torsdag 18 oktober 2018

Även en oinspirerad bloggpost har ett värde

Inspirationen kommer och går. Just nu, just här; i sängen på hotellrummet efter konferensmiddagen igår är den inte på topp. Jag vänder hemåt senare idag med en rad utkast till olika bloggposter och jag är säker på att det blir fler när jag väl kommet till och sitter där på sessionerna idag. Många intressanta ämnen ska avhandlas och när jag lyssnar det brukar tankarna flöda, men där är jag inte än. Just nu är det som något står i vägen, eller som det är trångt i dörren. Inte så att det är blankt i huvudet, det är mer som jag blir min egen alldeles för hårda kritiker. Jag vill ibland mer än jag för stunden har förmåga att få ur mig.

Här på Flyktlinjer strävar jag efter en annan typ av kvalitet än i andra sammanhang. Här handlar det om helheten och om att hålla skrivandet och tänkandet igång. Viktiga tankar publiceras i andra kanaler, efter noggrann genomgång och bearbetning. Det är här allt börjar och det glömmer jag ibland. Då känns det kravfyllt och det hämmar mig. Därför tänkte jag skriva om det; sätta ord på känslan dels för att lura mig själv, dels för att tvinga fram nya tankar om och perspektiv på det invanda. Kan jag inte vara prestigelös här tappar bloggen och bloggandet all sin mening. Det finns också en poäng att glänta på förlåten och visa på skrivandets vedermödor. Det handlar om skapande verksamhet och inspiration är inget man kan räkna med eller beställa fram, det krävs en rejäl dos ödmjukhet för att det ska fungera.

Jag tror jag vet ungefär vad känslan jag försöker beskriva handlar om. Efter snart 4000 bloggposter börjar det gå lite i cirklar och jag vill inte upprepa mig allt för mycket, vill inte skriva samma bloggpost om och om igen. En del poster anser jag förtjänar att publiceras igen, men då brukar jag redigera dem eller påpeka att det är en återpublicering. Kultur må vara ett brett och mångfacetterat ämne, men det finns en gräns för hur mycket man kan variera sig. En viss känsla av mättnad har infunnit sig. Jag förstår att det är oundvikligt att det blir så, men det tänker jag inte låta hindra mig. Skrivandet kan hållas igång och utvecklas ändå, på olika sätt. Jag är övertygad om att jag kommer att finna dessa och att jag har många nya bloggposter inom mig. Skrivandet ger mitt liv mening och att bli läst inspirerar.

Känslan av bristande inspiration här handlar också om att jag står i begrepp att publicera min nya bok, den bok som fullbordar trilogin: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. I våras när jag arbetade intensivt med den kände jag samma. Jag är nöjd med boken och tycker jag fått till språket. När jag jämför den texten med hur det blir här, där jag skriver på helt andra premisser och med andra mål, känns det som sätts på pränt futtigt. Jag tycker inte riktigt att jag lever upp till mina egna förväntningar. En del av min kreativa energi går även åt till att utarbeta uppslag till nästa bok. Det händer överhuvudtaget mycket i mitt liv just nu, relaterat till skrivande och lärande. Utveckling går i skov. Man når en platå och stretar på där, tills det plötsligt lossnar och man finner en väg fram. Samma gäller skrivande och allt skapande. Det är därför det är så viktigt att det finns tid; tid att tänka, tid att återhämta sig och bara vara för att ge inspirationen möjlighet att komma ikapp.

Om jag var pressad att skriva, om någon tvingade mig, eller om bloggandet utvecklas till en prestation, om jag känner att det finns krav, skulle jag sluta omgående. Det fungerar inte. Men känslan jag reflekterar över här handlar om något annat; om mina egna krav på mig själv. Kanske handlar det bara om psykologi, om det undermedvetna som testar mig och mitt projekt? Lått fånget, lätt förgånget, brukar man säga. Om skrivandet INTE vore en kamp, om det flöt på utan problem och alltid kunde tas för givet, skulle orden och språket förlora sitt värde. Jag ser trögheten jag upplever just nu som en påminnelse om hur viktigt och värdefullt det är att faktiskt ha möjligheten att överhuvudtaget kunna skriva och att dessutom bli läst. Nästa vecka hyser jag goda förhoppningar om att boken Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, ska kunna publiceras. Och det ser också ut att lugna ner sig på jobbet framöver. Inspirationen kommer förhoppningsvis tillbaka. Än ger jag inte upp, det finns massor av möjligheter och alternativ att testa först.

Nu lite frukost och sen iväg till konferensen och all den inspiration som finns att hämta där. Det ligger redan utkast till en tre fyra bloggposter i arkivet, och fler lär det bli. Och på tåget hem finns inget annat att göra än att tänka, läsa och skriva. Så, på återhörande!

Inga kommentarer: