Forskare ansvarar i sitt arbete och vetenskapliga gärning inför allmänheten i det kortare perspektivet och inför mänskligheten och framtiden i det lite längre och det enda forskare ska vara lojala mot är kunskapen. Jag tror alla håller med om det, i teorin; fast i praktiken är det inte riktigt så det ser ut idag (och kanske har det aldrig varit så). Det oroar mig dock att forskare som arbetar inom den akademiska världen idag anses vara ansvariga inför allt fler olika intressenter; dessutom tenderar forskarna att hamna allt längre ner i hierarkin, kanske just efter som forskning handlar om kunskap (och inte om att tjäna pengar eller producera nyckeltal). Som forskare idag ansvarar man inför och har att följa anvisningar och strategiska beslut tagna av:
Högskoleledningarna, som i sin tur svarar inför politikerna och deras krav på lönsamhet och effektivt utnyttjande av skattemedel. Forskarna måste även, trots att det står i högskolelagen (är det väl?) att forskaren är fri att välja forskningsämne, anpassa sig efter respektive högskolas profil. Idag strävar alla högskolor efter att bli världsledande på något; ofta på något diffust eller unikt. Det viktiga är inte VAD man ägnar sig åt utan att man hävdar sig i konkurrensen. Högskoleledningarna kräver därför mätbara resultat, och det anses vara forskarnas uppgift att producera dessa.
Forskningsfinansiärer, som ska se till att medlen som finns för forskning fördelas klokt. Utan pengar är det svårt att bedriva forskning, därför har finansiärerna en ansenlig makt över kunskapen. Synen på vad som är en klok fördelning av samhällets medel har förändrats över tid, från att tidigare utlysa mer medel till grundforskning till att idag utlysa allt mer riktade satsningar mot tillämpad forskning, och medlen delas ut till allt större forskargrupper. Dessutom krävs idag allt oftare medfinansiering, vilket innebär att man måste ha pengar för att få pengar. I effektivitetens namn har forskarens frihet kringskurits betydligt på väldigt kort tid. Även finansiärerna vill profilera sig och vara del av framgångarna och stjärnglansen som ledande forskare sprider kring sig.
Politiker, är valda av folket, men som politiken utvecklats idag tvingas politikerna profilera sig genom att lova allt tydligare saker till väljarna. Löften som inte sällan handlar om utbildning och forskning (Björklund lovade till exempel fler Nobelpris) vilka kanaliseras ner i systemet, först till högskoleledningarna, sedan till prefekterna och därefter till avdelningscheferna som ansvarar för tjänstefördelningen som styr forskarnas vardag. Och det som inte går att mäta eller använda som medel i konkurrensen om väljare eller för att visa att det egna partiets politik är framgångsrik betraktas som slöseri med allmänna medel, vilket i praktiken gör att en allt större andel av skatteintäkterna går till styrning och kontroll av forskningen vars frihet därmed kringskärs ännu mer.
Företag och intresseföreningar/lobbygrupper, slutligen, fast det tar i praktiken inte slut där, ansvarsutkrävandet är idag utspritt i hela samhället eftersom alla i den heliga effektivitetens namn förväntas konkurrera med alla och därför ständigt måste bevaka sina positioner. Företagen konkurrerar också med varandra, på uppdrag av marknaden och aktieägarna och eftersom forskningsfinansiärerna kräver medfinansiering kan företagsledningarna utöva makt över forskningen. Och den makten intensifieras via intresseföreningar och lobbyorganisationer, vilka växer fram och blir mäktigare och mäktigare på grund av att det krävs av dem i den mördande konkurrensen. Forskare är förknippade med prestige och pålitlighet, vilket är hårdvaluta på marknaden.
Problemet är att instanserna som forskarna ansvarar inför i sin tur ansvarar inför varandra och ytterst ansvarar alla inför folket som kräver att politikerna ska lyssna på just deras krav och som placerar sina pensionspengar på börsen där kravet på avkastning utövar inflytande på företagsledningarna i ett maktens eviga kretslopp. När alla är fixerade vid resultat är det till slut bara forskarna som är intresserade av kunskap, det vill säga hur det är egentligen. Och idag tvingas Forskarna försvara sina resultat och prestigefulla publikationer samt jaga citeringar för att överhuvudtaget kunna forska, vilket i praktiken gör att kunskapen förpassas ut i periferin och betraktas som en formalitet.
Jag skriver detta i ett affektivt rus och förstår att resonemanget inte är nyanserat. Jag förstår att det går att rikta kritik mot delar av det jag säger, och det är så man gör i dagens debattsamhälle, man konkurrerar om vem som ska få rätt och får makten att skriva historien. Fast jag är inte intresserad av att får rätt, jag är forskare och jag vill ägna mg åt forskning och kunskapsutveckling. Det kan jag inte göra idag, eller det blir allt svårare inom nuvarande system. Jag har här försökt visa på tendenser och måla upp en bild av helheten, jag hävdar inte att jag har rätt, jag pekar bara på behov av samtal om dessa saker. Det är ingens fel att vi idag rör oss ut längs ett sluttande plan, vi har alla ett ansvar för den situation vi försatt oss och samhället i.
Konkurrens driver inte kvalitet, det torde vara UPPENBART för alla med bara ytlig inblick i hur saker och ting fungerar idag. Ändå tvingas även ämnen/discipliner och till och med enskilda medlemmar inom den egna forskargruppen (som i konkurrens med andra grupper krigar om krympande medel) konkurrera med varandra för att kunna forska och utveckla kunskap. Tänker inte på detta i vardagen eftersom jag slår det ifrån mig för att inte förtrösta, men idag var det som något brast. Vad sysslar vi med?
En kunskapskultur behöver växa fram; bara inom ramen för en sådan kan verkligt viktig och högkvalitativ kunskap om angelägna ämnen växa fram mellan forskare som endast är lojala med kunskapen och som svarar inför evigheten och livet på jorden. Där är vi inte och ansvaret för att försöka skapa en sådan kultur är allas. Ingen kan göra allt, men med små medel och i vardagen går det att bjuda motstånd. Det som trots allt fyller mig med hopp är att jag vet att kultur inte förändras uppifrån, den skapas i vardagen och mellan människor; på gott och på ont.
Slutar där tror jag, och länkar till min senaste bok Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, där jag haft tid att tänka efter mer och där det finns plats att utveckla argumenten att tid att tänka tankar till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar