torsdag 25 oktober 2018

Vägen till kunskap om kultur är outgrundlig

På hösten 2011 höll jag min docentföreläsning, och i princip sedan dess har jag arbetat på det projekt som nu fullbordats (även om det är ett ord jag egentligen inte vill använda). Resan fram till resultatet är allt annat än rak, vilket är symptomatiskt eftersom kunskapen jag som kulturvetare söker på många sätt är outgrundlig. Slumpen har spelat en betydande roll, inte bara för projektet utan genom hela min akademiska karriär. 2011 är ett slags vattendelare, ett skifte i mitt tänkande och sätt att agera som kunskapsutvecklare. Paradoxalt nog tog den rent akademiska karriären slut där, för efter att jag blev docent har i princip inget av det jag gjort räknats som vetenskap, trots att jag sedan dess haft ambitionen att, med stöd i kunskaperna jag skaffade mig som student, doktorand och forskare, lämna ett substantiellt kunskapsbidrag till mitt ämne kulturvetenskap och etnologi. Jag gick in i projektet med öppna ögon och både inser och accepterar att jag inte kommer att bli professor. Det vore en lögn att säga att jag inte bryr mig, men det är inget som håller mig vaken på nätterna och det var för KUNSKAPEN jag sökte mig till universitetet och blev forskare, för att få möjlighet att lära och utvecklas. Och det tänker jag fortsätta med så länge jag lever. Fram till jag blev docent lyssnade jag och gjorde som mina handledare sa och de vetenskapliga konventionerna och den akademiska kulturen bjuder, men efter att jag fått det vetenskapliga erkännande som docenttiteln innebär anser jag att jag visat mig värdig och att jag inte längre har ett ansvar att följa med. Som docent menar jag att ansvaret istället handlar om att gå före, visa vägen och utveckla vetenskapen.

Jag hävdar inte att det finns ett före och ett efter (mig) inom kulturforskningen, men jag menar att jag har något viktigt att säga både mina kulturvetenskapliga kollegor och vetenskapssamhället i stort. Kunskapen befinner sig i kris i dag och orsaken till det är att den akademiska kulturen förfärande snabbt håller på att avakademiseras och utvecklas till en ekonomisk produktionsapparat där framgång i jakten på nyckeltal anses mer meriterande än uppnådda kunskaper och insikter, vilket är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Jag inser att det är mer högtidlig och känns mer avgörande för mig än för akademin, men det är med bubblande glädje inombords jag skriver att min bok Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki nu äntligen är klar och jag därmed kan konstatera att det projekt som inledes 2011, efter att jag erhållit intyget på att akademin ansåg att mina meriter kvalificerade mig till docent, (vilket jag är tacksam för och oändligt stolt över) härmed rotts i land. Tillsammans med böckerna Studier av förändring, i rörelse och Samtal om samtal om kultur bildar den senaste boken en dynamisk helhet jag valt att kalla Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Det är inte bara mitt bidrag till kunskapsutvecklingen utan även mitt livsverk.

Vägen hit har varit allt annat än rak och den har kantats av såväl tvivel som vedermödor, men också av den euforiska glädje som kunskapsmässiga genombrott och vunna insikter ger upphov till. Vill bara helt kort försöka beskriva vägen fram, innan jag presenterar förordet till boken och lägger min text i allmänhetens och vetenskapssamhällets händer och öppnar upp mig för den kritik som alla vetenskapliga texter måste underkastas för att kunna kallas vetenskapliga. Det första jag gjorde i samband med att jag blev docent var att jag började blogga; eftersom jag menar att kunskapen om kultur måste spridas brett och presenteras på ett för allmänheten begripligt sätt, både för att få mening och för att kunna göra skillnad. Kultur är inte, den blir till i samspel och är dynamiskt föränderlig. Om inte kulturforskaren anpassar sig till sitt kunskapsobjekts utmärkande egenskaper kommer forskningen att handla om något annat än kultur, vilket är djupt olyckligt. Bloggandet har till dags dato resulterat i över 3700 poster som alla på olika sätt handlar om kultur och kunskap. Flyktlinjer är inte en megafon som sänder på en fast frekvens, utan snarare en resonanslåda eller ett kalejdoskop som ger perspektiv. Ambitionen är inte att undervisa utan att väcka tankar. Jag menar nämligen att kultur kan och bör liknas vid ett slags samtal. Som kulturforskare rör jag mig likt en nomad i tillvaron och jag lever i och interagerar med mitt studieobjekt, som i hög grad är självorganiserande. Böckerna, som var och en utgår från ett begrepp hämtat från den analytiska verktygslåda som de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari lämnade efter sig, har skrivits så att säga bakifrån. Eller jag har upptäckt dem i det myllrande flödet av texter som vuxit fram här på bloggen. Den första handlar om just samtal, som ställs mot debatten. Och den andra boken är en reflektion över nomaden, som jag vill se kulturforskaren som. Kulturforskning ser jag som en minor science, till skillnad från naturvetenskapen som jag uppfattar som en Royal Science. Båda behövs och måste fås att samtala för att kunskap som leder till hållbarhet ska kunna utvecklas, och därför behövs något slags organisering, vilket den sista boken passande nog handlar om. I boken Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, ställs begreppet rhizom mot begreppet träd. Den röda tråd som löper genom hela serien är det fokus på mellanrum som jag menar att vi tappat bort, eller som bortrationaliserats i det moderna, effektivitets- och prestationsfokuserade samhälle som vi lever i och som även akademin är en allt mer integrerad del av. Slumpen har tillåtits spela en stor roll i projektet och vart min intellektuella utveckling tar vägen nu vet jag inte och vill jag heller inte veta eftersom vägen är målet.

Med dessa ord släpper jag nu taget om boken och projektet och låter det leva sitt eget liv, bortom min kontroll, vilket känns både spännande och lite skrämmande.   
Det som följer är inledningen till Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, fast egentligen finns det varken en bok eller någon inledning. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle har varken början eller slut, och samma gäller för rhizom som står i fokus för denna bok. Det kanske kan tyckas vara ett märkligt sätt att inleda på, men jag vill vara tydlig med att detta inte är en informerande bok som med hjälp av en utvecklad pedagogik förklarar saker för läsaren. Detta är en samtalande text där jag som författare snarare är medskapare av kunskap än lärare och auktoritet på ämnet som avhandlas. Utgångspunkten för bokens huvuddel är här liksom i de två andra delarna en text av Deleuze (och Guattari); här i denna bok tänker jag med inledningskapitlet till Tusen platåer där begreppet rhizom står i centrum. Innan det samtalet inleds vill jag dock placera texten och tankarna i en kontext, vilket jag ser som ett bättre sätt att introducera läsaren i tankevärlden än att förklara i detalj vad det handlar om. Detta är en bok vars innehåll inte går att sammanfatta, det är viktigt att påpeka. Därför går det utmärkt att skumma förbi det som inte känns relevant, allt som står här finns en tanke med, men det är mina förslag på hur man kan tänka, som bygger på mina erfarenheter. Du som läser kanske har en annan uppfattning, och är det så tycker jag det är viktigt att uppmuntra dig att följa din inre röst, din vilja att veta, snarare än mina förslag. Jag skriver inte för att övertyga, jag skriver för att lära mig mer och för att bli bättre på att förstå kulturen som vi alla är del av och som vi tillsammans både påverkar och påverkas av, samt för att locka till reflektion och samtal.
Rhizom är både början och slut och allt däremellan samtidigt, en dynamiskt föränderlig och öppen struktur. Trädstrukturer, som här i denna bok ställs mot rhizomatiska strukturer, kan sägas vara komplicerade. Rhizom däremot är komplexa helheter. Skillnaden är avgörande och kommer att redas ut noga längre fram. Rhizom är själva sinnebilden för hållbarhet eftersom rhizom bara har ett enda mål, att överleva i det långa loppet. Rhizom befinner sig hela tiden i rörelse, sökandes efter möjligheter och framkomliga vägar. Rhizom strävar efter balans och jämvikt. När som helst och var som helst kan något hända som rubbar balansen, därför är uppmärksamhet på skiftningar i omgivningen så viktiga. Hållbarhet och balans är mål som aldrig nås, det är något man måste kämpa för, och när man uppnår jämvikt är det viktigt att inte ta den för given, den måste – liksom för övrigt jämställdhet, mångfald och trygghet – hela tiden bevakas och försvaras.
Både denna bok och de två andra i serien (här finns länk till boken om samtal och boken om nomadologi), handlar om att visa på alternativ och reflektera över olika förslag. Genom serien löper en röd tråd, nämligen samtalet, som ställs mot debatten (och olika varianter av detta begreppspar). Samtal och debatt ska inte ses som dikotomier och det handlar inte om antingen eller, utan om riktningar och tendenser i samtiden. Vart är vi på väg? Mot en mer samtalande och intellektuellt mogen kultur, eller mot en kultur präglad av oresonliga debatter? Det är en öppen fråga utan givet svar. Livet och tillvaron är fylld av sådana frågor och förändringen löper i olika riktningar vars ytterligheter kan beskrivas med hjälp av några begreppspar som återkommer i alla tre böckerna: Komplex och komplicerad, träd och rhizom eller samtal och debatt ses här som ytterlighetspositioner längs ett kontinuum. Det handlar inte om att välja antingen eller, utan om att förstå när det ena eller andra sättet att tänka och handla är tillämpligt. Jakten på best practice är ett slags debatt där olika förslag ställs mot varandra och där det bara finns plats för ett enda alternativ, det bästa. Fast det är inte så världen ser ut och fungerar. Kultur är en föränderlig, dynamisk helhet, omöjligt att kontrollera eller styra mot mål. Det finns inte ett sätt att förstå och lära sig hantera kultur, kunskap, hållbarhet, jämställdhet och andra liknande fenomen; därför behövs en stor och välfylld verktygslåda med begrepp samt utvecklad kompetens att i realtid hantera vardagen.
I den här boken pekas på och reflekteras över alternativa sätt att förstå kulturen som omger oss människor och som alla är med om att skapa, bevara och förändra. Jag debatterar inte utan samtalar. I ett samtal är det viktigare att lyssna än att tala själv. Samtala gör man för att utbyta erfarenheter och för att lära sig mer av varandra och tillsammans. Det är svårt att uppnå detta i en bok, men det är min ambition. Att skriva är för mig att tänka, för när jag läser får jag syn på mina tankar och kan bedöma dem bättre. Jag är medveten om att jag valt ett okonventionellt sätt att skriva på, och det är dessutom lite av en paradox att använda boken som medium för samtal, men det är för att inte röra till det mer än nödvändigt. Jag har valt boken av gammal vana, för att det är där jag känner mig hemma, men bara för att textens flöde är linjärt betyder inte att läsaren måste acceptera den ordning som bokens form påtvingar innehållet.
Debattens logik dominerar i akademin. Innan man ger sig in i en debatt, samt för att tas på allvar idag, krävs att man har koll på vad ”alla” andra har sagt om ämnet innan. Detta har i praktiken visat sig vara mer av ett hinder för kunskapsutveckling, än en garant för bättre vetande. För idag produceras enormt mycket vetenskaplig text. Antalet tidskrifter, vilket är den helt dominerande kanalen för spridning av vetenskapliga rön ökar stadigt och utvecklingen går snabbt. Kultur passar inte i en sådan rigid mall eftersom kunskapen om kultur både påverkar och påverkas av kulturen som undersöks och texten där resultatet presenteras. Jag reser inga anspråk på att ha avslöjat något, av det enkla skälet att inget finns att avslöja eftersom alla har lika nära till kulturen som jag som forskare. Därför är transparens i framställningen mycket viktigare än att strikt följa en på förhand utarbetad och kontrollerad metod. Förståelse för kultur och förutsättningar för förändring är mitt kunskapsmål och eftersom det inte går att ställa sig utanför kulturen, som är mitt studieobjekt, har jag valt att inte skriva om någon insamlad och bearbetad empiri. Jag pekar på vanliga företeelser och reflekterar över kända vardagsfenomen som alla kan relatera till. Vi lever alla, även kulturforskaren, sida vid sida i samhället och interagerar så att säga på insidan av kulturen som både påverkar och påverkas av allt och alla som lever och verkar i samt är med om att förändra den genom att leva i den. Valet att skriva på detta sätt är en anpassning till verkligheten. Kultur har ingen början och inget slut, den blir till genom upprepning och styrs i hög grad av vanans makt. Kultur är både organisering och det som organiseras. Det är också skälet till att jag valt rhizom som centralt begrepp i denna bok om organisering.
Jag vill med mina böcker visa dels på kulturell komplexitet, dels testa olika verktyg för att bygga upp en bättre förståelse för kultur. Detta är kunskaper och insikter som både behöver spridas och samtalas om för att kunskapen som finns där någonstans ska utkristalliseras och bli synlig, vilket är en förutsättning för att den ska gå att förstå. Det är inte kulturforskarens uppgift att avgöra vad som är vad, det är ett beslut som måste tas kollektivt. Därför publiceras texten open access på nätet; för att öka chansen att nå ut med tankarna och för att främja samtal om hållbarhet och förutsättningar för (kulturell) förändring. Jag har valt att inte gå igenom tidigare forskning eftersom det inte är mer kunskap som behövs, utan bättre förståelse dels för vad som krävs för att skapa ett mer långsiktigt hållbart samhälle, dels för tolkningens och den kritiska analysens avgörande betydelse för mänskligt samhällsbyggande. Här hänvisas inte till andra i tid och otid; inte för att jag tror att jag är den förste som tänkt tankarna, utan för att jag inte förstår meningen med att visa att jag har koll på vad andra har skrivit. Jag förhåller mig till det jag behöver förhålla mig till och refererar där det finns citat eller behövs hänvisning för att läsaren ska kunna kontrollera riktigheten i det jag skriver. Självklart hade jag inte kunnat skriva denna bok utan inspiration från andra texter och tänkare, men alla sådana referenser finns samlade i slutet, i en lista över böcker och artiklar som varit oundgängliga för min utveckling och innehållet i denna och övriga böcker. Ingen tanke är unik, ingen tänkare autonom; varken jag och min forskning eller innehållet i denna bok är isolerade företeelser. Kultur har ingen insida eller utsida, ingen början eller slut, bara en öppen tillblivelseriktning och varierande förändringhastighet. Samma gäller för rhizom och därför fungerar det så bra som verktyg för att bygga upp förståelse för kultur.
Den här boken handlar som sagt om organisering, fast ett annat slags organisering än den gängse; rhizomatisk ordning skiljer sig från traditionell, linjär ordning. Rhizomatiska ordningar har ingen hierarki, inget centrum: bara ordning. I dag ska allt kontrolleras, målsäkras och vägen dit styras och effektiviseras. Best practice är idealet, den enda vägen, vilket är en tankefigur som överförd till samhället leder till att det framstår som önskvärt att reducera mångfalden, smalna av normen och likrikta kulturen. Idag ser man följaktligen på kunskap inom vetenskapen på ett sätt. Det finns bara ett sätt att göra akademisk karriär (vilket är något annat än att utvecklas intellektuellt), nämligen att publicera sig i internationella, referee-granskade tidskrifter. Det är idag den enda kanalen för spridning av vetenskaplig text som räknas. Kartan för kunskapssökande har ritats om, skulle man kunna säga. Terrängen som undersöks är dock i grunden den samma. Kulturstudier handlar om att söka annorlunda kunskap än den forskning som söker signifikanta skillnader i ett statistiskt material, eller den som undersöker fysikens lagar eller olika grundämnens egenskaper. Kunskap om kultur passar synnerligen dåligt att pressa in i det rigida format som vuxit fram inom och som används i de hett eftertraktade internationella, referee-granskade tidskrifterna, enligt mönster från naturvetenskapen. Humanister har av hävd skrivit böcker, för att det är det bästa sättet att kommunicera kunskaper om kultur till samhället och internt mellan forskare. Humanvetenskaplig forskning kommer sällan fram till något enkelt resultat som kan sammanfattas i ett abstract och förklaras på 15 till 20 sidor. Därför skriver jag böcker. Boken och dess innehåll står och faller dock med läsarens kritiska reflektioner över innehållet. Jag vill locka till begrundan över kulturen som omger oss alla eftersom kunskapen om kultur uppstår och förändras mellan människor och därför är allas eller ingens. Kulturvetenskap handlar om vardagen och tillvarons kontingenser, om att kritiskt granska det som tas för givet, för att kunna förändra sådant som kan och bör förändras och förstå vad som måsta accepteras.
Peer-review förfarandet är som upplagt för kamp om makt och inflytande; men det är inte systemet som sådant som är problematiskt, det är den okritiska tilliten till systemet som oroar, samt att det är det enda accepterade sättet att publicera resultat av forskning. Eftersom det är antalet publikationer som räknas får den som skrivit och fått infört flest artiklar i de mest prestigefulla tidskrifterna mest makt och inflytande, oavsett vad man forskar om eftersom förvärvad auktoritet på ett område spiller över på andra områden också. I detta system är kulturforskaren dömd att förlora redan innan matchen börjat. Att röra sig över ämnesgränserna är i princip omöjligt, för ska man göra det krävs att man lämnar den arena man tränats för och har verktyg att arbeta på, för att börja om från början någon annanstans, längst ner i hierarkin. Dagens akademi är fylld av allt smalare och djupare stuprör, och man lyssnar mindre på varandra över ämnesgränserna. Eftersom kunskap, särskilt kunskap om kultur, svårligen kan passas in i en rigid form offras därför i praktiken vetandet om vardagen och förutsättningar för förändring på effektivitetens och lönsamhetens altare.
Vill vi verkligen ha det så? Är det bästa sättet att använda skattemedlen? Får vi mesta möjliga kunskap med nuvarande sätt att organisera forskning? Dagens system premierar mer av samma, det vill säga fler artiklar om det som det redan finns artiklar om. Och vem läser artiklarna? De som vill bli publicerade, för kravet på citering av områdets auktoriteter är i princip absolut. Härigenom riskerar akademin att drabbas av intellektuell inavel. Kunskapen degenereras när nya impulser och förslag hindras från att nå spridning för att främja ökad produktion av resultat. Kunskap uppstår och förändras liksom kultur genom samverkan och den hämmas av att standardiseras och systemanpassas.

Inga kommentarer: