lördag 13 oktober 2018

Ett liv i nomadens efterföljd

Får jag inte utlopp för mitt behov att tänka nytt och och vara kreativ tär det på mig, jag blir ineffektiv och resultatet blir dåligt. Det gäller samma i arbetsliv som vardag. Mitt liv har aldrig styrts mot något mål, jag är en följare och medskapare. Jag anpassar mig och ser möjligheter oftare än jag pekar med hela handen och driver igenom beslut. Jag tror på samverkan och solidartitet, på kraften i tillsammansskapet och värnar mellanrum. Jag är en nomad i själ och hjärta. Jag identifierar mig med den som lever rotlöst och i harmoni med omgivningens skiftande krav och förutsättningar. Utan mål, men med ständigt förändrade visioner rör jag mig genom livet, rummet och tillvaron. Jag förbereder mig, men planerar inte. Lyssnar och lär, men är inte intresserad av betyg och examina, titlar eller positioner (om de inte ger mig möjlighet att vara i rörelse och underlättar kunskapsutvecklingen). Jag, nomaden. Gillar den bilden, den identiteten.

Nomaden är ödmjuk, uppmärksam och följsam. Överallt finns skiftningar och nya öppningar, flyktlinjer som kan innebära skillnaden mellan lycka och leda. Rörelser kan vara linjära och dynamiska. Nomaden är flexibel i sitt sökande, för hen är vägen målet och en behaglig resa belöningen. Motsatsen är att vara målinriktad och fokuserad, det vill säga avstängd från intryck och impulser, okänslig för invändningar. Nomaden är allt annat än det och hör därför inte hemma i dagens prestationsinriktade samhälle som bygger på maniskt målsökande, planering och uppföljning och därför går miste om flyktlinjerna som uppfattas som ovidkommande brus av den som drabbats av tunnelseende på grund av fixeringen vid målsökande och effektivitet. Möjlighet efter möjlighet förbigås i jakten på målet. Kunskap för kunskapens egen skull och bildning som meningen med livet förkastas. Så går det som det går också. En förblindad poltik med ett enda mål, som dessutom har krav på sig att vara effektivare leder till utarmning. Målet är det enda som räknas.

Frekvens och resonans är två begrepp som fungerar som synonymer för olika sätt att se på kunskap. Idag är kunskap något som ska överföras, utan informationsbortfall, från system till elev, så snabbt och effektivt som möjligt. Tid är pengar och kunskapen får vackert underordna sig. Med planering, kvalitetsuppföljning, utvärderingar och målsäkringsstrategier ska det gå. Måste det gå, för det finns ingen annan väg ... Eller gör det det? Jag menar att det gör det, i enlighet med ovanstående tankar. Tänker vi resonans istället öppnar sig helt andra möjligheter och vägar fram. Resonans uppstår mellan lärare och elev, mellan studenter och professorn som delar med sig av sina insikter och erfarenheter. Resonans går att lära sig hantera, går att göra något av, men den kan inte detaljstyras. Det krävs mer av ödmjukhet och nyfikenhet, en vilja att testa även osäkra och nya vägar, för att lyckas och några garantier finns som sagt inte. Den synen på kunskap och lärande harmonierar bättre med hur människor faktiskt fungerar och behöver för att må bra. Görs maskinerna till norm kommer människor att jämföras med något som människor aldrig kan leva upp till.

Nomaden är inte målsökande. Nomaden är öppen för och letar möjligheter. Ständigt i rörelse, alltid på väg. I tanken och kroppsligt. Nomad kan man välja att vara, men kanske är det framförallt något man föds till. Jag har inte valt den vägen, det är vägen som valt mig. I perioder har jag lättare att vara och leva som jag, och i andra tider är det svårare. Kontexten eller kulturen kan vara öppen och välkomnande, eller stängd och bestämmande. Individerna kan övervakas och misstänkas, eller litas på och befrias. Just nu är nomaden inne i en svårt tid, för kontrollen är hård och frihet och tillit är bristvaror. Därför bidar jag min tid, hoppas på förändring.

Flyktlinjerna, tillvarons möjligheter, det som fungerar, är vad jag har i sikte, det är vad jag söker. Nyckfulla, gäckande vägar fram. Plötsligt finns de bara där och då gäller det att vara på tårna. Med åren har jag lärt mig vara det, på tårna, redo att haka på. Har en mental ryggsäck packad och kan i hast ge mig av om det öppnar sig en möjlighet. Det är så jag ser på kunskap, som en nåd att stilla bedja om, som något som bara finns där om och när förutsättningarna är de rätta. Det är så jag vill organisera mitt eget lärande och det lärande jag arbetar med på högskolan. Det ser jag som kungsvägen till insikt och innovation. Inspiration i kombination med transpiration. Några garantier för framgång finns inte och därför är kunskap så oerhört värdefull, för att man inte kan planera för den. Med rätt sinne och med stöd i erfarenhet ökar dock chanserna att man hittar vad man söker. Lite som när man är på svampjakt, man letar och letar, och letar. Plötsligt står man mitt i ett hav av trattkantareller. Eller så indikerar hunden eller grisen att här finns det tryffel. Plötsligt händer det, sägs det i reklamen. Så är det med kunskap. Plötsligt händer det.

En akademi med högt i tak, där nyfikenhet och prestigelöshet är adelsmärken, väntar jag på. En akademi där sökandet, rörelsen och vägen är viktigare än målet och där kunskapen har ett egenvärde och sökandet efter bildning värderas högt. Det är vad jag drömmer om och väntar på att fler ska inse fördelarna med, för den väg vi slagit in på nu fungerar uppenbarligen inte och inget talar för att mer av samma ska ta oss ur (kunskaps)krisen. I väntan läser och skriver jag, tänker och reflekterar. Pendeln kommer att svänga, förr eller senare. Lägger handen mot stäppens släta golv av gräs och känner en svag rörelse.

Inga kommentarer: