tisdag 2 oktober 2018

Det är inte säkrare svar vi behöver, det är andra sätt att se på frågor

I eftermiddag ska jag föreläsa för doktoranderna på högskolan där jag arbetar. Jag ansvarar för en serie introducerande föreläsningar där målet är att skapa förståelse för forskning som sådan. Det går naturligtvis bara att skrapa på ytan, och det finns så enormt mycket viktigt att ta upp. Allt ryms givetvis inte och hur man än väljer och vad man än tar upp kommer bilden ändå inte att bli rättvisande. Just därför, tror jag, blir de fyra föreläsningarna lärorika för mig. Jag tvingas tänka till och måste sätta mig in i doktorandernas situation; de kommer från vitt skilda ämnen, både samhällsvetenskap och ingenjörsvetenskap. Det råder inte koncensus om vad vetenskap är eller vilka som är forskningens milstolpar och fixstjärnor. Därför försöker jag fokusera på problemen och brotten i utvecklingen.

Finns sanningen, eller skapas den? Hur når man säker kunskap? Det är frågor som forskare i alla tider har brottats med. Det finns inget facit, och kultur och maktordningar har alltid spelat roll för hur man tänker. Forskning bedrivs alltid i ett sammanhang, och sammanhanget påverkar alltid resultatet av forskningen; antingen genom att hissa eller dissa vissa metoder och forskare, eller genom att påverka receptionen av resultaten. Vetenskap har alltid varit en kamp, och det man kämpat mot har varit maktordningar (interna, mellan forskare, såväl som externa, med kyrkan och politiken) och verklighetens bångstyrighet. Dessutom är forskare alltid människor, med allt var det innebär. Min ambition med kursen är inte att jag ska tala om hur det är; jag vill få doktoranderna att reflektera över sina projekt och den kontext de verkar i. Och så vill jag visa dem att forskning är både svårare än man tror och mer intressant och belönande än man anar. Jag försöker få dem att inse att frågorna är viktigare än svaren, för jag menar att det är nyckeln till framgång i doktorandstudier.

Forskares fokus måste vara riktat mot FRÅGORNA, inte mot svaren. Konsten att formulera en forskningsfråga är viktig, och det handlar om ett slags konstfärdighet, ett hantverk. Sedan krävs kritisk granskning av förslagen till svar som metoderna man använder leder till. Däremellan uppstår kunskapen, som alltså både skapas och upptäcks. Framförallt förändras den. Vetenskapen är inte en framgångssaga som går från mörker till ljus, från klarhet till klarhet. Forskning handlar om att förstå olika aspekter av världen vi lever i och kunskapen om olika aspekter av verkligheten ser olika ut och alla metoder är inte tillämpliga överallt. Det är frågorna och respektive forskningsprojekts syfte som styr vilken metod som är den bästa och om resultatet är giltigt. Som sagt, det finns inget facit. Objektivitet är ett ideal, liksom sanningen. Säkra svar är målet, men kunskapens kvalitet är avhängig frågans utformning. Man kan tycka vad man vill om dessa saker, men det är så förutsättningarna för forskning ser ut och det är så verkligheten fungerar.

Forskningshistorien är fylld av kontroverser och det är dessa jag fokuserar på. Jag aktar mig noga för att tala om hur det är och påminner om att ingenting är, allting blir och förändras, vilket blir tydligt när man snabbspolar forskningen historia. För att förstå dagens vetenskap och vardag är det viktigt att man har koll på debatterna mellan empirister och rationalister, striderna mellan positivister och hermeneutiker; samt olika försök att skapa synteser och en enhetlig vetenskaplig metod. Vetenskapskriget på 1990-talet ska jag tala lite om, liksom den postmoderna kritiken och det som kommit sedan. Dagens förhållanden inom respektive ämne får doktoranderna upptäcka själva med utgångspunkt i sina respektive FORSKNINGSFRÅGOR och kunskapsintressen. Jag ger dem verktyg, uppslag och perspektiv. Jag försöker få dem att förstå att det är svårt och att det finns massor av saker man måste ta hänsyn till, samtidigt som forskning inte är svårare än livet och tillvaron själv.

Avslutningsvis tänker jag tala om framtiden, eftersom all forskning på ett eller annat sätt handlar om det som ska hända. Många djur är nyfikna, men det som utmärker människan är att hen är en frågande varelse. Frågorna handlar ofta om framtiden: hur ska det bli? Fast även om historien: när då och på vilket sätt? Däremellan lever vi våra liv, mellan då och sedan i ett evigt nu som aldrig är sig likt. Människor är inte bara frågande, utan också närmast fixerade vid svar. Och det är problematiskt. Därför finner jag det viktigt att tala om framtiden, för liksom sanningen kan man se på framtiden antingen som något som skapas eller något som upptäcks. Är framtiden viljestyrd eller lagbunden, eller blir den liksom evolutionen till i samspelet och dynamiken mellan utkastade möjligheter i en begränsad och föränderlig kontext?

Vad handlar forskning om och hur ska man gripa sig an problemen man som forskare ställs inför? Delvis beror det på hur man ser på problemet; är det komplext eller komplicerat? Är det evidens och detaljer eller förståelse för dynamik och helheter, som behövs för att kunskapen man söker ska bli användbar? Som sagt, det är inte säkrare svar vi behöver, utan en fördjupad förståelse för och olika sätt att se på frågor. Ödmjukhet och också viktigt. Etik finns därför också med som ett tema i föreläsningsserien.

Hade jag fått ansvaret för dessa föreläsningar för säg fem år sedan hade jag blivit skräckslagen, men idag känner jag mig trygg i rollen som forskare. Jag har länge vetat vad jag sysslar med själv och vilka sätt som finns att forska om kultur, men det räcker inte för att tala till doktorander generellt. Jag tvingas lyfta blicken och måste vara kritisk till allt som tas för givet och hålls för sant. Enormt utvecklande och väldigt lärorikt. Och det var ju därför jag en gång för länge sedan sökte mig till akademin; för att få möjlighet att lära och utvecklas.

Stannar därför upp här i arla morgonstund för att tänka efter och ta in känslan av tacksamhet. Jag har verkligen världens bästa arbete; i alla fall för mig. Jag är en rastlös själ som har svårt att sortera intryck och som har nära till hela känsloregistret; jag oroas lätt över minsta lilla tendens. I akademin och som forskare kan och förfogar jag över vetygen att ta tag i problemen omgående. Det är inte alltid bra, men det är så bra det kan bli, tänker jag.

Inga kommentarer: