Kunskapens själ och hjärta

Mänsklighetens samlade kunskap är större än alla texter och alla tankar som tänks samt både det som människor minns att de har lärt sig och det man glömt. Kunskapen jag tänker på finns inte på nätet eller i några böcker, den är heller inget som ackumuleras med tiden. Mänsklighetens samlade kunskap är inget arkiv man kan vända sig till när behov uppstår. Jag skriver om detta ämne för jag tycker mig se en vårdslöshet utvecklas i samhället, i relation till kunskapen, som väldigt mycket tas för given. Det är olyckligt på väldigt många olika sätt.

Mänsklighetens samlade kunskap är den kunskap som faktiskt ANVÄNDS här och nu; den är alltså en färskvara, och vårdas den inte, tas den för givet eller behandlas med arrogans, förlorar den oundvikligen sitt värde. Den är dessutom en ömtålig kvalitet som byggs upp långsamt och bryts ner snabbt. När utarmningen börjar märks det emellertid först inte, sedan går det desto snabbare. Tecken på arrogans i förhållande till kunskap syns överallt. Jag oroas till exempel över att mitt arbete som lärare och forskare allt mer liknar ett jobb som utförs längs något av tillverkningsindustrins löpande band. Kvantitet och effektivitet är viktigare än kvalitet. Akademins uppgift har blivit att producera artiklar och utredningar, vilka används för att motivera politiska och ekonomiska beslut. Kunskap har blivit synonymt med säkerhet, ett retoriskt grepp för att övertyga. Överflödet av artiklar gör att man kan välja och vraka i utbudet tills man hittar en studie som stödjer beslutet som ska tas eller som i många fall redan tagits. Kritisk granskning överlåts allt mer åt journalister, som liksom akademikerna dignar under samma krav på prestation och lönsamhet vilket tvingar dem att skriva kortare, snabbare och allt mer populistiskt. Samhället består av kommunicerande kärl. Ingen människa eller organisation är en ö, allt och alla hänger ihop och kunskapen utgör ett slags kitt. Därför spelar synen på kunskap roll.

Samhället urholkas inifrån, av sina egna krav och rådande syn på kunskap. Ingen styr processen, den är självgenererande. Ingen ond kraft eller individ finns att skylla på. Alla är medlöpare och understödjer mer eller mindre processen, i kraft av att man lever i samhället, fullt upptagen av vardagens futiliteter. Inga indikationer på förändring av förhållandena finns i sikte, men allt kan ändå förändras snabbt. Om tillräckligt många ser behovet, värnar kunskapen och utbyter tankar och erfarenheter om olika insikter med varandra. Passion för kunskap kan dock inte tvingas fram! Det spelar ingen roll hur mycket man mäter, målstyr och kontrollerar; finns inte förutsättningarna för lärande kan ingen kunskap utvecklas. 

Det räcker inte med reformer, lagar, visioner eller en gemensam kompass för att vända utvecklingen. Kunskapens själ finns både i och överskrider helheten. Alla förslag på förändring som bygger på en kunskapssyn som inte tar hänsyn till kunskapens unika kvalitet indikerar att man letar efter något som man både vet vad det är och var det finns, vilket aldrig kommer att resultera i att kunskapssamhället återfinner sin själ. Själen är inte en eller ett, är inget bestämt som går att kontrollera eller operationalisera. Kunskapens själ är något mycket mer svårfångat. Jag använder ibland en bild för att förklara vad jag menar och som jag tycker på ett vackert sätt illustrerar vad jag far efter. Det är en saga jag hörde som barn. Den handlar om Kejsaren av Kina, världens mäktigaste härskare. Han kan få allt han vill. När han hör en näktergal i skogen som sjunger särdeles vackert beordrar han att den ska fångas in och sättas i bur så att kejsaren kan lyssna på sången i sitt palats. Hans order uppfylls, men inte hans önskan. Näktergalen sjunger nämligen inte. Vad kejsaren än gör förblir den skönsjungande fågeln tyst. Det spelar ingen roll att kejsaren har all makt och förfogar över världens bästa verktyg och alla resurser. Det han önskar går nämligen inte att få, inte på det sätt som kejsaren vill. Näktergalen sjunger bara i frihet ute i skogen. Vill kejsaren höra fågelns sång måste han acceptera och anpassa sig efter förutsättningarna.

Ett samhälles kunskapssyn rymmer mer kunskap om kulturen än man kanske tror, om man bara utgår från sin oreflekterade magkänsla, vilket allt fler gör allt oftare. Vetenskap handlar om att övervinna den frestelsen, om att ta ett steg tillbaka och verkligen gå till botten med själva frågan och möjligheterna som finns att besvara den. Om många tror att det som står i en vetenskaplig artikel är sant bara för att det står i en vetenskaplig artikel, växer en oreflexiv och omogen kunskapskultur fram; det är en instrumentell syn på kunskap. Om det stora flertalet litar blint på vad "forskningen säger" skapas en kultur av okritiska följare som gör som andra säger utan att tänka själva.

Utan själ och hjärta finns ingen KUNSKAP. Utan engagemang kommunikation och utbyte av tankar om det man vet utarmas förmågan att förstå och värdera. Rationalitet är motsatsen till passion och kärlek till vishet. Var finns ödmjukheten idag? Förståelsen för det som är levande och som som alla behöver för att överleva? Det är retoriska frågor; frågor som inte ska besvaras, frågor som saknar givna svar och där värdet ligger mer i arbetet med att förstå än i resultatet. 

Med dessa snabba ord och hastigt nedtecknade ord går jag ner i matsalen och äter frukost och sen bär det av till konferens. Kanske blir en bloggpost till idag, vi får se. Lovar inget. Kunskapens vägar äro outgrundliga, just för att vi har att göra med något som är levande, precis som du och jag.