjärna må vara universums mest komplexa entitet, men den har inte processorkraft att medvetandegöra allt som sker). Verkligheten är en komplex konstruktion, och vill man följa kunskapens väg måste man förstå detta; inte kritisera budbärarna som levererar teorier som går på tvärs mot hur det känns.

Så fort man zoomar in dyker det upp detaljer som förändrar bilden och sanningen verkar alltid finnas just bortom horisonten, oavsett hur stora partikelacceleratorer och avancerade teleskop som byggs. Även om det finns värdefull kunskap där, och det gör det -- tro inte att jag är en kritiker av naturvetenskap, det stämmer inte -- så är det inte där svaren finns på ALLA frågor. Söker man kunskap om skogen finns den inte i de enskilda träden utan i den dynamiska helheten. Och samma för människan som inte är en biologisk maskin, utan en levande, tänkande, samtalande kulturvarelse som blir till i mötet med andra människor som fungerar på samma sätt och som tillsammans skapar den kultur som man sedan har att förhålla sig till när man ska försöka komma underfund med vem man är. Om människan saknade språk skulle det vara relevant att ensidigt tala om biologins betydelse, men det skulle ju samtidigt vara omöjligt ... 

Även kroppen är en sammansättning, en föränderlig konstruktion under ständig tillblivelse. Betänk till exempel att det finns mer DNA i kroppen som är icke-mänskligt än det finns mänskligt DNA. Det är därför som kartläggningen av det mänskliga genomet inte blev det genombrott som forskarna hoppas och många räknade med. Det finns ytterst sällan en gen som styr ett beteende eller en sjukdom, miljön spelar också roll, liksom tankar och mentala tillstånd. Biologin och genernas uttryck (men inte dess kod, för den är den samma) påverkas av hur man tänker och reagerar på till exempel stress. Epigenetiken är ett forskningsområde som lär oss att generna inte ger oss alla svar vi behöver för att förstå vem vi är och vad som kommer att hända med oss. 

På senare tid, efter att man uppfunnit nya metoder att sekvensera bakteriers DNA, har man upptäckt vilken stor och viktig roll tarmfloran har för tankar, upplevelser och önskningar. Den divid som är jag blir alltså till i det dynamiska samspelet mellan gener, hormoner, mikrober och miljö. Jag blir jag genom att reagera snarare än genom att agera. Mycket talar för att man inte blir tjock för att man äter, utan för att man äter för att man är tjock. Eftersom biologin är ett samspel är identiteten inte en kulturell spegelbild av något bestämt utan en konstruktion, en sammanhållen och föränderlig, dynamisk helhet. Autonomi och fri vilja är illusioner, men det betyder inte att jag är offer för omständigheterna eller att det finns en teleologi i processen. Människan har ett intellekt och kan tänka kritiskt och välja alternativa vägar fram, men det är svårt, särskilt som det aldrig räcker att agera på egen hand; samhället och kulturen består av många andra sammanhållna helheter som också är dynamiskt föränderliga. Ingen vet vad en människa är kapabel att göra, men tyvärr kan den som har makt och är kulturellt inflytelserik och som säger att något är omöjligt påverka andra att inte försöka, vilket leder till att det framstår som omöjligt.

Eftersom människans medvetande formas genom ett komplext samspel mellan enormt många olika aspekter, både reala och virtuella (arv och miljö, biologi, teknologi och kultur) är det just komplexiteten och öppenheten i processen som är det unikt mänskliga. Jag är inte, jag blir till och förändras hela tiden i samspelet med andra. Om vi talar med den franske filosofen Gilles Deleuze är människan maskinisk, inte mekanisk. Livet och människan är maskiniska processer, det vill säga icke-linjära tillblivelseprocesser som lever sina egna liv. Jag kan aldrig reduceras till och förstås med hänvisning till någon av helhetens ingående delar tagna för sig. Erfarenheten av att vara människa är levande eftersom den inte är någons, den uppstår mellan delarna och påverkar dem på olika sätt. Och denna förståelse är viktig och måste lyftas fram och göras synlig, för den stämmer bättre överens med verkligheten en den reducerade bild som idag dominerar i samhällsdebatten. Konstruktivismen och postmodernismens uppfattningar går på tvärs mot det "sunda förnuftet", med hur det upplevs att vara man, kvinna, människa. Våra hjärnor söker samband och ser orsak och verkan, vill veta och letar hela tiden efter svar; den har svårt att hantera det som är komplext, eller paradoxalt och motsägelsefullt eftersom den är inställd på att finna logiska förklaringar till allt. Kulturen bryr sig emellertid föga om människors hjärnor, den följer sin egen logik. Som alltså är maskinisk och levande.

Det spelar roll ifall vi betraktar våra kroppar som maskinska processer, eller mekaniska processer. Och idag är den mekaniska uppfattningen dominerande. Se på debatten om genus där ett antal ledarskribenter har bestämt sig för hur det är, och sedan ställer alla som anför avvikande uppfattning mot väggen med den självklara rätt som kommer med övertygelsen om att man försvarar sanningen. Ett fatalt och fundamentalt tankefel. Kroppen är ingen mekanisk process som går att styra, det är en dynamisk och levande process som påverkas av kollektiva erfarenhet och kulturella övertygelser. Den som hävdar att människan man reduceras till sin biologi har tokfel och utgår i sin argumentation från ett fundamentalt och fatalt tankefel som konsekvent leder till att man tvingas ta och försvara felaktiga beslut. Eftersom biologin består av lika många delar som samverkar som kulturen kan det ena inte reduceras till det andra; svaren man söker finns alltid mellan.

fredag 16 november 2018

ADHD dagboken: En reflektion över brusreducerande högtalare

Samtal, samverkan, gemenskap, solidaritet och öppenhet är saker jag tror på och värdesätter. Tillit och generositet är viktiga värden att värna för att uppnå ett hållbart samhälle som kan garantera människor deras fri- och rättigheter. Jag har föreläst om sociala aspeker av hållbarhet idag, och har talat delvis om detta; men framförallt om demokrati, juridiska system och medborgarskap. Men det är det jag ska skriva om här, behövde bara en mjuk övergång (och bloggandet tar mig också in i helgen). Jag vill dela med mig av något jag lärt mig eller upptäckt på senare tid, något som förändrat mitt liv till det bättre. Som rubriken antyder handlar det om brusreducerande hörlurar, vilket jag investerade i för en dryg månad sedan. Det kan vara en av de bästa investeringarna jag gjort, och jag tänkte avsluta arbetsveckan med att reflektera över detta, för att dela med mig av en lärdom jag fått, för att inspirera andra som kanske delar min upplevelse och fungerar som jag.

Sedan jag gick på KomVux har jag tillbringat oändligt många timmar på café och jag har genom åren åkt många, många mil tåg. Ska jag tänka eller läsa måste jag komma från hemmets lugna vrå, för jag fixar inte tystnaden och perfekta förhållanden. Det blir för kravfyllt, för mig. Skriva går bra, men även det gör jag ofta och gärna i offentliga miljöer. Lagom med ljud och vägg av brus gör mig fokuserad och sprider ro nog inombords att kunna koncentrera mig. I alla fall i korta, intensiva pass och ungefär en timme. Fast det där går inte att styra, och genom alla år, ända fram till för en dryg månad sedan har det varit ett vågspel. Jag saknar förmågan att sortera ljuden. Ett samtal allt för nära tar sig in, eller en röst som sticker ut. Högtalare som basunerar ut olika budskap. Borrmaskiner. Det kan vara vad som helst och även om det är bäst för mig att läsa på café är det ytterst sällan optimalt; det är, för att återknyta till dagens föreläsning, som med demokratin som inte är det bästa styrelseskicket, utan det minst dåliga. Fast jag inser allt mer att den där tiden troligen är förbi. 25 har jag känt mig maktlös och utelämnad till ödets nyckfullhet.

Inte så att jag klagar; jag har lärt mig enormt mycket av att vara den jag är och eftersom jag tvingats finna lösningar på vardagens alla problem; det vill säga allt som jag måste hantera i vardagen men som väldigt många andra överhuvudtaget aldrig reflekterar över. Fast känslan över att ha funnit en lösning, glädjen och tacksamheten över att slippa den lilla men ändå ständigt närvarande oron över att aldrig veta vilka störmoment jag tvingas hantera idag, är enorm. Därför skriver jag, för att andra inte ska behöva vänta lika länge som jag innan ett litet men irriterande problem i vardagen finner sin lösning.

Jag kan inte i ord beskriva känslan som fortfarande, efter över en månad, infinner sig av den drabbande tystnaden som sprider sig när brusreduceringen kickar in. Det blir inte tyst, men barriären mellan mig och omgivningen gör att jag lättare kan skärma av och fokusera. Jag trivs i stökiga miljöer, för jag behöver vissa intryck och alla ljud stör mig inte, tvärtom. Med hörlurarna kan jag regera det där, och sitter det någon för nära som talar allt för högt kan jag sätta på musik eller höja volymen. Oftast har jag dock inget ljud alls, jag njuter bara av att slippa höra luftkonditioneringar, tåggnissel, borrmaskiner, bilar och spårvagnar och allt annat som alltid funnits där men som märks först när det försvinner.

Tröttheten jag kände förr är som bortblåst, och när jag åkte till Stockholm för första gången med lurarna slogs jag av hur mycket mer utvilad jag kände mig när jag kom fram. Och det gäller även pendeltågresorna jag gör varje dag. Jag kommer fram utvilad, mer fokuserad och med en inre ro som jag aldrig tidigare i livet känt av. Närvaron jag känner och avsaknaden av trötthet är fortfarande ovan och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Hälsan har förbättrats, kanske inte på grund av hörlurarna, men upplevelsen av att må bra har definitivt förstärkts. Jag känner en enorm tacksamhet över den trygghet som hörlurarna ger, för är det något jag måste läsa eller skriva vet jag alltid att jag kan skärma av och skapa en bubbla där jag kan vara ensam bland andra och kombinera det bästa från två olika världar.

Jag känner mig inte handikappad längre, jag får läst mer, tänker bättre och kan efter alla år, förundrat konstatera att man lär och utvecklas så länge man lever. Tacksamheten känner inga gränser!

Företagsekonomiskt tänkande, och dess konsekvenser

Trodde jag hade bearbetat och publicerat alla inlägg som skapades under FEKIS, men detta hade jag tydligen glömt. En av sessionerna på konferensen handlade om följande teman (texten är hämtad från programmet), vilket fångade mitt intresse:
Samklang eller konflikt? Företagsekonomiska tankefigurer i delämne och ämne
I den här sessionen arbetar vi med utgångspunkten att det företagsekonomiska tänkandet såsom enhet i själva verket inte är enhetligt utan innefattar en myriad av olika tänkanden. Vi tar avstamp i att företagsekonomin som ämne har en stor bredd, vilket kan förstås utifrån den traditionella indelningen i delämnen såsom redovisning, verksamhetsstyrning, marknadsföring samt organisation.

De respektive delämnena präglas av olika typer av traditioner vad gäller betoning på praktikinriktning vs. teori, och avseende vetenskapliga ideal och utgångspunkter. Tillsammans bildar dessa ett antal tankefigurer som blir rådande inom delämnet. Vi som arbetar inom fältet företagsekonomi har ofta en god idé om de tankefigurer som råder inom de specifika områden vi forskar och undervisar. Såsom ämne betraktat så bygger synen på varandras delämnen på mer fragmentariska, och ibland förutfattade, idéer.

Genom att sammanföra företrädare för de olika delämnena som diskuterar rådande tankefigurer vill vi skapa möten mellan delämnena för att öka förståelsen för dess likheter och olikheter, och därmed bilda grund för ökad integration mellan olika delar av det företagsekonomiska tänkandet.
Alla vetenskaper utvecklas över tid och det växer överallt fram mer eller mindre tydliga, ämnesspecifika delkulturer. Det är viktigt att försöka få syn på, reflektera över och bli bättre på att analysera konsekvenserna av detta; säger jag som kulturvetare. Inom ämnet företagsekonomi forskar man om kultur, men inte på det sätt som jag som kulturvetare gör. Företagsekonomer är intresserade av hur man kan kontrollera respektive organisations kultur (det som händer i vardagen ute på arbetsplatser) medan jag är intresserad av att förstå kultur mer på djupet och forskar om förutsättningar för förändring av kultur. Inom företagsekonomi är det främst inom delämnet organisation man bryr sig om kultur, medan man inom redovisning fokuserar mer på siffror. Marknadsföringsinriktningen forskar om kultur, men jag får för mig att man där inte talar om eller tänker på den i termer av kultur, även om jag som kulturvetare ser marknadsföring som den gren av ämnet företagsekonomi som ligger närmast mitt eget ämne, etnologi.

Överallt och i alla sammanhang finns grundläggande antaganden som utgör ett slags klangbotten vilket allt som händer inom sammanhanget resonerar med. Om man inte förstår detta faktum, om det bortträngs eller förnekas, leder det till konsekvenser som skulle kunna undvikas, om man inte anser att man lever i den bästa av världar. Det gäller överallt, inte bara inom ämnet företagsekonomi som trots allt ändå är ett reflekterande och självkritiskt ämne. Jag tror det är därför jag trivs så bra i detta sammanhang. I alla fall på FEKIS ägnar man sig en hel del åt analys och kritisk granskning av den egna verksamheten och dess förgivettaganden, vilket jag ser som en förutsättning för kunskapsutveckling. Utan självkritik och eftertanke, ingen kunskap.

Panelen som diskuterar frågorna som presenteras i programmet förhåller sig till följande frågor:
"Vad handlar företagsekonomiskt tänkande om?", "Vad gör det med den tänkande?", "Hur formar det vår samtid?".
Styr tankebilderna och de grundläggande antagandena tänkandet, eller styr tänkandet inom vetenskapliga discipliner ämneskulturen och forskningens grundläggande antaganden? Det är en tanke som kommer upp i mitt huvud. Eller uppstår och förändras ämnet och dess innehåll i dynamiken mellan det ena och andra? Den där tredelningen återkommer i så många frågor, antingen vs eller, samt både och. Tre positioner. Två kategoriska; en för, en mot, och en medlande. Jag vet inte, men misstänker att både forskarens personlighet och det kulturella sammanhanget avgör vad man väljer och vad som blir dominerande. Jag är en lyssnande, samtalande och medlande människa och trivs i reflekterande och självkritiska sammanhang där man kan och uppmuntras vända och vrida på saker och ting. Och det är så jag ser på företagsekonomi också, där finns i alla falla en öppenhet för detta sätt att tänka och det är därför jag trivs.

Företagsekonomi är det ämne som idag lockar flest studenter och det utgör därför en ansenlig påverkanskraft i samhället. Beroende på vad man fokuserar på inom de företagsekonomiska utbildningarna i landet kommer det är påverka samhällets grundläggande antaganden, vilka i sin tur påverkar tänkandet och vad som tas för givet i samhället samt vilka beslut som framstår som kloka. Vad händer om alla tänker och talar ekonomiska, om ekonomin värderas högre än andra värden i livet och samhället? Här har ämnet företagsekonomi ett enormt ansvar. Jag tänker på det hela tiden i mötet med studenterna. Ni är framtidens ledare, säger jag, och försöker på olika sätt öka deras medvetenhet och kritiska kompetens genom att tala om hållbarhet. Det var lättare när jag undervisade i kulturvetenskap eftersom förväntningarna var annorlunda där och studenterna som sökte sig dit kom från andra sammanhang och läste med delvis andra mål. Kunskapen är aldrig neutral, dess värde och möjliga tolkningar avgörs av kulturen som växer fram mellan.

Hållbarhet är ett tillstånd av balans mellan olika aspekter; sociala, ekologiska och ekonomiska. Detta har ämnet företagsekonomi en skyldighet att förhålla sig till, vilket är bra och viktigt eftersom ekonomin utgör en så stark förändringskraft i samhället och alla sammanhang den ingår i. Att skapa värde är en av ämnets kunskapsmål och utgångspunkter, men det finns tyvärr inte alltid riktigt utrymme för att reflektera över vad man menar med värde? För vem skapas värde? Vilket tidsperspektiv talar man om? Och vad menar man med värde? I panelen är man överens om att det INTE handlar om vinstmaximering till varje pris, vilket är viktigt. Företagsekonomi handlar om hushållning med BEGRÄNSADE resurser, alltså om samspel och analys. Hur hanterar man konflikter som kan uppstå mellan olika värden? Här finns mycket att arbeta med, och jag blir glad över att höra att det finns en djup medvetenhet om detta inom ämnet.

Är det ens rimligt att ämnet heter FÖRETAGSekonomi? Det finns massor med andra typer av organisationer och exempel på organisering i samhället, som hushållar med begränsade resurser och behöver nå ut med sina budskap. Ämnets grundläggande tankefigurer och huvudintressen behöver inte kastas ut med badvattnet om man ändrar namn. Det är här liksom överallt annars viktigt att man som forskare inte försvarar sina egna och sitt ämnes resultat; kunskapen och den långsiktiga hållbarheten måste vara viktigare. Företagsekonomi är en vetenskaplig disciplin och forskarna där liksom i alla andra ämnen arbetar på det allmännas uppdrag. Det är en avgörande skillnad mellan utgångspunkten att företag är ekonomiska organisationer och att se dem som sociala sammanhang där man ansvarar för ekonomi och värdeskapande.

torsdag 15 november 2018

Varför bloggar jag?

Varför jag bloggar, är en fråga jag ställer mig kontinuerligt. Det är viktigt att ha en riktning i skrivandet även om jag inte har något tydligt mål. Flyktlinjer är en öppet sökande blogg med många olika mål och ambitioner, ett komplext och föränderligt projekt. Jag bloggar för att lära och utvecklas genom att tänka högt om det jag läser och erfar, dels för att bli bättre på att förstå mig själv och min egen tillvaro, dels för att bli bättre på att förstå kunskapens karaktär och möjligheter samt förutsättningar för förändring av samhället och den kultur som är mitt forskningsområde. Flyktlinjer är allt det där samtidigt och bloggen drivs av nyfikenhet, inspiration och frihet i ord och tanke. Jag har svårt för allt som är kravfyllt, därför fungerar bloggen även som ett slags ventil för mig i dagens allt mer styrda och kontrollerade akademi. Ju hårdare styrning, desto större behov av frihet och desto fler bloggpoeter tenderar det att bli. Strävan efter balans är viktig!

Jag bloggar även för att dela med mig av tankar, för andra att reagera på och tänka med. Jag är lärare framförallt för att jag vill lära, men jag tycker också om att undervisa, dock inte genom att sprida fakta på ett effektivt sätt. Lärande och kunskapsutveckling kan aldrig sättas i verket av information eller fakta som ska memoreras. Utan en vilja att veta och eget arbete går det inte att lära. Därför lägger jag större vikt vid att visa olika sätt som man kan tänka för att nå kunskap och förståelse, än vid förklaringarna om hur det är egentligen. Kunskap är ett mål man kan nå på oändligt många olika vägar, det finns ingen best practice. Alla sätt som fungerar är bra, men det kan ibland ta tid. Därför har jag inget mål med mitt bloggande, som utförs en post i taget. Det vet jag att jag kan lova, och får jag bara sätta upp mina egna regler vet jag att jag har nästan hur mycket tålamod som helst, vilket bekräftas av att 4000 bloggposter känns nåbart eftersom det nu bara återstår lite mer än 200 poster. Fast, som sagt, antalet poster är inte viktigt. Processen är viktigare. Flyktlinjer ger stadga och kontinuitet åt mitt liv.

Jag får ibland råd om hur jag ska skriva och/eller agera för att nå fler läsare, men skulle jag lyssna på och anpassa mig efter råden skulle Flyktlinjer utvecklas till något annat, min blogg skulle bli ett slags kopia av ett tänkt original. Då skulle projektet helt tappa den mening det har, för mig och förhoppningsvis även för läsarna som faktiskt hittar hit. De som ger mig råd har inte tillgång till statistiken, men det har jag. Jag lär mig massor bara av att se vad som läses och sprids samt vilka reaktioner det jag skriver väcker. Som sagt, Flyktlinjer ger mig massor av kunskaper och förståelse på väldigt många olika sätt.

Min önskan är visserligen att nå ut till så många som möjligt, men det är som sagt inget självändamål och det får aldrig någonsin bli viktigare än själva skrivandet, tänkandet och kunskapsutvecklingen. Så fort jag känner minsta lilla krav på mig att göra på något speciellt sätt händer något inom mig och jag tappar all lust och inspiration, vilket visserligen är lärorikt men samtidigt förödande för skrivandet och kreativiteten. Det är helt klart lättare att finna inspiration och motivation i skrivandet när antalet läsare ökar, och på motsvarande sätt krävs det mer av mig för att hitta på nya uppslag och hålla motivationen uppe när statistiken pekar åt andra hållet. Det har hela tiden gått i vågor, men jag blir stadigt bättre och bättre på att inte bry mig om hur många som läser eller vem som läser och vad som blir läst. Det är och kommer aldrig vara därför jag skriver, det har jag heligt lovat mig själv. Jag har sett alldeles för många avskräckande exempel på vad som händer med så kallade Swishjournalister som börjar som vettiga skribenter och kloka tänkare men som med tiden allt mer glider i den riktning som pengarna pekar, inte sällan i en högerradikal, nationalistisk riktning, eftersom det är den gruppen som mest aktiv på nätet. Skulle jag tänka och agera så, om jag börjar skriva eller forska för något annat mål och syfte än KUNSKAPEN skulle Flyktlinjer bli ett populistiskt projekt, vilket är just vad jag med mitt skrivande och min forskning försöker bekämpa genom att visa på kunskapens och bildningens egenvärde.

Det tar tid att tänka klokt och lärande är en omväg. Flyktlinjer är ett slags motståndshandling och ju fler poster det blir och ju längre projektet lever och det finns läsare som söker sig hit, desto mer evidens får jag för att kunskap och bildning faktiskt har ett värde. Jag avslutar därför med en vädjan till er som läser och som liksom jag tror på och värnar kunskapen, att ni delar och sprider poster som ni tycker är värda att delas. Jag tjänar inga pengar på Flyktlinjer och det finns ingen reklam, så spridningen handlar endast om kunskap och strävan efter att utveckla projektet. Tillsammans når man alltid längre än på ensam och på egen hand.

onsdag 14 november 2018

Om vikten av att vara öppen för att tänka om

I ett samhälle och en kunskapskultur där man dyrkar Sanningen och söker SÄKRA svar finns en uppenbar risk att kunskapens innehåll överordnas dess form och det blir viktigare att försvara uppnådda resultat än att se till att vetandet svänger i takt med de fenomen och den verklighet som undersöks. Och på sociala nätverk där utbytet av tankar styrs mer av affekter än av intellektet finns ingen tid för eftertanke, där anses anfall vara bästa försvar. Inget av detta gynnar kunskapsutvecklingen i samhället, tvärtom.

Tänk efter, ärligt; hur gör du om du möter kritik mot det du påstår? Identifierar du dig med påståendet och försvarar det till sista blodsdroppen? Har du en inre övertygelse om att den som erkänner att hen har fel är en förlorare? Då styrs du mer av affekt än av intellekt. Jag tror det var i Ray Monks biografi om Ludwig Wittgenstein jag stötte på följande anekdot om John Maynard Keynes, som tydligen ansågs som en av sin tids mest intelligenta människor. Han lär ha sagt följande, vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant för att vara klokt. Keynes möttes av kritik för att han ändrat uppfattning i en viktig fråga och svarade då: Hur gör du om du överbevisats om att du har fel, håller du fast vid din ursprungliga tanke? Självklart ändrar man sig, om det är KUNSKAP man söker och om man vill lära sig saker. Kunskap är inget man äger, det är något man som lärande subjekt måste underordna sig.

För den som söker makt och inflytande är kunskap varken målet eller vägen, för hen är det känslan som räknas. Kunskap är bara makt i samhällen där bildning anses värdefullt och vishet hålls högt, i samhällen och kulturer där man lyssnar på varandra och tänker tillsammans för att förbättra vetandet. Hur ser det ut i Sverige idag? Hur ser det ut i USA och på andra håll i världen? Vilket värde har KUNSKAPEN och hur förhåller sig människor till vetande? Ödmjukt lyssnade eller arrogant och överlägset?

Vilka vetenskapliga resultat som sprids och tas på allvar är inte bara en samvetsfråga, det är också ett slags test på kunskapens status i samhället. Är det främst studier som bekräftar det man redan "visste" eller är det studier som visar att man kanske har fel? I flödena på sociala nätverk sprids idag framförallt resultat som bekräftar ens antaganden och övertygelser, och man använder även dessa studier för att visa att andra har fel. Meningar som inleds med, forskning visar, slutar oftast med att du har fel och jag har rätt; sällan med att jag nog får tänka ett varv till. Ledarskribenten Ivar Arpi, till exempel, jobbar just nu med ny bok där han har för avsikt att bevisa det han redan "vet", nämligen att universitetsvärlden styrs av en genuskonspiration. Han och alla andra debattörer är mer intresserade av få rätt än att faktiskt lära sig något eller utmanas i sitt tänkande. Den ledarskribent, vilket är en ny och mäktig grupp människor idag, som ändrar åsikt tappar all makt och inflytande och ersätts därför snabbt med någon annan som driver opinion för den enda vägen, i hård kamp mot andra.

Vad innebär det för en som individ att utsätta sina kunskaper för granskning och vara öppen för att ändra ståndpunkt? Att man blir mer ödmjuk och att man lär sig mer; fast det krävs av en att man sätter kunskapen före egot och att man sväljer stoltheten och klättrar ner från den höga häst man kanske sitter på. För att komma dit krävs att man öppnar upp sig för nyfikenheten och riktar viljan bort från makten, mot vetandet. Det är inte på något sätt lätt för kunskap och makt är sammantvinnade; det är därför det är så svårt att hävda kunskapens primat mot känslan. Få är öppna och ärliga med att man sprider lögner för att få makt, och de flesta är nog övertygade om att de faktiskt har rätt. Men, återigen, är det kunskap man söker måste man vara ödmjuk och inte bara öppen för att tänka om, man måste omfamna kritiken och kunna känna glädje över att övertygas om att man har fel.

Vad innebär det för samhället att välja kunskapens väg, istället för känslans? Ja, en uppenbar konsekvens skulle vara att man inte hamnade i det prekära läge Sverige befinner sig i idag, med ett hopplöst parlamentariskt läge som uppstått för att ingen av de folkvalda tänker ändra ståndpunkt, trots att det är uppenbart att många av vallöftena är orimliga och mycket av det som hävdades är fel. I USA stämmer presidenten journalister som ställer obehagliga frågor och anklagar granskande medier för att sprida fake news, samtidigt som han själv sprider alternativa fakta för att framhäva sig själv och sin egen osedvanliga förträfflighet. Där det är känslan som räknas har kunskapen bara ett värde om den ger stöd åt det man redan "vet". I ett verkligt kunskapssamhälle revideras ständigt politiken i ljuset av ny forskning och där inte bara välkomnas granskande medier, de ses som själva garanten för demokratins överlevnad. Där finns även förståelse för hur svårt det är att följa kunskapens väg. Där har lärarna, med stöd i kunskap, makt över undervisningen och det finns inga prestationskrav i undervisningen. Där samarbetar skolorna för KUNSKAPSUTVECKLINGENS skull, istället för att som här i Sverige idag, konkurrera om eleverna för pengarnas skull. I ett kunskapssamhälle finns det tid att tänka tankar till slut och förståelse för marginalernas värde. Där samtalar man för att lära av varandra istället för att debattera för att vinna makt och förgöra andra. I ett kunskapssamhälle hjälper man andra och tar tacksamt emot hjälp för egen del, att tänka om.  

Vad innebär det för mänskligheten och för livet på jorden att välja kunskapens väg? Allt skulle jag säga, för idag används kunskapen i förfärande liten utsträckning för att göra världen till en bättre plats; den används istället för att tjäna så mycket pengar som möjligt, i och för sig eftersom man tror att tillväxt leder till en bättre värld, men helt i strid mot ledande klimatforskare och aktuell forskning om ekonomiseringens påverkan på människors hälsa, den biologiska mångfalden och kunskapens utveckling.

Vill man vandra längs kunskapens väg och är det bättre vetande, bildning och vishet man söker måste man lyssna på olika röster och välja det som är bäst, oavsett vad man trott och hävdat tidigare. Egot får aldrig överordnas vetandet och känslan kan inte anses viktigare än kunskapen. Vikten av att vara öppen för att tänka om kan inte nog understrykas; om det nu är kunskap man söker.

tisdag 13 november 2018

Kvalitetssäkrad kunskap är ingen kunskap

Förståelsen för den avgörande skillnaden mellan fakta och kunskap har på kort tid utarmats betänkligt och många ser idag ingen skillnad, vilket gör att orden allt mer kommit att betraktas som synonymer. Detta påverkar synen på lärande och kunskapskvaliteten i samhället. Skillnaden som jag menar behöver uppmärksammas är att fakta går att kontrollera, men det gör inte kunskap. Fakta kan man googla fram och med hjälp av källkritik avgöra om den är pålitlig eller inte, men KUNSKAP är något helt annat. Kunskap är dynamisk och kräver reflektion och analys och går aldrig att äga, kontrollera eller slå sig till ro med. Min blogg Flyktlinjer, till exempel, är ett öppet och sökande kunskapsprojekt för bättre vetande, inte en kanal för spridande av fakta. Jag försöker sprida förståelse för hur kunskap blir kunskap och visa hur intimt kunskapen hänger samman med den föränderliga kulturen och maktordningarna i samhället.

Om jag hårdrar är målet med dagens kvalitetssäkrade, målstyrda och rättssäkert examinerade (läs New Public Management-präglade) skola att producera mätbara och strikt kontrollerade resultat. Eleverna får i hög grad själva söka information och fakta från säkra, kontrollerade och godkända källor, och sedan får de i återkommande prov visa att de vet vad man förväntas veta på den nivå man befinner sig på. Fast när fokus ligger på fakta istället för på kunskap finns en stor risk att man läser mer för betyget än för livet, vilket påverkar förståelsen för kunskapen menligt. Jag vet att majoriteten av landets lärare inte känner igen sig och vill poängtera att jag inte kritiserar lärarna, tvärtom skriver jag detta för att försöka driva opinion för en annan skol- och utbildningspolitik som återger lärarna makt över skolan. Det är som jag ser det enda sättet att värna KUNSKAPEN.

Tankarna om skolan och dagens förändrade kunskapssyn bygger på det som händer i mitt möte med nya studenter på högskolan, vars förkunskaper på senare tid blivit allt grundare och vars förståelse för skillnaden mellan fakta och kunskap på kort tid blivit påfallande sämre. Jag möter dagligen studenter som helt uppenbart tänker att högskolan är en förlängning av gymnasiet och skolan där man läser för att tillfredsställa lärarna och därför lydigt producerar mätbara resultat. När jag och mina kollegor ber studenterna förklara HUR de vet vad de vet blir vi svaret skyldiga, väldigt många förstår frustrerande nog inte ens frågan. Jag vet inte, men det skulle kunna handla om bristande förståelse för skillnaden mellan fakta och kunskap. Även i hemtentor berättar man vad som står i boken, snarare än reflekterar över sin egen förståelse för innehållet. En gång efter att jag bedömt en inlämningsuppgift snabbt, redan dagen efter, för att jag prioriterade det eftersom jag ville komma igång med mitt eget skrivande, fick jag frågan från en student; varför hen skulle lägga ner så mycket jobb på att skriva texter när vi lärare ändå bara skummar igenom dem. Mitt självklara svar var: För att ni är studenter som kommer till högskolan för att lära genom att bedriva självständiga studier vars mål är KUNSKAP. Allt för ofta i min undervisning idag känns det som jag är den enda i rummet som är där för att lära mig nya saker och för att utvecklas intellektuellt.

Skillnaden mellan fakta och kunskap kan beskrivas med hjälp av begreppen ratio och intellectus som filosofen Jonna Bornemark skriver om i sin bok Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Båda sätten att närma sig världen och vetandet behövs; jag försöker inte ställa det ena mot det andra. Kunskapen uppstår mellan ratio, som handlar om det rationella samt kalkylerbara, och intellectus, som handlar om kritisk analys, reflektion och bedömning. Skillnaden handlar om att se lärande som produktion av svar som är antingen rätt eller fel, eller som förmågan att söka ny kunskap och argumentera för olika ståndpunkter. Det kan också sägas handla om skillnaden mellan komplex och komplicerad, som jag ofta återkommer till här på bloggen. Ett annat sätt att sätta ord på skillnaden är att tala om den i termer av debatt och samtal, som jag skrivit en bok om; eller träd och rhizom, som min senaste bok, Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki handlar om. Skillnaden mellan nomaden och statsbyggaren är ytterligare ett annat sätt att se på skillnaden, och även det har jag skrivit en bok om. Tre böcker, som finns att ladda ner gratis på nätet, med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, där jag reflekterar över vad hållbarhet är för typ av problem och vilken kunskapssyn som behövs för att kunna gripa sig an frågan. Ska vi kunna hantera problemen som klimatförändringarna ställer mänskligheten och vårt samhälle inför räcker det inte med bara fakta, det behövs kunskap och analytisk förmåga också, samt i högsta grad vishet. Och då krävs en annan syn på skolans och den högre utbildningens uppdrag, ett annat och mer öppet och vidare sätt att att se på kunskap.

Universitetens status som kunskapens högborg hotas ju mer verksamheten styrs och regleras, ju mer kontrollerad, kvalitetssäkrad och målstyrd verksamheten tillåts bli. Talet om effektivisering av utbildningar, tanken att man skulle kunna läsa in kurser och hela utbildningar på kortare tid utan kvalitetsförlust och utarmning av innehållet, skrämmer mig eftersom det är en förfärande naiv tanke som sätter ekonomin i främsta rummet och som bygger på att utbildning är en kostnad, inte den investering jag menar att det handlar om. Sökandet efter kunskap, bildning och vishet är ett öppet sökande i okänd terräng, utan givna svar, vilket kräver en helt annat kompetens än kontroll av fakta och källor. För att utveckla kunskap krävs fokus på vad man INTE vet, och förståelse för hur man söker NY kunskap samt bedömer resultat av vetenskapligt arbete. I dagens högskola kommer man bara i undantagsfall dit eftersom man är allt för upptagen med att kompensera för brister tidigare stadier i utbildningssystemet. Och även högskolans verksamhet handlar allt mer om produktion av nyckeltal, inte minst eftersom genomströmningen står i direkt relation till högskolornas ekonomi, vilket är möjligt i en värld där ratio regerar och där skillnaden mellan fakta och kunskap underkommuniceras.

Som en konsekvens av den här utvecklingen tvingas högskolorna ägna allt mer tid och resurser åt att utveckla strategier för att hävda sig i konkurrensen om studenter från privata aktörer som säljer utbildningar genom att garantera en anställning efter examen, vilket gör att "kunskap" allt mer behandlas som en vara vars enda värde är ekonomiskt. Allt fler vill kapa åt sig allt mer av kakan och läroboksförlagen kommer med nya upplagor allt oftare för att öka sin vinst, vilket driver på den negativa utvecklingen eftersom böckerna som efterfrågas är pedagogiska och lättillgängliga, vilket ökar genomströmningen.

Om man som elev har lärt att man kan googla fram all den fakta man behöver och har lärt sig att det enda som betyder något är betygen och det kan man växla in den valutan mot, varför ska man då äga år åt att studera på högskolan för att lära sig förstå vad kunskap är och för att bli bättre på att LÄRA? Vi fjärmar oss med dagens kunskapssyn och utbildningspolitik förfärande fort från den kunskap vi säger oss vilja ha och den bildning som trots allt fortfarande idealiseras och visheten som jag aldrig hört någon kritisera. Vi måste bryta det mönstret och inse att vi får den skola och kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar oss. Högskolan håller på att avintellektualiseras och det är allvarligt. Vägen till KUNSKAP är en omväg, brukar Sven-Erik Liedman säga, och det är min övertygelse också, och för att förstå det krävs förståelse för forskningens och den högre utbildningens unika, intellektuella kunskapsvärde.

måndag 12 november 2018

Ett individanpassat samhälle är inget samhälle

Att kunna anpassa sig är en av människans viktigare egenskaper. Anpassning och samarbete har byggt civilisationer och skapat högkulturer. Det är en värdefull egenskap, en kompetens att värna. Tillsammans är ett ord som borde användas mer. Människa blir man tillsammans med andra. Allt som människan behöver för att leva delar hen med andra; luften, vattnet, jorden, språket, kulturen och samhället. Personlig rikedom och individuell framgång skapas inte ur ingenting, det är ett resultat av samverkan. Utan entusiastiska följare och fans finns inga stjärnor. Böcker och bloggar utan läsare är bara ord utan mening.

Att inse och förstå detta, att värdesätta tillsammansskapet är en förmåga som behöver värnas. Fast idag håller den kompetensen på att utarmas i förfärande snabb takt när allt fler verksamheter individanpassas. När jag får det som jag vill ha det känner jag mig kanske exklusiv, men när alla får det som just de går exklusiviteten förlorad och kvar finns bara en molande känsla av ensamhet och övergivenhet; om man nu inte tränger bort det andra och går helt upp i en narcissistisk bubbla av världsfrånvändhet.

Det kundorienterade samhället ger oss vad vi vill ha, men inte vad vi behöver. Alla är köpare och säljare på samma marknad. Och det är MARKNADEN som definierar oss. Identitet är resultatet av skapande och interaktion. Vi blir vad vi köper och vilka handlingar vi utför. Det är relationerna som gör oss till dem andra uppfattar oss som. Hugade säljare ger oss det vi vill ha för att tjäna pengar, och vi tror oss vara vinnare när vi fyndar. Det är dock ett nollsummespel. Det finns inga fria luncher och, som Dylan sjunger:
You may be an ambassador to England or France
You may like to gamble, you might like to dance
You may be the heavyweight champion of the world
You may be a socialite with a long string of pearls 
But you're gonna have to serve somebody, yes
Indeed you're gonna have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord
But you're gonna have to serve somebody 
You might be a rock 'n' roll addict prancing on the stage
You might have drugs at your command, women in a cage
You may be a business man or some high-degree thief
They may call you doctor or they may call you chief 
But you're gonna have to serve somebody, yes you are
You're gonna have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord
But you're gonna have to serve somebody
Man kan tycka och tänka som man vill, men individualister i alla länder är ändå förenade av sin kollektiva längtan efter autonomi och sin gemensamma strävan efter makt och inflytande på andras bekostnad. Alla kan inte vara stjärnor, för utan publik förlorar ordet sin mening. Alla kan inte vara rika för pengars värde styrs av tillgång och efterfrågan.

Hur man än vänder och vrider på det är man dömd att leva sitt liv tillsammans. Individanpassningen av samhället och den ökande valfriheten som nu införs i snabb takt på bred front talar till människans känslor. Det är dock tomma löften, för ett samhälle utan gemenskap och mellanmänsklig solidaritet är inget SAMHÄLLE. Det är lätt att förföras och tro att man är unik och mer värdefull än andra, men eftersom alla tycker, tänker och agerar så underblåses bara illusionen om att det omöjliga är möjligt. Och under tiden som alla för egen del är fullt upptagna med att jaga det ouppnåeliga skövlas regnskogen, förorenas havet, smälter glaciärerna och dör de ena stora däggdjursarten efter den andra i allt snabbare takt.

Förr eller senare tvingas vi alla samarbeta för att rädda det som räddas kan. Hellre förr än senare, tänker jag. Hur tänker du? Ska vi tillsammans försöka göra något åt alla villfarelser som inte bara hotar mänskligheten utan även livet på jorden? Vad har vi att förlora på att försöka?

söndag 11 november 2018

Vad är värdet på din bostad?

Gick förbi en mäklarfirma häromdagen just när ett gäng byggnadsarbetare stod och tittade på och talade om priserna på lägenheterna som bjöds ut i fönstret, vilket satte igång tankar. Vad är värdet av min bostad egentligen? Jag får ofta vykort från mäklarna i området när de sålt en lägenhet, där de säger att jag bor i ett attraktivt område. De säger ibland att det finns fler köpare, inte sällan köpare som är kapitalstarka. För mäklarna är min lägenhet ett objekt som man köper och säljer, och mäklaren lever på provisionen som blir högre ju högre priset är. Jag slänger alltid de där vykorten, för jag trivs i min lägenhet. Det är mitt hem, det är här jag bor. För mig är min lägenhet värd så mycket mer än pengar, fast det värdet, den typen av värden, talar vi inte så mycket om idag.

Alla värden räknas om i den universella ekonomiska valutan, vilket reducerar allt till en fråga om pengar. Därför blir också frågan om vad min lägenhet är värd en fråga vars svar avgör vilket samhälle vi får. Och eftersom vi lever i en allt mer polariserad och dikotomiserad värld kommer talet om bostäderna att handla om antingen trygghet och tak över huvuden eller ekonomi. Bostadsfrågan ställer det djupt kända, mänskliga behovet av att ha någonstans att bo och leva mot den kulturellt skapade synen på bostaden som ett investeringsobjekt.

Min bostad representerar ett högt värde, men det är inget jag gläds över. Jag ser ju hur svårt mina barn har att dels hitta någonstans att bo, dels få fram pengar för att antingen klara hyran eller få ihop till kontantinsatsen. När jag köpte min första lägenhet på 1980-talet var priset överkomligt, även för en hyfsat centralt belägen bostad. Jag tyckte ändå det handlade om mycket pengar, inte minst eftersom räntan låg på 12 procent. Det upplevdes som en stor risk, vilket i ljuset av utvecklingen på bostadsmarknaden efter krisen på 1990-talet känns obegripligt. Jag köpte lägenheten där jag bor idag 2008, mitt under den senaste finanskrisen och satt under några månader med två lägenheter och en skuld som jag upplevde som ENORM. Fast det tog inte lång tid innan priset på lägenheter fördubblades och mitt lån upplevdes som helt överkomligt. Det är lätt att bli fartblind, men jag påminner mig ständigt om att pengarna jag "tjänar" står i direkt relation till mina barns problem att etablera sig på bostadsmarknaden; se där, ännu ett exempel på hur bostadens värde omförhandlats.

Poängen är att behovet av trygghet, tak över huvudet och ett HEM är lika stort idag som någonsin tidigare. Människorna som lever i och tillsammans skapar det samhälle där priserna på lägenheter är något man rapporterar om på samma sätt som börsens upp- och nedgångar, har inte förändras genetiskt sedan stenåldern. Om bostadens värde omförhandlades och mer kom att fokusera på dess mjuka värden, om vi talade mer om frågan: Vad är ett hem? Vad skulle hända då med samhället och alla mellanmänskliga relationer? Visst är det lättare att leva som rik än som fattig, men ingen överlever på enbart pengar. Min lägenhet är platsen där jag bor och jag känner mig utsatt när mäklarna tränger sig på och försöker locka fram känslor av girighet hos mig. Mitt hem besudlas av den ekonomiska logiken och sprider en känsla av otrygghet.

Jag tycker inte att allt ska kunna värderas i pengar och tror inte marknaden löser alla problem. Marknaden är amoralisk medan människor är komplexa och sammansatta varelser som styrs av många olika känslor och en moralisk kompass. Ett samhälle utan etik är snart inget SAMHÄLLE längre. Och där värdet av en bostad, liksom värdet av rent vatten, biologisk mångfald och omsorg om de svaga reduceras till en ekonomisk fråga kommer den långsiktiga hållbarheten att bli svår att försvara. Livet är OVÄRDERLIGT, men ekonomin är begränsad, därför kommer priset på bostaden alltid att vara för lågt i relation till dess verkliga värde.

Vem tjänar på att bostadsmarknaden utvecklats till ett pyramidspel där alla förr eller senare riskerar bli förlorare? Ingen! Så vad är det vi sysslar med egentligen? Vart är vi på väg?

lördag 10 november 2018

Om våndan över att underkänna tentor

Det är ingen rättighet att få betyg eller en examen på högskolan. Studier i högre utbildning är självständiga och resultatet bedöms av ansvarig lärare. Vem som får godkänt eller underkänt är inte godtyckligt eller helt och hållet upp till examinator, det måste alltid finnas en motivering som kopplats till offentliga dokument och de instruktioner som givits i uppgiften. Examinatorn är alltså varken snäll, sträng eller ogin när hen sätter betyg. Det är därför inte orättvist att bli underkänd och det finns heller ingen anledning att vara tacksam över ett högre betyg, även om man som lärare och medmänniska självklart förstår att examinationer kan vara känsloladdade moment i utbildningen.

Jag är just nu mitt inne i en period med många tentor och inlämningar, vilket innebär dels ökad arbetsbörda, dels att interaktionen med studenterna intensifieras. Och detta påverkar mig. Jag har stor förståelse för att mycket står på spel och att det är många känslor inblandade. Mitt tålamod är under dessa hektiska dagar större än annars och tröskeln för vad jag accepterar i fråga om takt och ton i bemötandet är betydligt högre. Jag har själv varit student, även om det var länge sedan och i en helt annan högskola; det påminner jag mig ständigt om. Ändå sitter jag här och känner mig uppgiven och nedstämd. På det stora hela tycker jag oftast att jag har världens bästa arbete, men under tentaperioder känns det allt oftare och allt tydligare som att lärargärningen är en otacksam uppgift.

Som lärare och forskare söker jag KUNSKAP och försvarar KVALITETEN i den högre utbildningen. Jag står som garant för att värdet av de examen som jag ansvarar för ska hålla samma höga kvalitet över tid. Jag sätter en ära i att förvänta mig mycket av studenterna jag möter, men det uppfattas allt oftare som att jag ställer för höga krav, trots att jag bevisligen inte underkänner fler inlämningar än mina kollegor. Min utgångspunkt och inställning är att INGEN äger kunskapen, och det som bedöms och betygsätts är texterna som lämnas in, inte studenterna som lämnar in det. Trots att studierna på högskolan är självständiga är det påfallande många och på senare tid allt fler studenter som tar det personligt och som ser mig som ett hinder på vägen mot den examen som många uppenbarligen ser sig lovade. Jag förstår dem och skyller inte på dem; jag skriver här om min frustration över att vara och verka i dagens högskola där kundnöjdhet och hög genomströmning ses som tecken på kvalitet.

Den som försvarar och fokuserar på kunskapen i alla lägen blir ensam. Det är hur lätt som helst att bli omtyckt och få goda vitsord från studenterna, kollegorna och ledningen. Den som ger studenterna instuderingsfrågor, lägger ut föreläsningsanteckningar och ställer frågor som är lätta att svara på och som tar hänsyn till annat än den text som lämnats in när studenternas prestationer bedöms blir omtyckt och populär av alla. Hög genomströmning ger bra ekonomi, glada studenter och minskad arbetsbörda för alla inblandade. En verklig vinn-vinn-situation, om det inte vore för den där "lilla" detaljen att det är lärande vi sysslar med på högskolan och kunskap vi förväntas producera.

Det som gör att jag känner mig frustrerad är att jag aldrig kan eller kommer kunna kompromissa med kunskapen; för gjorde jag det skulle alla åren av slit som student, doktorand, lärare och forskare vara förgäves. Om kunskapskraven sänks devalveras både tidigare studenters och mina egna examina och titlarna jag med möda förvärvat. Frustrationen kommer sig av att jag inte kan slå ifrån mig känslan av att det finns en dolt krav på att genomströmningen ska hållas på en hög nivå och att studenterna alltid har rätt, oavsett vad de tycker, säger och gör. Ingen säger att det är så, och ingen erkänner heller att de låter kravet på hög genomströmning påverka dem i bedömningen. Det kan så klart bero på mig, jag är öppen för det, men jag är inte ensam om att bära på känslan. Vi är många som känner oss utsatta och sårbara när vi försvarar kunskapen i dagens nyckeltalsjagande akademi.

När jag underkänner en student riskerar jag att dra på mig kritik från studenten. Jag får läsa och svara hövligt på mail skrivna i affekt och där jag kallas det ena och andra, och där jag avkrävs en förklaring trots att jag tydligt motiverat mitt beslut. Jag får, (eller fick i alla fall fram till för något år sedan när möjligheten att lämna frisvar togs bort på grund av att det blivit ett arbetsmiljöproblem) i utvärderingar läsa saker om mig som person som jag tar oerhört illa åt mig av. Skulden för underkännandets läggs av förfärande många av dagens studenter på mig som lärare, och det är jag ensam som får bära den bördan. Ledningen ger mig stöd och står bakom mina beslut, men ingen lärare får uppskattning för att hen håller på kvaliteten. Omtyckta lärare får däremot pedagogiska priser och löneförhöjningar samt möts i korridoren av glada studenter. Den som underkänner studenter blir ett problem för högskolan där hen jobbar; det är systemet är riggat. Självklart påverkar det kunskapskvaliteten. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Ingen är mer än människa och kulturen äter som bekant strategier och strukturer till frukost.

I ett verkligt kunskapssamhälle och i ett skol- och utbildningssystem där KUNSKAPEN faktiskt står i centrum ses underkännanden som en kvalitetsaspekt och alla är tacksamma över att bli granskade eftersom det betyder att den som klarar sig verkligen har vad som krävs och vet det man måste veta. Där ses den som godkänner många med skepsis, där är det hen som får förklara sig och motivera samt möts av misstänksamhet. Ingen äger kunskapen; därför borde ingen lärare känna vånda inför beslutet att underkänna någons arbete.

Jag är orolig över vart vi är på väg. Vi ser alla tydliga tecken på hur lite kunskapen är värd i dagens samhälle. Ändå görs inget. Det talas om kris i skolan, men debatten handlar inte om kunskapens värde utan om vilka metoder man ska använda, om valfrihet och privatisering. Utbildning ses som en kostnad och det höjs krav på effektivisering. Allt som anses viktigt i dagens utbildningssystem hotas av lärare som sätter kunskapen före kundnöjdheten och som underkänner alla arbeten som inte håller måttet, (trots att det innebär mer arbete och risken att man uppfattas som ett problem, uttalat eller mellan raderna) vilket i sig borde vara en varningsklocka. Fast så ser det inte ut. Det är inte så det fungerar. Kunskapens värde håller på att devalveras och därmed rör vi oss alla ut över ett sluttande plan som är potentiellt förödande för framtiden.

Behövde få ur mig det här för att orka fortsätta. Det är ingen anklagelse riktad mot någon, det är ett rop på hjälp och et försök att sätta igång samtal om vad som är viktigt på riktigt, i samhället, skolan och den högre utbildningen.

fredag 9 november 2018

Vad handlar debatten om skolans kunskapssyn om egentligen?

Etnologen och professorn i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet, Malin Ideland skriver klokt om konsekvenserna av den eviga debatten om vilken kunskapssyn som ska skolan ska vila på, och jag ska här försöka ge mitt bidrag.
På dagstidningarnas ledarsidor såväl som på Skola och Samhälle har skolans kunskapssyn debatterats flitigt. På Svenska Dagbladet får en 80 träffar på en sökning på kunskapssyn, Dagens Nyheter ”ungefär 100”. I debattens ena ringhörna hänger traditionalisterna som förespråkar katederundervisning av objektiva fakta. I det andra hörnet finns progressivisterna som menar att kunskap är relativ och att det inte finns någon sanning. Båda sidor framstår som en slags karikatyrer som slutgiltigt vill slå fast svaret på en fråga som diskuterats sedan antiken och som troligen kommer att vara fortsatt tvist om ända in i apokalypsen: Vad är egentligen kunskap. Och hur lär en sig något överhuvudtaget? Men vad är det som denna högljudda debatt överröstar? Vad är det vi glömmer att prata om när vi pratar om skolans kunskapssyn? Är det inte dags att vända blicken någon annanstans?
Exakt, när en fråga dominerar debatten kommer oundvikligen en lång rad andra frågor att hamna i skymundan, samtidigt som samhället och kulturen förändras under tiden. Ingenting står stilla och vardagen tar inte paus för att det finns människor som av olika anledningar vill debattera en viss fråga som de anser är viktig. Kan inte låta bli att göra en personlig reflektion. Under ett antal år arbetade jag i ett dysfunktionellt arbetslag där jag utsågs till syndabock trots att ingen kunde visa fram några tydliga belägg på att så var fallet. Detta gjorde mig till allmänt villebråd och jag var minutiöst bevakad hela tiden. Jag ansvarade för momentet vetenskapsteori och hade mina tankar om hur jag skulle förmedla förståelse för forskning och kunskapsproduktion; jag ansvarade för kursen och alla var lika meriterade. En av kollegorna ansåg sig dock vara bättre och tog varje tillfälle när vi möttes i kollegiet att påpeka att "vi måste tala om Eddys kurs." Hen gav sig aldrig utan sådde ständigt frön av tvivel om min duglighet och omsorg om studenterna. Kontroversen handlade om att jag ville, och för övrigt fortfarande vill, för jag håller en liknande föreläsningen för studenterna jag föreläser idag, skapa förståelse för forskningens förutsättningar genom att gå igenom vetenskapens historia från 1600-talet till idag. Kollegan tyckte att man mer skulle fokusera på instruktioner och handgripliga tips. Den där kursen och dess innehåll var inte det enda som debatterades mellan oss, men jag inser att kontroverserna som gav upphov till den vidriga arbetsmiljön och som även påverkade studenterna, handlade om kunskapssynen. Och det tog verkligen fokus från andra frågor, vilket än en gång visar att den enda vägen alltid leder fel. Jag hävdade inte att alla skulle göra och tänka som jag, det enda jag stred för var att få ansvara för och lägga upp mina kurser på det sätt jag ansåg vara bäst, givet den helhet kursen ingick i och de kriterier och mål som alla hade att förhålla sig till. Kollegorna menade att de hade rätt och jag hade fel ifråga om vilken kunskapssyn som skulle dominera på utbildningen och debatten om denna i förhållande till helheten underordnade fråga gick ut över kunskapskvaliteten och inte minst arbetsmiljön.
Jag ska villigt erkänna att jag är en sån där förhatlig socialkonstruktivist, en som problematiserar förgivettagna sanningar. Det är själva livsluften i min forskargärning, som har handlat om allt från synen på arv och miljö till vem som i samhället betraktas som en miljövänlig människa. Men det betyder inte att jag inte tror på fakta – jag är övertygad om att det finns gener som styr våra livsförutsättningar och att det finns handlingar som innebär större eller mindre koldioxidutsläpp i atmosfären. Detta är inga relativa åsikter, tvärtom är verkligheten ytterst påtaglig. Jag tycker till och med att en ska undervisa detta i skolan, min postmodernistiska ådra till trots. Skolan kan ägna sig åt både faktakunskaper och att elever får resonera om mer vilda problem som finanskriser och batteritillverkning. Och inte nog med att skolan kan göra det, jag har känslan av att den faktiskt gör det. Karikatyrerna traditionalister och progressivister rör sig nog mer på debattsidor än i klassrum, om de överhuvudtaget finns.
Jag instämmer till fullo i detta och menar att det är skolans uppgift att visa på komplexitet och belysa OLIKA aspekter av kunskapen, samhället och tillvaron. Bara så kan eleverna i grundskolan och studenterna på högskolan lära sig vad det innebär att vara och ta ett vuxet ansvar för sina egna liv och det samhälle som skapas tillsammans. Det som händer mellan är det centrala, men bestämmer man sig för vad som är bäst och kör den linjen konsekvent går något viktigt förlorat. Det går självklart att skapa en effektiv och målsäkrad organisation som friktionsfritt slussar elever och studenter genom systemet och ut i arbetslivet, men det är inte så KUNSKAP uppstår och utvecklas. Lärande är inte en linjär process. Om skolan rymde båda kunskapssynen och om man samtalade mellan lägren för att försöka förstå varandra istället för att i försöka förgöra varandra i destruktiva debatter om makten över agendan, skulle kunskapen och lärandet hamna i centrum för verksamheten och lärarna skulle äntligen få den ro och det lugn samt inte minst ansvaret för genomförandet av undervisningen som krävs för att skolan ska bli en kunskapsskola.
En skulle kunna hävda att kunskapssyn är en ganska oproblematisk fråga att debattera. Ingen (eller åtminstone förhållandevis få) känner sig kränkta av att bli attackerad för sin kunskapssyn. Och om en blir det är det kanske dags att fundera över sina prioriteringar. Men när debatten begränsas till att i princip enbart handla om detta så blir den allt annat än ofarlig då den dränker andra viktiga frågor. Makt/Kunskap går inte att särskilja, menade socialkonstruktivisternas stora förebild Michel Foucault. Genom att definiera den sanna kunskapen och vad vi talar om när vi talar om skola så utövas makt över vad som hamnar i samhällets fokus alternativt i skymundan. Ibland kan en misstänka att kunskapsförespråkarna har läst sin Foucault noga, och använt den som en manual, för de har lyckats i sitt uppsåt. Alla pratar nu kunskapssyn: på lärarutbildningar, fortbildningsdagar, sociala medier, i ny bokutgivning.
Det handlar om att så split och skapa en känsla av att något är fel. En lögn som upprepas tillräckligt många gånger kan mycket väl komma att uppfattas som en sanning. Den här strategin använder sig alt fler av idag. När kunskapen inte ger en makt, när det saknas fakta som går att luta sig mot vänder den som vill vinna över anhängare till sin sak, sin agenda, till alternativa fakta. Det går också att tala om känslan. Makten övertrumfar kunskapen alla dagar i veckan och det är allmänt känt att man kan härska genom att söndra, vilket är precis vad skolan idag utsätts för. Lärarna tvingas välja sida och får ägna tid åt att försvara sin ståndpunkt i en kontrovers som pågått sedan antiken och som är omöjlig att lösa av den enkla anledningen att kunskapen och verkligheten inte anpassar sig efter människors önskningar om hur det borde vara. Samma strategi använder sig många ledarskribenter av idag när man försöker få forskare och lärare på högskolan att försvara sig mot anklagelser om en påstådd genuskonspiration som styr verksamheten och förvrider huvudet på studenterna.
Talet om vikten av faktakunskap kopplas inte sällan samman med andra företeelser som framstår som förment opolitiska – evidensbaserad undervisning och neuroforskning är två sådana exempel. Den finska utbildningsforskaren Johanna Sitomaniemi-San har i sin avhandling Fabricating the teacher as researcher: A genealogy of academic teacher education in Finland beskrivit hur tyngdpunkten i den finska – ofta hyllade – lärarutbildningen förflyttades mot dessa områden så försvann andra viktiga frågor från agendan, framförallt om hur orättvisor inte bara är kopplat till undervisning utan till sociala strukturer i samhället (kön, klass, hudfärg, ursprung). Genom att bara fokusera på undervisning och kunskapssyn vänder vi ofrånkomligen blickarna inåt istället för att rikta dem utåt. Ärligt talat, vi löser inte klassproblemen enbart med enklare kunskapskrav och mer strukturerad katederundervisning. Vi måste också titta på den utjämnande välfärdspolitik som inte har förts under de senaste decennierna. Men detta är långt mer komplext – och politiskt problematiskt att prata om.
När lärarna tvingas försvara sig mot olika anklagelser och dras in i debatter om vad som är bäst egentligen eller hur det ligger till i verkligheten, riktas allt fokus på frågor som kritikerna (vilka givetvis har en agenda) bestämmer. Och under tiden kan beslut som rör skolans framtid tas och privatiseringen av utbildningssystemet kan drivas på. På kort tid kan en lång rad i princip irreversibla beslut tas som lärarna sedan tvingas hantera och ansvara för. Det gynnar inte kunskapsutvecklingen och det livslånga lärandet, tvärtom banar det väg för andra krafter än de som utgår från kunskap och demokratiska grundvärderingar. Skolan riskerar att bli en bas för ett tyst maktövertagande som upptäcks först när det genomförts och det är försent.
Vi måste också fråga oss hur det kan komma sig att exempelvis genusvetenskap och antirasism ibland framstår som det största problemet just nu – vilket ska läsas som ännu en släng av kritiken mot postmodernismen. Detta har bland andra Ivar Arpi och Inger Enkvist nyligen fört fram på ledarsidor. I mina ögon framstår vetenskaper med syftet att bekämpa orättvisor som ett ganska litet problem i en värld där extremhögern vinner ny mark för var dag som går. Hur kan genuspedagogik på förskolan vara ett större problem än att mörka, konservativa högerkrafter som har förflyttat debatten långt från en anständig nivå? Hur kan det komma sig att skoldebatten handlar om kunskapssyn istället för de motsättningar som håller på att slita sönder samhället? Fungerar den moderna kunskapsrörelsen rentutav som en snuttefilt för att slippa tänka på mer svårhanterliga problem?
Malin Ideland pekar här på oerhört viktiga frågor. Jag har ställt frågan om till några av ledarskribenterna om varför de driver frågorna de driver, men jag blir svaret skyldig för de vägrar svara. Jag ska försvara mig mot deras anklagelser, det är så drivna debatörer tänker och agerar och det handlar om en vilja till makt där alla medel är tillåtna. SD upprepade ihärdigt lögnen om massinvandring ända tills den framstod som en sanning i och med krisen i Syrien som ingen löser i en handvändning, och idag har ett parti med nazistiska rötter blivit Sveriges näst största parti. Istället för att undervisa om historia (idag är det 80 sedan kristallnatten) och andra ämnen som kräver förståelse  för komplexitet och förmåga till kritiskt tänkande, vilket är LÅNGT viktigare än de faktakunskaper  som kritikerna anser att skolan ska förmedla, tvingas lärarna försvara sig mot olika anklagelser eller förhållanden som ligger utanför deras kontroll. Och under tiden förändras samhället. Vem är det som styr och vart är vi på väg? Det är frågor som inte lämpar sig för debatt; frågor som kräver kunskap och förståelse, analytisk förmåga och kritiskt tänkande.
Policyforskaren Carol Bacchi menar att vi inte bara bör inrikta sig på att lösa problem, utan också på att fundera på varför vissa företeelser blir till som problem i samhällsdebatten medan andra går obemärkta förbi. Vilka reella konsekvenser får problemformuleringen för vart resurser riktas, vilka åtgärder sätts in och vilka studiedagar som anordnas för lärare och lärarutbildare? Problemformuleringen är inte oskyldig, den kan beskrivas som ett problem i sig.
Instämmer till fullo! Vill vi bygga ett kunskapssamhälle och skapa en skola i världsklass är det inte mer eller bättre fakta som behövs utan en annan inställning till kunskap och lärande och en bättre och fördjupad förståelse för komplexitet och tillvarons kontingenser. Det som inte går att förändra kommer att visa sig, det behöver man inte debattera, och vad som kan förändras vet ingen förrän man försökt. Debatten måste som jag ser det överges till förmån för samtalet och lärarna måste återfå makten över sitt arbete. Kunskapens egenvärde i samhället måste också uppvärderas.
Nu ska jag sluta tala om att vi ska sluta tala om kunskapssyn. Bara en stilla vädjan: snälla, kan vi inte prata om något annat ett tag. Åtminstone lite grand. Där finns så mycket att diskutera: elevers psykiska ohälsa, sexuella trakasserier i skolan, integritetsfrågor i och med digitalisering, och så vidare, och så vidare. Den eviga filosofiska frågan om kunskap lär vi återkomma till ändå.
Krav på resultat, sanningen och den enda vägen leder fel för det är inte målet som är mödan värd, utan vägen fram. Morgondagens samhälle och skola skapas här och nu, det är inget man kan bestämma sig för, formulera som mål och sedan styra mot. Därför blir debatten förödande för den öppnar upp och banar väg för krafter som säger sig vara våra vänner men som i själva verket bara är ute efter makt. Tänk på att totalitära krafter växer sig starkare och starkare ända tills de oundvikligen krossas under sin egen tyngd. Tänk på över sådana krafter går det inte att vinna med mindre än att man vägrar köpa deras problemformulering. Verkligheten är inte svart eller vitt och inget som rör skolan eller samhället är antingen rätt eller fel. Om det är något vi INTE behöver idag så är det debatter över eviga frågor som man bara kan samtala om.

torsdag 8 november 2018

Relationen mellan arbete och utbildning är inte linjär!

Är det bara pengar som har har ett egenvärde idag? Läser eller arbetar ingen på högskolan för att lära sig saker och för att utvecklas som människa? Betyder kunskapen, innehållet och vägen fram ingenting, är det bara snabb och effektiv måluppfyllelse som räknas? Det som får mig att tänka i dess dystra banor är kulturchefen på GP som skriver klokt om humaniora och högre utbildning i en intressant krönika. Ytterst handlar det om kunskapens roll och vetandets värde i samhället.
Varför ska man läsa filmvetenskap, musikvetenskap eller konstvetenskap? Studieskulden växer stadigt och ämnena leder inte till några välbetalda jobb. Faktum är att det för de allra flesta inte leder till några jobb alls. Med den karga kalkylen i huvudet är det inte konstigt att fortsättningskurserna i dessa ämnen till våren ställs in på Göteborgs universitet på grund av minskande söktryck.
Fast ingen FÅR ett jobb. Det finns ingen utbildning där man får något. Studier på högskolan är självständiga och man läser för att få KUNSKAP och för att utvecklas som människa. Och studenter som läst humaniora är inte mer arbetslösa än någon annan grupp människor i samhället, de får arbete i lika stor eller liten utsträckning som alla andra. Inte som film- musik- eller konstvetare, men som kunniga, intresserade, kritiskt tänkande medarbetare med eget driv och förmåga att ta ansvar. Vad får vi för samhälle om ingen läser på högskolan för kunskapens skull, om kunskapen inte har ett egenvärde och om allt handlar om vilket jobb man får och hur mycket man tjänar? De accelererande klimatförändringarna, skövlade regnskogar, döda korallrev och minskad artrikedom på jorden talar sitt tydliga språk.
Med samma kalkyl är det inte konstigt att privata PR-skolor som Berghs tvärtom kan få studenter att inte bara ta studielån utan också betala 87 500 kronor inkl moms för en 12-veckors kurs i ”Digital Copywriting” där de bland annat får ”träning i att arbeta med Content Marketing och Inbound Marketing”. För det leder till jobb.
Varför leder en dyr kurs i marknadsföring till bättre jobb och högre lön än samma kurs som läses gratis på universitetet? För att kunskapen tragiskt nog har förlorat sitt egenvärde, och för att vi lever i ett konkurrenssamhälle där målet är viktigare än vägen fram. I ett samhälle där kunskapen har ett verkligt värde är det utbildningen som sådan som betyder något, det man lär sig, och där betraktas studierna som en investering i sig; men där bara pengar har ett egenvärde betalar man för att komma in på en eftertraktad utbildning och ser det som vilken annan investering som helst. Drar man nuvarande utvecklingen till sin spets är det inte svårt att finna paralleller till den katolska kyrkans försäljning av avlatsbrev på 1500-talet, som Luther reagerade på.
Så här behöver det inte vara. Även om tendensen att söka sig till utbildningar som förbereder en för arbetsmarknaden är en trend som inte bara pågår i Sverige, är den svenska synen på humaniora exceptionellt svag. Det finns en förklaring till det. Medan man i Sverige drar likhetstecken mellan utbildning och yrke drar man i andra länder, inte minst i Europas stora kulturnation Tyskland, på ett annat vis likhetstecken mellan utbildning och bildning. 
Det handlar om var man förlägger skulden och vem man anser har ansvaret för att skapa arbetstillfällen. I Sverige idag och kanske på andra håll också, har vi begåvats med politiker som tar på sig ansvaret för det som händer på arbetsmarknaden, och tillsammans med Svenskt Näringsliv anklagar man sedan högskolorna och universiteten och ytterst lärarna som undervisar, för den uppkomna situationen. Politikerna ser högre utbildning som en kostnad och Svenskt Näringsliv ser studier som slöseri med tid. Därför förefaller Berghs privata lösning som en idealisk innovation, ett upplägg som alla tjänar på; fast bara utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv. Vill vi ha ett samhälle där den som kan betala för sig i princip kan köpa sig ett jobb? I farans riktning ligger ett samhälle där man TVINGAS betala för att få ett jobb ... Kunskapssamhället är mer demokratiskt eftersom bildning är inget man kan köpa; därför är det bara ett samhälle som sätter likhetstecken mellan bildning och utbildning som kan utvecklas till ett kunskapssamhälle.
Detta sätt att se på studiernas roll kallas det humboldtska bildningsidealet och stammar från det tidiga 1800-talet. Målet med en god utbildning, underströk filosofen Wilhelm von Humboldt i ett brev till den preussiska kungen, är att odla en välinformerad människa och medborgare. Det är först med en sån grund man också sen kan bli bra på ett yrke. 
Bara välinformerade, kunniga, ansvarstagande, solidariska och etiskt medvetna, kritiskt drivna människor kan förvalta demokratin och hantera ett öppet samhälle. Därför har kunskapen ett värde i sig, inte bara för den enskilde medborgaren utan även för samhällets långsiktiga hållbarhets skull. Där och när pengarnas värde överstiger kunskapens ligger fältet fritt för skrupellösa företag som kränger examina och betyg och lite längre ut längd det där sluttande planet väntar populister, rasister och andra som anser att det är KÄNSLAN som räknas, vilket banar väg för Trumpism, nationalism och det hopplösa parlamentariska läge som Sverige brottas med. Bildning är ingen lösning, men det idealet utgör en nödvändig motkraft som behövs för att balansera marknadskrafternas hänsynslöshet.
Detta ideal lever i allra högsta grad fortfarande kvar. Under en utbytestermin i Berlin stötte jag på det själv, i egenskap av inskränkt svensk. Bolognasystemet, som innebar hårdare krav på att slutföra sina studier i en viss takt, skulle precis genomföras på Humboldtuniversitet. Samma sak hade redan gjorts i Sverige utan att vi studenter varit speciellt berörda. Men i Tyskland väckte det ramaskri. Vad var detta – ett överstatligt försök att tvinga in studenterna i snäva mallar, när de var vana vid att friare studera brett över olika ämnen? Oerhört. Studentstrejker utbröt. Banderoller med slogans om Lernfreiheit vajade i vinden.
Jag sitter just nu i ett råd med ansvar för att ta fram nya rutiner för utvärdering av kurser och utbildningar, och det vi talar mest om där är hur vi ska få studenterna att fylla i enkäterna?! Tidigare hade vi möjlighet att lämna fria svar, tankar och reflektioner över utbildningen, men det togs bort för några år sedan eftersom studenternas möjlighet att göra sin röst hörd utnyttjades för personanklagelser riktade mot enskilda lärare som man av olika anledningar inte tyckte om. Jag fick själv läsa att jag ställer för höga krav, trots att jag inte underkänner fler studenter än kollegorna. Jag har däremot höga förväntningar, och jag utgår från att studier på högskolan är EGNA studier. Mina försök att få studenterna att förstå detta, att kunskap tar tid att utveckla och kräver hårt arbete och engagemang, gör mig i deras ögon till en slavdrivare, ett hinder på vägen mot examen och det arbete politikerna lovat dem efter avklarade studier. I ett kunskapssamhälle inser alla vikten av eget ansvar och betydelsen av hårt arbete. Där skyller man inte på läraren och ställer inte frågan, om man får ett litteraturtips, ifall man verkligen förväntas läsa ännu mer och om det kommer på tentan. Dagens kundorienterade högskola där lärosätets ekonomi hänger samman med genomströmningen kan aldrig bli en kunskapsskola och det gynnar INTE studenternas engagemang. Därför oroas jag av utvecklingen.
Att det inte är så här i Sverige går inte att klandra enskilda studenter eller ens ett enskilt parti. Det är snarare resultatet av en socialdemokratisk vilja att akademisera yrkesutbildningar för att höja statusen på fler yrken, följt av de senaste trettio årens uppskruvade kapitalistiska logik. En perfekt cocktail för att förvandla maximalt många till effektiva jobbmaskiner. Inte lika bra för den som vill ge möjligheten för fler att bli tänkande, kännande människor. 
Det är för enkelt att skylla på socialdemokraterna, men jag håller med om att det inte finns några genvägar till kunskap och verklig status. Och frågan vi måste ställa oss är ytterst vilket samhälle vi vill leva i. Vill vi leva tillsammans med fler tänkande och kännande människor som strävar efter det gemensammas bästa, eller vill vi leva i ett hårt och kallt samhälle där man kan köpa sig en utbildning och ett välbetalt arbete? För vilka pengar då, kan man undra? Samhället satsar på högre utbildning för att ge människor UTAN pengar samma chans som människor med pengar, men i ett samhälle där bara pengar betyder något kan bara den som redan har pengar lyckas, och hen lyckas där med eller utan kunskap.
Men det tål att fråga sig om inte också denna andefattiga bondenation i norr snart bör hitta andra värden än bara den rena prestationen. Det behöver inte ens vara en förlustaffär. Jag är faktiskt ganska säker på att en onlinekampanj för Gott och blandat av en digital copywriter som läst en kandidat i filmvetenskap blir mycket bättre än en av en som inte läst något alls.
Det tror jag med. Bara i ett samhälle där pengar är det enda som betyder något är vägen mellan arbete och utbildning precis så linjär som ägarna av Berghs lovar. I ett kunskapssamhälle där bildning är ett värde i sig är vägen till både kunskap och utbildning allt annat än rak. Där kan man komma rätt även om man går vilse, för där fungerar både meritokratin och demokratin och där spelar det ingen roll vem man är eller hur mycket pengar man har när man söker ett jobb; det enda som betyder något är vad man kan och hur engagerad man är. Avslutar detta resonemang med ett citat från en tidigare bloggpost om bildningens betydelse och värde.

Bildning är både form och innehåll samt dynamiken som uppstår mellan. Bildning är en öppen och föränderlig, samtalsfrämjande syn på kunskap som för människor samman och utvecklar känslan av gemenskap. Bildning måste sättas i verket, användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott, i sig. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är att den tillhandahåller användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Bildningens värde överskrider kunskapen och finns kvar även efter att man glömt det man lärt sig. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar för att möta populismen och främlingsfientligheten som just nu växer snabbt och som hotar att slita samhället isär.